-

Poké bowl

Hej på er! Tack för den fina responsen på förra inlägget. Era ord är det som motiverar mig till att skriva. Apropå skrivande så kommer det att dyka upp en artikel skriven av mig i Aftonbladet, troligtvis i helgen. Kan länka här så kan ni klicka er in dit ifall ni vill. 
 
Idag har jag haft permission för att gå på föreläsning i skolan samt ha DBT-grupp. Dock visade det sig att det inte var någon föreläsning så jag pysslade med en massa annat innan jag gick på promenad längs Norrmälarstrand. Kommer verkligen sakna att ha det promenadstråket 2 minuter bort. 
 
 
Efter promenaden mötte jag upp pappa och åt lunch på Sushi Yama. Kan VERKLIGEN rekommendera deras poké bowl med avokado och kimchi. Galet gott även om det var lite för starkt för en vekling som jag. 
 
I övrigt har jag mest gått omkring och haft extrem Lyricaabstinens. Jag har ju försökt i ett år med att få läkarna att fatta att jag måste fasa ut skiten men nu får jag ångra det... Samtidigt är det ju väldigt bra att något som skapar så starka fysiska reaktioner i mig inte får finnas i min kropp mer. 
 
Nu ska jag se på Bachelor och sedan sooova. 
 
Puss
 
H
 
 

Om kroppen

Jag tänkte skriva lite om något av det mest centrala när man har en ätstörning - nämligen kroppen. Jag vill skriva om det för att jag tycker att ätstörningsvården till stor del anammar den här frågan på ett sätt som inte gynnar patienten. Nu kommer jag utgå från hur det är att komma från en undervikt och gå upp till en friskvikt eftersom det är det jag har erfarenhet av och jag gillar inte att prata om sådant jag inte har någon aning om. 
 
Hursomhelst. När man varit underviktig och är på väg upp till en så kallad normalvikt så är min erfarenhet att både ätstörningsbehandlare och närstående fokuserar på hur snygg man kommer att bli. Det är inte konstigt att de pratar så eftersom det ju är något man vill höra men det blir ett sätt att bejaka ätstörningen. Att fokuset för din existens och ditt välbefinnande ska ligga i hur din kropp ser ut. Jag vet inte om det bara är jag men för mig har det bidragit till att min kroppsångest i mina normalviktiga perioder kunnat vara minst lika jobbig som när jag vägt mindre. Och oftast inte med fokuset på att jag vägt för många kilon, eftersom det var något jag fått lära mig att acceptera, utan att jag var skapt fel. Visst, jag var normalviktig men jag såg ändå inte ut som jag borde. 
 
Det jag vill komma fram till är att så länge huvudfokuset ligger på att du ska se vacker ut kommer du alltid att hitta fel i ditt utseende. Du kommer inte att bli lycklig, det spelar ingen roll hur mycket eller lite du väger. Jag tror alltså att nyckeln till att hitta tillbaka till ett samarbete med sin kropp efter många år av ätstörningar åtminstone för mig är ren och skär acceptans. 
 
Jag kommer alltid att hitta fel i mitt utseende. Om jag vill kan jag spendera år framför spegeln, gråtandes över att mina gener inte gett mig samma kropp som alla de där snygga tjejerna på instagram. Det går att leva ett helt liv så, tro mig, jag känner många vuxna kvinnor som hatat och motarbetat sin kropp hela livet. Eller så kan du acceptera att du fått de gener du fått och faktiskt göra något som gör dig lycklig. Du kan välja att stirra dig blind på din mage eller möta den där människans ögon som får det att pirra av lycka i magen istället. För mig är det den mest hjälpande tanken. Nej, min kropp kommer aldrig någonsin att se ut som jag drömmer om men det är den kropp jag fått tilldelad här i livet och då är det väl mycket bättre att jag tar hand om den så att jag kan göra alla saker jag faktiskt vill. Plugga, jobba, skriva, resa, bli kär, flytta, skaffa familj, se världen, hitta hem, leva. Jag är trött på att ständig kroppsångest hindrar mig från att göra allt det, hindrar mig från att leva. 
 
Acceptans och att flytta fokus mot det som faktiskt är viktigt. Det tror jag är långt mer effektiva metoder för att komma åt sitt kroppsförakt än att andra ska berätta hur fin man är som normalviktig. 
 
Kommentera gärna era tankar kring det här (och annat också förstås). 
 
 
 
Kram
 
Hanna

Fooood

Tisdag innebär DBT-grupp. Lite sorgligt tho eftersom vi är inne på mitt sista kapitel, sedan måste jag sluta. Men jag försöker ta till vara på vartenda tillfälle fram tills dess. Det som är bra med att sluta är att man då får tillåtelse att umgås med de andra i gruppen privat. Det längtar jag efter för min grupp är verkligen fantastisk. Så många fina människor det finns där ute, personer jag aldrig skulle träffat om det inte varit för min psykiska ohälsa. Inget ont som inte har något gott med sig osv. 


Apropå gott kommer här en radda matbilder (mycket snygg övergång må jag säga).


Jag och mina gymnasiekompisar har som tradition att dricka pumpkin spice latte på Starbucks när den kommer ut under hösten. Jag är inget fan av vanlig chailatte men alltså psl är fan nästan godare än en riktigt god cappuccino. Ren njutning i varje klunk. Testa!!!
Hade permis förra helgen så åkta hem till Alva och bakade veganska kanelbullar med smör- och kanelstekta höstäpplen. 10/10 would recommend.
Samma helg hängde jag en del hemma hos mina föräldrar. Såg på Stranger Things och åt tacos x2. Det här är min lunchtacos dagen efter originaltacosen. Minst lika gott dagen därpå. Dock råkade jag ha liiite för mycket vitlök i guacamolen så den fick ätas i små klickar.
I mitten av förra veckan dippade jag igen eftersom situationen på mitt boende är totalt ohållbar. Spenderade därmed helgen på avdelningen. Gulligaste medpatienten köpte smoothie och godis till mig. Sådan omtanke värmer verkligen något enormt.
Jag skulle ljuga om jag sa att det var ångestfritt men till skillnad från typ de senaste tio åren då så kan jag i alla fall. Jag kan äta godis utan att överkompensera det. Ett babystep i taget.
No words needed för denna fantastiska måltid. Har vant mig så lassar bara in det i munnen för jag vet att min kropp behöver näring om den ska orka. Dessutom hör jag min behandlare på Iduns röst i huvudet där hon säger att jag absolut inte får dra ned på huvudmålen. Det är en bra regel för att upprätthålla struktur innan jag är redo att ta steget mot fullständig flexibilitet.

/H

Mina trauman

"kan du berätta mer om dina trauman vad räknas som ett och på vilka sätt märks det i vardagen för dig?"
 
Att vara traumatiserad innebär att du upplevt något du inte på egen hand kan återhämta dig från och som påverkar dig väldigt mycket. Hur du reagerar på en potentiellt traumatisk händelse är otroligt individuellt och beror också på vad du har för bakgrund. Är du redan känslomässigt sårbar (t.ex. redan upplevt tidigare traumatiska händelser) är risken större att du inte kommer att kunna återhämta dig utan professionell hjälp.
 
Så är det i mitt fall. Jag föddes överbegåvad och känsloom har hänt klarar jag inte av att gå in på men det handlar om fem olika killar vid fyra olika tillfällen. För att förtydliga så hamässigt skör, något ingen vuxen förstod. Jag klarade mig ändå helt okej fram tills att jag under tre års tid blev utsatt för mobbning. Det var framför allt psykologiskt men jag har även blivit utsatt för sådant som för vuxna skulle rubriceras misshandel. Hade det stannat där hade jag nog ändå klarat av det, åtminstone skulle jag inte mått såhär dåligt. Problemet är bara att det inte stannade där utan mobbningen blev början på en rad sexuella övergrepp. Exakt vad sr jag precis som alla tjejer blivit utsatt för ytterligare en rad sexuella övergrepp och, framför allt, trakasserier av främst okända män. Det är dock händelser jag inte påverkats av mer än att jag fött ett hat mot patriarkatet. De övergrepp som traumatiserat mig är på en annan nivå eller hur jag ska uttrycka det utan att förminska något. 
 
Hur detta märks i vardagen för mig är en väldigt svår fråga att besvara. De närmaste åren efter mobbningen var jag väldigt rädd och kunde inte vistas på specifika platser. Men djupast satte det sig i min självkänsla och det är också anledningen till att jag kunnat uppleva fyra sexuella övergrepp utan att ens tänka tanken att det jag upplevt inte varit okej. Istället har jag fortsatt att vara destruktiv för att orka med skammen, sorgen och rädslan. Anledningen till att det tillslut kom upp på bordet var för att de fysiska smärtorna (vilka är psykosomatiska och en följd av det som hänt) blivit ohanterliga. 
 
Som det är idag påverkas jag ju av det hela tiden. Det är som att all skam som lagrats under så många år nu omvandlats till sorg. Jag försöker hålla kvar det så, att bara gråta ut skiten liksom, men det är lätt att sorgen glider över i den välbekanta ångesten. Jag får sällan flashbacks (även om det förekommit) så det är i alla fall skönt men jag får inte sova på nätterna för att det är så mycket mardrömmar. Samtidigt är det otroligt befriande att äntligen få prata om det för att på sikt kunna leva ett fint liv. 
 
Just det här med självkänslan och övergreppen har gjort det omöjligt för mig att kunna bilda en relation som inte byggt på destruktivitet. Jag kan skriva mer om det i ett annat inlägg om ni är intresserade? 
 
Förlåt för att det blev lite rörigt, det är ungefär så det ser ut i mitt huvud just nu. 
 
 
 
Tusen kramar
 
H

Jaså nu babblar hon igen

Hej världens bästa läsare. Först och främst vill jag tacka er för att ni stöttat mig genom alla dessa år, inte bara i mitt kämpande utan även när det trillar in mindre vänliga kommentarer. För det har det alltid gjort och kommer väl alltid att göra, det är lite så internet är skapt tyvärr. Vilket inte betyder att jag blir ledsen, för det blir jag, men jag repar mig snabbare nuförtiden när jag börjat bygga upp något som i alla fall liknar grunden till en självkänsla. 
 
Vad har hänt sen sist då? Hör och häpna så har jag börjat må bättre, något ingen är gladare för än jag. Dock finns det en klar "risk" att det är för att det var mer än en och en halv vecka mellan traumaterapisessionerna den här gången. Ska dit imorgon men jag håller tummarna för att jag mest blir ledsen och inte får så stort skam/rädslopåslag (vilket är de känslor som resulterar i ångest hos mig). 
 
Kortfattat om situtationen just nu så är jag fortfarande kvar på avdelningen. Det är inte optimalt och ingen långsiktig lösning men ett ont måste innan det ordnat upp sig antingen på boendet eller med mitt mående. Jag är fortfarandde sjukskriven pga utmattad men har börjat gå på föreläsningar två gånger i veckan bara för att komma iväg och göra något normalt, inte för att prestera. Har gått två gånger och hittills har det funkat bra även om jag blir fruktansvärt trött efteråt. 
 
Jag fick en fråga om de trauman jag upplevt och jag tänkte beröra det litegrann i ett senare inlägg men känner mig inte redo att öppna mig helt om det än. 
 
Alltså jag har så mycket jag vill skriva men vill inte tjata öronen (ögonen?) ur er och jag är alldeles för trött för att skriva något vettigt. Så det får räcka så för tillfället. 
 
Nu ska jag fortsätta tvinga i mig kamomillte i den mycket intressanta tron att det skulle förbättra min sömn mer än övriga substanser jag stoppar i mig. Inte är det gott heller, men jag har fyllt muggen med honung så då går det ned. Det är en ett mycket bra tillskott i mitt liv, det här med att dricka te med mjölk och honung och inte bara plain. 
 

Mitt friska liv

"Tycker verkligen att du är så oerhört stark som kämpar som du gör, trots att det allt som oftast går i motvind. Du har hjälpt mig sätta ord på många känlsor genom dina inlägg och du inspirera verkligen till att välja det friska livet. Vilket leder till min fråga: vad är det friska livet för dig? Vad har du för drömmar som motiverar dig? Alltifrån relationer, till yrken, till intressen osv. Hur ser ditt ideala friska liv ut och vad är det som står i vägen för det idag? Har själv så svårt att definiera vad som är frisk för mig, men att försöka sätta ord på det rent konkret kan verkligen vara motiverande när det är som värst. Kram på dig och kämpa på!"

Tack för en jättefin kommentar och bra frågor. 

Ska jag vara helt ärlig har jag nog aldrig riktigt tänkt på vad mitt friska liv ska innehålla, bara vad det inte ska innehålla. 

Till att börja med är det svårt för mig att använda begreppet "friskt liv" eftersom jag aldrig kommer att bli helt "frisk". Från ätstörningen, absolut, men min emotionella instabilitet kommer alltid att finnas med. Så ett frisk liv för mig handlar mer om att ha så pass lindriga problem och hög kompetens att jag kan hantera dessa utan att det påverkar mig allt för mycket. Jag kommer alltid att vara en känslig person men det betyder inte att jag behöver agera på de destruktiva impulser som kommer att komma om jag t.ex. blir sårad eller besviken.

På samma sätt kommer jag ju aldrig kunna radera de trauman jag redan upplevt, däremot hoppas jag kunna leva med dem utan att behöva vara destruktiv.

Ett friskt liv för mig handlar nog just om det. Att kunna må både bra och dåligt, minnas och blicka framåt, utan att vara destruktiv. 

Vad gäller det friska "innehållet" i mitt liv så hoppas jag att jag kommer fortsätta umgås mycket med mina vänner. Jag hoppas att jag får följa dem och mina systrar genom med- och motgångar, uppleva både fantastiska och hemska saker tillsammans men alltid ha varandra. Jag vill också bo i en studentstad och leva studentlivet. Flytta från Stockholm några år även om jag är rätt säker på att jag kommer att komma tillbaka. Just nu är jag rätt säker på att det är läkare jag vill plugga till men jag måste slutföra de sista två kurserna på gymnasiet först. 

En annan viktig del i mitt friska liv tror jag kommer bli skrivandet. Jag hoppas kunna släppa böcker (kommit en bra bit på min debutroman) och fortsätta skriva artiklar. Jag vill vara ett ansikte utåt för bland annat psykisk ohälsa och feminism (samt självklart stå upp för alla människors lika värde i alla avseenden men jag tänker inte hålla på och ta ordet från de som har erfarenheter jag inte har).

Sedan har jag en önskan som skiljer sig från allt det där. Jag skulle verkligen vilja hitta en partner. Det känns dock som att det vore lättare att ta ett nobelpris än att faktiskt kunna vara tillsammans med någon utan att det ska vara ett destruktivt förhållande. Men det vore fint, det vore det verkligen.

Det är mycket som står i vägen för att jag ska ta mig dit. Som det är just nu är jag mentalt helt nedbruten. Framför allt handlad det om att mina trauman ryckts upp men också att jag inte kan hantera känslorna genom att vara destruktiv. Resultatet blir att jag ännu en gång blivit deprimerad och det suger så himla hårt. Jag kan inte säga något konkret som står i vägen för det liv jag vill leva utan allt handlar om mitt mående. Jag önskar verkligen att det fanns något konkret jag kunde göra mer än att bara fortsätta kämpa. Stå ut i ångesten, ledsenheten, skammen, rädslan, skulden. Försöka att visa för nära och kära. Försöka vara snäll mot mig själv. Men det är svårt, jättesvårt. 

Tusen kramar och tack för era kommentarer.

Hanna

Det är inte tårar bara smycken du har lånat ett tag

Hej mina fina. Hur är det med er? Jag mår tyvärr inte alls bra. Den här jävla traumabehandlingen går mig verkligen åt huvudet. Jag återupplever alla hemska känslor jag känt de senaste tio åren och det är så oerhört jobbigt. Är på samma gång en hjälplös, förtvivlad nioåring och superdestruktiv fjortonåring. Jag kämpar som aldrig förr för att kunna hålla emot impulser och den djupaste depressiviteten och än så länge står jag på benen även om de skakar. 


Jag försöker tänka att det är okej men det är svårt. Det är svårt att vara nitton år och behöva ringa sin mamma klockan två på natten för att tårarna inte slutar rinna trots att jag egentligen haft en bra kväll med mina kompisar. 

Jag önskar att det fanns ett bestämt datum när det här värsta är över. Det skulle göra det så mycket lättare att stå ut. Att veta att det finns ett slut, att det finns ett liv efteråt som faktiskt är bra på riktigt. Alla säger ju att det finns det och att jag kommer att ta mig dit om jag fortsätter som jag gör men när jag mår såhär dåligt så kan jag inte låta bli att tänka att jag redan är förlorad. Går varje liv att rädda? Finns det en dag när det gått så långt att det inte längre går att vända? 

Jag tror inte det egentligen. Innerst inne tror jag att det kan bli bra annars skulle jag inte fortsätta. Om jag inte trodde att jag faktiskt kan få må bra på riktigt en dag så skulle jag hänge mig åt destruktiviteten igen. Men det gör jag inte. Jag kämpar mig igenom sekund efter sekund. 

Förlåt för ett deppigt inlägg men det är såhär den ser ut, den riktiga kampen mot psykisk ohälsa. Det är ingen dans på rosor utan snarare en dans på rosornas taggiga själkar. 

Jag hoppas att jag mår bättre nästa gång jag skriver här. 



/Hanna

Lunch som speglar mitt mående.

En ätstörning är lidande, inte enkelt

Ibland, ofta när livet är svårt och komplicerat, kan jag sakna det något enormt. Hur lätt det var när allt enbart cirkulerade kring en sak. Att få min kropp att förlora så mycket vikt som möjligt på så kort tid det gick. Jag romantiserar det så i mitt huvud. Att det var lätt, att det var skönt att vara hungrig, att jag tyckte om min kropp och att jag alltid visste vad jag skulle göra för att hantera mina känslor.

I verkligheten var det aldrig enkelt. Det var månader av ständig ångest. Dels över att jag enligt anorexin aldrig gjorde tillräckligt. Dels över att jag ständigt svek omgivningen. Att vara i svält är inte skönt, det gör ont. Det är en mage som bränner av magsyra, en hjärna som är totalt obrukbar av näringsbrist och muskler som inte längre orkar med ens de lättaste uppgifterna. Det är att trots detta ha så stark ångest att man ändå tvingar sig att göra allt det där kroppen inte orkar. Att springa tills man svimmar är inte att ha lyckats, det är att ha gjort våld på sin kropp och sitt eget liv. Det är att komma hem från ytterligare en av alla milslånga löprundor på tom mage och börja gråta i hallen för att man vet att nästa dag kommer samma procedur behöva återupprepas. Det finns inget njutningsfullt i det. Det är bara ren och skär smärta.

Jag vet inte om jag någonsin kommer trilla tillbaka i anorexin igen. Jag trodde inte det för ett år sedan men ändå hände det så jag tänker inte lova något. Inte för att löftet i sig är ett problem utan för att jag tyvärr aldrig får sluta vara på min vakt. Jag tror definitivt att jag kan bli helt frisk men jag tror också att jag alltid kommer vara i riskzonen att få en ätstörning igen. Det är så lätt att falla men så fruktansvärt jobbigt att ta sig upp igen. Visst blir man starkare på vägen men det är fan i mig inte värt allt lidande. Och det är också min största motivation. Minnet av lidandet. Ett lidande jag inte vill att kommande 80 år av mitt liv ska bestå av, för då kommer jag inte ens leva några 80 år.

Jag har gjort så fruktansvärda saker mot min kropp under en så lång tid. Jag kommer aldrig kunna göra det ogjort men jag kommer kunna gottgöra det genom att från och med nu ta hand om min kropp. Idag, imorgon och alla andra dagar de kommande 80 åren (eller hur länge jag nu får förmånen att leva).

Miami 2015
 
Hanna
 
 

Om att dölja vs vara öppen om sin psykiska ohälsa

En sak som jag har velat mycket om de senaste åren är det här med hur mycket jag ska berätta om hur jag mår och har det. På den här bloggen har jag ju (som ni ju vet..) aldrig hymlat med min psykiska ohälsa. Däremot på mina privata social medier där jag lägger till folk jag "träffar i riktiga livet" så har det förändrats hur mycket jag berättat.

När jag först kom in i den sjuka världen efter att ha börjat på SCÄ så blev det snabbt en identitet och jag var väldigt noga med att berätta om att jag var sjuk, fick vård etc. Mina följare på den tiden var väl i och för sig främst mina närmaste kompisar och sen andra ätstörda jag träffat på internet. När jag började gymnasiet ville jag inte längre identifiera mig med min psykiska ohälsa så jag slutade nästan helt skriva om det. Att inte vilja identifiera sig i en sjukdom är ju något väldigt positivt, problemet var bara att det nog mer handlade om att jag skämdes. Jag skämdes över att jag bodde på behandlingshem, gick i terapier flera gånger i veckan och var inlagd i perioder. Det var på sätt och vis bra för att jag fick ett väldigt friskt och sunt liv på sidan om allt det sjuka samtidigt som det bidragit något enormt till den existentiella ensamhet jag ofta känner. De senaste två åren har jag varit väldigt noga med att inte posta saker som skulle kunna kopplas till att jag fortfarande var sjuk eftersom det är så otroligt många killar som följer mig och de skulle ju lämna mig om de fick reda på hur fucked up jag egentligen är.

Hade det bara handlat om anorexin tror jag att det hade varit en bra metod att liksom fake it until you make it och på så sätt låtit sjukdomen ta mindre plats i livet. Det vet jag har fungerat för många i min omgivning. Problemet är bara att jag inte "bara" är sjuk i anorexi utan jag har även en emotionell instabil personlighetsstörning, är traumatiserad och lider av panikångest. Med andra ord, hela mitt liv och allt det som är jag påverkas på ett eller annat sätt av min psykiska ohälsa. Lika delar positivt som negativt men om jag ska hålla på och försöka dölja varje litet spår av min psykiska ohälsa så kommer jag också behöva dölja mig själv och det tär något enormt.

Jag är ju den jag är. Varken mer eller mindre.

Därför har jag bestämt mig (och redan så smått börjat med) att sluta censurera allt som har med min psykiska ohälsa att göra. Dessutom har jag påbörjat en städaktion på Snapchat där jag raderar alla dessa oräkneliga snubbar jag träffat i olika festsammanhang, tillfällen då jag är vem som helst förutom mig själv.

Vad tänker ni om det här? Behöver verkligen era tankar.

Vill ni följa mig så heter jag h_a_nn_a_l på instagram, hannalarsson98 på snap och tiresdasfk på twitter.

 

 

Megakram

Hanna

För vems skull lever jag mitt liv?

 
 
För vems skull lever du ditt liv?
 
Den till synes retoriska frågan var en riktig ögonöppnare för mig. För även om jag skulle sagt åt mina vänner att leva sina liv för deras egen skull så har jag inte ens tänkt på att samma regel skulle kunna gälla mig.
 
Fram tills för ett år sedan var min världsbild väldigt enkel. Jag var vidrig och äcklig och förtjänade att straffas. Det senaste året har jag dock slutat hata mig själv på det sättet (något jag skrivit om här tidigare). Det visade sig dock att det inte var hela problembilden. För de nya premisserna som fanns för att jag skulle vara värd att existera var att jag presterade. 
 
Jag skulle vara vacker. Snygg kropp, snygga kläder, snyggt smink. Jag skulle ha ett intressant liv som avspeglades på sociala medier med mycket fest och killar. Vad gäller killar så skulle de vilja ha mig, alla killar måste vilja vara med mig för annars var jag inte värd att finnas. Utöver detta skulle jag prestera på topp i varenda kurs och jag skulle skriva artiklar och annat som folk skulle tycka var bra. Kort och gott, jag skulle vara bäst på allt och älskad av alla. 
 
Det säger ju sig självt att det är en omöjlig ekvation. Om vi bara tar grejen med att alla killar måste tycka att jag är snygg(ast) och vilja vara med mig. Det funkar ju inte eftersom alla har en individuell smak och att vara älskad av alla är helt omöjligt. 
 
Att alltid vara bäst och vackrast har gjort att jag inte kunnat njuta på riktigt ens av fantastiska saker som resor eller min student. Visst har det funnits fina sekunder även i det men mitt ständiga jagande har gjort att jag aldrig tillåtit mig att bara vara. Det är sorgligt, att så mycket fint gått mig förbi för att jag inte klarat av att landa. 
 
Den här livsstilen där jag aldrig någonsin vilat (och har jag det en halvtimme i veckan ungefär så har det varit tid jag "investerat för att orka prestera mer") körde mig hela vägen in i väggen. Nu är jag sjukskriven och jag måste nog ändå säga att det är det bästa som skulle kunnat hända mig. För jag har för första gången insett att jag måste agera annorlunda om jag ska kunna bli lycklig. Jag måste få vara jag och det måste få vara okej. Jag måste lita på att jag kommer bli älskad även om jag inte ser ut på ett visst sätt eller har ett jättespännande liv. Jag måste erkänna att jag har ett värde även om jag inte presterar på topp inom allt jag gör. Inte för någon annans skull utan för mig egen. För att vi bara har ett liv och jag måste bestämma mig för om jag vill leva eller överleva mitt. 
 
Kram
 
H
 
 
 
 

Från bra till rätt

Till att börja med - tusen tack för era kommentarer. Sitter och smågrinar varje gång, att några skrivna ord kan förmedla så mycket styrka och värme. Bara tanken på att varje besökare i statistikstapeln är en person som tycker att det är värt att bry sig om det jag skriver är nästan obegripligt. Ni är så himla bra<3
 
Dagens energikvot gick åt till att ha terapi. Fyra timmar visserligen så det var ändå en ganska stor prestation. Nu är jag så slut att jag inte tänker röra mig ur soffan på resten av kvällen. Dock var det otroligt bra sessioner med många viktiga insikter jag kommer att ta med mig (och skriva om här). 
 
Pappa sa det i bilen på väg från DBT att jag (nästan) alltid gjort bra saker de senaste tre åren men att det här är första gången jag gör rätt. "När du började gymnasiet var det inte för att det var det bästa, eller rätta, för dig utan för att valet stod mellan det eller att vara kvar på BUP på LPT". Det låter krasst men det är verkligen så det har varit. Jag har ju hela tiden fått höra (och innerst inne vetat) att jag kört för hårt de senaste åren men det har också varit det enda jag klarat av. Nu är det dock dags att ta nästa steg för ett mer värdigt liv. Mer om det i kommande inlägg. Här kommer lite bilder från den senaste veckan. Inte jättekul kanske men det enda jag har att erbjuda i dagsläget. 
 
Innan jag accepterade faktum att jag faktiskt är utmattad och behöver ta hand om mig själv genom att vara sjukskriven så fortsatte jag att plugga matte. Eftersom sjukhuskaffet är nästintill odrickbart så har jag ersatt det med Starbucks godingar. 
 
 Detta är då den vegetariska middagen. Alltså va?? Sen när blev kokt ägg ett substitut för kött?? Och hur ska man bli mätt på detta?? SCÄ hade gått i taket om de fick se haha. 
 
 Alla vegetariska måltider går i skalan gråbrunt.
 
 Efter en liten kaotisk fredag då läkaren inte var så schysst mot mig så åkte jag hem till Alva. Vi lagade en helt fantastisk middag. Butternut pumpking och morotssoppa (med massa ingefära, imat och chili) toppat med fetaost och färsk oregano. Samt ett galet gott bröd från bageriet Konditorn och Bagaren i Hökis. Det enda som var bättre än maten var sällskapet. Bästa bästa Alva som ställde upp för mig när jag behövde det som mest. 
 
 Jag har också fått besök av finaste Alex. Hon tog med sig en hel liten goodie bag till mig efter att jag klagat på hur torr min hy blir av sjukhusluften. 
 
Puss 
 
H
 

Hur länge kommer jag att vara inlagd?

Jag fick den frågan för någon vecka sedan och det korta svaret för er som inte orkar läsa mina romaner är att jag inte vet. Planen vi har just nu sträcker sig två veckor framåt men efter det hoppas jag att jag är redo att stå på egna ben igen. Eller nåja, uppstagad med DBT, SCÄ och behandlingshemmet. 
 
Grejen med den här inläggningen är att den är annorlunda från alla tidigare gånger jag varit inlagd. Ni som följt mig här sen start vet ju att jag åker in titt som tätt (räknade ihop det till elva inläggningar, exkluderat nätter på akuten). Mina första inläggningar på barnpsykiatrin varade under många månader i sträck. Ju äldre jag blivit så har inläggningarna blivit allt kortare. Den här inläggningen kommer att bli min längsta sen sommaren 2014. 
 
Vad beror det på då? Jag skrev ju lite om det för några inlägg sedan. Grunden till mitt sammanbrott och anledningen till att jag blev inlagd var att jag påbörjade en traumabearbetning utan att ha tillräckligt med skydd runtomkring mig för att klara det. Jag valde då att åka in självmant. 
 
Väl inne på avdelningen så började även en del andra problem poppa upp. För första gången någonsin genom hela min sjukdomshistoria gav jag mig själv tid att stanna upp och vara i känslorna. Jag tror att det var den utlösande faktorn till mitt nästa problem, nämligen utmattning. 
 
Det handlar inte om att vara lite trött och vilja sova. Så som det är just nu kan jag inte gå 300 meter i normal takt utan att darra som ett asplöv två timmar efteråt. Min syn har försämrats radikalt på väldigt kort tid och varenda liten aktivitet känns som ett oöverstigligt berg. 
 
Jag frågade min läkare om det idag och han sa att det förmodligen berodde på traumat. Att jag under så lång tid haft kroppens hotsystem igång att nu när jag för första gången lyfter de här grejerna så blir det också att kroppen reagerar. Det är något positivt, även om det inte känns så. 
 
Så nu är jag heltidssjukskriven i två veckor. Det låter kanske lite för er och kanske för mig också som varit sjukskriven ca 50% av de senaste sex åren. Dock har jag inte under någon av dessa sjukskrivningar faktiskt avstått från att plugga. Om jag nu klarar av att inte plugga på två veckor så är det den längsta tiden jag haft utan mina skolböcker sen något sommarlov i mellanstadiet, om ens det eftersom jag alltid tog sommarläxorna på blodigt allvar. 
 
Alltså min hjärna är verkligen helt mos så jag har svårt att uttrycka mig. Skriv gärna frågor för då är det lättare för mig att förklara. Jag kommer nog att blogga en hel del under den närmaste tiden eftersom det är mitt bästa sätt att läka. 
 
Var på permis och dagens energikvot gick åt till att sminka mig. Väl investerad tid. 
 
Tack för att ni läser, stöttar och är så fantastiska. 
 
En miljon kramar
 
Hanna
 
 

Känslor och handlingsimpulser

Det är inte lätt när det är svårt som de vise männen så klokt brukar säga. Och det är okej. Det är okej att må dåligt, något som ofta glöms bort både i bloggvärlden och den riktiga världen. Alla känslor fyller en funktion. Med det sagt betyder det inte att känslan är effektiv och därmed bra för dig att agera på, men den har likväl en orsak och finns av en anledning. 
 
Den känsla som framför allt fyllt mig den senaste tiden är sorg. Jag har varit och är så otroligt, otroligt ledsen. Dels över hur livet ser ut men framför allt hur det har sett ut. Vad jag och andra utsatt mig för under så många år. Ledsen över hur svårt det är för mig att ta mig ur ekorrhjulet av destruktivitet och självhat. 
 
Att jag ens börjat sörja är verkligen ett tecken på att jag gjort framsteg i min behandling. Sorgen måste få finnas och den är helt befogad. Det som däremot inte är effektivt för mig är att följa alla känslans impulser. Impulserna när man är ledsen är nämligen bland annat att dra sig undan och älta. Det är inget fel på det om man gör det i lagom mått men för mig blir det så extremt. Jag stänger ute hela världen i tron om att jag är ensam och då blir jag ju just det, ensam. Något som i sig bidrar till att jag mår ännu sämre, känner meningslöshet och blir destruktiv. 
 
Därför är det också så himla viktigt för mig att även om jag behöver sörja inte glömma allt som faktiskt är fint och meningsfullt i mitt liv just nu. Därför kommer här en sådan liten lista, mest för min egen skull men kanske också för att ni ska inspireras att skriva egna.
 
Saker som jag glädjs åt just nu:
  • Att mina kompisar fortsätter att höra av sig fast jag är ännu sämre än vanligt på att svara. Varje meddelande betyder verkligen världen för mig. 
  • Mitt kärleksbarn, nämligen min roman. Den ligger visserligen skrivmässigt på is för tillfället men har utvecklats än mer i huvudet vilket är en nog så viktig process. Hela romanen är ju ett enda stort terapiarbete för mig även om den inte handlar om mig. 
  • Avdelningen har typ tio olika tesorter och alltid honung och mjölk som man kan ha till. Som jag sa igår till en personal, ofta läker en kopp te med mycket söt honung mer än neuroleptika. Spännande att sjukvården ändå yrkar på det senare alternativet. 
  • Kent. Kent som finns med mig i vått och torrt och vått och ännu lite mer vått. 
  • Alltså det här är min guilty pleasure så det är lite pinsamt men måste tillägna paradise hotel en egen punkt också... Finns inget som får mig att må lite mer okej så effektivt som PH. 
  • Alla fina människor där ute som inte ens känner mig men ändå är med på min resa, både här och på andra plattformar. Bästa ni. 
Så kom ihåg. Alla känslor är okej. Alla känslor har en orsak och den orsaken är inte att du är "sjuk". Alla känslor bör därför valideras. Däremot är det inte inte alltid bra för en att följa impulserna som känslan tar med sig. Balans, eller dialektik som DBT ju står för. 
 
Tusen miljoner kramar
 
H
 
 Selfie knäppt för några veckor sedan. Lite läskigt att stirra rakt in i kameran haha. 
 

Massa mat

Hej mina små sockerbitar. Hoppas läget är okej med er. Själv mår jag mycket bättre igen. Så himla skönt även om jag ju inte direkt är på topp, snarare precis med nästippen ovanför vattenytan. Jag orkar därför inte skriva något vettigt men däremot så har jag typ jättemånga matbilder från andra halvan av sommaren som jag vill dela med er eftersom ingen annan bryr sig haha. Generellt så fotar jag min mat mycket mer sällan men det händer fortfarande ibland. Dock är det inte på det gamla sättet för att i efterhand kunna kontrollera varenda måltid utan istället för att måltider nu är som vilket annat happening som helst och det är kul att ha minnen från.

Vi kom hem från Tanzania dagen innan jag fyllde 19 så jag hade verkligen inga förväntningar överhuvudtaget på min födelsedag. Det borde jag ha haft insåg jag såhär i efterhand. På förmiddagen blev jag bjuden på brunch på Brunch STHLM av mina fantastiska högstadievänner. Jag tog en cappuccino och någon gröt bowl (som förstås hette något mer fancy jag glömt, längst till vänster på bilden) men smakade även på pannkakorna.
Efter brunchen bar det av hemåt för födelsedagsfika med min familj. Så himla mysigt och fantastiskt goda tårtor. Både drömtårta och marängtårta.
Födelsedagen avslutades sedan på Vapiano med två kompisar från Globala. Så himla mysigt och fantastiskt god mat. Vappis är alltid ett säkert kort. Här tog jag en risotto med svamp och spenat.
Några veckor senare besöktes Vapiano ännu en gång och jag tog en pizza (!!!). Det var dödsgott och jag utmanade vidare med både cider och en drink. Kan inte tänka mig bättre sällskap än Jessica.
En bästis har flyttat till Luleå för att plugga så när hon var hemma över helgen passade vi på att göra brunch. De suspekta blågrå skapelserna är blåbärsscones.
Dagen därpå tog vi med oss matsäck och en engångsgrill ut i skogen hos mina föräldrar. Satt vi vattnet, grillade och pratade i flera timmar. Perfekt sätt att njuta av årets sista värme.
I början av förra veckan var jag på 4 knop med Ylva och åt fantastiska crepês. Denna med pesto, svamp och tomat. Vi delade även på en efterrättscrepê som jag tyvärr inte fotade ):
Min plötsliga och sinnessjukt intensiva "depression" (skattade i taket på alla depressiva tecken, förutom att det inte handlar om en lång period utan bara några dagar) har gjort det svårt att äta eftersom exakt all aptit försvann. Har ändå försökt få i mig så mycket som möjligt och försökt kompensera med näringsdrycker. Nu är dock hungern tillbaka igen!
Får gå ut på sjukhusområdet med sällskap så mamma och pappa har hälsat på och vi har fikat på Espresso House som ligger i byggnaden. Tyvärr smakade inte det här något heller men jag tryckte ändå i mig allting trots illamående för kroppen behöver energi om den ska orka börja må bättre.

Nu ska jag lämpligt nog äta lunch. Ha en fin dag.


Kram

Hanna

Att fly från känslor och trauman

Alla människor har nog flytt någon gång. Inte från ett fysiskt hot utan från sina känslor. Från sådant som varit för jobbigt för att orka erkänna för gör man det går det inte längre att fly. De allra flesta tar ändå tag i det jobbiga förr eller senare. Man gråter en kväll och så är det bra med det. Man kan berätta för sina vänner eller familj, få en kram och sedan gå vidare.

Jag har spenderat ett liv på flykt från verkligheten och dess känslostormar. Jag har testat vartenda destruktivt beteende på kartan. Vissa har jag använt mer frekvent så som svält och självskada men det finns en hel uppsjö med andra beteenden jag också använt mig av i någon mån. Ett exempel är killar och alkohol. Ett annat är att skapa yttre kaos i sådan grad att polis och ambulans måste tillkallas.

Jag har gjort vad som helst, precis vad som helst, för att slippa känna mina känslor. Det har inte varit ett medvetet val. Faktum är att det var förrän idag, när jag satt på sjukhussängen på ytterligare en låst psykiatrisk avdelning, som jag insåg vad det är jag gör. Att allt jag gör är att fly. Jag är beredd att betala vilket pris som helst, till och med mitt liv, bara jag inte behöver stanna upp och känna.

Problemet är bara att mitt flyktbeteende blir ett moment 22. Jag är så desperat efter saker som dämpar min sorg att jag försätter mig själv i situationer som skadar mig. Situationer där andra människor skadar mig. Och för att slippa känna all smärta och sorg som kommer sig utav det så fortsätter jag att söka de snabba kickarna i destruktivitet.

Jag vet inte hur länge jag hade kunnat fortsätta såhär. Inte särskilt länge till tror jag. Det kommer jag aldrig få reda på för nu är alla korten redan uppe på borden. Min psykolog fick tag i en liten tråd som när hon drog i den visade sig sitta fast i en enorm trasslig boll. Hon sa ord som gjorde att jag inte längre kunde leva i förnekelse. Hon sa orden sexuella övergrepp och misshandel och det fick alla mina murar att rasa. Bara när jag sitter och skriver det här så vill jag backa tillbaka och radera de orden ur texten. Skammen är så genomträngande och brutal. Skammen över att jag håller på att fåna mig över små skitsaker när jag bara borde rycka upp mig.

Problemet är att det är vad jag gjort. Ett halvt liv har jag ryckt upp mig och det har gjort sönder varenda millimeter av min självomsorg. Det har fått mig att gång på gång på gång kliva över mina egna gränser igen. Det har fått mig att känna existentiell ensamhet. Sådan som värker hela vägen in i själen.

Jag har i dagsläget ingen bra slutsats med det här inlägget haha. Jag är precis i början av en traumabehandling där varje session får mig att tappa fotfästet. Det är så fruktansvärt jobbigt att inte längre kunna blunda inför allt som hänt. Men jag ville ändå skriva det här. Framför allt för min egen skull men också för att det kanske kan stötta någon annan i en liknande situation. Det om något är ju syftet med den här bloggen. Att vi aldrig är ensamma. Nu om någonsin behöver jag minnas det för känslan av den där ensamheten är det som får mig att fortsätta ta till destruktivitet.

Tack för att ni läser. Tack för era fina kommentarer. Tack för att ni aldrig slutar kämpa.

 

Tusen varma kramar

Hanna

Update om mitt lilla liv

Long time no see. Som jag skrev i förra inlägget är jag otroligt berörd över att folk fortsätter att kolla in på bloggen trots min katastrofala uppdatering. Ni är verkligen fantastiska människor och jag vill ge er allt jag har men tiden räcker inte till för alla projekt som är igång just nu.




Vissa av er har kanske följt mig via mina artiklar i Aftonbladet under sommaren? De handlade om kvinnors rättigheter, en kär hjärtefråga hos mig som alltid skapar debatt. I kommentarsfälten är det gott om personliga påhopp men det gör mig faktiskt bara mer motiverad att fortsätta skriva eftersom frågan uppenbarligen behöver lyftas om och om igen till folk förstår.


Just nu håller jag dock på med lite andra skrivprojekt. Framför allt jobbar jag på en artikelserie med fokus på olika aspekter inom psykisk ohälsa. När/om den ges ut lovar jag att länka här. Dock är det lite på paus nu tills jag känner mig mer stabil igen. 


Utöver artikelserien håller jag också på med min debutroman. Den är skönlitterär men berör både feminism, psykisk ohälsa och destruktiva relationer. Handlingsmässigt har jag skrivit drygt halva men även när jag är klar så är det ju massa efterarbete för att få ihop ett bra resultat. Jag vill inte stressa så planerar att bli klar i vår någon gång.




I övrigt så pluggar jag numera på komvux. Det är superenkelt och supertråkigt men måste göras. Eftersom jag pluggar halvdistans så har jag mycket tid att disponera själv så träffar kompisar mer än någonsin. Bästa vännerna mina.




Vad gäller boende så har jag fått mitt beslut förlängt till mars. Planen är att jag ska flytta antingen innan sommaren eller i början av hösten. Min dagvårdsbehandling på SCÄ är klar men jag fortsätter att träffa min behandlare varannan vecka så länge det behövs. DBT:n fortsätter som vanligt men gruppen tar slut i november/december så då är det bara individualsamtal.




Vad gäller mitt mående så mår jag i snitt bättre än sedan jag blev sjuk samtidigt som det pendlar otroligt mycket. Men jag kämpar på som aldrig förr.




Hur är läget med er? Jag vet att vi inte känner varandra men ni finns alltid med mig. Vi är inte ensamma i den här kampen. Som jag brukar säga, så länge man väljer bort sjukdomen är man inte ensam. Om man däremot prioterar sjukdomen framför allt annat så spelar det ingen roll hur mycket man umgås med andra, man kommer känna sig ensam ändå.




Massor av kramar




Hanna

Zanzibar 2017

Att vara snäll mot sig själv

För majoriteten av mänskligheten är det en självklarhet, det att inte vilja sig själv ont. För de allra flesta människor skulle det kännas fruktansvärt onaturligt att självmant utsätta sig för sådant som skadar en. Men vi är inte majoriteten, jag är inte majoriteten. 
 
För mig är det invanda beteendemönstret att fulltsändigt skita i om jag utsätter mig för såväl psykisk som fysisk smärta. Det är inte så konstigt egentligen, att man inte har någon vidare överlevnadsinstinkt när man mår så dåligt att man dagligen funderar på att aktivt avsluta sitt liv.
 
Det värsta med det är att det är en ond cirkel. Ju mer du skadar dig själv desto sämre mår du. Ju mer jag svultit mig själv, skurit i min kropp och gått över mina egna gränser på varenda möjlig nivå så har jag mått sämre och då har jag haft ännu större motivation att fortsätta skada mig. Just för att det ger en kortsiktig lättnad. Som att jag gör rätt för världen. Jag är ju det vidrigaste kreaturet på jorden så om jag skadar mig så har jag i alla fall gjort något rätt, det enda rätta värdelösa, inkompetenta jag kan göra. 
 
Att bryta den kedjan av destruktivitet var för mig ett aktivt val. För ett år sedan bestämde jag mig för att sluta hata mig själv. Jag önskar att jag kunde säga att det var då det vände. Så var det inte. Det senaste året har varit hemskt men det har i perioder också varit bättre än någonsin tidigare. För första gången i mitt liv kan jag må bra på riktigt. 
 
Just nu mår jag jättedåligt eftersom jag börjat med bearbetningen av all skit jag och andra utsatt min kropp och mitt pyske för. Jag har blundat så länge. Inte berättat eftersom jag ju ändå inte är värd något. Inte berättat på grund av skammen. Inte berättat för att jag då inte behövt erkänna det ens för mig själv. Så plötsligt en terapisession brast det och verkligheten vällde fram. Okontrollerbart smärtsam och svart. 
 
Samtidigt är det ur just det som jag haft möjligheten att börja jobba på riktigt. För ska jag bli frisk, ska jag kunna må bra hela vägen in i hjärtat, så kan jag inte fortsätta att begå våld på min kropp. Och jag kan inte fortsätta låta andra göra det heller. 
 
Nu sitter jag i min lägenhet på behandlingshemmet och pluggar matte. Jag hade kontinuerlig kontakt med min psykolog under hela dagen igår och vi la upp en plan som gick ut på att jag skulle försöka följa min planering men om det inte gick så skulle jag frivilligt lägga in mig för att undvika destruktivtitet. Igår var jag på väg till St Göran flera gånger men bestämde mig varje gång för att försöka lite, lite till. 
 
Och nu mår jag faktiskt lite bättre. Kanske är det för att jag kapslat in känslorna igen, kanske är det för att jag faktiskt lyckats ta mig över den värsta puckeln. Men framför allt tror jag att det har att göra med att jag verkligen, verkligen, verkligen har varit snäll mot mig själv. Jag har träffat vänner som får mig att må bra, jag har sagt ifrån och jag har unnat mig själv god mat trots att det hamnade lite utanför mitt gamla tvångskalorispann. Dessutom var jag och shoppade jeans igår, en aktivitet jag skjutit på i ett och ett halvt år eftersom det är så otroligt ångestskapande. Men jag tänkte att när jag redan var på botten måendemässigt så var det lika bra att få det där förbannade jeansköpet avklarat. Och jag klarade det så nu har jag äntligen ett par hela jeans igen. 
 
Förlåt för denna plötsliga comeback. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva det här. Blir så rörd varje gång jag går in på blogg.se och ser att ni fortfarande är otroligt många som kikar in här varje dag trots kass uppdatering. Ni är bäst. Ni är verkligen det och om ni bestämmer er för att tro på det så kommer era liv kunna bli mycket, mycket bättre. 
 
En oändlig massa kramar
 
Hanna
 
På toppen av Ngorongorokratern i Tanzania i somras. Mänsklighetens vagga.
 
 
 
 
 

Lättare att må dåligt utan destruktiva beteenden

Hej mina fina. Hoppas att allt är bra med er? Jag mår sådär. Bättre än det varit generellt de senaste veckorna men fortfarande inte bra. Många tårar och ledsna dagboksinlägg men det fantastiska är att det stannar där. Jag gör inget destruktivt, alls. 

Kanske är det avsaknaden av destruktivitet som gör mig såhär tom. Samtidigt som det känns så otroligt mycket bättre. Jag kan vara bottenlöst förtvivlad och gråta ögonen ur mig en hel kväll men eftersom jag inte ens ger mig själv valmöjligheten att vara destruktiv (mat, träning, självskador, bekräftelsekickar) så finns inte den ångesten där. Ångesten när man slits mellan det man vet är rätt och det man vet ger snabb lindring. Jag är ledsen men that's it. 

Det här är något helt nytt för mig och går emot det sätt jag levt hela mitt liv för även innan ätstörningen så kontrollerade jag min ångest genom tvångsritualer. Vilket, precis som alla destruktiva beteenden, i längden leder till mer ångest. 

Det jag vill säga är väl egentligen att det är mycket mindre smärtsamt att må dåligt om man lämnat alla sina destruktiva beteenden. Först när det inte är en valmöjlighet att skada sig själv på något sätt så kan man släppa ångesten och befinna sig i den primära känslan (rädsla, sorg, ilska, etc). Det är också väldigt smärtsamt men ändå... enklare på något vis. Känner ni igen det?

Mina dagar just nu går ut på att packa, tvätta, städa, plugga och framför allt hinna umgås så mycket som möjligt med alla mina kompisar innan jag åker till Tanzania med familjen. Det kommer verkligen att blir ett äventyr. Först en veckas safari (utan internet?!) och sedan en dryg vecka på Zanzibar. Ska blir otroligt häftigt och jag ska försöka att verkligen vara närvarande i stunden och det som händer runtomkring mig istället för i mina värkande känslor. Men jag måste också validera mig själv i att om jag bara lyckas vara närvarande i nuet några minuter åt gången så är det en stor vinst. 

Vad gäller maten i Tanzania så är jag lite orolig men det är nog inget mot vad mina föräldrar känner haha. Tror de har haft svårt att hänga med i min utveckling det senaste halvåret så ska bli spännande att se hur de kan hantera att jag har hand om min mat helt själv. Jag vet att jag klarar det om jag bara bestämmer mig. Det svåraste jag står inför är att jag förmodligen kommer behöva äta lite mer än mitt matschema eftersom vi kommer röra på oss mycket och bära tunga ryggsäckar. Det viktigaste är att om jag börjar tänka mer på mat och kropp igen beror det med 99,9% sannolikhet på att jag fått i mig för lite mat. 

 Naturell yoghurt, Start! och svenska jordgubbar. Alltsåååååå!!!!
 
Tusentals kramar
 
H

 

 

Känslor är inte farliga

Det är okej att vara ledsen. Det är okej att vara arg. Det är okej att vara glad, rädd, tom. Det är okej att känna, känslor är inte farliga. 
 
När du har borderline är det här något av det svåraste. Faktumet att du aldrig kommer att komma ifrån dina känslor, du kommer att behöva känna och det kommer ofta att kännas förjävligt. 
 
Jag har sprungit från mina känslor i så många år nu. Dämpat de med svält, självskador, träning och andra mer eller mindre destruktiva beteenden jag haft. Dämpat de genom att prestera i skolan och genom att få bekräftelse för mitt utseende. Men känslor har alltid, alltid kommit tillbaka. 
 
Det senaste halvåret har bjudit på mitt livs största förändringar. Även om jag inte är frisk så har jag inte varit såhär fri från ätstörningen sedan jag blev sjuk för snart tio år sedan. Jag har inte sytt på nästan 8 månader. Jag har tagit studenten. Jag har deltagit mer i det friska livet, det riktiga, normala livet, än vad jag någonsin gjort tidigare.
 
Jag har kommit en bra bit på vägen men det är fortfarande så himla mycket i mig som är trasigt. Självskador och svält har ersatts med andra destruktiva beteenden som i dagens samhälle försvinner under radarn för vanligt ungdomsbeteende. Det har inte varit enbart destruktivt men det har också blivit ett sätt för mig att fly från mig själv och mina känslor. De där förbannade känslorna som liksom faller över mig likt en tsunami. Pressar mig mot havets botten och jag får bara hålla andan, hoppas att syret räcker. 
 
Men känslorna är ingen tsunami. Det är bara en missvisande metafor. Syret kommer aldrig att ta slut så länge jag fortsätter att andas. Ingenting kommer att gå sönder förrän jag gör sönder det. Känslor är inte farliga. 
 
Tro mig, jag vet hur det är att ligga där i sängen med känslan av att allt kommer sprängas i en miljon bitar för att smärtan i bröstet är så intensivt och allt allt allt är trasigt. Jag vet hur det är att känna sig som det äckligaste kräket i hela världen. Jag har känt det så många gånger att de inte går att räkna. Så många gånger har jag skrivit orden i min dagbok. "Jag orkar inte mer" och "jag går sönder". 
 
Men jag har inte gått sönder. Varje gång har det löst sig. Varje gång har känslorna slutligen sjunkit undan, förändrats. Och det jag lärt mig, som är anledningen till att jag skriver det här flummiga inlägget, är att känslorna alltid försvinner även om jag inte är destruktiv. 
 
Därför måste jag ligga här i min säng nu och känna hur hela världen är mörk, kall och grå. Jag måste ligga här med ett intensivt tryck över bröstet och tårar som periodvis rinner längs kinderna. Jag måste ligga här och acceptera det. Acceptera de känslorna, ta en kopp te, ta hand om mig själv. För det är okej att känna. Känslor är inte farliga. 
 
/H

Ett jävla snurr

 *Skrev något här om att skriva och sudda och skriva och sudda och vilja berätta om roliga fina saker, eller har ett syfte med det jag publicerar. Meeen lyckades självklart radera det stycket så därför får ni de här två skeva meningarna som ersättning*
 
Men livet är inte alltid fins och kul även fast man äter och just nu har jag inget syfte med mina ord för det är bara ett enda virrvarr i skallen. Det handlar inte om ätstörningen utan om andra saker, på sätt och vis mycket svårare grejer men som å andra sidan inte är fysiskt farliga så som en ätstörning är. Jag lovar att berätta vad jag syftar på, kanske imorgon, kanske om en månad eller två. Jag har en smärre livskris för tillfället och det suger men jag tror att det här är en av de viktigaste livskriserna jag kommer ha i mitt liv. För att få slut på mitt destruktiva kicksökande, en gång för alla.
 
Haha alltså det är nästan komiskt hur många meningar som snurrar i mitt huvud när jag skriver det här. Inledande ord till stycken jag inser att jag inte har något slut på, för jag är inte där än. Och jag orkar inte skriva om vad jag gör för det känns oviktigt i jämförelse med det som händer inuti mig. Jag är visserligen här där jag är rent fysiskt, jag har min sista vecka på Idun, sover på behandlingshemmet, träffar kompisar, går DBT osv. Men jag är ändå någon annanstans. Dels i tankarna men framför allt emotionellt. 
 
Kort och gott. Det är mycket på gång som jag kommer att dela med er när jag är mogen. Värt att veta är att jag sticker till Tanzania om 10 dagar så veckorna efter det lär det inte vara så mycket uppdatering. Eller så kanske det blir uppdateringar varje dag, man kan fan aldrig veta med mig haha. Varje dag bjuder på nya överraskningar när man har borderline.
 
Tack för alla era kommentarer. Jag satt igår i en timme men kunde inte ens besvara den första eftersom orden försvann bort. De kommer tillbaka, det kan jag i alla fall vara säker på. 
 
Jag tänker på er allesammans och hoppas att ni fortsätter att kämpa
 
Kramkramkramkramkram
 
Hanna
 
Sista dagen på Bråvalla när man var rejält sliten.