-

Middag

Fick en fråga vad det är för sås, så kan lika gärna sammanfatta hela middagen haha. Lax, potatis, broccoli + fänkål, och en sås på creme fraice m. ingefära & citron. /Sandra

För vem?

Just nu sitter jag på ett berg i solen, lyssnar på justin bieber och rensar tankarna lite.

Kom på att tänka på en sak som pappa brukar säga till mig. För vem ska jag vara smal? De flesta med en ätstörning anser ändå att dem tragiskt nog är "för tjocka" så dem vill ändå inte visa upp sig i badkläder/jeans/osv, men vem ska du då vara smal för? Är det för att vännerna ska tycka mer om dig? Eller för att du ska bli poppis bland killarna/tjejerna? Men tänk såhär, dina vänner är väl inte mindre omtyckta för att dem är normalviktiga? Dem får väl ändå förhållanden trots att dem inte har mellanrum mellan benen? Och framför allt dig själv, för de flesta blir självhatet bara större ju mer man går ner i vikt.


Så återigen, tänk efter varför det är så viktigt att vara underviktig, för vem?

Respekterar dock om man känner sig stor som ett hus, för att jag är där själv, men tänk efter om det verkligen är sant och försök lite på dem utstående. Blev lite flummigt detta och det var svårt att formulera sig men hoppas ni förstod min point. /Sandra

Träning

Tänkte gå in lite på det här om träning. När man uppnått en hälsosam vikt brukar man få tillstånd av sin läkare att börja motionera, oftast då tillsammans med en förälder eller liknande till att börja med. Sen finns det självklart vissa undantag åt båda håll. Vissa får kanske träna själva medan andra inte får röra på sig alls mycket, mer än en promenad eller två om dagen trots att de är helt normalviktiga. Bedömningen görs av ens läkare och vad hon/han tar för beslut beror bland annat på hur starka tankarna kring mat, kropp och träning är. Vill man träna enbart för att förbränna är det ingen bra idé att börja.

Som ni redan vet får ju jag träna nu, 3 pass i veckan a 60min. Superskönt tycker jag. Hjälper mig att rensa tankarna och träningen har även hjälpt mig att acceptera min kropp. Något annat som är viktigt att komma ihåg är att det inte får bli ett tvång vilket det lätt kan bli, tyvärr. Har man bestämt att träna på onsdag kan det komma något i vägen vilket betyder att man behöver flytta passet. Det kanske gör att man inte hinner med alla sina planerade pass, men då får inte världen rasa. För det är inte normalt. En frisk människa räknar inte minuterna man varit aktiv för att sedan jämföra det med veckan innan. Finns säkert någon som gör det, men åtminstone får man inte panik om det skulle visa sig att man tränat 10min mindre denna vecka. Får man det har man någon slags störd relation till träning och mat.

Så, det jag vill få fram med det här är absolut inte att du ska undvika att träna om du känner att du mår bra av det. För det kan vara en oerhört stor hjälp, vilket det varit för mig. Men, innebär träning bara en massa ångest och tvång tycker jag du ska vänta med det ett tag. För ingen mår bra av ångest. Gör något som får dig att må bra istället!

/Tove

Yoghurtglass, igen!

Idag har jag haft fullt upp hela dagen! I förmiddags var jag i skolan, sen efter det åkte jag hem och åt lunch och efter lunchen begav jag mig in till stan. Där mötte jag upp Oscar (en vän från avdelningen). Vi gick till Gallerian och köpte varsin yoghurtglass, standard vid det här laget. Men det är så himla gott! Efter ett tag lämnade vi yoghurt shopen och gick istället och letade kläder. Vi hade det kul, sprang upp åt fel håll i rulltrappan, dansade åt musiken i butikerna, mobbade Hollister-personalen för deras töntiga hälsningsfras och så vidare. Strax innan halv sex sa vi hej då vilket var lite sorgligt, saknar honom redan. Verkligen en superfin vän som jag är så glad att jag lärt känna. Nu är jag hemma, gör inget speciellt mer än att kika och snapchatta med några vänner. Borde plugga men orkar inte riktigt, hehe.
 
/Tove

Förmiddagsmellis

Smoothie på turkisyoghurt, jordgubbar, kanel, citron + flingor. /sandra

Värt att tänka på

Under hela tiden jag mått dåligt har jag haft ett oehört stort stöd från bland annat mina vänner. Det kommer jag vara tacksam för FOREVER och jag kan inte förstå att dem orkar lägga sig mycket tid och kraft på mig. Uppskattar det enormt och alla säger så himla mycket bra, fina och kloka ord till mig. Här om dan fick jag ett grymt sms/tips av min pärla till bästavän (aka coach och expert!!!) som jag tänkte dela med mig av.
 
Man kan beskriva sjukdomen som ett monster i ens huvud som ständigt är negativ och hackar på en. Det man ska göra med monstret är att tänka dig exakt hur detta monster ser ut, ett riktigt groteskst monster med vårtor i ansiktet ska det vara, eller iallafall ska man skapa det så att det blir riktigt fult. Nästa steg är att varje dag, kanske innan man ska sova, tänka sig ett scenario där man har makten över detta monster. Kanske har man bundit fast det i en stol, eller runt ett träd eller vad som helst. Man ska iallafall ha makt och kontroll över det. Man kan säga till monstret att det är den det är fel på, INTE EN SJÄLV, och att allt den säger är fel, för längst inne vet man egentligen hur allt faktiskt fungerar. Finalen är att man ska ta bort en kroppsdel från monstret, det kan vara t.ex. att man river av dens nagel, klipper av tummen, sågar av näsan, vad vet jag? Något som iallafall gör förbannat ont och sen är man klar: Man har nu tagit bort en del av monstret. Tanken är att man ska förinta monstret så nästa kväll gör man likadant. Tillslut finns det inget monster kvar och man är fri. Man kanske får skriva ner varje del man tar bort så att man kommer ihåg vad som finns kvar att ta bort från det där jävla monstret. Man kanske ska spara hjärtat till sist, som man sedan krossar. </3
 
T.ex. när man bryter av nageln från monstret kan det motsvara exempelvis att man äter någonting man är rädd för. När hela monstret är förintat ska det inte finnas några fearfoods, tvång eller dumma okontrollerande tankar kvar. /Sandra

Du kan 😄

Swedish frozen yoghurt factory

På tunnelbanan hem nu efter den roligaste eftermiddagen i mitt liv, åh. Träffade Fanny, sen gick vi till Gallerian och åt yoghurtglass. Gott men tyckte ändå att det andra systemet var bättre på något sätt...

Sen gick vi ut och spelade in massa roliga videos. Jag dansade framför olika människor, hoppade runt på plattan, mediterade framför några tanter i Kungsträdgården osv. Så himla kul. Kan inte ens förklara. Nu ska jag hem och äta middag, efter det ska jag kolla på alla videos!

Utskriven från avdelningen!

Är nu äntligen efter 15 veckor formellt utskriven från familjevårdsavdelningen. Träffade mina behandlare för en sista gång. Det kändes sorgligt eftersom jag kommit så nära dem men skönt att det äntligen är över på riktigt. Jag ska aldrig mer tillbaka dit.

/Hanna

Mellis

Naturell yoghurt m. paulins müsli + två kiwis!! /Sandra

Benen

Att ha en ätstörning innebär oftast (inte alltid) att man har otroliga komplex över vissa kroppsdeler. Den vanligaste och ett komplex som jag fortfarande tycker är vidrigt jobbigt är låren. När man till exempel är på scä ser man direkt hur allas blickar först kollar på ansiktet och sedan direkt ned på låren. Det tycker jag är så hemskt, fast jag vet att jag gör likadant själv.

Det finns ett pro-ana citat som lyder ”I am the space between my legs, the sun shine through”. Det citatet har förföljt mig, jag kan inte få ut det ur hjärnan. Det är så fel. Det minsta du är, är mellanrummet mellan dina lår. Om något så är det ätstörningen som bor i mellanrummet mellan låren. Vilket inte heller riktigt stämmer eftersom man inte är mindre sjuk bara för att man inte har ett lika stort mellanrum.

Alla är vi byggda olika. Vårt skelett ser olika ut redan från födseln och när man kommer in i puberteten förändras skelettet med övriga kroppen. Vissa personer har ett thigh gap helt naturligt, andras ben går ihop hela vägen. Det beror inte på att den ena personer har mer fett på benen än den andra. Bara att ens höfter är byggda olika, har man bredare höfter sitter benen automatiskt längre ifrån varandra. Naturligt väldigt smala personer har sällan mellanrum mellan låren eftersom deras höfter är smalare. Det varierar och så måste det få vara.

För vad är benen egentligen? Är mellanrummet mellan låren ett mått på hur lyckad man är i livet? Frågar ni vilken frisk person (och friska personer har en tendens att vara så mycket lyckligare än sjuka) kommer svaret vara nej.

Dina ben är ett verktyg. En kroppsdel som är väldigt användbar men som ingen mer än ätstörda fäster någon större vikt vid. Vad vill du göra i livet? Egentligen? Festa? Då måste man har ben som orkar bära en och dansa även när huvudet blir snurrigt. Springa? Starka ben behövs. Älskar du att dansa? Rida? Klättra? Shoppa? För allt det behöver du dina ben.

Hur skulle det gå om man gick på en konsert med ben som är så svaga att de viker sig? Det är ett helvete kan jag lova jag missade den största stunden i mitt liv. Man behöver sina ben för att kunna gå i skolan och göra allt det man vill göra. Låt inte dina ben hindra dig från att göra det du vill, låt dem istället bli ett verktyg!  

Jag har bestämt mig för att börja acceptera min kropp och mina lår. Jag är ingen sämre människa bara för att det känns som att mina lår är störst i hela världen. För det är bara en känsla. Mina nya ben hindrar mig inte från att göra saker jag älskar utan hjälper mig! Det är så värt det!

/Hanna 

Dagens middag

Väldigt dålig bild haha, ni får ursäkta mig. Solen sken rakt in i köket och jag kunde inte göra något åt det, sorgligt nog. I alla fall, köttfärssås med spaghetti. En rätt jag tidigare haft väldigt svårt för, tycker fortfarande det är jobbigt men åt ändå. Åt allt, som vanligt.

/ Tove

Smoothie i solsken

Vi alla tre sitter nu i solen på söder. Druckit bärsmoothie från fåtöljen. Så härligt väder idag, nästan sommar. Loveee.

Ber om ursäkt

Idag har jag gjort nationellt prov på SCÄ skolan och jag skev en debatt om jag tycker att skönhetsingrepp är rätt eller fel. Det var faktiskt ganska lätt och kul att skriva om eftersom jag och väldigt många andra (dels ätstörda) har väldigt starka åsikter om det.
 
Sedan fick vi även kommentar då det var en person som tyckte att det var lite triggande när jag skrev att min vikt gick åt fel håll. Jag är verkligen jätteledsen om det var fler personer som också tyckte det var triggande, och jag var väldigt kluven om jag skulle skriva det men det är så svårt att veta vad man ska göra i en situation när vissa vill veta och vissa inte. 
 
Kommer iallafall inte skriva ut min vikt något mer. Kommer nog säga till när jag är normalviktig eller inte men inte om det går upp, ner eller annars. Kan även flika in att jag inte kollar på vågen när jag väger mig, så jag har ingen aning vad jag väger faktiskt. Det enda jag får veta är när det går åt fel håll för då måste vi justera det eller när jag nått delmålsvikter.
 
Tänkte mest bara säga det för det sista jag vill vara är att vara triggande. Tack för att ni kommenterar, fortsätt gärna med det. /Sandra

Bloggen

Nu var det över en månad sedan vi började blogga här och vi undrar vad ni tycker. Vad är det bäst att vi skriver om? Vad hjälper er mest? Gör vi för många inlägg? För få? Mer eller mindre bilder? Har vi skrivit något som är triggande? Ska vi videoblogga? Ska vi skriva mer om oss utanför ätstörningen? Om problem utöver ätstörningen och vad man kan göra åt dem?
 
Ni blir fler och fler som klickar er in här och det gör oss superglada! Däremot är ni lite dåliga på att kommentera så vi vet inte vad som hjälper er. Lite fler kommentarer på inlägg ni tycker är bra eller bara frågor skulle uppskattas. 
 
Kram

Lunch

Bön och grönsaksgryta med quinoa och mjölk.
/sandra

School

Är i skolan nu, som jag varit alla dagar denna vecka än så länge. Alla mina kompisar, eller rättare sagt alla i hela årskurs 9, skriver nationella i engelska nu. Själv sitter jag här på en stol, ensam på hela våningen och försöker plugga spanska. Olika lärare kommer gång på gång och frågar om jag inte hittat min sal där jag ska skriva provet, men jag får svara samma sak varje gång. Jag ska inte skriva nationella. Det här gör att ätstörningen skriker på mig hur dålig jag är som inte är som alla andra. Men, det är ju inte jag som är dålig. Det är ju ätstörningen som gjort att jag inte kan skriva provet, så egentligen är det ju den som är dålig. Anorexin som är sämst och värdelös, inte jag. Eller?

/Tove

Om att ta sig upp

Efter ett bakslag med maten igår är jag uppe på banan igen och har dessutom klarat av utmaningen att äta ute! Alla får vi bakslag när ätstörningen blir för stark och det känns som att det inte går att leva i kroppen man har. Men det gäller att inte låta det gå ut över maten, vilket var precis vad jag gjorde igår tyvärr. Det resulterade i att jag blev helt låg och orkeslös och för varje timme som gick grävde jag mig djupare ned i tankar på hur jag skulle kunna gå ned i vikt igen eftersom det var det enda alternativ jag såg för att få må bättre igen.
 
Som tur var insåg jag mitt misstag och samlade ihop mig mitt i all ångest. Fokuserade på en enda sak, att ta mig tillbaka. Att se bortom känslorna och göra det som jag rent intellektuellt vet är det rätta - nämligen äta. 
 
Nu är jag ännu starkare än jag var innan igår eftersom jag för första gången klarat av att ta mig tillbaka på så kort tid! Det är verkligen att rekommendera. 
 
Det här blev lite svamligt men jag hoppas ni förstår. Att bli frisk är inte att inte falla utan att ta sig upp när man fallit. 
 
/Hanna

Like an angel came by and took me to heaven

 
4 års väntan. 15 timmars köande. Och värt varenda jävla sekund för det här var det bästa som någonsin hänt mig. Är heeeelt mållös och kan inte inse att jag har sätt självaste JUSTIN DREW BIEBER. Känslan är precis som rubriken säger och jag har fått uppleva ren äkta LYCKA. Det var inte igår kan jag säga er och det var helt magiskt. Ah herregud, vet knappt vad jag ska säga, den här mannen har hjälp mig så grymt mycket speciellt nu under tiden jag mått dåligt. Ni vet, han är den där lilla guldklimpen jag ser när allt är som mörkast. 
 
Jag får låta hur cheezy som helst men jag har sett MITT LIV typ 7 meter ifrån mig! Åh, nä nu ska jag sluta. Tänkte mest bara flika in att jag inte haft möjlighet att uppdatera som ni kanske förstår och är det någon annan här som har/ska se Justin? /Sandra
 
Tjohoo längst fram! Jag tycker verkligen mina ögon utstrålar lycka, se vad en person som inte ens vet vem jag är kan göra.
 
 

OMAJGAD

Hej alla fina!
 
Idag mår jag så himla himla bra. Känns som jag skriver det hela tiden, men det kan väl inte skada? Haha. I alla fall, den här dagen har varit bäst. I morse när jag vaknade kände jag inte för att stiga upp, men min inställning ändrades snabbt. Lärde mig mycket i skolan och hade kul med mina vänner. Vet ni en annan sak? Jag åt lunch i skolan för första gången på hur länge som helst idag. Är faktiskt stolt över mig själv, för det gick helt utan problem och det kändes jättebra. Var så sjukt nervös innan, när vi satt i aulan kunde jag knappt andas, men direkt när jag steg in i matsalen kändes det så bra. Jag la upp min mat själv, en hel normalportion, utan att fuska. Vi fick panerad fisk med remouladsås och kokt potatis. I eftermiddags gymmade jag själv och intog mitt mellanmål alldeles ensam efter. Vilket sjukt stor frihet. Alltså jag är helt överexalterad, kan inte sluta le. Nu ligger jag hemma i soffan och har precis duschat. Har inga direkta planer för kvällen, men har pratat en del med en fin vän, han gör mig så glad haha. Ha det bra, lika bäst som mig! Kramar!
 
/Tove

Veckoplaner

Jag sitter på bussen på väg in till scä. Ska ha fem möten den här veckan (ett med avdelningen, ett på barnteamet och tre med dbt). Idag ska jag också vägas. Har faktiskt aldrig varit såhäe onervös inför en vägning. Eftersom jag tränar rätt mycket den här veckan och jag vet att muskler väger mer än fett så gör det inget om jag gått upp i vikt för då vet jag att det är muskler! Fördelen med att vara normalviktig ni vet.
Annars ska jag till skolan tre gånger den här veckan. Det blir nog bra, träffa kompisarna och så. 
Imorgon ska jag äta ute med mamma, nervöst men det ska gå! Har ätit ute med mina behandlare på avdelningen och det gick fint så det här ska också gå. Tror vi ska äta på det vegetariska matcafét som ligger vid bysis. Men ska tänka på det och kolla lite andra menyer!
 
En bild från igår kväll när jag och pappa gick en av mina två dagliga promander! Jag bor precis vid en sjö och skog så har många fina promenader att gå.
 
/Hanna

Autism, särbegåvning och andra diagnoser

I höstas gjordes en utredning av mig på bup som ledde till att jag konstaterades ha två saker. Högfunktionell autism och särbegåvning. Det första är en diagnos som dock inte sattes på papper eftersom detta inte får göras när man har så svår anorexi men allt lutar mot att jag har den diagnosen. Särbegåvning är ingen diagnos utan mer ett… tillstånd.

Den här utredningen gav mig många väldigt viktiga pusselbitar i varför jag började må dåligt. Jag har som ni vet haft anorexi sedan jag var nio och redan innan det mådde jag dåligt. Högfunktionell autism innebär att man har autistiska drag (svårt med sociala relationer och koder, svårt för närhet, allt måste vara detaljplanerat brister planen blir det kaos och svårt att hantera både sina egna känslor och andras) men att man fortfarande fungerar i samhället. Jag har en otrolig förmåga att ta in intryck och förstår rent teoretiskt det sociala samspelet på detaljnivå men känslomässigt hänger jag inte med alls. Dessutom kunde jag när jag var liten inte förstå att man som barn är inte använder sig av samma sociala regler som vuxna gör och därför uppstod massa missförstånd för mig när jag var yngre. Jag tyckte därför att mina jämnåriga gjorde ”fel” och det förvirrade mig enormt. Jag blev osäkrare och osäkrare och försökte hela tiden anpassa mig eftersom jag förstod att man skulle vara ”normal”. Samtidigt som känslorna inte alls hängde med och allt helt enkelt belv kaos i min hjärna.

Särbegåvningen innebär att jag har ett väldigt högt iq (som jag dock inte har större nytta av just nu eftersom koncentrationsförmågan är noll. Det är så hemskt för jag är van att kunna lita på min hjärna). De allra flesta som är särbegåvade lider av någon form av autism.

Jag vet att det är många fler än jag där ute som har olika diagnoser så som asperger, autism, adhd osv. Det är något en ätstörning ofta drar nytta av. Den säger att man är dum/hemsk/dålig/äcklig bara för att man är annorlunda och lurar i en att man blir mer normal om man går ned i vikt.

Men vet ni vad? Vi behöver inte vara normala! Vi är bra som vi är även om vi inte är som alla andra. Vi är starka och fina just för att vi är oss själva. Riktiga vänner bryr sig inte om ifall man har en diagnos eller inte och det är dem vännerna vi behöver leta efter. Varken ätstörningen eller andra människor ska få lura i oss att vi måste bli normala. Och att gå ned i vikt kommer heller aldrig göra att du passar in bättre. Bara att du blir ännu mer asocial.

Vi är starka tillsammans!

/Hanna

Att äta för lite och ändå stå still i vikt

”Hej! Måste först och främst säga att eran blogg är jätte bra och ni alla tre har blivit mina förebilder! Ni är så kloka! Jag har en liten fråga till er nu. Jag är normalviktig sedan en ganska lång tid tillbaka men den senaste månaden har jag börjat dra ner på maten och äter endast frukost, lite lunch i skolan, en litet mellanmål och middag. Jag vet om att det är för lite egentligen, men jag står still i vikt av det. Problemet är bara att jag ofta känner mig hungrig, men jag vågar inte äta mer eftersom jag står still i vikt av det jag äter nu. jag har hört av en del att matscheman som man får hos olika enheter (6 mål om dagen) är till för att stå still i vikt under förutsättning att man nått sin normalvikt. Men jag vågar inte riktigt lita på att det gäller mig. Ni verkar ha så mycket kunskap och erfarenhet av detta så jag skulle verkligen bli jätte glad om ni kunde dela med er av eran kunskap om detta! Kram och lycka till med allt! Jag tror på er till 1000!”

Jag förstår precis din problematik! Jag var själv i samma sits när jag fuskade och gömde massa mat i våras men ändå gick upp i vikt. Utan att vara en doktor så tror jag ändå jag förstår varför det var så.

När man får i sig mindre mat än vad kroppen egentligen behöver, så att den hela tiden måste se till så att den räcker till ändå så har man nästan ingen ämnesomsättning. Det gör att även om du äter mindre mat än du borde så behåller du ändå din vikt eftersom kroppen har vant sig. Det är dock inte bra för den.

Om du börjar äta normalt igen kommer du sannolikt gå upp något kilo första veckorna men när kroppen vänjer sig vid att få tillräckligt med näring kommer ämnesomsättningen komma igång igen vilket gör att du kommer att behålla din normalvikt trots att du äter mycket mer. Dessutom slipper du gå hungrig för när man är hungrig är det ett tecken på att kroppen inte mår bra och att vara i det tillståndet under en längre tid kan vara skadligt.

Det fina med en normalvikt är dessutom att man kan äta båda mer och mindre utan att det påverkar vikten eftersom kroppen är stabiliserad.

Hoppas det var ett bra svar!

/Hanna 

Lunch

Kyckling i currysås, ris, morötter, ärtor + mjölk

/Tove

"Vad skulle du sagt till din kompis?"

Jag tänkte dela av mig med ett litet tips om hur man kan bära sig åt att tackla de dumma och negativa tankarna, det kanske inte funkar för alla men det är värt att försöka.
 
Vi säger t.ex. att du ska äta "en läskig måltid" och din hjärna bombaderas av dessa tankar om "att du kommer bli tjock" osv. Men det är då du ska tänka, vad skulle jag sagt till min kompis? Då skulle du väl knappast säga, "jo men du kommer faktiskt bli tjock av den där måltiden"? Du skulle antagligen säga till din kompis att det är näring hon/han behöver, det är precis som vilken måltid som helst och du kan svära på ditt liv att hon/han inte kommer bli tjock av den måltiden osv. Och det är precis så du ska tänka - fast säga dessa saker som du skulle sagt till din kompis till dig själv! 
 
/Sandra
 
 

Varje tugga mat

Varje tugga mat tar du för framtiden.

Varje tugga mat tar du för ett liv i friheten.

Varje tugga mat tar du för att slippa demonerna. För att döda allt det som gör så ont. För att kunna dansa omkring barfota i sommarnatten utan tankar på hur många kalorier du bränner.

Varje tugga mat tar du för att bli lycklig. För att kunna andas utan att det gör ont. För att kunna umgås med kompisar som alla andra. För att må bra.

Varje tugga mat tar du för din familj. För att de ska få må bra och ha ett liv. För dina föräldrar. För dina syskon.

Varje tugga mat tar dig ett steg närmare allt som är viktigt för dig på riktigt. För att vakna och se solen och inte mörker.

Varje tugga mat är bara en tugga mat, men också ett val. Att leva eller inte leva.

/Hanna

Ytterligare några svar

”Är ni på familjeavdelningen eller vanliga?”

Svar: Alla tre var inlagda på familjevårdsavdelningen. Nu är alla tre utskrivna (förutom jag/Hanna som fortfarande är inskriven rent formellt men bor hemma).

”Vad tycker ni är svårast just nu? ”

Hanna: Just nu mår jag väldig dåligt psykiskt vilket är min största svårighet eftersom jag inte tycker att något är kul eller värt. Ångesten är väldigt hög och jag hanterar den på destruktiva sätt.

Sandra: Att gå emot och utmana ätstörningen.

Tove: Att våga slappna av mer och sluta tänka så himla mycket på vad som ska komma och vad som inte får hända.

”är ni normalviktiga? om inte, hur långt har ni kvar?”

Hanna: Jag ligger inom spannet för min normalvikt.

Sandra: Nej jag har inte nått min normalvikt än.

Tove: Jepp. Normalviktig, så skönt måste jag säga.

”Klarar ni av att ät asjälva och ordentligt när ni gör det isf? ”

Hanna: Jag får inte äta själv annat än med just Tove och Sandra eftersom våra föräldrar vet att vi har stenkoll på varandra. Om mina föräldrar helt skulle låta mig själv nu skulle jag inte klarar av det men jag är på väg!

Sandra: Jag har precis samma läge som Hanna. Äter alla 6 måltider med mina föräldrar och klarar inte av att äta själv ännu med undantag när jag är med Tove och Hanna.  

Tove: Jag klarar att äta mellanmål själv vilket är en otrolig frihet. Idag efter gymmet åt jag min müslibar alldeles ensam och det gick utan problem!

 

"Jag har också gått i kunskapsskolan tyresö och min lillebror går där nu! Vem har ni som handledare och vilken klass går ni i :D?"

 

Hanna: Jag går i 8:3 och har Jesper som handledare.

Tove: Jag går i 9:4 och har Ralle som handledare. Vad heter din lillebror? Vilken klass går han i? Gick du i ks när jag gick där?

Lunch och middag

Lunch: Torsk m. citronsås och potatis + 2 glas mjölk (missade ett glas vid fm-mellis). 

 
Middag: Kycklinggryta m. grönsaker och fullkornsris + mjölk.
 
/Sandra
 

Att äta utanför matschemat

De allra flesta som går i behandling för sin ätstörning får ett matschema att följa. Till en början är det svårt och man är ovan vid all mat på bestämda tidpunkter men efter ett tag blir det en trygghet. Att äta mindre än vad som står på matschemat kan ses som en bonus medan paniken infinner sig direkt om man skulle äta minsta utöver.

Det är inget friskt beteende det förstår ni själva och om man ska bli frisk som vi ska bli så måste man våga börja äta utöver. För vissa funkar det fint och de kan ta en frukt extra utan att tänka på det medan andra har svårt med extra vatten. Jag har varit på alla plan och måste bara säga att det här med att inte ens kunna dricka vatten utanför är ett av de dummaste påhitten jag haft.

Först och främst så finns det inga kalorier i vatten, vad ätspöket än försöker lura i er. För det andra så blir förbränningen sämre av att inte dricka vatten, så det är bara motsägelsefullt på alla sätt. För det tredje så mår kroppen inte bra av ständig vätskebrist. Den behöver i nästan alla fall mer vatten än ett glas vid varje måltid. Jag är så jäkla glad över att jag börjat dricka vatten fritt utanför matschemat. Det är nästan en lyckokänsla att kunna släcka törsten med iskallt kranvatten.

Men för att bli frisk måste man kunna äta annat än vatten utanför matschemat. Jag och Tove pratade om det här idag och vi kom fram till att det enda sättet att bli av med sitt matschema är att äta utanför det. När man väl bevisat att man klarar av det kan man äta lite mindre när man inte är hungrig och mer när man är hungrig, fattar ni vilken frihet?

Är du hungrig, ta något mer att äta! Ni behöver inte ta en glass eller något som är en utmaning i sig självt utan börja med något ni känner er trygga med istället. Det kommer varken göra från eller till på er kropp. Om något kommer er kropp när den vet att den får näring när den är hungrig att dra igång ämnesomsättningen igen.

/Hanna

Svar på tal

En fråga, vad uppskattar ni mest med den hjälp ni fått? vad märker ni för skillnad både fysiskt och psykiskt (era tankar kring allt) nu och då när ni var som sjukast?

Tove: Jag uppskattar hjälpen jag fick på avdelningen. Kanske inte just personalen, men att vara instängd på en avdelning gav mig struktur och gjorde att jag sakta men säkert vågade släppa taget om anorexin. Jag säger inte att jag är frisk än, för det är jag inte, men jag har kommit en bra bit på väg.

Hanna: Det är svårt at säga vad som jag uppskattar mest med den hjälp jag fått eftersom jag gått så många olika slags behandlingar både på scä och bup. Men avdelningen hjälpte mig enormt och likaså gör dbt som jag går för mina andra problem även om vi inte hunnit så långt. Skillnaden fysiskt nu jämfört när jag var som sjukast är enorm. Då hade jag ont överallt, var utmattad, frös, hade yrsel, svullen mage osv. Psykiskt så mår jag inte så bra för tillfället så har inte så mycket att säga om det. 

Sandra: Att jag har lärt mig om hur maten och kroppen egentligen fungerar och sedan tips. Eftersom jag inte nått min normalvikt är det svårt att utvärdera, men jag är piggare, varmare och har bättre koncentration, har inte kramper i fötter längre, en bättre fungerande mage och är inte lika svimfärdig. Finns massa andra skillnader också men det där är a few.

Vad kollar du för serier?:)
 
Hanna: Jag kollar på en serie som heter "Castle". Eftersom min koncentrationsförmåga är på cirka noll fattar jag ingenting men det gör inte så mycket. Tycker det är bra distraktion ändå. Andra serier jag kollar på är Sherlock, Downtown Abbey och New Girl.
 
Hästen på sista bilden, är det från vigelsjö? väldigt likt en häst därifrån x)

Sandra: Hehe nej det är det inte. Hästen kallas för Lillan och bilden är tagen på Ekeby gård i Danderyd/Djursholm.
 
Varför behöver du röntga skelettet?? :o 
Jag är underviktig o har inte haft mens på 1 år o 2 månader :( något tips?? KRAM

Sandra: Efter 1 eller fler år av utebliven menstruation störs benets normala utveckling och tillväxt samt leder till att benet bryts ner och blir skört snabbare. Därför bör man röntga skeletten så man får reda på hur skört ens skelett är/blivit. Så det är också därför jag måste röntga skeletten innan jag får ta upp ridningen eftersom mitt skelett kan ha blivit så skört att om jag ramlar av hästen så går benen sönder. Mitt tips till dig är att ta kontakt med en läkare som bokar en röntgen tid för dig och hjälper dig att minska undervikten! Kram
 
 

16/4-12

Efter lunchen träffades vi alla tre plus ytterligare två kompisar från avdelningen hemma hos Hanna. Vi gjorde egentligen inte speciellt mycket men det var trevligt ändå. Vi spelade lite kort, gick en promenad, åt mellis, pratade och gosade med Aska (Hannas katt). Alltid lika trevligt att träffa alla när man har så pass mycket gemensamt, vi har ju ändå gått igenom relativt liknande saker och bott på samma ställe med varandra under en så pass lång period.
 
 
/Hela gänget!

Ät ost

Kan du äta vanlig hårdost på mackan men är livrädd för att få smält ost i en maträtt eller liknande?
 
Stanna upp en stund. Fundera på vad den smälta osten kommer göra med din kropp, fundera också på varför den är så mycket farligare än den ost du har på mackan. Är det för att fettbubblorna kommer fram och syns? Är det för att osten är smält på pizza, och pizza klassas som onyttigt? Eller är det för att du någonstans hört att man blir fet av smält ost?
 
Även om det är massa skriverier om hur onyttigt ost är och hur man ska undvika det i största möjliga mån så är det inte så onyttigt egentligen. Det innehåller massa bra ämnen som kroppen har nytta av, alla bör äta ost. Att ha lite riven ost på en gratäng ger en fylligare smak, men det kommer inte göra dig fet. Jag kan också berätta för dig att osten inte innehåller fler kalorier när den är smält jämfört med vad den innehåller i sitt grundliga ursprung. Förmodligen tror du inte på mig, men det är som att säga att vatten får kalorier i sig om man kokar det. Inte alls logiskt med andra ord. Så ät osten, undvik den inte. Jag äter ost, smält som hård, så du kan också!
 
/Tove

Matscheman

Jag bara undrar, äter du/ni efter matschema, och isåfall, hur ser det ut? Är det för att gå upp i vikt eller för att stå still? :)
 
Tove: Jag äter fortfarande efter ett matschema för att gå upp i vikt trots att jag är normalviktig. Men måste fortfarande upp lite i vikt och klarar tyvärr inte att äta spontant än, därför är det bättre att hålla kvar i matschemat ett tag till. Mitt matschema är det som SCÄ utgår ifrån fast med några tillägg.
Frukost - Två mackor med smör och pålägg, den ena med ost och den andra med skinka. En tallrik yoghurt med flingor och ett glas apelsinjuice.
Mellis - En macka med smör och skinka + ett glas mjölk
Lunch - En normalportion enligt tallriksmodellen + ett glas mjölk
Mellis - En tallrik yoghurt, flingor och frukt + ett glas apelsinjuice
Middag - En normalportion enligt tallriksmodellen + ett glas måltidsdryck
Kvällsmål - Två mackor med smör och skinka + två glas nyponsoppa
 
Hanna: Jag äter på samma matschema som när jag skulle gå upp i vikt trots att jag nu får stå still eftersom jag nått upp till min normalvikt. Skillnaden är att jag tränar två gånger i veckan. 
Frukost: 1 macke med smör och ost. 3 dl yoghurt med 2 dl flingor och 2 dl juice
Mellis: 1 banan
Lunch: 1 normalportion med 1 glas mellanmjölk
Mellis: 2 dl yoghurt, 2 dl flingor och 1 banan
Middag: 1 normalportion med 1 glas mellanmjölk
Kvällsmål: 1 macka med smör och 1 skiva ost + 2 dl juice
 
Sandra: Jag äter just nu efter ett matschema som gör att vikten faktiskt börjat gå långsamt åt fel håll. Därför har jag kommit överrens med lite saker med min behandlare fram tills på torsdag, men är beredd på att behöva öka matschemat som det egentligen krävs. Egentligen ska jag ha en calshake utöver detta för att öka i vikt (tänk på att jag är lång) men vi har pausat med det i några veckor för att det blev väldigt jobbigt. 
Frukost: Yoghurt m. flingor/müsli, en macka med smör + skinka & ett glas juice.
Mellis: 1 macka med smör + skinka & ett glas mjölk.
Lunch: Normalportion + ett glas mjölk.
Mellis: Yoghurt och flingor/müsli m. 2 frukter/1 banan.
Middag: Normalportion + ett glas mjölk.
Kvällsmål: 1 avokado/en macka & ett glas mjölk.
Jag äter inte ost på mackan för att jag 1. är känslig mot laktos och 2. har aldrig tyckt om det (klarar bara av 1 tunn skiva isf). 
 
 

Intervju med Tina

Vi har intervjuat Tina som varit sjuk i ätstörningar i drygt 17år
 
Berätta lite om dig själv innan ätstörningen.
Innan ätst spelade jag fotboll och älskade livet,men i familjen kände jag mig aldrig hemma,som att jag var främmande för dem! Jag fick barn när jag var 19,familjelivet kaos och jag blev mer och mer deprimerad som ensam mamma med alla utgifter,aldrig egentid mm!

Vad gjorde att du blev sjuk?
Jag har 5 systrar & kom i skymundan av dem, kraven var alltid höga & när de var uppnådda, höjdes kraven igen-utan uppmuntran! Fick aldrig beröm, uppmuntran el kramar, bara skäll när jag gjort fel! Fick aldrig ha egna åsikter och blev ständigt kränkt hemifrån! Trivdes inte hemma och höll mig mest för mig själv. 1994 spelade vi fotbollscup i Danmark och var iväg ca 1 vecka, mådde HUR bra som helst, kom hem och behandlades som luft, trots jag skadat tummen, bemötandet var-:är du hemma nu igen..

Vet du vad som gjort att du hållit kvar i ätstörningen så länge?
Min osäkerhet efter uppväxten gjorde mig osäker och rädd, jag visste att den enda jag kunde lita på var min ätstörning, den skulle ju följa mig i döden! Jag tyckte inte vården lyssnade & håller dem delvis ansvariga att jag blev fast i ätst och sjönk mer och mer in i den, så den blev min identitet! Det var SKÖNT att vara så avtrubbad i hjärnan att jag inte kunde fokusera på allt jobbigt! Jag är en extremt känslig person som suger åt mig ALLA & ALLAS intryck, försöker lösa allas problem, folk jag inte ens känner!!

Om du får göra om en sak, vad skulle det vara?
Jag skulle inte vilja ändra något faktiskt, jag har fått så mycket gott ur alla behandlingar jag varit i och har ändrat mig totalt-till en person och mamma som jag tycker om äntligen!

Vad skulle du velat att folk i din omgivning gjort annorlunda?
Jag önskade mina föräldrar skulle gett mig mer kärlek och trygghet under uppväxten! Under ätst lyssnade jag bara på sjukdomen!
Vad har sjukdomen förstört för dig?
Jag var tvungen att lämna bort min dotter när hon var 5 år (13 idag) så de åren har jag gått miste om! Vänner har försvunnit och jag isolerade mig från allt & alla.

Har ätstörningen förstört något kroppsligt (fysiskt) för dig?
Jag har väldiga problem med magen nu efter jag blivit frisk, jag kan inte äta vad som helst utan att få ont, tål inte laktos. Jag orkar nästan ingenting nu, en heldagsutflykt tröttar ut mig totalt och jag orkar inte göra något på 3 dagar efteråt!

Om du får säga en sak till alla unga sjuka, vad skulle det vara?
Att snälla, sök hjälp så fort ni kan, leta efter grundproblemet, ingen föds med en ätst & kroppen tar så mycket stryk att du till slut dör av den!

Jonglera

Ja, jonglera, ett grymt bra tips för distraktion som vi inte har skrivit på vår tipsande lista. Det är något som jag började med förra veckan efter att sjukgymnasten rekommenderade det. Först var jag väldigt skeptisk mot det, tänkte att det inte skulle fungera på mig men ack så fel jag hade, nu gör jag det i princip efter varenda måltid. Det som är så bra med jonglering är att du måste vara super koncentrerad vilket gör att du lättare skiljar tankarna och dessutom så är det väldigt kul och man blir glad när man lyckas. Så kort å gott ett hett tips som har två goda gärningar. #springochköpjongleringsbollar /Sandra
 
Haha ska lägga upp en video nån dag när jag blivit bättre på att jonglera.

Oh yeah wow wow

Hej allihopa!
 
Mår så himla bra just nu. Känner att mitt liv börjar ordna sig och det känns så skönt. Våren är äntligen här också vilket gör att den bra känslan i min mage blir ännu starkare. Idag har jag träffat två kompisar, vi kollade på en annan kompis handbollsmatch i Eriksdalshallen. Sen har jag varit och tränat lite. Jag känner att jag äntligen får något tillbaka för alla kilon jag kämpat mig upp, det är så värt det. Snart är middagen färdig, jag ska lägga upp själv som vanligt. Börjar bli en rutin nu och känns inte alls lika obehagligt som första gångerna. Det är ju fortfarande samma mat, även om jag lägger upp.
 
/Tove

Squeezedup juice bar

Vid klockan tre mötte jag upp Fanny inne i stan. Vi tänkte gå till Gallerian och äta den goda yoghurtglassen men oturligt nog hade dem stängt igen. Så istället gick vi till Squeezedup juice bar och tog varsin smoothie (bild 1), gott det också även om min knappt smakade någonting. Vi satt i en trapp och pratade medan vi drack våra smoothies. Sen gick vi i affärer och bara pratade. När jag kom hem var middagen färdig, köttgryta med duschesse potatis (bild 2).
 
 
/Tove

Min motivation

Min motivation

Jag har tagit beslutet att bli frisk. Det betyder att i alla situationer jag klarar av det väljer jag att göra det som gör mig frisk. Och för varje gång jag gör en frisk sak öppnas nya situationer då jag vågar mer.

Att ta beslutet att bli frisk på riktigt tog mig nästan ett år. Succesivt gav jag upp det ena efter det andra som har med ett sjukt liv att göra. Min identitet som sjuk, tävlingen om att bli sjukast och en mager kropp. Men för att kunna göra det var jag tvungen att ha något på andra sidan som väger tyngre. Så här kommer min lista på saker som är mer värt för mig än anorexin.

-       Frihet. Att inte vara låst till måltider eller föräldrarna. Att kunna vara spontan och leva.

-       Familjen. Att inte förstöra deras liv.

-       Hjärnan. När man är gravt underviktig en längre tid börjar hjärnan tillslut ta stryk och min främsta förmåga är att jag är särbegåvad (har blivit ”diagnostiserad” med det på bup). Men hela den förmågan som jag byggt upp mitt liv runt försvinner med den undervikt jag hade och den ångest jag nu har. För att någonsin kunna prestera igen och utnyttja min hjärna måste jag bli frisk. Och det gäller er andra också. Vill ni ha tillbaka er hjärna och koncentrationsförmåga måste ni äta.

-       Glädje. Att kunna vakna på morgonen och vara glad. Att inte hela tiden känna den tryckande känslan av

-       Frihet i sommar. Jag vill (ska!!) gå på konserter, festivaler och åka på läger. Det kommer jag inte få om jag inte klarar av maten.

-       Nöjdhet. Att kunna befinna mig i nuet och vara nöjd med det. Inte hela tiden behöva planera framåt över måltider, kompisar, skolan, fuska, träning osv. 

-       Mat. Att kunna äta utan ångest. Äta gott. Må bra av att äta så som normala människor gör.

-       Kroppen. Att må bra i kroppen både fysiskt och psykiskt. Så länge man är underviktig kan man aldrig se sin kropp så som den egentligen ser ut.

 

Vad är er lista? Jag skulle behöva fylla på min så om ni har något får ni gärna kommentera. Eller om ni undrar något, vad som helst. Vi behöver inspiration till saker att skriva om.

 

/Hanna

Tankar och känslors betydelse

Hur vi tänker i olika situationer har stor betydelse för hur vi mår. Tankar påverkar hur vi känner oss, och tvärtom, känslor påverkar hur vi tänker. Oro, ångest och obehagskänslor är förknippade med våra tankar och givetvist är det inte möjligt att bara tänka positiva tankar men det är ändå jätteviktigt att de negativa tankarna inte tar över och blir avgörande för hur vi agerar. 
 
När kroppen är i svält gör det att man blir på dåligt humör och då börjar man lättare tänka negativa tankar som i sin tur sedan förstärker det dåliga humöret och leder till ännu fler negativa tankar. Om man känner sig osäker så  tänker man att man är misslyckad eller om man tänker hur många kalorier den där måltiden innehöll får man känsla av att man blivit tjockare. Tankar och känslor påverkar varandra hela tiden och det finns en stark koppling dem emellan. När kroppen börjar få mer näring och kommer upp i en hälsosam vikt kommer det finnas mindre plats för dessa negativa tankar, hjärnan kommer igång mer och vad de allra flesta säger så blir man mycket gladare och man kommer inse att livet är så mycket mer än att gråta över sina lår.
 
Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra "att det bara är en känsla" och även fast man är hundra procent övertygad om att det inte alls är en känsla utan att den där såsen har sättit sig på sin mage eller att jeansen känns tightare än imorse så får man försöka lita på dem utstående. Det är omöjligt att maten man äter sätter sig på sin kropp direkt efteråt, att öka i vikt är en lång process och det är inte något som händer över en natt.  
 
Ibland när man har vägning så styr siffrorna över hur känslan av sin kropp är. Ibland är det inte förräns man får se siffrorna på vågen som man reflekterar över "jo men gud jag har ju verkligen fått större armar osv" när känslan innan faktiskt inte har varit så. Jag har varit med flera gånger om att känt mig som en flodhäst och varit bombsäker på att jag gått upp minst 1 kg men så visar det sig att vågen stått stilla och även motsatsen. 
 
Sjukdomen bara leker med dig, försök se att den är som ett monster som har tagit över ditt sinne och monstrets mål är att döda dig. Det spelar ingen roll om du går ner 10 kg till, den kommer ändå aldrig bli nöjd. Det är därför denna sjukdom är helt galet patetisk och kan jämföras med cancer. Ju mindre näring du får, ju mer negativa tankar kommer du få vilket gör att du kommer må ännu sämre och känslorna kommer bli mycket värre.
 
Dessutom hamnar man ofta i tankefällor och ifrågarsätter dem inte utan drar slutsatser om att det är sanningen, och ofta blir det förhastade slutsatser på ett negativt sätt. Negativa tankar som blir till en känsla kan t.ex vara: om jag äter det där kommer jag bli jättetjock, om jag inte gör dem där sit-upsen kommer jag bli slapp, tänk om jag hade ätit upp - hur mycket hade jag inte gått upp då? det stod på den där bloggen att om jag inte gjorde såhär så skulle min förbränning försämras, jag har säkert gått upp 10 kg efter den där lunchen osv.
 
Här är några frågor som kan hjälpa dig att hantera oro och negativa tankar:
- Vad är det värsta som kan hända? Går situationen att tolka på något annat sätt? Hur säker är jag på att den information jag har är rätt? Är det något jag bara tror/känner? Vad talar och vad talar emot den här tanken? Hur sannolikt är det att tanken stämmer? Vad skulle någon annan säga?
 
/Sandra

Ridning

"Måste bara fråga, har du verkligen fått helt förbud mot att t.om rida?! Inte ens en skrittur i skogen? Ska man ha hårda pass krävs otroligt mycket energi till att rida, jag vet, men om man bara chillar runt är det väll inte så farligt? Är nyfiken :3 varför får du inte tda alls, det hjälper dig väll att må bättre? Och om du ersätter med typ näringsdrickor? Jag tog en näringsdricka utöver efter varje pass så jag behövde aldrig sluta rida, tack o lov! Men tycker verkligen så synd om dig om du inte alls får!!"
 

Hejsan. Det är såhär att jag får ta en skrittur i skogen (gjorde det senaste igår faktiskt!) om jag har en förälder eller liknande som följer med. Min kropp är väldigt känslig vilket gör att jag har väldigt väldigt lågt blodsocker, så varför jag inte får skritta ut själv är för att det finns en chans att jag skulle svimma av på hästryggen.
 
Men som sagt jag får jag bara sitta och skritta på långa tyglar också för att jag inte kommit upp till en hälsosamare vikt och träning skulle ta skada på min kropp, och om jag började rida hårda pass skulle jag gå ner i vikt eftersom jag inte känner mig mogen för att ta en näringsdryck utöver och så. En tredje sak är också att jag måste röntga mitt skelett (ska göra det i mitten av april) eftersom jag inte haft mens på ett år, innan jag får börja rida. Och till sist, ridningen är också som en morot för mig att gå upp i vikt och bli frisk, så också en anledning till att jag inte får börja rida.
 
Oj haha det blev lite svamligt det där, men saknar verkligen ridningen såå himla mycket och hoppas verkligen jag får börja lite smått snart. /Sandra
 
 

Varför vi går så lite i skolan

Det var någon som undrade så jag svarar tänkte jag.

När man har mycket ångest försämras koncentrationsförmågan väldigt mycket. Rent fysiskt beror det på att man får för lite blod i hjärnan. Saker som man förut gjorde på ett kick kan när man jobbar med att bli frisk från en ätstörning ta många, många timmar. Det är så mycket annat som rör sig i hjärnan att det blir omöjligt att koncentrera sig.

Dessutom är det en väldig påfrestning att gå i skolan eftersom man behöver vara social, något som kan vara jobbigt om man samtidigt håller ett krig i huvudet.

Jag har varit heltidssjukskriven hela den här terminen och varit borta 75% det senaste året. Nu ska jag börja gå i skolan några timmar i veckan men det är en lång och jobbig process. Dock gillar jag skolan så jag längtar efter att få komma tillbaka. Vissa kanske tycker att det är lyxigt att få vara hemma hela dagarna och titta på serier (det enda jag gör haha). Men det är inte det minsta kul i längden man blir otroligt rastlös och så är man övervakad av en förälder dygnet runt. Det är verkligen inte så att man är ensam hemma utan minst en förälder är alltid hemma med en. Så det går ut över ens föräldrar också eftersom de måste vara sjukskrivna från sina jobb.

/Hanna

Fabrique

I förmiddags gjorde jag en utmaning till mellis. Jag hade två möten på SCÄ plus vägning, så däremellan gick mamma och jag ut och åt mellis. Vi gick till Fabrique. Hon tog en bulle och en latte medan jag tog en av deras müslibars och en egen medhavd juice. Även om det var jobbigt så åt jag hela.

/Tove

En lapp

 
Jag fick en läxa av sjukgymnasten att jag skulle skriva en lapp med saker jag vill och vill slippa. Lappen ska jag lägga bredvid mig vid måltiderna och för varenda tugga ska jag tänka sakerna jag skrivit ner på lappen, t.ex. en tugga närmare skratt, en tugga närmare ridning osv. Varenda gång dessa negativa och oro tankar som skapar ångest börjar komma ska jag försöka bryta dem genom att tänka på dessa saker jag skrivit ner på lappen. Ju mer man ältar negativa tankar desto mer ångest får du, ska posta ett inlägg om det senare! Men jag tycker ni också ska göra en liknande lapp, för det kan faktiskt hjälpa till mycket (tips). Kram på er /Sandra 
 

Ang. yoghurtglassen och tid

Vi har fått en hel del kommentarer på inlägget där jag och Tove åt yoghurtglass. Jag vill bara förtydliga att vi är väl medvetna om dess kaloriinnehåll och båda kompenserade senare på dagen!

Vi har även fått en del påståenden om att 15-20 minuter är för lång/kort tid för en måltid. Jag har till skillnad från de flesta haft problem med att jag äter för snabbt. På 5-10 minuter. På avdelningen fick jag jobba med det på samma sätt som folk som äter för långsamt. Minst 15 minuter och max 20 ska man äta på. Friska människor kan äta snabbare eller långsammare men för en sjuk människa är det en tid som är rimlig åt båda hållen.

/Hanna

Vad är ett normalt bmi?

En fråga jag rätt ofta fått så nu drar jag svaret en gång för alla.

Det finns inget normalt bmi. Allt det här om att man skulle vara normalviktig om man har ett bmi över 18/20/vad folk kan tänkas sagt är lögn. Det finns ingen normalvikt, utan alla har sin egen personliga.

Ni kanske minns den här grafen skolsköterskan brukade visa där din vikt och längdkurva är inritad? Den som följt din viktuppgång och växt sedan dina första levnadsår? Det är med hjälp av den kurvan som du kan se vilken din normalvikt är. Du ska följa din kurva hela din uppväxt (om inte skolsköterskan säger något annat) och det är bara där du kan se vart du ska ligga. Och inte ens det är exakt utan du ska ligga inom ett spann.  

Du kan alltså aldrig jämföra dig med andra eftersom alla har sin personliga kurva och speciellt i puberteten händer det att vikten och/eller längden skjuter i höjden. Men efter ett tag kommer det också att rätta till sig.

 

Förlåt för ett kort och svamligt inlägg, jag ligger hemma med feber för tillfället och orkar ingenting. Skriv gärna några rader om hur ni har det så har jag något att roa mig med.

Kram.

/Hanna

Lunch ute

Är just nu på fotografiska museet efter att ha skrivit prov på scä skolan. Klockan halv 3 ska jag träffa sjukgymnasten. Åt även lunch här som en utmaning. Ha det bra! /Sandra

Att äta långsamt

Under hela min sjukdomsperiod har jag alltid velat få ut så mycket som möjligt av kalorierna. Jag har ätit långsamt, både för att straffa mig själv, för att få äta så länge som möjligt och för att det tillslut blev en tvångstanke. Det tog alldeles för lång tid att slutföra en portion. Jag var rätt för att jag inte skulle få "njuta" lika länge om jag åt upp min portion på en normal tid. Men, tar man två riskorn per tugga så smakar det ju ingenting. Det ser bara allmänt konstigt ut. Idag äter jag på 15-20min vilket anses helt normalt.
 
Men till det här att bryta tvångstanken som ofta blir efter ett tag. Jag var rädd för vilka reaktioner som skulle komma från folk ifall jag åt upp på en minut snabbare jämfört med förra gången. Jag var rädd för att folk skulle uppmärksamma det och berömma mig. Reaktionerna som jag hade inbillat kom aldrig. Det var så skönt att inse, jag kunde börja äta normalare utan att få beröm. Givetvis är det inte så lätt att bryta en tvångstanke som man länge levt med, men man måste börja någonstans. Jag tror du vet själv om du äter på ett normalt eller icke normalt sätt. Om inte, tänk efter så tror jag faktiskt att du kan avgöra det. Även om du tycker att det funkar att sitta hemma och traggla med en tallrik mat i evigheter så är det inte så livet fungerar där ute. För att man ska kunna umgås med folk och vara social krävs det också att matbiten fungerar. Vill bara säga att det var otroligt läskigt i början att börja äta snabbare och ångesten blev starkare i samband med det. Det kändes som om jag själv inte hade kontroll över maten som låg på tallriken längre när jag tvingades äta på 20 min. Men ändå så fortsatte jag, efter dagarna gick så tonades ångesten ut och nu är matsituationen mindre laddad än när jag satt och petade i evigheter. Så ta steget.
 
/Tove

Hola!

Precis ätit mellis, dubbelt mellis till och med så är väldigt mätt. Nu gör jag inget speciellt men tror att pappa och jag ska åka och kolla på ett gymnasium alldeles strax. Har fortfarande inte bestämt vad jag vill gå. Annars mår jag väldigt bra! Bär ett leende på läpparna idag igen och känner mig allmänt pepp på livet. Ska försöka skriva ett bra inlägg ikväll. Kram.

/Tove

Min vecka i bilder

Här kommer bilder från min senaste vecka. På bild nummer 2 var jag ute på promenad och blev tjugo riksdaler rikare! #win

/sandra

Skolmöte

Hej allihoppa! Har precis varit på skolmöte på min skola. Det bestämdes att jag ska börja ett par timmar i veckan och har några kurser jag ska fokusera mer på. Så jag börjar med knappt 2 timmar imorgon och ska ha matteprov redan första dagen haha, men jag vill bara riva av det. Ska bli jättekul att komma till skolan även fast jag är fett nervös eftersom jag inte träffat min klass osv på så himla länge. Kommer självklart äta alla mål med mina föräldrar hemma dem dagarna jag går någon timme i skolan. 
 
Lunch om en kvart. Renskavsgryta, råris och grönsaker. + mjölk. /Sandra
 
Denna bild är tagen första dagen i skolan när jag började ettan på gymnasiet. Hade nyligen börjat på SCÄ.

Lasagne

Weho, äntligen är dagens utmaningar över. Som jag lovade tänkte jag berätta hur det gick med att äta lasagne. Gissa?

Bra! Självklart var det jobbigt men fyllde gaffel efter gaffel, tuggade och svalde utan att klaga. Ingen panikångest efter även om ångesten fanns där, och heller inget stort bråk innan. Bra va? Är så glad. Haha. Jag kommer bli frisk!

/Tove

Frågor

Hej hur långa är ni och hur mycket väger ni? Har ni någon målvikt eller delmålsviktt?
 
Hanna: Jag är 168cm och ligger inom spannet för min normalvikt.
Tove: Jag är 166 (tror jag) och jag är normalviktig men måste fortfarande upp lite till i vikt.
Sandra: Jag är 175 cm lång och har en bit kvar till min målvikt.
 
Vilken skola/linje går ni på? 
Favoritmat innan ätstörningen och nu?
 
Hanna: Jag går på Kunskapsskolan i Tyresö i åttan. Jag var nio när jag fick min ätstörning så hade äggröra som favoritmat haha. Min favoritmat nu är nog falaflar.  
Tove: Går just nu i Kunskapsskolan Tyresö. Ja precis, samma som Hanna.
Sandra: Jag går kreativ marknadsföring (ekonomilinje) på Danderyds gymnasium. Favoritmat innan: Haha, pannkakor, pasta och fisksoppa mm. Nu: Fisk i alla former, woker, rotfrukter och vegetariskt.
 
Hur mycket går ni i skolan?

Hanna: Är heltidssjukskriven men ska börja gå någon timme i skolan snart. Har haft 75% frånvaro i skolan sedan mars. 
Tove: Går tre förmiddagar i veckan. Måndag, onsdag, fredag.
Sandra: Bor hemma på heltid och går på SCÄ skolan ett par gånger/vecka. Men har skolmöte efter påsk och tror jag kommer börja ett par timmar i veckan då på min vanliga skola.
 

Utmaning - mellis

Vi alla möttes upp inne i stan vid mellistid och begav oss sedan till Gallerian där en utmaning till mellis väntade. Nämligen yoghurtglass! Så gott, mycket bättre än en macka med ost. Vi är stolta för att vi klarade det!

/Tove, Hanna, Sandra

Edit fråga: Delade ni tre på 2 glassar eller?
- Nej, jag tog med eget mellis men ska försöka utmana nästa gång. /Sandra

Våga nya livsmedel

När man drabbas av en ätstörning brukar man förbjuda sig massvis av livsmedel, det kan börja med att man bara börjar äta godis på lördagar, till att sedan bara äta när man blir bortbjuden till att sedan förbjuda sig helt och till sist blir man bokstavligen rädd för godis. Till sist får man för sig att nästan ingenting är nyttigt och man har x antal livsmedel man tillåter sig att äta. 
 
T.ex. man tillåter sig bara ett sorts bröd att äta, för att det är tryggt. Man vet vad brödet innehåller, hur energirikt det är och hur ens kropp reagerar på det. Därför är det lätt att man får panik om man skulle äta ett annat bröd för att man tillexempel är rädd för att rusa upp i vikt, bli tjock och tappa kontrollen med mera. Det mest kraftulla sättet att hantera dessa tankar är att bestämma sig för att testa. Metoden går ut på att man utmanar sin tanke och farhåga och sedan utvärderar vad som händer. Det är otroligt obehagligt i början men det är till stor nytta på längre sikt, så tänk efter:
1. Vad är det värsta som kan hända? Skriv ner dina negativa tankar/rädslor och vad du tror kommer hända.
2. Testa för att se vad som verkligen händer.
3. Utvärdera om det du trodde skulle hända verkligen hände.
 
I allra flesta fall så hände faktiskt inte det som man trodde skulle ske, men om man är helt övertygad om att man faktiskt har gått upp 10 kg "av just det där brödet" så är det faktiskt en känsla. Men det tar vi en annan gång.
 
Sedan är det lätt om man t.ex. har vägning någon vecka senare och man har gått upp i vikt att man då "skyller på det livsmedlet man åt" - att det var det som gjorde att man ökat i vikt, men helt ärligt så är det rätt ologiskt att just en brödskiva från ett annat bröd eller en liten godisbit var just det som påverkat din vikt. 
 
Så det jag tänke framföra är att ja men prova att äta det som skrämmer dig och har du på riktigt gått upp 50 kg efter det, okej ät det inte igen, men om du inte (som är sanningen) så grattis nu kanske du blivit lite klokare. ;)
 
/Sandra

Hallå alla!

Sitter nu hemma på mitt rum efter en bra dag och skriver med några vänner. Vänner som får mig att må bra. Idag har jag varit ut och sprungit, tränat min lilla friidrottsgrupp med barn på 9år som jag nu är tränare åt, gått en promenad med pappa i solskenet och sen har jag varit hemma hos Kia. En bra dag helt enkelt. Morgondagen lär bli lika bra!
 
Idag har jag fått reda på en utmaning som kommer äga rum i morgon kvällstid. Ska nämligen äta lasagne till lunch. En av mina förbjudna rätter som jag inte vidrört på evigheter men som jag nu ska äta, dessutom en helt normal portion. Jag ska äta allt. Ska inte se bråk och panikångest som ett alternativ, tror det kommer gå bra. Dock är jag väldigt nervös, men har bestämt mig för att klara det. Kommer uppdatera er i morgon om hur det gick. Har ni några utmaningar som väntar?
 
/Tove

Recept - bröd

Igår använde jag mig en av distraktion tipsen vi skrivit om hääär och bakade lite bröd. Tänkte att jag lika gärna kunde slänga upp receptet, så here we go:
 
 
Ingredienser:

5 dl dinkelfullkornsmjöl (eller liknande mjöl)

2 dl fiberhavregryn

0,5 dl linfrön

2 tsk bikarbonat

0,75 tsk salt

4,5 dl naturell yoghurt

1 msk kanel

1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Blanda alla torra ingredienser först. Häll sedan i filmjölken/yoghurten. Blanda.
3. Lägg ett bakplåtspapper i en brödform och häll i smeten.
4. In i ugnen i 1 h och 45 min.

Voila! Klart!

 
/Sandra
 

Att tävla i vem som är sjukast

Många personer med ätstörningar bloggar. Om det är för att hålla reda på sitt liv eller bara bekräfta sig själva vet jag inte men fakta är att många av bloggarna är väldigt destruktiva och triggande. Ätstörningens natur är ju att försöka få oss djupare ned i den och en taktik den använder är tävlingen i bloggvärlden om vem som är sjukast.

För folk utan ätstörningar kommer det här låta helt knäppt men jag vet att många känner igen sig.

Tävling om vem som är sjukast går ut på en massa saker som gör att andra personer bekräftar en som sjuk. T.ex. att man har haft lägst bmi, legat inne flest gånger, legat med dropp, skriker högst vid panikångest, skadar sig själv mest, är mest deprimerad, vägrar äta mest, har flest regler och tvångstankar, fuskar mest osv. Visionen man lever i är att när man väl uppfyllt alla de kriterier man själv satt upp för en ”sjuk person” då och först då kan man börja sin resa mot att bli frisk. Man känner alltså att man måste ha varit på botten innan man kan börja jobba sig uppåt.

Jag ska berätta en sak för er som kommer göra er ätstörning skogstokig, men kan ni snälla försöka tro på mig och inte på henne? Du kommer aldrig att känna dig tillräckligt sjuk. Du kommer aldrig att nå ”botten” för varje gång du uppnår en sak hittar ätstörningen på en ny och så fortsätter du i all evighet om du inte väljer att bryta det. Det är på samma sätt som för folk som går ned i vikt. Först har man en målvikt där man tror att livet kommer vara perfekt men när man når dit känner man sig fortfarande lika tjock så då sätter man upp en ny målvikt i tron att när man väl kommer dit så kommer allt vara bra.

I somras när jag var som sjukast (rent psykiskt för ätstörningar är en sjukdom som sitter i huvudet inte i vikten) var jag helt inne i den här tävlingen. Varje dag tvingade jag mig själv att bete mig sjukare, fuska mer och göra mig själv så illa det gick både fysiskt och psykiskt. Allt jag önskade var att jag skulle bli den sjukaste personen, lika sjuk som de vars bloggar jag läste. Nådd jag någonsin dit? Nej. Men fastnade i de destruktiva beteendena gjorde jag, beteenden jag fortfarande är fast i.

Du kommer aldrig att bli sjukast. Du kommer aldrig att må bättre av att låta ätstörningen styra och ställa i ditt huvud. Det enda du uppnår är att du förlorar tid av ditt liv som du kunnat vara lycklig på istället och gör illa din familj och andra i din närhet.

 

Det som gjorde att allting vände för mig var när jag tillslut bestämde mig för att jag hade blivit tillräckligt sjuk. Det tog tid men jag gav inte upp. Jag fortsatte att berätta för mig själv varje gång tankarna om att jag inte blivit tillräckligt sjuk att, jo det har jag visst blivit.

 

Om jag skulle få göra om en sak det senaste året vore det att jag inte skulle gett mig in i tävlingen. Eller i alla fall att jag brutit beteendet tidigare så att jag inte förlorat hela det här året av mitt liv.

Så vad säger ni? Är ni med på att sluta tävla om vem som är sjukast och istället försöka bli friska tillsammans?

/Hanna

Hur jag lyckades sluta gömma mat

Om det är någon utav er som gömt mycket mat men som nu lyckats bli helt av med det beteendet, kan ni inte skriva lite om det då och hur den personen lyckades sluta helt?

Hanna skrev som sagt ett inlägg för ett tag sen om att gömma mat, så nu tänkte jag berätta hur jag lyckades sluta. För hur fast i spiralen man än är så går det att ta sig loss.
 
Mitt började precis som för Hanna, att jag skrapade av lite smör från smörgåsen. Sedan blev det bara värre och värre tills jag bar runt på möglig mat i skolväskan hela dagarna innan jag hittade något tillfälle att slänga det. Men nu till det viktiga, hur lyckades jag sluta? Nu äter jag exakt all mat jag ska och det känns så himla mycket bättre och ärligare. Jag vet att det blir som en tvångstanke och en tävling mot sig själv. Man måste hela tiden klara av att få undan mer mat jämfört med dagen innan, eller åtminstone lika mycket.
 
- För mig vände det när jag blev inlagd, då hade man längre inte samma utrymme att fuska som tidigare. På avdelningen åt man alla måltider med en förälder sittandes mittemot. Det gav mig ren panik i början men efter att det landat så kändes det helt plötsligt tryggt. Jag visste att det fortfarande skulle gå att få undan mat om jag verkligen ville, men jag ville inte. Det tror jag är det absolut bästa man kan inse, att man själv faktiskt inte vill. Givetvis är det inte så lätt att komma till den insikten själv då man ofta hittar tusentals anledningar till att fortsätta. Men sätter du dig och skriver ner alla anledningar du kan hitta till varför du ska fortsätta gömma mat lär du märka att de inte alls är lika många och lika övertygande som du trott. Så gör det, sätt dig ner och rada upp alla anledningar på ett papper.
 
- En annan sak som jag tror kan vara betydelsefull är att du berättar för någon i din närhet om ditt beteende. Inte för vem som helst, någon du verkligen litar på. Det kan vara en terapeut, en kompis, en förälder eller annan släkting. Bara det är någon som har ditt förtroende. Även om den personen inte förstår så har du ändå någon att dela dina tankar med.
 
- Jag hade speciella kläder som jag visste var väldigt lätta att gömma mat i. De var det absolut viktigaste plaggen när jag skulle iväg någonstans, alltid de som åkte ner i resväskan först. Kläderna åkte även med till avdelningen där jag blev inlagd, men användes enbart de första dagarna. När jag väl hade tagit beslutet om att sluta gömma mat tog jag heller inte på mig kläderna. Jag säger inte att det var lätt, för jag var så fast i den onda spiralen. När tankarna blev för starka åkte kläderna på ändå, men inte alls lika ofta. Nu använder jag dem aldrig och jag gömmer heller aldrig mat nu. Så, om du har speciella kläder du använder dig av, tycker jag att du ska göra dig av med dem på direkten. Det är ett steg!
 
/Tove
 
För mig handlade det mest om att bestämma mig. Jag ville bli frisk helt enkelt och som jag skrev i mitt tidigare inlägg kan man inte bli frisk av att gömma mat och man kan aldrig må bra. Varje gång jag tänkte gömma något tänkte jag till en extra gång. Vad får det här för konsekvenser? 
Mer än så behövdes egentligen inte. Det gäller bara att våga, det är aldrig så hemskt som man tror. Visst blir ätstörningen arg men är hon inte alltid det? 
 
/Hanna

Jag slutade med fuskandet/gömmandet av maten när jag insåg att en brödbit hit eller dit eller en klunk mindre näringsdryck inte gjorde att jag gick ner i vikt, och det värsta som finns är när man ställer sig på vågen och ser att man har gått upp i vikt med samvetet att man faktiskt har gjort fel, för då kommer tankarna så som "hur mycket hade jag inte gått upp om jag ätit rätt?". Jag mådde så otroligt dåligt av det så då bestämde jag mig för att sluta och göra rätt istället. 
 
/Sandra
 
 
 

Förmiddags aktivitet

När jag blev inlagd så fick jag ett brev av min klass med massa fina texter. Idag limmade jag på alla på ett stort papper som jag sedan ska hänga ovanför min säng. Blir så glad och peppad av att läsa allt fint dem skrivit! Har inte träffat min klass på snart 3 månader och jag saknar alla sååå mycket. /Sandra

Dagens lunch

Makaroner med köttfärssås + morötter och mjölk

/Tove

Om att gömma mat

I våras när jag började behandlingen hos Scä och tvingades äta normalt med mat för första gången på fem år började jag också med en annan grej som förstörde så himla mycket för mig – att gömma mat.

Det började i liten skala med att jag skrapade av smör från mackan för att sedan accelerera hejdlöst och slutade med halva måltider som möglat i plastpåsar under sängen. Hela min tid gick åt till att fundera ut hur jag skulle kunna gömma så mycket mat som möjligt. Min önskan var som alltid att gå ned i vikt. Gick jag ned i vikt? Nej. Och om jag hade gått ned i vikt, hade det fört mig till ett liv i friheten där jag är lycklig? Nej.

Jag vet att det finns en massa personer där ute som håller på och gömmer mat. Jag ber er, snälla sluta det är inte värt det någonstans. För dig som inte gömmer mat men har tankar påt att börja – gör det inte! Det är ett av de sämsta besluten ni kan ta.

Så länge du gömmer mat kommer du aldrig att bli frisk. That’s it. Det spelar ingen roll att du utmanar dig själv på andra sätt genom att kanske äta sötsaker eller gå ut och äta för om du börjar gömma mat kommer mer och mer tid gå åt till det och dina tankar kommer fyllas av anorexin och ju mer plats anorexin får desto mindre plats får du och friskheten hamnar längre bort.

För er som tänker att ”jag ska bara gömma lite macka i kväll för…….”, det är ätstörningen som pratar (och kommer med sina patetiska bortförklaringar) inte du! Om du börjar gömma mat kommer du att tappa kontrollen. Det är på samma sätt med en ätstörning. Först känner man sig stark och att man har kontroll men tillslut spårar det ur och du börjar må jättedåligt. För ångesten stiger om hjärnan inte får tillräckligt med näring och du vet själv att alla tankar som har med ätstörningen triggar ångest på ett eller annat vis. Du kan aldrig må bra med alla de tankarna i huvudet.

Det är en till grej. Det dåliga måendet som tillkommer. Och koncentrationssvårigheterna för tankarna är någon helt annanstans. Gömmer du mat presterar du sämre i skolan, får mindre tid med vänner, mår dåligt och blir aldrig frisk. Dessutom är det aldrig hållbart i längden, de som har hand om dig kommer att komma på dig och då är all tid bortslösad.

Så om du gömmer mat, sluta med det idag! För varje dag som går förlorar du värdefull tid du hade kunnat vara lycklig på. Jag finns om ni behöver stöttning<3

/Hanna

Renee Voltaire

Åt dessa som förmiddagsmellis idag. Eftersom vi var på möte på SCÄ idag behövde vi ta med mellis och detta var lite mer praktiskt än ett glas mjölk + macka. Ha en nice dag! /Sandra

Hello goodbye you were perfect but now

Det här skrev jag på min andra blogg den 14 december 2011. Kolla punkt 8 och 9. Tänkte mest säga att det är så lätt att säga att det aldrig komma hända en själv men det är så mycket enklare än vad man kan tro. Och det går så snabbt att hamna i det, men kan ta så fruktansvärt lång tid att komma ur. Så om ni någonsin skulle märka att er vän eller vem som helst börjar må dåligt snacka med dem direkt för ingen är värd ett sånt här liv. Kram på er. /Sandra
 

Tre besvarningar

1. Hur gick det till när ni blev inlagda?
2. Hur fick era föräldrar reda på sjukdomen och hur reagerade de?
3. Hur fixade ni skolan när ni var inlagda?

Sandra: 
1. Vi pratade om inläggning först i september och gick på ett möte om det och kollade runt på avdelningen men då totalvägrade jag och tänkte att vi kan klara det hemma själva. Sedan fick jag ett bakslag över jul och både mina föräldrar och mina behandlare på mobila insåg att vi inte klarade det hemma själva så då hade jag inte så mycket att säga om. Jag gick på ännu ett möte med husläkaren och kikade sedan på avdelningen igen, sen fick jag en plats ca. 5 dagar senare.
 
2. Ibörjan av min bantning var jag rätt öppen med det, jag sa att jag ville gå ner lite inför balen men det var inget dem behövde tänka på. Mamma var skeptisk redan från början då hon haft anorexi själv för länge sedan, men eftersom jag åt rätt vanligt till en början förutom att jag tränade mer så rann det liksom ut i sanden. Men när jag började laga min egen mat, plockade bort alla sorts kolhydrater, drog urusla bortförklaringar, började läsa massvis av mattidningar och började helt enkelt utveckla min ätstörning ordentligt så märkte mamma det igen och tog ett snack med mig att jag inte får gå ner ett gram till osv. Men, jag blev bara ännu mer beroende och drog bara ner mer och mer på maten och mer livsmedel blev förbjudna med mera. Pappa förstod/märkte inte riktigt det där med maten lika snabbt som mamma utan blev mer fundersam över när jag började gå ut och springa innan frukost osv. När jag kom hem från Frankrike där det inte hade funkat alls ringde mina föräldrar till BUP som sedan skickades oss till SCÄ. De var självklart jätteoroliga och mådde/mår jättedåligt av att jag blivit drabbad.
 
3. För mig har det funkat bara bra! Jag har/gör både prov och inlämningar på distans och läraren på SCÄ har skött all kontakt med skolan vilket funkat jättebra. Jag har försökt plugga så mycket jag orkat och har gjort nästan alla prov/inlämningar som dem andra i klassen.
  
Hanna:
 
1. Jag hade kämpat mot anorexin med hjälp av scä's mobila team sedan april men kom inte framåt. Långsamt blörjade jag istället under hösten gå ned i vikt. Jag var otroligt manipulerande och kunde inte kontrollera mig själv utan fuskade hela tiden. Tillslut satte min läkare på mobila stopp och jag skrevs in på familjevårdsavdelningen.
 
2. Hon som bekräftade att jag hade anorexi jobbade på ungdomsmottagningen dit jag gick själv utan mina föräldrar. Men när hon vägt mig och insett att jag var uttorkad så hade hon skyldighet att ringa mina föräldrar. Dock lyckades jag övertala henne (åh denna manipulativitet) att få åka med på ett skolläger som var tre dagar senare. Mitt i veckan ringde mamma mig gråtandes eftersom läkaren hade ringt till henne och berättat.
 
3. Jag har knappt gått något alls i skolan på ett år. När jag var inlagd var jag heltidssjukskriven och gick bara i scä' skolan 45 min max 3 ggr i veckan. Har dock inte fått något gjort så ligger rätt mycket efter men vet att jag kommer kunna komma ikapp om jag bara blir frisk någon gång.
 
Tove:
 
1. Jag gick först hos mobila teamet på scä i drygt ett halvt år, från december 2011, med stora framsteg. Gick nästan upp all min vikt jag tappat utom några kilo. Gick på samtal minst en gång i veckan, både ensam och tillsammans med mina föräldrar. Under våren mådde jag bra, eller helt okej, men sen kom sommaren och jag var tvungen att byta upp till barn och ungdomsmottagningen på scä. Där trivdes jag inte alls lika bra med min terapeut, kunde inte prata med henne över huvud taget. Började fuska allt mer och vikten började sakta men säkert gå ner igen. Vi bråkade om mat vid varje måltid hemma, sen togs beslutet att jag skulle läggas in på familjevårdsavdelningen. Det hjälpte mig enormt.
 
2. Alltså det var mina föräldrar som konfronterade mig så att säga. Egentligen visst jag nog att jag var sjuk, eller jag misstänkte åtminstone något, men gjorde allt för att dölja det. Men minns så väl den dagen då mamma satte sig i soffan och bad mig komma. På bordet la hon ett papper som det med stora bokstäver stod "EGENANMÄLAN SCÄ". Hon bad mig skriva på den, men självklart vägrade jag. Tillslut skrev jag på något om att jag inte behövde deras hjälp. Tycker ändå att mina föräldrar tog det bra. Eller, typ. Först hade dem panik när min vikt totalt rasade och pulsen sjönk för varje dag, de tvingade i mig pannkakor, choklad, kakor osv. Förstår ändå paniken, så det är något jag får acceptera. Fast det var innan vi kom till SCÄ.
 
3. Jag pluggade ingenting under tiden på avdelningen, mer än ett par mattetal. Skulle säkert kunnat plugga mer om jag verkligen hade ansträngt mig, men orkade verkligen inte. Koncentrationen var inte på plats. Min skola har varit väldigt hjälpsam under tiden som inlagd också, så har inte haft mycket press på mig.
 
 

Kött!

GI må vara en vedertagen bantningsmetod men jag likt många andra i min sits väljer istället bort köttet.

Jag blev vegetarian i tron att det skulle få mig att gå ned i vikt, en totalt idiotisk tanke.

Först och främst, man går inte ned mer i vikt bara för att man väljer bort kött. Kroppen behöver både kolhydrater, fetter och proteiner för att fungera. Väljer du bort något kommer du göra det svårare för din kropp att arbeta. Dessutom är det helt irrelevant att proteiner från t.ex. bönor eller qourn skulle göra dig mindre tjock, om något är det tvärtom eftersom kroppen har svårare att arbeta med proteiner som inte kommer från kött. En till nackdel med vegetariskt är att man måste äta mycket större mängd och att man får i sig massa konstiga ämnen från t.ex. qournprodukter.

Men ätstörningen är inte logisk och jag vet hur svårt det är att börja äta kött efter att ha förbjudit sig själv att äta det en längre tid. I början får man väldigt ont i magen men det går över. Det gäller att inte ge sig, tankarna kommer inte ge sig på ett bra tag och kommer komma med massa motargument men tänk då på det jag skrivit ovan. Du kommer aldrig att bli frisk från din ätstörning om du inte börjar äta kött. Man måste våga gå emot alla tankar. 

Jg vågde och jag tror på dig också!

När jag är frisk kommer jag att bli vegetarian igen, men det är av helt ideologiska skäl eftersom det är markant bättre för miljön. 

 

/Hanna

Hey do you remember

Bloggningen från min sida har verkligen legat i botten de senaste dagarna, vilket jag måste erkänna. I vilket fall går det riktigt bra för mig just nu. Motivationen finns där och jag utmanar i varje tillfälle som ges. Idag är det tisdag, men det är påsklov så dagen spelar inte så stor roll, jag befinner mig i Eskilstuna hemma hos min mormor och morfar. Det är mysigt även om jag för tillfället inte har något att göra.
 
Det här med att lägga upp mat själv har jag succesivt börjat med. Det var riktigt svårt att i början bre på fett på smörgåsen eller ta rikligt med gräddig sås på tallriken. Men som man brukar säga, övning ger färdighet. Nu gör jag i ordning alla måltider utom middagen själv. Det är en sån befrielse måste jag säga. Så om du är i det stadiet att du precis har eller ska börja ta åt dig dina egna portioner vill jag bara säga en sak. Finns det en minsta liten tanke om att det är för lite, så är det för lite. Lyssna på dina föräldrar, ta en till potatis om dem ber dig eller en klick sås till. Jag lovar att dem inte står bredvid för att lura dig, det är inte deras uppgift även om du säkerligen tror det. Din mamma, pappa, eller vem som nu står bredvid och ger dig feedback kommer säga till om du tar för mycket också, så oroa dig inte. Genom att lägga på mindre än vad det ska vara, vilket du egentligen vet, lurar du enbart dig själv. Den slitsamma process som är så jobbig blir bara ännu längre. Jag tror på dig!
 
 
/Tove

Kvällspepp ♡

Denna quote sitter uppe på min vägg i mitt rum, tycker den är klok och den brukar ge mig lite hopp. 

" There is no magic cure, no making it all go away forever.. There are only small steps upward: an easier day, an unexpected laugh, a mirror that doesn't matter anymore.."
 
Godnatt!! /Sandra
Använder verkligen aldrig smink nu förtiden så ursäktar att jag ser ut som en liten barnrumpa. 

"När får man börja träna" och "ångest av att sova"

Fick ännu ett par frågor jag tänkte att jag kunde svara på. Fortsätt ställa frågor, det gör det mycket lättare för oss att skriva och förhoppningsvis blir det intressantare läsning för er!

 

”Jag undrar, hur långt tid tog det innan du fick träna? Vad hade de för 'kriterier'?”

 

Vi diskuterade faktiskt det här igår och kom fram till en del saker. Främst att olika läkare säger så himla olika saker. T.ex. ”lyckades” jag i höstas när jag gått hos scä i fem månader manipulera mig till att få träna en gång i veckan trots att jag fortfarande var många kilo underviktig. Det är dock verkligen inget jag rekommenderar. Visst, det var skönt i början och jag kände mig stark och fri. Men för varje gång blev det hetsigare och hetsigare och tillslut var det ingen njutning alls utan bara tvång. Jag orienterar och en gång höll det på att gå riktigt illa. Jag mådde dåligt redan innan träningen och när jag gav mig ut accelererade ångesten och självmordstankarna blev outhärdliga. Jag hamnades liggande i det isiga gräset i mörkret under några träd och bara låg där tills min kompis (som tur var) kom förbi.

För att svara på din fråga så har läkarna olika kriterier för att man ska få börja träna. Vissa säger att man måste kommit upp i normalvikt, andra att man måste fått mens tre gånger och några har bara kriteriet att man inte går ned i vikt av träningen.

Personligen tycker jag att det första är mest relevant. Att man inte får träna förrän man är normalviktig. I alla fall om jag pratar ur mitt eget perspektiv, nu när jag är normalviktig mår jag bra av att träna men när jag var underviktig blev bara det anorektiska tankarna fler.

Att vänta tills man fått mens tre gånger tycker jag bara är konstigt eftersom mensen inte alls visar på att kroppen mår bra. Jag själv till exempel har regelbunden mens när jag väger 6-7 kg under min normalvikt.

 

”Jag får ångest av att sova förlänge, hur gör jag?”

 

Att sova är något av det naturligaste som finns och något alla människor behöver göra för att må bra. Folk med ätstörningar har det ofta väldigt jobbigt att inte röra på sig eftersom man tror att man bränner mer kalorier av att t.ex. stå upp än att sitta (läs mer om hur man vågar sätta sig ned här http://attvaljalivet.blogg.se/2013/march/vaga-satt-dig-ner.html).

Med ovanstående tankar i bakhuvudet kan det komma sig naturligt att man känner sig dålig om man sover, att man förbränner mindre kalorier eftersom man ligger ned och slappnar av. Det är ren bullshit! Det finns en massa forskning runt det här och allting pekar på samma sak – man blir smalare av att sova. Sover du mindre än sju timmar varje natt så kan det hända att du kanske går upp lite mer i vikt.

Nu är det inte så att ni ska få panik bara för att ni sover dålig vilket man gör om man är underviktig (kan skriva om varför sen). Skillnaden i viktuppgång om du sover bra eller dåligt är minimal men skulle den luta åt något håll så är det att du går upp mindre av att sova. Alltså behöver man inte alls ha ångest för att man sover länge.

 

Hoppas ni fick svar på era frågor!

 

/Hanna