-

Veckoresumé vecka 17

3 positiva saker som hänt:
  • Jag såg Säkert! och hon (+ nyförvärven) var verkligen helt fantastiskt bra. 
  • Jag blev helt klar med gymnasiearbetet! Vi var egentligen färdigexade förra veckan men hade en sista presentation i torsdags. 
  • Jag hade ett grymt samtal med min behandlare på Idun där vi både bestämde oss för att den här gången ska jag bli helt frisk. Det kändes så otroligt bra att hon verkligen verkade vara beredd att investera extra tid och energi i vår kontakt för att jag ska bli av med den här skiten någon jävla gång. 
3 saker jag tänkt på:
  • I och med min hjärtrusning i måndags som mest troligt berodde på stress så har jag motvilligt fått inse att jag inte kan hålla på och göra saker i det här tempot. Att jag måste tillåta mig riktig vila där vila inte består av allt som inte är att plugga (typ städa, tvätta, diska, arrangera, blogga, osv). 
  • Att saker inte alltid blir som man tänkt sig och det är okej. Att det inte går att bestämma vilka dagar som ska bli de lyckligaste i ens liv, sånt händer bara.
  • Att jag måste få ordning på min sömn igen för det här funkar inte. Frågan är bara hur eftersom jag ju försöker trappa ut mediciner och därmed helst inte höjer dosen/lägger till nya igen. Men om inget annat funkar så får jag väl göra det. 
3 goda saker jag ätit:
Innan Säkert! var jag på den nyöppnade sushirestaurangen TAK. Helt jävla fantastisk mat var det, bland det absolut godaste jag ätit. Här är förrätten som var friterad svartrot med löjrom, gräddfil och någon form av chips (ursäkta för den urusla bildkvalitén)
 
 Varmrätt var en sushi bowl som var så beyond all vanlig sushi att det är knäppt att de ens får gå under samma namn. 
 
 I fredags hade Bolinders (behandlingshemmet jag bor på) gjort pizza! De andra fick kebabpizza medan jag fick festa på pulled-oumphh-pizza. Rekommenderas starkt tillsammans med en rejäl klick vitlökssås!
 
 
 
3 låtar jag lyssnat på:
Nu laddar vi om inför en ny vecka, en vecka närmare studenten, sommar och slutligen ett liv utan en ätstörning. 
 
Puss
 
Hanna

Mösspåtagning och sorg

Det är den sista skoldagen innan valborgsmässoafton och Stockholm fylls av skrattande ungdomar där varje noggrant stylad frisyr pryds av en studentmössa. Alkoholen blandas med uppsluppna diskussioner och lyckliga kramar. Det är den tjugoåttonde april, dagen för  mösspåtagning, och jag står på skolgården tillsammans med mina klasskamrater. Jag spänner käkarna och ler i ett försök att också vara där.

Men jag är inte där för det var här du tog slut. Den tjugoåttonde april var du, precis som jag är nu, arton år gammal men istället för att vifta med din studentmössa valde du att avsluta ditt liv.

Klockan är strax efter tre på eftermiddagen när jag tar av mig mössan och påbörjar färden hemåt. Egentligen har festen knappt börjat men jag står inte ut längre och i rulltrappan på Centralstationen tappar den första tåren taget om mina ögonfransar.

Jag gråter för att du inte fick den vård du behövde för att orka med att leva. Jag gråter för att självmord är den vanligaste dödsorsaken hos unga och ändå finns inga större planer på att ändra varken psykiatrin eller skolan. Jag gråter för att sedan den här dagen förra året har ytterligare över 1000 personer varit så desperata att de valt att avsluta sina liv och ännu fler har gjort försök som misslyckats.

Det finns få saker som gör mig så förbannad som folk som anser att det är upp till varje människa att välja ifall de inte längre ska leva. Att vi inte borde lägga så stora resurser på att rädda dessa människor om de ändå inte uppskattar livet.

Hade det varit på det sättet, att folk faktiskt velat dö på riktigt, så hade jag kanske varit benägen att hålla med. Men majoriteten av de som tar sitt liv gör inte det för att de vill, utan för att de inte vet vad de ska göra annars. Det är den sista, mest desperata handling en människa kan utföra för att få slut på det som värker så. Jag vet för jag var en av dem som kunde räddas. Jag hade tur, en tur flera av mina vänner inte hade, därför står jag här idag med ett liv jag älskar och ska snart ta studenten. Hade jag inte blivit omhändertagen, fått flytta in på behandlingshem, haft möjligheten att gå i intensiva öppenvårdsbehandlingar anpassade efter mina behov - då hade jag också legat där kremerad under ett tjockt lager jord utan en studentmössa, eller ens grundskoleexamen, bredvid mig i kistan.

Det skymmer över Kungsholmskyrka. Majoriteten av mina vänner dricker mousserande på en uteservering för att fortsätta firandet men jag väljer att slå mig ned i minneslunden tillsammans med de som inte har den möjligheten. Jag tänder ett gravljus och placerar det bland en mindre skara andra ljus. Lågan fladdrar lätt i den kyliga vårvinden och det gör så ont för jag vet att nästa år när jag är tillbaka här så kommer ytterligare tusentals ha förlorat sina liv för att vi inte prioriterar den vård som i välfärdssamhället Sverige borde ses som en mänsklig rättighet.

 
/H

 
 

The great Gatsby

Hej mina fina. Jag tänkte bara kika in här lite snabbt. Är hur trött som helst efter gårdagens skiva och dagens mösspåtagning. Verkligen utmanat ätstörningen och det har faktiskt inte känts så farligt. Kämpar just nu med att sluta kompensera och räkna varje kalori, det är svårt men det går framåt. Till exempel var jag sjukt hungrig igår när jag kom hem (läs idag kl 02 och sedan vaknade jag vid sju efter föregående natts 4,5 timmars sömn) och då tillät jag mig inte bara att äta utan även äta det jag var sugen på! Vilket råkade vara räkor och mayonaise haha. Väldigt stort framsteg.


Nu är jag så trött så att jag håller på att sönderfalla. Har skrivit en grej jag vill dela med er men är för trött för att redigera den så det får bli imorgon. Här får ni lite bilder från igår.  



Anammade temat 100%
Vimmelbild haha
Finaste Ida.
Avslutar med ett litet tips. Alltså den här är SÅ GOD!!! Och dessutom mycket billigare än liknande varianter. Ni måste testa!!

Godnattkramar


Hanna

Är tallrikarna små får man ta två

Godmorgon mina sköna bönor! Jag hoppas ni fått sova gott och vaknar utvilade till det här fantastiska blogginlägget (well...). Själv vaknade man vid fyra och har inte kunnat somna om, lagom frustrerande må jag säga. 

Jag kollade igenom bloggflödet och insåg att det var orimligt längesen (läs typ tre dagar) sedan jag la upp bilder på mat. Detta ska härmed åtgärdas på studs. 

Torsdag innebar sopplunch på Idun (grön ärtsoppa blev det den här veckan) och är tallrikarna små får man ta två (känt ordspråk). Det är verkligen helt minimala tallrikar men vi har kommit fram till att det inte är ett ätstört beteende av Enarena utan helt enkelt för att normala människor som går på buffé äter lite av varje och därmed inte vill ha så mycket soppa. 
 
Till soppan de obligatoriska pannkakorna med sylt och grädde. 
 
Den här lätt oklara men väldigt goda måltiden serverade min mor familjen till middag igår. Vad som ligger på serveringsfatet är en lång historia men bland annat ugnsbakad potatis, blomkål, sparris, pocherat ägg och halloumi. 
 
Em-mellis blev sesamknäcken och stekt ägg. De är helt massakrerade för i brist på stekpanna stekte jag äggen i en kastrull.... Smakade bra i alla fall. 
 
Ikväll blir det festligheter! Ska gå på årets första studentskiva och är taggad till tusen. Om ni vill följa mitt friska liv så får ni jättegärna följa mig på instagram. h_a_nn_a_l heter jag där (det sista är ett litet L, heter man Hanna Larsson får man vara kreativ haha). Vill ni följa mitt ostädade friska liv så finns jag även på snapchat, hannalarsson98
 
På återseende finaste!
 
Tusen kramar
 
Hanna
 
 

Slutenvård

Slutenvård. För väldigt många är det ett ganska laddat begrepp, på ett eller annat sätt. Det kan bero av att man inte känner sig tillräckligt sjuk om man inte vara inlagd, det kan vara en skräck för att bli inlagd, det kan vara dåliga (eller bra) minnen från tidigare inläggningar. Som vanligt kommer jag inte kunna täcka in alla perspektiv i en text i det här formatet och jag har bara mina egna erfarenheter att utgå ifrån, så viktigt att notera är att såhär har jag känt och det betyder inte att du behöver känna på samma sätt. 
 
I början av min behandling (våren 2012) så drömde jag om att bli inlagd. Jag var jättesjuk, verkligen, kanske inte fysiskt eftersom jag tvingats reducera undervikt av SCÄ men väldigt sjuk mentalt. Allt i mitt liv cirkulerade kring sjukdom och i blogg/instagram-"recovery"-världen så var man inte sjuk om man inte blivit inlagd ett antal gånger. Jag menar, vartenda recoverykonto på valfri plattform har ju skrivit inpatient x*valfritt tal* i beskrivningen. Jag vet, jag har gjort det själv och det handlar inte om att jag ville trigga utan att jag varit sjuk och rädd för att bli ifrågasatt i min sjukhet. 
 
Så kom dagen då jag blev inlagd. En inläggning som skulle följas av fler än jag har räknat. Varje inläggning är en historia i sig men jag tänkte samla lite generella positiva och negativa saker med inläggningarna jag haft. För att någon som står inför valet att läggas in eller inte ha lite att gå på. 
 
Fördelar: 
  • På SCÄ och BUP fick jag hjälp med struktur på maten. 
  • Jag har hållits vid liv även när jag gjort allt för att motverka det faktumet
  • Oftast (läs: om man har lite tur) finns det alltid någon att prata med som (om man har ännu mer tur) är vettig. Om inte annat kan de i alla fall alltid ge en kram. 
  • Jag har tvingats bryta tvång jag aldrig klarat att bryta på egen hand 
  • Min medicinering har styrts upp 
Nackdelar:
  • Alla vuxenpsykiatriska avdelningar har helt ignorerat min ätstörning (vilket både fått förödande konsekvenser och varit en bra grej i mitt tillfrisknande, beroende på vart jag befunnit mig i motivation).
  • Bältningar 
  • Jag har blivit helt neddrogad (framför allt på vuxenpsyk) både med tabletter och injektioner
  • Tryggheten i att ha vak/vara inlåst/ha någon som tvingar en att äta har gjort att jag inte gått mot det friska utan snarare hospitaliserats 
  • Det är svårt att hålla sitt sociala liv vid liv, lätt att förlora sina vänner om man är inlagd ofta eller länge. 
  • Jag blir nästan alltid mer deprimerad av att vara inlagd
  • Man känner sig tvingad till destruktivitet för att läkarna inte ska tro att man mår bättre och därmed skriva ut en (så var det mycket på BUP och SCÄ, inte alls på vuxenpsyk eftersom jag släppt sjukdomsidentiteten)
  • Man kan lätt bli triggad av medpatienter, i vissa fall kan det till och med bli som en tävling (framför allt inom barnpsykiatrin)
Det här är förstås inte alla fördelar och nackdelar men de som är viktigast för mig. Så då till frågan om jag skulle rekommendera inläggning? Alltså det är verkligen helt upp till person, situtation och vilken avdelning. Vet du med dig att du lätt blir triggad så är det kanske ingen jättebra idé. Samtidigt "ångrar" jag inte en enda av mina inläggningar, varenda en har verkligen varit nödvändig och i slutändan fått mig att må bättre. Samtidigt har det varit till ett högt pris för jag tror inte att jag hade blivit såhär sjuk om jag inte introducerats till sjukhusvärlden. 
 
Med andra ord - kan du undvika inläggning så gör det! Men om din läkare/dina behandlare anser att du borde bli inlagd och du känner att du är motiverad att ta den hjälpen det innebär så kan en inläggning vara vändpunkten. Om inte annat för att man vet vad man vill bort i från. 
 
Jag vet inte om det här var till någon hjälp eller bara ännu mer förvirrande. Hoppas på det första alternativet, fritt fram att ställa frågor om slutenvård så svarar jag på det i ett senare inlägg!
 
Mitt rum på PIVA september 2016
 
Tusen kramar
 
Hanna

Hjärtrusning

Herregud vilken jävla morgon. Jag som hade tänkt vara fett produktiv samt få umgås med mina saknade klassisar slutade istället 09.15 i en ambulans på väg in till SÖS. Hursom, det som hände var att jag fick hjärtrusning som inte gick över. Jag ringde vårdguiden och de sa till mig att ringa 112 med en gång och de skickade en ambulans direkt (till skolan dessutom, så pinsamt...). När ambulanspersonalen kom fram mätte de upp en puls på 200 slag/minut vilket jag haft i 40 minuter vid det laget samtidigt som jag hade svårt att andas. Fick därför åka in till SÖS där hjärtrusningen avtog. De tog EKG och undersökte lite men skickade sedan en remiss till Capio för att göra en hjärtutredning. Så det är bara att tagga ännu fler läkarbesök... Läkaren uppmanade mig också att om jag får hjärtrusning igen så måste jag kasta mig in på närmaste vårdcentral eller akutmottagning och begära ett nytt EKG. Vet inte riktigt hur det ska gå till i praktiken men förhoppningsvis händer inte det här igen. 
 
Nu mår jag i alla fall bra förutom att jag är otroligt svag i kroppen. Jag hade tänkt blogga lite viktiga saker om slutenvård idag men skjuter nog upp det för jag behöver verkligen vila. Det är så himla svårt bara. Det finns så otroligt mycket roliga saker jag vill göra just nu men kroppen pallar tydligen inte. Så jag får se hur det blir och hur jag gör. 
 
Förlåt för min förvirring. Jag återkommer. 
 
Det börjar bli en jävligt dålig vana att åka runt i dessa skåpbilar. 
 
Kramar
 
H

Update

Hej mina finaste. Jag har inte bloggat på ett par dagar nu, ledsen för det. Fick världens ångestpåslag pga prestationsångest så slutade med att jag blev inlagd. Jag skrivs dock ut idag så det är ingen fara med mig.


Just nu orkar jag inte skriva något mer men vi hörs senare eller imorgon.

Kramar 

Hanna

Identitetskris

Här kommer ett väldigt personligt och smått osammanhängande inlägg. För att jag kände att jag ändå ville ha er med mig.

 

---

 

Det brister. Nio års sjukdom, tretton år av prestationer, 5 års sjukvård. Kanske är det stressen, utmattningen, kanske är det dissociationerna, kanske är det för att det är dags. Oavsett vilket så brister det och de mascarafärgade tårarna blandas med snor till en kladdig sörja i mitt ansikte. Alla mina murar är raserade, de väggar av betong sjukdomen byggt upp - allt rämnat med marken. Så jag gråter, tar mig samman, stapplar iväg till skolan, genomför presentationen för mitt gymnasiearbete och bryter sedan ihop så fort jag kommit innanför dörren till min lägenhet igen.

Vad handlade det om egentligen? Ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt. Det var som om jag, för första gången någonsin, vågade bli sårbar på riktigt. Jag grät hela vägen från hjärtat för att jag inte har en jävla aning om vad fan som händer nu. Vad händer när man inte längre har sin sjukdom? Vad händer om man börjar göra saker för sin egen skull och inte för att få bekräftelse från andra? Vem är jag då? Vad blir jag då?

I morse när jag vaknade var jag fortfarande utmattad (och groggy av behovsmedicinen jag tagit kvällen innan) så när jag väl kom till Idun däckade jag i soffan nästan direkt. Det måste har varit den bästa powernap jag någonsin tagit. Att jag ens somnade är ett mirakel och att jag sedan vaknade som en ny människa är ännu mer ofattbart. Jag tror det har att göra med att min grupp är så otroligt bra. Det var så himla tryggt att somna under en varm filt medan de småpratade runtomkring mig. När jag vaknade var livet inte alls lika svindlande längre. Den totala identitetskris jag upplevt dagen innan var visserligen inte som bortblåst men dess intensitet var sänkt med ett antal grader.

För jag har så himla mycket i mitt liv som inte har ett dyft med sjukdom att göra. Visst, allting har påverkats av mina sjukdomar men jag vet ju att mina vänner och familj älskar Mig och jag vet att Jag älskar dem. Jag vet att Jag älskar att lära mig saker, även om prestation har nästlat sig in i lyckan av ny kunskap. Jag vet att Jag älskar att skriva trots att skrivandet ofta använts för att uttrycka sjukdom. Jag vet att Jag älskar kent, mina katter, att försvinna in i en riktigt bra bok, kaffe, resor, skratt.

Igår blev jag rädd för jag visste inte vad som hände. Jag har gått i så många behandlingar, gått upp ännu fler kilon och träffat fler behandlare än jag kan räkna. Jag har gjort allt det där, hundra gånger om, men det var inte förrän igår som mina murar revs på riktigt. Och det skrämde vettet ur mig för plötsligt visste jag inte vem jag var.

Men idag är jag inte vettskrämd längre, rädd absolut, men inte så att jag backar tillbaka in i sjukdomen. För jag vet att jag inte är ensam. Dels har jag alla i min omgivning men framför allt så har jag ju mig själv och jag är inte min sjukdom.

 

 
Kram
 
Hanna

Dissociation och raggmunk

Blev inget blogginlägg igår för stressen fick mig slutligen att börja dissociera. Det är en borderlinegrej (bland annat) som även är vanligt vid trauman. Det är svårt att förklara hur det känns men typ att man tappar kontakten med kroppen och verkligheten. Att allt känns som på låtsas och det är omöjligt att veta vart kroppen börjar och slutar. 
 
Idag mår jag bättre men är ganska förvirrad. Vet inte riktigt vad jag ska skriva här så lämnar det tills vidare. Viktigast just nu är att äta trots att aptiten är i botten. Så det ska jat göra. Här är en bild på väärldens godaste raggmunkar vi åt i tisdags till lunch!!
 
 
Kram
 
Hanna

Stress

Alltså jag mår så jävla konstigt just nu. Tror det beror på att jag är galet stressad, vilket är fullt föreståeligt med tanke på allt som ska göras de kommande veckorna. Just nu känner jag mest för att rulla ihop mig till en liten boll under kedjetäcket och ligga kvar där tills allt ordnat upp sig. Tyvärr (eller som tur är) så vet jag ju att jag inte må bättre av det. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den här stressen som plötsligt föll över mig. Eller, det är väl egentligen en lögn - jag vet precis vad jag måste göra. 
 
Först och främst behöver jag planera, noga. Det var någon som frågade mig här hur jag planerade skolan för att minska stress och överplugg och svaret är att jag varje vecka gör en planering tillsammans med min pappa där vi skriver upp exakt hur många timmar av varje ämne jag ska plugga varje dag, beräknat utifrån hur mycket tid jag behöver inför varje examination. Det funkar faktiskt skitbra och är den främsta anledningen till att jag öht står på benen i dagsläget. Det är ju stressande för vem som helst att gå sista terminen på natur men är man dessutom borta var tredje vecka (plus 5 timmar varje vecka då man väl är i skolan) samt inte kan plugga varje dag pga för hög ångest och dessutom har ett stort socialt liv plus bloggar så gott som dagligen så är det svårt att få livet att gå ihop. Samtidigt handlar det bara om veckor nu innan saker och ting börjar lugna ned sig och jag slutligen tar studenten. 
 
Så, vad behöver jag göra de här veckorna för att överleva? Nummer ett är att följa min pluggplanering och inte plugga mer.
 
Nummer två år att faktiskt vila när det är vila. Efter klockan 20.00 på kvällarna är min pluggtid slut och då ska jag VILA. En halvtimme går åt till att göra DBT-läxor och den mesta övriga tiden till att fixa inför morgondagen samt blogga men om jag ska fixa de här veckorna måste jag ge mig själv tiden att bara sjunka ned under täcket och se på serier. I vila (reminder to myself) ingår INTE träning eller promenader eller annan fysisk aktivitet. 
 
Nummer tre är att sänka mina krav. Att inte prestera på topp i mina vänskapsrelationer de här veckorna, att inte skriva perfekta blogglägg, att inte utföra något ideellt arbete. Egentligen borde jag väl tillåta mig att prestera dåligt i skolan också men det är för svårt för att jag rimligtvis ska kunna genomföra det. 
 
Nummer fyra, den allra viktigaste punkten, är att ge min kropp tillräckligt med näring. Om jag inte äter som jag ska kommer ingenting att fungera, det har jag testat förut så det vet jag. 
 
Sedan har vi en femte mindre punkt som påminnelse om att inte dricka för mycket kaffe haha. Massa koffein är inte vad mitt stressade hjärta behöver just nu. 
 
Förlåt för livets oklaraste inlägg. Jag har inte läst igenom det (exponering!) så ber om ursäkt för ja... jag vet inte haha. Bristen på perfektion? 
 
NU ska jag ta mina sömnisar och sova. Det behövs. 
 
 
 
Puss
 
H

Veckoresumé vecka 15

Ännu en vecka har passerat (en vecka närmare studenten!!), här kommer sammanfattningen om än en dag för sent.
 
3 positiva saker som hänt:
  • I några perioder kunde jag faktiskt uppskatta skidåkning igen! Så jävla häftigt. Euforin i att svischa ned för backarna utan att vara fylld till bredden av ångest.
  • Jag kunde verkligen uppskatta att umgås med min familj och släkt. Det är en enorm skillnad mot föregående år, tack DBT och Idun säger jag bara!! Mamma sa det när vi satt i liften "den här semestern har vi ju varit nästan som en normal familj", det är väldigt stort. När det som är menat att vara fint faktiskt blir fint.
  • Jag blev klar med och lämnade in en uppgift i engelskan som jag haft ångest över i flera månader. Det blev inte perfekt men jag gjorde verkligen mitt bästa så det får räcka så.
3 saker jag tänkt på:
  • Vilken balansgång det är att inte bli bekväm i sin sjukdom men inte utmana sig så mycket att man börjar backa för att det blev för svårt.
  • Ätstörningen i förhållande till kärleksrelationer. Hur extremt svårt det är.
  • Hur fan jag ska få ihop den kommande veckan. Har aldrig behövt en time turner så mycket som nu.
3 goda saker jag ätit:
 
Morotskakan till höger på bilden. Där snackar vi goals. 
 
Varm choklad med vispgrädde. Första gången på måååååånga år jag kunnat dricka det efter en dag i backen och jag måste bara säga att fy fan vad onödigt av mig att skippa något så fantastiskt.
 
Mormors bullar. Jag ska avkräva henne receptet på dessa för det är det godaste som finns.
 
Vi får se hur mycket bloggning det blir i veckan. Har som sagt helt galet mycket som ska göras i skolan samtidigt som jag ska befinna mig på scä's dagvård hela veckan. Så slänger vi in fyra timmar DBT och diverse festligheter på det. Inte den ultimata ekvationen. Men jag lovar att göra mitt bästa för att kunna skriva som vanligt här!
 
Hoppas att ni får en bra vecka.
 
Kramar 
 
Hanna
 
 
 
 
 
 

Fjällyoghurt i fjällen

Heellu. Idag har varit en riktigt bra dag i backen. Det är verkligen helt galet vad mycket man kan få ut av skidåkning om man ätit ordentligt ett tag. En av otaliga grejer som blir bättre om man inte är i svält.
 
Gårdagens middag var potatisgratäng, pulled oumph, en klick vitlökssås, grönsaker och en skiva jämtländsk brieost.
 
Alltså jag är verkligen livets största yoghurtfantast. ÄLSKAR yoghurt och den här är verkligen galet god!! Rekommenderas starktttt om man gillar hjortron.
 
Fm-mellis blev varm choklad med vispgrädde och marshmallows samt en proteinbar med blåbärssmak. Helt ok men inte min favoritbar.
 
Och här är jag de få minuterna solen sken.
 
Imorgon blir det några få timmars skidåkning och sedan hemfärd. Inte supertaggad tbh, har verkligen fått smak för det här med skidåkning igen.
 
Nu ska jag äta mormors nutellakaka!
 
Vi hörs
 
Hanna

Update från Vemdalen

Hej!! Idag har jag chillat runt i backen i princip från att liften öppnade till stängning. Blev dock jävligt trött i benen mot slutet av dagen, så går det när man bryter ned all sin muskelmassa🙄 Får acceptera att så är fallet och ta det lite lugnare än förra året. Samt fylla på med extra energi! 
 
Glad på afterskin.
 
Fm-mellis idag blev en god bar och varm oboy med vispgrädde. Mums!!
 
Min snygga systeryster.
 
Apropå ingenting så har mitt "debatt"inlägg på Nyheter24 börjat spåra? Det är liksom ett dagboksinlägg som nu delats av 2700 pers? Inte rimligt. Har även fått flera intressanta hashtags i kommentarerna där allt från #backahanna till #kramaenterrorist finns representerade. Mycket spännande det hela.
 
Nu ska jag pluggilugga, dricka upp min irish coffé och sedan blir det potatisgratäng med pulled oumphh till middag. 
 
Hoppas att ni haft en fin dag! 
 
Kramar
 
Hanna

En påskhälsning

Glad påsk på er alla kämpar! Jag hoppas att ni har det bra. Själv hade jag en grym förmiddag igår men utmanade mig själv över min förmåga med maten vilket resulterade i en liten krasch på kvällen. Lite tårar framför kylskåpet men mamma och pappa kom till undsättning direkt och fixade fina avokadomackor åt mig till kvällis. Att ta hjälp när man inte orkar är ett minst lika stort steg som att faktiskt orka.
 
Idag vände jag på steken och hade en förfärlig morgon för att sluta på topp. Borderline it is.
 
Inlede skidsemestern med thaibuffét som inte blev så mycket till buffét eftersom det enda som inte innehöll kött var vårrullar. Inte mig emot tho, väldigt goda var de med en rejäl klick sweet chilisås och ris!
 
Vad är kaffe utan bulle? Här den allra bästa av sorter, nämligen mormors hembakade med vaniljfyllning och glasyr. 
 
Riktig kvalle på det här förmiddagsmelliset må jag säga. Morotskakan var DRÖM.
 
Dagens höjdpunkt var nog ändå att gå på afterski med den fina tjejen som också råkade vara i Vemdalen med sin familj. Många ämnen hann avhandlas med coverbandet skrålade i bakgrunden men bland annat taggade vi Spanien i sommar!! Ska ju till Marbella med bästa tjejgänget, festa, sola och bada i en vecka. Är helt siiinnessjukt taggad.
 
 
 Imorgon väntar tredje dagen i backen. På återseende mina fina.
 
Kram 
 
Hanna
 

Att ge sig själv chansen att må bra

Att komma ur svält är ingen garanti för att du ska må bra, men att vara i svält är en garanti för att må dåligt. 
 
Det är ett val man har. Att vara 100% säker på att må skit eller åtminstone ha en god chans att få må bra. 
 
Jag lämnar den lilla funderingen här. 
 
Ta hand om er mina fina. 
 
Hanna

Debattör på Nyheter24

Hej snyggingar! Jag har haft en spännande dag med tanke på att jag typ inte gjort annat än att plugga (med ett avbrott för möte på SCÄ...). Texten jag postade här för några dagar sedan blev repostad som debattartikel på Nyheter24 och kommentarsfältet gör mig mörkrädd. Tar verkligen inte åt mig men blir nästan illamående över vad folk har för värderingar?? 
 
Länken finns här ifall ni är sugna på att bli upprörda:
 
http://nyheter24.se/debatt/881946-hanna-18-efter-attacken-borde-vi-ha-mer-forstaelse-for-flyktingar
 
Tycker det är lite spännande att jag som är så extremt känslig för kritik inte påverkas överhuvudtaget av sådana direkta påhopp. Tror det beror på att det här verkligen är mina åsikter och inte mig som person de hoppar på. Hade de kommenterat liknande saker här på bloggen hade det ju varit en helt annan grej. Här är jag ju liksom blottad på ett helt annat sätt.
 
Hursomhelst. Just nu sitter jag i bilen på väg till fjällen med detta dundergäng aka en trio av dåliga gener. 
 
 
 
 
Kram 
 
Hanna
 
 
 
 
 

Recap och tankar inför skidsemester

Eftersom det blev en minst sagt kaotisk vecka så hann jag inte posta en bråkdel av det jag planerat förra veckan så här kommer därmed en liten recap. 
 
Jag åt flera luncher tillsammans med min far. Bästa pappa som alltid ställer upp för sin labila dotter.
 
I torsdags var det svenska NP och jag laddade upp med bulle, ett äpple och pepsi. Provet kändes jättebra, ännu en sak avklarad innan studenten!!
 
 Fredagen blev ju inte direkt som planerat och i en sådan situation var det så jävla SKÖNT att bara kunna ge ätstörningen en käftsmäll och äta hämtpizza till middag klockan 9 på kvällen (vi kom inte hem innan dess...). Fantastiskt sällskap också även om en viss syster gör otrevliga gester på bilden... Hunden vinkar till er också!
 
Sällan har en pizza varit så god men det berodde nog mer på tillfället haha. Var i alla fall aubergine, zuchini, tomat, basilika och mozzarella. 
 
I lördags var jag på bio med världens bästa systrar. Det är verkligen en ynnest att ha en bra relation med sina syskon. Känns så obeskrivligt bra också att kunna äta godsaker samtidigt som jag ser på bio, trots att det fortfarande ger mycket ångest. Ett steg i taget!
 
 
Man behöver en rejäl bunke popcorn om det ska räcka till tre.
 
I morgon åker vi till Vemdalen tillsammans med kusinerna för att åka skidor i några dagar. Vi gör liknande utflykter ganska ofta och det är resor jag egentligen vill njuta av men där min problematik alltid blir lite svårare eftersom jag inte har mitt vanliga behandlingsteam runtomkring mig. Det brukar oftast gå bra men jag lider en del, oftast helt i onödan. Den här resan har jag därför några hållpunkter och saker jag ska träna på för att någon gång (om en miljon år ungefär) kunna åka på en sån här grej och bara tycka att det är kul. 
 
  • Försöka lita på min kropp och ge den tillräckligt med näring eftersom det behövs när man åker skidor. Men jag vill också försöka normalisera det lite mer än tidigare resor då det varit stopp i backen varannan timme för att trycka i mig ett helt mellis fastän jag inte var hungrig då utan det kom mer på kvällen. Att inte behöva pressa i mig mat när jag inte är hungrig men absolut inte hoppa över måltider bara för det utan då måste jag istället äta extra vid huvudmålen eller på kvällen. Det är svårt det där. Jag önskar att jag bara kunde äta utan att tänka men huvudet räknar ju hela tiden. Små steg i rätt riktning ska jag ta i alla fall. Äta den där chokladbiten innan middagen och ändå äta en full måltid, till exempel. 
  • Försöka vara medvetet närvarande i åkningen. Inte hela tiden tänka på vad andra tänker om mig, att jag åker fult, eller långsamt, hur min kropp ser ut, mina kläder etc etc. Det här är saker som fyller hela min åkning och gör det nästan plågsamt att åka skidor fast jag egentligen tycker att det är kul. 
  • Plugga den tid jag har bestämt och inte mer bara för att jag har ångest. 
 
Förlåt för ett lite splittrat inlägg haha. Hoppas ni haft en bra tisdag!
 
Kramar
 
H
 
 
 

Ett trasigt land

En lastbil kraschar in i ett varuhus och fastän allas hjärtan brister för allt som aldrig går att laga är det just den smärtan som plötsligt enar oss. Två dagar senare är trappan vid Sergels Torg täckt av blommor. Ett femtiotal meter från där Stockholm gick sönder står tusentals människor arm i arm under total tystnad och det är så smärtsamt vackert att jag inte kan hålla tillbaka tårarna.

Kraften hos ett folk som enas bortom fördomar och meningskiljaktigheter är något av det starkaste som finns. När vi kan dela den kärlek vi känner för vår familj med ett helt land. Jag önskar så innerligt att det här kanske öppnar ögonen på fler personer. Får de att förstå att det är precis sådana här fruktansvärda händelser, och tusen gånger värre, som folk flyr från. De flyr och vi stänger dem ute för att vi är rädda för att förlora något vi själva inte ens kan definiera.

Hashtagen #openstockholm ger prov på den enorma medmänsklighet som finns där ute bakom de annars låsta dörrarna. Hur människor är beredda att ställa upp för personer de inte ens känner, för att de har den möjligheten. Tänk om vi kunde fortsätta så. Tänk om alla som har möjlighet skulle öppna sin dörr för människor i nöd. Tänk vad mycket vi skulle få tillbaka då.

Det har börjat skymma och jag står i ett hav av ljuslyktor och blommor på det som i vanliga fall bara är ett torg av grå betong. Jag står där, alldeles mållös. För jag vet att varje blomma, varje ljuslykta, flagga, gosedjur och handskrivet brev står för en person som, åtminstone idag, är beredd att hålla sin medmänniska i handen. För trots att vi inte känner varandra, trots att vi inte talar samma språk, äter samma mat eller gillar samma fotbollslag så är vi precis samma. Vi är samma och tillsammans kan vi stå upp mot terror, hat och rasism.

 

 
/H
 

Veckoresumé vecka 14

Hej på er? Hur har er helg varit? Min har rullat på. Den började ju ganska chockartat i fredags men har sedan varit helt okej. Jag tänkte ändå att det kan vara på sin plats med en liten veckoresumé.
 
3 positiva saker som hänt:
  • #openstockholm, hur alla slöt upp, öppnade sina hem, erbjöd skjuts och emotionellt stöd. 
  • Manifestationen på Sergels Torg idag. Var där och lämnade bukett rosor och även fast det var sorgligt så var det så fint att se alla människor som kommit dit.
  • Det faktum att Alva inte blev klar med sitt prov tjugo minuter tidigare och jag då hade befunnit mig precis där terrordådet skedde vid den tidpunkten.
3 saker jag tänkt på:
  • Hur skört livet är och hur tacksam jag är som får leva det trots allt jag gjort.
  • Hur en riktig kris är bästa ångestdämpande. Hade en kaosdag i fredags (också därför jag befann mig på mammas jobb och inte i skolan) men alla de känslorna försvann när det faktiskt blev en riktig kris.
  • Hur klartänkt och lugn jag blir i kris. Jag har ju vetat det sedan tidigare också då jag hamnat i andra allvarliga situationer (som inte handlat om mig). Tror verkligen att det skulle passa mig att jobba typ som läkare på akuten.
 3 goda saker jag ätit:
 
 
Den här gnoccin med tomatsås, mozzarella och basilika på Pane Vino.
 
 Pad Thai med Tofu på en thairestaurang på Hornsgatan. Helt sjukt gott! 
 
McDonald's nya glass Temptation. Grädde, mjukglass, kolasås och chokladsås. 
 
Kram
 
Hanna
 

Ang attacken

Hej. Jag hoppas verkligen att allt är bra med er och att ingen i er närhet kom till skada igår. Allt är bra med mig, min familj och mina vänner. Befann mig typ 200 meter ifrån olyckan, inne på mammas kontor, precis när det hände. Plötsligt sprang människor överallt, polisen utrymde gatorna, det strömmade till ambulanser, brandbilar samt internationella insatsstyrkan. Vi fick inte gå ut från kontoret på några timmar eftersom polisen sa att det fanns "terrorhot" så jag fick snällt vänta där tillsammans med mammas kollegor tills vi fick "gå ut på egen risk". Inga bussar eller tunnelbanor gick ju så vi fick gå från T-centralen till Gullmarsplan där vi slutligen kunde ta bussen hem. 
 
Den här bloggen är väl inte direkt rätt forum för att framföra mina politiska åsikter men jag vill bara lägga in en reminder att det är precis såna här händelser som folk flyr från i världen och vi stänger dem ute. Kom också ihåg att skulden för just det här dådet ligger hos enskilda galningar (eller eventuellt galningar i grupp). Det har inget med etnicitet eller religion att göra. Punkt.
 
 
Ta hand om er nu.
 
Kramar
 
Hanna