-

Det är inte tårar bara smycken du har lånat ett tag

Hej mina fina. Hur är det med er? Jag mår tyvärr inte alls bra. Den här jävla traumabehandlingen går mig verkligen åt huvudet. Jag återupplever alla hemska känslor jag känt de senaste tio åren och det är så oerhört jobbigt. Är på samma gång en hjälplös, förtvivlad nioåring och superdestruktiv fjortonåring. Jag kämpar som aldrig förr för att kunna hålla emot impulser och den djupaste depressiviteten och än så länge står jag på benen även om de skakar. 


Jag försöker tänka att det är okej men det är svårt. Det är svårt att vara nitton år och behöva ringa sin mamma klockan två på natten för att tårarna inte slutar rinna trots att jag egentligen haft en bra kväll med mina kompisar. 

Jag önskar att det fanns ett bestämt datum när det här värsta är över. Det skulle göra det så mycket lättare att stå ut. Att veta att det finns ett slut, att det finns ett liv efteråt som faktiskt är bra på riktigt. Alla säger ju att det finns det och att jag kommer att ta mig dit om jag fortsätter som jag gör men när jag mår såhär dåligt så kan jag inte låta bli att tänka att jag redan är förlorad. Går varje liv att rädda? Finns det en dag när det gått så långt att det inte längre går att vända? 

Jag tror inte det egentligen. Innerst inne tror jag att det kan bli bra annars skulle jag inte fortsätta. Om jag inte trodde att jag faktiskt kan få må bra på riktigt en dag så skulle jag hänge mig åt destruktiviteten igen. Men det gör jag inte. Jag kämpar mig igenom sekund efter sekund. 

Förlåt för ett deppigt inlägg men det är såhär den ser ut, den riktiga kampen mot psykisk ohälsa. Det är ingen dans på rosor utan snarare en dans på rosornas taggiga själkar. 

Jag hoppas att jag mår bättre nästa gång jag skriver här. 



/Hanna

Lunch som speglar mitt mående.

En ätstörning är lidande, inte enkelt

Ibland, ofta när livet är svårt och komplicerat, kan jag sakna det något enormt. Hur lätt det var när allt enbart cirkulerade kring en sak. Att få min kropp att förlora så mycket vikt som möjligt på så kort tid det gick. Jag romantiserar det så i mitt huvud. Att det var lätt, att det var skönt att vara hungrig, att jag tyckte om min kropp och att jag alltid visste vad jag skulle göra för att hantera mina känslor.

I verkligheten var det aldrig enkelt. Det var månader av ständig ångest. Dels över att jag enligt anorexin aldrig gjorde tillräckligt. Dels över att jag ständigt svek omgivningen. Att vara i svält är inte skönt, det gör ont. Det är en mage som bränner av magsyra, en hjärna som är totalt obrukbar av näringsbrist och muskler som inte längre orkar med ens de lättaste uppgifterna. Det är att trots detta ha så stark ångest att man ändå tvingar sig att göra allt det där kroppen inte orkar. Att springa tills man svimmar är inte att ha lyckats, det är att ha gjort våld på sin kropp och sitt eget liv. Det är att komma hem från ytterligare en av alla milslånga löprundor på tom mage och börja gråta i hallen för att man vet att nästa dag kommer samma procedur behöva återupprepas. Det finns inget njutningsfullt i det. Det är bara ren och skär smärta.

Jag vet inte om jag någonsin kommer trilla tillbaka i anorexin igen. Jag trodde inte det för ett år sedan men ändå hände det så jag tänker inte lova något. Inte för att löftet i sig är ett problem utan för att jag tyvärr aldrig får sluta vara på min vakt. Jag tror definitivt att jag kan bli helt frisk men jag tror också att jag alltid kommer vara i riskzonen att få en ätstörning igen. Det är så lätt att falla men så fruktansvärt jobbigt att ta sig upp igen. Visst blir man starkare på vägen men det är fan i mig inte värt allt lidande. Och det är också min största motivation. Minnet av lidandet. Ett lidande jag inte vill att kommande 80 år av mitt liv ska bestå av, för då kommer jag inte ens leva några 80 år.

Jag har gjort så fruktansvärda saker mot min kropp under en så lång tid. Jag kommer aldrig kunna göra det ogjort men jag kommer kunna gottgöra det genom att från och med nu ta hand om min kropp. Idag, imorgon och alla andra dagar de kommande 80 åren (eller hur länge jag nu får förmånen att leva).

Miami 2015
 
Hanna
 
 

Om att dölja vs vara öppen om sin psykiska ohälsa

En sak som jag har velat mycket om de senaste åren är det här med hur mycket jag ska berätta om hur jag mår och har det. På den här bloggen har jag ju (som ni ju vet..) aldrig hymlat med min psykiska ohälsa. Däremot på mina privata social medier där jag lägger till folk jag "träffar i riktiga livet" så har det förändrats hur mycket jag berättat.

När jag först kom in i den sjuka världen efter att ha börjat på SCÄ så blev det snabbt en identitet och jag var väldigt noga med att berätta om att jag var sjuk, fick vård etc. Mina följare på den tiden var väl i och för sig främst mina närmaste kompisar och sen andra ätstörda jag träffat på internet. När jag började gymnasiet ville jag inte längre identifiera mig med min psykiska ohälsa så jag slutade nästan helt skriva om det. Att inte vilja identifiera sig i en sjukdom är ju något väldigt positivt, problemet var bara att det nog mer handlade om att jag skämdes. Jag skämdes över att jag bodde på behandlingshem, gick i terapier flera gånger i veckan och var inlagd i perioder. Det var på sätt och vis bra för att jag fick ett väldigt friskt och sunt liv på sidan om allt det sjuka samtidigt som det bidragit något enormt till den existentiella ensamhet jag ofta känner. De senaste två åren har jag varit väldigt noga med att inte posta saker som skulle kunna kopplas till att jag fortfarande var sjuk eftersom det är så otroligt många killar som följer mig och de skulle ju lämna mig om de fick reda på hur fucked up jag egentligen är.

Hade det bara handlat om anorexin tror jag att det hade varit en bra metod att liksom fake it until you make it och på så sätt låtit sjukdomen ta mindre plats i livet. Det vet jag har fungerat för många i min omgivning. Problemet är bara att jag inte "bara" är sjuk i anorexi utan jag har även en emotionell instabil personlighetsstörning, är traumatiserad och lider av panikångest. Med andra ord, hela mitt liv och allt det som är jag påverkas på ett eller annat sätt av min psykiska ohälsa. Lika delar positivt som negativt men om jag ska hålla på och försöka dölja varje litet spår av min psykiska ohälsa så kommer jag också behöva dölja mig själv och det tär något enormt.

Jag är ju den jag är. Varken mer eller mindre.

Därför har jag bestämt mig (och redan så smått börjat med) att sluta censurera allt som har med min psykiska ohälsa att göra. Dessutom har jag påbörjat en städaktion på Snapchat där jag raderar alla dessa oräkneliga snubbar jag träffat i olika festsammanhang, tillfällen då jag är vem som helst förutom mig själv.

Vad tänker ni om det här? Behöver verkligen era tankar.

Vill ni följa mig så heter jag h_a_nn_a_l på instagram, hannalarsson98 på snap och tiresdasfk på twitter.

 

 

Megakram

Hanna

För vems skull lever jag mitt liv?

 
 
För vems skull lever du ditt liv?
 
Den till synes retoriska frågan var en riktig ögonöppnare för mig. För även om jag skulle sagt åt mina vänner att leva sina liv för deras egen skull så har jag inte ens tänkt på att samma regel skulle kunna gälla mig.
 
Fram tills för ett år sedan var min världsbild väldigt enkel. Jag var vidrig och äcklig och förtjänade att straffas. Det senaste året har jag dock slutat hata mig själv på det sättet (något jag skrivit om här tidigare). Det visade sig dock att det inte var hela problembilden. För de nya premisserna som fanns för att jag skulle vara värd att existera var att jag presterade. 
 
Jag skulle vara vacker. Snygg kropp, snygga kläder, snyggt smink. Jag skulle ha ett intressant liv som avspeglades på sociala medier med mycket fest och killar. Vad gäller killar så skulle de vilja ha mig, alla killar måste vilja vara med mig för annars var jag inte värd att finnas. Utöver detta skulle jag prestera på topp i varenda kurs och jag skulle skriva artiklar och annat som folk skulle tycka var bra. Kort och gott, jag skulle vara bäst på allt och älskad av alla. 
 
Det säger ju sig självt att det är en omöjlig ekvation. Om vi bara tar grejen med att alla killar måste tycka att jag är snygg(ast) och vilja vara med mig. Det funkar ju inte eftersom alla har en individuell smak och att vara älskad av alla är helt omöjligt. 
 
Att alltid vara bäst och vackrast har gjort att jag inte kunnat njuta på riktigt ens av fantastiska saker som resor eller min student. Visst har det funnits fina sekunder även i det men mitt ständiga jagande har gjort att jag aldrig tillåtit mig att bara vara. Det är sorgligt, att så mycket fint gått mig förbi för att jag inte klarat av att landa. 
 
Den här livsstilen där jag aldrig någonsin vilat (och har jag det en halvtimme i veckan ungefär så har det varit tid jag "investerat för att orka prestera mer") körde mig hela vägen in i väggen. Nu är jag sjukskriven och jag måste nog ändå säga att det är det bästa som skulle kunnat hända mig. För jag har för första gången insett att jag måste agera annorlunda om jag ska kunna bli lycklig. Jag måste få vara jag och det måste få vara okej. Jag måste lita på att jag kommer bli älskad även om jag inte ser ut på ett visst sätt eller har ett jättespännande liv. Jag måste erkänna att jag har ett värde även om jag inte presterar på topp inom allt jag gör. Inte för någon annans skull utan för mig egen. För att vi bara har ett liv och jag måste bestämma mig för om jag vill leva eller överleva mitt. 
 
Kram
 
H
 
 
 
 

Från bra till rätt

Till att börja med - tusen tack för era kommentarer. Sitter och smågrinar varje gång, att några skrivna ord kan förmedla så mycket styrka och värme. Bara tanken på att varje besökare i statistikstapeln är en person som tycker att det är värt att bry sig om det jag skriver är nästan obegripligt. Ni är så himla bra<3
 
Dagens energikvot gick åt till att ha terapi. Fyra timmar visserligen så det var ändå en ganska stor prestation. Nu är jag så slut att jag inte tänker röra mig ur soffan på resten av kvällen. Dock var det otroligt bra sessioner med många viktiga insikter jag kommer att ta med mig (och skriva om här). 
 
Pappa sa det i bilen på väg från DBT att jag (nästan) alltid gjort bra saker de senaste tre åren men att det här är första gången jag gör rätt. "När du började gymnasiet var det inte för att det var det bästa, eller rätta, för dig utan för att valet stod mellan det eller att vara kvar på BUP på LPT". Det låter krasst men det är verkligen så det har varit. Jag har ju hela tiden fått höra (och innerst inne vetat) att jag kört för hårt de senaste åren men det har också varit det enda jag klarat av. Nu är det dock dags att ta nästa steg för ett mer värdigt liv. Mer om det i kommande inlägg. Här kommer lite bilder från den senaste veckan. Inte jättekul kanske men det enda jag har att erbjuda i dagsläget. 
 
Innan jag accepterade faktum att jag faktiskt är utmattad och behöver ta hand om mig själv genom att vara sjukskriven så fortsatte jag att plugga matte. Eftersom sjukhuskaffet är nästintill odrickbart så har jag ersatt det med Starbucks godingar. 
 
 Detta är då den vegetariska middagen. Alltså va?? Sen när blev kokt ägg ett substitut för kött?? Och hur ska man bli mätt på detta?? SCÄ hade gått i taket om de fick se haha. 
 
 Alla vegetariska måltider går i skalan gråbrunt.
 
 Efter en liten kaotisk fredag då läkaren inte var så schysst mot mig så åkte jag hem till Alva. Vi lagade en helt fantastisk middag. Butternut pumpking och morotssoppa (med massa ingefära, imat och chili) toppat med fetaost och färsk oregano. Samt ett galet gott bröd från bageriet Konditorn och Bagaren i Hökis. Det enda som var bättre än maten var sällskapet. Bästa bästa Alva som ställde upp för mig när jag behövde det som mest. 
 
 Jag har också fått besök av finaste Alex. Hon tog med sig en hel liten goodie bag till mig efter att jag klagat på hur torr min hy blir av sjukhusluften. 
 
Puss 
 
H
 

Hur länge kommer jag att vara inlagd?

Jag fick den frågan för någon vecka sedan och det korta svaret för er som inte orkar läsa mina romaner är att jag inte vet. Planen vi har just nu sträcker sig två veckor framåt men efter det hoppas jag att jag är redo att stå på egna ben igen. Eller nåja, uppstagad med DBT, SCÄ och behandlingshemmet. 
 
Grejen med den här inläggningen är att den är annorlunda från alla tidigare gånger jag varit inlagd. Ni som följt mig här sen start vet ju att jag åker in titt som tätt (räknade ihop det till elva inläggningar, exkluderat nätter på akuten). Mina första inläggningar på barnpsykiatrin varade under många månader i sträck. Ju äldre jag blivit så har inläggningarna blivit allt kortare. Den här inläggningen kommer att bli min längsta sen sommaren 2014. 
 
Vad beror det på då? Jag skrev ju lite om det för några inlägg sedan. Grunden till mitt sammanbrott och anledningen till att jag blev inlagd var att jag påbörjade en traumabearbetning utan att ha tillräckligt med skydd runtomkring mig för att klara det. Jag valde då att åka in självmant. 
 
Väl inne på avdelningen så började även en del andra problem poppa upp. För första gången någonsin genom hela min sjukdomshistoria gav jag mig själv tid att stanna upp och vara i känslorna. Jag tror att det var den utlösande faktorn till mitt nästa problem, nämligen utmattning. 
 
Det handlar inte om att vara lite trött och vilja sova. Så som det är just nu kan jag inte gå 300 meter i normal takt utan att darra som ett asplöv två timmar efteråt. Min syn har försämrats radikalt på väldigt kort tid och varenda liten aktivitet känns som ett oöverstigligt berg. 
 
Jag frågade min läkare om det idag och han sa att det förmodligen berodde på traumat. Att jag under så lång tid haft kroppens hotsystem igång att nu när jag för första gången lyfter de här grejerna så blir det också att kroppen reagerar. Det är något positivt, även om det inte känns så. 
 
Så nu är jag heltidssjukskriven i två veckor. Det låter kanske lite för er och kanske för mig också som varit sjukskriven ca 50% av de senaste sex åren. Dock har jag inte under någon av dessa sjukskrivningar faktiskt avstått från att plugga. Om jag nu klarar av att inte plugga på två veckor så är det den längsta tiden jag haft utan mina skolböcker sen något sommarlov i mellanstadiet, om ens det eftersom jag alltid tog sommarläxorna på blodigt allvar. 
 
Alltså min hjärna är verkligen helt mos så jag har svårt att uttrycka mig. Skriv gärna frågor för då är det lättare för mig att förklara. Jag kommer nog att blogga en hel del under den närmaste tiden eftersom det är mitt bästa sätt att läka. 
 
Var på permis och dagens energikvot gick åt till att sminka mig. Väl investerad tid. 
 
Tack för att ni läser, stöttar och är så fantastiska. 
 
En miljon kramar
 
Hanna
 
 

Känslor och handlingsimpulser

Det är inte lätt när det är svårt som de vise männen så klokt brukar säga. Och det är okej. Det är okej att må dåligt, något som ofta glöms bort både i bloggvärlden och den riktiga världen. Alla känslor fyller en funktion. Med det sagt betyder det inte att känslan är effektiv och därmed bra för dig att agera på, men den har likväl en orsak och finns av en anledning. 
 
Den känsla som framför allt fyllt mig den senaste tiden är sorg. Jag har varit och är så otroligt, otroligt ledsen. Dels över hur livet ser ut men framför allt hur det har sett ut. Vad jag och andra utsatt mig för under så många år. Ledsen över hur svårt det är för mig att ta mig ur ekorrhjulet av destruktivitet och självhat. 
 
Att jag ens börjat sörja är verkligen ett tecken på att jag gjort framsteg i min behandling. Sorgen måste få finnas och den är helt befogad. Det som däremot inte är effektivt för mig är att följa alla känslans impulser. Impulserna när man är ledsen är nämligen bland annat att dra sig undan och älta. Det är inget fel på det om man gör det i lagom mått men för mig blir det så extremt. Jag stänger ute hela världen i tron om att jag är ensam och då blir jag ju just det, ensam. Något som i sig bidrar till att jag mår ännu sämre, känner meningslöshet och blir destruktiv. 
 
Därför är det också så himla viktigt för mig att även om jag behöver sörja inte glömma allt som faktiskt är fint och meningsfullt i mitt liv just nu. Därför kommer här en sådan liten lista, mest för min egen skull men kanske också för att ni ska inspireras att skriva egna.
 
Saker som jag glädjs åt just nu:
  • Att mina kompisar fortsätter att höra av sig fast jag är ännu sämre än vanligt på att svara. Varje meddelande betyder verkligen världen för mig. 
  • Mitt kärleksbarn, nämligen min roman. Den ligger visserligen skrivmässigt på is för tillfället men har utvecklats än mer i huvudet vilket är en nog så viktig process. Hela romanen är ju ett enda stort terapiarbete för mig även om den inte handlar om mig. 
  • Avdelningen har typ tio olika tesorter och alltid honung och mjölk som man kan ha till. Som jag sa igår till en personal, ofta läker en kopp te med mycket söt honung mer än neuroleptika. Spännande att sjukvården ändå yrkar på det senare alternativet. 
  • Kent. Kent som finns med mig i vått och torrt och vått och ännu lite mer vått. 
  • Alltså det här är min guilty pleasure så det är lite pinsamt men måste tillägna paradise hotel en egen punkt också... Finns inget som får mig att må lite mer okej så effektivt som PH. 
  • Alla fina människor där ute som inte ens känner mig men ändå är med på min resa, både här och på andra plattformar. Bästa ni. 
Så kom ihåg. Alla känslor är okej. Alla känslor har en orsak och den orsaken är inte att du är "sjuk". Alla känslor bör därför valideras. Däremot är det inte inte alltid bra för en att följa impulserna som känslan tar med sig. Balans, eller dialektik som DBT ju står för. 
 
Tusen miljoner kramar
 
H
 
 Selfie knäppt för några veckor sedan. Lite läskigt att stirra rakt in i kameran haha. 
 

Massa mat

Hej mina små sockerbitar. Hoppas läget är okej med er. Själv mår jag mycket bättre igen. Så himla skönt även om jag ju inte direkt är på topp, snarare precis med nästippen ovanför vattenytan. Jag orkar därför inte skriva något vettigt men däremot så har jag typ jättemånga matbilder från andra halvan av sommaren som jag vill dela med er eftersom ingen annan bryr sig haha. Generellt så fotar jag min mat mycket mer sällan men det händer fortfarande ibland. Dock är det inte på det gamla sättet för att i efterhand kunna kontrollera varenda måltid utan istället för att måltider nu är som vilket annat happening som helst och det är kul att ha minnen från.

Vi kom hem från Tanzania dagen innan jag fyllde 19 så jag hade verkligen inga förväntningar överhuvudtaget på min födelsedag. Det borde jag ha haft insåg jag såhär i efterhand. På förmiddagen blev jag bjuden på brunch på Brunch STHLM av mina fantastiska högstadievänner. Jag tog en cappuccino och någon gröt bowl (som förstås hette något mer fancy jag glömt, längst till vänster på bilden) men smakade även på pannkakorna.
Efter brunchen bar det av hemåt för födelsedagsfika med min familj. Så himla mysigt och fantastiskt goda tårtor. Både drömtårta och marängtårta.
Födelsedagen avslutades sedan på Vapiano med två kompisar från Globala. Så himla mysigt och fantastiskt god mat. Vappis är alltid ett säkert kort. Här tog jag en risotto med svamp och spenat.
Några veckor senare besöktes Vapiano ännu en gång och jag tog en pizza (!!!). Det var dödsgott och jag utmanade vidare med både cider och en drink. Kan inte tänka mig bättre sällskap än Jessica.
En bästis har flyttat till Luleå för att plugga så när hon var hemma över helgen passade vi på att göra brunch. De suspekta blågrå skapelserna är blåbärsscones.
Dagen därpå tog vi med oss matsäck och en engångsgrill ut i skogen hos mina föräldrar. Satt vi vattnet, grillade och pratade i flera timmar. Perfekt sätt att njuta av årets sista värme.
I början av förra veckan var jag på 4 knop med Ylva och åt fantastiska crepês. Denna med pesto, svamp och tomat. Vi delade även på en efterrättscrepê som jag tyvärr inte fotade ):
Min plötsliga och sinnessjukt intensiva "depression" (skattade i taket på alla depressiva tecken, förutom att det inte handlar om en lång period utan bara några dagar) har gjort det svårt att äta eftersom exakt all aptit försvann. Har ändå försökt få i mig så mycket som möjligt och försökt kompensera med näringsdrycker. Nu är dock hungern tillbaka igen!
Får gå ut på sjukhusområdet med sällskap så mamma och pappa har hälsat på och vi har fikat på Espresso House som ligger i byggnaden. Tyvärr smakade inte det här något heller men jag tryckte ändå i mig allting trots illamående för kroppen behöver energi om den ska orka börja må bättre.

Nu ska jag lämpligt nog äta lunch. Ha en fin dag.


Kram

Hanna

Att fly från känslor och trauman

Alla människor har nog flytt någon gång. Inte från ett fysiskt hot utan från sina känslor. Från sådant som varit för jobbigt för att orka erkänna för gör man det går det inte längre att fly. De allra flesta tar ändå tag i det jobbiga förr eller senare. Man gråter en kväll och så är det bra med det. Man kan berätta för sina vänner eller familj, få en kram och sedan gå vidare.

Jag har spenderat ett liv på flykt från verkligheten och dess känslostormar. Jag har testat vartenda destruktivt beteende på kartan. Vissa har jag använt mer frekvent så som svält och självskada men det finns en hel uppsjö med andra beteenden jag också använt mig av i någon mån. Ett exempel är killar och alkohol. Ett annat är att skapa yttre kaos i sådan grad att polis och ambulans måste tillkallas.

Jag har gjort vad som helst, precis vad som helst, för att slippa känna mina känslor. Det har inte varit ett medvetet val. Faktum är att det var förrän idag, när jag satt på sjukhussängen på ytterligare en låst psykiatrisk avdelning, som jag insåg vad det är jag gör. Att allt jag gör är att fly. Jag är beredd att betala vilket pris som helst, till och med mitt liv, bara jag inte behöver stanna upp och känna.

Problemet är bara att mitt flyktbeteende blir ett moment 22. Jag är så desperat efter saker som dämpar min sorg att jag försätter mig själv i situationer som skadar mig. Situationer där andra människor skadar mig. Och för att slippa känna all smärta och sorg som kommer sig utav det så fortsätter jag att söka de snabba kickarna i destruktivitet.

Jag vet inte hur länge jag hade kunnat fortsätta såhär. Inte särskilt länge till tror jag. Det kommer jag aldrig få reda på för nu är alla korten redan uppe på borden. Min psykolog fick tag i en liten tråd som när hon drog i den visade sig sitta fast i en enorm trasslig boll. Hon sa ord som gjorde att jag inte längre kunde leva i förnekelse. Hon sa orden sexuella övergrepp och misshandel och det fick alla mina murar att rasa. Bara när jag sitter och skriver det här så vill jag backa tillbaka och radera de orden ur texten. Skammen är så genomträngande och brutal. Skammen över att jag håller på att fåna mig över små skitsaker när jag bara borde rycka upp mig.

Problemet är att det är vad jag gjort. Ett halvt liv har jag ryckt upp mig och det har gjort sönder varenda millimeter av min självomsorg. Det har fått mig att gång på gång på gång kliva över mina egna gränser igen. Det har fått mig att känna existentiell ensamhet. Sådan som värker hela vägen in i själen.

Jag har i dagsläget ingen bra slutsats med det här inlägget haha. Jag är precis i början av en traumabehandling där varje session får mig att tappa fotfästet. Det är så fruktansvärt jobbigt att inte längre kunna blunda inför allt som hänt. Men jag ville ändå skriva det här. Framför allt för min egen skull men också för att det kanske kan stötta någon annan i en liknande situation. Det om något är ju syftet med den här bloggen. Att vi aldrig är ensamma. Nu om någonsin behöver jag minnas det för känslan av den där ensamheten är det som får mig att fortsätta ta till destruktivitet.

Tack för att ni läser. Tack för era fina kommentarer. Tack för att ni aldrig slutar kämpa.

 

Tusen varma kramar

Hanna

Update om mitt lilla liv

Long time no see. Som jag skrev i förra inlägget är jag otroligt berörd över att folk fortsätter att kolla in på bloggen trots min katastrofala uppdatering. Ni är verkligen fantastiska människor och jag vill ge er allt jag har men tiden räcker inte till för alla projekt som är igång just nu.




Vissa av er har kanske följt mig via mina artiklar i Aftonbladet under sommaren? De handlade om kvinnors rättigheter, en kär hjärtefråga hos mig som alltid skapar debatt. I kommentarsfälten är det gott om personliga påhopp men det gör mig faktiskt bara mer motiverad att fortsätta skriva eftersom frågan uppenbarligen behöver lyftas om och om igen till folk förstår.


Just nu håller jag dock på med lite andra skrivprojekt. Framför allt jobbar jag på en artikelserie med fokus på olika aspekter inom psykisk ohälsa. När/om den ges ut lovar jag att länka här. Dock är det lite på paus nu tills jag känner mig mer stabil igen. 


Utöver artikelserien håller jag också på med min debutroman. Den är skönlitterär men berör både feminism, psykisk ohälsa och destruktiva relationer. Handlingsmässigt har jag skrivit drygt halva men även när jag är klar så är det ju massa efterarbete för att få ihop ett bra resultat. Jag vill inte stressa så planerar att bli klar i vår någon gång.




I övrigt så pluggar jag numera på komvux. Det är superenkelt och supertråkigt men måste göras. Eftersom jag pluggar halvdistans så har jag mycket tid att disponera själv så träffar kompisar mer än någonsin. Bästa vännerna mina.




Vad gäller boende så har jag fått mitt beslut förlängt till mars. Planen är att jag ska flytta antingen innan sommaren eller i början av hösten. Min dagvårdsbehandling på SCÄ är klar men jag fortsätter att träffa min behandlare varannan vecka så länge det behövs. DBT:n fortsätter som vanligt men gruppen tar slut i november/december så då är det bara individualsamtal.




Vad gäller mitt mående så mår jag i snitt bättre än sedan jag blev sjuk samtidigt som det pendlar otroligt mycket. Men jag kämpar på som aldrig förr.




Hur är läget med er? Jag vet att vi inte känner varandra men ni finns alltid med mig. Vi är inte ensamma i den här kampen. Som jag brukar säga, så länge man väljer bort sjukdomen är man inte ensam. Om man däremot prioterar sjukdomen framför allt annat så spelar det ingen roll hur mycket man umgås med andra, man kommer känna sig ensam ändå.




Massor av kramar




Hanna

Zanzibar 2017

Att vara snäll mot sig själv

För majoriteten av mänskligheten är det en självklarhet, det att inte vilja sig själv ont. För de allra flesta människor skulle det kännas fruktansvärt onaturligt att självmant utsätta sig för sådant som skadar en. Men vi är inte majoriteten, jag är inte majoriteten. 
 
För mig är det invanda beteendemönstret att fulltsändigt skita i om jag utsätter mig för såväl psykisk som fysisk smärta. Det är inte så konstigt egentligen, att man inte har någon vidare överlevnadsinstinkt när man mår så dåligt att man dagligen funderar på att aktivt avsluta sitt liv.
 
Det värsta med det är att det är en ond cirkel. Ju mer du skadar dig själv desto sämre mår du. Ju mer jag svultit mig själv, skurit i min kropp och gått över mina egna gränser på varenda möjlig nivå så har jag mått sämre och då har jag haft ännu större motivation att fortsätta skada mig. Just för att det ger en kortsiktig lättnad. Som att jag gör rätt för världen. Jag är ju det vidrigaste kreaturet på jorden så om jag skadar mig så har jag i alla fall gjort något rätt, det enda rätta värdelösa, inkompetenta jag kan göra. 
 
Att bryta den kedjan av destruktivitet var för mig ett aktivt val. För ett år sedan bestämde jag mig för att sluta hata mig själv. Jag önskar att jag kunde säga att det var då det vände. Så var det inte. Det senaste året har varit hemskt men det har i perioder också varit bättre än någonsin tidigare. För första gången i mitt liv kan jag må bra på riktigt. 
 
Just nu mår jag jättedåligt eftersom jag börjat med bearbetningen av all skit jag och andra utsatt min kropp och mitt pyske för. Jag har blundat så länge. Inte berättat eftersom jag ju ändå inte är värd något. Inte berättat på grund av skammen. Inte berättat för att jag då inte behövt erkänna det ens för mig själv. Så plötsligt en terapisession brast det och verkligheten vällde fram. Okontrollerbart smärtsam och svart. 
 
Samtidigt är det ur just det som jag haft möjligheten att börja jobba på riktigt. För ska jag bli frisk, ska jag kunna må bra hela vägen in i hjärtat, så kan jag inte fortsätta att begå våld på min kropp. Och jag kan inte fortsätta låta andra göra det heller. 
 
Nu sitter jag i min lägenhet på behandlingshemmet och pluggar matte. Jag hade kontinuerlig kontakt med min psykolog under hela dagen igår och vi la upp en plan som gick ut på att jag skulle försöka följa min planering men om det inte gick så skulle jag frivilligt lägga in mig för att undvika destruktivtitet. Igår var jag på väg till St Göran flera gånger men bestämde mig varje gång för att försöka lite, lite till. 
 
Och nu mår jag faktiskt lite bättre. Kanske är det för att jag kapslat in känslorna igen, kanske är det för att jag faktiskt lyckats ta mig över den värsta puckeln. Men framför allt tror jag att det har att göra med att jag verkligen, verkligen, verkligen har varit snäll mot mig själv. Jag har träffat vänner som får mig att må bra, jag har sagt ifrån och jag har unnat mig själv god mat trots att det hamnade lite utanför mitt gamla tvångskalorispann. Dessutom var jag och shoppade jeans igår, en aktivitet jag skjutit på i ett och ett halvt år eftersom det är så otroligt ångestskapande. Men jag tänkte att när jag redan var på botten måendemässigt så var det lika bra att få det där förbannade jeansköpet avklarat. Och jag klarade det så nu har jag äntligen ett par hela jeans igen. 
 
Förlåt för denna plötsliga comeback. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva det här. Blir så rörd varje gång jag går in på blogg.se och ser att ni fortfarande är otroligt många som kikar in här varje dag trots kass uppdatering. Ni är bäst. Ni är verkligen det och om ni bestämmer er för att tro på det så kommer era liv kunna bli mycket, mycket bättre. 
 
En oändlig massa kramar
 
Hanna
 
På toppen av Ngorongorokratern i Tanzania i somras. Mänsklighetens vagga.
 
 
 
 
 

Lättare att må dåligt utan destruktiva beteenden

Hej mina fina. Hoppas att allt är bra med er? Jag mår sådär. Bättre än det varit generellt de senaste veckorna men fortfarande inte bra. Många tårar och ledsna dagboksinlägg men det fantastiska är att det stannar där. Jag gör inget destruktivt, alls. 

Kanske är det avsaknaden av destruktivitet som gör mig såhär tom. Samtidigt som det känns så otroligt mycket bättre. Jag kan vara bottenlöst förtvivlad och gråta ögonen ur mig en hel kväll men eftersom jag inte ens ger mig själv valmöjligheten att vara destruktiv (mat, träning, självskador, bekräftelsekickar) så finns inte den ångesten där. Ångesten när man slits mellan det man vet är rätt och det man vet ger snabb lindring. Jag är ledsen men that's it. 

Det här är något helt nytt för mig och går emot det sätt jag levt hela mitt liv för även innan ätstörningen så kontrollerade jag min ångest genom tvångsritualer. Vilket, precis som alla destruktiva beteenden, i längden leder till mer ångest. 

Det jag vill säga är väl egentligen att det är mycket mindre smärtsamt att må dåligt om man lämnat alla sina destruktiva beteenden. Först när det inte är en valmöjlighet att skada sig själv på något sätt så kan man släppa ångesten och befinna sig i den primära känslan (rädsla, sorg, ilska, etc). Det är också väldigt smärtsamt men ändå... enklare på något vis. Känner ni igen det?

Mina dagar just nu går ut på att packa, tvätta, städa, plugga och framför allt hinna umgås så mycket som möjligt med alla mina kompisar innan jag åker till Tanzania med familjen. Det kommer verkligen att blir ett äventyr. Först en veckas safari (utan internet?!) och sedan en dryg vecka på Zanzibar. Ska blir otroligt häftigt och jag ska försöka att verkligen vara närvarande i stunden och det som händer runtomkring mig istället för i mina värkande känslor. Men jag måste också validera mig själv i att om jag bara lyckas vara närvarande i nuet några minuter åt gången så är det en stor vinst. 

Vad gäller maten i Tanzania så är jag lite orolig men det är nog inget mot vad mina föräldrar känner haha. Tror de har haft svårt att hänga med i min utveckling det senaste halvåret så ska bli spännande att se hur de kan hantera att jag har hand om min mat helt själv. Jag vet att jag klarar det om jag bara bestämmer mig. Det svåraste jag står inför är att jag förmodligen kommer behöva äta lite mer än mitt matschema eftersom vi kommer röra på oss mycket och bära tunga ryggsäckar. Det viktigaste är att om jag börjar tänka mer på mat och kropp igen beror det med 99,9% sannolikhet på att jag fått i mig för lite mat. 

 Naturell yoghurt, Start! och svenska jordgubbar. Alltsåååååå!!!!
 
Tusentals kramar
 
H

 

 

Känslor är inte farliga

Det är okej att vara ledsen. Det är okej att vara arg. Det är okej att vara glad, rädd, tom. Det är okej att känna, känslor är inte farliga. 
 
När du har borderline är det här något av det svåraste. Faktumet att du aldrig kommer att komma ifrån dina känslor, du kommer att behöva känna och det kommer ofta att kännas förjävligt. 
 
Jag har sprungit från mina känslor i så många år nu. Dämpat de med svält, självskador, träning och andra mer eller mindre destruktiva beteenden jag haft. Dämpat de genom att prestera i skolan och genom att få bekräftelse för mitt utseende. Men känslor har alltid, alltid kommit tillbaka. 
 
Det senaste halvåret har bjudit på mitt livs största förändringar. Även om jag inte är frisk så har jag inte varit såhär fri från ätstörningen sedan jag blev sjuk för snart tio år sedan. Jag har inte sytt på nästan 8 månader. Jag har tagit studenten. Jag har deltagit mer i det friska livet, det riktiga, normala livet, än vad jag någonsin gjort tidigare.
 
Jag har kommit en bra bit på vägen men det är fortfarande så himla mycket i mig som är trasigt. Självskador och svält har ersatts med andra destruktiva beteenden som i dagens samhälle försvinner under radarn för vanligt ungdomsbeteende. Det har inte varit enbart destruktivt men det har också blivit ett sätt för mig att fly från mig själv och mina känslor. De där förbannade känslorna som liksom faller över mig likt en tsunami. Pressar mig mot havets botten och jag får bara hålla andan, hoppas att syret räcker. 
 
Men känslorna är ingen tsunami. Det är bara en missvisande metafor. Syret kommer aldrig att ta slut så länge jag fortsätter att andas. Ingenting kommer att gå sönder förrän jag gör sönder det. Känslor är inte farliga. 
 
Tro mig, jag vet hur det är att ligga där i sängen med känslan av att allt kommer sprängas i en miljon bitar för att smärtan i bröstet är så intensivt och allt allt allt är trasigt. Jag vet hur det är att känna sig som det äckligaste kräket i hela världen. Jag har känt det så många gånger att de inte går att räkna. Så många gånger har jag skrivit orden i min dagbok. "Jag orkar inte mer" och "jag går sönder". 
 
Men jag har inte gått sönder. Varje gång har det löst sig. Varje gång har känslorna slutligen sjunkit undan, förändrats. Och det jag lärt mig, som är anledningen till att jag skriver det här flummiga inlägget, är att känslorna alltid försvinner även om jag inte är destruktiv. 
 
Därför måste jag ligga här i min säng nu och känna hur hela världen är mörk, kall och grå. Jag måste ligga här med ett intensivt tryck över bröstet och tårar som periodvis rinner längs kinderna. Jag måste ligga här och acceptera det. Acceptera de känslorna, ta en kopp te, ta hand om mig själv. För det är okej att känna. Känslor är inte farliga. 
 
/H

Ett jävla snurr

 *Skrev något här om att skriva och sudda och skriva och sudda och vilja berätta om roliga fina saker, eller har ett syfte med det jag publicerar. Meeen lyckades självklart radera det stycket så därför får ni de här två skeva meningarna som ersättning*
 
Men livet är inte alltid fins och kul även fast man äter och just nu har jag inget syfte med mina ord för det är bara ett enda virrvarr i skallen. Det handlar inte om ätstörningen utan om andra saker, på sätt och vis mycket svårare grejer men som å andra sidan inte är fysiskt farliga så som en ätstörning är. Jag lovar att berätta vad jag syftar på, kanske imorgon, kanske om en månad eller två. Jag har en smärre livskris för tillfället och det suger men jag tror att det här är en av de viktigaste livskriserna jag kommer ha i mitt liv. För att få slut på mitt destruktiva kicksökande, en gång för alla.
 
Haha alltså det är nästan komiskt hur många meningar som snurrar i mitt huvud när jag skriver det här. Inledande ord till stycken jag inser att jag inte har något slut på, för jag är inte där än. Och jag orkar inte skriva om vad jag gör för det känns oviktigt i jämförelse med det som händer inuti mig. Jag är visserligen här där jag är rent fysiskt, jag har min sista vecka på Idun, sover på behandlingshemmet, träffar kompisar, går DBT osv. Men jag är ändå någon annanstans. Dels i tankarna men framför allt emotionellt. 
 
Kort och gott. Det är mycket på gång som jag kommer att dela med er när jag är mogen. Värt att veta är att jag sticker till Tanzania om 10 dagar så veckorna efter det lär det inte vara så mycket uppdatering. Eller så kanske det blir uppdateringar varje dag, man kan fan aldrig veta med mig haha. Varje dag bjuder på nya överraskningar när man har borderline.
 
Tack för alla era kommentarer. Jag satt igår i en timme men kunde inte ens besvara den första eftersom orden försvann bort. De kommer tillbaka, det kan jag i alla fall vara säker på. 
 
Jag tänker på er allesammans och hoppas att ni fortsätter att kämpa
 
Kramkramkramkramkram
 
Hanna
 
Sista dagen på Bråvalla när man var rejält sliten. 
 

Leva leva livet

Hej mina fina fina fina bloggläsare. Tusen miljoners miljarder tack för de fina kommentarerna på förra inlägget. De gjorde mig otroligt glad och jag ska svara på varenda en så fort jag har tid.

Som ni kanske sett om ni följer mig på andra sociala medier så är jag för närvarande i Marbella med fyra av mina bästa vänner och, kort och gott, så lever jag life. 

I höstas trodde jag att vårens soundtrack skulle vara en fot i graven bland syrener och studenter. Istället skulle jag komma att leva leva livet. (Lyssna på egoist - kent om ni tycker att jag pratar i gåtor)

För den senaste månaden har jag mått bra. Jag, Hanna, har för försa gången på hur jävla många år som helst faktiskt mått bra. Långt ifrån alltid, vissa dagar har varit jävliga och långa perioder tomma, men med mina mått mätt är det grymt haha. En är ju inte direkt bortskämd med att få leva utan att det konstanta trycket från ton av ångest över bröstet. För mig är det liksom något helt nytt att bara kunna få må neutralt, så som de flesta människor mår för det mesta. 

Resan hittills har varit grym. Jag har fått hänga med mina fyra favoriter, det har verkligen varit det absolut bästa med de här dagarna. Att, dygnet runt, känna sig trygg, få skratta, kunna slappna av och dessutom ha timtals av viktiga diskussioner. Har sällan känt ett så starkt systraskap som under de här dagarna. Det vi gör är äkta feminism och jag älskar det så så så mycket.

För det behövs verkligen när man är omgärdad av män män män som alla ser på en som ett objekt. Det räcker med att vi går utanför dörren, eller det räcker till och med att gå ut på balkongen, så är de där. De stirrar ogenerat, visslar, tutar, tar sig friheten att kasta sig in mellan oss för att få kontakt när vi demonstrativt ignorerar dem. Det är aldrig någonsin okej men när du inte kan gå n å g o n s t a n s utan att det händer så blir det direkt plågsamt. Och ännu värre är det med männen som gör allt gör att supa ned en så att man inte har sinnesnärvaro nog att säga nej till att ligga :) Har skrivit en debattartikel om det men vet inte om jag vågar publicera den eftersom jag kommer få så extremt sinnessjukt mycket hat pga är en kvinna som står upp för jämlikhet. 

Jaja. Vi får se hur det blir med den saken. Är inte riktigt nöjd med språket i den heller haha så kanske faller på det. 

Jag hade tänkt skriva en massa om hur maten har gått också (i det här blogginlägget, inte i aftonbladet......) men nu har jag redan babblat alldeles för länge så - hör och häpna - ni kommer få höra av mig igen!!

Ta hand om er nu finaste ni. Livet blir bättre, det är hundra procent sant även om det inte känns så.

Tusen miljoner kramar

Hanna

För jag har tagit studenten

 
Det här kommer bli ett långt och oerhört känsloladdat inlägg. TRIGGERVARNAR STARKT vad gäller ätstörning, självskada, sjukhus etc. 
 

Igår, 13 juni 2017 tog jag, efter många om och men, studenten. Innan vi sprang ut fick alla vaesitt kuvert med ett brev vi skrev till oss själva när vi började ettan på gymnasiet. Det är daterat till augusti 2014 och jag vill dela det med er. 
 
 
"Till Hanna
 
Hej Hanna. Nu skriver jag ett brev som jag hoppas du är i stånd att läsa om tre år. Jag hoppas att du mår bra, eller åtm,instone okej. Jag hoppas att du inte hängett dig åt Ana för att hantera stressen. Jag hoppas att de ärr vår kropp bär idag är de sista den kommer att få. Jag hoppas att du lever, att du spenderat dina dagar i samma korridor som jag sitter och skriver det här brevet i och inte på olika psykiatriska inrättningar. Jag hoppas att du tar färre än 23 tabletter om dagen, jag hoppas att du det sista året sluppit hamna i en skakande hög på toaletten. Kanske är du inte frisk, kanske står det fortfarande anorexia nervosa f.50.0 i din journal och kanske har du dolt blodiga bandage under din vita studentklänning men jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas att deu klarat dig ur skiten. 
Just nu bor jag på magelungen. Från att ha spenderat precis hela sommarlovet på BUP med bältningar, benso, ångest och självmordsförsök så har jag plötsligt börjat skolan och blivit en som alla andra. Det är tungt och jag får panikångest titt som tätt men trots det klarar jag mig- Jag mår inte bra men jag mår bättre. Jag lever inte men jag gör mer än att överleva. Det är svårt, jag gråter och svär men jag tar mig framåt. Jag skrattar och ler och för första gången på flera år är jag någon mer än sjukdomen. Maten är svår på grund av tvången och en cappuccino (som var flera gånger överkompenserad vad gäller kalorier) slutade med ett totalt sammanbrott. I sa att det gör ont att se hur mycket det kostar på, och ändå gör jag det. Jag äter, jag umgås, jag gråter, jag pluggar, jag har 4 samtal i veckan, jag läser GoT, jag kollar facebook och jag slår mig själv i huvudet när jag misslyckas med ett mattetal. 
 
Vad ska man mer skriva? Jag trivs bra i klassen. Bra med Jessica, Alva och Emil. M är jättebra och alla ämneslärare verkar också bra. Nu ska jag ha engelska och ikväll ska jag laga mat på magli. 
 
Så framtida Hanna, jag hoppas att du försvaltar den kropp jag lyckats bygga upp igen väl. Om inte, sluta inte försöka. Allt känns ju ändå meningslöst så då kan man lika gärna fortsätta försöka. 
 
Ta hand om dig och din framtid. Jag tror på oss. "
 
 
 
Till Hanna, 16 år.
 
Hej Hanna. Jag vill börja med att tacka dig för att du trotsade allas misstro. Jag vill tacka dig för att du tog steget. För att du vågade börja gymnasiet trots att du fortfarande stod under lagen för psykiatrisk tvångsvård de första skoldagarna. Jag vill tacka dig för att du gav dig, mig, gav oss chansen att genomföra det här.
 
För det gjorde vi. Hanna, vi inte bara överlevde utan vi började leva. 
 
Det har varit tungt och jag skulle ljuga för dig om jag sa att jag aldrig tappade hoppet. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tog hand om vår kropp så som du bad mig om. Jag skulle ljuga om jag sa att omgivningen aldrig tvivlade på att jag skulle vara vid liv när gymnasiet var över. 
 
Så jag vill säga förlåt. Förlåt för att jag skar djupare och djupare i vår kropp. Förlåt för att jag svalde alla de där tabletterna. Förlåt för alla slag. Förlåt för månader av svält.
 
Vi föll så många gånger. Vi låg där i bältessängen på den låsta psykiatriska avdelningen och skrek tills luften tog slut för att allting var så trasigt. När våra klasskamrater var på väg hem från skolan var våra händer fastbundna av handfängsel i en polisbil på väg in till psykakuten. När våra klasskamrater tog bussen hem så åkte vi ambulans till Södersjukhuset, Visby lasarett, St Göran. För vi orkade inte alltid och då fick vården ta vid, precis så som det sett ut de senaste fem åren. Läkare fick lappa ihop trasig hud, sjuksköterskor fick tvinga i oss flytande kol, skötare torka våra tårar på de fem avdelningar vi hunnit vara inlagda på under gymnasietiden. 
 
Och ändå. Trots allt detta. Trots den fullständiga misär som de senaste tre åren tidvis bestått av. Trots att jag haft så ont att jag trott att jag skulle gå sönder. Trots det så reste jag mig igen. För gymnasiet var det mest fantastiska jag någonsin haft äran att få uppleva. Min klass har varit helt fantastisk och på något underligt sätt så har jag lyckats ta mig närmare mina högstadiekompisar också. Vi har gjort så jävla mycket roliga saker. Så himla mycket sjuka, fantastiska, friska saker. 
 
Tänk om du hade vetat det Hanna, när du låg i bältessängen på BUP sommaren 2014 och på riktigt kände att det inte fanns något att leva för. Tänk om du då hade vetat att några veckor senare skulle du följa med din klass och tälta vid Sandasjön. Tänk om du vetat att du under hösten i ettan insåg att du kanske inte var så jävla ful ändå, att det faktiskt fanns en hel del personer som tyckte du var attraktiv och spännande. Hanna, tänk om du vetat att du i tvåan skulle resa till Alperna med några av dina bästa vänner och festa i tio dagar utan uppehåll. Tänk Hanna om du vetat att du samma sommar skulle stå på scenen på en av Berlins hippaste klubbar och dansa som att du inte gjort annat, som att du inte alls var den mest avskyvärda människan på jorden utan faktiskt ganska eftertraktansvärd. 
 
Och tänk, Hanna, om du vetat att du den 13 juni 2017 skulle stå på ett lastbilsflak tillsammans med människor du kommit att älska. Tänk om du vetat det när du låg där i bältessängen att du nästan exakt tre år senare skulle skrika precis lika högt - men av lycka. Istället för bottenlös sorg och förtvivlan skulle ditt bröst virvla av så intensiv lycka att du inte kan låta bli att hoppa upp och ned som en femåring i en vattenpöl (av öl...). 
 
För vi klarade det. Det var inte lätt, det var nog faktiskt det svåraste vi någonsin gjort. Ändå gjorde vi det. Efter varje fall reste vi oss igen och vet du vad? Tvåhundrafemtio stygn senare har huden nu fått läka i flera månader och efter månader av misshandel med svält har även de inre organen fått läka på riktigt igen. Ätstörningsdiagnosen är inte borta ur journalen men förbjuden mat är ett minne blott och en cappuccino med riktigt tjockt skum gör mig lycklig. Igår när jag klockan 06.15 satte på mig min vita studentklänning så behövde jag inte oroa mig för att de bloldiga bandagen skulle synas under den korta kjolen för där fanns inga bandage och har inte funnits på många många månader. Under klänningen fanns bara en ärrad men i övrigt så gott som återställd kropp. Våran kropp. Vårat liv. 
 
Så bästa sextonåriga Hanna. Tack för att du vågade ta steget över kanten till ett liv utanför sjukdomen. Tack för att du gav mig möjligheten att bygga upp det fantastiska liv jag nu lever. 
 
Hanna
 
 
 
 
 
 

Lite förvirrad

Hej❤️ Vilken dag alltså... Haft extrema känslopåslag varvat med total känslolöshet och dissociationer. Det brukar visserligen pendla rätt rejält för mig men inte på den här nivån. Vi hade avvecklingssamtal i klassen idag så vi satt typ 15 pers samt våra två mentorer och pratade om vår gymnasietid. Blev så glad för för en kort stund fick jag kontakt med mina känslor och blev gråtfärdig men sen stängde kroppen av. Sen hände det lite grejer emellan innan jag kom hem och dissocierade. Fick hjälp av personalen så fick tillslut tillbaka kontakten med världen och började gråta. 


Alltså jag tycker verkligen att det är så fint att ta studenten men det är liksom en helt absurd situation. Ska jag? Ta studenten? Hur är det ens möjligt? Och ännu mer absurt är att jag typ är... stolt? Och det är en så oändligt läskig och stor känsla att jag inte har en aning om hur jag ska hantera den.

Ska inte skriva så mycket mer idag för min hjärna är verkligen pannkaka. Hoppas ni haft en bra dag!





I tisdags blev det suupergod tårta hemma hos familjen. Jag förstörde dock stämningen när jag inledde en debatt mot konceptet nationer. Mina föräldrar hakar gärna på och diskuterar men mina systrar går från bordet så fort jag drar igång haha. Stackars barn.

Veckoresumé vecka 22

Alltså tack för den fantastiska responsen på mitt förra inlägg. Var sjukt nervös när jag skulle posta det eftersom jag vet hur upprörd jag själv hade blivit av att läsa det för några år sedan, men ni är uppenbarligen mer mogna än vad jag var då haha<3 Ska sätta mig ned och svara på era kommentarer så snart som möjligt!
 
Här kommer en lite försenad veckoresumé av vecka 22. 
 
Tre positiva saker:
  • I fredags tog Johanna studenten och jag fick dela den fantastiska dagen med henne. Så himla fin mottagning där jag fick tillfälle att ha en fin stund med mina andra högstadiekompisar också. 
  • Jag var helt pluggfri hela veckan (första gången på tre år) och min vilopuls har sjunkit med 90 slag/minuten... Fick även en släng feber efter att inte varit sjuk på ett år, tror också att det var ett friskhetstecken. 
  • Jag har mått bra, periodvis till och med jättebra, vilket är heelt fantastiskt. Så enormt stor skillnad från hösten och vinterns depression. Mat och DBT gör verkligen underverk.
 
Tre saker jag tänkt på:
  •  Jag har börjat skriva skönlitterärt igen för första gången sedan jag började i behandling för fem år sedan och shit vad mycket bra grejer det gör med mitt mående. Plötsligt är mitt huvud inte enbart fyllt med sjukdomsjukdomsjukdom utan med massor av saker som har med min roman att göra. Det har också gjort det mycket lättare att vara ensam, något jag annars avskyr. Nu kan jag nästan längta till kvällarna ensam i mitt rum då jag får skriva utan att någon stör. 
  • Hur jag ska hantera själva studentdagen. Jag vill så himla gärna kunna KÄNNA, typ börja gråta av sorg och glädje, skratta, etc etc men som det känns nu så känns det inte alls eftersom det blir för mycket känslor. Redan på Johannas utspring började jag dissociera för att det blev för mycket känslor så min kropp/hjärna stängde av och då var det inte ens mitt eget utspring. Jag pratade med min DBT-terapeut om det och hon gav flera tips men bland annat att jag kanske får acceptera att jag kommer att dissociera i perioder under studentdagen och att det är okej. Nu när jag vet vad det är blir jag inte rädd längre och jag vet ju att det går över. 
  • Hur jävla fuckad min självkänsla är. Att jag logiskt vet att jag är värd att ta studenten men kan inte känna det överhuvudtaget. Det känns typ som att jag ljuger. Att jag inte alls klarat tre år på gymnasiet. Att jag inte alls presterat. 
Tre goda saker jag ätit:
Alltså hör och häpna men jag har denna vecka bara tagit två matbilder?? Friskhetstecken mån tro...? Eller så har jag bara ätit två måltider värda att dokumentera, oklart. Här kommer de i alla fall. 
 
Den här fantastiska frukosten bestående av croissant med färskost och sylt, äggröra och en kopp kaffe. 
 
 Och den här fikat som är bland det bäst jag fikat ever (samt den lilla utmaning jag pratade om i förrförra inlägget)!! Jessica åt en hederlig kanelbulle och Sanpellegrino medan jag mumsade på en helt fantastisk äppelpaj med kanel och till det en rejäl klick kardemummagrädde samt en cappuccino. Om ni har svängarna förbi Kungsholmen måste ni gå på Wilmers Kaffebar. 
 
Tre låtar jag lyssnat på:
 
 
 

Om "recovery"-communities

Jag tänkte skriva om en svår sak nu och jag gissar att en hel del kommer bli upprörda över det här inlägget. Det hade jag också blivit för några år sedan. 
 
Jag tänkte skriva om något som är svårt för utomstående att förstå. Det att en sjukdom inte bara är en åkomma man vill bli av med så snabbt som möjligt utan också öppnar upp portar för en enorm gemenskap. En massa fantastiska människor som förenas med det enda ingångskriteriet att man har en ätstörning.
 
Nej, jag pratar inte om pro-ana (vilket jag också varit en del av, kan skriva om det en annan dag). Jag pratar om recovery. #edrecovery #edsoldier #edfamily osv osv osv.
 
Det finns en hel uppsjö av dem. Alltså vi snackar inte tiotal eller hundratal utan tusentals instagramkonton (och i viss mån även bloggar). Feed fyllda av mat, mat, sjukhusbilder, alldeles för tunna ben, mat, mat, sond i näsan, jämförelsebilder från när man var som smalast. Ni vet precis vad jag pratar om och jag vet att ni precis som jag kan scrolla bland dessa konton i timmar, dag ut och dag in. Jämföra, räkna, tänka, gissa, få mer och mer ångest. 
 
Jag vet att folk som är med i recovery-communityt ofta finner stöd i sitt tillfrisknande genom att posta bilder på det man ätit och få beröm och pepp (oavsett hur mycket eller lite man ätit, vilket är väldigt problematiskt i sig). Men om du är en av dem som driver i ett sånt här konto, ställ dig själv följande fråga: Vad är det som minskar min ätstörningsångest med att ha ett recoverykonto? Är det att jag får som i en ätstörningsbehandling, råd om portionsstorlekar, hjälp med tankar och någon som pushar mig framåt? Eller är det bekräftelsen? Att inte vara ensam, att känna att jag duger åtminstone i min ätstörning och så länge jag fortfarande har kvar den så kommer folk att fortsätta bry sig om mig. De kommer att kommentera att "jag älskar dig" på min fikabild, de kommer att skriva att "alla får bakslag" och "jag finns alltid" på min sjukhusbild, de kommer skriva "du är en förebild", "du är fantastisk", de kommer att stötta, trösta, finnas i det mest ensamma man kan vara i. Nämligen en ätstörning.
 
Det är ju helt fantastiskt. Gemenskap är det bästa människan har, vi dör utan den. Det finns bara ett problem med en gemenskap som cirkulerar kring en sjukdom och det är att du ju inte kommer ha samma plats, om någon plats alls, i den gemenskapen när du blivit frisk. 
 
Jag vet hur det är. Det är inte medvetet men det ligger där hela tiden. Bakom den där matbilden till exempel. Vad ska jag skriva för caption till pizzan för att folk ska förstå att även om jag åt upp allt det var asgott så var det fortfarande jäääättejobbigt för JAG ÄR FORTFARANDE SJUK, NI FÅR INTE TRO ATT JAG ÄR FRISK BARA FÖR ATT JAG ÄTER EN PIZZA. Jag vet hur det är att noggrant notera i profilen hur många gånger jag varit inlagd, för att det är som att skriva på sitt CV att man har tidigare erfarenhet inom branschen. Så att folk inte ska tvivla på att jag är en duglig anorektiker. Jag vet hur det är att lägga upp en bild från sjukhussängen och få så mycket bekräftelse att ångesten för första gången på flera veckor släpper en kort stund. 
 
Det är inget att skämmas över, den där intensiva men omedvetna önskan att slippa ensamheten. Att vara en del av recoveryvärlden är inte en destruktiv handling på samma sätt som det är att vara pro-ana. Det jag vill säga är alltså att du inte ska sluta med recoverykonton för någon annans skull utan du ska göra det för din egen.
 
Kanske är du inte redo. Kanske behöver du den där gemenskapen just nu för att inte gå under. Kanske är det din enda motivation att äta överhuvudtaget. Men om så är fallet så är du inte heller beredd att faktiskt bli frisk. Då är du inte villig att välja livet. För om du ska bli frisk kan du inte leva i en värld där precis allt cirkulerar kring ätstörningar.
 
En fet bonus som kommer om man väl vågar släppa "recovery"-världen är att man då plötsligt öppnar upp för att hitta en annan gemenskap. När du väl är frisk, eller som jag - faktiskt fortfarande är sjuk men inte längre en del av ett ätstörningscommunity, så kommer du inte sakna det längre. Du kommer inte sakna att hela tiden vara tvungen att bevisa din sjukdom för att inte riskera att hamna i skymundan och glömmas bort. Du kommer ha ett riktigt liv med riktiga, fantastiska vänner som du aldrig behöver bevisa något för då de kommer älska dig för den du är och inte för att du har en sjukdom. 
 
Jag förstår om folk blir upprörda nu och det är okej. Jag kände ändå att jag var tvungen att skriva det här inlägget som jag önskar att trettonåriga Hanna hade läst för då kan det hända att hon inte gått ned sig så djupt i skiten. 
 
Kommentera gärna era tankar.
 
Fotocred
 
Tusen kramar
 
Hanna
 
 

Ett steg mot friheten

Godmorgon!! Eller kanske god eftermiddag... Själv vaknade jag halv tolv så har inte hunnit utföra många stordåd än så länge. Igår så tog Johanna nämligen studenten så hela dagen vigdes åt fixande och firande. Som hon har förtjänat den här dagen, det är helt otroligt<3 


Min vecka har varit väldigt annorlunda eftersom jag efter ett år helt utan minsta förkylning eller annan infektion plötsligt vaknade med 39 graders feber. Mådde aspissigt en hel dag och sen vaknade jag dagen därpå och var så gott som återställd. Väldigt underligt, ganska troligt att det var en reaktion från kroppen nu när all stress har släppt. Igår hann jag alltså smita förbi Idun en stund men sen fick jag en akut tandläkartid som jag var tvungen att springa iväg på innan lunch så hann knappt säga hejdå till min fina grupp. Supertråkigt eftersom det var min sista vecka (jag ska dock gå två extraveckor men det är i en annan Idungrupp) men vi bestämde att vi skulle ses i alla fall så det känns ändå okej. Alltid tråkigt med avslut, speciellt när man kommit varandra så nära.

Men nog babblat om sånt. Idag väntar nämligen stora utmaningar vad gäller ätstörningen. Jag har kommit skitlångt under min idunbehandling men såhär långt har jag kommit tidigare också. This far but no further. Jag får i min tillräckligt med näring, kan äta allt men har fortfarande en jävla massa regler för mig. Framför allt handlar det om att ~dagens kalorimängd~ inte får bli överskriden. Att äta "för mycket" kalorier vid ett mål och sedan INTE kompensera det genom att äta mindre vid en annan måltid samma dag har alltså inte varit något jag någonsin vågat utmana av rädsla för att vikten ska skjuta i höjden. Det här är ett beteende jag aldrig vikt en tum ifrån.

Fram tills idag.......


Haha nejmen försöker avdramatisera det lite för egentligen är det så hiimla fånigt att jag gör det här till en enorm grej. Jag ska nämligen fika till mellis och jag har, i samråd med min behandlare, bestämt mig för att äta dricka både en cappuccino OCH äta en kaka UTAN att kompensera vid en annan måltid. Testa och se, bevisa för mig själv att inget händer med min kropp för att jag överskrider en påhittad summa kemiskt bunden energi. 

Ångest javisst men jag har ett jättefint dygn i ryggen så är rätt säker på att jag kommer klara det. Vet ju att alla ni hejar på mig också❤️ 

Apropå det så blir jag så himla glad för alla era kommentarer. Det händer verkligen fantastiska grejer när man börjar prata om psykisk ohälsa där känslan av ensamhet ofta kan vara det värsta med sjukdomen.

Nu ska jag sluta babbla. Jag hoppas att ni har en lika fin helg som jag❤️


I stycke fantastisk person SOM TAGIT STUDENTEN!!!!
Bakisfrukost när den är som bäst. Croissant med philadelphia och blåbärssylt, äggröra och en fin kopp kaffe med lite mjölk.

En miljon kramar


H