-

Svar angående alkohol

oj, vad konstiga svar vad gäller alkohol :S.... Det är samma sak som att uppmuntra andra till att feströka bara för att många andra gör det, att det är vanligt på fester, därför att det är socialt, busigt, spännande, och för att ens vänner gör det.
Hmm, märkligt svar minst sagt.

Varför ska man behöva dricka för att vara normal, för att kunna ha roligt, och för att skapa minnen?

Svar: Jag misstänkte att folk skulle tolka det här lite fel. Självklart så är det upp till var och en om man vill dricka eller inte. Men om man nu väljer att inte dricka alkohol så ska anledningen till det inte grunda sig i sin ätstörning. Det är inte onormalt att välja bort alkohol, men det är inte hälsosamt att göra det pga att man är rädd för kalorierna i det. Alkohol bestämmer du själv om du ska dricka, ingen annan än du själv, inte ens ätstörningen. Alla har sitt eget sätt att se på alkohol, och det jag skrev är min syn på det men jag säger inte heller att den är rätt. Kram! /Sandra

Ännu fler frågor och svar!

"Måste du fortfarande dricka näringsdryck?"
 
Hanna: Nej det måste jag inte! Väldigt skönt - mat är så mycket godare. 
 
"Hej, jag är verkligen jätterädd. Jag har börjat äta ''fulla'' frukostar enligt schema och nu börjar hungern. Eller jag vet inte. jag kanske inte är speciellt hungrig men jag äter min lunch och sen kan jag inte sluta. jag blir aldrig mätt och vill bara ha MER MER MER. varför är det så? jag är så rädd. vill inte svälla upp, vill inte gå upp i vikt och jag vet inte vad jag ska göra. vill bara sluta men det går inte."
 

Svar finns HÄR.
 
"hu gjordes smoothin? och hur tänkte ni när ni gjorde den frukosten? räknade ni kcal eller försökte ni se till helheten å göra någorlunda normalt?"
 

Sandra: Mjölk kanel nektarin. Vi kollade på de olika frukostförslagen men eftersom kylskåpet ekade tomt så fick vi ta vad som fanns, vi räknar inte exakta kcal utan kollar mest på helheten men visst så överslagsräknar man. Dock så blev den frukosten något mindre än vad den bör vara, men precis som att det inte gör någon skillnad att det blir lite mer en gång så gör det inte så stor skillnad om det blir lite mindre en annan gång. Bara det inte händer varje dag, eller varje måltid. 
 
"Har ni gjort stepwise och kan ni i så fall förklara hur det går till? Jag ska göra det om några veckor och är nyfiken på hur det funkar. Vill bara säga också att jag tycker att ni är jätteduktiga och att ni kämpar på jättebra!"
 

Svar: Alla tre har gjort Stepwise, kortfattat svarar man på massa frågor om kroppsuppfattning, tankar runt mat osv. Samt eventuellt självskadebeteende och en hel del frågor om relationer och sånt. Det är inte så farligt som det låter, försök svara så sanningsenligt som det går bara. Kram och lycka till! 
 
"Hej! :) 
Jag har lite frågor till er... Hur många kex (t.ex Bragokex) är ett fullt mellanmål? Dricker ni grön eller röd mjölk? Vilken mat ger mest ångest för er? Är ni intresserade av mode? Vilka är era favoritfilmer? 
Älskar er blogg :)) 
Kram"
 

Tove: För svar om bragokex, läs Hannas svar! Jag dricker grön mjölk. Pasta har länge varit ångestladdat men nu kan jag äta det även om det känns tufft. Den maträtt som skulle ge mig mest ångest idag är nog pasta carbonara, typ vit pasta i gräddig och ostig sås med bacon, annars pizza. Jag älskar kläder! Önskar att jag hade en stor garderob fylld med kläder där jag älskade allt. Jag läser mycket modebloggar och så vidare men kan ändå inte säga att jag följer modet. Jag klär mig väldigt tråkigt egentligen, men jag gillar kläder.
Jag har ingen speciell favoritfilm faktiskt. Gillar rätt mycket! Tack så jättemycket, kram!
 
Hanna: Det varierar mycket beroende på vilket slags kex det är men Brago skulle jag säga runt 7 stycken för ett fullt mellis. Jag dricker grön mjölk. Mina största fearfood är pizza från pizzeria och bacon. Jag är inte särskilt intresserad av mode om jag ska vara ärlig. Intresset har dock ökat markant på sista tiden eftersom jag börjat tycka att min kropp ser okej ut i kläderna, att jag är värd att ha på mig dem. Min favoritfilm är Edward Scissorhands.
 
Sandra: Jag dricker grön mjölk. Sötsaker, vita kolhydrater och energirika livsmedel skrämmer mig mest. Jag älskar mode! Kollar runt på kläder på internet typ hela tiden haha. Mina favoritfilmer är Dear John, The art of getting by och den där jättebra filmen som heter bajs.
 
 
"Hur kändes det för er när ni fick börja träna igen? Kände ni att ni var "tvungna" att träna bara för att ni fick, eller blev ni bara glada? Jag får för tillfället inte träna alls och vissa dagar längtar jag jätte mycket efter att få träna men andra dagar längtar jag inte alls för jag är rädd att jag ska börja se det som ett tvång och få tillbaka all hets runt träningen. Kan ni träna utan att tänka på hur mycket kalorier man bränner osv eller hur funkar det för er?"
 

Tove: Här har du ett inlägg om det! http://attvaljalivet.blogg.se/2013/august/att-hitta-balans-i-traningen.html#comment
 
Hanna: Jo det blev mycket tvång, tyvärr. Första omgången jag fick börja träna igen var värst eftersom jag då orienterade själv en timme i veckan. I början var det kul men i slutet spårade det. Sedan fick jag träningsförbud igen och nästa gång jag började träna var det med pappa vilket gjorde det lite lättare, samtidigt som jag pressade mig själv alldeles för hårt de första gångerna. Nästa gång jag börjar träna igen ska jag vara redo på riktigt, jag ska bara göra det för att det är kul och för att kroppen mår bra av det. 
 
Sandra: Jag blev helt ärligt bara glad eftersom vi började rätt "sent" med träningen. Vi tar det väldigt lungt också och dem veckor som jag nu fått tillåtelse att träna på gymmet har jag gjort det max 1 gång per vecka med mamma så det inte ska bli något tvång och det är någonting som vi kommer vara jättenoga med. Nu ska jag ju dock få börja träna 1-2 gånger i veckan på gymmet och jag är jättetaggad! Eftersom jag inte får göra någon cardio utan endast styrka så har inte mina tankar började snurra så värst mycket, bara lite. Jag tänker väl på kalorierna, men tillskillnad från förut så vill jag nu bygga upp mina muskler inte förtyna bort dem. Ja förstår exakt hur du känner, ibland ville jag bara börja träna nu på en gång medan ibland ville jag inte alls för jag kände att jag inte hade någon ork alls osv. Det bästa för mig nu är att man verkligen känner att man har energin till att träna!
 
"Alla bröd på bilderna är lite grövre, fullkorn och typ 'nyttighetsbröd'. Har du svårt för ljusa bröd?"
 
Hanna: Faktiskt hade jag ingen baktanke med vilka bröd jag hade med på collaget haha. Googlade Pågen och Fazer så tog jag bara några fina bilder. Men ja, jag har svårt med ljusa bröd.
Variation är bäst! Grövre bröd är bra för magen och mättnadskänslan samtidigt som det är sunt och friskt att kunna äta vitt bröd också.
 
"Är det vanligt att man blir trött efter maten om man har ätstörning ?? Varje gång jag äter ordentligt blir ja så trött att jag skulle kunna sova bort hela dagen då jag ätit ordentligt . Normalt äter jag nästa inget men ibland då jag är hemma äter jag o blir då sjukt trött ..."
 
"Hej! Jag har precis börjat följa ett matschema och även om jag inte äter ett fullt matschema ännu så äter jag ändå mer än tidigare, men problemet är att jag är trött hela tiden och det har kommit sen jag började med matschemat. Borde jag inte bli piggare istället för tröttare av att äta mer? Hände detta er också i början?"
 
Svar: Ja det är vanligt! Speciellt om du är underviktig så är kroppen alldeles utmattad och när du tillför energi så vågar den slappna av vilket gör att du blir väldigt trött. Det är väldigt sunt, det är inte bra för kroppen att ständigt vara på helspänn. Testa powernaps! Ställ klockan på någon timme och gå och lägg dig. Det ger väldigt kvalitétssömn och gör en mycket piggare.
 
"fryser du/ni något efter maten? jag gör d, SPECIELLT efter frukosten. kvittar hur varmt det än är, varm mat eller inte, äter sakta / fort...... hela dagen kan tyckas bli förstörd :( 
vid vilket bmi försvann eran frusenhet?"
 
Tove: En period frös jag hela tiden men det var innan vikten hade gått uppåt. Men sen frös jag efter måltider, precis som du. Jag tyckte det var helknäppt, men sen frågade jag min läkare vad det berodde på. Hon sa då att kroppen tar all energi till att smälta maten och eftersom att kroppen fortfarande inte är helt återställd efter svälten så klarar den inte att hålla värmen då, vilket gör att du börjar frysa. Logiskt egentligen.
 
Hanna: Alltså det är inte så att jag fryser extra mycket efter maten eller så. Min frusenhet försvinner inte på något speciellt bmi utan om jag inte äter som jag ska i några veckor blir jag direkt frusen. När jag började hos Scä tog det ett par månader (~5kg) innan jag inte frös sådär galet mycket längre.
 
Sandra: Nej nu fryser jag inte efter maten längre. Men jag gjorde det galet mycket förut, vilket var jättejobbigt. Jag hatar verkligen att frysa. Vet inget exakt bmi när jag slutade frysa sådär mycket, man måste upp gå upp lite men nyckeln var framförallt ett regelbundande ätande med rätt mängd näring.
 
"Om man har anorexia, betyder det att man har slutat att äta helt ett tag. Var det så för er, att ni slutade helt under en tid? Tacksam för svar!! :)"
 
Svar: Nej det behöver det inte innebära. Anorexi betyder att man kontrollerar maten och sin vikt på ett sjukt sätt, ofta använder man sig även av kompensationsbeteenden så som träning eller att spy. 
 
"Hej! 
Är du inlagd just nu? Eller varför äter du på sjukhus? 
Kramar"
 
Hanna: Ja, jag är inlagd på BUP enhet Syd.
 
"Hur känner ni tre kring alkohol? :)"

Hanna: Den här frågan blir ju lite olustig med tanke på att våra föräldrar läser det här haha. Jag själv dricker inte, det beror inte på att jag är ideologiskt emot drickande utan personligen tycker jag att så länge det inte går över styr så är alkohol en källa till glädjekickar och dessutom gemenskap vilket är så mycket bättre än kicken när man skadar sig eller går ned i vikt. Dock ska man absolut inte dricka om man inte äter för det är farligt för levern samt att det är mycket större risk att man tar dumma beslut.
Men som sagt (mamma och pappa) så dricker jag inte. Har inte möjlighet i dagsläget samt att jag tyvärr är rädd för kalorierna.
 
Tove: Jag tycker att man ska våga dricka om man är på fester eller liknande, för att andra gör det. Ska inte uppmuntra någon minderårig att dricka, men vet inte hur gamla ni är. Drick lite till en början, man ska inte vara rädd för kalorierna, det är inte friskt. Dock dricker inte jag, kan bero på att jag knappt varit ute på grund av att anorexin gjort att jag isolerat mig.
 
Sandra: Alkohol har jag tyckt och tycker varit extremt jobbigt men det har blivit bättre nu. På senaste har jag utmanat mig själv att faktiskt dricka alkohol lite då och då på fester, tillställningar osv för att det är normalt och jag vill kunna göra saker som alla mina vänner gör. Dock alltid under kontrollerande mängder, och jag har en öppen dialog om det med mina föräldrar. Det här blir ju liksom lite konstigt för jag vill inte uppmana någon att dricka alkohol.. men samtidigt så ska man inte vara rädd för det. Det är socialt, busigt, spännande, skapar minnen och något som är väldigt roligt. 
 

Måltider och lite allmänt

Mina fyra senaste måltider här på kliniken. Någon undrade om jag var inlagd och svaret är ja, på BUP enhet Syd. Just nu är det extreeeemt dött. Full personalstyrka men utöver mig är det bara en annan patient haha. Stor skillnad mot Scä där det alltid var fullt, men så var det en behandlingsavdelning medan det här är en akutavdelning.

Annars då? Jo det går framåt, jag är jäkligt less på mig själv för att jag sjunkit så djupt i det destruktiva och nu är det extremt svårt att bryta alla beteenden. Men jag har vänt och det är det viktigaste. Framför allt så har jag börjat äta igen vilket är en förutsättning för att man ska kunna komma någonstans alls.

Ikväll är det popaganda som gäller, permis<3 Tove ska också dit men med en annan vän haha. Någon mer som ska dit? Säg hej om ni ser oss det skulle göra min dag!

/Hanna

Ett annat bröd

Tog med eget intiativ ett bröd jag inte ätit på hur länge som helst till frukost. Det är större än mina "vanliga" så jag tog även extra skinka. Go me!

Annars ser min frukost ut som den brukar. Naturell sojayoghurt med pauluns superflingor, apelsinjuice och sen wasas fullkornsbröd med smör skinka + gurka. /Sandra

Våga var den du är

Många lever bakom en falsk identitet. Tror det är speciellt vanligt nu i gymnasiet, kanske var man inte nöjd med den man var innan och har därför spenderat sommaren till att fundera ut vem man ska vara i sin nya skola. Kanske byta klädstil, byta sätt att prata, byta intressen och därmed byta bort hela sin identitet till något som inte är en själv. Jag tänkte i de banorna, det gjorde jag. Jag tänkte att om jag bara skulle komma och vara mig, den tråkiga Tove som ingen egentligen vill ha att göra med, skulle jag ju inte få ett nytt roligt kompisgäng. Alla skulle försöka undvika mig till största möjliga mån och på så sätt skulle jag bli den vilsna själen som aldrig hittade hem. Jag såg inte farorna med att vara någon annan än mig själv, utan bara faror med att faktiskt vara mig. Sen, redan första dagen, insåg jag att jag inte kan vara någon annan än den Tove jag är. Sen om alla skulle tycka att jag var dödstråkig så får dem väl tycka det, men jag vägrar leva bakom en stängd vägg. Det blir lite så, är man inte sig själv kommer all den humorn och glädjen man har inom sig att döljas av någonting annat. Så istället tog jag beslutet att satsa på att vara den jag är. Skratta åt de saker jag tycker är roliga, klä mig i de kläder jag känner mig bekväm i, säga vad jag tycker och inte bara håll med folk för det är bokstavligen det värsta jag vet när andra gör. 
 
När jag bjöd på mig själv och började prata på riktigt med folk kände jag hur jag slussades in bland dem direkt. Ska jag vara ärlig tror jag att alla var osäkra, i olika grader åtminstone. Jag säger inte att alla låg med hjärtklappning och stark ångest innan de första skoldagarna, men ett uns av osäkerhet skulle jag tippa på infann sig i allas kroppar. Ingen visste ju någonting egentligen. Det jag egentligen ville få fram med det här är att du ska vara dig själv, ingen annan. Spelar du någon annan får du inte de vänner som egentligen uppskattar den du är, man blir liksom placerad i fel krets vilket kommer göra att ditt självförtroende sjunker till botten då du känner att du inte passar in någonstans. Men du passar in, du passar in genom att bara vara dig själv. Alla har en plats, så våga prata. Pratar inte du vågar inte heller någon annan prata med dig! 
 
/Tove

Det känns bra nu

Hola! Ligger nu i sängen efter en jättebra dag. Bloggar för första gången från min nya dator som jag hämtade ut idag också, inget mindre än en MacBook Air. Fattar inte hur det gick till, behövde inte ens övertala. Nog pratat om det, vi kastar oss till skolan och maten istället. 
 
Skolan känns obeskrivligt bra. Vi har bildat ett tjejgäng på 7 tjejer tror jag och det kan inte bli bättre. De två senaste dagarna har vi kommit mycket närmare varandra, helt plötsligt känns allt så naturligt, dem är mina vänner. Jag trodde inte att denna känsla skulle infinna sig i min kropp, men jag är nöjd med gymnasiet och jag tror på en bra framtid helt plötsligt. Luncherna i skolan går också bra, jag ska vara ärlig mot er så måste även erkänna att jag tagit för lite några dagar. Men att jag inser det själv är också stort. Att äta i skolan är naturligt och normalt och det är just till det normala jag vill komma. Att vi har bra mat i vår skola gör även allt så mycket enklare, det är gott varje dag! Annars då? Allt flyter på och veckorna går så snabbt att jag inte hinner reflektera över att dagar passerat. Redan torsdag i morgon liksom, förstår ingenting. 
 
Efter skolan idag tog jag tåget till söder för att hälsa på Hanna på bup. Andra gången jag besöker henne där och idag planerade vi New York. Exakt 42 dagar kvar tills hon och jag lyfter. Det kommer bli så bra. 
 
/Tove

Frågor och svar

"Kämpa på Hanna, du är himla fin, tusen kramar till dig! 

Jag har några frågor, hur kan de tvinga dig till sond? Typ sätter de i den när du sover? 
Och hur mycket går man upp i vikt av sond, hur snabbt. Hur länge har man den? 

Tack om du svarar! 
Kram <3"
 

Hanna: Hittills har jag lyckats undgå sond faktiskt, är väldigt rädd för att bli sondad eftersom man går upp rätt rejält i vikt av det. För att bli tvångssondad måste man ha lpt vilket är tvångsvård. Om man stretar emot har de rätt att bälta en, det händer här på BUP medan man på Scä's familjevårdsavdelning håller fast en.
Hur länge man har sonden varierar. Man kan få sond parmanent om man har stora problem med att äta alternativt är så undernärd att man måste få i sig näring så snabbt som möjligt för att inte dö samtidigt som magen inte klarar av så mycket mat på grund av lång tids svält. 
 
Hur mycket yoghurt äter du till mellis Sandra?

Sandra: Drygt 2 dl yoghurt äter jag till mellis.
 
Vad fick dig att välja just knäcke med skinka? Och inget smör heller...förstår att de kanske va för svårt med smör och att de v sjukt duktigt att du ens tog knäcke me skinka men ändå...väldigt anorektiskt
 
Sandra: Vi hade som sagt inga frukter hemma utan bara ett halvt äpple därför behövde jag ta något annat till också, och är ändå nöjd att jag faktiskt inte bara tog det halva äpplet utan försökte kompensera upp det lite. Vet att det såg väldigt anorektiskt ut, men jag är ju inte frisk heller. Det var extra svårt när man var själv också. Men jag förstår din tanke.
 
Varför kunde hon inte röra dig innan? Förstår inte /:

Sandra: När jag mådde som värst så såg jag mina föräldrar, eller allmänt alla som ville få mig att äta, som fiender. Dem blev som monster för mig eftersom jag tyckte att dem förstörde mig, så jag pratade i princip aldrig med dem förutom när jag skrek på dem. Jag fick även psykos om dem rörde mig, så det är inte förräns nu på senaste när jag börjat må bättre som jag kan ha kroppskontakt med dem. Ni skulle sätt mammas lycka när jag frågade henne för typ 1-2 veckor sen om hon kunde massera mig! :)

Mammas födelsedag!

Idag är det mammis födelsedag. Är så glad att vi kommit varandra närmare nu, nu kan vi prata och röra varandra igen. Hon har kämpat så sjukt mycket mig och nu i efterhand är jag så himla tacksam för allt hon gjort för mig. Får så otroligt dåligt samvete när jag tänker på vad hon fått gå igenom och får göra, men hon vet att jag älskar henne.  Och det har jag alltid gjort. <3
 
Snart kommer iaf lite gäster och vi ska äta laxbullar och en quinosallad med vinegreitte. Blir nog en fin kväll! /Sandra
 
 
 

5:2-dieten

På senaste tiden har det pratats mycket om 5:2-dieten. Det är en diet som går ut på att man fastar i perioder, till exempel att man har två veckodagar där man äter frukost och sedan fastar resten av dagen eller att man fastar mellan t.ex. klockan 9 och klockan 5 varje dag.

Det finns olika slags dieter som syftar i olika saker. Dels finns det de helgalna pro-anadieterna (ABC bland annat) men så finns det också dieter som på riktigt förespråkas av vuxna människor så som GI och LCHF. Skillnaden mellan dessa dieter och 5:2-dieten är i de ”friskas” värld ingen alls. Det är bara olika metoder att uppnå ett hälsosammare liv.

Men faktum är att det är stor skillnad. Om man kör GI så utesluter man kolhydrater vilket visserligen inte är nyttigt för en normalviktig, eller underviktig människa, men man äter ändå alla måltider. Det som händer när man istället använder 5:2-metoden är att hjärnan under fastan blir otroligt sårbar. För en överviktig vuxen spelar det ingen roll för deras gamla mönster är för invanda, när fastan väl är slut så äter man som vanligt igen.

Om man däremot är en osäker tonåring och inte tillför hjärnan den energi den behöver är det läskigt lätt att trilla in i fel tankemönster. Även om man när man börjar med dieten bara tänker sig att man ska gå ned ett par kilon så försvinner den logiken ifall man fastar eftersom hjärnan då ställer in sig på att spara energi och vips är ätstörningen framme. Man får en kick och känner sig duktig. Att fasta är alldeles för lätt, mycket lättare än att hålla en konstant kost.

Dessutom är det väldigt stor risk att man efter fastan är så hungrig och sugen att man istället faller in i hets. 5:2-dieten är en genväg till anorexi, bulimi och UNS.

Jag blir så jävla, jävla ledsen när jag sätter på TV:n och möts av ett inslag på Tv4:s nyhetsmorgon där en ung, normalbygd kille helt öppet sitter och förklarar hur bra och effektiv 5:2-dieten är. Hur frisk och välmående man blir, ja kanske blir man till och med en bättre människa av att förvägra sig själv att tillfredsställa det mest basala behovet vi har. Hur fan kan en vuxen människa förespråka att normalviktiga människor ska fasta?

Barn och ungdomar lär genom att härma. Det är inte så att man börjar med en diet för att man vill bli sjuk utan man är desperat efter att ”bli en bättre människa”, vilket enligt dagens ideal bara kan uppnås i den perfekta kroppen. Jag vet att Sverige har ett växande problem med övervikt vilket orsakar livshotande sjukdomar, men de överviktiga har nästan alltid en ätstörning de med. Och som jag sa tidigare är sannolikheten att fasta övergår i hets väldigt stor. Dieten kan alltså få motsatt effekt, speciellt hos de som behöver gå ned i vikt.

De som öppet lovprisar 5:2-dieten menar väl, de vill att Sverige ska bli friskare och lyckligare. Men jag vet att en diet som innebär fasta inte är vägen dit. Inte för majoriteten av Sveriges befolkning och framför allt inte för Sveriges framtid, vilket i stor grad är unga, duktiga tjejer vilka är de som har störst benägenhet att bli ätstörda.

Kan vi inte snälla alla bara höja våra röster mot det här idiotiska fenomenet? För alla barns skull? För vår egen framtid. Ingen är värd ett liv med en ätstörning, det är så otroligt onödigt att slösa bort några av sina bästa levnadsår på att tänka på mat, svälta, hetsa, spy och hetsträna.

/Hanna

Om att unna sig och när är man frisk?

"Hur ska man våga acceptera att man ibland helt enkelt är hungrig och äta mer? hur ska man kunna tillåta sig själv lite extra mat om man inte blir mätt eller faktiskt unna sig lite naturgodis ibland? jag har extremt svårt för det och antar att många andra har svårt att tycka det är okej att släppa kontrollen och äta? normala människor tänker väl inte på vad de äter eller när eller hur? eller gör de?"
 

Eftersom jag själv inte är frisk vore det ganska falskt att mig att påstå att nej det gör man inte, trots att det är min klara övertygelse. Så för att vara helt säker så har jag frågat runt lite bland olika psykologer/dylikt och vänner. 
Därför kan ni nu lita på mig när jag säger att nej, friska människor tänker inte på vad de äter, när eller hur.
 
Visst finns det många, speciellt tonårstjejer tyvärr, som i perioder tänker mycket på vad de äter. Men det går över och det tar inte alls upp lika mycket tid som för en ätstörd. 
 
Det är otroligt svårt att ta det där steget till att lyssna på kroppens signaler och kunna unna sig. Det enda man kan göra är att våga utmana. Första gången kommer det att vara svinläskigt och förmodligen ge en del ångest, men man dör inte av ångest och när man gjort det några gånger kommer man inse att det var visst inte så farligt ändå. Det gör ingen skillnad på min vikt. 
 
/Hanna
 
 
 
"Jag undrar vad kriterierna är för att man ska räknas som frisk? 
Jag har nått min målvikt (till och med gått över den), fått tillbaka mensen, är pigg och glad och har inte upplevt den dör Dimman på jättelänge. 
Jag börjar träna dans som jag älskar näste vecka och ser fram emot det, just för att det är så roligt! 
Jag är nöjd med min kropp och äter utan att någon tittar på eller säger åt mig. Äter också "
 

Jag tycker att det är man själv som bäst känner ifall man är frisk eller inte. Det kan förstås vara svårt att avgöra eftersom ätstörningen gärna vill få en att tro att man är frisk fast man har massa sjuka beteenden. Därför gäller det att vara uppmärksam och framför allt prata med folk i sin omgivning om sina tankar för det är jättesvårt att själv urskilja vad som är friskt och vad som är sjukt.
 
Egentligen spelar det inte så stor roll, känner du att du är frisk så var då det fullt ut! Se till att inte trilla tillbaka bara.
 
Kram och lycka till, du har hela livet framför dig nu<3
 
/Hanna

Mellis helt själv

Innan har jag ju berättat att jag ätit mellis och andra måltider utan mina föräldrar, men tillsammans med kompisar. Men idag så åt jag faktiskt melliset HELT själv. Varken min syster eller mamma var hemma så då bestämdes det att jag skulle ta det själv. Det blev lite knasigt när jag insåg att det bara fanns ett halvt äpple hemma när jag egentligen ska ha två frukter/1 banan men jag bajsade på tankarna och la till en knäckemacka med skinka till. /Sandra
 
Naturell sojayoghurt m. pauluns müsli, ett halvt äpple + knäcke m. skinka.
 
 

Frågor och svar

 "Har du berättat för dina nya klasskompisar/lärare/osv att du har anorexia? 
Hur gör du med exempelvis förmiddagsmellanmålen nu när du går i skolan?" 

Tove: Nej det har jag inte. Nu till en början vill jag i alla fall att dem ska se mig som Tove och inte som "hon med anorexi". Vet inte om det är smart eller inte, men kände att det var lättast så. Om jag blir bra vän med några lär jag berätta för dem om ett tag, men jag har ingen lust med att gå och berätta för allt och alla i första hand.
 
 
"Är falafel gott föresten? Vilken sås är godast till det. Skulle vilja testa det :)"

Tove: Om falafel är gott? Finns bara ett svar på den frågan, OMG JAAA. Falafel är definitivt min favoritmat för tillfället. Jag tycker tzatsiki eller någon annan yoghurtsås passar bra till, på avdelningen fick vi morotstzatsiki vilket också var gott!
 
 
"Lägger du upp maten själv nu?"

Tove: Ja det gör jag! Känns så normalt och skönt istället för att ha en mattant eller mamma som lägger upp i skolmatsalen.
 
 
"Hur gör ni för att klara av kommentarer av folk om er viktuppgång etc?.. Just nu är det det som håller mig tillbaka från att vilja gå upp i vikt"

Hanna: Folk kommenterar väldigt sällan min viktuppgång vilket jag är glad över. I början hände det dock flera gånger och det gjorde mig ledsen, men jag vägde fördelarna att vara frisk framför att vara sjuk mot varandra och fortsatte kämpa. Att folk påpekar att man gått upp i vikt är väldigt plumt gjort men samtidigt måste man förstå att deras mening är god, de säger ju det som något väldig positivt, men att sjukdomen gör att orden förvrängs. Är det någon som vid upprepade tillfällen säger sådana saker tycker jag absolut att man ska säga ifrån. 
 
Tove: Jag tyckte det var jobbigt att höra av folk att de tyckte man blivit finare, det kopplades ju direkt till viktuppgång och att jag såg grotesk ut. Men att få en kommentar om att man ser fin ut borde man bli glad över, även om jag vet att det till en början är omöjligt. Stå emot och lita på att de inte menar något elakt.
 
 
"Men på scä familjevårdavd så är det ju yoghurt o flingor och TVÅ mackor? ❤ iallafall när man ska upp i vikt...och vad jag minns. Kanske ändrat nu?"

Hanna: Det varierar, olika matscheman till olika kroppar. Men att äta två mackor till är väldigt vanligt och många behöver det, dock inte min kropp. 
 
Tove: Tror att mobila har två mackor på sitt grundschema så att säga medan avdelningen hade en. Väldigt skumt att de inte sammarbetar på det sättet. Jag blev väldigt förvirrad när jag kom från öppenvården till slutenvården, kände mig lurad.
 

Vilken helg

Hela helgen har varit fylld med saker så bloggen har hamnat åt sidan. 
 
I fredags så var jag i skolan på dagen, sedan var jag iväg på en "intervju" för att bli barnvakt och jag fick jobbet! På kvällen var jag på en avskedsmiddag hos en fin kompis, jag hade bestämt mig för innan att jag skulle komma dit helt omedvetandet om vad som skulle severas och sedan skulle jag äta det som bjöds. Nån gång måste ju vara den första. Det blev kycklingspett, fruktfat, italiensk pastasallad, bröd, ost mm. Pasta har ju varit en av mina största fearfoods, men det gick bra. Faktiskt väldigt bra. Och det var verkligen gott. Hade det jättetrevligt och kom sedan hem för att äta kvällsmål.
 

 
Lördag. På dagen var jag på landet och pluggade. Jag har förlängt några kurser så jag ska få möjligheten att höja mitt betyg, så imorgon ska jag göra prov på SCÄ hos Meta. På kvällen hade en av mina närmsta vänner en stor kräftskiva. Vi åt middag, i de flestas fall kräftor, paj osv. Jag åt kyckling och en potatissallad. Vi drack lite skrattdricka och sjöng massa nubbesånger innan resten kom. Denna kväll var lik som förra jättekul! 
 
Portionen ser faktiskt mindre ut än vad den var i verkligheten fyi.
 Älskibästi!
 
Så detta var min helg. Idag har jag ätit sushi med mamma och min syster, pluggat, solat och nu ska jag snart lägga mig för att ladda upp för prov och sedan skola. Hoppas ni haft en fin helg, det har jag verkligen verkligen haft. /Sandra
 
 

Frågor och svar

"hej, jag lider av anorexia och har blivit tillsagd att jag måste gå upp i vikt, men istället för att svälta mig själv så vräääker jag i mig allt onyttigt jag får tag på och jag kan inte sluta? är det normalt efter anorexian eller har ni blivit utsatta för det ngn gång? vore väldigt tacksam för svar lider av det här något så otroligt mycket."

Svar: Ett inlägg om det finns HÄR (länk).
 
"varför dricker ni/du ofta jokk?"
 
Tove: På avdelningen fick man inte dricka vatten till någon måltid, istället serverades måltidsdryck eller mjölk. Mina föräldrar höll kvar i det där, så nu dricker jag JOKK till alla middagar. Det är supergott så rekommenderar det verkligen!
 
"Var i Stockholm bor ni tjejer?:)"

Hanna: Jag bor i Tyresö, ligger ca 20 min söder om Stockholm.
 
Sandra: Jag bor i Danderyd och i Näsbypark, ligger lite norrut om Stockholm.
 
Tove: Jag bor i Vendelsö, som ligger precis bredvid Tyresö. Alltså strax söder om Stockholm.
 
 
"Kan man få receptet på denna maträtt med kassler? Precis nåt sånt jag letat efter!" 

Tove: Jo absolut. Ska ta och leta upp det!
 
 
"Tyckte det var oerhört klumpigt av dig att skriva ett sådant inlägg. Som du själv skriver tävlar allt och alla med varandra, ändå ska du i nästan punktform beskriva allt sjukt du gjort. 
Väldigt onödigt, du triggar medvetet alla andra som också är sjuka. Samtidigt ger du en massa "råd" om hur man ska tänka, men du själv gör precis tvärtom. Bli frisk - och sen blogga."

Hanna: Jag tänker inte hålla ett försvarstal utan ber om ursäkt för att inlägget fick dig att må dåligt. Dock så är det inte okej att du säger att jag medvetet triggar andra för det är det sista jag skulle göra. Omedvetet kanske, men inte medvetet. Min intention var att få folk att kanske släppa greppet om sjukdomen. 
När jag är frisk kommer jag sluta ätstörningsblogga eftersom min hjärna då kommer vara fyllt med saker som inte har med sjukdomen att göra. Skulle vi sluta blogga tills vi blev friska skulle det inte bli någon blogg alls och dessutom skulle det i alla fall få mig att bli friskare långsammare. 
 
 

Mat

 
Några måltider de senaste dagarna. En köttbulle har gömt sig under tomaterna så det är åtta stycken precis som det ska vara.
 
"Är tre små potatisar standardmåltid? Jag brukar få 4 stora, blir inte det för mycket då?"
 
3 äggstora potatisar är standarden. Här på sjukhuset är potatisarna väldigt små så då blir det 5 stycken. 
 
/Hanna

Mobbing del 2

Så vad ska man göra om man man nu är mobbad eller har varit mobbad? Det absolut viktigaste är att inte acceptera sin situation. Ingen människa är någonsin på något vis värd att bli nedtryckt. Det spelar ingen roll vad ditt huvud säger för man kan tyvärr inte lita på sig själv i de fallen. Du är alltid värd att få vara dig själv, alla människor är vackra någonstans både på utsidan och insidan och det är bara de egenskaperna som ska uppmärksammas och framhävas. Gör omgivningen något annat är det fel.
 

Jag önskar att Sverige såg ut som så att om man sa till vuxna så skulle mobbingen sluta. Men så är det nästan aldrig, tyvärr. Kanske i lågstadiet men inte senare. Därför rekommenderar jag er som är mobbade eller utfrysta att byta skola helt. Åtminstone klass om det inte är möjligt med skolbyte. Jag är väldigt ledsen för att det är den utsatta som måste göra en förändring och inte de som mobbar men jag tycker ändå att det är prioriterat att få en snabb lösning där individen inte tar större själslig skada än den som redan är skedd.
 
Det viktiga sen när man löst situationen, och egentligen under hela tiden, är att prata med någon. Det kan kännas hur jävla jobbigt och onödigt som helst "jag är ju ful och tjock som de säger varför ska jag prata om det?", "jag är inte värd något mer än det här", "de vuxna kommer bara att göra det besvärligt för mig" osv. Men det är inte så det är. 
Visst kan det bli värre om man går till en inkompetent lärare och berättar men alla vuxna i ens omgivning är inte idioter trots att det kanske känns så, speciellt om man blivit sviken en gång. Det är alltid bra att prata med andra unga men hur fina vänner man än har kan de aldrig hjälpa på samma sätt som en vuxen.
 
I två år efter att jag bytt skola gick jag utan att säga så mycket som ett ord om hur dåligt jag mådde över det till mina föräldrar. Missförstå mig inte, jag har världens finaste föräldrar men jag kände inte då att jag kunde prata med dem. Istället tog jag tillslut beslutet att gå till ungdomsmottagningen och där fick jag för första gången prata på riktigt. Det gjorde väldigt, väldigt ont men jag ser nu i efterhand hur mycket det var värt för mig.
 
Det krävdes inte någon jättelång terapi utan jag behövde bara få berätta, släppa ut och få nya perspektiv. Så jag ber er som är i samma situation att gå och prata med någon! Föräldrar, lärare, kurator, mormor, ungdomsmottagningen, tränare.
 
Min kik är HannaLarsson98 hör gärna av er<3
 
Jsg ska inte påstå att jag är helt återställd efter mobbingen, långt ifrån det tar många år att bygga upp en självkänsla som brutits ned så totalt (speciellt som jag fortsatte att mobba mig själv ännu hårdare efteråt) men jag har kommit en bit på vägen! Jag vågar prata lite mer om det och även om jag fortfarande känner oro varje gång jag går utanför dörren så är det inte den brutala skräcken längre. Jag vågar faktiskt vara ute och för några veckor sedan tog jag det enorma steget att våga gå in i våran lokala mataffär där jag vet att de som mobbade mig befinner sig ibland!
 
/Hanna

Dagens lunch

Lunchen idag blev nudlar med fläskfilé som låg i en sås med smak av kokosmjölk, rödcurry och chili. Blandade grönsaker i såsen så som paprika, sockerärtor och morötter, sen hade jag även färska morötter till + ett glas mjölk.

/Tove

Ett brödtips

 
Att variera bröd kan vara väldigt svårt. Det är lätt att man fastnar vid samma, för att andra sorter kanske innehåller några fler kalorier eller för att det helt enkelt blivit en trygghet att äta samma bröd som smakar samma och har samma ingredienser. 
 
När jag träffade Sara senast så berättade hon att de kommit på en jättesmart lösning! Låt dina föräldrar köpa hem flera olika brödsorter och sedan tar de några skivor av varje och lägger i en tom påse. Den påsen är bara din och varje gång du ska äta macka så tar du en skiva där ur tills alla är slut. 
Det är viktigt att det bara är du som tar bröd ur påsen eftersom du inte ska vinna på att spara de "läskigaste" brödskivorna längst och därmed öka sannolikheten att någon annan äter upp dem. 
 
Fördelarna med att göra på det här sättet är: 
 
1. Du vet inte vilket bröd det är du äter och kan därför inte lika lätt söka upp kalorierna på nätet/läsa på påsen
2. Alla fördelar med variation, det är godare och friskare. När du gjort det här ett tag så kommer din rädsla för olika bröd så småningom att försvinna, tänk vilken frihet att slippa ta med sig sitt eget bröd vart man än går!
3. Att ha en egen brödpåse där man äter alla skivor gör att om man skjuter upp de bitarna som väger 2 gram mer måste man äta alla på följd sen. Så mycket bättre att bara ta tag i det jobbiga för det är först då rädslan försvinner.
 
 
 
/Hanna

Frågor och svar

"Hur fungerar det med träning, hur mycket får ni träna i veckan? :)"
 
Hanna: Jag har får för tillfället inte träna alls. 
 
Sandra: Ridning 1 gång/vecka och styrka på gymmet 1-2 gånger/vecka.
 
Tove: Jag tränar 3 gånger i veckan ungefär.
 
"Hej tjejer! 
Jag vet att ni redan har skrivit detta ett antal gånger, men jag hittar inte något inlägg, men kan ni skriva era matscheman för att gå upp i vikt? 
Är det jätte viktigt att man äter smörgås som fm mellis och fil med müsli som em mellis osv.? 
Jag skulle jätte gärna vilja ha lite olika alternativ till frukost och mellis. 
Jag har bara fått rekommendationer och inget direkt nedskrivet, så jag börjar få brist på idéer och är osäker på om jag äter tillräckligt. 
Tack på förhand! Kämpa på!"
 
Svar: Hej! Det här med hur mycket man ska äta för at öka i vikt varierar enormt, vilket är en postiv och fullt naturlig sak eftersom allas kroppar fungerar olika. Är kroppen väldigt van vid att äta lite kan man gå upp i vikt på ett halvt matschema men det är inte sunt och om man ökar till fullt kommer man inte gå upp mer utan det enda som händer är att man får en bättre förbränning och blir piggare!
Det är inte alls viktigt utan det är bara förslag. Ju mer variation desto bättre. Listan med mellisförslag från Scä får du HÄR (länk).
 
Här kommer också en bild på mitt (Hannas) nya matschema som jag ska öka i vikt med (det är dock knappt ett fullt matschema men som jag skrev tidigare handlar det om vad kroppen är van vid, förmodligen kommer jag öka matschemat nästa vecka). Kanske är kul att se, speciellt som det är lite annorlunda från hur våra matscheman sett ut tidigare. Mer variation, grönsaker på mackan och mjölk i téet vilket gör att det blir mycket godare!
 
 
 
"Det kan ju även vara så att den som du tycker är så smal har komplex just för att den är smal, och tycker det är jobbigt när folk tittar. Jag har vänner som försöker gå upp i vikt men naturligt har svårt att göra det. Som är jätteglada om vågen visar mer. Alla vill inte vara pinnsmala. De flesta eftersträvar inte det och skulle tycka det var en ganska oväsentlig sak att vara bäst på. Smartast, roligast, snällast kanske... men smalast????"
 
Hanna: Absolut! Det jag syftade på var mig själv som sjuk person, jag och de flesta andra sjuka strävar ju tyvärr efter att vara smalast. Sedan finns det också en stor grupp människor som skulle göra allt för att bli lite större och det kan vara precis lika jobbigt. 
 
 
Fortsätt fråga! Alla svar är på väg.

Vi slösar bort våra liv

Jag har länge känt att alla pratar hit och dit om hur siffran på vågen inte betyder något och om hur fint livet kommer bli så fort jag släpper anorexin. Ärligt, jag är så less på allt prat, allt prat som ska försöka få mig att tro på en värld som inte ens existerar. Jag står hela tiden och väger fördelarna och nackdelarna med att vara sjuk eller frisk mot varandra. Jag tvekar, jag bestämmer mig och tvekar igen. Det borde vara ett så lätt beslut, men det är så svårt. Men att svänga av på vägen som går till det sjuka leder ingenstans. Det leder till ett tomt, mörkt intetsägande rum. Ett rum som man känner trygghet i för stunden eftersom områdena är så avgränsade. Man är där man är, fokuserar på att tappa i vikt och egentligen ingenting annat. Fast vem vill leva i det där mörka rummet hela sitt liv? Vägen till det friska däremot, jag ska inte lura i er massa skit om att livet kommer bli perfekt så fort du börjar vandra där för det lär bara göra dig besviken. Det är inte en lätt väg, inte ens i närheten.  Men hos friheten, det är där möjligheterna finns. Möjligheterna att göra något med ditt liv, väljer du att vara sjuk finns inte ens några möjligheter.
 
Det finns så många människor där ute som rent ut sagt slösar bort sina liv. Jag är en av dem, förmodligen du också. Jag tänker på mat och ser livet passera, jag sitter i min soffa och tänker på middagen samtidigt som minuterna flyger förbi utanför mitt fönster. Jag sitter kvar, istället för att kasta mig ut i tiden och faktiskt ta vara på den. Tid är värdefullare än vi tror eftersom vi aldrig får tillbaka den igen. Jag vill inte sitta som vuxen och ångra att jag slösade bort hela mitt liv, ångra att jag valde att inte ta tag i det när jag hade chansen. För min chans är nu, inte i morgon. Morgondagen är en fortsättning på min chans men jag måste greppa den någon gång. Hålla kvar i ett fast grepp och inte släppa den efter några dagar för att sedan försöka ta tag i den igen.
 
/Tove
 

En annan frukost

Vi hade slut på både juice och yoghurt imorse så därför fick vi mixra ihop en annan frukost. Havregrynsgröt m. äpple, nektarin-smoothie och en aktivråg m. ekologiskt jordnötssmör och skinka. /Sandra

Laxmiddag

Idag blev det kokt lax med röd pesto, potatis och grönsaker. + ett glas sojamjölk. /Sandra
 
 
 
 
 
 

Lite pepp sådär

Det är väldigt svårt att behålla motivationen när man kämpar mot en ätstörning. Folk säger hela tiden åt en att tänka på hur mycket bättre man kommer må när man väl är frisk men jag tycker det är svårt att tänka så långt, det är liksom så avlägset.
 
Istället försöker jag tänka på känslan jag har när jag är sådär jättemotiverad. Ni vet, pirret i magen, hoppet, ljuset, ja det känns bra helt enkelt. 
Så jämför jag det med känslan när jag beslutar mig för att helt gå med sjukdomen. Vid de tillfällena uppstår bara et lugn, inget pirr, inget hopp, ingen glädje bara ett lugn. En lättnad. 
 
Så när jag sitter där med beslutsångest upp till öronen, frisk eller sjuk frisk eller sjuk, så har jag på sista tiden försökt tänka på de tillfällena när jag är motiverad på riktigt. För om den känslan är så bra, hur bra kommer då inte riktig lycka kännas?
 
 
Här får ni en bild på en rolig katt. Har ni som jag en förkärlek till fula katter så kan ni titta in på min tumblr http://kattochsvar.tumblr.com/ Puss!
 
/Hanna

Frukost och ett nytt bröd

Min frukost. Ja ni ser rätt, det är ett annat bröd än aktivt flerkorn!

Jag har ju så mycket ångest ändå att jag lika gärna kunde passa på att byta bröd. Ångest är ju inte farligt utan bara obehagligt, men går man inte emot försvinner den aldrig någonsin.
Dessutom var det så mycket regler och tvång runt mitt gamla bröd att det faktiskt kändes bättre att byta till ett som jag inte ens vet exakt kaloriinnehåll i! Läskigt förstås, jätteläskigt, men för varje gång jag äter det här nya brödet så blir det lättare!

/Hanna

Happy

Igår var det första dagen i skolan. Andra året i gymnasiet, och det känns bra. Efter skolan så åkte jag och ett par kompisar hem till mig och lagade lunch som vi åt ute i solen, sedan låg vi i soffan och tittade på tv, skrattade och åt mellis innan vi drog in till stan för att möta upp ännu en kompis för att äta sushi i stan. Så himla stor skillnad från mitt mående från förra året och från idag, förra året så åkte jag hem själv efter skolan för att dricka näringsdryck med föräldrarna medan alla andra åkte till stan. Medan igår kunde jag vara med. När jag kom hem blev det dock jobbigt, kanske för att det har varit väldigt mycket utmaningar och ansvar för mig de senaste dagarna så det blev lite mycket på en gång. Men det är okej, för nu vet att jag att det bara kan bli bättre. /Sandra
 
Sushi-middag på Happy som ligger på strandvägen. Tips!
 
 
 

Skollunch

Andra skollunchen avklarad och jag tycker det gick bra! Falafel, potatis, tomatsås, sallad, rivna morötter och ett glas mjölk. Tycker falafel och potatis var en konstig kombination dock... Hoppas er dag varit bra, nu ska jag till scä om ett tag!

/Tove

Att vara sjukast

Det vänstra bilden är jag i Maj och den högra bilden är jag nu, ni ser vad den här sjukdomen gör med en människa. 
 
Jag vet att många av er blir triggade när jag skriver att allt inte är toppen. Jag vet att ni tänker, medvetet eller omedvetet, "jag önskar att det var jag, jag ska dit och då kommer jag att vara nöjd".
 
Den här jävla tävlingen driver mig till vansinne. Det är helt sinnessjukt att man inte bara ska slåss mot en inre demon och att den demonen får en att slåss mot sina förldrar och behandlare utan den får en även att försöka "vinna" över andra sjuka. Det blir som en enda ond cirkel där sjukdomen hela tiden blir vinnaren, nedåt, nedåt, nedåt. 
 
På bild nummer ett var jag varken frisk eller lycklig, faktum var att jag mådde väldigt dåligt. Men till skillnad från bilden till höger var jag en människa. Jag hade fortfarande destruktiva tankar och hatade mig själv men det fanns en bit av min hjärna som faktiskt var min och där mina tankar fanns. På den andra bilden är det inte Hanna ni ser utan Ana i Hannas utmärglade kropp. 
 
Första gången jag började tävla i att vara sjukast var strax efter att jag börjat på Scä då jag började förstå mer om sjukdomen och samtidigt hittade till alla bloggar. Jag började prata med andra sjuka, jämföra mig, sätta upp nya mål. "Jag måste vara sjukast och det kommer jag bli om jag börjar gömma mat" så jag gömde mat men direkt flyttades tanken till "jag måste gömma mer och så måste jag träna". Hela tiden blev målen större och värre.
 
Jag har nu gjort många saker som klassas som sjuka. Jag har gjort många av de grejerna som jag för ett par år sedan tyckt varit helt sinnessjuka. Jag har offrat hela mitt liv för att bli sjukast. Men är min sjukdom nöjd? Tycker den att jag blivit tillräckligt sjuk? Nej. Inte ens i närheten. 
 
Jag pratade med en person som varit på andra sidan och enbart tack vare otroligt kunniga läkare kommit tillbaka till det här livet. Hon har gjort precis allt det där som "jag" känner att jag måste göra för att bli sjukast. Jag frågar henne vad som håller kvar henne, jag tycker att nu borde hon ju kunna vända för hon har ju varit sjukast, och vet ni vad hon säger? "Alltså jag vet inte riktigt... Jag tycker inte att jag varit så sjuk".
 
Din sjukdom kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att vara nöjd. Om inte du gör motstånd kommer den inte att ge sig förrän du är död. På riktigt. 20% av alla som drabbas av anorexia dör på grund av sjukdomen så det här är på allvar, du kan inte vänta till imorgon utan du måste vända nu. Nu på en gång. 
 
 
Jag vet att många personer som blivit friska från ätstörningar säger att det vände för dem när de insåg att de var sjukast och med det i bakhuvudet har jag hela tiden strävat efter att komma till den där punkten. Gör jag bara det här och det här kommer det kännas rätt att bli frisk sen. Men nu förstår jag vad de här människorna menar när de säger att de varit sjukast. 
 
De har inte varit sjukast i den benämnelse att de gjort alla sjuka saker som går att göra, för hade de det hade dem varit döda nu. Det dom menar är att de förstått att de aldrig kommer att känna sig nöjda i sjukdomen. Att de väljer att vända och därmed aldrig kommer bli sjukare än vad de är på den punkten de står nu. 
 
 
Jag har bestämt mig nu. Sjukare än såhär tänker jag inte bli. De hotar med sond och jag slits i tre delar. 
- Bli sondad för att bli sjukast
- Inte bli sondad för att slippa gå upp så snabbt i vikt
- Inte bli sondad för att gå den svåra vägen via maten men som kommer göra mig frisk snabbast
 
Ska jag vara ärlig lockar det första alternativet nästan mest. Men jag har valt oc jag har valt det sista. Jag ska bli frisk och det kommer jag aldrig att bli om jag inte helhjärtat går in för det. Ingen terapi i världen kommer få mig frisk om jag inte äter. Det är inte fysiskt möjligt. 
 
Det blev ett väldigt mörkt inlägg det här men jag tror att det är viktigt att folk förstår att den här sjukdomen inte är en lek. 
 
(Har ändrat i inlägget efter klagomål)
 
/Hanna
 

Curry dinner

Dagens middag blev gratinerad kassler och ananas samt paprika i en currysås. Till det ris, färska grönsaker (gurka, paprika och lite ananas) + JOKK

Många ätstörningsbloggar lägger upp bilder på måltider som är så "nyttiga" att det blir ohälsosamt. De saknar oftast ordentliga fettkällor, det som ska vara såsen kanske är ersatt med keso och kolhydratsdelen är ofta bulgur. Det är något som stör mig så mycket. Jag vill visa att man faktiskt kan äta helt vanlig mat utan att det är någon fara. För det kan man, tro det eller ej!

/Tove

Att triggas av andra smala

"Jämför ni er mycket med folk runt omkring? Har ni något tips på hur man kan hantera jobbiga känslor som uppkommer när man tex går på stan/är i skolan och ser massor smala personer som triggar sjukdomen?"
 
 

Hej vad bra att du ställer den frågan för det är en sak många (t.ex. jag) har väldigt svårt med. 
Ja, jag jämför mig otroligt mycket med folk runtomkring. När det är som värst går jag omkring och kollar på precis alla människors kroppar, jämför, räknar.
Jag minns speciellt ett tillfälle när jag var i Mexico i julas, bara några veckor innan jag blev inlagd på Scä. Vi bodde på ett hotell precis vid stranden så alla gick omkring i badkläder precis hela tiden. Jag skrev den här texten då
 
"kroppar. dessa miljontals celler programerade att utföra olika uppgifter och som tillsammans skapar en så komplex helhet att det ibland bara blir helt snett, som i mitt huvud. 
överallt kroppar. fett, muskler, ben, hår, fett. 
det är något fel med min blick. något skevt i hur nervsignalerna går genom hjärnan och kroppen. jag försöker trycka undan det, försöker sysselsätta mig och fokusera på annat. men det hjälper inte och efter några timmar av total härdsmälta i huvudet där siffror och jämförelser, allt relaterat till folks kroppar, härjat så ger kroppen efter. jag ligger på hotellrummet och skakar och mår obeskrivligt illa och kan inte röra mig av smärta och fryser och svettas innan jag slutligen somnar och får sova i en timme innan det är dags för middag."
 
Jag räknade, mätte, jämförde så maniskt att till och med kroppen tillslut gav efter. Visar tydligt på sambandet mellan psyke och kropp.
 
Det är väldigt, väldigt jobbigt att acceptera att det finns smalare människor än en själv. Speciellt när man kämpar hårt med att acceptera att ens egen kropp ser normal ut, så kommer det någon pinnsmal och bahm har ätstörningen tagit över hela ens hjärna igen. Varför ska jag se ut såhär när hon får se ut sådär?
 
Det bästa är om man bara kan acceptera faktum att du kommer aldrig att kunna vara smalast. Personen som lever i den där kroppen mår med allra största sannolikhet dåligt. Mår man inte psykiskt bra spelar det ingen roll vilken kropp man har och det är faktiskt omöjligt att må bra i en kropp som är undernärd. 
 
Jag har ändå haft svårt att acceptera att jag inte är smalast men så hade jag det där ganska jättekonstiga men väldigt bra samtalet med min behandlare för några dagar sedan. Hon sa "Hanna du kan inte vara bäst i allt. Jag vill inte direkt påstå att du är girig men du måste träna på att vara generös, låta någon annan vara värst någon gång!" Jag inser att hon har rätt. Vem är jag att smalhetsa min omgivning? Vad är jag för förebild för alla unga tjejer genom att gå omkring i en grovt underviktig kropp och om inte det var nog så kallar jag mig själv tjock. Om nu idealen ska se ut såhär så är det inte mer än rätt att någon som är naturligt smal ska få vara smalast medan jag är "bäst" på de egenskaper som är mina främsta.
 
Hoppas det var till någon hjälp <3
 
/Hanna
 

Fagerö

 
I två dagar har jag nu befunnit mig ute på min bästakompis landställe för att fira att hon fyllt år. Detta innebar alltså att jag skulle ha eget ansvar för maten, äta tillsammans med många andra från båda könen, inte gå mina "dagliga promenader", ha folk runt omkring 24/7, bada med andra och mycket mycket mer. Kortfattat alltså en väldigt väldigt stor utmaning för mig. Speciellt med maten. Jag har ju innan vid ett par tillfällen ätit mellis med kompisar, men nu handlade det om att äta 6 gånger om dagen utan föräldrar så det är ju skillnad. Men det gick bra. Faktiskt väldigt bra. Jag hade med mig matlådor och egen mat om ni undrar, och jag hade väldigt fint stöd från allihoppa. Jag skulle ljuga om jag inte sa att det har varit jobbigt imellanåt, men samtidigt har jag haft det så himla himla bra. Är så jäkla glad att jag valde och fick hänga med. /Sandra
 
 
 

Första dagen i gymnasiet - check

Då var den första dagen avklarad, känns konstigt.
 
När jag tog bussen i morse var jag så nervös. Väl framme stod alla och tryckte utanför huvudentren. Några såg mer självsäkra ut än andra medan det fanns vissa som var omöjliga att läsa av. Strax efter 9.15 öppnade rektorn dörren och vi alla visades ner till matsalen. Där presenterade sig massa lärare, rektorn höll även ett tal och berättade lite allmänt om skolan innan vi blev indelade i våra klasser. Vi fick skriva matteprov redan idag, dock bara så att lärarna ska veta vilken nivå vi ligger på eftersom att alla kommer från olika grundskolor. Det känns så knäppt på något sätt att jag ska gå heltid, men samtidigt så skönt. Det är bara väldigt ovant antar jag. Klarar jag det här kan jag vara så stolt över mig själv, men viker jag ner mig för anorexin ytterligare en gång lär jag ångra mig resten av livet.
 
Jag vet att det var någon eller några av våra läsare som också skulle börja på Östra gymnasiet idag. Det kändes lite konstig att du/ni visste vem jag var medan jag satt där helt ovetande. Ni får jättegärna hälsa på mig, det skulle vara så kul! Möjligt att det finns någon av er som går på Östra fast kanske i 2:an eller 3:an också. Så kom och hälsa, skulle bli jätteglad! Kramar.
 
(I morgon är det skollunch förresten, taggaaaaa)
 
/Tove

Q&A - korta svar

Hur många kalorier ska ni äta på en dag?
 
Svar: Det varierar mellan oss beroende på våra matscheman, men vill inte skriva ut några exakta siffror det är inte viktigt.
 
Behåller du vikten med det schemat eller är det till för att öka? :)

Tove: För tillfället öka, men tar du bort en macka med pålägg och en dryck från schemat så har du mitt schema för att stå still.
 
Vad var det för hemsida?

Hanna: Hehe det är typ extremt pinsamt att säga... Men okej då, kpwebben haha. Obs detta var längesedan nu har alla blivit äldre och ingen är medlem på kpwebben längre (pga sidan finns ju inte). 
 
Ni är jätte fina tjejer glöm aldrig det! Sandra jag älskar den där toppen är helt kär! Vart har du köpt den? Puss på er!
 
Sandra: Tusen tack. Den kommer ifrån Bik Bok. Puss!
 
Är raw bites goda? och vet ni vilka affärer man kan köpa de? Har letat men hittar bara eat natrual. 
Kram till er alla

Svar: Ja det tycker vi verkligen! Du kan köpa de på hälsobutiker såsom Life, Blueberry mm. Vet även att de kan finnas på välsorterade Coop-butiker. 
 
Hur många kalorier ska varje måltid på en dag ca innehålla i erat schema? Och hur stor skillnad är det från vad ni sen ska äta när ni kommit upp i normalvikt?:) älskar eran blogg!!
 
Sandra: Kalorier är något jag inte tänker skriva ut i den här bloggen. Hm det vet jag faktiskt inte än och det är ett orosmoment för mig, men skillnaden kommer nog ändå inte blir så stor eftersom när man kommit upp i normalvikt så får man ju börja röra på sig mer. Vad kul att du tycker om vår blogg! Kram

Tove: Som de andra skriver, räkna är onödigt. Skillnaden mellan det olika schemana är inte alls stor. Kanske får man ta bort något, det varierar från person till person. Läkarna har koll på det där och fixar ett matschema som gör att du håller vikten. 
 
Hanna: Som Sandra säger ska man inte räkna kalorier exakt utan jag tycker att det ska överlåtas till föräldrar om det måste göras. Jag var normalviktig förut och då åt jag exakt samma som när jag gick upp i vikt, tränade lite, lite mer men grejen är att när man blivit normalviktig så stabiliserar sig kroppen så man behöver inte göra så stor förändring i matschemat för kroppen kan kontrollera det där själv.
 

Grekiska biffar

Har för mig att ni råkar vara underligt förtjusta i matbilder, hur kan det komma sig? (Tänkte göra en blinksmiley men där går till och med min gräns)

Gårdagens middag var grekiska fetaostbiffar, skysås, kokt potatis och grönsaker. Samt ett glas mellanmjölk.

Det var någon som undrade vad det var för skillnad mellan Scä's mat och den här på BUP. Tänk er maten i skolan som är lagad i ett centralkök, körd i lastbil över halva Stockholm och ändå kostar varje portion bara 7 kronor. Det är maten här.
Sedan tänker ni er mat som lagas på plats i ett skolkök av en kock, det är maten på Scä. Den känns lite jobbigare att äta eftersom den är mer näringsrik men det är bara sjukdomen som spökar. Vilken frisk människa föredrar att äta äcklig och dålig mat istället för god och näringsrik?

Sedan var kanske inte maten på Scä super varje dag, under påsken när den ordinarie kocken var borta fick vi Corn Flakes-kyckling. Det var rätt och slätt kycklingfiléer med flingor på. Samt en salsasås till det.

/Hanna

Att hitta balans i träningen

När jag fick tillåtelse att börja träna igen var mina tankar kring det väldigt blandade. Jag hade längtat så mycket efter att träna, men samtidigt kom pressen över mig. Till en början fick jag enbart jogga tillsammans med en av mina föräldrar 15min per vecka. Konditionen var då hemskt dålig på grund av allt min kropp hade gått igenom. Av att jogga de där minuterna blev jag vansinnigt trött, ändå var det absolut inte tillåtet att stanna och andas några sekunder på vägen. Istället pressade jag mig själv att öka tempot. Ska jag vara ärlig längtade jag aldrig till springdagarna under den perioden. Jag sa att det var så kul men egentligen var det inte lustfyllt överhuvudtaget.
 
Efter ett tag när jag bevisade att min vikt fortsatte at öka trots springturerna fick jag lov att träna lite mer. Mamma och jag köpte varsitt gymkort och åkte dit tillsammans 1 gång per vecka. Nu började det bli roligt på riktigt! Jag värmde upp på löpbandet och körde sen styrka ett tag. Endorfinerna fyllde min kropp och jag blev så glad, ville aldrig åka hem från gymmet. Jag var tvungen att träna med en förälder då de inte litade på att jag klarade mig själv. Nu idag tränar jag som sagt 3 gånger per vecka. Dock har jag inte tränat alls under sommarlovet i princip... Varit ute och sprungit någon enstaka gång, annars ingenting. Men det är bra övning, man måste kunna klara det även om det är sinnessjukt svårt. När jag skulle börja träna själv på gymmet blev det i början så att jag hetstränade. Sprang runt som en galning och ville hinna med så mycket som möjligt på min timme där. Sen insåg jag att det inte var så träning hade varit för mig innan, jag har alltid älskat att göra det, inte haft det som ett tillfälle att förbränna. Så jag tog tag i mig själv och ändrade det succesivt med hjälp av min terapeut. Nu är träningsdagarna de absolut bästa dagarna i veckan, jag kan knappt vänta tills nästa gång.
 
Dock är det så himla viktigt att man hittar en balans i det man gör. Bara för att man får tillåtelse att träna betyder det inte att man är fet och måste göra det. Jag såg mig själv som så äcklig i början. "Jaha, nu har jag gått upp så mycket att jag får träna. Alltså är helt normal". Det var inte det jag ville då, jag ville vara den undernärda. Men jag ska säga er, känslan efter ett träningspass då man inte följt order från Ana. Den känslan är så mycket bättre än känslan efter man "lyckades" gömma halva smörgåsen till mellis. Det lovar jag er.
 
/Tove

Mobbing del 1

Jag har varit mobbad. Jag har aldrig skrivit om det tidigare på den här bloggen eftersom vi har rätt många läsare och sannolikheten därmed är ganska stor att någon av de som mobbade mig skulle läsa. Men jag börjar mer och mer inse att mobbing inte är något att skämmas över.
 
Jag gick i en klass årskurs 3-5 där två tredjedelar av klassen mobbade en tredjedel. Den klassen var helt knäpp och jag tror inte att en enda individ (med kanske 2 undantag) faktiskt mådde bra under de här åren. Jag ska inte påstå att det var jättegrov mobbing, jag blev inte slagen (mer än en gång men det var inte så att 10 personer stod i en ring och sparkade på mig) men verbal mobbing gör oftast lika stor skada i psyket. 
Jag har ju mina svårigheter och är extremt känslig för kritik, om någon säger något till mig så tar min hjärna in det och gör det tusen gånger större (så länge det är en negativ sak). Jag insåg inte under de åren då jag blev mobbad att jag faktiskt tog stor skadas men det gjorde jag. Förmodligen hade jag fått en ätstörning i vilket fall eftersom jag är en "duktig flicka" men jag hade helt klart inte sjunkit så djupt som jag gjort nu, skadat och hatat mig själv så mycket. 
 
För det är ju tyvärr så med mobbing. Det som för mobbarna är något man gör under en viss tid och sedan inte tänker mer på förföljer den mobbade år efter år efter år.  
 
För mig löste det sig genom att jag helt enkelt bytte skola. Eller löste sig är helt fel ord för mobbingen hade gjort mig livrädd (var paranoid ett långt tag pga. den ett tag var det så allvarligt att jag var livrädd bara för att dra upp rullgardinen i mitt rum). Jag var desperat, det sista jag ville var att bli mobbad igen i den nya skolan jag skulle börja med så istället för att stå upp för mig själv och mina värderingar så som jag gjort under mellanstadiet (jag försvarade alla de andra mobbade) så gjorde jag en radikal förändring. Både av mitt utseende och mitt beteende. I den processen fick ätstörningen plötsligt stor kraft, Ana intalade mig att jag var tvungen att bli smalare för att passa in. 
 
I nästa inlägg tänker jag skriva om hur man ska förhålla sig till mobbing så bli inte allt för nedstämda av det här utan det finns en lösning!
 
/Hanna

Apelsinfisk och potatis

Mmm sjukhusmat, som hämtat från skolköket. Först när jag äter maten här inser jag vilken lyx man hade på Scä haha...

Dagens lunch var potatis, vit fisk med apelsinröra, rivna morötter och vitkål.

/Hanna

Gymmet

Hejsan! Nu har jag precis varit på gymmet med mamma. Det var jätteskönt! Nu har jag precis ätit världens största banan och nu ska vi åka och handla inför helgen som jag berättar om lite senare. Sen blir det hem för lunch. /Sandra

Feminism och dess egentliga betydelse

Tack för alla fina kommentarer, ni är verkligen så vackra på insidan att ni måste gå omkring och lysa. Dock hade ni lite delade åsikter om hur mycket jag ska skriva här om hur det egentligen går. Därför gör jag något mellanting. 
Om det blir som jag planerat kommer jag inte att skriva inlägg i stil med "åt ingen middag, allt suger ):" utan berättar bara om motgångar ifall jag är motiverad till förändring!
 
Jag hade ett långt samtal med en av mina två behandlare här på avdelningen idag. Hon är verkligen helt knäpp haha, fast på ett bra sätt. Hon ser ut som vilken tant som helst men när man väl börjar prata med hon kan hon vräka ur sig så otroligt oväntade men bra saker. Argument och åsikter som faktiskt biter just för att de inte är de gamla vanliga "du blir aldrig fri om du inte äter!!" (vilket visserligen är ett väldigt bra argument men som inte ger något intryck miljonte gången man hör det).
 
Bland annat sa hon "Hanna, nu måste du se till att äta så att du kan bli feminist!"
Jag bah waiiiit vad sa hon just? Feminist? Men sedan pratade vi vidare om det och jag insåg hur jävla rätt hon har!
 
Jag menar, all press vi tjejer (killar också nuförtiden men det är lite annorlunda, kan skriva om det senare) utsätts för det är helt jävla sinnessjukt. Att vi måste vara bäst i precis allt. Det här är några av sakerna jag fått för mig att jag måste vara, annars ska jag straffas (ja, jag generaliserar men det är såhär det ser ut i min hjärna):
 
- bäst i skolan i absolut allt
- smalast
- snyggast i killars ögon (dvs. bröst och rumpa)
- mest vältränad
- den perfekta, väluppfostrade och smarta dottern
- roligast
- intressantast
- vännen som alltid finns där
- vara orginell
- passa in
- vara sjukast (flest inläggningar, flest stygn, flest mediciner, flest ledsna ord)
 

Ni ser ju själva att ingen människa kan uppnå allt det där, speciellt inte som sakerna står i raka motsatser till varandra. Tyvärr vet jag också att jag inte är ensam om att ha såhär mycket krav på mig själv utan majoriteten av de som får anorexi är tjejer liksom jag som drivs av en ständig prestationsångest.
 
Vad har feminism med allt det här att göra då? Jag tycker egentligen att begreppet är rätt motsägelsefullt och föråldrat. Feminism handlar inte om att man ska ha orakade armhålor och dunka varandra i ryggen istället för att kramas utan det handlar om att man som kvinna ska kunna må bra i att vara just sig själv. Det ska vara okej att gilla mat, okej att ha jättemycket kurvor och lite hull eller inga kurvor alls. Okej att vara otränad, att ha andra betyg än de allra bästa, att inte ha de generellt antagna vackraste ansiktsdragen. Man ska inte behöva tvinga sin personlighet och utseende i en viss riktning, sjukast, snyggast, smalast, smartast, bäst, bäst, bäst.
 
För den där perfektionen vi så desperat eftersträvar - den finns inte! Att vara vacker är att vara sig själv. Du kommer aldrig må bra av att bli perfekt för andra för egentligen är det bara spöket i ditt huvud du hela tiden slåss mot och varje gång du når ett mål flyttar spöket illusionen av perfektion ett steg längre bort. Oavsett hur mycket du förändrar dig kommer andra inte att tycka mer eller mindre om dig. Du kanske kommer att trivas bäst med olika människor men jag kan lova att de människor som trivs med dig när du är dig själv är de människor du också kommer trivas bäst med. 
 
Så vad säger ni alla vackra människor där ute i världen? Ska vi inte dra ett gemensamt strå till stacken och börja förespråka att man ska må bra i sig själv istället för att uppnå den ickeexisterande perfektion som skapats av samhällets sjuka ideal och sedan förstärkts i våra sårbara, tonåriga hjärnor.
Om inte för oss själv så tycker jag att vi ska göra det för framtidens barn. För att sjuåringar ska slippa bli inlagda på Scä's familljevårdsavdelning. För att tolvåringar inte ska vara fulla av ärr. För att en kommande, nioårig Hanna inte ska behöva vara så desperat att hon blir bästavän med Ana.
 
Nu kör vi. Jag är på. Jag ska börja äta igen. Från och med imorgon börjar min resa tillbaka!
 
/Hanna
 
 
 
 

Läsarträffen!

Tjena tjena! Idag hade vi som sagt läsarträff och det var verkligen jättemysigt! Vi åt mellis nere vid tantolunden, pratade massa, tog en promenad osv. Såååå roligt att ni som var där ville komma och ni som inte kunde - vi ses en annan gång! Självklart bjussar vi på lite bilder. Kram!
 
Världens finaste Tove!
 
 
 
 
 
 

Inlagd på bup

Hej.

Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att inte vara triggande men jag känner ändå att den här bloggen blir alldeles för dubbelmoralisk om jag inte berättar hur jag egentligen har det. Jag har försökt att undvika det här i flera månader nu, skrivit peppande inlägg och låtsas må ganska okej i alla fall.
Faktum är att allt har gått käpprätt åt helvete.

Jag har sedan april någon gång mått sämre och sämre. För att hantera all den ångesten började jag trixa med maten vilket resulterat i en rejäl viktnedgång. Men inte nog med det så satte jag även upp massa tvång som skulle infalla vid ett särskilt datum, jag vill inte prata närmare om vad de tvången är exakt men det är väldigt allvarliga saker vilka har som intention att jag ska upphöra att existera.

Hursomhelst så spårade allt tillslut. Jag hamnade på karolinskas kirurgiska akutmottagning för att sedan poliseskorteras till bupakuten. Därifrån blev jag sedan flyttad till BUPsyd (en av bups två avdelningar) där jag kommer att bo för en tid framöver. Det var från början meningen att jag skulle läggas in på Scä igen men eftersom jag helt enkelt är för sjuk för att de ska kunna garantera min säkerhet så går jag deras behandling här fast tillsammans med personal som är mycket kunnigare på ångesthantering (samt att man är inlåst på ett helt annat sätt, inga vasaa grejor osvosv sånt som Scä inte bryr sig så mycket om).

Jag har alltså kört ned mig rejält. Igen.

Min fråga till er nu är, hur mycket vill ni att jag ska skriva här? Är det peppande eller triggande om jag skriver att jag klarade av att äta några tuggor lunch?

Kommer tyvärr inte kunna komma på läsarträffen imorgon vilket jag är otroligt ledsen för. Men jag tänker på er och hoppas att ni har det bra! Vi får ses någon annan gång när jag mår lite bättre.

Vinkar och skickar iväg massa pussar till er för ni är bäst

Kram

/Hanna

Middag ute

Idag har jag varit ute med båten hela eftermiddagen. Sedan åt vi ute på en restaurang utanför Waxholm. Jag tog en kyckling thai rätt som serverades med jasminris. /Sandra

Svar ang läsarträff

Varför kräver ni att folk ska äta med er? Vill man komma .30 men inte äta behöver man väl inte? /:

Svar: För att det kan bli triggande för de resterande som äter mellis om det är någon som inte gör det. Därför ser vi gärna att de som klarar av att äta tillsammans med oss kommer halv 3 och de andra klockan 3. Hoppas ni förstår vår tanke! Kram

Hantera ångest

Snälla jag får grov ångest hela tiden, kan ni ge några ångesttips? Jag behöver verkligen några för just nu så står jag inte ut:( Om det inte blir bättre snart ger jag upp på livet
 

Hej. Har tyvärr inte haft möjlighet att svara tidigare, förlåt. Jag förstår att du har det extremt jobbigt för tillfället, ångest är bland det värsta man kan utsättas för. En slags psykiskterror man inte kan knäppa med fingrarna för att få bort. Däremot kan man göra saker för att den ska lugna sig. 
 
- Försök sysselsätta dig med saker så att ångesten inte får så stor plats. Städa ett badrum, måla en tavla eller träffa en kompis.
- Det viktigaste är nästan att du inte drar dig undan mer, vilket man ofta gör när ångesten är stark. Man liksom sluter sig och låter ingen komma nära. Men var inte ensam, det ger ångesten kraft att växa starkare. Har du inte möjligheten att träffa någon för tillfället, ring någon du litar på. Ni behöver inte prata om ångest utan ni kan prata om de snygga byxorna du såg förra veckan på stan, vad du gjort i sommar eller något som får dig på andra tankar. 
- Har ångesten med mat att göra är det extra viktigt att du inte slarvar med måltiderna. Ät allt du ska, annars blir det bara värre.
- Har du tillåtelse att motionera, gå en promenad med musik i öronen eller ta en liten springtur. Hjälper för mig!
 
Ge inte upp på livet vad du än gör. Det finns så mycket fint där utanför ångesten höga murar, det lovar jag dig. Kramar
 
/Tove
 
 

Glöm inte läsarträffen!

Hej allihoppa! Vi vill bara påminna än en gång om vår läsarträff som sker imorgon, fredag. Det vore verkligen hur kul som helst om fler ville komma. Det ska bli awesome väder och det vore jättekul att få träffa er bloggläsare!
 
Mer information finns här: http://attvaljalivet.blogg.se/2013/august/lasartraff.html#comment
Tveka inte att komma. Kram! 

Gymnasiet

Nu är det inte långt kvar tills skolan drar igång. På måndag börjar jag en helt ny skola med helt nya människor (förutom ett par stycken). Det är den skola jag ska gå i tre år till och det är med dem klasskamraterna jag ska ta studenten.
 
Idag var jag på SCÄ, efter omständigheter förra veckan bestämdes det ändå idag att jag ska börja heltid nu till hösten. Det känns så jävla obeskrivligt bra. Jag har inte gått heltid i skolan på snart två år. Jag vet att det kommer bli tufft och att det kommer krävas mycket av mig, samtidigt vet jag också att jag bara hade gått ner djupare i anorexin om jag inte skulle få gå heltid. Går man halvdagar missar man så mycket, jag är inte beredd att hamna utanför från första början, eller bli klassad som hon den tråkiga med anorexi. Gymnasiet ska bli så bra, det ska bli de tre bästa åren i hela mitt liv.
 
Jag vet att det är många av er som också ska börja gymnasiet nu. Vissa av er är säkert väldigt nervösa, andra ser det som en chans att få bli sjukare igen medan nästa ser det som en möjlighet att få börja om. Jag dras mellan båda om jag ska vara ärlig, vilket jag tänker vara. Jag längtar så förbannat mycket efter ett riktigt tonårsliv. Trots att jag är sexton år har jag aldrig gjort saker man borde gjort i min ålder. Jag har slösat bort halva mina tonår, jag vägrar slösa fler. Samtidigt känns det lockande att vara den tjej som trippar runt på ben smala som pinnar, men vad är det att identifiera sig med egentligen? Jag vill hellre vara den tjej jag var när jag började i kunskapsskolan, och den jag var hela det första året. Folk frågade mig hur jag orkade vara så glad hela tiden, vad hände med den tjejen? Det är bättre att få sådana frågor än att folk hela tiden påpekar att man är alldeles för smal och frågar ifall man aldrig äter. Man missar så mycket genom att hålla fast i den här sjukdomen. Så mycket att jag inte tror man fattar innan man lämnat den bakom sig. Vilka är med mig på att gymnasiet ska bli bäst? Vilka är med mig på att det här är vår tid att vända? Vilka är med? Du som ska börja en annan klass, eller bara gå tillbaka till jobbet efter sommaren, är inte det din tur att vända nu också? Vilka är med? Jag är.
 
Och på tal om en helt annan sak! Läsarträffen! Anmäl er nu, vi vill att fler kommer. Skulle vara så kul! Jag vill träffa er alla
 
/Tove

Våra idoler

Hej detta har inget med lästräffen att göra men jag skulle uppskatta ett svar<3 
Min idol har hjälpt mig så sjukt mycket under den här perioden och då undrar jag vem eran största idol är och om ni träffat den och om den hjälpt er mycket igenom sjukdomsperioden 
Puss på er ni är så bra<3333
 
Sandra: Min största idol är Justin Bieber. Jag har aldrig träffat honom men jag har gått på hans konsert. Han har hjälpt mig mycket, alltså verkligen. Det var bland annat hans konsert som gjorde att jag orkade stå ut, det var det enda som jag såg fram emot. Under min värsta period var han den enda som kunde få mig att lé. Hans låttexter har motiverat mig och ja, jag kan skriva hur mycket som helst om den underbara krabaten haha. Han är bäst! Tack så mycket, kramis.
 
 
 
Hanna: Jag älskar kent över allt annat och även Broder Daniel, men jag kan inte säga att varken Jocke eller Henrik är mina idoler på det sättet (tur är väl det haha), istället tillfaller platsen Håkan Hellström. Låtar som "Du är snart där" och hans fantastiska inställning till livet får mig att känna mig bättre inombords än något annat. Ska se honom för tredje gången i år på popaganda!
 
 
 
Tove: Just ordet idol får mig att tänka på folk jag skulle vilja vara som. Grejen är den att själva musiken i sig har hjälpt mig väldigt mycket. Man känner igen sig i texter och ibland känns det till och med som om textrader är tagna direkt ur ens eget liv och därmed berör dem extra mycket. I just musikvärlden har Kent varit en stor stöttande vägg. Jag har inte lyssnat alls mycket på dem egentligen, om man jämför med exempelvis Hanna och massa fler, men ändå. Att spränga lurarna med Jockes röst när allt gjorde så fruktansvärt ont fick mig att känna tröst. Nu på senare tiden lyssnar jag enbart på Håkan. Han har nog hjälpt mig ännu mer. Alla texter är så perfekta och man vill liksom bara hoppa in i låten. Så ja. Sen har jag idoler som inte har med musik att göra, vet inte vad du syftade på. Men folk som exempelvis varit sjuka i Anorexi men idag lever ett hälsosamt liv ser jag upp till som tusan.

Q&A - långa svar

Mitt normal BMI är 24 enligt läkaren... Varför får vissa lov att ha så himla låga vikter medan andra måste ha höga?

Svar: Det är ingenting som man får välja själv, t.ex. som att vissa får bruna ögon och andra blåa. Alla kroppar är olika och om man tittar på sin vikt och längdkurva som mätts ända sedan man var liten kan man se vart ens egna kropp ska ligga på för vikt för att må bäst. Om vikten dock ligger markant högre eller lägre än sin längd borde man kolla upp det med en läkare för att se om det är något som är fel.
 
Hur hade era föräldrar råd att vara hemma med er så mycket? Det känns ju som om ätstörningar börjar bli ett problem i klasskampen, att de rika ätstörda barnen får hjälp att bli friska medan de ätstörda barnen i förorterna förblir sjuka pga att deras ensamstående mamma inte kan gå hemma från jobbet.

Svar: Alla som vabbar (är hemma) ett sjukt barn får en viss summa från försäkringskassan. Sedan om man har en barnförsäkring så kan ett engångsbelopp betalas ut om barnet blir sjuk i ex. anorexi. Men det är klart, oavsett vad man har för jobb och vart man bor så påverkas ekonomin och man får snåla in. 
 
Vet ni något om andra ställen som ger behandling, dvs capio och Mando? Skulle ni isf vilja skriva lite om dom och vad ni har hört om deras olika behandlingar? Ni är sjukt inspirerande måste jag säga! Jag har vart sjuk i nästan två år, men med inslag av hetsätningar och sånt och ni har verkligen motiverat mig till att ta tag i det här och våga vara ärlig mot mina föräldrar om det också
 
Sandra: Jag har inga egna erfarenheter från något annat ställe än SCÄ och lite från BUP men jag känner några som har gått/går på Capio. De har ju lite annat upplägg än på SCÄ, om du är inlagd t.ex. så är du det själv utan dina föräldrar och sedan serverar de lite annan mat där än på SCÄ vad jag har förstått. Men av de jag har hört av så har de tyckt att Capio varit väldigt bra. Mando vet jag tyvärr inte särskilt mycket om, jag vet att man äter med hjälp av en mando-mätare som ska lära patienterna att känna hunger och mättnad.
Alltså åh gud vad glada vi blir, massa kramar till dig.
 
Tove: Jag vet ungefär så mycket som Sandra vet, har inga egna erfarenheter direkt. Tack så jättemycket förresten. Fortsätt kämpa!
 
Hanna: Jag har bara varit på BUP och SCÄ så vet inget själv om Mando eller Capio men har vänner som har gått på båda ställena. Som Sandra skrev har de flesta jag träffat varit väldigt nöjda med Capio där man förespråkar mer eget ansvar i den mån att om man inte vill bli frisk får man inte gå i behandlingen samtidigt som de är väldigt hårda vilket är bra när man behöver mycket struktur.
Mando har jag hört sämre grejer om då de (av vad jag har hört) bara ser på sjukdomen som fysisk och inte psykisk. De är starkt emot mediciner och fokuserar mycket på mat. 
Om ni vill kan vi be någon av våra vänner gästblogga här om Mando och Capio?
 
Finns det ännu fler sorter av dom? :o Trodde bara det fanns energy och compact.. Det är verkligen så grymt jobbigt med näringsdrycker och jag tycker verkligen du är jätteduktig och en inspiration! Jag måste ta tre om dagen tills jag når min målvikt, och om jag fattat det rätt så har du gjort det innan? Kämpa på tjejen!
 
Hanna: Det finns Yoghurt Style och Jucy också! För de som inte vet så är Energy standarden medan Compact innehåller lika mycket men enbart har en volym på 125ml. Yoghurt Style är som en yoghurt (fast väldigt rinnig men jag tycker den blir ganska lättätlig om man fryser den). Jucy har jag aldrig testat men jag antar att det är mer som en juice. 
Jag har aldrig tagit tre näringsdrycker om dagen men jag har tagit de innan också.
Tack detsamma!
  
 

En dag när jag var som sjukast - Sandra

hade ni thinspoböcker eller liknande när ni var som sjukast? 
 
Jag hade en egen "thinspo-account" på instagram där jag la upp massa bilder och så följde jag tonvis av sånna på både instagram, tumblr och bloggar. Brukade göra collage på aldelles för smala drömkroppar och skriva massa dumma quotes på dem som jag sedan hade som bakgrundsbild på mobilen, datorn osv. 
 
hur såg en "vanlig" dag ut för er när ni var som djupast i er sjukdom?
 
Vaknar av väckarklockan och börjar med "visitering & kontrollering av hela min kropp". Kollar ut genom fönstret, snöstorm och minusgrader, men jag snörar på mig skorna ändå. Hunden vill inte gå ut på promenad och inte jag heller egentligen men jag tvingar ut för jag bara måste gå på den vanliga morgon promenaden. Bråkar och manipulerar pappa vid frukosten. Låtsas ta bussen till skolan men går istället. Försöker vara delaktig i skolan, försöker tycka saker är roligt, försöker låtsas vara som vanligt. Kvävs av mitt fejkade skratt och dör inombords av att bära en fasad. Tårarna bränner under ögonen och allt gör så jävla ont. Speglar min kropp vid varje möjliga ställe och avskyr varenda millimeter jag ser. Försöker vara med i konversationerna vid skollunchen men det ända jag märker av är hur många pastaskruvar alla kompisar har tagit på tallriken. Och hur många dem äter upp, hur många gånger dem tuggar, hur många gånger de skär köttbiten. Försöker sedan göda alla kompisar och ger glatt pengar till alla så dem kan få köpa nått i cafeterian. Räknar än en gång hur många godisbitar dem äter. Går sedan hem och fasar inför mitt eftermiddagsmellis. Manipulerar pappa igen. Kompenserar sedan för hela dagen och har en sån hemsk ångest. Lägger mig i sängen gråtandes & trasig och börjar planera nästa dag. Min största önskan är att jag inte ska behöva vakna upp nästa dag. Är så fruktansvärt olycklig.
 
Det var kortfattad och förenklad dag, men ungefär så. Det går knappt att förklara hur dåligt man mår. Att ständigt bombas av tankar att man är äcklig, fet, tråkig, otillräcklig, världens sämsta människa tar så oehört mycket. Att bara vilja sjunka ner genom jorden och försvinna för ångesten är så vidrig att man bara förstörs. Att inte kunna skratta, att hata helger, att aldrig bara få vara lycklig. Jag har fortfarande mycket kvar att jobba med, men jag har kommit så himla långt jämfört med hur det var när jag var som sjukast. Ska aldrig mer dit, mår så sjukt mycket bättre nu.
 

Grocery shopping

 
 
 
Nu på förmiddagen handlade jag och mamma. Såhär kan det se ut om vi handlar lite mat. Som ni ser har vi väldigt mycket sojaprodukter men det är som sagt för att jag är känslig för mjölkproteinet så jag klarar bara av lite i små mängder. "Tur" att min syster har precis samma problem annars skulle väl ingen tro på mig och bara tro att det var ätstörningen som lurade alla haha. Köpte även vattenmelon (<3) som jag kommer äta som en del av mitt eftermiddagsmellis. Kram! /Sandra
 

Om att våga sitta

Hej! jag undrar hur det går för er att sitta ner? Jag har såna oerhörda problem med det, kan ALDRIG sitta ner, och framförallt inte ensam. Det känns som kalorierna fäster sig som fett om jag sitter ner och att de fäster sig på annat sätt om jag står upp. Klarar ni av att sitta själva? och blev det lättare att sitta ner när ni kom upp i vikt? tror de var Tove eller Hanna som skrev om att ni också hade problem att sitta ner. Tänker bara på att jag sitter ner när jag sitter ner, samtidigt som jag har så ont i kroppen och är så trött och sliten, vågar inte sätta mig ner
 
Hej! Jag tror att det var jag som skrev om det förut, men vet att både Sandra och Hanna också haft/har problem med det. Kan börja med att säga såhär, för mig går det så obeskrivligt mycket bättre på den fronten. Just nu ligger jag exempelvis raklång, helt avslappnad, i min säng och skriver. Backar vi bara tiden några månader hade jag stått upp.
 
Jag känner igen mig i precis allt det du säger. Man kunde verkligen känna ur maten fastnade på olika delar av kroppen direkt. Känslan var så påtaglig att jag bokstavligen kunde peka på att pastan satte sig på magen, köttbiten på låren och såsen på mina överarmar. Den känslan skapade sån ångest, vilket du verkar känna igen dig i. Jag säger bara en sak till dig - sätt dig ner och sitt kvar.
När man väl dragit igång karusellen om att man inte får sitta ner blir det tvångsmässigt tillslut. Jag räknade minuter jag behövde sitta och blev det så att jag satt bara 30 sek mer än det "tillåtna" fick jag sån ångest och var tvungen att kompensera. Förut klarade jag inte av att sitta själv, vad jag än gjorde så stod jag upp. Fick kramper överallt. Människokroppen är inte gjord för att ständigt stå upp, vi behöver vila, det har människan gjort genom alla tider. Varför skulle just du inte vara värd det? Kom inte mer saker som att du är äckligare än alla andra, för nejnejnej. Det är så fel. Man blir inte fet av att ta det lugnt, kalorierna fastnar inte bara för att du gör det.
 
För mig vände det så smått på avdelningen då vi var tvungna att vila efter måltider. Det var svinjobbigt såklart men gör man det flera gånger varje dag vänjer man sig tillslut. Ändå klarade jag inte av att sitta mellan vilan och nästa måltid, inte ens när någon sa till mig. Tillslut fick jag sittschema och det är det inte värt. Försök att läsa av situationen, för innerst inne vet du när man ska sitta för att det ska vara normalt. Man står inte upp och pluggar, man står inte upp och kollar på tv exempelvis. Försök att kämpa emot tankarna om att du inte får sitta. Du klarar det, jag hejar på dig! Massa kramar
/Tove
 
 
 

Liten dagens lista igen - Sandra

När vaknade du imorse? 
Lite efter klockan 9.
Vad var det första du tänkte när du vaknade? 
Äntligen sol!! (som försvann lika snabbt..)
Har du smsat nån imorse, vem och vad sa ni?
Svarade på ett sms från en kompis som jag glömde svara på igårkväll haha.
 
Jag och min skötarhäst för typ 2-3 år sedan.
 
 
Vilket humör är du på?
Rastlös men trött.
Har du ont någonstans?
Halsen :(
Om du fick välja vad som helst att äta just nu, vad är du då sugen på? 
Broccoli. Ä l s k a r broccoli.
 
 
 
Vad köpte du när du drog ditt kort senast? 
Idag när jag köpte ett träningslinne till mig själv.
Vilken var den första hemsidan du gick in på på internet?
Google för jag skulle söka hur mycket Primeboots kostar i Spanien haha.
Vad ska du göra i kväll?
Jag vet inte riktigt, troligen träffa lite kompisar.
 
Jag och en kompis för två år sedan.
 
Vilken var den första låten du satte på idag? 
Holy grail med Jay Z & Justin Timberlake.
Hur är vädret idag?
Så himla oklart! Moln för det mesta men ibland lite sol.
Vad gjorde du för exakt en vecka sedan, den här tidpunkten?
Jag var med två kompisar för att säga hejdå till den ena som skulle åka till USA i ett år.
 
 
 
 
Tror du att du kommer få en komplimang idag, för vad? 
Ingenting om mitt hår iallafall, den saker är säker hahah.
Har du gjort av med pengar idag, på vad?
Jaa, lite kläder.
När fotade du senast, av vad? 
Har inget minne på min mobil så senast jag fotade var på en blåbärsmoothie med lite havrefras jag åt för typ två dagar sedan. 
 
 
 
Om du sträcker ut ditt ben rakt ut, vad snuddar du vid då? 
Min mammas face hahah.
Vad är det närmaste dig just nu som är rött?
En lampa med lite röda detaljer.
Vad har du på dig idag och från vilket märke? 
En jeanskjol från Only, vit tröja från Zara i London, röda converse och guldaccesoarer från olika märken.
 
/Sandra
 
 

Svar från Sandra

måste du äta extra nu med tanke på att du inte fått i dig allt när du varti magsjuk och därmed kanske har gått ner lite i vikt?? 
KRAM

Svar: Nej inte speciellt eftersom matschemat jag äter nu är till för att jag ska öka i vikt. Kram!
 
Gud så kul för dig! Hoppas den fortsätter regelbundet nu :) Jag har tillochmed gått över min målvikt men ändå inte fått tillbaka min mens... Får jag fråga vilket BMI du ligger på? Kram

Svar: Hehe tack! Ja det hoppas jag med. Vill inte säga det exakta BMI:et som jag har just nu (vet faktiskt inte själv exakt vart det ligger eftersom jag inte kollar på vågen, men jag har ett litet hum) men kan säga att jag inte riktigt har kommit upp till ett BMI som ska anses vara "normalt" än. Kram!
 
Märkte du av några symptom innan den kom tillbaka? c:

Svar: Ja det gjorde jag! Nu när jag har varit magsjuk så har jag haft jätteont i magen och den har varit jättesvullen men jag tänkte att det måste bero på att jag varit sjuk. Men antagligen var det en blandning av mensvärk + bacill.
 
 
vad händer om man inte ökar i vikt vid vägning? eller typ står still? 
blir det tillägg direkt då? 
superbra
blogg!

Svar: Det här var ingen specifik fråga just till mig men jag svarar på den nu ändå. När jag gick på mobila och när jag var inlagd så var det tillägg direkt om man inte hade gått upp minst 500 g på en vecka. Nu är det verkligen inte lika "strikt" längre. Kul att du gillar vår blogg, kram!
 
 
 
 
 
 
 

Grattis världens bästa syster!

 
 
Jag måste bara få tillägna ett eget inlägg till min syster som fyller 19 år idag!!! Jag kunde aldrig önskat mig en bättre en syster, hon är min förebild och bästa vän. Hon har stöttat mig SÅ mycket genom denna långa krokiga resa. Nu är hon i Spanien och dansar väl röven av sig men jag vet att hon läser det här ändå! Puss & grattis på dig mitt asshole <3

En dag när jag var som sjukast - Tove

hade ni thinspoböcker eller liknande när ni var som sjukast? 
hur såg en "vanlig" dag ut för er när ni var som djupast i er sjukdom?
 
Thinspoböcker har jag aldrig haft, men en massa google-sökningar efter thinspobilder och liknande har gjorts, plus att jag följde en hel del bloggar där dessa bilder publicerades dagligen.
 
Jag tänker inte berätta om vad jag åt eller hur jag tränade om det var det du var ute efter, men det finns mycket annat jag skulle kunna skriva om. Kan berätta något åtminstone. Allt planerande upptog all min tid, jag var så ensam och så rädd. Allt jag hade var min sjukdom, allt kretsade kring den och den ända jag verkligen ville var att tillfredsställa rösterna och rasa i vikt.
 
Det var en tidig morgon på hösten, det var fortfarande mörkt ute och jag visste att det inte skulle bli riktigt ljust på hela dagen. En skoldag väntade och alla ursäkter för att slippa äta var redan planerade. Mina skor rörde sig tungt över den blöta asfalten och jag klev på bussen. Folk rörde sig omkring mig, pratade och skrattade, men jag var sluten i min egen bubbla. Försökte krypa än djupare in i min vinterjacka som jag tagit fram långt innan folk ens funderat på om deras från förra året fortfarande passade. Hela min själ var frusen. Kände ingenting, inte för någon. Väl framme klev jag av och gick den korta vägen upp till skolan från hållplatsen. Glada barn vallfärdades, jag minns inte men det borde varit så. Hälsade knappt på mina kompisar, ett tyst hej var det som kom över mina läppar. När jag undvek dem försökte dem inte tränga sig på. Jag har fått höra nu i efterhand att de trodde att jag var sur på dem en hel termin, att de tillsammans försökt komma på varför. Men det var inte så, jag var inte sur, bara så trött på livet, trött på smärtan och trött på att vara fel. När man inte äter orkar man heller inget, det ser jag tydliga tecken på nu i efterhand även om jag inte kopplade det då. När jag inte orkade såg jag bara mig själv som ännu sämre, det var något fel på mig som inte kunde koncentrera sig och som inte orkade uttrycka känslor. Det där med känslorna fokuserade jag inte på, för jag hade inga, min kropp var bara helt tom. Efter skolan traskade jag hem ensam. Följde orden från Ana slaviskt, hon använde mina sista krafter. Familjen kom hem från sina jobb senare på eftermiddagen och lögnerna fortsatte. Att manipulera var inga problem, allt var så välplanerat. När jag gick till sängs på kvällen kröp ångesten ändå på, trots att jag följt alla tvång. Jag kunde gjort mer. Vad jag än gjorde var inte Ana nöjd, det gick inte att tillfredsställa henne. Men inte heller det såg jag, utan jag kände mig bara värdelösare som inte lyckas.
 
Nu när jag skrev det här är jag så glad att jag faktiskt kämpat mig upp hela den långa bit jag gjort, jag ska aldrig tillbaka. Alla vi är på väg till livet, så vi ska dit.

Keso

På sista tiden har jag ätit en hel del kesomellisar. Har testat naturell, äpple päron & vanilj samt ananas & passionsfrukt. Gillar alla tre men tycker konstigt nog att den naturella är lite jobbigare, beror förmodligen på den 1% högre fetthalten.
För att få ett fullt mellis äter jag hallon till.

Har ni någon favoritsmak?

/Hanna

Oväntat

Tidigt imorse så åkte jag med och lämnade över Dollar (min kompis ponny jag rider) till sin nya ägare, och nu när jag kom hem, gissa vad som hände då? Jo jag hade fått tillbaka min mens!! Det är väl lite blandade känslor om det men jag tycker att det känns bra. Jag var rädd att jag inte skulle få tillbaka min mens på den målvikt som vi har satt och nu kom den till och med tidigare. Wie, det betyder faktiskt att min kropp börjar må bättre och jag försöker att bara se det positiva med det (dumma tankar..). Regelbunden bra mat och mycket vila var nyckeln för mig! Kram /Sandra
 
 

Love on top

Jag & Dollar
 
Min kompis Andrea och Dollar
 
Hejsan bloggen! Nu mår jag faktiskt nästan helt bra. Den här magsjukan har hållt på alldeles för länge nu, men nu börjar den ÄNTLIGEN dras mot sitt slut. Idag har jag varit hos Dollar med Andrea heeeela eftermiddagen. Han åker till sin nya ägare imorgon så vi har badat honom, fixat alla hans saker och tagit massor av bilder. Jag åt medtagna nötter där och sen när jag kom hem fick jag ta en extra banan eftersom jag rörde på mig väldigt mycket där. Nu har jag ätit middag och nu ska jag förbi en kompis som har kräftskiva ikväll! Är fortfarande svag och trött efter min bacill men det blir en bra kväll ändå. Ha det! /Sandra
 

Dagens middag

Skaldjur och potatis till middag, samt sill. Åt även en knäckebrödsskiva med smör och ost då min familj åt baguette och brieost (något jag inte vågade mig på). Förutom min vegetariska lillasyster som åt baguette med rödbetssallad och quorn... Hon har väldigt intressanta matvanor.

Drack proviva blåbär till.

/Hanna

Till er föräldrar

Hej, vi vet att det är en hel del föräldrar till sjuka barn som kikar in här emellanåt. Vi hoppas även att vi kan hjälpa er till att förstå lite mer om vad det här egentligen handlar om. Är det något ni behöver svar på är det givetvis bara att kommentera eller maila oss också. Jag förstår att det är svårt att veta vad man ska säga då allting vrids åt fel håll. Jag vet att ni får stå ut med mycket, ni får höra att vi hatar er och att ni förstör våra liv samtidigt som ni lägger ner enorm kraft på att få oss att må bra. Även om er son/dotter inte tackar er nu så kommer dem göra det i framtiden. Saker ni gör skapar tårar och skrik hos era barn idag, men det skapar också ett leende för framtiden bara att det är så svårt att se det nu. Tänkte ge er några tips eller vad man ska kalla det, ni kan ge det ett eget namn efter ni läst igenom listan om ni vill, haha.
 
- Ge er inte, inte i någon fight angående maten. Ni är det största stödet ert barn har och ärligt talat sviker ni honom/henne om ni går med på att minska maten efter skrik och bråk.
 
- Hur många gånger har ni inte fått höra hur elaka ni är? Hur ni är de värsta föräldrarna? Hur ni skadar det lilla som finns kvar av ert barn? Och hur ni förstör hens liv? Inget av det som flyger ut ur våra munnar menar vi egentligen. Jag har sagt allt det där till mina föräldrar, och ännu mer. Minns  speciellt en gång när jag vrålade till pappa att han förstörde mitt liv innan jag smällde igen ytterdörren och sprang gråtandes till skolan. När jag kom hem sa han, "Du måste förstå att jag också bara är en människa". De orden gjorde så ont i mig, jag skadade så många människor jag egentligen älskade.
 
- Tolerera inte saker som att sprida ut sås över hela tallriken, det är ett sjukt beteende som måste brytas så snabbt som möjligt.
 
- Kom inte med en massa tomma hot. Minns själv hur trött jag var på alla dessa. "Äter du inte det får du inte göra det". Sen åt jag inte men gjorde ändå saken jag ville efter bråk. Detta är ingen kritik mot mina föräldrar, jag hade själv släppt efter om jag inte hade varit drabbad själv. Så, ge inga hot om ni sen inte tänker genomföra dem.
 
- Anklaga inte om ni inte är helt säkra på sanningen. Ska ge ett exempel då detta var lite oklart, men såhär. Är din son/dotter på toaletten en lite längre stund än normalt behöver det inte betyda att hen smygtränat i panik. Säger ni då "Jaha, så har du tränat igen" kan det skapa ångest och trigga igång. Anorexin ser då att den hade haft möjlighet att träna fast den inte gjort det. Så ångestframkallande och det hjälper inte alls.
 
Hoppas att detta var till någon hjälp. Och alla ni läsare, hata oss inte nu för att vi hjälper era föräldrar att kriga mot sjukdomen. Ni ska ju ändå bli friska, vi hejar på er!
 
/Tove

Grötfrukost

Dagens frukost blev gröt (1dl havregryn, 1 3/4 dl vatten, salt), 1 msk lingonsylt, 1 skiva rostat aktivt flerkorn, 2 tunna skivor skinka, 1 tsk bregott, 2 dl mellanmjölk och 2 dl grapefruktjuice!

/Hanna

Ulvön 2013

Vet inte hur jag ska beskriva hur otroligt tacksam jag är för att få ha gått på det här lägret. Alla är så underbara det är helt sjukt. Har suttit insvept i täcken på en klippa medan stjärnorna regnat över oss (såg på riktigt två stjärnfall!) och bara pratat ända till halv fyra på natten om saker som faktiskt gett mig nya perspektiv och hopp om världen. Jag har kollat på Tim Burtons fina filmer och sprungit mellan stugor i störtregn. Jag har legat på golvet och vridit mig av skratt (trots att det kanke inte var äkta så var det ändå skönt).
 
 
 
Har haft en del ångest men på det stora hela har det varit de bästa dagarna sedan förra året. Tack för allt<3
 
Nu ser jag fram emot läsarträffen!
 
/Hanna
 

Det finns så mycket mer ljus

Jag är på landet, ute i St:Annas skärgård. Inget internet på vår ö men nu är vi på båtutflykt så passar på att säga hej och slänga in lite tankar och pepp.

Igår insåg jag att det är jag själv som har makten över mitt liv. Det är jag, bara jag, som bestämmer över hur jag vill ha det i framtiden. Jag kan få hjälp av andra, men det är ändå jag som måste genomföra det. Jag vet att jag vill börja gymnasiet full tid i höst, jag vet att jag vill genomföra resan vi bokat till New York på bästa sätt, jag vet att jag vill ha ett liv. Så vad väntar jag på? Vad väntar vi på? Du och jag, vi alla, har så mycket mer att uppleva där ute i världen. Släpp tankarna om att du aldrig blev tillräckligt sjuk. Den person du avundas, önskar att du varit lika sjuk som, den personen är inte heller nöjd. Vi kommer aldrig varit tillräckligt sjuka enligt oss själva. Men vi kan bli helt friska! Fria från tankar kring mat, fria från depression och fria från självskadebeteende. Vi kan må bra, helt bra! Jag har kommit långt, det är jag medveten om och faktiskt stolt över. Men samtidigt måste jag klara av den här sista biten för att få ett fullvärdigt liv igen. Hjälps vi åt kan vi få så många fler fria får dessa destruktiva tankebanor. Vi väljer livet tillsammans nu.

/Tove

Omelett-lunch

Nu börjar jag äntligen må lite bättre och nu har jag kunnat få i mig en hel måltid. Illamående och ont i magen är det värsta jag vet! Bulgur, omelett, grönsaker och ett glas sojamjölk blev dagens lunch. /Sandra

Svar från Tove

sjukt snygg! :D 
så du tove känner dig ändå ganska trygg med att 'visa upp' din kropp? om du förstår vad jag menar
jag klarar inte ens av att vara med på helkroppskort fast jag har en stickad tröja o jeans på mig..
Grejen är den att det är helt olika från dag till dag. De dagar jag tränat känns det ofta mer okej än om jag vilat några dagar om ni förstår. Självklart är jag inte helt bekväm med att lägga upp bilder på mig själv, men man måste ju öva också.
 
Vad vältränad fin mage du har!!!!
Alltså tack så himla mycket, gud vad glad jag blir att du säger det! Tacktacktack
 
Behåller du vikten med det schemat eller är det till för att öka? :)
Har haft schema för att hålla vikten nu en period, men fick tillägg nu precis så nu är det för att öka igen. Ta bort en macka med pålägg och en dryck så har du mitt schema för att hålla vikten.
 
 
 

Besökstoppen

Vi har blivit utvalda som en av deltagarna för att bli veckans blogg på Besökstoppen! Det vore hur gulligt som helst om ni ville rösta på oss här: http://bloggar.besökstoppen.se/index.php?cat=Svenskar%20utomlands
 
Om ni bara scrollar ner lite på Besökstoppens startsidan på höger sida så kommer ni se att det står "Veckans bloggtävling", där kan man rösta på vår blogg som kallas för: Eating disorder recovery, och det tar tar bokstavligen bara 1 sekund! Tusen tack //Sandra Tove Hanna
 
 

Möt dagen med en positiv inställning

Inställningen man väljer att ha till dagen spelar stor roll för hur dagen faktiskt blir.
 
Du kan faktiskt styra mer över hur du ska må under dagen jämfört med vad du tror. Vaknar du upp på morgonen och säger "Det här ska bli världens bästa måndag" så är det mycket större chans att dagen blir bra än om du möter den genom att sucka över allt och alla du ser. Alla har dåliga dagar, som frisk eller sjuk, men man måste också våga tillåta sig själv att ha bra dagar. Men vad är en bra dag egentligen? Innan avdelningen såg jag en bra dag som att jag hade bråkat vid alla måltider, att jag hade lyckats gömma mycket mat och hunnit med träningen som egentligen var förbjuden. Nu när jag tänker efter var det inga bra dagar, det var inte då jag hade lyckats och det var inte då jag mådde bra. En bra dag är då man lyckas släppa lite på det hårda greppet som de destruktiva tankarna har om en. Kanske har man gjort något med en kompis eller familjemedlem som fått en på bättre tankar.
 
Jag har börjat peppa mig själv varje morgon till att utnyttja dagen till fullo och njuta av alla de fina stunderna jag har. Jag har lärt mig att ta vara på dem och inte hela tiden fokusera på hur helvetiskt jobbigt livet kan vara. För vet du? Livet kan vara så himla fint också.
 
/Tove

Sjuk

Hej. Jag är ledsen för lite dålig uppdatering från min sida, men jag har varit/är magsjuk (mys) och knappt orkat ta fram datorn. Dessutom är både Hanna och Tove utan internet men bra som dem är så har de fixat inlägg i utkast som jag kan publicera. Nu mår jag iallafall bättre, fortfarande väldigt svag eftersom jag inte alls fått i mig den näringen jag behöver men nu kan jag gå iallafall haha. Var på SCÄ imorse och träffade min behandlare för första gången på över 1 månad. Vi hade vägning, jag berättade min framsteg och att jag mår mycket bättre sen senast vi träffades och hon började nästan gråta av glädje. Så söt. 
 
Jag har egentligen inte så mycket mer att säga för tillfället då ingenting händer, jag är för det mesta sängliggandes. Men för att sätta lite färg på bloggen slänger jag upp några bilder här från senaste veckan. Glöm inte bort läsarträffen! Kramis /Sandra
 
1. Sola <3 2. Rider lite. 3. Jag och Bettan. 4. När jag och några vänner var på ett berg.
 
1. Omw hem från en utekväll. 2. Åt nötter med kompisar. 3. Pussade med häst. 4. Vattenmelon, bästa när man mår jätteilla.
 

Hudkräm

 
En sak som jag haft väldigt svårt med och som jag vet att andra i min sits också varit rädda för är hudkräm. När man är väldigt smal så blir man extremt torr om kroppen, speciellt om händerna, eftersom kroppen inte kan producera det fett som behövs. En lösning då (förutom att äta) är att använda hudkräm. Inget konstigt tycker en frisk person och smörjer glatt in händerna med väldoftande body butter. Otroligt förbjudet säger ätstörningen. "Du blir ännu tjockare av det där du ser ju hur fett det är, det fettet går rakt in i din hud".
 
Men vet ni vad? Det där är bara lögner. Det är lia mycket lögn som om jag skulle säga "äter du blåbär blir du blå i ansiktet". Det är bara och enbart något ätstörningen säger för att den vill dig illa. För att den vill förhindra dig från att leva ett lyckligt liv. Du (eller snarare ätstörningen) kanske tänker att "jag är frisk bara jag äter jag behöver inte använda hudkräm" men det är alla dessa sjuka beteenden som gör att man blir sjuk. Visst är prio ett alltid att få i sig tillräckligt med näring, inte träna för mycket, spy och kunna äta normalt men innan du är frisk måste du göra dig av med allt du gör som är sjukt. Annars kommer du förr eller senare trilla tillbaka och du kommer aldrig att bli riktigt fri.
 
Det är faktiskt till och med väldigt viktigt att smörja in torra händer. Min lillasyster sket i det en vinter (hon är inte sjuk eller så, vet faktiskt inte vad som rörde sig i hennes huvud haha) trots att hennes händer var extremt torra. Nu har hon ärr över en stor del av handen på grund av det.
 
Så smörj in händerna! Handkräm är inte farligt och "fettet" gör inte att du blir tjockare, bara mindre torr om händerna.
 
/Hanna
 

Svar ang. läsarträffen och mellis

kan ni länka till mellanmålslistan? hittar den inte
 
Svar: http://attvaljalivet.blogg.se/2013/may/mellanmalsforslag-fran-sca.html#comment
 
Hur länge kommer den vara? Är det onödigt att åka upp från Borås? Hade gärna velat träffa er, men synd att det är så långt bort...
 
Svar: Vi har ingen exakt tid som den kommer att sluta, men ungefär runt 18.00.
 
Får man komma även om man inte har en diagnos? <3 
Kram på er! :)
 
Svar: Självklart får du komma!
 
Får man komma även om man blivit fri sin ätstörning? Skulle vara så mysigt att träffa er
 
Svar: Självklart, ALLA är välkomna! Kram 
 
Om man går i en annan behandling (inte scäs) är det okej om man tar ett alternativ från matschemat man har fått därifrån? Det är större än  scäs alternativ om det spelar någon roll. Kram
 
Svar: Det är okej! Man ska minst äta ett fullt mellanmål från Scä, men ska man ha dubbelt eller liknande är det självklart att ni ska äta det!
 
Hur mycket nötter är ett "mellis"? Är det en näve eller hur räknar man? Nötterna är ju inte lika stora, om man jämför valnötter med hassel!

Sandra: Vi följer SCÄ's-mellanmålslista och där står det att det ska vara ungefär 1-2 dl nötter. 

Våra andra bloggar

"Hej:)Härlig blogg ni driver! Har ni några egna bloggar? Jag tror att jag har läst din Tove. Inspirerande att läsa och förstå att det går att blir frisk trots att vägen är skit tuff att vandra."

Tove: Jag har en annan, som större delen av er förmodligen läst förut. Dock vill jag inte skriva ut den här i nuläget, men kontakta mig om ni vill veta.
 
Hanna: Jag har en annan blogg men den är låst då den innehåller väldigt privat information. Vill ni ha lösenord så skriv till mig på facebook https://www.facebook.com/hanna.larsson.357 . Jag varnar er dock för att den kan vara väldigt triggande.
 
Sandra: Hejsan, tack så jättmycket! Haha ja.. jag har en blogg som jag driver tillsammans med en av min bästa kompisar. Dock så skriver jag ingenting i den längre, och det gör nästan inte Beata heller. Den handlar inte om sjukdom, utan är bara en classic blogg men gå in om ni vill haha: www.sandrabeata.blogg.se

Stikkinikki

I morse var jag och tränade en snabbis innan jag åkte hem för lunch, lax och potatis. Sedan tog jag bussen in till stan för att möta Fanny. Vi hade bestämt att äta glass och jag ville besöka en glassbar vars namn är Stikkinikki. Vi hittade den lilla blågula kiosken tillslut, jag och kartor alltså... Glassen var supergod, jag tog en skopa choklad och en hallon med rabarber. Nackdelen var att den smälte så snabbt att vi inte hann äta innan glass låg överallt. Försökte även fota glassen åt er men det gick inte då det blev så himla fult. Istället bjuder jag på en bild på oss inne på BikBok i snygga solhattar. Visst är vi fina? Så mycket bättre än smält glass ;)

/Tove

Toves matschema

Här kommer min del i serien av våra matscheman.
 
Frukost: 
3 dl ekologisk naturell yoghurt
2 dl flingor
2 skivor bröd 
smör (mäter inte men brer på en mängd som täcker brödet)
1 skiva skinka
2 skivor ost
gurka till mackorna
2 dl apelsinjuice
 
Fm-mellis:
1 skiva bröd
smör
1 skiva skinka
2 dl mjölk
 
Lunch:
1 normalportion
1 glas mjölk
 
Em-mellis:
2dl naturell ekologisk yoghurt
1dl müsli
frukt (nu på sommaren blir det oftast jordgubbar, eller äpple)
1 skiva bröd
smör
1 skiva skinka
4dl juice
 
Middag: 
1 normalportion
1 glas måltidsdryck
 
Kvällsmellis: 
1 skiva bröd
smör
1 skiva ost
4dl juice
1 banan (om jag tränat)
 
 
 

Läsarträff

En läsarträff har länge varit efterlängtat av både oss och er läsare, så nu kör vi! Fredagen den 16:e augusti ses vi utanför Zinkens tunnelbanestation 14.30. Vi går sedan i lugnt tempo ner till Tantolunden där vi sätter oss och äter mellis tillsammans, pratar, bara umgås helt enkelt och har en riktigt trevlig stund! För er som känner att ni inte klarar av att äta tillsammans med andra eller helt enkelt inte får tillåtelse av era läkare och föräldrar att äta utan dem finns ett alternativ. Ni kan komma ner till Tanto vid 15 och möta upp oss andra, det är självklart okej det också!
 
Vad är det som händer? En läsarträff!
När? 16:e augusti 2013, 14.30 eller 15.00 beroende på vad man väljer.
Var? Ni som äter mellanmål med oss möter vi upp vid Zinkens tunnelbanestation, ni andra är välkomna till Tanto runt 15 och möta upp oss andra. Ni får exakt plats lite senare.
Att ta med? Ett fullvärdigt mellanmål om ni tänker äta med oss. Alla som kommer 14.30 ska äta ett mellis. Ett mellanmål kan vara en skiva bröd med smör och pålägg + dricka, eller en rawbite (eller annan müslibar) + en frukt. Finns massa andra alternativ också såklart, är ni osäkra hittar ni mellanmålslistan i arkivet.
Anmälan? Ja! Vi vill gärna att ni hör av er innan så vi vet hur många som tänkt komma. Kommentera, maila (attvaljalivet@gmail.com) eller kika någon av oss.
Tove - toverodlert
Hanna - HannaLarsson98
Sandra - sandrabergholm
 
Vi hoppas att så många som möjligt kommer, vi skulle tycka det var så kul att träffa er alla. Vi pratar ofta om hur fina läsare vi har och det är vi så glada över. Tack för att ni finns. Glöm inte att alla är välkomna, även du! Massa kramar. (Nu kan vi dela med oss av våra otroligt charmiga sidor)
 
/Tove
men Hanna och Sandra hälsar massor!
 
 

Svar kring längd, skola, inläggning och om vi skäms över vår sjukdom.

"Har ni stannat upp i växten?"
 

Hanna: Jag hade gjort det men nu växer jag som jag ska igen!
 
Sandra: Nä det skulle jag inte säga, hade i princip växt klart innan jag blev sjuk.
 
Tove: Jag ska inte växa mer, så det är lugnt.
 
"Hur långa är ni?"
 
Hanna: 170 centimeter (hehe hur blev jag så lång egentligen?)
 
Sandra: 175 cm! 
 
Tove: 166 cm. Vänta va, ofta jag är kortast?
 
"Går någon av er på "vanlig" skola? I så fall, hur gör ni med måltiderna? Får ni upplagda portioner på lunchen?"
 
Hanna: Jag går i en vanlig skola men har knappt fått äta något där under Scätiden. Jag gjorde det under hösten ett tag men då åt jag inte så ja... Vi har testat en mängd olika lösningar, mattanter som lägger upp och lärare som vaktar men det har inte funkat. Istället har jag fått äta lunchlåda i bilen med mina föräldrar de dagar jag velat gått heldag (inte särskilt många med andra ord). De allra flesta dagarna då jag gått i skolan har jag bara gått ett par timmar och sedan blivit hemskjutsad till lunch.
 
Sandra: Jag går också i en vanlig skola. Under hela förra hösten tog jag med mig matlåda till skolan som mina föräldrar gjorde iordning till mig + att jag tog med mig en näringsdryck som jag drack på förmiddagen. Ville så himla gärna gå i skolan och vägrade att åka hem på lunchen osv så det blev min motivation till att äta upp maten jag hade med mig. Sedan när jag fick ett bakslag över jul så blev jag ju inlagd och bodde sedan hemma hela våren så då åt jag aldrig i skolan eftersom jag inte var där. 
 
Tove: Under inläggningstiden gick jag knappt i skolan alls, inte i början på behandlingen heller. Men jag har testat mycket, som Hanna. Mattanter, lärare osv men ingenting funkade till hundra procent eftersom jag själv inte ville då. Men eftersom jag enbart gick halvdagar så åkte jag hem vid lunch och åt hemma tillsammans med en förälder. De dagar jag behövde vara med på en föreläsning på eftermiddagen eller liknande skjutsade dem tillbaka mig!
 
"Skäms ni över er sjukdom?"
 
Hanna: Jag gjorde det förut men i och med den här bloggen har jag blivit mycket öppnare med min anorexi, dock inte mina andra sjukdomar. Det är väldigt sorgligt att det är så pass accepterat att ha anorexi men inte alls ifall man skulle ha bulimi, självskadebeteende eller asperger. 
 
Sandra: Nej det gör jag väl inte, är jätte öppen med den om någon frågar osv. Dock så undviker jag att berätta det för nya personer jag lär känna om inte någon frågar eller liknande.
 
Tove: I vissa sällskap skäms jag medan jag i andra är väldigt öppen.
 
"Hur är det att vara inlagd?"
 
Hanna: Oj, skulle kunna skriva en hel bok om det här men kort sagt suger det. Tänk er att sitta i ett fängelse, men ni är inte bara inlåsta utan ni tvingas även göra det allra värsta ni vet. Man har noll frihet och livet passerar utanför medan man själv vandrar omkring i samma solblekta korridor. Ändå ångrar jag inte någonstans att jag var inlagd på Scä eftersom det hjälpte mig så enormt mycket. Dessutom träffade jag ju Sandra, Sara, Sanna, Nellie, Hanna, Hanna och lärde känna Tove mycket bättre. 99% av tiden var ett helvete men 1% fick jag må nästan bra med underbara vänner.
 
Sandra: Håller med Hanna. Det var och kommer vara en av de värsta perioderna i mitt liv men nu efteråt så vet jag att jag aldrig, aldrig hade varit där jag är idag utan inläggningen.
 
Tove: Samtidigt som det är ett helvete hjälpte det mig, vilket jag idag är glad över.

Ansvar för mellis själv

Hejsan bloggen! Ännu en dag med sååå himla bra väder. Är det bara jag som nästan VILL att det ska bli regn/åska nån dag haha? Känner att jag aldrig riktigt har tiden att sitta och skriva här eftersom när det är sol vill jag vara ute och nu på senaste är jag med kompisar nästan varenda kväll. Vilket ioförsig bara är toppen då jag försöker normalisera mitt liv så mycket som möjligt nuförtiden. Har verkligen kommit till en punkt då jag är så sjukt rutten på den här sjukdomen. Vi kastar bort vårt liv och tänk på att tiden och dagarna du lever nu, får du aldrig tillbaks, aldrig. Så vet ni? Idag tog jag mig i kragen och åt mellis helt själv med ett par kompisar. Har inte gjort det på hur. länge. som. helst. Förutom när jag varit med Tove och Hanna men det är annorlunda då vi alla är sjuka och vi skulle aldrig låta någon av oss "att inte äta". Och det gick hur bra som helst, dem åt tillsammans med mig vilket gjorde det mycket lättare. 
 
Eftersom jag ska till min bästakompis landställe om ca. två veckor och vara där en hel dag + natt/morgon då jag måste ta hand om maten själv utan mina föräldrar (men har grymt mycket stöd från mina kompisar) så måste jag börja öva på att äta bland kompisar och ta lite eget ansvar. 
 
Åt iallafall cashewnötter till mellis. Inte en hel påse, utan så mycket som ett mellanmål ska innehålla. /Sandra
 
 

Handlar allt i era liv om äs?

Vi har fått den här frågan ett antal gånger nu, så jag tänkte att det var dags att ta tag i den.

Egentligen är det en svår fråga, men skulle ändå vilja säga nej. Alla vi tre gör andra saker också! Ni tänker säkert att eftersom vi har så mycket att säga om det här kan det inte vara något annat som finns. Grejen är den att jag försöker att inte fokusera så mycket på sjukdomen, men jag försöker att fokusera på vad jag ska skriva här. Vilka erfarenheter jag bör dela med mig av och hur jag ska vara ett stöd till er på bästa sätt. Det upptar mycket av min tid, jag vill hjälpa er.

/Tove

Hör av dig till en vän

I höstas var helgerna min stora skräck. Folk fick måndagsångest medan jag fick fredagsångest. Helg betydde att jag skulle vara hemma dygnet runt i två hela dagar, bara äta och vara med mina föräldrar. Jag gjorde aldrig något med kompisar, då menar jag aldrig. Jag ville inte samtidigt som jag så himla gärna ville. De gånger jag tog beslutet att träffa någon av mina bästavänner var jag så nervös innan, jag gjorde listor med samtalsämnen så det inte skulle bli stelt, jag bestämde redan innan vad jag skulle säga först och hur jag skulle hälsa. När jag satt i bilen på väg dit kollade jag på klockan och tänkte "okej, bara 2 timmar tills du sitter här igen men är på väg hem, tänk vad skönt det kommer vara". När jag väl kom dit hade vi det oftast helt okej även om jag hela tiden var så nervös och inte tillät mig själv att skratta ordentligt.
 
Det här med vänner är så himla viktigt. Även fast man är sjukskriven får man inte släppa det helt. Det är så viktigt, desto mer du släpper på det desto svårare blir det att komma tillbaka. Idag är det inte lika ångestladdat att träffa folk faktiskt. Ibland är jag givetvis nervös men det gäller att våga prata, att våga skratta och tillåta sig att göra det. Då kan det inte bli mer än rätt. Man måste sluta vara så rädd för att säga fel saker, rädd för att säga ett tråkigt skämt, för vad är fel? Det bästa med riktiga vänner är att det inte blir fel och säger du något tråkigt kan man skratta tillsammans åt det istället. De situationer jag var mest rädd för var att jag skulle säga något men att det sedan skulle bli helt tyst. Det har hänt, men det bör inte läggas så stor vikt vid. Träffar du dina kompisar oftare kommer dessa problem inte existera. Så, skriv till en kompis nu och fråga om den vill hitta på något de närmsta dagarna. Även om det känns jobbigt för stunden mår man så himla mycket bättre av det!
 
/Tove

Hannas matschema

"Hur ser era matscheman ut? Jag måste upp i vikt och har valt att göra det på egen hand men jag är så rädd för att äta för mycket, skulle bli jätteglad om ni kunde lägga upp era matscheman så man ser vad som är "normalt" att äta på en dag, tycker jättemycket om era matbilder förresten! Dom hjälper verkligen! Och sen undrar jag om ni fortfarande ska upp i vikt eller om ni står still på det ni äter nu? Kram!"
 

Frukost: 
3 dl A-fil
2 dl flingor
1 skiva bröd 
1 tsk bregott
2 skivor skinka/1 skiva ost
2 dl juice
 
Fm-mellis:
1 skiva bröd
1 tsk bregott
2 skivor skinka
2 dl juice
 
Lunch:
1 normalportion
1 glas mellanmjölk
 
Em-mellis:
1 skiva bröd 
1 tsk bregott
2 skivor skinka
2 dl juice
 
Middag: 
1 normalportion
1 glas måltidsdryck
 
Kvällsmellis: 
1 skiva bröd
1 tsk bregott
2 skivor skinka
2 dl juice
 
Just nu äter jag ett grundmatschema, exakt så som det ser ut på Scä. Under en längre tid har jag ätit en banan till förmiddagsmellis istället för ett fullt mellis men nu är det nytt. Står still/går ned i vikt av det matschemat jag har just nu, även om det egentligen inte har med matschemat att göra.
 
Hursom, om du ska börja äta efter matschema rekommenderar jag att du börjar efter det jag skrivit! Sedan kan du justera om du inte går upp i vikt. Sedan kan du såklart byta ut mellisarna också, vi har alla mellisförslag någonstans i arkivet. 
 
Lycka till!
 
Edit: har nu även en näringsdryck som tillägg vid kvällsmelliset
 
/Hanna

Tanto och födelsedagsmiddag

Igår träffades jag, Tove och Sandra i Tantolunden för mellis och prat. Det var otroligt mysigt då vi inte träffats på typ fyra veckor (helt sjukt lång tid??)
 
Vi satte oss på klipporna (bland en miljon andra) och såg ut över vattnet. Himla fint (men varmt).
 
 
Som ni ser är det bara två mellis på bilden eftersom Tove svalde sin raw bite hel innan vi hann fota.
 
 
Sååå fina (spec han med badbyxorna)
 
 
Toves familj kom hem till min idag på middag, så här såg båda våra tallrikar ut haha. Två kycklingspett, en parmaskinksrulle, potatis, tomat, vattenmelon och en sås gjord på turkisk yoghurt och lime. Samt ett glas JOKK till det. 
 
/Hanna

Frågor och svar

"En fråga, hur menar du med att "äta allt", hur åt du innan? Vilken förändring gjorde du? Förstår du vad jag menar? 
Åt du oftare? mer? större portioner? på annan tid?"

Tove: Känns fel att berätta mer om det här, så jag tror jag skippar det faktiskt. Förlåt!
 
"Hur kommer det sig att du dricker ickeanimaliska produkter istället för vanlig röd mjölk?"
 
Sandra: Vi misstänker att jag inte bara är känslig mot laktos utan även mjölkproteinet i vanlig mjölk, därför kommer jag för det mesta dricka sojamjölk och ha soja/havregrädde/vegatibliska fetter i maten ett tag framöver för att se om det blir bättre vilket det hittils blivit. Vi har tagit laktosprov mm. men inte fått svar än!
 
"tänkte fråga dig tove, du skrev någon gång för ett tag sen när ni fick en fråga om era bmi, att du hade 19,6. ifall det är sant så blir jag glad, du ser så smal och vältränad ut, det glädjer mig för mitt slutmål är ett bmi på 19,6 enligt min läkare. och i min hjärna ser jag bara hur jag kommer bli en vandrande fett klump typ haha, lite skum kommentar men det var mest en komplimang och en fråga om det verkligen stämmer? :))"

Tove: Du anar inte hur glad jag blev nu! Tack så jättemycket! Självklart stämmer det, mitt BMI ligger på 19,6. Du kommer absolut inte bli en vandrande fettklump. Jag trodde också det i början, men livet blir bara mer värt.
 
"Hur räknar man ut sitt BMI?"

Det kommer vi tyvärr inte svara på eftersom det är ett sjukt beteende att räkna bmi. Det triggar nästan alltid mer än det hjälper. Så länge din kropp fungerar och mår bra så behöver den inte beskrivas i siffror.
 
Kan man få receptet på biff-stroganoffen?

Sandra: Frågade min mamma och hon har inga exakta mått eftersom hon alltid häller i på måfå men iallafall: Stek vilket kött som helst i en het panna i olja väldigt kort så den fortfarande är lite röd inuti. Lägg den sedan på en tallrik eller liknande sålänge. I samma stekpanna häller man sedan i färsk lök som man steker i olja på svag värme, sedan har man i tomatpuré, fransk senap, lite rödvin (alkoholen kokar bort), havregrädde, salt, peppar, tabasco, timjan, oregano efter smak. Låt det koka i ca. 10 minuter sedan häller man i köttbitarna, blandar runt lite sedan är det klarrrtt att servera. bon apetit!!!

Jag klarade det!!

Med era vackra ord i bakhuvudet och Tove och Sandras pepp i realtid fick jag i mig hela näringsdrycken. Det gick relativt snabbt till och med, jag har suttit i evighetersevighet med näringsdrycker och försökt få innehållet i flaskan att minska bara genom att låta tiden gå. Men det är fysiskt omöjligt och drar bara ut på pinan. Därför åt jag fullstora skedar och gick sedan direkt ut på promenad med pappa.
 
Tycker att yoghurtstyle är tusen gånger bättre än energy, speciellt när man fryser den. Smakade persika och den var helt okej (även om jag hatarhatarhatar näringsdrycker).
 
 
 
Idag inleder jag min födelsedag med att åka till jobbet haha. Jobbet som jag inte ens får betalt för... jaja jag tycker att det är väldigt kul och dessutom hjälper det andra.
Ikväll kommer Tove och hennes familj hem till mig på middag så det blir fint.
 
Hoppas ni får en bra dag!
 
/Hanna

 

Middag

Pappa levererar. Grillad kyckling fylld med soltorkade tomater, basilika och mozarella. Till det potatis i ugn, grillad majskolv, basilika och yoghurtsås, sallad med rucola, vattenmelon, jordgubbar och olikfärgade tomater. Supergott och skönt att vara tillbaka i Stockholm.

/Tove

Ulvön, hund och näringsdrycker

Söndag klockan 21.25 anländer jag med min resväska till Göteborg Central. Jag ska sova en natt hos en vän innan vi beger oss till Ulvön nästa morgon. 
Jag ska på läger, ett läger där 49 av 49 möjliga är mina vänner (samt 5 föräldrar). Vi kommer att skratta, dansa, äta, leka, lyssna på musik, kramas, bada, samla stjöstjärnor, ligga på klipporna och kolla på film medan nattmörkret sänker sig runt om oss och framför allt kommer vi må bra. Jag kommer må bra.
 
Förra året lades den hemsida jag spenderat mina senaste tre livsår på ned. Vi var väl runt 300 som hängde i det forumet dagligen och vi bestämde oss för att ordna ett läger där vi kunde träffas nu när sidan var nedlagd samt att vi startade en facebookgrupp. Lägret blev en total succé och de bästa dagarna i mitt liv. 
 
När jag låg inne på Scä's familjevårdsavdelning antog jag mig uppgiften att ordna maten till alla 54 deltagare (varav 20 har någon slags specialkost). Det har jag sedan jobbat med hela våren och det här lägret har fått mig att stå ut, ta tugga efter tugga, rida ut ångestattack på ångestattack. Och nu är det på söndag.
 
Vet inte hur jag ska kunna uttrycka min enorma kärlek till dessa människor men ni är verkligen helt underbara hela bunten. Ni fick mig att inse att det är okej att vara annorlunda och det betyder så himlahimla mycket. 
 
En bild på mig från förra årets läger.
 
 
 
 
Så har min familj skaffat hund, en gosig liten vovve jag redan fallit för trots att jag inte gillar hundar. Akilles heter han och är en kinesisk nakenhund puff (har ni någonsin hört något så fånigt?) Promenaderna har genast blivit lite roligare.
 
 
Ett jobbigt scämöte resulterade i näringsdrycker som tillägg på matschemat. En varje dag. Hade lovat mig själv att aldrig mer behöva dricka dessa söta drycker men nu är det som det är och då är det bara att gilla läget. Vägrar jag blir det inget läger. 
Det här är otroligt jobbigt för mig och skulle behöva lite peppande ord att läsa medan jag slevar i mig yoghurten (börjar med den idag), så om ni kunde lämna en kommentar skulle det göra mig otroligt glad.
 
 
Imorgon är min femtonde födelsedag. Först hade jag tänkt vägra fira och ta emot presenter eftersom jag inte tycker att jag är värd det men mina fina vänner fick mig på bättre tankar.
 
/Hanna
 
 

Puberteten och att stanna i växten

Jag blev sjuk när jag var nio år, innan jag hann komma in i puberteten eller få mens. Det innebar att jag från att ha legat lite längre fram i kroppslig utveckling än medeln i min klass till att gå i sjuan och inte ha minsta kurva och allt vad som mer kommer med puberteten. Jag förstod inte själv att det berodde på att jag åt för lite utan jag trodde bara att det var fel på mig för att hela min kropp var så tjock men ändå var 65AA för stort. 
När jag sedan började på Scä med matschema så tog det några månader sedan började min kropp att utvecklas i en rasande takt. 
 
Att komma in i puberteten är kanske inte något som man direkt ser fram emot men det funkar inte att leva i en kropp som inte kommit in i puberteten. Om man är i det tillstånd som kroppen är i när man har uppnått åldern där man borde kommit in i puberteten (vilket är personligt) men inte har gjort det så mår kroppen kasst. Jag vet hur det är att leva i en sådan kropp och det är inte kul. Precis allting gör ont, de inre organen fungerar inte och man fryser, har huvudvärk osvosv. Det är inte kul. Dessutom är det farligt att inte tillåta sin kropp att komma in i puberteten hur lockande det än kan kännas. 
 
En till nackdel med att inte komma in i puberteten är att man stannar i växten. Jag var lite längre än snittet under hela mitt liv men jag stannade och växte nästan ingenting den tid jag egentligen skulle haft en växtspurt. Sedan började jag äta igen och på ett år har min kropp rusat från 164 centimeter till mina nuvarande 170.
 
Jag vet många som har stannat både i växten och utvecklingen eftersom de varit i svält och sedan börjat äta men ändå inte växt de första månaderna. Det beror på att kroppen fortfarande ligger efter, den är inställd på svält och prioriterar att bygga upp allt som förstörts i kroppen framför att bli längre Om man nu äter för att växa och så växer man ändå inte så kan man bli frustrerad och tänka att det ändå inte är någon idé. Men det stämmer inte. Din kropp kommer att växa bara du ger den tillräckligt med mat under en längre tid. Din kropp är rädd för att du kommer sätta den i svält igen och vågar inte bli längre för ju längre man blir desto mer energi behöver man tillföra och om kroppen inte är säker på att den kommer få den energin vågar den inte utsätta sig för större påfrestning.
 
Så det du måste göra om du vill växa är att fortsätta äta tills kroppen är trygg i att du inte kommer svälta den igen. För när den blir det kommer du att skjuta i höjden.
 
/Hanna

Sushi dinner

Idag har jag 
 
 
 
köpt en kjol i manchester
 
 
Ätit sushi i Kungshallen mamma och lillasyster. Sen gick jag och syster och såg på Monsters University på Sergel, det var fint.
 
 
En lunch är 9 sushibitar, misosoppa och 2 dl mellanmjölk/måltidsdryck.
 
 
Så köpte jag visst lite te också. Jag gillar te!
 
/Hanna
 

Mer frågor och svar

har ni sett den nya filmen som r baserad på håkan hellströms musik? känn ingen sorg heter den. har ni tänkt att se den?
 
Tove: Har inte sett den än... Men det måste jag göra! Trodde jag skulle göra det här på Gotland, men det har inte blivit av. 
 
Sandra: Nej jag har inte sätt den men även fast jag inte alls är något Håkan-fan eller lyssnar på hans musik så vill jag gärna se den. Jag vet att vi planerat se den med några vi var inlagda med samtidigt.
 
Hanna: Ja! Har sett den två gånger finaste filmen jag någonsin sett. Älskar Håkan över allt annat (delad plats med kent, bd och harry potter). Så vackert. Men blev rätt illa berörd. 
 
hur håller era föräldrar koll på att ni får i er tillräcklig mängd energi osv när ni äter ute? kram!

Tove: Jag kan ansvara för det själv rätt bra nu. Jag har en känsla av vad som är lagom. Självklart händer det att mina föräldrar ber mig äta lite till. 
 
Sandra: Alltså jag får t.ex. inte bara ta en liten sallad när jag är ute utan jag måste äta något som innehåller både fett kolhydrater och protein. Ibland är ju portionerna väldigt stora när man är ute och då brukar mina föräldrar ta bort lite och så får jag äta upp det dom bedömt är tillräckligt, eller tvärtom. Kram!
 
Hanna: Liksom Sandra får jag inte ta typ en sallad när jag är ute, om jag inte äter bröd till, eftersom det innehåller för lite. När jag beställt in en tallrik mat så får alltid mina föräldrar tallriken först så lägger de över den mat som inte behövs på sina tallrikar så att jag alltid får en normalportion.
 
Är det där räknat som en hel måltid? Ser litet ut

Tove: Faktum är att denna måltid nog inte riktigt blev hel. Vi var hela släkten då så pappa hade tydligen inte velat säga till då jag förmodligen hade blivit sur, men han sa till nästa dag och då hade jag redan publicerat. Förlåt. 
 
Hur många dl yoghurt respektive müsli tar du till mellis? 
Kram!

Sandra: 2 dl yoghurt och 1 dl müsli eller 2 dl flingor. Kram!