-

Svar på kommentarer

Är det både tjejer och killar på MU eller är det bara tjejer? (målgruppen alltså). 
Och en helt annan sak, var försiktig med bloggande, även om det är positiv attityd så kan det användas på fel sätt av personal och dylika. Jag tycker inte att du ska involvera alla bloggläsare i vardagen än mindre i din behandling. Jag vet ju inte om det går som ett rinnande vatten och det mesta är frid och fröjd så som du framställer det i bloggen... men jag utgår från att det inte är fallet och det blir så sjukt svårt att vara genomärlig gentemot dig själv och din terapeut om du hela tiden måste upprätthålla den där fasaden du har i bloggen och kanske till och med applicerar i vardagen för att det ska flyta på... men det där dubbelspelet blir för mycket till slut. Dessutom kan du vara helt säker på att personal antingen redan läser eller kommer att läsa bloggen. Samtidigt vet jag hur viktigt det ör att få skriva av sig och det var inte det jag menade... men jag var också femton när jag kom till mitt första beh.h och det är lätt att vara efterklok. Milt sagt. Men jag känner igen mig själv som femtonåring i dig i många avseenden... Maila mig om du undrar något eller bara vill bolla tankar lite. (Ta gärna bort kommentaren sedan du svarat på frågorna i början... resten av texten låter mer eller mindre som påhopp men det är verkligen inte menat så!) 
Skrev min e-post adress i avsett fält för detta :)
Svar: Det är både tjejer och killar! Fördelningen är kanske 65% tjejer och 35% killar.
Min terapeut får gärna läsa min blogg. Hon vet om mina problem och jag gömmer inget under en glad fasad under samtalen. Så det behöver du inte oroa dig för. 
 
 
Jag har en liknande fråga: Hur fick du, Tove och Sandra SCÄ att lägga in er? För mig går det uselt på mobila teamet och jag mår så dåligt. Skulle behöva läggas in, men de gör inte det!
Svar: Jadu... Jag vet inte riktigt hur det var för Sandra och vill inte skriva hur det var för Tove utan hennes tillåtelse. Men för mig var det så att jag hade gått hos Scä's mobila team i nio månader och föll bara tillbaka djupare hela tiden. Vi hade liksom testat allt så var det bara avdelningen kvar. Då blev det så. Det var ingenting jag bad om eller ville men jag förstod att jag inte hade något val, för jag ville ju bli frisk. 
 
 
 
Har du nio lunchfria dagar om året? ;)
Svar: Hahaha visst är det imponerande att jag kan antalet dagar på ett år!! (För er andra så skrev jag något om att julaftonslunchen bara var en av 356 luncher på ett år som egentligen består av 365 dagar).
 
 
Och du är tvungen att nämna just att du åkte med polisbil? Vad har det för syfte egentligen?
Svar: Inget syfte överhuvudtaget nu när jag tänker på det. Förlåt om ni tog illa upp men ska jag tänka över vartenda ord jag skriver här så kommer det bli få ord.
 
 
Hade de kvar Cindy Sherman fortfarande? Jag älskar henne, utställningen i sig var väl sådär dock
Svar: Ja det hade de! Hade sett lite av henne på nätet innan och tyckte också att det var ett underligt urval bilder de tagit med... 
 
 
Fast helt frisk blir man ju inte, du kommer ju tex aldrig glömma bort kaloritabeller och det där jävla räknandet i bakhuvudet. Det är typ som en nykter alkoholist, fast en ätande anoretiker. Men frisk och nästan normal är ju bättre än inget alls!
Svar: Enligt den teorin kan du aldrig bli helt frisk från cancer heller eftersom du alltid kommer att minnas cellgifterna och smärtorna. Att man aldrig kan glömma kaloritabeller är bullshit. Du kanske alltid kommer att komma ihåg kalorierna i en deciliter mellanmjölk eller keso om du anstränger dig. Men om du låter det gå lång tid då du inte ägnar kalorier någon uppmärksamheter kommer räknandet i bakhuvudet försvinna och med det också en hel del siffror. Jag har aldrig varit en hängiven kaloriräknare men jag har räknat en hel del och för mig har flera livsmedel redan försvunnit. 
Och dietister som kan alla kalorier då? Får de automatiskt en ätstörning då?
 
Ditt resonemang spricker tyvärr och jag kommer fortsatt hävda bestämt att det visst går att bli helt frisk!
 
 
När du skriver Ana/Mia, vad betyder Mia?
Svar: Ana står för personifieringen av Anorexi och Mia för bulimi. Antar att namnet är baserat på slutet av namnet bulimia.
 
/Hanna

Vegetarisk lasange



Vegetarisk lasange stod framdukad på min tallrik och skräcken bröt ut inom mig. Den kommer som ett hårt knytnävslag som kortsluter min hjärna. Orden är på väg att ramla ut över min tunga som så många gånge förut. "Jag tänker inte äta det där". Men den här gången hinner jag stoppa mig själv. Jag skäms för alla de senaste måltiderna då jag krånglat och vägrat. Så jag sväljer orden, säger att jag behöver gå på toa och kallar till konferens med mig själv. Min blick möter mig i spegeln och jag tänker efter - vart vill jag och hur kommer jag dit?

Jag vill ifrån ett liv där mat och ätande ständigt begränsar mig. Jag slippa kroppsångest. Jag vill kunna kliva upp på morgonen och äta flera tallrikar jordgubbsyoghurt med start. Jag vill gå på bio och kunna ryckas med i handling istället för att allt mitt fokus ligger på låren som spänner mer och mer mot jeansen för varje sekund. Jag vill kunna sätta mig ned i en stol utan att få ångest. Jag vill bli lycklig.

Och hur tar jag mig dit? Jo, just nu idag kan jag ta ett steg. Det är att äta den bit lasange som ligger och kalnar på min tallrik.

Så jag låser upp toalettdörren, struntar i rösten som skriker i mitt huvud och känslan av att låren gungar av fett. Jag sätter mig ned vid tallriken, tar min gaffel och stoppar in en tugga (av den galet goda) lasangen i min mun. Tuggar och sväljer, tuggar och sväljer.

Hundra gånger under den kvart det tar mig att få i mig maten måste jag bestämma mig. Anorexin letar ständigt efter kryphål "DET ÄR FÖR MYCKET OST PÅ TOPPEN DU KAN INTE ÄTA DET DÄR", "DITT ÄCKLIGA SVIN TYCK INTE ATT DET ÄR GOTT DET ÄR GOTT FÖR ATT HAN HÄLLT MASSA GRÄDDE I DET" och "SER DU INTE HUR LITE DE ANDRA ÄTER DU ÄR ENDA FETTOT HÄR INNE INGEN ÄTER SÅ MYCKET SOM DU". Men jag bestämmer mig gång på gång, jag ska äta jag ska äta jag ska äta.

Plötsligt är maten slut och jag överlevde. Ett steg närmare friheten.

/Hanna

Årsresumé Hanna

År 2013 har varit det värsta året i hela mitt liv. På samma sätt som det varit året då allt gick åt helvete så har det också varit året då det vände. Då jag insåg att man inte kan leva på det sättet jag gjort, att det finns en annan väg dock måste jag anstränga mig för att ta mig dit. Här kommer bilder från min Iphone. De trevligaste jag kan hitta för det här är som sagt en peppande blogg!
 
Januari
Jag kom hem från mexico, gick i skolan en dag och sedan skrevs jag in på Scä's familjevårdsavdelning. Mitt nyårslöfte var att gå upp x antal kilo. 
På Scä satt jag mycket i fönstret utanför sjuan där jag bodde större delen av tiden. Jag hängde även upp en ljusslinga med bollar som nu hänger under min Harry Potter-hylla hemma i mitt rum. Jag ska nog ta hit den.
 
 
 
 
Februari
Jag, Tove och Sanna pysslade ihop ca världens bästa collage som vi satte upp på den gula väggarna i korridoren för att liva upp lite. Så valde jag ett choklad-te i den fantastiska chokladbutiken som ligger en tvärgata bort från Scä. Jag valde den i förhoppning att jag skulle våga dricka det en dag, jag har inte vågat än men jagvet att jag kommer att ta mig dit!
Livet rullade på på avdelningen. Jag mådde otroligt dåligt men började också se lite ljus vad gällde anorexin och kämpade.
Jag började också DBT.
 
 
 
 
Mars
En bild tagen från lägenheten högst upp där Sandra bodde. Vi hälsade på henne ett par gånger och det blev fina små äventyr (även om man kunnat önska att hälften av anledningen var att få gå upp för sista trappen). Andra bilden är en av alla måltider som intogs (och som absout inte vill vända på sig hur mycket jag än försöker??) 
I slutet av mars, efter 12 veckor, skrevs jag ut. Tog en sväng förbi bup-akuten sista helgen men valde att testa hemma tillsammans med DBT.
 
 
 
 
 
 
April
Jag snapade med Sandra som låg ute och solade, står fortfarande för min reaktion på bilden. Var på Håkans signering på Bengans också (efter några timmars köande i regn). I april tog jag ytterliggare ett par svängar till bup-akuten. Den sista stannade jag i tre dygn men åkte hem eftersom mina föräldrar trodde att det var det som var bäst för mig. Såhär i efterhand förstår vi att det var fel, men det är lätt att vara efterklok.
 
 
 
 
Maj
Det vart maj och jag mådde inte bra alls. Men jag hade en  trumpen katt och så regnade det rosa blad i kungsträdgården där jag hängde med Tove och Sandra. I maj var jag friskare i ätstörningen än jag varit på 6 men det var också i maj som jag bestämde mig för att börja mixtra med maten igen, då jag inte stod ut med all ångest.
 
 
 
Juni
Jag dansade (bokstavligen) omkring i min egentillfixade jeans-jacka. Har man en så snygg jacka blir ens ögonbryn automatiskt perfekta (har aldrig lyckats återställa dem till den form de hade på första bilden).
Nedre bilden till vänster är ifrån när jag och Elin (tillsammans med en hel drös andra fina människor) köade till Håkan på slottskogsvallen. Kvällen slutade inte som jag önskat eftersom jag glömde bort hur man andas och sedan fick panikångest. Hamnade i sjukhustältet (tredje gången gillt) men jag överlevde och det är det viktigaste.
Jag och Elin hann också med Hultsfred. Jag sprang emellan Hultsfred och skolavslutning med ombyten i bilen. Crazy men hur nice som helst, önskar bara att jag ätit lite mer.
 
 
 
Juli
Juli sög. Men jag såg i alla fall Håkan tillsammans med Tove och så gosade min katt med en av världens bästa skivor. 
 
 
 
 
Augusti
Det blev augusti och jag åkte till Ulvön (andra bilden, hade coola tatueringar på kinderna som jag vunnit i en tävling). Älskade det som alltid men efteråt fanns det inte ett uns ork kvar och jag kraschade totalt. Jag åkte via karolinska till bup-akuten för att hamna på bup-syd. Augusti var verkligen inte kul men mina vänner stöttade mig hela vägen (första bilden bl.a.).
 
 
 
September
Ingen kul månad det här heller. Men succesivt började jag äta igen. Var en dag allt förjävlig kunde jag alltid titta på Anders Bagge med en hårig katt, då kan en inte bli annat än varm i magen. 
  
 
 
Oktober
Oktober kom och saker och ting började få rätsida igen. Jag var i landstingshuset och pratade om ätstörningar i skolan med bl.a. Maria Larsson och Birgitta Rydberg i förhoppning att skolans utlärning om hälsa inte ska fokuseras kring att gå ned i vikt eller räkna kalorier. Utanför kliniken skiftade löven i tusen olika färger men det minns jag knappt för det var annat som tog plats i mitt huvud.
 
 
 
November
 Med november kom näringsdrycker som gick ned för att jag fick fina brev från E och för att jag ville bli av med ätstörningen. I november insåg vi också att det skulle behöva bli behandlingshem och utredningen startade på riktigt.
 
 
 
 
 
 December

Den 20:e december skrevs jag ut från Bup Syd, efter 17 veckor och 3 dagar. Jag flyttade till Magelungen där jag bor nu.
Så firade jag ju jul också. Med glittrig magtröja och reklamhår. Det blev en bra jul.

 

 
 

 


Nu är 2013 slut om två dagar. 2012 var mitt nyårslöfte att gå ned i vikt, det lyckades jag med till en början innan jag började på Scä. 2013 var mitt nyårslöfte att gå upp i vikt, det lyckades jag med. Statistiken är med andra ord god och därför tänker jag ge ett nytt nyårslöfte. Mitt nyårslöfte 2014 är att börja ta hand om mig själv, be om hjälp och vara så pass stabil med maten att jag kan njuta av fina stunder.

Jag tror uppriktigt att 2014 kommer bli ett bra år. 2013 har varit det absolut värsta året i hela mitt liv men också året jag lärt mig mest. Nu har jag något att utgå ifrån och jag vet att jag kommer att fixa allt det här, hur tufft det än känns.

Gott nytt år!

/Hanna


 
 
 

"Det går aldrig att bli helt frisk från en ätstörning"

Tacktacktacktacktack för alla fina ord jag fick i videoblogginslägget. Nu är jag peppad på livet till hundra. Ni är bäst<3
 
Här kommer det som inlägget egentligen handlar om.
 
 
När man håller på och jobbar sig ur en ätstörning känns det ofta hopplöst. Man kämpar och kämpar, äter och får sitt liv att fungera. Men ändå fortsätter tankarna. Trots att man är bättre så är det inte bra. I dessa lägen vänder sig många till omvärlden och frågar om det går att bli frisk? Svaret man får av vissa då gör mig så less och matt så det är inte sant. De säger att "nej, det går aldrig att bli helt frisk från en ätstörning".
 
Det här är fel fel FEL. Det går visst att bli helt frisk från en ätstörning! Faktiskt anser jag att man kan bli friskare än de som aldrig varit sjuka. Låter det konstigt? Låt mig förklara.
 
Man kan ha ätstörningar på tusentals olika vis. Men en sak har alla ätstörda gemensamt och det är att man har ett stört förhållande till mat och ätande (så som namnet anvisar). När man sedan ska vända det här, speciellt om man varit sjuk i flera år, så måste man lära om sig från grunden. Det är som om man är högerhänt och så skadar man den handen så mycket att man måste börja lära sig skriva med vänster hand istället. I början känns det helt fucking omöjligt, men om man inte ger sig kommer man tillslut att ha lärt sig att skriva med vänsterhand lika bra som med höger. När man sedan skrivit längre tid med vänster hand än vad man skrivit med höger hand så kommer den vänstra att kännas naturligast!
 
Om man har fått en ätstörning behöver man lära om. Man behöver stöd av någon som vet hur man gör, en lärare (aka behandlare) och sedan måste man tränatränaträna. Först kommer man att komma upp till en gräns där det fungerar. Man kan alltså skriva med vänster hand men det är fortfarande ansträngt. Men när man ätit på ett friskt sätt längre än man ätit på ett sjukt sätt så kommer det att kännas som det naturligaste. 
 
I det stadiet är man helt frisk. Man har fortfarande möjlighet att trilla tillbaka i ätstörningen, men det handlar inte om att man varit sjuk förut utan att man är en människa som är mer benägen än andra att få ätstörningar. Grejen är att bara för att man kan tillbaka så innebär inte det att man fortfarande är sjuk. Det jobbiga är att det tar tid. Jag tror inte att jag komemr kunna kalla mig helt frisk förrän om drygt ett par år, då har jag gått i behandling för min anorexi lika länge som jag varit sjuk när jag började. Det är sammanlagt 4,5 års strävande mot det friska (även om de två första åren mest bestått i bakslag som tagit mig djupare än jag någonsin var tidigare). Der är en lång tid, men det är ingenting mot det kanske hundra åren jag kommer att leva. 
 
Vad menade jag då med att man är mer frisk än den "normala" människan? Jo, för att man vet så himla mycket om hur det är att äta och leva på ett friskt vis. Man är medveten om det. Många som gått på matschema under sin behandling fortsätter med det resten av livet. Inte lika strikt förstås, men de äter ändå ungefär sex gånger om dagen vilket håller blodsockret uppe och ett brutalt sockersug nere. Jag har stött på flera vuxna som varit helt friska i sina ätstöringar sedan många år tillbaka och för mig verkar de mycket, mycket lyckligare än genomsnittsmänniskan och har ett mycket normalare förhållande till mat.
 
 
Så nästa gång något pucko säger att det inte går att bli helt frisk - lyssna inte! Jag vet att det går att bli helt frisk och bli precis hur lycklig som helst. Bara man inte ger upp.
 
 
(Vi är grodan och Ana/Mia är fågeln)
 
 
 
/Hanna
 

Videoblogg

Här kommer videoinlägget (om jag lyckas ladda upp det.....). Lite på sniskan sådär ibland men orkade inte göra något perfekt. Hoppas ni inte tycker att jag är världens jobbigaste människa!
 
 
Pratar bara om lättsamma saker i det här inlägget men om ni gillar det så videobloggar jag gärna mer.
 
/Hanna

Risifrutti pärondröm

Just nu sitter jag i bilen på väg till Moderna Muséet tillsammans med en ungdom och en personal från mu (skrattar alltid åt den förkortningen). Skönt att komma iväg lite, speciellt när man har mycket kroppsångest så får man annat att tänka på! 

Ikväll kommer mina kompisar också så det blir en bra dag som jag inte tänker låta anorexin helt förstöra för mig. 

För ett par dagar sedan åt jag det här melliset: 2 knäckebröd, 2 msk keso och 1/2 avokado, samt en Risifruttipärondröm. Har testat alla Risifruttis nu och den här hamnar tyvärr i botten. Gillar söta saker men den här sylten smakade som päronglass vilket blev världens mellis.

Det här melliset är större än ett normalt mellis enligt Scä. Men välj antingen mackorna eller risifruttin och ta en dryck (2 dl, motsvarande samma innehåll som i mellanmjölk) till så blir det ett vanligt mellis.
Jag varvar avokadomackorna med äggmackor för att variation är godast och kaloriskillnaden jämnar ut sig i längden.


/Hanna

Flundra



Den sjukt goda middagen. Flundra, vitvinssås, citronmarinerade sparrisbitar, mandelhack, pressad potatis (aka maskpotatis haha) och körsbärstomater.

Angående det jag skrev om min "hobby" i förra inlägget så var det galghumor enbart. För mig är det viktigt med självdistans nog att kunna skratta åt misären.

/Hanna

Bup-akuten

Har utfört min hobby igen dvs. åka polisbil till bup-akuten. Sov där också pga allt är så fucked up och jag orkade bara inte. Men det var inte som alla andra gånger jag varit där. Då har jag farit runt som en tok på golvet i väntrummet och hållt på med diverse dumheter. Jag har varit så desperat efter att bevisa hur jävla dåligt jag mått att jag inte kunde ta emot något av vad hjälp heter. Nu satt jag bara där, tyst och tom. Tackade ja till koppen te som jag blev erbjuden.

Läget är långt ifrån stabilt än men jag hoppas att det kommer att bli bättre. Nu vet ni i alla fall varför jag reagerade så starkt på kommentarerna i mitt inlägg, det har inget med er att göra. Jag mådde och mår bara alldeles för dåligt för att kunna ta emot ens en diskussion. Dumt av mig att publicera det inlägget men gjort är gjort.

Nu är jag tillbaka på Magelungen och försöker få maten att funka. Imorgon kommer två kompisar till mig. Jag kämpar på så hoppas jag att ni också gör det<3

Kram Hanna

Annandag jul

Nu är julhelgen snart över. Julen för mig har varit väldigt lugn och mysig, precis som jag vill ha den. Förra julen var jag inlagd på SCÄ även om jag fick lite permission över julafton och året innan det hade jag precis börjat på SCÄ, så mådde inte speciellt bra då heller. I år hade jag betydligt mycket mer energi, jag åt av julbordet på ett annat sätt, drack julmust, skrattade äkta och hela dagen åts inte upp av ångest. Jag hoppas att ni också haft en fin jul och spenderat den tillsammans med familj, släkt eller vänner. 
 
Idag är det annandag jul. Jag är kvar i Eskilstuna än där vi firat jul och åker inte hem förän på lördag, men längtar hem nu. Inledde i alla fall morgonen med en stor frukost som följdes av springtur med morfar cyklandes bredvid. Snart ska vi åka och kolla lite på mellandagsrean, men lär inte hitta något. Är det något jag är riktigt dålig på så är det att shoppa på rea, tråkigt nog. Men ska ge det en chans. I övrigt tycker jag det är så himla skönt med jullov, att få sova och slippa stressa. Sen är det bara 5 dagar kvar till nyår vilket inte får mig att må sämre direkt. Är för taggad!
 
/Tove

Det klargörande som alltid följer inlägg

Ni missförstår mig eller så vill ni inte förstå, i vilket fall blir jag trött.

Jag är inte emot LPT, jag är emot att läkare sätter LPT utan att ha lyssnat på och ibland inte ens träffat patienten. Jag  önskar att fler accepterade vården och därmed slipper LPT så att man sedan har makt över sin egen placering.

Tack och hej nu orkar jag inte skriva mer här på ett tag. Puss.

/Hanna

Tvångsvård

OBS. varning för triggers! 

Det senaste året har för min del präglats av psykiatrisk slutenvård. Jag har varit inlagd på Scä, BUP och nu bor jag på ett HVB-boende. Under det här året, och framför allt under mina fyra månader på BUP, så har jag träffat otaliga andra patienter. Gång på gång har jag chockats över hur de behandlats, hur de inte blivit lyssnade på trots att de gång på gång hävdat vad det är de behöver egentligen. Jag har försökt hitta ett mönster, varför får alla de här människorna så fruktansvärd vård när jag alltid fått bra och hela tiden varit delaktig i vart jag ska placeras och varför? När jag lyssnade på den här http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/138656?programid=909  dokumentären på P1 (OBS. stark varning för triggers)  så förstod jag rätt plötsligt vad skillnaden mellan mig och dem varit.

Jag har aldrig varit inlagd med LPT, lagen för psykiatrisk tvångsvård. Jag har dock varit hårsmånsnära. Mamma har berättat för mig i efterhand om när jag låg på kirurgiska akuten på KS i augusti. Att de omedelbart ville sätta LPT på mig för att skjutsa mig till BUP-akuten. De trodde att jag var utvecklingsstörd eftersom jag var okontaktbar (vilket berodde på ångest), förmodligen hade det att göra med den felaktiga autism-diagnos som då stod i min journal. Mamma hävdade bestämt att de inte skulle sätta LPT och så blev det tillslut. Observera att mannen som ville sätta LPT på mig överhuvudtaget inte träffat mig. Tillslut kom han in till mig och sa att jag skulle skjutsas till bup-akuten. Jag tror jag nickade, på något vis bekräftade jag i alla fall att det var okej – helt utan motstånd eftersom han gav mig ett rakt påstående och inte försökte dra iväg med mig till en bil. Jag ville ju ha vård egentligen!

Sedan kom polisen som fått order om att transportera mig. En sådan transport sker med hårdhet för patienter som ska till psyket anses som farliga – trots att det handlar om en undernärd 15årig flicka. Polisen ryckte alltså bryskt tag i mig och då börjar jag genast streta emot, förstås. Går det att förvänta sig något annat? Men då kom den underbara doktorn som tagit hand om mig. Hon, som inte ens kände mig, stod upp mot poliserna och sa att jag kunde gå själv.

 

Det var ett viktigt ögonblick i mitt liv förstår jag såhär i efterhand. En människa har alltid ett eget ansvar. Det finns psykopater, sadister och galningar som inte följer den vanliga människan värderingar men av de som tvångsvårdas på bup och senare på vuxenpsyk är det väldigt få som har den problematiken. Att ha ett eget ansvar innebär att man inte skadar andra människor med flit, får man något ger man lika mycket tillbaka. Bemöts man som ett motsträvigt sajko, ja då agerar man nästan alltid som ett motsträvigt sajko. Men bemöts man istället som någon som lever, en ungdom med egna känslor och tankar ja då kommer man också att handla på det viset.

Med doktorns hand i min så gick jag på egna ben genom ambulansintaget ut till polisbilen.

 

Anledningen till att jag säger att det var ett viktigt ögonblick i mitt liv är efter min insikt om vad som händer när man blir tvångsvårdad. Hade jag fått LPT där och då hade mitt värde som människa plötsligt inte funnits. Personalen hade bältat mig under mina långa ångestattacker vilket förmodligen förlängt och förvärrat dem, istället för att jag tillslut varit tvungen att ta mig samman ”herregud de här fyra människorna som håller fast mig är ju alldeles genomsvettiga, nu får jag lugna mig det här leder ingenvart!”. Bältas man en gång står det i journalen och vips blir det tre fyra fem tio gånger. Man skrivs ut men skadar sig en gång och då är det lätt att sätta ett nytt LPT. Det ska inte fungera så men det är så det fungerar. Man vill oftast ha vården egentligen och då är det lättare att helt frånsätta sig ett eget ansvar eftersom man vet att om man bara vägrar får man LPT.  

 

Hamnar man i den svängen är det så otroligt lätt att ge upp. Jag säger inte att alla eller ens största delen av alla som blir tvångsvårdade ger upp, för vissa är det livsviktigt! Men har man ingen kontroll över vart man bor och vilken behandling man får, varför ska man då ha kontroll över sig själv? I vissa fall behövs tvångsvård, för anorektiker som svultit sig så mycket att de inte kan tänka längre eller för sådana med trotsstörningar, borderline eller dylikt. Men många vill faktiskt bli vårdade, de vill ha hjälp. Det krävs bara att man får chansen att säga sin åsikt. Jag är ett levande bevis på att mänsklig omtanke i pressade situationer kan förändra liv! Liksom flickan i dokumentären visar på att när hon slutligen blev lyssnad på, då vände det. 

 

Jag hoppas att ingen tar illa upp över den här texten! Det kändes himla viktigt för mig att skriva den eftersom det på något skevt vis blivit prestigefullt att ha haft LPT. Jag vill varna er för att det kan  fucka upp många år av era liv, år ni kunde använt till saker som gjort er lyckliga.

 

/Hanna

Hannas julafton del 2




Igår var jag glad! Det ser man på bilden ovan tycker jag. Att mat kan göra så stor skillnad på utstrålningen att det syns genom en selfie tagen i halvmörkret 5 min innan jag däckade i sängen haha (då var klockan 4)

Hade det väldigt bra igår! Fick världens finaste julklappar och tänkte försöka mig på ett videoinlägg för att visa dem. Lite läskigt men känns bra att ha något så konkret att visa haha.

Efter Kalle Anka gick jag och la mig och sov i två timmar fram till middagen, Ett väldigt klokt beslut som fick mig att fixa hela kvällen.

Nu däremot måste jag anstränga mig till det yttersta för att acceptera läget. Planet har pajat så vi har snart väntat i tre timmar på ett nytt (för en flygresa som tar 1h). Det blev struligt med måltiderna men det löste sig genom att en släktning kom med lunch till mig på flygplatsen. Dessutom fick jag gratis kaffe så då kändes det okej igen.

Hur har er jul varit? <3

/Hanna

Hannas julafton

God jul på alla fina bloggläsare!

Hittills har min julafton varit den bästa på flera år, vilket känns ca hur bra som helst. Igår när jag kom vart det däremot väldigt tufft men det spårade inte ur helt utan jag ringde mu och min läkare på DBT. Det var en svår kväll i vilket fall men jag klarade mig igenom den och idag är jag som på nytt född haha!

Har ångest och så som vanligt, men skjuter den åt sidan för en stund. Det är ju faktiskt julafton. Istället hoppar jag runt och sjunger julsånger med konstiga röster tillsammans med mina systrar och kusiner. Vi har just varit ute och byggt massa snöskulpturer (bl.a. en lama).

Nu är det en knapp timme kvar till Kalle Anka och jag borde väl börja göra mig i ordning hehe.

Hoppas ni också har det bra<3


Mina julnaglar som Maja (syster) fixade. 


Lunch: risgrynsgröt med kanel och lite socker, mjölk, vörtbröd med smör, julskinka och äppelmos plus ett glas juice. Det var lite jobbigt, speciellt som min mage svarade på stressen genom magont och illamående, men allt gick ned.


Östersund kan man lita på! Ca 30cm snö och det fortsätter att snöa stora flingor.

/Hanna

Pepparkaka

Jag har just klarat av tredje och sista delen av min personliga julutmaning! Tre pepparkakor åt jag som en del av mitt eftermiddagsmellis. Vi sitter på ett tåg på väg upp till Östersund där jag, min familj, mormor och morfar och min mosters familj ska fira jul. Det blir en blixtvisist för min del (är precis som Obama!!). Kommer ditt till kvällsmelliset idag och är tillbaka på mu vid onsdag lunch (hahahkul att jag räknar min dagar i måltider och inte klockslag). Tror verkligen på den här julen! Känner mig relativt stabil, har mycket ångest men tror uppriktigt att jag kommer att klara av den i två dagar utan att göra något dumt. 

Imorgon är det julafton och då kommer jag äta risgrynsgröt till lunch. Väldigt, väldigt läskigt var evigheter sen jag åt det. Men försöker tänka att:

- jag faktiskt klarar av risifrutti nu utan problem och det är ju som risgrynsgröt fast kaloritätare (vilket gör det till ett utmärkt mellis!)
- mamma och pappa kommer lägga upp en bra portion med macka till
- att det faktiskt bara är en av 356 luncher jag äter per år, det kommer inge göra någon skillnad på min vikt

Så det ska nog gå bra. Ångesten får finnas i min magen och i bröstet men  jag tänker inte göra som rösten säger åt mig för att slippa känna den. 

Mamma och pappa ska se till så att jag är sysselsatt hela tiden vilket underlättar det hela. 




Nu ska jag rimma till mina paket och fortsätta kasta grejer på min lillasyster (är extremt understimulerad vad gäller att ha någon att jävlas med).

Ha en bra dag för doppardan nu!

/Hanna

Strategier för att orka med julen

Vad kan man göra om det blir jobbigt under julen, eller i vilket annat liknande sammanhang som helst? Julhelgen är här och med den en massa ångest för tusen olika saker. Här kommer några tips på vad man kan göra när det blir jobbigt istället för att gömma mat, träna, spy eller skada sig. 

 

  • Gå ifrån en stund. Det är helt okej att ta en paus för att hämta krafter, men se till så att någon vet vart du är. Att vara själv när det är svårt är väldigt dumt.
  • Lyssna på musik. Musik som påminner dig om glada saker. Kanske konerter du ska gå på eller från tillfällen då du mått bra.
  • Skriv med en vän du känner dig trygg med eller ännu hellre ring ifall du känner dig trygg med det
  • Läs vår blogg eller något annat som får dig att bli motiverad
  • Läs en bok 
  • Gå en promenad i kylan tillsammans med någon (om inte anledningen är att förbränna)
  • Distrahera med sinnen. Tugga på ett starkt tuggummi eller lukta på ett gott te. Känn efter hur det smakar och luktar, hur känns det när tuggummit slår i gommen? Beskriv allt som finns i ett rum utan att döma.
  • Sätt på en serie du gillar
  • Skriv av dig och rita fula gubbar över hela pappret
  • Sticka/virka
  • Ta en kort biltur tillsammans med förälder
  • Hitta på julklappsrim och paketen inte redan är öppnade
  • Prata med någon du litar på om det som blev jobbigt
  • Be någon massera eller krama dig (om du är okej med sånt)
 
Det allra, allra viktigaste är att bryta innan det går åt helvete. För även om det kanske känns som att du måste fuska med maten eller skada dig för att klara av julafton så är det just de beteendena som skapar ångest. Att leva i ambivalens är det allra jobbigaste, men har man helt och till hundra procent bestämt sig att göra som man borde så blir allt mycket lättare. Det går att ta ledigt från alla problem en dag utan att du blir mindre sjuk för det.
 
Jag finns här hela julen så det är bara att kommentera eller maila om det uppstår problem så svarar jag så snabbt jag kan<3
 
/Hanna

Hur får man hjälp?

"Hej Hanna! Det här är verkligen ingen negativ kommentar, det är bara en helt seriös fråga. 

Hur har du fått så mycket hjälp som du ändå har fått? Inläggningar här och där, behandlingshem, SCÄ varje vecka osv. Jag mår så fruktansvärt dåligt och jag försöker berätta det för alla inom området, psykologer osv, berättar att jag vill och försökt ta livet av mig, har varit riktigt sjuk i anorexia, men alla bara skriver ut mig hela tiden. Ingen vill ha med mig att göra. Gick från en så kraftig undervikt att jag blev akut inlagd på sjukhus till att bli utskriven från SCÄ på tre månader. Utan att mina ärstörningstankar var bättre alls, bara vikten en bit. 

Så jag undrar helt enkelt, har du kommit på något man kan göra för att få hjälp utan att bli utskriven från allt? Är i desperat behov av stöd och jag vet inte hur länge till jag står ut."
 

Hej! Jättebra att du frågar, tar det inte alls som en negativ kommentar<3
 
Jag vet att det finns många där ute som önskar att de kunde få all den hjälp jag fått. Vården är orättvis, det går inte att förneka. Men det handlar också mycket om en själv.
 
Dessa tre grundförutsättningar har jag haft till mina inläggningar:
 
1. Jag är under 18. Det är oftast (inte alltid) lättare att bli inlagd som minderårig, speciellt inom ätstörningsvården.
 
2. Jag har varit motiverad. Jag har gått med på att bli inlagd för att uppnå en förändring. Okej, inte i början när jag blev inlagd på BUP då var det för att jag behövde skyddas från mig själv, men sen! Det kostar väldigt mycket pengar att ha någon inlagd, liksom det kostar pengar att ha någon i öppenvård. Därför är de försiktiga med vilka som skrivs in. Men går man in med en vilja att bli frisk och följer behandlingsplanen så kommer vården vara mycket mer välvilligt inställda! Det betyder såklart inte att du inte får ha det svårt. Det viktigaste är att du berättar om när det händer dåliga grejer så att du kan få hjälp, för det är ingen idé att ha samtal med någon som bara ljuger.
 
3. Jag har en stark verbal förmåga. Ännu en punkt där lite orättvisa drar in. Jag har väldigt lätt för att uttrycka mig både i skrift och i samtal. Jag kan sätta ord på vad jag känner och tänker och har ganska lätt för att öppna mig. 
 
Sedan har jag haft det (och har det) extremt svårt. Det finns så otroligt mycket mer bakom det jag skriver om här. Det är aldrig så att jag tiggt om vård men när de har erbjudit alternativ så har jag accepterat dem eftersom jag vill ifrån det här. 
 
Mitt starkaste tips till dig är att ha en öppen dialog om vården. Berätta vad du uppskattar och hur du utvecklas samt vad du behöver mer hjälp med. Får du fram ditt budskap kommer de inte skriva ut dig. Men om du istället bara följer din sjuka sida, vägrar berätta något och inte följer behandlingen så kan de inte ha dig kvar. Många är rädda för att om man blir bättre så blir man utskriven, det stämmer inte. Är man väldigt orolig över det så ta upp det med din behandlare!
 
Lycka till nu<3
 
/Hanna

Mina kläder, Magelungen och ett svar

Var har du köpt din manchesterkjol? c:
Svar: American Apparel! Det skäms jag lite för dock... Men ska man bojkotta alla klädföretag som inte delar ens värderingar återstår knappt några (dock 2hand, men de har ingen internetshop och just nu handlar jag i princip bara över nätet).
 
Men åh vilken fin tröja!! Varifrån? Du är bäst!
Svar: Monkis webbshop! 
 
Har lite frågor om de här nya stället, är de specialiserade på ätstörningar där med? Eller kommer du få ha kontak med SCÄ samtidigt eller hur funkar det? :)
Svar: De är inte överhuvudtaget specialiserade på ätstörningar så allt sådant håller Scä fortfarande i. Tills vidare kommer jag fortsätta gå där en gång i veckan men hur det rent praktiskt kommer se ut vet vi inte än. Hela hösten har Scä kommit till mig på avdelningen men nu vet jag inte hur det blir. Nästa gång kommer C till mig. 
Magelungen (från och med nu: Mu) är dock mycket bättre på ätstörningar än vad BUP var. Här vill de verkligen lära sig av Scä och tar åt sig av alla råd de får. Till skillnad från på BUP där de sket i allt vad försök till att bli bättre på att hjälpa ätstörda hette. Alla förutom en la upp för små portioner, här har jag fått tillräckligt stora varenda gång. 
 
Det där är ju en normal portion? Om du ska upp i vikt och bli tjock ska du väl äta mer? Du hade ju aldrig varit där annars?
Svar: En jäkla tur för dig att jag har tillräckligt med distans för att inte låta kommentarer som den du skrev påverka mig. Jag vet hur lätt det är att ösa ur sig sånt i sin bitterhet, har själv skrikit "JAG VILL INTE ÄTA OCH BLI SOM ALLA ANDRA FETTON HÄR" högt i korridoren på avdelningen. Det ångrar jag galet mycket eftersom det enda man uppnår är någon mikrosekunds lättnad i ångesten för att man hämnats. Men varför ska man hämnas på någon som inte har med saken att göra? 
Du kommer förmodligen inte kunna ta till dig det här svaret eftersom du inte har självinsikt nog. Jag hoppas att det löser sig för dig snart så att du slipper må så dåligt att du behöver skriva sånt här anonymt över nätet. God jul!
 
/Hanna

Lax

Lunchen! Laxröra och bulgur. Ett bättre inlägg kommer upp senare nu ska jag fortsätta slå in julklappar med Karin. 




/Hanna

Hejdå BUP, hej Magelungen

Nu har jag flyttat in på Magelungen. Avskedet av avdelningen sved som sjutton men det är skönt att det är över nu. Time to move on typ. 
Lunchen innebar stekt potatis och det har jag nog inte ätit sedan jag var inlagd på Scä. Otroligt läskigt men jag bestämde mig och så åt jag. Jobbigt här för vi sitter helt stilla efter maten, men det är bra också. Matsmältningen får det så svårt annars.

Ska försöka fota nästa måltid! Tillsvidare får ni en bild på det jag åt till middag igår. Lammfärsbiffar och kokt potatis, ganska gott faktiskt.


Målade på väggen igår också. När jag kom var den helt full med målningar men för att par veckor sedan målade de över allt, så nu fick jag inviga!



Bakade två hejdåkakor också. Morotskaka efter Leilas recept (det allra bästa). Fick ett fint kort och ett litet gosedjur av mitt team så att jag skulle komma ihåg att de alltid är med mig.

Efter middagen gick jag på bio med mina vänner och det ägde så jäkla mycket. Hade bara lite ångest över lukten på Pizza Hut (de åt middag där innan medan jag åt på avdelningen). Förra gången höll jag på att bryta ihop för jag inbillade mig att jag blev tjockare av lukten.
Hursom, tack Klara, Elin, Julia, Ida, Johanna och Natalia för en asbra kväll. Ni äger.

/Hanna

Rest in peace



Min sista bild på bildterapin. Tänkte på er hela vägen. Nu ska hon fan dö.

/Hanna

Svar på frågestund - Sandra del 3

Gråter ni ofta? 
Svar: Nä det skulle jag inte säga. 

har ni alla haft självmordstankar någon gång? 
Svar: Ja, jag har haft det. :( (Inte längre!!!!!)
 
Äter ni någon medicin ? 
Svar: Ja jag äter Anti-depp medicin. 
 
Hej. Vad tycker ni om lightprodukter, typ som cocacola zero? 
Svar: Jag har varken druckit eller dricker lightprodukter så jag vet inte riktigt. Men som ni alla vet så innehåller lightprodukter en del skit som inte bra för kroppen, men det är upp till var och än om man vill dricka det. Samtidigt så kanske coca cola zero kan vara en bra "delutmaning" innan man går över till vanlig cola om det skrämmer än.
 
var någon av er medlem på jinity, ana/mia sidan som las ner?
Svar: Nej det var jag inte.
 
Hej finisar! Jag vet att ni inte vill uttala er om siffror och sådant, men jag undrar hur långa ni är? Om ni inte vill svara på det så förstår jag! 
Svar: Absolut kan jag säga min längd, jag är 175 cm.
 
hur lång tid tar det för er att äta en måltid? 
Svar: Allt från seriöst typ 3 minuter haha till en kvart. Det beror på hur hungrig jag är och vilket sällskap jag är med. 

är ni nöjda med scä? 
Svar: Ja det är jag.

vad är det bästa vs sämsta med scä? 
Svar: Bästa: Det finns många olika behandlingsformer och mycket hjälp man kan få. Sämsta: Brist ...
 
När fick ni börja träna, vem bestämde det, hur bestämdes det och vad fick ni då och nu träna?
Svar: Jag fick börja rida när jag hade gått över ett visst bmi och när vi hade kollat upp att mina värden + skelett var bra. Styrketräna 1- 2 gånger per vecka fick jag börja med när jag var cirka 2 kilo från min målvikt. Konditionsträning fick jag vänta med tills jag fick min mens. Det var mina behandlare och föräldrar som bestämde det. Nuförtiden så tränar jag ridning 1 gång per vecka, styrke träning i timme 1-3 gånger per vecka och konditionsträning 1 gång per vecka. Men vi säger att jag konditionstränar 15 minuter då får jag ta bort 15 minuter på ett av mina gympass, eller så springer jag som uppvärming i 15 min och sen styrketränar jag i 45 minuter. Rörigt? ;)
 
 
. Vad var bra med SCÄ på inläggningen? 
 Vad var dåligt med SCÄ på inläggningen? 

I'm in your fridge eating your food



1. För någon vecka sedan gick jag ut på spontansushi med mamma! Det gick hur bra som helst och nu kan jag bocka av ännu ett sushiställe här i närheten. 
2. Potatisgratäng á la Rosen, skinka och morötter. Kommer ihåg förra gången jag fick den rätten här, paniken över potatisgratäng. Nu inser jag ju att den här gratängen bestod av äggstanning och inte grädde. Tänk vad ens ögon kan lura en. Inte för att det är något fel på grädde.
3. Panerad fisk, potatis, sås och broccoli.
4. Fiskpanetter (haha favorit i repris eller något....), potatismos, sås och rivna morötter.
5. Världens bästa kylskåpsmagnet jag såg på en julmarknad i Skrapan.

/Hanna

Första natten på Magelungen

Sov första natten på Magelungen inatt. Det var en provnatt så nu är jag tillbaka på avdelningen och helt utmattad. Sov hela förmiddagen men skulle kunna somna nu igen. Mycket nya intryck antar jag... Har också bakat morotskaka för imorgon är det avskedsfika för mig med mitt team på bup eftersom jag varit här så länge. Har ca världshistoriens stressigaste dag imorgon haha, helt vrickat. Ska i alla fall på bio med mina vänner på kvällen, vi ska se Catching Fire så det blir asbra!

Nu säger min prestationsångest att jag borde plugga men det orkad jag verkligen inte så därför tänker jag skita i det.


Fick några grejer igår när jag kom till Magelungen (kan vi hitta på en förkortning, orkar inte skriva så lång ord!!). Det kändes faktiskt väldigt fint. Ni kan inte ana hur skönt det var att duscha, torka sig med mjuka handdukar och sedan krypa ned i en mjuk säng med fina lakan. Man uppskattar verkligen vardagen efter fyra månader på sjukhus.
 
Det här fick jag:




Det var längesen!

Hej allihopa!
 
Det var väldigt längesen ni hörde från mig här i bloggen. Tänkte slänga in en liten update. Till att börja med så mår jag hur bra som helst. Gymnasiet äger fortfarande och tycker nästan tiden går lite för snabbt. Nu är det snart jul. Hallå, vad hände med tiden? Skolan tar mycket tid eftersom jag gärna vill prestera bra men det funkar, jag hinner med nästan allt jag vill utanför ändå. Efter jul kommer nyår och jag har aldrig varit såhär taggad på någonting, kan inte ens beskriva hur mycket jag längtar. 
 
Maten går också väldigt bra. Äter de flesta måltider på eget ansvar och känner inte någon ångest över att jag borde äta mindre, jag äter så mycket jag mår bra av. Jag har till och med blivit mer spontan. Förra veckan hade vi julbord i skolan och jag drack en julmust till maten och tog en pepparkaka direkt efter när det bjöds på lektionen. Om man nu ska räkna det så blev det lite extra den dagen eftersom jag beslutade mig för att inte ta bort något annat, men det har ingen som helst inverkan på min kropp. Det enda som hände var att min kropp fylldes av en cool känsla av power, jag fixade något jag inte trodde jag någonsin skulle göra. Även om jag fortfarande är begränsad till viss del så påverkar det inte mig i vardagen och ärligt talat så känner jag mig fri. Jag lever ett normalt liv och det är häftigt. Kan tänka tillbaka ett år och se hur långt jag kommit. För exakt ett år sedan skulle jag läggas in på SCÄs slutenvård om två dagar. Mådde bra gjorde jag inte, även om jag trodde att jag strävade åt rätt håll. Nu inser jag hur fel den vägen jag vandrade på var. Jag skulle bara vilja träffa er alla, ge er en kram och berätta hur fint livet kan bli om man ger det en chans. Jag är lyckligare nu.
 
/Tove

Energibars och låtsasmat

Jag har så himla svårt för den här fitness-trenden. Jag, Tove och Sandra svarade på en fråga om det en gång och det svaret kan ni läsa här:

Men jag har funderat mer. Själva träningsdelen har jag egentligen ingenting emot. Jag vet att det finns folk som blir lyckliga av att träna extremt mycket även om jag inte är en av dem. Däremot har jag svårt för det här med att ”äta nyttigt”.

Instagram svämmar över av unga (främst tjejer) som lägger upp bilder på sin ”välbalanserade, goda och nyttiga kost” med oändliga proteindrinkar och bars från hundratals olika märken.

Jag märker själv hur sugen jag blir på att testa alla dessa barer jag ser på folks bloggar och instagramkonton. ”De verkar så himla goda. Shit den där blir tydligen som kladdkaka om man värmer den aaah vad gott jag dör. Och den där, den smakar kokos undra om det är typ som en Bountys?”

Men varför? Varför ska jag äta svindyra energibarer gjorde på diverse konstigheter istället för att äta det jag faktiskt är sugen på? Om jag är sugen på kladdkaka så ska jag ju äta kladdkaka! Är jag sugen på Bountys så varför då inte byta ut en del av ett av mina mellis mot några sådana? Att bli frisk är för mig att äta normalt och att äta normalt är inte att äta produkter som imiterar smaken på en annan sorts mat.

Folk som tränar extremt mycket kanske effektivast får i sig protein genom proteindrinkar (även om jag har svårt att tro att det skulle vara skillnad på det proteinet och protein man kan få i sig genom att äta kött/baljväxter + fibrer) och det här inlägget är inte riktat till er. Det här inlägget är riktat till alla som försöker bli friska från sina ätstörningar men vidmakthåller sjukheten genom att äta sådant som ätstörningen tycker är okej och samtidigt klara av att för stunden trycka ned hjärnans naturliga rop efter sötsaker.

Sötsuget och alla tankar på mat som uppstår om man inte äter tillräckligt kommer att försvinna om du är på din normalvikt och äter så att du blir mätt vid varje måltid. Anledningen tror jag till att man kan känna sig mer sugen på bars än på riktiga sötsaker är att man tillåter sig själv att vara det. Jag blir förbannad på mig själv om jag blir sugen på bullar eftersom det enligt anorexin är förbjuden mat. Men hon tycker att det är helt okej att jag är sugen på "låtsasmat" så därför blir jag det.

 

Jag kommer kanske att smaka någon Aktins-bar eller dylikt någon gång men härmed lovar jag mig själv att aldrig ersätta riktig mat med sånt, för det kommer inte få mig att bli lycklig.

 

 

Detta är min åsikt för tillfället. Håller gärna en diskussion med er så kommentera, men inga påhopp tack!

 

/Hanna

Nytt mellis!

Äntligen är jag väck näringsdrycken! Visserligen bara på prov en vecka så nu gäller det att jag följer matschemat till punkt och pricka samt inte kompensationsrör mig. Det kommer bli svårt men jag vet att jag kan klara det. 

Mitt nya eftermiddagsmellis (som fortfarande är större än ett normalt mellanmål enligt Scä) består av:
1 banan
1 Rawbite
3 dl Proviva

Ska bli så jäkla skönt att äta rawbite och kunna välja vilken smak jag vill (förutom en...) till skillnad från i somras då jag bara åt den som innehåller minst (fast det typ inte är någon skillnad), förutom de gånger jag åt en annan för att m & p inte skulle fatta. Vilka sjuka saker man lagt sin tid på...

Så idag avnjöt jag (nästan iaf) proviva blåbär och rawbite coconut!

Jag var på magelungen idag också. Min individualterapeut är så himla bra. Verkar ha tur när det gäller sånt nuförtiden. Jag har inte träffat de andra i mitt team men hoppas på att de också är bra. 
I (min terapeut) hjälpte mig att reda ut en grej som redan hänt med en annan patient (eller ungdom som det heter där haha). Det bådar gott... Aja det löser sig. 

/Hanna



I'm fabulous

Har velat fram och tillbaka hela morgonen, ska jag ta bort bilden eller låta den vara kvar? Mitt mål med den här bloggen är att bekämpa sjukdomen så vad är då rätt väg att gå?

Jag vet inte om det är ett klokt beslut men i samråd med Tove tänker jag låta bilden vara kvar. Bilden som var till för att visa kjolen och tröjan som jag tycker om och bilden som visar min kropp på min minsta normalvikt.

Ja, jag har ett thighgap. Inte så stort som det ser ut att vara på bilden men det är oväsentligt. Sådär ser mina ben ut just nu och kanske försvinner thigh gapet när jag gått upp lite till (för det ska och kommer jag att göra) eller så kommer jag alltid ha kvar det för att det är så min kropp är byggd. Min pappa är väldigt smal och har alltid varit trots att han äter normalt om inte mer. Så kanske har jag fått hans gener där (sedan är ju jag kvinna, därför kommer jag så småningom få mer kurvor).

När ni skriver på det där sättet så skäms jag över mina ben. Jag tycker att dem är tjocka eftersom jag har anorexi och förvrängd kroppsbild så därför skäms jag för att visa dem. Men nu skäms jag också för att de tydligen är för smala för att visas upp.

Herregud, det är ju bara mina ben! Tusen miljoner celler som bildar skelett, muskler, vener och artärer, nerver, underhudsfett, blod, skin, ärrvävnad och hud. De är mina verktyg för att kunna förflytta mig. Mitt verktyg för att kunna dansa, springa, hoppa, gå långa promenader längs med vattnet och vandra mellan affärer och fik tillsammans med vänner. Varför ska jag skämmas för det? Varför ska jag behöva skämmas för att jag ser ut precis som jag ser ut?


Jag kommer inte att lägga upp några fler bilder på mina ben här på ett tag igen. Jag kommer att gå upp mer i vikt (jag ska ju få rumpa och bröst hallå!!) så ni behöver inte oroa er. Men nästa gång jag lägger upp en bild på mig så får ni jättgärna säga att jag är fin. Att jag har en fin tröja, fina ögon eller är smal. Men få det helst inte att låta som om jag gjort något fel för i slutändan har jag inte valt min kropp. Vad jag har valt är att leva och att äta. Jag har valt att acceptera min kropp och mina ben som de är. Min kropp har aldrig haft möjlighet att utveckla kurvor osv så vi vet inte vilken vikt den ska ligga på, därför testar jag och Scä oss fram. Just nu saktar vi ned takten men vi får se vad som händer i framtiden.

Tack för mig och mina alldeles lagom ben!

 

/Hanna

(Tack alla som stöttar mig<3) 

 

OBS

Observera att jag ligger på min minsta normalvikt. Bmi 18 och jag har i princip inga muskler. Så tycker ni andra normalviktiga att jag har smalare ben än er så är det inbillning. Såhär kan man se ut som normalviktig! Hade jag inte varit det hade jag aldrig lagt upp bilden.

Men om ni vill kan jag ta bort den?

/Hanna

Vad är väl ett julbord på slottet?

Idag har jag varit på julbord på Tyresö slott. Det är en tradition min familj har och jag tycker att det är fint, samtidigt som det är jobbigt med julbord då det handlar om att äta. Men den här gången blev det riktigt lyckat! Jag följde själv det jag skrev i julbordsinlägget och hade det faktiskt ganska bra. Mycket bättre än alla andra år (förra året var det inget) då julbordet slutat i någon form av hets och jag har skakat av illamående, rädsla och ångest inne på toaletten. Men nu är det slut med sånt! Då är matschema så mycket bättre. 
 
Här är två bilder på mig. Min snälla mamma hade köpt nya glitterpluppar till mig som genast hamnade under ögonen (ok de var till julkorten men jag tycker det är mycket roligare att ha glitter i ansiktet än på kort).
 
 
 
Maten då? Vi gjorde som så att jag och mamma gick runt och kollade på all mat så sa jag ungefär vad jag ville ha. Sedan plockade mamma ihop en tallrik. Dricka tog jag med mig världens godaste juice (Proviva Apelsin, Blodgrape och Blodapelsin). Ganska fancy att dricka ur vinglas. 
Tallriken bestod av massa olika sorters sill, potatis, kalvsylta och kallrökt lax (favoriten).
 
 
En helkroppsbild, fett med kroppsångest men det är bra träning. Måste ju visa min outfit!!! Glittrig, långärmad magtröja, manchesterkjol, nylonstrumpbyxor och blommiga docs. Så min lillasyster som flög upp på en hylla i bakgrunden. 
Den andra bilden visar vad som väntade när jag kom tillbaka till avdelningen. Eftersom vi åt middag halv fyra så fick jag byta plats på melliset. Ber till gud att det där var sista näringsdrycken jag behövde dricka för nu skakar jag av illamående. 
 
Ikväll är det äkta människor så det äger. Ha en fin kväll!
 
/Hanna
 
 
 
 

Koncentrationsförmåga

Många av de som får ätstörningar är högpresterande. Vi tycker om skolan, får höga betyg, läser böcker och gillar det. Men för att kunna göra allt det behöver man koncentrera sig. Det är omöjligt att läsa en text och analysera den om ens tankar efter varje ord flyger iväg till dagens kaloriintag. På samma sätt är det omöjligt att lösa ett mattetal, hur enkelt det än är, när det enda man ser framför sig är siffrorna på vågen och olika maträtter flyger förbi ens blick.

Innan jag förstod vad det berodde på blev det en enorm frustration. Jag dömde mig själv jättehårt, hatade mig för att jag blivit så korkad. När jag ser på det såhär i efterhand förstår jag att det bara var sjukdomen som fick mig att hata mig själv för något som hon orsakat.

Känner du igen det här så ska du veta att du inte alls har blivit korkad. Du har mist din koncentrationsförmåga för tillfället men den är inte förlorad för evigt utan så fort du börjat få fason på ditt liv igen kommer den långsamt kunna komma tillbaka!

Om man är i svält eller spenderad hela sin vakna tid till att försöka gå ned i vikt så har hjärnan inte längre resurser att kunna koncentrera sig. Hjärnan är smart och prioriterar alltid det som är viktigast. Dess största uppgift är att hålla oss vid liv och för att kunna leva måste man få i sig tillräckligt med näring. Således har hjärnan inte tid att skriva uppsatser om Babylonien ifall den fått så lite mat att om det fortsätter på det sättet så kommer den att dö.
Det är på samma sätt som om du hängde ut över en bergskant med bara fingrarnas hårda grepp om stenen som höll dig från att falla ned i avgrunden. I den situationen skulle du ju knappast kunna rikta din koncentration mot huruvida du kom ihåg att vattna din orkidé eller inte.

Äter du för lite kommer hjärnan att tänka på mat och allt runt det och det finns bara ett sätt att kunna få den att koncentrera sig på det du vill få gjort - genom att äta.

Men det tar tid. Du behöver inte ens ha varit i svält utan hållt på med andra destruktiva grejer som att spy eller skära dig. För att få tillbaka koncentrationen måste du äta och inte göra andra saker som hotar din existens, för då kommer din hjärna att tänka på det.
Det räcker inte med att du äter som du ska en dag och vips är koncentrationsförmågan tillbaka utan det krävs tid. Dag efter dag efter dag måste du gå den konstruktiva vägen. Men gör du det så kommer du succesivt få tillbaka den koncentrationsförmåga du hade innan.

För mig har det tagit två år att få tillbaka samma koncentrationsförmåga som jag hade innan den värsta svälten började. Men det behöver absolut inte ta så lång tid. Gå hela vägen till friskheten så kommer koncentrationen komma strax efter. Ge inte upp bara!

/Hanna

Svar på frågestund - Hanna del 4 Scä

är ni nöjda med scä? 
Svar: På det stora hela är jag jättenöjd med Scä. Jag vet att det finns många som hatar dem men de har hjälpt mig så otroligt mycket. Jag har fått vård på tre olika ställen på Scä + sjukgymnast. Utvärderar dem kort här:
 
Mobila teamet: Otroligt duktiga på mat. Utan dem hade jag aldrig kunnat få till en matstruktur efter så många års fipplande med maten. Dock fick jag ingen hjälp med tankarna här och det ledde till andra problem vilket i sin tur ledde till att ätstörningen vidmakthölls och allt eskalerade i fel riktning. Mobila teamet är bra i några veckor då man behöver bryta svälten men jag gick kvar där i nio månader, vilket var en alldeles för lång tid.
 
Scä's familjevårdsavdelning: Så himla bra på att hjälpa en med struktur runt maten. På nio månader med mobila teamet hade jag knappt kommit någonstans, tolv veckor på Scä's familjevårdsavdelning och jag var verkligen på väg. Men, så har jag andra problem också. Jag har ångest som inte alls är matrelaterad och denna ångest försvann inte bara för att jag blev friskare från ätstörningen. Därför föll jag tillbaka. 
 
Barn- och ungdomsteamet: Hur bra som helst! Min doktor s u g e r (alla vet väl vem C är...) men min behandlare L är världens underbaraste. Men liksom med all vård måste man vara motiverad annars hjälper det inte. Jag rekommenderar starkt barnteamet framför mobila teamet!

vad är det bästa vs sämsta med scä? 
 Svar: Bästa är deras struktur runt mat med normalportioner vilket normaliserar ätandet. Sämsta är promenaderna och att man inte får så mycket hjälp med tankar.
 
 
Vad var bra med SCÄ på inläggningen? 
Svar: Att de var så otroligt hårda med att man skulle äta precis allt. Inga kompromisser. Jag är evigt tacksam alla underbara sjuksköterskor och skötare som i timmar legat på golvet med mig, lirkat, lirkat, lirkat. Tagit emot min ilska, mina skrik och fångat mig när jag sprungit iväg. Men ändå aldrig gett sig. Är så imponerad över hur de orkar vara så envisa. 
 
Vad var dåligt med SCÄ på inläggningen? 
Svar: Att man i princip inte fick någon terapi. Samt att man ganska plöstligt blev utkickad vilket för många kan leda till bakslag. 
 
/Hanna

Besök på magelungen

Besöket på Magelungen idag gick bra. Det var lite jobbigt tidvis men stället ligger fint till, huset jag ska bo i är från början av 1900-talet (älskar gamla hus) och personalen verkar hur bra som helst. Just nu är jag mest orolig över hur maten ska fungera... Alla tjocktankar har dragit igång för fullt så jag blir TOKIG. Har tusen planer på hur jag ska gå ned i vikt men fortsätter att kämpa och kämpa för att gå åt rätt håll och inte tappa nu när jag kommit så långt. Det vore så mycket bortslängd tid. Man kan rasa allt på några veckor men det tar månader att bygga upp igen (inte bara viktmässigt utan även psykskt). För någon som har varit eller är ätstörd är det en omöjlighet att "bara gå ned två/tre kilon sen ska jag stanna" för så fort hjärnan fått tag i svälten stängs förnuftet av. Dessutom kommer du inte känna dig smalare på den vikten mer än kanske ett par veckor. 
 
Planen framåt ser ut som så att jag på måndag hälsar på igen, den här gången tillsammans med pappa. På tisdag sover jag över och på fredag flyttar jag. Hade gärna sett att utslussningen fått ta längre tid men julafton är nästa tisdag och då drar hela julorganisationen igång. Därför är det viktigt att jag kommer iväg i tid.
 
/Hanna

This time is the first time

 

1. Lamm, kokt potatis, sås och kokta grönsaker
2. Kalkonschnitzel (aaaah är så trött på dessa schnitzlar), någon skum sås som var syrlig och oidentifierbar, kokt potatis och kokta morötter
3. Kycklinpyttipanna med currysås och sallad
4. Ugnsgratinerad falukorv med ananas, tomatsås, kokt potatis, kokta morötter och blomkål


Idag träffade jag magelungen för första gången. Nu är det helt bestämt att det är dit jag ska och om jag vill så kan jag flytta in redan på måndag. Det vill jag inte för det blir en allt för stor omställning på för kort tid. Det är alltid jobbigt att komma till nya ställen, alltid jobbigt att berätta om hela sin livshistoria för nya personer. Min individualterapeut verkade helt okej i alla fall. Svårt att avgöra på första mötet. Kommer ihåg när jag träffade min individual på DBT första gången och höll på att skratta rakt ut pga hon pratade så tyst och var världens tråkigaste. Nu över ett år sen jag träffade henne första gången så typ avgudar jag henne för hon är verkligen världens bästa terapeut någonsin. Ingen kommer att kunna ersätta henne men jag hoppas på att den här nya kontakten kommer att fungera. Man måste gå in med den inställningen annars går det inte alls.
Det svåraste i början kommer vara att dörren är öppen så man kan "rymma" när man vill (är det ens en rymning om man får gå?) och att man får ha sladdar på rummet samt tillgång till vassa knivar i köket osv. Det är bra för jag måste lära mig att hantera det om jag någonsin ska kunna leva ett normalt liv men det kommer att vara svårt i början.

Imorgon hälsar jag på. Vill ni höra mer efter det? Ni får säga till om ni tycker att det här är totalt ointressant för då skriver jag inte om det!

Nu är det snart sopplunch eftersom det är torsdag. Rotsakssoppa står det, låter lovande men man vet ju aldrig.

/Hanna

Vad ska jag ta mig till?

"Jag har ätstörda tankar, jag tänker alltid på mat och träning. Dock är jag alldeles för feg och fucked up för att fasta någon längre tid. Ibland kan jag klara upp till 24 h, men jag klarar det inte längre än så. Jag tränar varje dag genom ridning, styrketräning hemma, ut och springa eller så åker jag till gymmet. Men jag kan inte gå ner i vikt, hur mycket som jag än kämpar SÅ GÅR DET INTE. Jag får bara mer och mer självhat och min kropp är så ful att jag ibland brukar spy upp mat. Jag har börjat skära mig för att lätta på all ångest osv. Jag väger ca x kg, är 16 år och 158 cm lång, bara tanken på alla siffror gör mig illamående. Det lägsta jag vägt vid den här längden var x, jag vill tillbaka dit igen. 

Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre, allt rasar bara. Jag blir sämre och sämre, mina betyg går ner..jag klarar det inte längre snart. Jag har hållt på med allt det här i snart 4 år, två gånger har folk jag känner berättat för mina föräldrar om mitt förhållande till mat och min kropp (dock inte om att jag skär mig), men jag har varje gång lyckas prata bort det. Att det inte är någon fara och så har jag börjat äta normalt. Jag har ingen ätstörning, för jag kan vara "normal" ibland med, det är som att jag kan välja när ja vill vara ätstörd och fasta, spy, räkna kalorier. Medans andra dagar äter jag normalt osv. Jag har pratar med en kurator en gång, men jag slutade sen. Nu skulle jag vilja ha någon att prata med så att jag får ut all ångest..men jag vågar inte. Jag vill inte berätta hur det egentligen är för då kommer mina föräldrar få reda på det, och dom kommer bli arga och besvikna över att jag fastar, spyr och skär mig själv. Jag har alltid varit deras lilla solstråle, och jag låtsas vara det nu med. Men jag mår så jävla dåligt inombors, jag vill bara dö på riktigt. Min bästavän är deprimerad och it kills me att jag inte kan hjälpa henne, vi försöker peppa varandra men snart går det inge längre. Hjälp, vad ska jag göra?"

(Siffrorna som angavs till vikt är cencurerade)
 
Svar: Du ska söka hjälp. Du har ett jävla helvete till liv, du är underviktig och oberoende av din vikt så har du ett definitivt ätstört beteende. Du behöver söka hjälp för du har hålt på med det här så länge och nu har du dessutom hela grejen med din kompis att bära, det är för mycket för en enda liten människa. 
Mitt främsta tips är att du berättar för dina föräldrar så att de kan hjälpa dig att söka hjälp på BUP. Vill du inte prata med dem så gå till ungdomsmottagningen istället. De kanske inte har världens proffsigaste terapeuter men de kan verkligen lyssna och nästan alla är hur omtänksamma som helst! Jag sökte hjälp där och det är det bästa beslutet i mitt liv. 
 
Här har du ett helt  inlägg om det: http://attvaljalivet.blogg.se/2013/march/att-soka-hjalp-sjalv.html#comment
 
 
Vad gäller din kompis så vet jag många andra som också är i den sitsen, så det här plus ovanstående gäller er också. Man kan aldig någonsin ta ansvar för en annan persons mående eller hälsa. Möjligtvis om det är ditt barn, men annars inte. Det är väldigt lätt att man drar ned varandra om båda mår dåligt, samtidigt som jag är så sjukt trött på vuxna som säger att man ska bryta kontakten med alla andra sjuka. Hade det gått bättre för mig om jag brutit kontakten med Tove? Tove som i långa perioder varit min enda livsgnista och den som alltid funnits, lyssnat och förstått. Men det gäller att välja sina vänner, jag har brutit kontakten med flera stycken som inte varit bra för mig och jag har heller inte varit bra för dem.
 
Vad gäller din bästis så borde hon också söka hjälp. Gör det tillsammans vettja! Ni kan ju gå till Umo samma dag men ha olika kuratorer. Ni kommer att fixa det här alldeles utmärkt, det är jag säker på.<3
 
/Hanna
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Julafton och julbord

Jag tror att de allra flesta ätstörda hyser någon form av rädsla inför julafton och julbordet. Jag förstår, för jag oroar mig också för massa saker. Men jag har gått hos Scä i nästan två år så en hel del strategier inför högtiderna har jag lyckats hitta.
 
 
 
  • Julbord: Att själv vara tvungen att plocka ihop en måltid och kombinera massa olika rätter, vilket ger en känsla av att man inte har kontroll. Det kan man lösa antingen genom att ena föräldrar plockar ihop till en fullvärdig portion så får man tallriken serverad, alternativt att man siktar in sig på en rätt t.ex. köttbullar och kokt potatis. Då blir det som vilken måltid som helst! Kom ihåg att du inte kommer att äta mer än en vanlig middag/lunch bara för att det är julbord - tycker du att det ser ut så så är det dina ögon som lurar dig-
  • Att äta med andra: Tänk på att under julen bryr sig folk mest om sin egen mat och att vara glada. De kommer inte att fokusera på vad du äter eller hur du äter, allt sånt är bara inbillning. Det är mycket möjligt att det slinker ut någon kommentar som blir fel i dina öron, speciellt om stämningen börjar bli uppsluppen. Försök att inte ta åt dig, människor vill så väl men kan man inget om ätstörningar blir det lätt otroligt fel. Prata med någon om det direkt så du inte behöver tänka mer på det! För går du ensam omkring med det kommer din hjärna förvränga det ännu mer.
  • Sötsaker: Är man underviktig så är man sugen på godsaker. Att du är sugen kommer inte göra dig till en sämre anorektiker/UNS-are, likaså kommer du inte bli sämre ätstörd om du följer suget. Julen är ett stort undantag och en tid då vi alla måste få ta semester. Jag tycker man får en bättre jul av att äta gott så därför tänker jag tillåta mig någon lussebulle eller pepparkaka. 
  • Att vara omgiven av mat: Bara att omges av massor av mat kan vara väldigt jobbigt. Jag har haft stora problem med matos även om det är mycket bättre nu. Blir det för jobbigt så gå ut och ta lite luft! Det är även lätt att man blir hetssugen. Har man problem med att man tappar kontrollen över sitt ätande, prata med de i din omgivning så kan de hjälpa och stötta dig. Kom ihåg att det är skillnad på att äta lite mer än man kanske brukar och att hetsa. Att äta mer under julen är något av det friskaste man kan göra medan att hetsa och sedan kompensera är ett sjukt beteende.
  • Att vara social: Mycket folk, många att försöka göra glada. Man ska vara vänlig och rolig, den perfekta människan. Validera dig själv i att du är bra som du är, du har haft det tufft och ingen kan förvänta sig att du ska prestera på topp. Sådana människor som förstår är de enda det är värt att bry sig om. 
  • Att ha på sig fina kläder: Att sätta på sig fina kläder kan både vara svårt för att man inte tycker att man är värd att ha på sig dem och att man tycker att man ser tjockare ut i dem. Det är lätt att få för sig att folk stirrar. Men hur ofta bryr sig din mammas brors fru om huruvida ditt thigh gap är 0 eller 1 cm? Inte särskilt ofta. Så oroa dig inte för vad andra tycker och försök att befinna dig i känslan att du gillar kläderna du har på dig. Blir det alldeles för svårt så är det inte värt det. Sätt på dig mjukisbyxor och munktröja och njut av kvällen ändå. 
 
Hur gör man då om det blir jobbigt? Ett inlägg om det kommer upp senare!
 
 
 God Jul mina allra finaste bloggläsare. För det här ska bli en god jul som vi kommer klara av så himla bra tillsammans. Fråga gärna frågor om julen i kommentarer så ska jag svara.
 
 
Förra julen spenderades i mexico och var ca hur flashig och o-julig som helst. Här är två jular sedan då vi firade hos släkten uppe i Östersund. Min familj ska dit i år och jag ska göra allt för att ta mig dit jag med.
 
 
 
/Hanna
 
(Inlägget är delvis baserat på ett inlägg om Midsommar som jag skrev i juni)
 

Svar på kommentarer från mjölkinlägget

Något som kan vara bra att tänka på är att kalcium hämmar järnupptaget, så om man har dåligt blodvärde ska man helst undvika att dricka mjölk när man äter järnrika livsmedel.
Svar: Skillnaden är marginell men ja, äter du blodpudding och är i behov av järn så optimerar du din upptagning genom att dricka apelsinjuice till - då apelsin innehåller C-vitamin vilket gör det möjligt för kroppen att ta upp järnet. C-vitamin är en av de få vitaminer som inte finns i mjölk. Det är en av anledningarna till att ett normalt matschema innehåller juice på frukosten istället för mjölk (mjölk till gröt förstås, men då dricker man båda).
 
Det finns många nackdelar med mjölk. Det innehåller mycket mättat fett, det ökar risken för benskörhet - inte tvärtom som det påstås och ökar risken för flertalet sjukdomar. Människor är inte menade att dricka mjölk när de inte längre blir ammade, i synnerhet inte pastöriserad komjölk.. 
http://www.mabra.se/ma-bra-blogg/item/16-%C3%A4r-mj%C3%B6lk-bra-eller-d%C3%A5ligt-f%C3%B6r-h%C3%A4lsane
Svar: Personen som skrivit det där inlägget är varken läkare eller dietist och jobbar, enligt de meriter som står angivna på sidan, inte med unga. Hon har dragit många slutsatser från statistik som likväl kan påverkas av andra faktorer. Dessutom länkar hon inte en enda källa till vetenskaplig forskning så när hon använder uttryck som "starkt sammanband" så kan det innebära allt från 4%-90%. Hade siffran varit hög hade hon ju vunnit i att skriva ut den så med dessa vaga begrepp kan man anta att verkligheten inte är riktigt så som hon vill påstå. Tro inte allt du läser på nätet.
 
Och vad gäller det att människor inte är menade att dricka mjölk när vi inte längre är ammade - ska man gå efter den principen är det rawfood och rått kött som gäller. Människan har för längesedan passerat stadiet vad vi är menade för att göra. Skulle vi äta som grottmänniskor skulle vi leva lika länge som grottmänniskor dvs. 30 år om man har tur.
Jag vet inte vad ni säger, men det är inget som lockar mig.
 
/Hanna
 
 

Frågor och svar

Kan inte du svara på kommentarerna som står i det inlägget med svar på frågor om typ undervikt och det? Hade varit snällt :)
Svar: När jag kommit på ett sätt att uttrycka mig som ni inte kommer att tolka fel kommer jag att svara!
 
Är det inte lite konstigt att du får gå ut å äta när de blir för jobbig mat? Får du inte bara ersätta med nd då? Jag skulle alltid valt att gå ut då de blev panerat eller något liknande rösti/klyftpotatis/gräddsåser/stekt mat/pasta osv. Vid vilka maträtter får du gå ut?
Svar: Jo det är nog lite konstigt egentligen. Men jag måste ta ett steg i taget. Visst är ångest inte farligt men det jag gör när jag får extremmycket ångest är farligt. Man ska pressa sig själv så långt det går men inte gå över gränsen så att det får motsatt effekt.
 
Rätter jag får byta ut:
Pizza
Bacon
Hamburgare
Korvstroganoff (då jag spydde detta när jag var magsjuk haha)
 
 
Är du på syd eller nord?
Svar: Jag är på syd!
 
Fast hur tänker du då? Vad är farligt med pizza? Är inte mer kalorier än dina smörgåsar? Osten blir ju inte mer kalorifylld bara för att den är smält? Kram ♡
Svar: Håller med dig om att pizza egentligen  inte är farligt. Men samhällets knäppa ideal och idéer har fått mig att bli livrädd för pizza. Men jag hoppas kunna utmana den  rädslan så småningom för jag älskar pizza!
 
har du din mens? kram
Svar: Ja det har jag. Jag har alltid min mens över bmi 16. Därför är jag så glad över att kriteriet på utebliven mens är borttaget från anorexi-diagnosen. Visserligen fick jag diagnosen innan och hade fått den ändå pga mitt bmi då, men jag vet folk som fått sin mens på betydligt lägre bmi. Och bmi 16 är fortfarande undervikt. 
 
/Hanna

Irrelevans

Hur kan två siffror och en decimal rasera en hel värld? Vad är relevansen i att jag fullkomligt går sönder för att de siffrorna består av två speciella nummer? Är det rimligt att jag pågrund av dessa siffror aldrig mer kan tillåta mig själv att äta?

Svaret är nej, det är inte rimligt och det finns ingen relevans what so ever i min reaktion.
Hur det kommer sig då? Ja den som det visste... Det är väl för att jag under en så lång period intensivt hängett mig åt en tankemodell som syftar i att förgöra allt det som är jag.


Jag har nått min första målvikt. Det svider som inihelvete för jag är inte alls där på det mentala planet. Det är inte som förra gången då den här vikten medförde att tankarna blev lättare.

Den gången gav jag det tid. Jag matvägrade inte utan fortsatte äta efter mitt matschema. Så det måste jag göra nu också. För jag vill ju bort från det här inskränkta livet jag levt så länge nu. Jag vill ha möjligheten att göra precis vad jag vill.

Hur ska jag klara av att äta då? Hur ska jag kunna förmå mig själv till att föra sugröret till munnen och låta näringsdrycken rinna ner i halsen?

Jo precis genom att bara göra det. Genom att ta gaffeln i handen, lägga upp mat på den, stoppa in i munnen, tugga och svälja. Repeat tills tallriken är tom. Det är inte fysiskt omöjligt. Sluta tänk så mycket bara gör! Måste du absolut tänka så tänk då på allt du vill göra. Alla resor, skolan, vännerna, fester och picknickar i sommarsolen. Konserter. Det är värt det. Det är hundratusentals procent värt det.

Jag kommer inte att fortsätta upp i vikt i all evinnerlighet. Plockar vi bort näringsdrycken nu kommer jag förmodligen ha gått ned till nästa vecka. Då kommer vi behöva sätta in den igen och då kommer min kropp chockas upp i vikt. Så blir det en jäkla jojjo och mitt psyke kommer aldrig ha möjlighet att återställa sig.

Därför tänker jag äta. Punkt slut.

/Hanna

Lussehund

Kvällens utmaning lussebulle var svår men det gick tillslut. Eftersom min familj bakar så konstiga lussebullar så blev det en och en liten bit av en annan för att det skulle bli tillräckligt mycket. Ett glas mjölk till det. 
Inga lussekatter i år utan lussehundar.
 
 
 
Nu är jag så trött så trött. En hel helgs teater och allt vad det innebär för mig. Så trött på mig själv för att jag har så höga krav på mig själv... Allt måste verkligen vara perfekt och inte ens då är det nog. Men det är bara att fortsätta jobba med det!
 
/Hanna

Att säga till innan det är för sent

Jag börjar långsamt komma någonstans med anorexin. Det handlar inte om att jag klarar av att äta igen, att jag för tillfället inte kompensationstränar och att jag utmanar mig själv med lite svårare produkter. Allt det där som för många innebär att bli frisk.

För mig är det inte så. Jag har varit ätstörd i sex år nu. Sex år är hälften av mitt medvetna liv. Att tänka på mat och kropp har blivit min livsstil, något så normalt att jag inte ens reflekterar över det längre. Därför faller jag tillbaka. Gång på gång på gång faller jag tillbaka.

Jag kan bli nästan helt frisk. Jag kan bryta alla anorektiska beteenden och tycka om min kropp - det vet jag att jag kan för jag har gått så starkt i den riktningen vid två/tre tillfällen. Så det är inte problemet (även om det är ixelxkdkdmskd ashemsktstörtsjuktdödsjobbigt och svårt). Problemet är att anorexin alltid ligger mig så nära till hands att om något går snett så kan jag hur lätt som helst greppa Anas hand och på en vecka är jag tillbaka på ruta ett tankemässigt och efter en längre tid även kroppsligt.

Men jag börjar få en strategi nu. En strategi som tycks vara självklar men Som jag inte fattat förrän nu hur man använder. Det är att ta hjälp.

Jag har en jättebra behandlare på Scä som jag litar på. När jag väl berättar för henne om något så får hon mig alltid på bättre tankar. Det gäller bara att jag faktiskt berättar.

Jag behöver ett rejält skyddsnät om jag någonsin ska kunna bli frisk och fungera på riktigt. Behandlingshem är det bästa skyddsnät man kan ha och Scä är väldigt proffsiga. Min framtida uppgift kommer alltså inte vara att aldrig mer få det svårare, utan att berätta innan det går åt helvete.

Jag hoppas att jag på det här sättet kommer att bli frisk en gång för alla. Det kommer att ta tid och det är jag medveten om - men jag har ett helt liv framför mig så att investera några år nu kommer vara så värt i längden.


/Hanna

Long Time No See

Hej allihoppa. Jag känner att jag bara försvinner mer och mer från bloggen, vilket jag får dåligt samvete för, men samtidigt så betyder väl det att jag mer och mer får tillbaka mitt liv? Jag menar inte att jag inte vill vara här för er, för tro mig det vill jag så himla gärna. Vill bara krama er alla och säga ända från hjärtat att det är förfan inte värt det. 
 
Men hur går det för mig då? Ja det går bara bra. Jag hänger med kompisar, tränar, festar, får pms sisådär en gång i månaden, chillar på soffan med en yoghurttallrik i knäet och skrattar varenda dag. Helt plötsligt har man ett liv tillbaka och helt plötsligt så tänker jag inte på kvällarna hur och vad jag ska äta nästa dag utan istället om den där killen som är intressant. Jag söker inte på recept på datorn längre utan jag letar efter nyårsklänning istället. Helger är inte längre min mardröm längre utan det är något man längtar efter. 
 
Jag vill mest bara säga att hej jag finns och massvis av cred till Hanna som uppehåller bloggen med kungliga inlägg. Jag ska försöka flika in med lite fler inlägg till er, men nu måste jag fixa mig för jag ska ut och äta middag! Sålänge får ni ha det bäst!! /Sandra

Teater och glögg

Oj oj vilken kväll. Men så bra den har varit!

17.00 satte jag och pappa oss i bilen. Första stoppet var bara gatan ned för att plocka upp en röd curry med ris. Anledningen till att det blev hämtmat ännu en gång var för att vi skulle hinna till teatern. Det kommer att bli en hel del sådana måtider i bilen den här veckan haha.

Här är en extremt suddig bild på måltiden och till det drack jag två deciliter mjölk ur flaska dagen till ära (kommer att svara på era kommentarer om mjölk sen!)

 


Mellan 17.30-20.39 var det generalrepetion, kostymer på och all rekvesita skulle på plats. Genrep brukar sällan gå bra och det blev en hel del tystnad följt av gapskratt. Men det är fint. Teater är fint och ca bästa terapin man kan gå.

Jag var väldigt osäker som vanligt men fick en jättefin komplimang efteråt av en tjej så nu känns det mycket bättre!

Sedan var det raka vägen tillbaka till avdelningen. Snön har lagt sig tillrätta på den stora, lysande julgranen som står utanför kliniken och det var ganska fin stämning i luften. Framme på avdelningen var det dags för glöggutmaning kombinerat med kvällsmellis och det av näringsdrycken som blivit kvar från tidigare på dagen.

 

Mitt glöggmellis såg ut såhär:

2 dl glögg (1 dl i glaset på bilden)
1 macka med smör och dubbel ost

Detta motsvarar lite mer än ett vanligt mellis och är anpassat efter mitt matschema som är lite mer än det "normala".


Hur gick det med glöggen då? Faktiskt gick det riktigt bra. Jag hade ordnat det för mig så att jag och min vän här skulle dricka tillsammans. När vi gjorde det kändes det inte alls konstigr utan bara normalt och fint med julmusik i bakgrunden. Första delen av julutmaningen: check!

Här hälsar hon haha.

 


Nu ska jag ha en fortsatt fin kväll och gå och lägga mig i tid för imorgon är det premiär. Godnatt alla fina<3

/Hanna

Mjölk

Det finns en reklam som jag tycker om. En reklam om mat som inte förespråkar viktnedgång eller skeva kroppsideal. Det är Arlas mjölk-reklam där de säger att mjölk är naturens sportdryck.

Många ätstörda blir livrädda för mjölk. Anledningen till det är både att det anses som onödigt att dricka kalorier och att i prinicp alla vuxna i ens omgivning har inställningen att mjölk är dåligt för dem. Och även om det inte är riktat mot ungdomar i första hand så tar unga och barn efter vuxna. Jag tycker att det är helt fruktansvärt att det är så få som dricker mjölk till lunchen i skolan. Att det i många skolor anses som pinsamt att hämta ett glas mjölk ur mjölkautomaten istället för att ta vatten.

Mjölk är verkligen världens bästa dryck. Som de säger på reklamen så är det naturens sportdryck. Den allra bästa återhämtningen efter ett träningspass är två stora glas mjölk och en macka med smör och ost. Sedan ett rejält huvudmål efter kostcirkeln. Personligen tycker jag att alla dessa Celsius, energibarer och proteindrinkar är värdelösa. De kostar bara massa pengar för något du kan få i dig genom vanlig mat. Dessutom tillfredsställer du ätstpöket om du hela tiden ruckar dina matvanor från det normala. Gör du så kan du aldrig bli frisk.

 

Fördelar med mjölk:

  • Innehåller protein som hjälper dig att bygga muskler 
  • Innehåller kalcium som stärker skelettet. Det är extra viktigt om man varit i svält så att man inte blir benskör. För trillar man illa då kan det orsaka sådana skador på kroppen att man kanske aldrig mer kan röra sig lika smidigt som förut.
  • Vitaminer som håller dig pigg och frisk
  • Fett, dock inte så mycket, som får din hjärna att fungera och gör att du kan koncentrera dig bättre

 

Nackdelar med mjölk:

Helt ärligt kan jag inte komma på några.

 

Jag dricker mellanmjölk till både lunch och middag så om jag kan så kan ni också. Och på frågan om man kan fortsätta dricka mjölk till alla måtlider trots att man är normalviktig så är svaret JA. Det gör absolut ingen skillnad på din vikt, bara på din hälsa när du får i dig alla näringsämnen. 

 

Nu är det snart lunch och jag ser fram emot mitt glas mjölk.

/Hanna

 

 

 

 

Ingen blogglust..

Har ingen blogglust just nu... Det händer mycket i mitt liv och jag försöker att hålla i alla trådar utan att tappa kontrollen över mig själv. När man är i kaos är det extra lätt att falla tillbaka till ätstörningen. Blir inte direkt mer pepp av sura kommentarer som trillar in... Och så är det lite tungt ibland att driva bloggen själv också.
 
Imorgon är det genrep med teatern. På lördag och söndag är det uppspel. Känns som om jag har koll på mina repliker, men jag vet hur snabbt de rinner ur hjärnan när man står där på genrepet haha. Fast sedan kommer det tillbaka så då är det lugnt. 
 
Fram tills dess borde jag sova. Men det gör jag inte för jag är ung och dum haha. Fast när jag det blir alldeles för mycket går jag och lägger mig och vilar, oavsett tidpunkt. Det är bra.
 
 
/Hanna

Food time

 
 
1. En av de skummaste måltiderna jag ätit (om man bortser från alla knäppa gå-ned-i-vikt-måltider jag komponerat ihop). Två sushibitar, ett litet kycklingspett, yakiniku och ris. Så några plättar plus sylt till det.
Historien bakom den rätten var att det skulle bli fläskpannkaka till middag och jag klara inte fläsk/bacon. Men jag klarar heller inte att bara äta vanliga pannkakor som var det vegetariska alternativet. Därför blev det en kombo av pannkakor + bentolåda som mamma köpte.
2. Spagetti, körtfärssås och grönsaker.
3. Panerad fisk, dillsås, kokt potatis och rivna morötter. Långsamt, långsamt börjar jag acceptera paneringen.
 
Efter lite om och men sitter jag nu i bilen på väg hem. Ska baka vörtbröd tillsammans med min moster. Hoppas det går bra. Tack för de fina kommentarerna igår<3
 
/Hanna

Svar frågestund - Hanna del 3

Gråter ni ofta? 
Svar: Ja! Förut grät jag ca aldrig men nu gör jag det ganska ofta och det är så otroligt skönt.

har ni alla haft självmordstankar någon gång?
Svar: Ja.
 
äter ni någon medicin ? 
Svar:Yes. För tillfället äter jag Sertralin (antidepp), Atarax (ångestlindrande) Zyprexa (antipsykos medicin som i liten dos används för att minska svåra tankar) och Lergigan (sömnmedicin). Så har jag flytande Theralen och Zyprexa velotab vid behov.
Jag har tidigare också haft Flouxetin, Circadin, Imovane och Propavan.
 
 
Hej. Vad tycker ni om lightprodukter, typ som cocacola zero? 
Svar: Nu kommer dubbelmoralen själv. Alltså jag tycker inte att light är bra, samtidigt som jag använder mig av det + sötningsmedel själv i stor utsträckning då det förhöjer min livskvalitet och gör det lättare för mig att få i mig vätska.
Kan man dricka och äta normala produkter tror jag att det gör ens liv jäkligt mycket lättare, men tills dess så är det väl fine med cola 0 så länge man inte dricker bara det.
 
 
var någon av er medlem på jinity, ana/mia sidan som las ner?
Svar: Nej, det är jag glad över.
 
 
Hej finisar! Jag vet att ni inte vill uttala er om siffror och sådant, men jag undrar hur långa ni är? Om ni inte vill svara på det så förstår jag! 
Svar: 170 centimeter är jag!
 
 
hur lång tid tar det för er att äta en måltid? 
Svar: Som minst 4 minuter nu kanske 12? Till skillnad från många andra ätstörda har jag inte haft problemet att jag äter långsamt utan tvärtom. Jag fick någon tvångstanke om att jag var tvungen att äta upp först att hade jag tagit för mycket mat. Sedan när jag började på Scä och fick normalportioner så fick jag svinont i magen eftersom jag åt så mycket mat så snabbt.
 
När fick ni börja träna, vem bestämde det, hur bestämdes det och vad fick ni då och nu träna? 
Svar: Första gången jag fick börja träna var sommaren/hösten 2012. Det var min läkare på mobila teamet som bestämde det och om jag inte missminner mig började jag med att springa en gång i veckan och sedan orientera. När jag lades in på Scä fick jag träningsförbud igen. April någongång 2013 började jag få träna igen och då sprang jag 20 min + 45 min styrka varje vecka.
 
Båda gångerna använde jag träningen för att gå ned i vikt. Därför tänker jag vänta med att börja träna den här gången.  
 
 
/Hanna

Ett farväl

Just nu rinner tårarna ned för mina kinder bilder svarta maskararänder. Hela klumpen av oro som alltid finns undantryckt längst ned i magen väller upp i ett hav av sorg.

Jag är ledsen för att jag idag berättade för min DBT-grupp att jag kommer att sluta om två gånger. När jag uttalat orden kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag som inte gråtit inför människor utöver mina föräldrar + ett par terapeuter sedan jag var sju år.

Anledningen till att jag ska sluta DBT är att, som många av er förmodligen redan förstått, jag är på väg att skrivas in på behandlingshem. Både DBT och behandlingshem är två omfattande behandlingar som man måste gå in i helhjärtat - därför kan man inte gå båda två.

Jag älskar dbt. Alla som får chansen att gå den behandlingen GÖR DET. Den är helt frikkin amazing. Verkligen tusen miljoner gånger bättre än vanlig kbt som bup bedriver.

Men varför fortsätter jag då inte bara med dbt? Varför rycker jag inte upp mig och tar vara på den behandlingen jag får?

Jag har gjort det. Jag har gjort allt jag varit förmögen till inom dbt i snart ett år nu. Jag har gått på varenda grupp med två/tre undantag. Fyllt i mitt veckokort varenda vecka. Kommit till alla individualsamtal och närvarar vid familjesamtalen trots att de varit så sjukr jobbiga. Jag har tragglat igenom varenda färdighet i hela boken. Gjort varenda läxa. Jag har använt mig av telefonsupport, i perioder flera gånger i veckan. Jag har berättat a l l t för min individualterapeut och verkligen gjort mitt yttersta för att följa hennes råd och anvisningar.

Men det har inte räckt. Varken det eller någon av alla de andra behandlingarna jag gått. Mobila Teamet på Scä, Bup Globen (ett gäng olika terapeuter och läkare), familjevårdsavdelningen på Scä, Mellanvården, Barn- och Ungdomsteamet på Scä, sjukgymnast på Scä, DBT-teamet och slutligen BUP-kliniken.

I två år har jag harvat. Jag har testat allt. Två olika antidepressiva, 15 mg zyprexa om dagen, alla sömnmediciner, ångestdämpande you name it.

Så snälla, kom inte och säg att jag inte är """"tillräckligt sjuk"""" för behandlingshem. Det finns inget som heter fucking tillräckligt sjuk. Det är nog det sämsta begrepp som någonsin stiftats.

Det här handlar inte om min ätstörning. Den kommer jag tack vare Scä att kunna bli fri från. Samma sak med andra destruktiva beteenden. Men jag kan inte förhålla mig till verkligheten. Jag har haft ångest över allt sedan jag började tänka (4 års ålder). Jag vet att jag kommer att kunna hitta en väg som gör att jag fungerar som människa men jag måste ha hjälp med det dygnet runt under en längre tid. Hade DBT funnits som avdelning hade det varit precis rätt ställe för mig.


Mitt liv handlar alltså om mycket mer än det jag skriver om här och jag älskar alla er som förstår det och stöttar mig fullt ut. Jag vet inte om det här var ett bra eller dåligt inlägg men jag var tvungen att förklara varför jag ska till behandlingshem. Det finns så mycket mer än det jag skriver om, ett trauma som utöver allt annat fuckar min hjärna. Tvångssyndrom och sociala svårigheter.


Hursomhelst. Ge inte upp. För min skull snälla ge inte upp. Jag har klarat mig hela vägen hit och nu kan det bara bli bättre. Jag är övertygad om att det kommer bli bra för mig och om jag fixar det gör ni också det. Oavsett vad ni slåss mot. Bulimi, anorexi, PTSD, ednos, sexuella övergrepp, ångest, självskada, självhat, OCD, social fobi eller mobbinghistorik. Vi fixar det. Det finns alltid en väg ut. Det finns alltid folk runtomkring som kan hjälpa till bara man ger dem chansen. Våga öppna dig. Det gjorde jag den femte mars 2012 i en beige fåtölj på ungdomsmottagningen på Gullmarsplan. Det var där allt började. Nu är jag här och livet kan bara bli bättre. Det kommer att bli bättre.

Älskar er så jävla mycket. Tack Tove och Sandra för att ni är världens underbaraste. Tack min familj och alla mina vänner.

Hanna

Julmat från Scä

Godmorgon alla edsoldiers!

Här kommer bilderna på pappret om julmat jag fick av Scä igår.

 
 
 

Mellanmålsförslagen tycker jag är väldigt bra. De är anpassade efter Scäs grundmellis bestående av en macka med 1 tsk smör ost och ett glas juice.

De har dock glömt lussebullarna. Ett normalt mellanmål med lussebulle ser ut såhär:

-1 lussebulle (Storlek kan ju variera, speciellt om man bakat dem själva. Men Pressbyråns lussebullar är en bra mall. Har man inte i den storleken kanske man behöver ta två.)
-1 glas mjölk/julmust/glögg


När tänker jag börja med utmaningarna då? Jo, redan på fredag! Jag och min vän på avdelningen ska ha glöggfest. (Haha så kul att festa med alkoholfri glögg framför idol!!) Jag kommer att äta macka till eftersom jag tycker det blir för svårt att äta både pepparkakor och glögg på en gång.

På söndag då det är andra advent kommer jag att äta en lussebulle med mjölk + den hemska näringsdrycken.

Kan inte ni berätta om ni redan hur utmanat eller om ni ska och när i sådana fall? Vi fixar det här tillsammans!

Juste, jag har lagt till risgrynsgröt på min utmaningslista för det äger.

Fler inlägg om julen och ätstörningar kommer att komma upp under december månad.

 

/Hanna

 

Scä och skinksås

Mötet med min behandlare på Scä var som vanligt jättebra. Hon höll helt med mig om att det sättet personalen hanterar mig och andra ätstörda här är fel. Men samtidigt kan man inte tvinga människor att förändra sig och ofta drar det mer energi från en själv än vad man får ut av det i slutändan. 
 
Därför ska jag försöka stå ut. Försöka tänka att de inte vet bättre och att det dem säger inte gäller mig. Det är svårt men det går. Det ska gå.
 
En sak som gör det mycket lättare är att tänka på alla ni som läser den här bloggen. För då känner jag mig aldrig ensam<3
 
Ett inlägg om mellisförslag med julgodsaker kommer upp ikväll/imorgon. Samt när jag tänkt börja med min julutmaning!
 
Så får ni en bild på gårdagens lunch också som var pasta med skinksås. 
 
 
 
/Hanna

Arg på bup

Är så jäkla arg och ledsen över den värdelösa ätstörningsvården jag får här. De är verkligen kassa på allt vad ätstörningar heter. Nästan varenda dag får jag höra kommentarer som aldrig någonsin skulle sagts på Scä.

"Mina ben är så tjocka"
"Nej, du har jättemuskulösa ben"

(Jag vill inte ha muskulösa ben jag vill vara smal det är omöjligt för mig som inte tränat på evigheter att ha muskler så HÅLL KÄFTEN) ((muskulösa ben är fint, men ni förstår))

För några dagar sedan disskuterade personal högt i korridoren om deras personliga viktliv. När de vägde 47 kilo (lögnare), hur de gick upp under graviditeten, började träna och tappade till x kilo igen.


Nej, bup är ingen ätstörningsenhet. Men jag har räknat på patienterna och runt 60% av alla som kommer in här har någon form av ätstörning. Så visst borde personalen åtminstone lärt sig att man inte säger till någon som haft anorexi i 6 år att hon aldrig varit smal som ett skelett.

Jag får inte hjälp att äta upp portionerna utan istället får jag höra hur duktig jag är trots att jag inte rört såsen och bara tagit det yttersta lagret på alla kycklingklubbor. Igår slapp jag kvällsmellis + halv näringsdryck helt.



Är förtvivlad. Vet inte hur jag ska göra. Jag vill ju verkligen bli frisk från anorexin en gång för alla och jag sliter som ett djur. Men det är så jäkla svårt när jag inte får någon hjälp.
Varje gång jag missar mat växer ångesten och tankarna om att jag ska fuska exploderar i huvudet.


Ska prata med min behandlare på Scä idag. Hoppashoppashoppas att hon kan hjälpa mig. Skriver sen.

/Hanna

Ett par fleecebyxor och lårkomplex

Just nu har jag mycket ångest. Anledningen är att jag börjat få otroliga komplex för mina lår igen. Det exploderade idag när jag tog på mig ett par nya mysbyxor i fleece jag tänkte ha på avdelningen pga orkar inte klä mig ordentligt här. Jag drog på mig byxorna, kollade i spegeln för att se hur modellen såg ut. BAHM och jag möts av det vidrigaste jag någonsin sett.

Men hur kan det vara möjligt? Hur kan ett par ben som tillhör en kropp vars bmi fortfarande inte passerat 18? Svaret vet jag egentligen men det är så fucking svårt att hålla kvar vid den kunskapen när man står där mittemot sin spegelbild. Men det går. Det går det går det går.

Så efter lite ihopbrytning från min sida drog jag på mig de där jäkla fleecebyxorna. För att bevisa för mig själv att jag inte kommer att dö av att ha på mig ett par byxor som sitter tajtare nu än vad de hade gjort för ett par månader sedan. För att inte skicka signalerna till Ana att om hon ångestchockar mig så går jag med på att ta av mig byxorna.

Så nu sitter jag med min bästa (och enda) vän på avdelningen. Efter att vi hatat allt och alla ett tag samt skrivit stt argt brev och druckit dr. pepper zero så känns det bättre.

Ett noll till Hanna mot Ana.

/Hanna

Lite vardag fast det är helg

Idag kommer bli en bra dag! Sov så himla skönt inatt vilket är en ovanlighet. Sömn är A och O (fett konstigt uttryck) om man överhuvudtaget ska orka slåss mot sina demoner. 
 
Igår hade jag teaterrepetion i fyra timmar, vi spelar upp nästa lördag så som vanligt är det kaos. Alla borde gå på teater! Det är otroligt terapeutiskt och hur kul som helst. Efter teatern sov jag hela eftermiddagen. 
Igår kväll fäste jag runt en miljon trådar på min halsduk som snart är klar men ambivalent som jag är så kommer jag snart börja på en ny hehe. 
 
Efter lunch idag (uhuhuh vad jag är trött på sjukhusmat) så ska jag träffa Klara i Globen köpcenter. Vi lär bli nedtrampade alternativt dö av syrebrist pga det är löningshelg, första advent och dessutom Globen Horse Show. Men det blir nog bra ändå, det är alltid kul att träffa Klara.
 
 
Vad gäller teatern så hade jag kortärmat för första gången men ingen reagerade på mitt ärr på handleden. Skönt. 
 
 
Nu ska jag pyssla lite och göra mig i ordning, ha en bra söndag och första advent allihopa!
 
Kram Hanna
 
 
(Bilderna är från den asbra boken jag läser + min knäppa hund och jag)