-

Leva leva livet

Hej mina fina fina fina bloggläsare. Tusen miljoners miljarder tack för de fina kommentarerna på förra inlägget. De gjorde mig otroligt glad och jag ska svara på varenda en så fort jag har tid.

Som ni kanske sett om ni följer mig på andra sociala medier så är jag för närvarande i Marbella med fyra av mina bästa vänner och, kort och gott, så lever jag life. 

I höstas trodde jag att vårens soundtrack skulle vara en fot i graven bland syrener och studenter. Istället skulle jag komma att leva leva livet. (Lyssna på egoist - kent om ni tycker att jag pratar i gåtor)

För den senaste månaden har jag mått bra. Jag, Hanna, har för försa gången på hur jävla många år som helst faktiskt mått bra. Långt ifrån alltid, vissa dagar har varit jävliga och långa perioder tomma, men med mina mått mätt är det grymt haha. En är ju inte direkt bortskämd med att få leva utan att det konstanta trycket från ton av ångest över bröstet. För mig är det liksom något helt nytt att bara kunna få må neutralt, så som de flesta människor mår för det mesta. 

Resan hittills har varit grym. Jag har fått hänga med mina fyra favoriter, det har verkligen varit det absolut bästa med de här dagarna. Att, dygnet runt, känna sig trygg, få skratta, kunna slappna av och dessutom ha timtals av viktiga diskussioner. Har sällan känt ett så starkt systraskap som under de här dagarna. Det vi gör är äkta feminism och jag älskar det så så så mycket.

För det behövs verkligen när man är omgärdad av män män män som alla ser på en som ett objekt. Det räcker med att vi går utanför dörren, eller det räcker till och med att gå ut på balkongen, så är de där. De stirrar ogenerat, visslar, tutar, tar sig friheten att kasta sig in mellan oss för att få kontakt när vi demonstrativt ignorerar dem. Det är aldrig någonsin okej men när du inte kan gå n å g o n s t a n s utan att det händer så blir det direkt plågsamt. Och ännu värre är det med männen som gör allt gör att supa ned en så att man inte har sinnesnärvaro nog att säga nej till att ligga :) Har skrivit en debattartikel om det men vet inte om jag vågar publicera den eftersom jag kommer få så extremt sinnessjukt mycket hat pga är en kvinna som står upp för jämlikhet. 

Jaja. Vi får se hur det blir med den saken. Är inte riktigt nöjd med språket i den heller haha så kanske faller på det. 

Jag hade tänkt skriva en massa om hur maten har gått också (i det här blogginlägget, inte i aftonbladet......) men nu har jag redan babblat alldeles för länge så - hör och häpna - ni kommer få höra av mig igen!!

Ta hand om er nu finaste ni. Livet blir bättre, det är hundra procent sant även om det inte känns så.

Tusen miljoner kramar

Hanna

För jag har tagit studenten

 
Det här kommer bli ett långt och oerhört känsloladdat inlägg. TRIGGERVARNAR STARKT vad gäller ätstörning, självskada, sjukhus etc. 
 

Igår, 13 juni 2017 tog jag, efter många om och men, studenten. Innan vi sprang ut fick alla vaesitt kuvert med ett brev vi skrev till oss själva när vi började ettan på gymnasiet. Det är daterat till augusti 2014 och jag vill dela det med er. 
 
 
"Till Hanna
 
Hej Hanna. Nu skriver jag ett brev som jag hoppas du är i stånd att läsa om tre år. Jag hoppas att du mår bra, eller åtm,instone okej. Jag hoppas att du inte hängett dig åt Ana för att hantera stressen. Jag hoppas att de ärr vår kropp bär idag är de sista den kommer att få. Jag hoppas att du lever, att du spenderat dina dagar i samma korridor som jag sitter och skriver det här brevet i och inte på olika psykiatriska inrättningar. Jag hoppas att du tar färre än 23 tabletter om dagen, jag hoppas att du det sista året sluppit hamna i en skakande hög på toaletten. Kanske är du inte frisk, kanske står det fortfarande anorexia nervosa f.50.0 i din journal och kanske har du dolt blodiga bandage under din vita studentklänning men jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas att deu klarat dig ur skiten. 
Just nu bor jag på magelungen. Från att ha spenderat precis hela sommarlovet på BUP med bältningar, benso, ångest och självmordsförsök så har jag plötsligt börjat skolan och blivit en som alla andra. Det är tungt och jag får panikångest titt som tätt men trots det klarar jag mig- Jag mår inte bra men jag mår bättre. Jag lever inte men jag gör mer än att överleva. Det är svårt, jag gråter och svär men jag tar mig framåt. Jag skrattar och ler och för första gången på flera år är jag någon mer än sjukdomen. Maten är svår på grund av tvången och en cappuccino (som var flera gånger överkompenserad vad gäller kalorier) slutade med ett totalt sammanbrott. I sa att det gör ont att se hur mycket det kostar på, och ändå gör jag det. Jag äter, jag umgås, jag gråter, jag pluggar, jag har 4 samtal i veckan, jag läser GoT, jag kollar facebook och jag slår mig själv i huvudet när jag misslyckas med ett mattetal. 
 
Vad ska man mer skriva? Jag trivs bra i klassen. Bra med Jessica, Alva och Emil. M är jättebra och alla ämneslärare verkar också bra. Nu ska jag ha engelska och ikväll ska jag laga mat på magli. 
 
Så framtida Hanna, jag hoppas att du försvaltar den kropp jag lyckats bygga upp igen väl. Om inte, sluta inte försöka. Allt känns ju ändå meningslöst så då kan man lika gärna fortsätta försöka. 
 
Ta hand om dig och din framtid. Jag tror på oss. "
 
 
 
Till Hanna, 16 år.
 
Hej Hanna. Jag vill börja med att tacka dig för att du trotsade allas misstro. Jag vill tacka dig för att du tog steget. För att du vågade börja gymnasiet trots att du fortfarande stod under lagen för psykiatrisk tvångsvård de första skoldagarna. Jag vill tacka dig för att du gav dig, mig, gav oss chansen att genomföra det här.
 
För det gjorde vi. Hanna, vi inte bara överlevde utan vi började leva. 
 
Det har varit tungt och jag skulle ljuga för dig om jag sa att jag aldrig tappade hoppet. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tog hand om vår kropp så som du bad mig om. Jag skulle ljuga om jag sa att omgivningen aldrig tvivlade på att jag skulle vara vid liv när gymnasiet var över. 
 
Så jag vill säga förlåt. Förlåt för att jag skar djupare och djupare i vår kropp. Förlåt för att jag svalde alla de där tabletterna. Förlåt för alla slag. Förlåt för månader av svält.
 
Vi föll så många gånger. Vi låg där i bältessängen på den låsta psykiatriska avdelningen och skrek tills luften tog slut för att allting var så trasigt. När våra klasskamrater var på väg hem från skolan var våra händer fastbundna av handfängsel i en polisbil på väg in till psykakuten. När våra klasskamrater tog bussen hem så åkte vi ambulans till Södersjukhuset, Visby lasarett, St Göran. För vi orkade inte alltid och då fick vården ta vid, precis så som det sett ut de senaste fem åren. Läkare fick lappa ihop trasig hud, sjuksköterskor fick tvinga i oss flytande kol, skötare torka våra tårar på de fem avdelningar vi hunnit vara inlagda på under gymnasietiden. 
 
Och ändå. Trots allt detta. Trots den fullständiga misär som de senaste tre åren tidvis bestått av. Trots att jag haft så ont att jag trott att jag skulle gå sönder. Trots det så reste jag mig igen. För gymnasiet var det mest fantastiska jag någonsin haft äran att få uppleva. Min klass har varit helt fantastisk och på något underligt sätt så har jag lyckats ta mig närmare mina högstadiekompisar också. Vi har gjort så jävla mycket roliga saker. Så himla mycket sjuka, fantastiska, friska saker. 
 
Tänk om du hade vetat det Hanna, när du låg i bältessängen på BUP sommaren 2014 och på riktigt kände att det inte fanns något att leva för. Tänk om du då hade vetat att några veckor senare skulle du följa med din klass och tälta vid Sandasjön. Tänk om du vetat att du under hösten i ettan insåg att du kanske inte var så jävla ful ändå, att det faktiskt fanns en hel del personer som tyckte du var attraktiv och spännande. Hanna, tänk om du vetat att du i tvåan skulle resa till Alperna med några av dina bästa vänner och festa i tio dagar utan uppehåll. Tänk Hanna om du vetat att du samma sommar skulle stå på scenen på en av Berlins hippaste klubbar och dansa som att du inte gjort annat, som att du inte alls var den mest avskyvärda människan på jorden utan faktiskt ganska eftertraktansvärd. 
 
Och tänk, Hanna, om du vetat att du den 13 juni 2017 skulle stå på ett lastbilsflak tillsammans med människor du kommit att älska. Tänk om du vetat det när du låg där i bältessängen att du nästan exakt tre år senare skulle skrika precis lika högt - men av lycka. Istället för bottenlös sorg och förtvivlan skulle ditt bröst virvla av så intensiv lycka att du inte kan låta bli att hoppa upp och ned som en femåring i en vattenpöl (av öl...). 
 
För vi klarade det. Det var inte lätt, det var nog faktiskt det svåraste vi någonsin gjort. Ändå gjorde vi det. Efter varje fall reste vi oss igen och vet du vad? Tvåhundrafemtio stygn senare har huden nu fått läka i flera månader och efter månader av misshandel med svält har även de inre organen fått läka på riktigt igen. Ätstörningsdiagnosen är inte borta ur journalen men förbjuden mat är ett minne blott och en cappuccino med riktigt tjockt skum gör mig lycklig. Igår när jag klockan 06.15 satte på mig min vita studentklänning så behövde jag inte oroa mig för att de bloldiga bandagen skulle synas under den korta kjolen för där fanns inga bandage och har inte funnits på många många månader. Under klänningen fanns bara en ärrad men i övrigt så gott som återställd kropp. Våran kropp. Vårat liv. 
 
Så bästa sextonåriga Hanna. Tack för att du vågade ta steget över kanten till ett liv utanför sjukdomen. Tack för att du gav mig möjligheten att bygga upp det fantastiska liv jag nu lever. 
 
Hanna
 
 
 
 
 
 

Lite förvirrad

Hej❤️ Vilken dag alltså... Haft extrema känslopåslag varvat med total känslolöshet och dissociationer. Det brukar visserligen pendla rätt rejält för mig men inte på den här nivån. Vi hade avvecklingssamtal i klassen idag så vi satt typ 15 pers samt våra två mentorer och pratade om vår gymnasietid. Blev så glad för för en kort stund fick jag kontakt med mina känslor och blev gråtfärdig men sen stängde kroppen av. Sen hände det lite grejer emellan innan jag kom hem och dissocierade. Fick hjälp av personalen så fick tillslut tillbaka kontakten med världen och började gråta. 


Alltså jag tycker verkligen att det är så fint att ta studenten men det är liksom en helt absurd situation. Ska jag? Ta studenten? Hur är det ens möjligt? Och ännu mer absurt är att jag typ är... stolt? Och det är en så oändligt läskig och stor känsla att jag inte har en aning om hur jag ska hantera den.

Ska inte skriva så mycket mer idag för min hjärna är verkligen pannkaka. Hoppas ni haft en bra dag!





I tisdags blev det suupergod tårta hemma hos familjen. Jag förstörde dock stämningen när jag inledde en debatt mot konceptet nationer. Mina föräldrar hakar gärna på och diskuterar men mina systrar går från bordet så fort jag drar igång haha. Stackars barn.

Veckoresumé vecka 22

Alltså tack för den fantastiska responsen på mitt förra inlägg. Var sjukt nervös när jag skulle posta det eftersom jag vet hur upprörd jag själv hade blivit av att läsa det för några år sedan, men ni är uppenbarligen mer mogna än vad jag var då haha<3 Ska sätta mig ned och svara på era kommentarer så snart som möjligt!
 
Här kommer en lite försenad veckoresumé av vecka 22. 
 
Tre positiva saker:
  • I fredags tog Johanna studenten och jag fick dela den fantastiska dagen med henne. Så himla fin mottagning där jag fick tillfälle att ha en fin stund med mina andra högstadiekompisar också. 
  • Jag var helt pluggfri hela veckan (första gången på tre år) och min vilopuls har sjunkit med 90 slag/minuten... Fick även en släng feber efter att inte varit sjuk på ett år, tror också att det var ett friskhetstecken. 
  • Jag har mått bra, periodvis till och med jättebra, vilket är heelt fantastiskt. Så enormt stor skillnad från hösten och vinterns depression. Mat och DBT gör verkligen underverk.
 
Tre saker jag tänkt på:
  •  Jag har börjat skriva skönlitterärt igen för första gången sedan jag började i behandling för fem år sedan och shit vad mycket bra grejer det gör med mitt mående. Plötsligt är mitt huvud inte enbart fyllt med sjukdomsjukdomsjukdom utan med massor av saker som har med min roman att göra. Det har också gjort det mycket lättare att vara ensam, något jag annars avskyr. Nu kan jag nästan längta till kvällarna ensam i mitt rum då jag får skriva utan att någon stör. 
  • Hur jag ska hantera själva studentdagen. Jag vill så himla gärna kunna KÄNNA, typ börja gråta av sorg och glädje, skratta, etc etc men som det känns nu så känns det inte alls eftersom det blir för mycket känslor. Redan på Johannas utspring började jag dissociera för att det blev för mycket känslor så min kropp/hjärna stängde av och då var det inte ens mitt eget utspring. Jag pratade med min DBT-terapeut om det och hon gav flera tips men bland annat att jag kanske får acceptera att jag kommer att dissociera i perioder under studentdagen och att det är okej. Nu när jag vet vad det är blir jag inte rädd längre och jag vet ju att det går över. 
  • Hur jävla fuckad min självkänsla är. Att jag logiskt vet att jag är värd att ta studenten men kan inte känna det överhuvudtaget. Det känns typ som att jag ljuger. Att jag inte alls klarat tre år på gymnasiet. Att jag inte alls presterat. 
Tre goda saker jag ätit:
Alltså hör och häpna men jag har denna vecka bara tagit två matbilder?? Friskhetstecken mån tro...? Eller så har jag bara ätit två måltider värda att dokumentera, oklart. Här kommer de i alla fall. 
 
Den här fantastiska frukosten bestående av croissant med färskost och sylt, äggröra och en kopp kaffe. 
 
 Och den här fikat som är bland det bäst jag fikat ever (samt den lilla utmaning jag pratade om i förrförra inlägget)!! Jessica åt en hederlig kanelbulle och Sanpellegrino medan jag mumsade på en helt fantastisk äppelpaj med kanel och till det en rejäl klick kardemummagrädde samt en cappuccino. Om ni har svängarna förbi Kungsholmen måste ni gå på Wilmers Kaffebar. 
 
Tre låtar jag lyssnat på:
 
 
 

Om "recovery"-communities

Jag tänkte skriva om en svår sak nu och jag gissar att en hel del kommer bli upprörda över det här inlägget. Det hade jag också blivit för några år sedan. 
 
Jag tänkte skriva om något som är svårt för utomstående att förstå. Det att en sjukdom inte bara är en åkomma man vill bli av med så snabbt som möjligt utan också öppnar upp portar för en enorm gemenskap. En massa fantastiska människor som förenas med det enda ingångskriteriet att man har en ätstörning.
 
Nej, jag pratar inte om pro-ana (vilket jag också varit en del av, kan skriva om det en annan dag). Jag pratar om recovery. #edrecovery #edsoldier #edfamily osv osv osv.
 
Det finns en hel uppsjö av dem. Alltså vi snackar inte tiotal eller hundratal utan tusentals instagramkonton (och i viss mån även bloggar). Feed fyllda av mat, mat, sjukhusbilder, alldeles för tunna ben, mat, mat, sond i näsan, jämförelsebilder från när man var som smalast. Ni vet precis vad jag pratar om och jag vet att ni precis som jag kan scrolla bland dessa konton i timmar, dag ut och dag in. Jämföra, räkna, tänka, gissa, få mer och mer ångest. 
 
Jag vet att folk som är med i recovery-communityt ofta finner stöd i sitt tillfrisknande genom att posta bilder på det man ätit och få beröm och pepp (oavsett hur mycket eller lite man ätit, vilket är väldigt problematiskt i sig). Men om du är en av dem som driver i ett sånt här konto, ställ dig själv följande fråga: Vad är det som minskar min ätstörningsångest med att ha ett recoverykonto? Är det att jag får som i en ätstörningsbehandling, råd om portionsstorlekar, hjälp med tankar och någon som pushar mig framåt? Eller är det bekräftelsen? Att inte vara ensam, att känna att jag duger åtminstone i min ätstörning och så länge jag fortfarande har kvar den så kommer folk att fortsätta bry sig om mig. De kommer att kommentera att "jag älskar dig" på min fikabild, de kommer att skriva att "alla får bakslag" och "jag finns alltid" på min sjukhusbild, de kommer skriva "du är en förebild", "du är fantastisk", de kommer att stötta, trösta, finnas i det mest ensamma man kan vara i. Nämligen en ätstörning.
 
Det är ju helt fantastiskt. Gemenskap är det bästa människan har, vi dör utan den. Det finns bara ett problem med en gemenskap som cirkulerar kring en sjukdom och det är att du ju inte kommer ha samma plats, om någon plats alls, i den gemenskapen när du blivit frisk. 
 
Jag vet hur det är. Det är inte medvetet men det ligger där hela tiden. Bakom den där matbilden till exempel. Vad ska jag skriva för caption till pizzan för att folk ska förstå att även om jag åt upp allt det var asgott så var det fortfarande jäääättejobbigt för JAG ÄR FORTFARANDE SJUK, NI FÅR INTE TRO ATT JAG ÄR FRISK BARA FÖR ATT JAG ÄTER EN PIZZA. Jag vet hur det är att noggrant notera i profilen hur många gånger jag varit inlagd, för att det är som att skriva på sitt CV att man har tidigare erfarenhet inom branschen. Så att folk inte ska tvivla på att jag är en duglig anorektiker. Jag vet hur det är att lägga upp en bild från sjukhussängen och få så mycket bekräftelse att ångesten för första gången på flera veckor släpper en kort stund. 
 
Det är inget att skämmas över, den där intensiva men omedvetna önskan att slippa ensamheten. Att vara en del av recoveryvärlden är inte en destruktiv handling på samma sätt som det är att vara pro-ana. Det jag vill säga är alltså att du inte ska sluta med recoverykonton för någon annans skull utan du ska göra det för din egen.
 
Kanske är du inte redo. Kanske behöver du den där gemenskapen just nu för att inte gå under. Kanske är det din enda motivation att äta överhuvudtaget. Men om så är fallet så är du inte heller beredd att faktiskt bli frisk. Då är du inte villig att välja livet. För om du ska bli frisk kan du inte leva i en värld där precis allt cirkulerar kring ätstörningar.
 
En fet bonus som kommer om man väl vågar släppa "recovery"-världen är att man då plötsligt öppnar upp för att hitta en annan gemenskap. När du väl är frisk, eller som jag - faktiskt fortfarande är sjuk men inte längre en del av ett ätstörningscommunity, så kommer du inte sakna det längre. Du kommer inte sakna att hela tiden vara tvungen att bevisa din sjukdom för att inte riskera att hamna i skymundan och glömmas bort. Du kommer ha ett riktigt liv med riktiga, fantastiska vänner som du aldrig behöver bevisa något för då de kommer älska dig för den du är och inte för att du har en sjukdom. 
 
Jag förstår om folk blir upprörda nu och det är okej. Jag kände ändå att jag var tvungen att skriva det här inlägget som jag önskar att trettonåriga Hanna hade läst för då kan det hända att hon inte gått ned sig så djupt i skiten. 
 
Kommentera gärna era tankar.
 
Fotocred
 
Tusen kramar
 
Hanna
 
 

Ett steg mot friheten

Godmorgon!! Eller kanske god eftermiddag... Själv vaknade jag halv tolv så har inte hunnit utföra många stordåd än så länge. Igår så tog Johanna nämligen studenten så hela dagen vigdes åt fixande och firande. Som hon har förtjänat den här dagen, det är helt otroligt<3 


Min vecka har varit väldigt annorlunda eftersom jag efter ett år helt utan minsta förkylning eller annan infektion plötsligt vaknade med 39 graders feber. Mådde aspissigt en hel dag och sen vaknade jag dagen därpå och var så gott som återställd. Väldigt underligt, ganska troligt att det var en reaktion från kroppen nu när all stress har släppt. Igår hann jag alltså smita förbi Idun en stund men sen fick jag en akut tandläkartid som jag var tvungen att springa iväg på innan lunch så hann knappt säga hejdå till min fina grupp. Supertråkigt eftersom det var min sista vecka (jag ska dock gå två extraveckor men det är i en annan Idungrupp) men vi bestämde att vi skulle ses i alla fall så det känns ändå okej. Alltid tråkigt med avslut, speciellt när man kommit varandra så nära.

Men nog babblat om sånt. Idag väntar nämligen stora utmaningar vad gäller ätstörningen. Jag har kommit skitlångt under min idunbehandling men såhär långt har jag kommit tidigare också. This far but no further. Jag får i min tillräckligt med näring, kan äta allt men har fortfarande en jävla massa regler för mig. Framför allt handlar det om att ~dagens kalorimängd~ inte får bli överskriden. Att äta "för mycket" kalorier vid ett mål och sedan INTE kompensera det genom att äta mindre vid en annan måltid samma dag har alltså inte varit något jag någonsin vågat utmana av rädsla för att vikten ska skjuta i höjden. Det här är ett beteende jag aldrig vikt en tum ifrån.

Fram tills idag.......


Haha nejmen försöker avdramatisera det lite för egentligen är det så hiimla fånigt att jag gör det här till en enorm grej. Jag ska nämligen fika till mellis och jag har, i samråd med min behandlare, bestämt mig för att äta dricka både en cappuccino OCH äta en kaka UTAN att kompensera vid en annan måltid. Testa och se, bevisa för mig själv att inget händer med min kropp för att jag överskrider en påhittad summa kemiskt bunden energi. 

Ångest javisst men jag har ett jättefint dygn i ryggen så är rätt säker på att jag kommer klara det. Vet ju att alla ni hejar på mig också❤️ 

Apropå det så blir jag så himla glad för alla era kommentarer. Det händer verkligen fantastiska grejer när man börjar prata om psykisk ohälsa där känslan av ensamhet ofta kan vara det värsta med sjukdomen.

Nu ska jag sluta babbla. Jag hoppas att ni har en lika fin helg som jag❤️


I stycke fantastisk person SOM TAGIT STUDENTEN!!!!
Bakisfrukost när den är som bäst. Croissant med philadelphia och blåbärssylt, äggröra och en fin kopp kaffe med lite mjölk.

En miljon kramar


H

Q/A - Anhörig med borderline

"Hej Hanna! Har en nära vän som jag är 100% säker på lider av borderline. Hon har aldrig tidigare varit i kontakt med psykiatrin och bor hemma hos sina föräldrar som hon har en riktigt kass relation till. Hon är på allvar ett litet barn i en artonårig flickas kropp och eftersom relationen till hennes föräldrar inte existerar så tyr hon sig till sina vänner, bland annat mig. Det är på den nivån att vi alla som står henne nära nästan går in i väggen då hon är så fruktansvärt klängig och krävande (även om vi älskar henne och vill hennes bästa) men detta börjar verkligen få oss alla att vilja ta avstånd. Hon hotar ständigt om att hon kommer att ta sitt liv om hon inte får sova över hos någon av oss för att slippa bo hemma, hon tolkar varje avvisning som att man avskyr henne istället för att tänka steget längre och förstå att man kanske inte orkar eller mår bra själv, hon är extremt destruktiv när det kommer till alkohol och relationer till killar, hon har tidigare haft ett självskadebeteende och hon är så extremt på, så otroligt törstande efter bekräftelse och mår i det stora hela fruktansvärt dåligt. 

Min fråga är, hur gör man? Hur ser man till att hon får utredas så att hon kan få rätt diagnos och rätt hjälp? Hur tar man öht upp det utan att såra eller förvärra situationen? Det är en fantastiskt fin människa i övrigt men hennes beteende gör att man inte står ut i längden, det är alldeles för mycket när man redan har nog med sig själv, vilket är jobbigt att inse när man samtidigt så himla gärna vill hjälpa. 

Vad tänker du och hur hade du själv velat att en anhörig betedde sig i denna situationen? Kram och kämpa på med ditt egna "
 
Hej och förlåt för ett långsamt svar. Jag vet inte om det fortfarande är aktuellt men det är en bra fråga så jag vill ta upp den i ett inlägg i alla fall. 
 
Den situation du beskriver låter verkligen helt ohållbar, både för henne själv och för er som hon tyr sig till. Det är verkligen fantastiskt att ni ställt upp för henne på det sättet ni gjort och att du ser vilken fin människa hon är bakom sina problem, det visar på fantastiska kvalitéter hos dig. 
 
Jag har tyvärr inget konkret jättebra svar på din fråga. Problemet med all psykiatrisk vård är ju att den alltid sker på eget initiativ (och ofta behöver man tyvärr även driva på för att det ska hända något), så länge personen inte är en fara för sitt liv. Det innebär att ska hon få en utredning kommer hon att behöva vara med på det och då krävs det någon form av insikt hos henne. 
 
Det du kan göra som utomstående och det du bör göra för att inte gå under är att prata med henne. Förmodligen kommer hon att reagera starkt men min erfarenhet är att när den första stormen lagt sig och man fått smälta samtalet lite så kommer egna insikter att komma upp till ytan. Hon kommer kanske bli asförbannad på dig först men samtidigt kan det ju inte fortgå såhär. 
 
För att det ska bli ett så bra samtal som möjligt så är mitt tips att du (eller någon annan) pratar själv med henne. Om alla är där kan det hända att hon känner sig attackerad och vänder taggarna utåt. I samtalet så kommer du också få bäst respons om du uttrycker det på sätt som "jag upplever att", "såhär blir det för mig när du", "jag har tänkt att det kanske skulle kunna vara såhär, känner du igen det?".
 
Jag hoppas att det svaret var till någon hjälp, svaret på resten av dina frågor kommer också!
 
Kram
 
Hanna
 
 

Q/A - Hur vet jag hur mycket jag ska äta?

"Hur vet du hur mycket du ska äta? När du lagar o så? Följer du alltid måtten eller går du på vad magen vill?"

Jag har gått hos SCÄ utan uppehåll i över 5 år nu så "normalportionen" har satt sig i ryggraden på mig (även om jag inte alltid lägger upp tillräckligt, men det blir bättre och bättre!). Det kan dock vara ett hinder eftersom jag därmed har väldigt svårt att gå efter det magen vill. I den bästa av världar skulle jag ju äta lite mindre när jag är mätt eller maten är äcklig och mer när det är gott eller jag är extra hungrig. Nu klarar jag inte riktigt av det än eftersom det alltid resulterar i att jag äter för lite vilket gör att jag får mer ätstörningstankar och så är det dumma karusellen igång. Så istället försöker jag att hålla mig till matschema och normalportioner vad gäller mängder men kunna äta precis vad som helst och inte vara så inrutad vid specifika tider. 

Hoppas det var svar på din fråga. 

Kram 

Hanna

Q/A Alkohol och psykisk ohälsa

"Jag känner igen mig i det där med att få en "mindre bra" fylla när syftet är tvärtom. Att se ens omgivning skratta, skåla och dansa medans jag själv upplever hur hålet i bröstet växer för varje andetag. Känner igen mig i mycket av det du skriver. Oftast, oftast känner jag mig oerhört ensam i all själslig smärta och existensiell ångest som tycks skölja över mig vid de mest olämpligaste tillfällena. Att läsa dina texter och inse att det finns fler som upplever liknande känslor är en tröst i all svärta. Jag önskar ingen den sorg och smärta mitt mörker medför men känner igen mig i den ångest du beskriver. 

Inte minst när alkohol är inblandat. Skulle du inte kunna skriva ett inlägg tillägnat ångest och alkohol? Hur du upplever den kombinationen och hur psykisk smärta tillsammans med en hög promille känns för dig personligen. Det är en tröst att läsa ord och meningar om komplexa känslor/tankar med hög igenkänningsfaktor. "
 
Alltså tack för din kommentar, det värmer verkligen att läsa att mina texter kan minska ensamheten hos någon där ute. För vi är inte ensamma, psykisk ohälsa är bara något vi inte pratar om. 
 
Angående din fråga vad gäller psykisk ohälsa och alkohol så är det ju sällan en kombination som rekommenderas. Det beror väl dels på att alkoholen kan bli ett sätt att dämpa ångesten kortsiktigt och därmed blir ett destruktivt beteende. Men framför allt att man med en förhöjd promillehalt i blodet inte alls har lika långt till att fatta beslut som känns rätt i stunden men som inte alls blir bra på lång sikt. Beslut som ofta fattas i affekt av känslor som förstärkts av alkoholen. 
 
För mig personligen kan jag generellt hantera alkohol väldigt bra, framför allt med tanke på min borderlineproblematik. Många i min DBT-grupp väljer att helt avstå alkohol för att de vet att det inte blir bra men jag känner inte att jag behöver göra så eftersom jag, för det mesta, kan hantera alkoholen. Med att hantera menar jag att jag aldrig fattar några avgörande beslut om jag är påverkad av alkohol. Det faktum att jag har enorm självdisciplin vad gäller allt gör det möjligt för mig att faktiskt fullfölja det löftet. Jag har så pass mycket självdistans även när jag är riktigt full att jag vet att "okej nu känner jag såhär och har de här impulserna men det kan mycket väl vara så att jag inte alls känner på samma sätt när jag är nykter" och därmed kan avhålla mig från tt göra dumma saker. Och då menar jag dumma som i destruktiva, ung-och-dum-grejer gör jag mer än gärna. 
 
Med andra ord, jag har (hittills) aldrig fattat ett destruktivt beslut på fyllan - däremot har jag använt alkohol för att dämpa ångesten. Ibland med mycket gott resultat, ett flertal gånger med väldigt mycket sämre. Sannolikheten att du får en bra fylla när du redan har jättemycket ångest är ju tyvärr ganska låg. För mig blir det framför allt så att allt känns så övermäktigt, jag ser liksom inget slut på lidandet och ensamheten och all annan skit. 
 
 
Sammanfattningsvis så är min ståndpunkt vad gäller alkohol att du bara ska dricka om du mår bra av det på lång sikt. Om det får dig att kunna delta i sociala sammanhang där du mår bra och kunna släppa på spärrar som vanligtvis hindrar dig från att leva ut dig själv. Om du inte mår bra på lång sikt av att dricka alkohol ska du inte göra det och framför allt inte i syfte att dämpa ångest, om inte annat för att det är en sjukt ineffektiv metod. 
 
 
/Hanna

Massor av god mat

God(!)middag hjärtan. Idag har jag inte producerat något mer än en lätt solbränna. Känns så extremt ovant och läskigt att inte ha något att plugga. Men tror det är väldigt bra för mitt stressade hjärta. 


Maten går okej. Jag kämpar på men känns som att jag står och stampar på stället. Allt funkar men mat och kropp genererar orimligt mycket ångest och tar upp alldeles för stor del av min vardag. Kanske att nästa Idunvecka kan få mig att ta några steg till, jag hoppas det.

Jag vill också be om ursäkt för att jag är SÄMST på att svara på kommentarer. Jag ska verkligen försöka bättre mig för jag blir så himla glad varje gång ni kommenterar.

Men nog med tjat. Här kommer bilder på en massa fantastisk mat jag ätit de senaste dagarna.




Lunchade med mamma på Sally Voltair och även om jag generellt ställer mig skeptisk till mat som innefattas under begreppet "nyttigt" så måste jag säga att den här grönkålssalladen med räkor och parmesan var GRYM.
Favorit i repris på Vigårda. Veganburgaren är ok och sötpotatispommesen helt fantastiskt goda. Typ bland det godaste jag vet.
Klassisk tacomiddag på Bolinders.
Detta måste vara guds främsta gåva till människan. Bättre kvällsmål (läs nattmål) får man leta efter.
Som grädde på moset åt jag och Karin dessa fantastiska skapelser till mellis idag. Så himla fint att få hänga med henne och en fantastisk känsla att kunna äta glass ihop.

Imorgon blir det nya äventyr. 


Ta hand om er

Kram

Hanna

Sjörövarskiva

Hej mina fina<3 Jag har haft så mycket att skriva om men livet kom emellan. De senaste dagarna har enbart gått åt till att fixa allt inför studentskivan som ägde rum i onsdags och gårdagen till återhämtning. Skivan blev fantastisk egentligen. Bästa klassen, otroligt god mat, hur fint väder som helst osv osv. Jag var toastmaster och höll ett tal som jag fick väldigt mycket positiv feedback på vilket var otroligt fint. Första halvan av skivan mådde jag svinbra och ba L I F E men sen fick jag en riktigt dålig fylla, vilket var både onödigt och trist. Men sånt händer även den bäste och på det stora hela hade jag en helt underbar kväll med världens bästa människor. 
 
Jag tappade tyvärr bort min mobil innan festen började och hittade den inte förrän 04.30 igen så har inga matbilder att erbjuda. Därför kommer här en samling andra bilder som min syster tog i egenskap av fotograf. Hon tog massor av ascoola bilder på alla i klassen samt de andra gästerna men jag vet inte om de vill bli publicerade här så därför får ni hålla till godo med mig och mina närmastes rara nunor.  
 
Skivan var på en båt vid Södermälarstrand med pirattema. Champagnemingel på däck stod först då dagordningen. 
 
Såhääär glad blev jag när Johanna dök upp och några minuter senare kom även bästa Julia. 
 
Supertaggad med min "klassens" kring halsen.
 
 Rimmet på min "klassens". Folk känner mig<3
 
Här var man ju mindre stabil men fortfarande väldigt glad. 
 
Just nu lider jag av en identiteskris eftersom jag inte har något att plugga. Mer tid till bloggen med andra ord och kanske lite återhämtning efter tre års stress. 
 
Ta hand om er och njut av livet. 
 
Kram
 
H

Lite om vad mitt kroppshat beror av

Hej och förlåt för världens sämsta bloggning. Jag har haft en intensiv vecka aktivitetsmässigt med massa roliga saker samtidigt som kroppsångesten förpestat typ varje litet glädjeämne. Hade dessutom vägning imorse så kan ju inte direkt påstå att ångesten blev bättre. Men bästa Alva lät mig komma hem till henne och bara hänga i några timmar så det tillsammans med massor av pepp från DBT och SCÄ gör att det känns lite, lite lättare.
 
Alltså jag vet inte vad kroppsångest är för er men för mig, om man liksom kokar ned det till kärnan, så handlar det om att jag är rädd att inte bli älskad. Framför allt i en kärleksrelation men också i livet i övrigt. Jag (och det tror jag inte att jag är ensam om) är en sån jävla bekräftelsejunkie. Det är inget fel med det men problemet blir att mitt mående blir så extremt beroende av att folk (män) jag inte känner ska kommentera mitt utseende positivt. Vilket är helt jävla fuckat om man ser det ur ett feministiskt perspektiv. Att jag baserar hela mitt värde som människa på att min kropp blir objektifierad. 
 
Det blir lite lättare att distansera sig till tankarna som skriker DU ÄR FET OCH ÄCKLIG OCH INGEN KOMMER NÅGONSIN ATT ÄLSKA DIG när jag tänker på det på det sättet. För det är ju faktiskt så att jag bara har ett liv och en kropp och jag har testat otaliga gånger att svälta sönder den men har jag varit lycklig för det? Har livet varit värt att leva med en hjärna som inte kunnat tänka på annat än mat? Retorisk fråga, så lätt är svaret. Nej. Och kommer ingen någonsin att älska mig för att min kropp har en vikt den mår bra på? Svaret är nej på den frågan också, även om det är lite svårare att banka in i min smarta men ack så trögfattande hjärna. Förmodligen för att det inte handlar om att fatta rent logiskt utan om att känna. Att hela vägen in i hjärtat tro på att jag har ett värde oavsett min kropp, oavsett antal likes, snubbar som kommer fram på gatan, bloggkommentarer etc etc. 
 
Det går ibland och då mår jag bättre. Den senaste veckan har varit svår men nu tar jag nya tag igen. 
 
Bild från i fredags när vi satt på Nikes innergård i Gamla Stan, åt pizza och drack drinkar. Det är sånt livet är, det riktiga livet och hade jag inte kunnat tänka mig att äta pizza till middag så hade jag missat den stunden, det minnet. Att få sitta under ett blommande fläderträd en kväll i maj då det är 25 grader i luften, prata om intressanta saker med fantastiska personer och bara njuta av att vara. Det hade inte varit möjligt om jag "kommer senare för jag har redan ätit middag". 
 
Kramar
 
Hanna

Ett litet hej

Godmiddag mina hjärtan. Jag hoppas ni haft en bra vecka. Min har pendlat en del men överlag har det varit riktigt bra. Bockar av ämne efter ämne i skolan vilket både känns helt fantastiskt och väldigt läskigt. Haft NP i engelska 7 hela dagen vilket har varit ett stort orosmoment men det gick faktiskt bra!! Så skönt. Ikväll väntar häng med fina människor och sedan ska jag ha min sista plugghelg under gymnasiet(!!!) 


Jag har egentligen massa att skriva men finner inte riktigt motivation, ville ändå kika in här och önska er en trevlig helg tillsammans med en påminnelse om att saker och ting kan bli bättre. Puuusss




Vardagsglädje

Små saker som får mig att må bättre i vardagen:
 
  • Göra Yin-Yoga samtidigt som jag kollar på en serie och dricker kaffe 
Jag brukar göra några enkla övningar som finns här (vsg Risenta för reklamen) samtidigt som jag ser på Homeland och dricker kaffe eller te. Det aktiverar precis tillräckligt många sinnen för att jag ska slippa tänka på annat samtidigt som Yin-Yoga får mig att må sååå bra. Kan skriva mer om det i ett annat inlägg om ni vill?
 
  • Plantera blommor
Jag har märkt en intressant grej att när jag mår dåligt så slutar jag typ vattna min blommor. Det är som att de är ett substitut för mitt mående haha. Låter asflummigt men jag mår faktiskt mycket bättre av att ta hand om mina fina blommor. I helgen har jag planterat om mitt palettblad i en större kruka, planterat en aloe vera-stickling och dessutom jobbat sjukt mycket i mammas trädgård. Det gör verkligen mycket med mitt mående. 
 
  • Prata i telefon och städa samtidigt
En av mina bästa distraktionsfärdigheter som dessutom har en tendens att vända om mitt mående. Jag ringer upp någon kompis och pratar om massa roliga saker samtidigt som jag har något för händerna (dvs städar). Det gör både att jag aktiverar mig fysiskt (vilket ofta kan minska ångest) utan att det är triggande för ätstörningen, samtidigt som jag skratta med mina fina kompisar.
 
  • Arrangera roliga saker, t.ex. fester
Just nu håller jag på att arrangera en massa grejer inför studenten. Både för klassen med att samla in pengar, skiva osv men även min egen mottagning. Jag tycker verkligen att det är pinsamt kul att sitta och tänka ut exakt vad som ska göras, skriva ned det och se till att allt är så ordnat det går när dagen väl kommer. Jag ser dock till att hålla min entusiasm inom mig så gott det går eftersom andra tenderar att betrakta mig som ett kontrollfreak annars. 
 
  • Baka
Älskar att baka, behöver inte säga så mycket mer. 
 
 
 
Det här är bara några saker som får mig att må bättre i min vardag. Vad har ni för tips och tricks?
 
Massa kramar
 
Hanna

Om att sluta hata sig själv

Jag är så glad att jag gav mig själv den här chansen. Att jag bestämde mig för att sluta hata mig själv till varje pris. För att jag var beredd investera de kilon som krävdes. Jag är så glad att för varje gång jag gav upp så reste jag mig igen. Det tog många år, alldeles för många år, kanske precis så många år som jag behövde. Men jag är klar med det här nu. Jag har mindre än ett år kvar i mina terapier och för första gången någonsin så tror jag på att det kanske kommer att hålla. Att jag visserligen kommer att falla och att jag kommer att falla hårdare än vanliga människor, men aldrig så hårt som jag gjort tidigare. 
 
Det jag egentligen vill säga är att det är så fantastiskt fantastiskt värt det att sluta promt hata sig själv. Att sluta behandla sig själv som att man vore den vidrigaste varelsen som någonsin stått på den här jorden. För så länge man hatar sig själv kan man inte älska världen. Du och din kropp är utgångspunkten för att du ska kunna finnas i världen. Det är den, det är dig, du måste behandla med respekt först. 
 
Hoppas ni har en lika fin tisdag som jag. 
 
 
 
 
Kramar
 
Hanna

Q/A - Ångest

Snälla skriv om den nattsvarta ångesten som i skrivande stund håller på att förgöra mig! Hur är det möjligt att något psykiskt göra så fysiskt ont? En barnslig och aning naiv vädjan om att få läsa hur du upplever den och att jag inte är ensam i detta brinnande inferno. Kram!
 
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte känner igen mig i det du beskriver. Att jag var en av dem som aldrig, eller bara vid ett fåtal tillfälle, fått uppleva känslan av nattsvart ångest. Men det är jag inte och det har jag fått förlika mig med. 
 
För mig kan ångest kännas på flera olika sätt men det främsta tecknet på att jag har ångest är att det trycker över bröstet. Det trycket kan öka i intensitet, kännas som hugg eller frätande syra. Ont som in i helvete gör det, precis som du beskriver. Och visst är det lustigt att något som egentligen bara finns i ens huvud kan ta sig ett så fysiskt uttryck. Vad det beror på har jag inte lyckats få ur mina behandlare, så rent konkret kan jag tyvärr inte svara på varför det blir så bara att det är så det är. 
 
Vad är skillnaden på smärta och ångest då? Om ångest gör fysiskt ont så borde det ju vara lika lätt (eller svårt) att stå ut med som om du råkat bryta ett ben.
 
Grejen med ångest är att du (ofta, inte alltid) har ett fysiskt påslag samtidigt som världen är målad i gråskala och allt känns hopplöst, meningslöst, oöverkomligt, superläskigt eller vilket adjektiv som nu passar in på situationen. Att stå ut med frätande syra i bröstkorgen samtidigt som dina tankar säger att allt ändå är meningslöst och att det aldrig kommer ta slut är väldigt mycket svårare att stå ut med ett gips man vet att man kommer få ta av om sex veckor. 
 
Att stå ut med ångest är att i varje stund vinna ett blodigt krig och detta ska göras samtidigt som man klarar av sina vardagliga sysslor. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, vi är superhjältar. 
 
Jag hoppas du fick ett något sånär bra svar på din fråga och att du tar hand om dig, det är faktiskt det enda som botar ångesten på sikt. 
 
 
 
Kram 
 
Hanna

Veckoresumé vecka 19

Hej, nu är jag här igen. Livet har verkligen tagit över den här veckan vilket lämnat både mindre tid och plats för bloggandet. Vilket är fantastiskt men jag saknar ju er. Här kommer i alla fall en veckoresumé för att knyta ihop den sprängfyllda säcken. 
 
3 positiva saker som hänt
  • Jag var på inte mindre än två skivor och en 19 årsfest. Med andra ord har jag sovit alldeles för lite men haft det otroligt fina nätter.
  • Jag har haft flera väldigt tänkvärda samtal med olika personer. 
  • Jag har haft perioder med mindre kroppsångest än sedan jag började gå upp i vikt igen. 
 
3 saker jag tänkt på
  • Vilket fantastiskt liv jag faktiskt ändå lever så länge jag äter ordentligt. Visst har jag hemska dippar och mer ångest än man rimligtvis borde ha men som det är nu så finns det flera stunder varje dag då jag verkligen känner att livet är så otroligt värt att leva. Det är en grymt häftig känsla. 
  • Hur lätt det är att glömma bort de bra stunderna man faktiskt har när man mår så pass dåligt som jag gör i perioder. 
  • Hur fruktansvärt klar jag är med ätstörnings (och "recovery")- världen. Alltså verkligen. Den resa jag gjort kommer prägla mig hela mitt liv och jag kommer förmodligen fortsätta kämpa för bättre vård och minskade tabun av psykisk ohälsa men det kommer inte att vara Jag. En del av min historia, absolut, men inte det som är allra viktigast i mitt liv. 
3 goda saker jag ätit
Favorit i repris tillsammans med min medkämpar på dagvården. Dundergod laxpasta.
 
 Världens sämsta bild på en extremt god svamprisotto vi åt när vi firade Alva. 
 
 Lite smakprover från det som ska serveras på min student. 
 
3 låtar jag lyssnat på 

Tonårskris

Hej finisar. Jag hoppas att allt är bra med er. Jag har haft dagvård hela veckan men imorgon är det någon form av planeringsdag och dagvärden är stängd så då tänkte jag svänga förbi skolan. Jag vet inte riktigt. Jag tror inte att jag mår så bra men jag kan inte sätta fingret på varför. Jag tror jag har min pubertala tonårskris några år för sent. Egentligen är det väl inte så konstigt, jag har ju liksom missat hela min tonår för att jag varit sjuk så nu när jag håller på att släppa taget om sjukdomen vet jag inte vem jag är eller på vilket sätt jag ska leva mitt liv. På det sättet är anorexi så enkelt. Man har liksom alltid ett mål och en riktning. Sen är det ju inget liv värt att leva men det är min gamla trygghet och nu är det som att jag tar ett kliv ut över stupets kant utan att veta om det finns mark under.


Men nog om min emotionella förvirring. Jag har haft en helt okej vecka och hoppas att jag ska få en bra helg.





Förra veckan hade jag picknick i tanto. En väldigt fin stund.
När jag kom hem delade jag och min syster på en pizza. Så himla fin känsla att kunna göra det även om man får ångest.
Morgonen därpå klev jag upp tidigt, gick en hundpromenad och åt frukost på balkongen.
I söndags var det dags för skiva igen, denna gång med temat LYX!! Vi förade hemma hos fina Nike.
Och innan skivan åt vi en grym pizza med qournfärs. Ångest men njuter ändå av friheten.

Ikväll blir det skiva igen, lovar att visa bilderna för er sedan.


Puss 

Hanna

Fördomar om borderline

I somras blev jag diagnostiserad med borderline, eller emotionell instabil personlighetsstörning som det egentligen heter. Sedan dess har jag genom DBT mött väldigt många personer med samma diagnos och både fått mina egna fördomar liksom omgivningens motbevisade. Jag tänkte återge några av de vanligaste fördomarna här. 
 
Alla med borderlines främsta problem är relationer!
Att man har stormiga relationer är ett av nio kriterium för borderlinediagnosen så det är inte ovanligt att personer med borderline har problem i sina relationer men det gäller inte alla. Viktigt att tänka på är också att de stormiga relationerna främst grundas den emotionella instabiliteten, d.v.s. känslosvängnigar. Att ha borderline innebär alltså att man har problem med känslor och detta kan ge konsekvenser i relationer. 
 
Alla med borderline skadar sig själva!
Det är vanligt att personer med borderline skadar sig själva på ett eller annat sätt men det är bara ett av nio kriterium för diagnosen och du behöver bara uppfylla 4-5 för att bli diagnostiserad. Dessutom är det inte säkert att du skadar dig genom att skära i din hud utan det kan vara droger, sex, träning, alkohol etc. 
 
Det går inte att ha en bra relation med en borderline!
Jag ska inte ljuga och påstå att det allt som oftast innebär vissa svårigheter att vara tillsammans med någon med borderline. Det är dock inte nödvändigtvis så att man som partner blir utsatt för jobbiga saker så som aggressivitet, anklagelser eller att plötsligt bli dumpad utan det kan lika gärna vara så att det som blir jobbigt för partnern är att borderlinepersoner lider så av sin problematik. För mig personligen när jag varit på väg in i relationer så tror jag inte att personen jag dejtat märkt av särskilt mycket att jag pendlat mellan att veta att allt är perfekt och att han älskar mig och att veta att allt är förstört och han hatar mig. Det har mer varit jag som lidit av det. 
 
Alla med borderline är aggressiva!
Visst finns det personer med borderline som är aggressiva, precis som det finns personer utan borderline som också är aggressiva. Liksom en stor del av befolkningen (och borderlines) inte är aggressiva. Aggressivitet är inget kriterium för diagnosen utan handlar i sådana fall om personlighetsdrag
 
 
 
 /Hanna
 
 
 

Debattör hos Aftonbladet

Aftonbladet publicerade det jag skrev om mösspåtagningen. Tänkte att jag skulle dela det med er också (obs, inte jag som sätter rubriker). 
 
Länken finns HÄR
 
 
/Hanna