-

Sås till alla måltider?

Skrev i svarsinlägget att vi behövde äta sås till ALLA maträtter, fick då en kommentar av en som undrade varför vi behövde sås till allt eftersom det finns rätter sås inte passar till, så tänkte svara på det.

Självklart finns det maträtter sås inte passar till, det jag menade var att det alltid måste finnas minst en fettkälla vilket ofta är såsen. Sen är det inte så att jag häller på gräddsås på min lasagne för att det måste vara sås.

Dock tycker jag att sås passar till nästan allt? Kan knappt komma på någon rätt jag inte har sås till, ärligt. Ni får gärna kommentera rätter ni inte tycker att sås passar till så får jag se. Skulle vara kul att se faktiskt!

/Tove

Dagens middag

Idag blev det biffstroganof, fullkornsris, sallad + sojamjölk till middag. /Sandra

Hur ska man agera som kompis?

Hej! Jag skulle vilja ha hjälp med en grej... 
Min väldigt nära kompis har för en kort tid sen berättat att hon har ätstörningar och slutade äta helt för ett tag sen. Hon har berättat för sina föräldrar och de har sökt hjälp hos bup o.sv. jag märker ju att hon äter mkt mindre till skillnad från tidigare och så men hon äter. Hennes föräldrar ser till att hon äter när de äter med henne men när hon är ensam med t.ex. mig så märker jag att hon inte äter tillräckligt. Jag vill ju inte vara som en mamma åt henne och säga att hon ska äta mer, då blir hon bara irreterad och sur. Men jag visar att jag bryr mig genam att säga typ " ska du inte ha mer?" 
Hur ska jag bete mig som kompis? Ska jag säga till henne att hon måste äta mer eller låta föräldrarna ta hand om det? Vill jättegärna ha svar, tack!
 
Svar: Hej! Jag förstår att det måste vara jättesvårt för dig att veta hur du ska agera. Jag tycker att det är jättefint att du engagerar dig i henne, men för ditt eget bästa så är det inte du som ska ha huvudansvar eller uppsikt över henne angående maten. Jag skulle säga såhär att våga ta tag i det även fast hon troligen kommer bli väldigt arg genom att prata med hennes föräldrar och berätta hur läget är när hon är ensam. I nuläget bör hon inte äta ensam utan vuxet sällskap eftersom hon inte klarar att äta tillräckligt då och det måste föräldrarna få veta. Det tycker jag är det bästa du kan göra, men om ni kommer till en situation och du ändå känner att du måste säga någonting, försök peppa henne med att verkligen ingenting kommer bli bättre genom att inte äta osv, och berätta att hon är en superbra tjej precis som hon är.fr Kram! /Sandra

Frågor

Tove, riktigt starkt jobbat med utmaningarna under resans gång! Du peppar mig så otroligt mycket att kämpa vidare.  Finns det några direktiv för hur "mycket" pizza man bör äta för att det ska räknas som en normalportion? Jag vet att läkarna brukar säga att man ska försöka lita på hungern- och mättnadskänslan men jag har fortfarande svårt med det. Kram!
 
Tove: Känner att jag svarar sjukt sent, men ni älskar mig ändå ;)
Det där med att lita på hungerkänslorna är väldigt svårt när de ofta inte stämmer överens med verkligheten när man har en ätstörning eller har varit i svält under en längre period. Enligt SCÄ ska man äta i princip hela pizzan. Det ska tydligen vara okej att antingen lämna lite sv kanterna eller någon slice. Fast det är också en dålig måttstock egentligen med tänkte på hur storlekarna varierar. En sort kanske man behöver äta upp hela plus ta något tillägg efter medan man bara behöver äta halva av den andra sorten. Så har tyvärr inget direkt svar. Kolla med någon närstående som är med dig just då när pizzan ska ätas vad som skulle kunna vara normalt.
 
Måste du äta upp dressingen när du beställer sallad eller går det bra för dina föräldrar om du skippar den?
Eran blogg är super, hjälper mig så himla, himla mycket nu när  jag ska bli frisk fast jag inte riktigt vill!
 
Tove: Självklart äter jag dressingen. Det ska vara sås till alla måltider, denna också. Dessutom blir ju ceasarsallad inte ceasarsallad om du skippar dressingen? Kul att du gillar vår blogg, och tack så jättemycket!
 
Tack för en underbar blogg. Men har en fundering. Är det bara en halv laxbit på tallriken? En normalportion räknas väl endå som en hel? Ta hand om er och fortsätt kämpa. Kramar!

Sandra: Åh tack så himla mycket, vi blir så glada. Jag visste att denna fråga skulle komma upp men det är inte så konstigt eftersom det faktiskt bara ser ut som en halv laxbit på bilden. Men självklart så var det en hel laxbit, bara det att ena halvan ligger gömd under matvetet. Kram!
 
 
Hej! Jätte fin blogg men undrar bara om ni har börja äta något spontant bara "Åh blev sugen på en frukt" åh så tar ni den elr är det jobbigt? Krammm
 
Tove: Tyvärr inte. Vatten dricker jag utöver men är ännu rädd för att äta extra, men det kommer snart!
 
Sandra: Tack så mycket!! Nej har inte kommit dit en. Kramis!
 
Hanna: Nej det är fortfarande för jobbigt, får fortsätta kämpa!
 
räknas 3 kulor som ett tillräckligt mellanmål ungefär? :) KRAM! HEJA ER!
 
Tove: Japp! Tre kulor i bägare eller två stycken i våffla/strut

Västkusten

Här kommer min Västkustenvistelse i bilder!
 
 
Utsikten från vardagsrummet. Huset låg ganska nära vattnet om man säger så...
 
 
Såhär såg jag ut mest hela tiden, osminkad och med saltrufsigt hår. Aja det är ju sommarlov.
 
 
Förutom när jag såg ut såhär vill säga. (Obs inte min keps haha)
 
 
Pappa fyllde år en dag mitt i veckan så det firade vi med gräddtårta som jag och min kusin mixade ihop. 
 
 
 
 
På väg hem från Käringön. Min klädsel kan inte stå för vädret dock som var hur fint och soligt som helst.
 
 
Vackra solnedgångar var det precis varje dag. Älskar Västkusten.
 
/Hanna
 

Sån skillnad

De senaste dagarna har jag varit väldigt trött på jobbet. Har gått som i en dimma och tiden har emellanåt gått segt. Jag har känt hur jag inte klarar av att röra kroppen i normalt tempo, hur mina armar river upp kartonger och ställer varor på hyllorna i slow motion, hur mina ögonlock hänger ner och hur mina fötter rör sig långsammare än på länge över golvet. Även om jag försökt skärpa mig har det inte gått att komma upp i ett högre tempo. Allt detta för att jag låtit det gå alldeles för lång tid mellan måltiderna.

Sen idag, bestämde jag mig för att inte låta tiden dra ut. Bestämde mig för att äta allt och kan inte ens beskriva skillnaden. Även om det inte var så stor skillnad i vad jag åt under dagen så fördelade jag det bättre och det gav resultat. Redan på morgonen kände jag hur jag hade huvudet med mig på ett annat sätt. Energin höll i sig hela dagen och tempot i mina handlingar har varit bra.

Att sköta maten är viktigt - annars orkar man inte med det som egentligen är viktigt.

/Tove

Mellis

Dagens mellis som jag gjorde iordning helt själv, med uppsikt av mamma dådå. Naturell yoghurt, pauluns granola och en banan. /Sandfa

Knäproblem

När jag började löpträna igen (tillsammans med pappa) efter att jag gått upp 6 kilo på runt fyra månader (hade gått upp 6 kilo innan det också men under en mycket längre tid) så fick jag sinnessjukt ont i knäna. Varenda meter var smärtsam och det blev bara värre ju längre jag sprang. Men för varje gång jag var ute (fick springa 15 minuter 1 gång i veckan för att sedan utöka till 15 min + 20 min/vecka) så gjorde det lite mindre ont. 
 
När jag var som fysiskt sjukast hade jag brutit ned alla mina muskler, även de i knäna. Eftersom jag aldrig egentligen gick ned mer än några kilo utan bara sackade i vikt samtidigt som jag växte på längden och blev äldre så har jag inget muskelminne i mina knän från en normalvikt så när jag kom upp i den vikten blev påfrestningen större för mina knän än vad den någonsin varit. Jag var tvungen att bygga upp helt nya muskler i knäna vilket tog flera månader men nu är det i princip helt bra!
 
Kroppen är fantastisk på att hela sig själv men man måste ge den vad den behöver, det vill säga näring och vila. 
 
/Hanna

Särbegåvning

Efter önskemål kommer jag nu skriva om vad särbegåvning är och vad det inneburit för mig. Det är absolut inte för att skryta utan särbegåvning är en "sjukdom" liksom asperger. Man har många svårigheter men också många styrkor. 
 
Jag har ända sedan jag föddes varit väldigt smart. Jag har förstått saker så som komplexa samband och ironi redan vid dagisålder. I varenda skola jag gått på har jag fått frågan om jag vill hoppa upp en klass, samtidigt som lärarna alltid sagt något i stil med "fast jag vill inte att du byter för du är så bra att ha i klassen". Detta eftersom jag alltid agerat lärare. Räknade ut någon gång att jag använde 30% av min tid i skolan till att hjälpa andra. 
Att ständigt ligga ett steg före, förstå saker som jämnåriga inte kommer att tänka på förrän om flera år om ens då, att ha så otroligt mycket tankar och idéer men aldrig någonsin få utlopp för dem skapar en enorm frustration. Jag har alltid känt mig ensam men till skillnad från vissa särbegåvade som inte lider av det utan bara ser sig själv som helt enkelt klokare än sin omgivning har annorlundaheten tagit mig hårt. 
 
Den här ensamheten jag kände, att vara annorlunda och det faktum att jag är väldigt känslig för kritik samt blev mobbad (ingen god kombo) gjorde att jag började vända allting inåt. Jag byggde upp ett enormt självförakt och att då fastna i en ätstörning är inte svårt. Min hjärna behövde något att sysselsätta sig med och när skolan inte kunde tillgodose det behovet genom att ge mig svårare uppgifter (utan när jag var klar först av alla fick jag istället hjälpa mina klasskamrater) så började jag använda min intelligens till destruktiva saker. Till sjukdom. 
 
Nu är jag fast, nere på botten. Det som är min särbegåvning är instängt i en bur långt inne i min hjärna och istället är det sjukdomen som styr och ställer. Begåvningen släpps inte igenom, jag får inte mina fantastiska, abstrakta och nytänkande idéer längre. Jag har sämst koncentrationsförmåga. Jag presterar långt ifrån det som är min egentliga kapacitet (trots att jag för det mesta får A). Nyfikenheten är försvunnen, önskan om att förstå orsak-verkan, engagemanget i svåra tal och förmågan att lära mig nya saker otroligt snabbt och på nya sätt. Allt är gömt längst inne i hjärnan.
 
Det skapar en ännu större frustration. Ett ännu större hat som tyvärr vänds mot mig själv och inte mot sjukdomen. Jag önskar att de vuxna i min omgivning skulle ha sett tidigare. Att de istället för att hålla tillbaka mig gett mig nya utmaningar (det räcker inte med att man får gå över till en eller två årskursers högre mattebok, visst är sånt kul jag älskar matte men jag vill ha något mer, komplexa samband och problem som sträcker sig över naturvetenskap, psykologi och samhällsvetenskap). Jag önskar att jag själv förstått att det är okej att vara annorlunda, att det inte är fel på mig bara för att jag är smart och att jag inte behöver vara som de andra. 
 
När jag började sexan och bytte skola bestämde jag mig för att börja spela dum. Jag var trött på att alltid bli utstött, på att ligga på en så pass mycket högre nivå att andra blev rädda för mig och därmed mobbade mig. Det var ett dumt beslut inser jag nu eftersom det även var det året som ätstörningen verkligen tog fart. När jag pressade undan begåvningen så fick de sjuka tankarna plötsligt plats.
 
 
Här http://mensa.se/begavade-barn-gcp/ har ni en väldigt, väldigt bra sida om särbegåvning som beskriver det mesta och där man även kan göra skillnad på att vara särbegåvad och högpresterande. 
 
/Hanna

Those summer days

Nu utmanar jag mig själv genom att lägga upp den här bilden..
 
Min fina syster 
 
Dagens lunch: Lax matvete sallad med vinegreitte + ett glas mjölk.
 
Innan lunch åkte jag och min syster ner till stranden. Tog lite (massa..) bilder, solade och badade. Sedan åkte vi hem för lunch, sedan gck jag och solade med mamma en stund till. Nu har solen gått i moln och jag är verkligen bajstrött haha så jag ska nog ta en nap. Efter middagen som kommer bestå av lammfärssås & quinoa ska jag förhoppningsvis träffa lite vänner! Hoppas ni haft en bra dag. /Sandra
 
 

Ätstörningsutredning

Hur gick det till när ni gjorde en "ätstörningsutredning" eller gör man det? (Konstig fråga kanske men hoppas ni förstår...) er blogg är så fin och ni också! Ni e jättefina! Kram! <3

Svar: Först och främst tack så jättemycket! När man skickar en ansökan till exempelvis SCÄ får man börja med att kryssa i frågor angående ätströningar sedan blir man skickad till en ätstörningsklinik, och det kan man säga är första steget för utredningen. En mer avancerad "ätstörningsutredning" gjorde vi i samband med vår behandlingstart. Bedömningen börjar först med att klinikern (behandlaren, doktorn mm) ställer ätstörningsrelaterade frågor till patienten (dig själv) och även till föräldrarna. Sedan får man göra ett test på datorn som kallas för Stepwise. Stepwise innehåller två delar, den ena halvan består av psykiska tillstånd (depression, ätstörning, ångest mm) och den andra halvan handlar om självskattning alltså om hur man mår, ätstörningssymptom, grad av ångest med mera. Du tar även vikt, längd, blodtryck, puls och i vissa fall EKG. Med hjälp av dessa metoder kan man göra en bred utredning om huruvida sjuk man är eller inte. 
 
Hoppas du fick svar på din fråga! Kram

Hanna svarar lite mer

"Vad visade begåvningstestet? Var det iq som mättes eller vad?"

Det var ett form av iq-test men eftersom man inte testar iq på barn under 18 så fick jag ingen siffra. Resultatet visade istället på att jag var särbegåvad (överbegåvad) här kan ni läsa lite mer om det. Jag berättar gärna mer om hur det är att vara "särbegåvad" men bara om ni vill läsa för det känns så himla skrytigt att prata om.
 
"Det är möjligt att jag övertolkat/missförstått/dragit förhastade slutsatser kring det du skrivit, men: det finns ingen diagnos som heter högfungerande autism (antar att högfunktionell är samma sak). Högfungerande = ej utvecklingsstörd = IQ över 70. Det är bara en beskrivning som används för att skilja på personer, eftersom att problematiken har så stor variation. 
Trodde själv att högfungerande autism var en egen diagnos, fram tills att jag fick min diagnos och läkaren förklarade skillnaden. Menar alltså inte att låta dryg eller pika dig!"
 

Högfungerande autism innebär mycket riktigt att man har ett IQ över 70. Jag är inte helt hundra på det här utan skriver bara så som jag uppfattat det av mina psykologer och föräldrar.
Högfunktionell autism är ingen diagnos som kan stå på papper utan det är mer en beskrivning av den form av autism man har. Diagnosen skulle förmodligen vara "autismspektrumtillstånd" men jag föredrar att säga att jag har högfunktionell autism eftersom det preciserar mig mer.
 

"Varför kan man inte sätta autismdiagnos på någon som är (svårt) sjuk i anorexi, på vilket sätt kan det bli fel?"

När man är väldigt sjuk i anorexi kan man få många beteenden som liknar de vid autism. Tvångsbeteenden och isolering är de två främsta. Därför kan det hända att man faktiskt inte har autism utan det är bara anorexin som får det att likna det.
 
/Hanna
 
 

17 år

Igår var jag hemma hos Vanessa (vanessaw.blo.gg) för att fira att hon fyllde hela 17 år! Vi hade det superbra. Åt god middag som var grillbuffe, pratade, åt efterrätt, badade på Kneippbyn samt pratade lite till. Det var väldigt kul att träffa lite nya människor och göra något roligt medan jag var här på Gotland. Så ett stort tack till dig Vanessa för en riktigt bra kväll! (Bilden är lånad från Vanessas blogg)

Sen till en helt annan sak som gjorde mig väldigt glad. Idag på jobbet kom en tjej fram till mig och frågade om det var jag som bloggade här på att välja livet. Jag vill bara säga tack till dig för dina fina ord! Jag ville så gärna prata mer med dig! Du var superfin och jag vet att du kommer klara det här! Du får mer än gärna höra av dig till mig, massa kramar! Så till er andra, ser ni någon av oss, tveka inte att komma fram, vi blir så glada!

/Tove



Hemma igen!

Hejsan alla bloggläsare! Har ju somsagt varit i Frankrike så har nästan inte kunnat blogga någonting alls, men nu blir uppdateringen troligtvis vanlig igen från min sida.
 
Iallafall så har denna Frankrike resa varit väldigt bra. Bara som att gå runt med bikini dagarna i ända har varit verkligen bra träning, det var jobbigast de första dagarna sen helt ok på slutet. Maten har gått bra, vi har för det mesta ätit hemma men varit på restaurang ett par gånger. Vi hittade också mycket livsmedel som finns i Sverige såsom bulgur/ekologiskt jordnötsmör/naturell sojayoghurt osv, vilket ändå varit jätteskönt. Något annat jag även uppskattat på denna resa är att jag har skrattat på riktigt tre gånger (tragiskt att man kan räkna hur många gånger man gjort det på 10 dagar, men det är stort för mig och jag tror ni känner igen er) och jag har även bråkat med min familj om något annat än mat eller träning. 
 
Jag har träffat min kompis Paniz två gånger, då har vi badat och solat(!!!). Sedan träffade jag även mitt kära kompisgäng (som jag också skulle ha rest med om jag hade varit frisk) en kväll och sov även hos dem. Det var verkligen jättekul och jag gjorde även en grov utmaning och drack alkohol hela natten (sorry föräldrar). Den kvällen trycktes ätstörningen bort, tänkte på allt som alla har sagt och bara litade på det. Efter ett par timmars sömn så hämtade pappa mig runt klockan 10 på morgonen för frukost och hemfärd.
 
Denna resa har varit lärorik utmanande varm lökig galen lugn rolig tuff jobbig men väldigt fin på många vis
Men i framtidens resor vill jag kunna anpassa mig efter min omgivning, inte att omgivningen ska behöva anpassa sig efter mig som det tyvärr blir hela tiden. 
 
Jag kan även acceptera och erkänna att jag gjort framsteg denna resa, inte så mycket gällande maten, men om allting runt omkring. Jag har tagit mig samman och träffat kompisar jag har legat och solat timmar i sträck jag har gått runt med bikini shorts klänning kjol bara ben och armar every single day. Maten blev inte huvudfokus denna resa, men denna sjukdom handlar inte bara om mat och jag är så fruktansvärt trött på att fokusera på mat, så resan har hjälpt mig på många andra plan.
 
Man sparar väl det bästa till sist va? Såhär kommer x antal bilder, enjoy chompisar! /Sandra
 
Åt denna chicken thai salad på restaurang.
 
Random snubbe på restaurangen, tycker den såg lite romantic ut :Ppp
 
Avokadosallad som en del av en middag.
 
PosARN
 
My beautiful sistah <3333
 
Tonfiskröra i tomtsås/oliver/basilika, bulgur + ett glas sojamjölk.
 
Jag och Jullan på Chévre D'or. Jag festar till det med en kanna vatten medan
Julia och pappa dricker Dry Martini & 7up.
 
Lax sötpotatis morötter sallad sojamjölk som inte syns i glaset
 
Julia fick agera modell <3
 
 
 

Sitta still i en bil

Idag åker jag hem till Stockholm igen vilket innebär cirka 7 timmar stillasittande i en bil. Jag tycker det är otroligt jobbigt att sitta still överhuvudtaget och att då göra det i en bil under så lång tid tillsammans med min familj är inget jag direkt gillar. Men för att stå ut försöker jag tänka och göra såhär:

1. Jag kan inte påverka min situation. Jag måste sitta still i den här bilen oavsett hur jag känner och därför är det lika bra att jag tar det lugnt och gör vad jag känner för egentligen (typ läsa en bok).
2. Jag förbränner inte mer bara för att jag har ångest. Därför kan jag lika gärna må okej under de här timmarna än att sitta som på nålar illamående av ångest.
3. Om det känns för svårt gör något "vettigt". Som att planera kommande vecka eller plugga. Det är viktigt att det man gör i sådana fall inte väcker mer ångest än vad som fanns innan.
4. Ta en promenad när vi rastar. Jag får gå 40min promenad om dagen och därför brukar jag tillsammans med pappa ta runt 10 minuter medan de andra äter/går på toa/bråkar. Den promenaden är otroligt ångestbefriande.

/Hanna

Hanna svarar

"Hur vågade du ta en knäcke med smör och ost till? det var ju inte vegetariskt och potatismängden såg ju rätt bra ut. Hur resonerar du/dina förälrar kring att ta de tillbehören osv?"

Känns som att vi svarat på den här frågan en miljon gånger men jag gör det väl igen. Det är mina föräldrar som bestämmer mängden mat vid varje måltid. Vid den här måltiden bedömde de att jag skulle äta en knäckemacka med ost till.

"Vad för typ av autism har du? Är det asperger? Vilka är dina svårigheter och hur såg testen ut du fick göra under utredningen?"

Jag har högfunktionell autism, det innebär att jag har de flesta symtomen för autism men att det inte märks utåt och jag funkar i samhället. Istället så riktar jag allt som blir svårt när man har autism på mig själv vilket är en av de grundläggande anledningarna till att jag mår så dåligt. Dock har jag inte diagnosen satt på papper eftersom jag är för sjuk i anorexi för att man ska få sätta en sådan diagnos. Utredningen var rätt okej, fick svara på sådär en miljon frågor om hur jag känner in för olika saker och vad jag upplevde när jag var yngre. Det skummaste var den gången jag kom in i "testrummet" på Bup Globen och möts av två psykologer och en videokamera. Så ställs en påse med dockor framför mig och jag tvingas leka med dem samtidigt som jag blir filmad... Jag gjorde ett begåvningstest samtidigt som jag gjorde utredningen för autism vilket var superkul!

"Om du kommer tänka på allt det här och skiva hur långa inlägg om anorexi osv. som helst, så kommer du ALDRIG bli frisk. Du har inte valt livet, tyvärr. Bloggen är bara en ursäkt till att skriva lite då och då om maten, som du gillar, men ändå inte "kan" äta. Strunt i det här och faktiskt - VÄLJ LIVET."

Jag förstår vad du menar, man kan aldrig någonsin bli helt frisk om man samtidigt driver en blogg om ätstörningar på det här viset. Den kan vara hur peppande som helst det spelar ingen roll för om man orkar lägga såhär mycket tid och jobb på att skriva om sjukdomen så är man inte frisk. Men jag är inte frisk heller. Jag skriver inte om det här för det här ska som sagt vara en motivationsblogg men det går inte särskilt bra för mig just nu. Att jag driver den här bloggen är ett bevis på att jag inte är frisk men det är inte heller någon som påstått att jag är det utan det jag skriver på den här bloggen är det friskaste jag gör även om det inte är friskt.

"Kan inte du berätta lite om vad det är för slags läger? Jag har aldrig hört om det tidigare, hehe.. För övrigt är du dundersnygg! Puss"
 
Tack sötis!
Lägret jag var på var ett lajvläger, vi sov i stora tält, lagade mat över öppen eld, hade hantverk på förmiddagarna och lajvade på eftermiddagarna. Att lajva är som att spela teater fast utan manus. Istället för att "pjäsen" fokuserar runt en handling så skapar man när man lajvar sin egen karaktär och sedan när något händer (typ man blir anfallen av svartblod) ska man agera utifrån hur ens karaktär skulle göra. Det finns många olika slags lajv men det vanligaste (och min favorit) är fantasylajv. Då kan man vara olika varelser så som alver, knytt och orcher. Ett av de bästa ögonblicken under lajvet var när jag stod längst fram av den armé jag samlat ihop, iklädd blodig klänning, mantel och med två svärd vid min sida (varav ett hade jag tagit när jag bundit en person vid ett träd och lämnat honom att förblöda). Att jag sedan stupade ca 30 sekunder efter att anfallet börjat är en annan historia haha...

/Hanna

Utmaning: äta ute på Käringön

Idag bestämde sig min familj för att åka ut på Käringön och äta middag (eller det var bestämt sedan några dagar, jag behöver fortfarande ha framförhållning). Vi kollade runt lite och hittade en resturang där Carl som kom tvåa i Sveriges Mästerkock var kock tillsammans med två andra. Mästerkocken är mitt absoluta favoritprogram och har varit det sen jag såg första avsnittet för ett par år sedan. På avdelningen var det veckans absoluta höjdpunkt, tisdagar klockan 20.00 samlades de som var på avdelningen i de grå tv-sofforna och vi kollade tillsammans igenom de olika deltävlingarna.
Hursomhelst, maten var verkligen jättegod! Har sällan ätit något så gott (om man räknar bort att allt smakar himmelskt när man är undernärd). Valde röding med blomkål, pepparsås och färskpotatis. Egentligen skulle det vara ett nötsmör till men det valde jag bort eftersom det blev för jobbigt. Det var inte så att jag fick i mig mindre näring för att jag valde bort smöret utan jag fick äta annat istället.

Det är verkligen en utmaning för mig att äta ute trots att jag vet att det är samma kalorier jag får i mig. Innan hade jag väldigt mycket ångest, både inför middagen och för att jag fått tillägg på matschemat men själva måltiden gick bra och efteråt funkade också! En strategi jag använder när jag får sån ångest är att jag försöker sätta ord på mina känslor och på ett mindfullt sätt beskriva omgivningen. De i min omgivning blir tokig på mig för att jag knappar så mycket på telefonen men för mig är det ett sätt att hantera ångest.

Käringön var i övrigt helt fantastiskt fin! Rekommenderar verkligen alla som åker till Västkusten att åka dit.

Vi är superglada över alla era frågor förresten och gör vårt bästa för att svara på alla så snabbt som möjligt. Fortsätt fråga så kommer svaren upp så fort det går!

/Hanna

We're all in this togheter

För tillfället känns det som om Hanna driver bloggen på egen hand, vilket hon visserligen gör eftersom varken Sandra eller jag bloggar. Vi finns kvar, och jag ska försöka komma tillbaka till bloggen snart.

Jag är kvar på Gotland, jobbar och klarar mig själv. Det är jobbigt nu vilket jag inte hade räknat med. Saknar att vara hemma i Stockholm då jag knappt varit där på hela sommaren, ärligt saknar jag min familj så sinnessjukt mycket också. De dagar jag är ledig gör jag i princip ingenting vilket gör allt ännu lite jobbigare. Mycket av min fokus lägga på att fundera på mat, men jag försöker avbryta tankarna och äta det som är bestämt.

Det finns mycket positivt med den här resan också, jag lär mig väldigt mycket, både på jobbet och om mig själv. Förhoppningsvis blir jag starkare efter det här och lär mig hantera sånt här på ett bättre sätt nästa gång. Tolka det inte som att det går åt helvete nu - för det gör det inte. Det går okej, bara det att jag saknar så många människor.

/Tove

Temperaturkänslighet

Det är stor skillnad på hur min kropp fungerar och känns nu till skillnad från när jag var grovt underviktig. Eftersom jag var underviktig under så många år lärde jag mig att leva med symtomen och trodde att det var en del av livet. När jag sedan kom upp i en högre vikt så upptäckte jag många saker som blev så himla mycket bättre med kroppen. 
 
En av de grejerna är temperaturkänslighet. Förut var jag alltid extremt temperaturkänslig, oftast frös jag ju vilket berodde på att jag inte hade något underhudsfett och kroppen hade ingen energi att förbränna (det är vid förbränningen som värme skapas). Men när jag väl blev varm, som när jag var i Thailand till exempel, blev jag överhettad. 
 
Båda dessa tillstånd är påfrestande för kroppen och psyket. Det är väldigt, väldigt svårt att må bra om man mår dåligt fysiskt och det är så himla mycket skönare att ha en kropp som fungerar nästan som den ska (även om jag har en del fysiska besvär kvar). 
 
/Hanna

Förtydligande om bulimi

Än en gång uttryckte jag mig dumt, denna gång om bulimi. Anledningen var att jag inte kunde skriva ett meterlångt inlägg och därmed var tvungen att dra alla lite över en kam. Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om just bulimia men eftersom jag inte har några personliga erfarenheter utan bara läst på väldigt mycket så har jag inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig. Men nu fick jag ju så himla bra kommentarer på det förra inlägget så jag kan sammanfatta det här.
 
Att ha bulimi innebär inte alltid att man spyr utan kännetecknet är att man hetsäter för att sedan försöka göra sig av med maten. Det vanligaste är att man spyr men man kan också träna, använda sig av laxermedel eller fasta. Givetvis kan man både spy, hetsa, träna och använda laxerande när man har t.ex. anorexi också skillnaden är att vid bulimi så används kompensationsbeteende på ett mycket frekventare sätt medan man som anorektiker i huvudsak svälter sig själv.
 
Hoppas det klargjorde det lite!
 
/Hanna
 

"Är jag sjuk?"

Hej!
Jag är 16 år, och jag dras mellan att tro att jag är sjuk och att jag inte är det. Jag tycker att det är så himla svårt att avgöra själv, jag bara tvekar och tycker att jag är dum i huvudet, ibland för att jag tvekar och ibland för att jag tänker tanken att jag skulle kunna vara sjuk. Jag har i drygt ett års tid ibland valt att inte äta på en eller flera dagar, och njutit av att ha kontroll. Ibland har det gått någon månad då jag äter under 500 kcal om dagen. Jag har under nästan ett års tid även spytt, ibland en vanlig måltid, ibland hets. Det som får mig att tveka allra mest är mitt bmi på nästan 22. Varje gång jag tänker att jag är sjuk ser jag mig i spegeln och tänker att nej, jag kan inte vara såhär fet och ätstörd. Jag vet inte exakt vad jag vill få ut av det här, jag antar att jag mest bara vill få ett svar från er, tycker ni att jag verkar ätstörd eller inte? Jag kan även gå i någon månad och äta nästan normalt, vilket bidrar till att jag tvekar så mycket.
Tack för en fin blogg!
 
Hej!
Jag är ingen doktor eller psykolog så jag kan inte med hundra procents säkerhet avgöra huruvida du är sjuk eller inte men av det jag läser låter det definitivt som att du har en ätstörning. Att spy upp mat, oavsett om det är hets eller inte, är aldrig någonsin ett normalt och friskt beteende. Inte heller att äta 500kcal/dag under en månads tid är det.
Att i perioder gå mellan att göra väldigt många sjuka saker för att sedan äta nästan normalt tror jag att det är många som känner igen sig i. Sjukdomen kan se så himla olik ut. Vissa blir sjuka på bara en månad och rasar 15 kilo i vikt under ett halvår medan andra långsamt glider in och ut ur sjukdomen. Det finns inget rätt och fel och man är inte sämre bara för att man är sjuk på olika sätt.
 
Ätstörningen sitter aldrig i vikten. Visst kan det vara ett starkt tecken på att någon är sjuk om den personen har rasat i vikt men väldigt, väldigt många med ätstörningar är normalviktiga. Att du tvekar på grund av din vikt är även det ett starkt tecken på att du faktiskt är sjuk eftersom det betyder att ätspöket försöker hålla dig kvar genom att få dig att känna dig dålig som ens överväger att du skulle kunna vara sjuk trots din vikt (du väger absolut inte mycket).
 
Om man misstänker att man har en ätstörning har man det nästan alltid och även om man nu inte skulle ha just en ätstörning så mår man med största sannolikhet dåligt och därmed ska man alltid söka hjälp. Det är precis vad jag tycker att du ska göra. Börja med att prata med dina föräldrar om det är möjligt annars kan du alltid gå till ungdomsmottagningen, bup eller en ätstörningsklinik.
 
Kram och lycka till
 
/Hanna
 

Strategier under måltider

Måltider kan vara så himla, himla jobbiga. Det känns som att maten växer på tallriken och även om man verkligen hade tänkt sig att äta upp så hinner alla jobbiga tankar komma och ångesten stiger, vilket kan göra att man inte klarar av att äta allt. 
 
Det bästa man kan göra istället för att sitta och tänka på varje kalori man stoppar i sig är att distrahera sig. Här är tips på saker man kan göra för att få måltiderna att bli mindre jobbiga och gå lite snabbare. Kommentera gärna om ni har egna tips!
 
Se på tv
Att man äter framför tv:n är kanske inget ens föräldrar skulle uppskatta om man vore frisk men det är ett väldigt bra alternativ om det står mellan det eller att få jättemycket ångest och inte äta. Kolla på program som du gillar och kan intressera dig i men som inte triggar. Tv-serier är jättebra! Filmer funkar också fint. Niceville borde alla se för den är så himla feelgood (vi såg den på avdelningen jag, Tove, Sandra och Sanna åh vad mysigt det var). 
 
Ha en kom-ihåglapp
Skriv upp alla saker du ser fram emot och som är anledningarna till att du ska klara dig ur sjukdomen på ett fint papper som du pyntar. Ha pappret bredvid dig när du äter och kolla på det mellan varje tugga så att de dumma tankarna inte får plats att ta över.
 
Lyssna på musik
För vissa funkar det jättebra med musik. Gör en spellista med låtar som inspirerar och gör dig glad, låtar du förknippar med fri(sk)het. 
 
Gör korsord/sudokus 
Jättebra distraktion vissa använde sig mycket av på avdelningen. Är du tävlingsinriktad som jag kan du ta tid på dig när du gör sudokus och se hur du blir bättre för varje gång! Glöm dock inte bort att äta haha..
 
Spela spel
Spela kort eller något sällskapsspel tillsammans med den du äter med! Det är inte bara distraktion utan bygger på relationen också.
 
Prata om saker du ser fram emot
Prata med den du äter med om saker du ser fram emot att göra. Så som resor, läger, konserter, övernattningar med kompisar, fester, skolan, lov osv. Det är verkligen hjälpsamt för man både distraherar man sig bara genom att hålla ett samtala och dessutom får det en att komma ihåg varför man faktiskt äter vilket ger ätstörningsmonstret en match.
 
/Hanna
 

Hälsans kök - Falafel

Åt falafel till lunch, testade att köpa färdiga från affären för första gången och det var gott! Åt det med bulgur, tzatsiki och plommontomater + ett glas mjölk att dricka. Dock är hemmagjorda så mycket godare, men man hinner inte alltid.

Åt lunch nu vid 15 också, haha. Så blir det när man jobbar sent, så nu ska jag tillbaka till jobbet!

/Tove

https://cdn3.cdnme.se/4112397/7-3/pic_51ed34379606ee649c25f76d.jpg" class="image">

Att prata med sina föräldrar om jobbiga känslor

Vad som är orsaken till att man blir sjuk är ofta svårt att veta. Det kan vara prestationsångest (som jag skrev om tidigare), ett sätt att hantera traumatiska händelser (så som sexuella övergrepp) eller så är det av en helt annan anledning.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad som är orsaken till att jag mår så himla dåligt och har gjort det under en så lång tid. Men sakta men säkert börjar små ledtrådar framträda. Jag tror att förutom det att jag har prestationsångest (duktig flickasyndromet), extremt dålig självkänsla pga mobbing och är understimulerad så är jag rätt säker på att det som ligger i grunden till att jag mår så dåligt är mina autismproblem.
 
Ett exempel är när jag i lördags kom till Västkusten tillsammans med min familj och våra kusiners familj. Som alltid när man kommer till ett nytt ställe blir det fullkomligt kaos, alla springer hit och dit för att välja rum, några vill bada i havet nu på en gång, det måste handlas och samtidigt ska middagen lagas till 9 personer som alla har olika kost.
För mig blir det här kaoset oförståeligt jobbigt. Det har inget med anorexin att göra utan jag får otrolig ångest av det här kaoset och jag liksom lägger hela "skulden" på mig själv.
 
Innan jag gjorde utredningen på bup så förstod jag inte att det var okej att känna sådana här känslor i situationer som för andra kanske inte är trevliga men inte så att det känns som att jorden går under. Lilla femåriga Hanna tryckte därför undan alla ångestkänslor och de bröt ned henne inifrån.
 
I lördags testade jag istället något annorlunda. Jag valde att visa mina känslor för mina föräldrar. Istället för att ångesten då byggdes upp inuti mig så blev den mycket mindre och hanterbarare. Mamma hjälpte mig att reda upp i kaoset och jag kunde gå vidare.
Det är så himla mycket bättre att berätta när man har jobbiga känslor. Föräldrar förstår kanske inte alltid men om man ger dem tid och förklarar noggrannt så kan de nästan alltid hjälpa en tillslut. Man måste bara ge dem en chans.
 
/Hanna

Läsarfrågor angående mat

Fråga om detta blogginlägg (länk): GUD vad grym du är! Jag är inlagd på scä nu och jag får panik bara kycklingen skulle vara sådär, vill bara dutta av mot kanten och får panik över det "glansiga" det oljiga och vill styrka av potatisen, kycklingen och så är det dessutom sås till...HUR GÖR DU FÖR ATT KLARA DET? åååh.. ser bara "onödiga kalorier" som glänser där och får panik över att det är flottigt (även om det inte är flottigt så blir de liksom glansigt av oljan ju, smörigt i munnen liksom osv)
 
Sandra: Sorry to break it, men kycklingen var grillad så det är bara ljuset som gör att den ser glansig/oljig ut. Men ja, visst kunde jag tycka att det var onödigt att det var både olja i potatissalladen och en sås till. Men ibland så ser en måltid ut såhär, och tänk i framtiden, då kanske du vill ha olja på salladen eller beställer nått på restaurang med nån "extra fettdel" även fast du har sås till maten och då ska du kunna veta att du går inte upp i vikt för att du tar det nån gång ibland. Men jag förstår verkligen vad du menar, men jag har börjat få mer logik i mitt tänk så jag dör inte eller får jättepanik av lite extra kalorier här eller där ibland. Jag har haft som utmaning ett par gånger innan med "extra kalorier" och det blir lättare och lättare för varje gång. Dessutom ansåg pappa att det behöves för att få rätta energimängden.
  
Fråga om detta blogginlägg (länk): såg väälidigt torrt ut...åt dina föräldrar heller ingen sås till? 
Hur ser du på mat som är stekt sådär, försöker du pressa bort det fettiga mot kanten eller så liksom?

Sandra: Min mamma och syster åt likadant som mig. Själva grönsakskompotten i måltiden hade olja i sig. Jo, det är lite både och det där, visst är det lockande att pressa bort det "fettiga" men samtidigt så ser jag ingen vits med det heller, så nej jag gör det inte. Mina föräldrar skulle ändå aldrig acceptera det, om jag gjorde det skulle det sluta med att jag skulle få äta upp det jag pressat ut ändå (tro mig det har hänt haha, inget jag rekommenderar..) annars blir det andra konsekvenser. 
 
1. Blir du rädd att du inte ska bli mätt eller nöjd på så lite nötter? det är jag livrädd för, att energitäta saker ska bli så mycket kalorier för att de är så näringstäta och att jag ska vilja ha mer än bara kanske 8 valnötter (en dl eller så) 
2, Och med dressing på salladen ger mig panik, det måste vi ju ofta ha här på avd och jag tycker dom är knäppa när man redan har fett i exempel såsen, på köttet, i potatismosen eller så...och att bara en msk ger ca 100 kcal...det känns som att måltidens kalorier överskrids så mycket ( är ju ändå 600 kcal tll huvudmål och bara 100 kcal från dressing då...)

Sandra: 1. Jo jag förstår exakt vad du menar, men just när jag åt dem nötterna så var det inte det som skrämde mig. Jag hade ätit en bra frukost så jag var inte "vrålhungrig" väl till förmiddagsmellis, och dessutom var nötter mycket mer mättande än vad jag trodde/kom ihåg. Men om du är rädd för att du ska vilja ha mer osv så kan du bestämma med dina föräldrar eller med dig själv att ni/du bara ska lägga fram en viss mängd som du ska äta och sen lägger ni bort påsen. Om man äter regelbundet och äter upp det man behöver är suget för att man ska "vilja ha ännu mer" mycket mindre. 
2. Försök lita på dom på avdelningen, jag vet att mängderna känns galna ibland men dom vet hur mycket det ska vara och jag tror även att de väger/beräknar måltiderna så det blir rätt. Självklart så blir det lite mer ibland och ibland lite mindre, men så är det hela tiden. Tänk på att dressingen inte endast består av olja, utan det är en blandning av vinäger osv. Av vad jag kommer ihåg så har dom inte ens en matsked dressing, utan kanske en tesked. Jag har skrivit ett inlägg om att sluta räkna kalorier HÄÄÄÄR som kanske kan hjälpa dig lite. Kram!
 
 
 

Glassmagasinet

Ledig idag, men jobbar hela dagen i morgon. Precis kommit hem från stan där jag spenderat dagen med en av mina kusiner. Vi hängde i Almedalen, gick i butiker och åt glass på glassmagasinet. Jag hade som vanligt beslutsångest men valde tillslut choklad, hallonyoghurt och blåbär. Alla var goda men hallonyoghurt var supergod!

/ Tove

Silllunch på Västkusten

 Sillunch är ju standadern när mam är på Västkusten. Potatis, löksill, matjesill, senapssill och skärgårdssill (<3), knäckemacka med smör och hushållsost + grönsaker och ett glas mjölk.
 
/Hanna

Ångestkurvan

Viktig skillnad jag vill trycka på innan jag börjar skriva är att det är skillnad att ha ständig ångest och jobbiga tankar och att ha en attack. En attack är något som känns som att det är världens undergång och att det bara inte går att uthärda.
 
Det fina med ångestattacker är att de alltid, alltid går över. En ångestattack ser ut ungefär såhär 
 
När ångesten kommer så stiger den snabbt och det känns som att det aldrig ska ta slut. Det är vid dessa tillfällen är det lätt att man blir desperat och tar till destruktiva metoder så som att skada sig, träna eller spy. Det är inget man gör för att man vill jävlas med de som bryr sig om en eller för att man tycker att det är kul utan det är en ren överlevnadsstrategi. Men eftersom dessa beteenden är destruktiva så för de en ännu längre ned i det sjuka och för varje gång man använder ett destruktivt beteende så matar man ångesten. Den kanske försvinner för stunden men den drar sig bara tillbaka, växer och återvänder större än någonsin.
Det finns hundratals olika sätt att stå ut med ångestattacker på ett konstruktivt sätt och jag kommer att skriva ned några av dem i senare inlägg. Men det allra viktigaste för mig har varit bilden av den här ångestkurvan. Att veta att oavsett hur hemskt det känns och det enda jag vill är att dödödödö så går det alltid ned tillslut till en grad jag kan uthärda även om jag mår otroligt dåligt. Det tog mig nästan ett år av ångestattacker innan jag tillslut kunde inse det som min läkare på Scä berättat redan första mötet, ångestattacker går alltid över. 
 
Ångestattacker tar nästan aldrig längre tid än 20-30 minuter. Jag har varit med om ångestattacker som sträckt ut sig över en timme och jag har haft flera ångestattacker på rad. Men oavsett hur det sett ut så har det alltid tagit slut. Och om jag måste räkna sekunderna så får jag göra det, för det handlar om några minuter i förhållande till resten av mitt liv. 
 
/Hanna

Kycklingwrap

Nu har vi stannat till med bilen för lunch. Kycklingwrap gjord med tortillabröd, kyckling, tomat, gurka och salladsdressing. En wrap räcker inte så antingen får man ta två eller som jag en lite större och en smoothie till. Samt äppeljuice. Gick 10 minuter av min promenad med pappa eftersom det är otroligt jobbigt att sitta still i bilen så länge. Man får se så himla konstiga ställen när man är ute och promenerar såhär haha...

Tack för de fina orden i förra inlägget ni är bäst<3

/Hanna

Lajvläger

Så nu är jag hemkommen från lajvlägret, om några timmar far jag igen den här gången till Västkusten. Har inte packat något alls och alla mina kläder är smutsiga men jag prioriterar att blogga haha. 
 
Hursomhelst så har de här fem dagarna varit fruktansvärt, fruktansvärt jobbiga samtidigt som det varit väldigt bra. Som jag misstänkte innan blev det sociala den jobbigaste biten och jag längtade otroligt mycket efter att bara få vara själv eftersom jag fick så otroligt mycket uppmärksamhet precis hela tiden. Samtidigt som det var en enorm bekräftelse, har nog aldrig fått så mycketm komplimanger både för mitt utseende och hur jag spelade, samt uppskattning av de yngre som busade med mig och alltid ville sitta närmast.
Själva lajvandet var hur kul som helst, rekommenderar det verkligen!
 
Här kommer lite dåliga bilder jag tog de få gånger jag plockade upp telefonen, vet att de som höll i lägret tagit bättre bilder så kanske kommer de också upp så småningom.
 
 
Här var jag slav och svettig haha.
 
 
Alv!
 
 
Här var efter att jag blivit besatt av en demon men vi failade ganska hårt med sminkningen pga hittade inte sminket som låg gömt bakom en sten. Vi hade fem sekunder på oss när vi väl hittade det så då blev det som det blev haha.
 
 
Testade en ny juice ikväll! Ganska god, väldigt fräsch och somrig men läskig färg (vit typ). I bakgrunden doppar min familj marsipan och frukt i min lillsysters nya chokladfontän. Jag tog aktivt flerkorn med skinka men den nya juicen piffade till det hela lite!
 
I vilket fall är jag otroligt stolt över att jag lyckades genomföra lägret och framför allt är jag glad över att vara tillbaka hos min familj med de vanliga rutinerna och tryggheten mina föräldrar står för. Det är påfrestande att ta mycket ansvar själv och att vara social hela, hela tiden. Vill mest isolera mig i en månad eller så men allt känns mycket bättre nu när jag tagit en dusch.
 
Nu ska jag packa. Puss!
 
/Hanna
 
 
 

Olearys

Precis varit på Olearys här i Visby där vi ätit lunch, jag och min familj. Jag och mamma tig varsin ceasarsallad, pappa en Hamburgare och min lillebror pommes med chickennuggets. Dem hade bara lunchmeny så fanns inte så mycket att välja mellan. Mitt var supergott i alla fall!

Ikväll ska jag ut med några från jobbet, så det blir nog bra även om jag är väldigt nervös. Jag menar, jag känner dem knappt ens haha. Hur har ni det?

(Måste också be om ursäkt för min tråkiga bloggning, men har knappt någon tid att sätta mig ner med datorn för att skriva något hjälpsamt. Jag ska försöka, jag lovar.)

/Tove

Att trilla från en ätstörning till en annan

Anorektiker eller folk med liknande ätstörningar som ändå benämns som UNS och som verkligen vill bli friska kämpar hårt, hårt för att bli det. Eller det som man tror är att bli frisk, nämligen bli av med det beteende som alla i ens omgivning säger är sjukdomen, vilket nästan alltid är att äta "normalt". Äta tillräckligt mycket och inte utesluta olika livsmedel. Samt att man ska bli normalviktig. 
 
Jag har sett så himla många som verkligen kämpat, och kämpat för att gå upp i vikt och börjat äta normalt och faktiskt kommit en bra bit - så långt att de i ens närhet inte tror att man är jättesjuk längre just för att man slutat med det som de fått för sig är sjukdomen, det vill säga att inte äta och att vara underviktig. Men istället för att bli helt friska har dessa personer trillat över i en annan ätstörning.
 
Ortorexia är en ätstörning vars symtom är maniskt tränande men man äter nyttigt (även om det är vanligt att man äter för lite fett och kolhydrater eftersom detta anses "onyttigt"). Man har en normal vikt men består nästan bara av muskler och är ofta otroligt deffad. Dagens ideal står för att man ska leva nyttigt och träna, men det är skillnad på att vara nyttig och frisk och att vara manisk. En frisk person kan hoppa över en veckas träning om man till exempel är på semester men en person med ortorexia får panik om ens träningspass utesluts. 
Ortorexia är en otroligt lömsk sjukdom på det sätt att omgivningen inte ser att man har sjuka beteenden. Ofta mår man också bättre själv än när man hade anorexi. 
Men tänk efter en extra gång, är du verkligen lycklig? Kan du verkligen äta allt och inte träna utan att få panik och hata dig själv? Använder du träningen som ångesthantering? Känner du att träningen tar upp tid du hellre lagt på att t.ex. träffa kompisar? 
Ortorexia är inte lika fysiskt livsfarligt som anorexi men det stör livskvalitén enormt och att leva ett liv med den sjukdomen är inte att leva ett lyckligt liv.
 
Bulimia är den andra ätstörningen många "tillfrisknade" anorektiker faller ned i. Istället för att ha en onaturligt sund livsstil så hetsar man kaloririk mat för att sedan spy upp det. Bulimi är inte lika lömsk på samma sätt som ortorexi eftersom man själv nästan alltid förstår att man är sjuk. Dock förstår inte ens omgivning det eftersom man hetsäter och spyr i hemlighet. 
Tänk dig en person som haft anorexi/ortorexi/uns och inte ätit minsta sötsak och plötsligt går över till att äta alla livsmedel, i stora eller normala mängder. Rätt naturligt tror du att den här personen är mycket friskare. Men istället kan personen må ännu sämre och vara ännu sjukare, trots normalvikt och att hen äter alla livsmedel.
Att ha bulimi är lika livskvalitétstörande som anorexi. Jag har aldrig stött på en bulimiker som inte varit deprimerad.
 
 
Vad jag vill få fram är att det är så himla lätt att kämpa sig nästan frisk från en ätstörning för att falla direkt ned i nästa. Det är viktigt att både omgivningen och man själv hela tiden ifrågasätter ens beteenden runt mat och träning. Inte för att man så gå och vara misstänksam hela tiden utan för att det är så lätt att trilla dit och då är man tillbaka på noll igen.
 
/Hanna

Ett hej från Frankrike

Hej allihopa! Nu har vi fixat Wifi här i Frankrike och idag när det ändå är lite halvkasst väder tänkte jag passa på att slänga in ett inlägg här. Vi har det bara bra här borta, vädret har varit kanon de två dagarna vi varit här så vi har för det mesta bara legat nere vid poolen, badat och handlat.

Första dagen när vi kom hit så kom vi inte till närmaste restaurang förrän runt klockan 4, jag hade alltså inte ätit sedan 11 så det var verkligen tid för lunch. Där var det enda alternativet som fanns (bokstavligen) VIT baguette med olika sorters fyllning, eftersom det var så sent och lunchserveringen var stängd. Så även fast jag trodde jag skulle dö i ena sekunden, så var det bara att göra. And I did it!

Imorgon ska jag troligen träffa en kompis som bor rätt nära mig och sedan kanske få till ett restaurangbesök.

Hoppas ni har det bra! /Sandra

Bild 1: När jag och Pappa var uppe på ett berg igårkväll. 2. Tonfisksallad + ett glas sojamjölk. 3. En awkward bild på mig första dagen. 4. Fullkornspasta, parmaskinka, pesto och sallad till middag.

Yoghurt and apple

Slutat jobbet för idag, började redan sju i morse. Var inte så taggad när klockan ringde vid 05.30, men så fort jag gick upp och åt frukost kändes allt bättre. Cyklade till jobbet i solen med Håkan i öronen och log för mig själv.

Även om det är mysigt här och hur bra som helst saknar jag det sociala livet så himla mycket. Inte pratat med någon utom några kunder och personal, vilket inte alls är samma sak som ett samtal med sina vänner. Vet inte hur jag ska lösa det här.

Nu sitter jag på en handduk ute i solen och har ätit upp mitt mellis för ett tag sen, det ni ser på bilden. Är ensam hemma då min familj varit på Kneippbyn hela dagen och fortfarande inte kommit hem. Har inga planer för ikväll men ska nog ta det lugnt, kanske ta en springtur och så, börjar redan 07 i morgon igen. Men efter det har jag några dagar ledigt!

/Tove

Dagens middag

Hatar att fota måltider när en del befinner sig i solen, blir alltid så fult.

Middagen bestod av färsk lax, potatis, sallad, pestosås och citron + JOKK med smak av tranbär.

/Tove

Frankrike

Hejsan! Just nu sitter vi i en taxi på väg mot Arlanda. Jag, pappa och min syster ska till vår lägenhet i Frankrike i 10 dagar. Ska bli så himla mysigt, kan den staden vi bor i nästan utan till eftersom vi bott där varje sommar sedan jag var mini. Ett plus är att några av mina kompisar är nere i en stad nära mig under samma period så förhoppningsvis(!!) så ska jag hälsa på dom nån kväll. Egentligen skulle jag följt med på deras resa, men både jag och min familj/behandlare insåg att det inte skulle fungera, så detta blir bra.

Denna resa kommer innebära många, många utmaningar. Annorlunda och inte "mina" livsmedel, restaurangbesök, äta bland andra, visa sig i bikini varje dag är några utav dem. Men jag försöker att inte tänka så mycket på det, det här ska bli en bra resa.

Åt en extra stor frukost imorse så vi slipper ta med ett helt förmiddagsmellis in på planet. Vi kommer ta med en frukt som jag äter där, det blir en första bra utmaning inför denna resa - att äta bland andra inne på planet och sen sitta ner i 2,5 timme i sträck.

Förhoppningsvis så funkar internetuppkopplingen där nere så jag kan slänga in ett par inlägg då och då. Ha det bäst i Swedaaayn nu! /Sandra

A week trough my iPhone

1. Jag och Beata påväg hem efter att ha varit hos en annan kompis. 2. Jag cyklade för att köpa jordgubbar på landet. 3. Åt jordgubbar på landet som en del av mitt mellis. 4. Jag skrittade ut på Dollar <3
 
 
 
1. Jag var på en promenad med Julia och Hanna. 2. Därefter mötte jag upp några vänner och satt uppe på ett berg. 3. Jag tog hand om my baby. 4. Jag och min syster på landet precis efter ett dopp.
 
1. Jag och mina två bästavänner en kväll. 2. Utmaningslunch bestående av gnocci & tonfiskröra. 3. Mys hos en kompis. 4. Påväg hem från gymmet (DET VAR SÅÅÅÅ KUL OCH SKÖNT!!!)
 
/Sandra

Länkar till inläggen hur vi insåg att vi hade en ätstörning

Kan ni länka inläggen där ni skriver om hur ni insåg att ni hade en ätstörning i ett och samma inlägg snälla? :)
 
 
Självklart kan vi det, jag länkar inläggen här nedanför. Kram /Sandra
 
Hannas inlägg:
http://attvaljalivet.blogg.se/2013/may/nar-jag-insag-att-jag-hade-en-atstorning-del-1.html#comment
 
Sandras inlägg:
http://attvaljalivet.blogg.se/2013/may/nar-jag-insag-att-jag-hade-en-atstorning-del-2.html#comment
 
Toves inlägg:
http://attvaljalivet.blogg.se/2013/may/nar-jag-insag-att-jag-hade-en-atstorning-del-3.html#comment
 
 
 

Lajvläger

Ok detta. Klockan är 7.45 och jag sitter i bilen på väg till ett lajvläger i Katrineholm, ska vara borta ensam i fem hela dagar. Undrar lite vad jag gett mig in på med tanke på att mina föräldrar sovit i/utanför mitt rum med öppendörr varenda natt det senaste halvåret. Senaste gången jag skulle göra något sånt här var precis i slutet av avdelningstiden då jag skulle följa med min klass på klassresa. Efter två dagar klarade jag inte mer och ringde mamma så de fick hämta mig.

Den gången var det måendet som spökade och jag bröt ihop totalt efteråt och hamnade på bupakuten. Men det gjorde inte så mycket för jag testade, jag insåg att jag inte skulle må bra av att fullfölja resan så då ringde jag mina föräldrar. Så mycket bättre att bli hämtad än att må extremt dåligt i en situation som ändå är väldigt svår vad gäller maten (trots att lärare åt alla måltider med mig).

Men vet ni vad? Jag är så jävla taggad på det här. Jag vet att jag kommer att klara mig igenom de här dagarna och komma ut starkare på andra sidan. Jag vet att jag kommer ha kul för jag älskar teater och läser kopiösa mängder fantasyböcker.
Just in case har jag laddat upp med 12 raw bites, 6dl outspädd måltidsdryck och en påse aktivt flerkorn. Det är alltid bra att ha back up om en måltid skulle skita sig, för det är okej att allt inte går perfekt varje gång det viktiga är att man försöker ordna upp det efteråt.

Har förberett en massa utkast så mig blir ni inte av med och förhoppningsvis ska jag kunna slänga in ett inlägg om hur det går här. Ha det bäst för det ska jag ha!

/Hanna

Strandlunch

Tjena! Precis kommit hem från Tofta där jag spenderat större delen av min lediga dag trots mulet väder.

Åt världens godaste lunch. Plocksallad från Ica med bulgur, kycklingspett, keso, salladsost, körsbärstomater, sallad, rucola, majs, morötter och soltorkadetomater. Allt jag älskar i samma sallad, kan inte bli bättre. Sen till eftermiddagsmellis köpte jag en glass, blev en Magnum mandel. Förut hade jag en lapp under min kudde med saker jag absolut inte fick lov att stoppa i min mun. Högst upp på listan med stora bokstäver stod det GRÄDDE, CHOKLAD och NÖTTER. Nu åt jag en glass med alla dessa saker som var strängt förbjudna i samma, alltihop. Det gick ändå relativt bra att äta den.

Nu ikväll ska jag hem till en fin väns sommarstuga med min familj, även en av mina andra kompisar och hennes familj kommer vara där. Tror denna kväll kommer bli supermysig!

/Tove

Olika sorters ångestattacker

Jag brukar dela upp mina ångestattacker (observera att det är attacker och inte den ständiga ångesten jag har) i tre olika grenar. Det här är alltså inga medicinskt korrekta termer utan begrepp jag själv stiftat (gäller inte panikångest) för att kunna förklara att jag har ångest på flera olika sätt. Känner ni igen er eller ser det helt annorlunda ut för er?
 
Psykisk ångest: När ångestattacken består av ett totalt kaos av hemska tankar som får en att känna sig absolut sämst i hela världen och det går verkligen inte att få tag i någon logik utan allt bara snurrar runt. 
 
Fysisk ångest: Okontrollerbara skakningar, illamående, yrsel, hjärtklappning, andnöd och svettning. Fysisk ångest är inte farligt på något sätt men kan vara extremt obehagligt, speciellt om man inte är van vid det. Första gången jag fick en fysisk ångestattack trodde jag att jag skulle dö, men det gjorde jag inte utan det är bara kroppen som reagerar väldigt, väldigt starkt på något som varit jobbigt. 
 
Panikångest: Panikångest är okontrollerbar ångest där man skriker, slåss, kastar saker omkring sig, försöker skada sig själv (allt gäller inte alla utan man behöver inte skada sig själv bara för att man har panikångest men för mig blir det alltid så). Man får helt enkelt panik och det enda man vill är att fly från situationen. Panikångest är rent livsfarligt eftersom man inte kan tänka logiskt utan fattar väldigt impulsiva beslut (så som att ta livet av sig eller skada sig allvarligt). 
 
 
Ofta kombineras de olika sorters ångestattackerna, eller så kommer de i följd på varandra (t.ex. först psykisk ångest, sedan panikångest och sist fysisk ångest). 
 
Jag kommer skriva en rad inlägg om ångest det här är första delen som är enbart informativ, därav inga tips på hur man ska komma åt de olika sorters ångestattackerna. Viktigaste att komma ihåg: alla ångesattacker, utan undantag, går över

Update

Imorse så hade jag det rätt kämpigt med kroppsångest. Efter ett tag så föreslog mamma faktiskt att vi skulle prova att åka till gymmet idag, WAAAH!! Observera att jag fortfarande inte (försöker förstå det själv också..) har en hälsosam vikt och ska fortsätta upp några kilon, men detta är endast en engångsgrej och det är för att jag ska få känna på miljön på gymmet så det blir som en motivationspele för mig att gå upp i vikt. Träning är en stor motivation för mig att få gå upp vikt, men ni vet ibland måste man få nosa lite på motivationen för att våga sträva efter den. SJÄLVKLART så ska jag äta ett litet återhämtningsmål efter träningen och mamma kommer vara med mig hela tiden. Jag kommer inte få göra någon konditionsträning överhuvudtaget, utan vi kommer ta en kvarts promenad innan till gymmet och sen bara köra lätt styrka i kanske 35 minuter. Asså åh, jag är så himla taggad! Jag har inte varit på gymmet på ett år, men tillskillnad från då så känner jag att jag faktiskt har energi att åka till gymmet.
 
Japp tänkte bara säga det, och jag ska alltså inte få börja träna en gång per vecka eller så, utan detta är bara en prova på sak, och detta ska förhoppningsvis göra så jag motiveras att verkligen sträva SJÄLV efter att få gå upp i vikt så jag kan få börja träna på riktigt. Jag får ju rida en gång i veckan också, med ett återhämtningsmål efter.
 
Blev en utmaning till förmiddagsmellis idag. En skål valnötter. Det var läskigt men man får tänka att nötter är sjukt bra mat. Det är det energitäta som är det läskig, men det gick bra. /Sandra
 
 
 
 
 

Jobb

- Vart jobbar du Tove? :D o hur gör du typ med lunch o mellanmål på jobbet? Fuskar du?
Har du Sandra något sommarjobb? O samma frågor till dig o Hanna, hur gör ni med lunch o mellanmål osv!? :D KRAM! FULLKOMLIGT ÄLSKAR ER O ERAN BLOGG!!
 
- vart på gotland jobbar du? o vilka dagar? :D
 
- Vart ska du jobba? Ska du jobba mycket ? Eller kommer du hinna va med vänner? Har du några vänner på gotland? :) KRAM
 
Fick lite frågor angående mitt sommarjobb, så tänkte svara på dem. Till att börja med, jag jobbar på Ica Maxi Visby. Jag jobbar ganska mycket även om det är under en relativt kort period, åtminstone tycker jag det är ganska mycket eftersom jag knappt jobbat alls innan. Fast det går bra även om jag är trött när jag kommer hem, antar att man är extra trött efter första veckan beroende på nya intryck och så vidare. Och angående måltider, jag äter frukost hemma innan jobbet varje morgon, sen packar jag ner en macka och lite dricka till förmiddagsmellis som jag sedan smiter in på kontoret och trycker i mig på ca 2 min, haha. När det är dags för lunch cyklar jag hem till farmor där hon antingen har lagat mat eller så värmer jag på rester från gårdagen. Cykelturen hem från Maxi tar runt 4 min, därför tycker jag det är skönt att åka hem och få ett litet avbrott. Eftermiddagsmelliset har jag faktiskt tagit när jag slutat jobbet och kommit hem, alltså strax efter 16. (Titta vad flexibel jag är?). Så som svar på din fråga, nej jag fuskar inte! Ser ingen anledning till att göra det. Skulle jag göra det skulle det bara leda till mer ångest plus att jag inte skulle orka med mitt arbete som både är fysiskt och socialt krävande. Och till dig som undrade vilka dagar jag jobbade, publicerar en bild här nedanför. Inte bästa kvalitet och ljus, men ni älskar det!
 
Även om jag jobbar en del under dessa veckor så kommer jag ha fritid på kvällarna och på mina lediga dagar. Jag har några kompisar här nere plus mina kusiner. Även några av mina vänner från Stockholm är här nu, så ska försöka träffa dem innan de åker hem.
 
 
 /Tove
 
 

Svarisar

Tog du ett helt äpple och var vinbären inräknade i dl av flingorna du tog ellre var dessa lite "utöver" ? 
Och kanelen, vågar du ta det utan att räkna in kalorierna i måltiden? alltså anpassa då typ yoghurten eller så efter kanelen och vinbären osv?
Jag räknar inte kalorier längre och försöker därför äta så normalt jag kan när jag känner att det funkar. Dock tog jag bort två klyftor av äpplet denna gång då det kändes jobbigt att ta vinbär utöver. Om två klyftor motsvarar vinbären vet jag inte, men det kändes bättre då. Sen vet jag att man inte blir fet av två extra klyftor äpple eller några vinbär, men ni förstår. Kanel har jag inget problem med att äta "utöver" längre. Tycker dock inte att man kan kalla en krydda för utöver. Jag älskar kanel och har det på allt, i princip!
 
Hej tjejer! Jag fick diagnosen anorexi för ca fem sex veckor sedan efter att ha varit sjuk sedan jul och gått ned över 12 kilo, till ett BMI på 15. Nu är det så att både min vikt och mitt psyke har gått upp väldigt snabbt. Jag är nu normalviktig och bara något kilo från min målvikt, och ångesten är helt borta. Jag äter inte ens efter matschema längre. Jag är ju jätteglad att jag har blivit frisk, men jag är jätteorolig över mitt hår! Under tiden jag var sjuk var mitt hår lika fint som alltid. Långt, tjockt och glansigt. Men NU när jag i stort sett är frisk börjar jag tappa hår! Jag tappar hur mycket som helst i duschen och när jag borstar håret, men bara jag drar fingrarna genom det lossnar det. Det känns så orättvist. Varför ska jag få skit av min kropp nu när jag ger den vad den vill ha? Vad ska jag göra?
Puss! Lycka till <3 Livet är så mycket mer än nyckelben och thigh gaps
Det finns en väldigt logisk förklaring till detta, så det du går igenom just nu med håret och allt är helt normalt för någon som varit i djup svält. När man är i svält stänger kroppen nämligen av alla funktioner den kan klara sig utan för att slippa göra av med den lilla energi den får på saker som inte är lika viktigt som att få hjärtat att slå exempelvis. När man sen börjar äta återhämtar sig kroppen väldigt sakta men säkert. Det tar ett tag innan den vågar lita på dig igen, men efter 2-3 månader med regelbundet ätande och bra kost börjar förtroendet komma tillbaka. Det är även då kroppen sätter igång funktioner som tidigare varit avstängda. Då blir håret plötsligt glanslöst, slitet och det börjar falla av. Själv blev jag väldigt rädd när detta hände mig men min läkare förklarade lugnt att det var naturligt och att håret växer ut igen.
 
Hej tjejer!
Skulle inte ni kunna anordna en läsarträff där vi kan träffas, prata och inspireras av varandra? Jag fick diagnosen anorexi för 2,5 månader sen. Jag känner oftast att hur bra man än förklarar så är det ingen som riktigt förstår. Jag tror att det hade varit nyttigt att kunna träffas. Kanske byta mellistips, berätta sin historia osv. 
Hade varit kul att träffas nu på sommaren och bara njuta tillsammans. Ni kan väl fundera på det? :)
Vi har funderat på det och vi alla skulle verkligen vilja genomföra det då ni alla verkar vara otroligt fina. Vi ska fundera på ett datum, men det blir förmodligen efter sommaren då vi alla har rätt mycket nu. Kom gärna med idéer på datum, vad ni vill göra, platser osv! Då blir det lättare för oss att planera plus att det kan bli lite mer som ni vill.
 
/Tove

Lite vanligt prat sådär

Tack för alla svar på förrförra inlägget! Fortsätt skriv så blir listan längre.

Idag har jag jobbat hela dagen på Röda Korset, mina kompisar tycker jag är knäpp som jobbar utan lön haha men jag tycker att det är så himla roligt! Dessutom är det ett jättebra tidsfördriv istället för att gå hemma och ruttna hela dagarna. Idag bakade jag bland annat rabarber- och hallonmuffins, stod i kassan, lade upp glass, fixade paj- och sopptallrikar.
Eftersom det är så fint väder ute så var det väldigt lite kunder men det gjorde inte så mycket eftersom vi bakade en massa istället.

Ikväll ska Klara sova över hos mig så det blir fint! Vi ska nog bada eller ro, speciellt om sjön blir lika fin som igår (bilden).

/Hanna

Middag med släkten

Idag har även min familj anlänt till Gotland, så nu på kvällen samlade vi släkten för middag.

Potatissallad (potatis, sallad, tomat, kapris, olja, honung, citron), grillat kött, morotssås + ett glas pärondryck.

/Tove

Ny idé! 50 anledningar att bli frisk

Hej alla fina läsare! Hur har ni det i sommarvärmen?
 
Vi tänkte göra en lista på anledningar att bli frisk från sin ätstörning, depression eller självskadebeteende. Det kan vara små som stora saker, men vi behöver er hjälp! Kommentera alla anledningar ni kan komma på så sammanställer vi det med våra egna tankar i en lista som förhoppningsvis når 50 punkter.
 
Kram

Att känna sig så tjock att det känns som att det inte går att leva i sin kropp

Ingen som inte själv varit med om det kan föreställa sig hur mycket man kan hata sin kropp. Hur varje millimeter varje millimeter liksom värker av total ångest och paniken är brutal. Jag har varit med om det många gånger och är inne i en sådan period nu. Det går inte att förklara hur jävla omöjligt det känns att existera när man känner så, det går bara inte att tänka sig ett liv i den kroppen man har. Går man gungar fettet och låren stryker mot varandra, så då sätter man sig ned vilket istället gör att låren går ihop ännu mer och man bara känner hur fettet växer på en.
Det är så himla lätt för någon annan att säga att "du är ju jättesmal du ser det bara inte själv" och även om man vill tro på det så går det inte. Likna det vid att du har blå ögon, det ser ju vem som helst herregud de är ju b l å så kommer någon och säger att "nej dina ögon är bruna". På samma sätt är det ofta i princip omöjligt att tro på vad att andra säger att man är smal eftersom man själv ser något helt annat. Man gör det inte för att man vill trotsa utan det är bara ens uppfattning av verkligheten. 
Hatar du någon eller något sådär riktigt mycket att du bara vill slåss så fort du tänker på personen/fenomenet? Tänk dig den ilskan och frustrationen utbytt mot panik, ångest och frustration - allt riktat mot din egen kropp. En tingest du måste leva med 24 timmar om dygnet. 
 
Det kan kännas hopplöst jag vet. Det enda man vill är att dö för det går bara inte att leva i kroppen man har. Men vet ni vad? Jag har som jag skrev tidigare haft flera sådana här perioder under mina år som ätstörd och varenda gång har känslan av att vara så tjock att man inte kan leva i sin kropp gått över. Utan undantag. Börjar man fuska med maten känns det bättre i några veckor men sedan kommer tjockkänslorna tillbaka, starkare än någonsin. Det finns bara ett enda sätt att bli av med känslan för gott och det är genom att gå emot ätstörningen och fortsätta äta för gör man det kommer tankarna och därmed känslorna tillslut ge med sig. Det känns alltid mer lockande att gå den enkla vägen och få en lättnad snabbt men vill du verkligen fortsätta leva hela ditt liv med tjockkänslor eller vill du slippa dem för gott? 
 
Men hur gör man då för att stå ut när det enda man vill är att ta en vass kökskniv och skära av det föreställda fettet? Det absolut bästa är att distrahera sig. En lista på saker man kan göra finns här (http://attvaljalivet.blogg.se/2013/march/distraktion.html#comment). Träffa kompisar, gör saker med familjen, gå på konserter, gör saker som distraherar totalt men som inte ger kroppsångest på samma sätt som typ att bada gör. 
En annan strategi jag har är att sätta på mig stora, pösiga kläder. Visst är det jättebra att utmana sig och gå i kläder man skulle haft om man var frisk men det är inte bra att göra det på bekostnad av att man mår ännu sämre och inte äter som man ska. Även om man inte känner sig sådär extremt tjock hela tiden kan det kännas skönt att ha på sig otajta kläder vid måltider eftersom magen ofta svullnar upp. 
Att inte spegla sig är också bra, häng för spegeln på ditt rum och försök att inte spegla dig i allt som kommer i din väg!
 
Jag vet hur ont det gör. Hur mycket man hatar sig själv och att det känns som att det inte går att leva i kroppen man har. Men det är bara en känsla och en känsla kan aldrig skada dig - det kan bara du själv. Känslan försvinner inte av att du går med den utan den bara drar sig tillbaka, växer och kastar sig sedan på dig med full kraft igen. Vill du döda monstret måste du möta det öga mot öga. 
 
/Hanna

Tappa hår

"Hej tjejer! Jag fick diagnosen anorexi för ca fem sex veckor sedan efter att ha varit sjuk sedan jul och gått ned över 12 kilo, till ett BMI på 15. Nu är det så att både min vikt och mitt psyke har gått upp väldigt snabbt. Jag är nu normalviktig och bara något kilo från min målvikt, och ångesten är helt borta. Jag äter inte ens efter matschema längre. Jag är ju jätteglad att jag har blivit frisk, men jag är jätteorolig över mitt hår! Under tiden jag var sjuk var mitt hår lika fint som alltid. Långt, tjockt och glansigt. Men NU när jag i stort sett är frisk börjar jag tappa hår! Jag tappar hur mycket som helst i duschen och när jag borstar håret, men bara jag drar fingrarna genom det lossnar det. Det känns så orättvist. Varför ska jag få skit av min kropp nu när jag ger den vad den vill ha? Vad ska jag göra? 
Puss! Lycka till <3 Livet är så mycket mer än nyckelben och thigh gaps"
 
Det finns en väldigt logisk förklaring till detta, så det du går igenom just nu med håret och allt är helt normalt för någon som varit i djup svält. När man är i svält stänger kroppen nämligen av alla funktioner den kan klara sig utan för att slippa göra av med den lilla energi den får på saker som inte är lika viktigt som att få hjärtat att slå exempelvis. När man sen börjar äta återhämtar sig kroppen väldigt sakta men säkert. Det tar ett tag innan den vågar lita på dig igen, men efter 2-3 månader med regelbundet ätande och bra kost börjar förtroendet komma tillbaka. Det är även då kroppen sätter igång funktioner som tidigare varit avstängda. Då blir håret plötsligt glanslöst, slitet och det börjar falla av. Själv blev jag väldigt rädd när detta hände mig men min läkare förklarade lugnt att det var naturligt och att håret växer ut igen.
 
/Tove

Kyckling, couscous och grönsaker + en klick grekisk yoghurt och ett glas JOKK. Allt från Jamie Olivers kokbok "middag på 15 minuter".

Dagens middag blev kyckling, couscous, grönsaker och en klick grekisk yoghurt - allt från Jamie Olivers kokbok "Middag på 15 minuter".

Samt ett glas JOKK till!

/Hanna

Magproblem

Det här en väldigt akward o privat fråga.. Men jag vänder mig ändå till er för ni verkar vara så mogna o ta mitt problem seriöst. 
Jag har alltid haft strul med magen o får ofta förstoppning, alltså att jag inte går på toa på 2-3 dagar oftast(kissar gör jag ju regelbundet såklart). O jag fattar inte hur det kan vara så sällan, jag äter ju efter matschema o det är ju jättemycket mat!! Varför får jag förstoppningar? Känns som magen är jättesvullen o jag får ångest.. Hur många ggr i veckan är mest normalt att gå på toa? Varje dag, varannan?? 
Hur kan man på bästa sätt motverka förstoppning? 

Ni 3 är SÅ OFANTLIGT BRA! Ni har hjälpt mig så mycket o jag har fått svar på mycket i era inlägg! 
STORT TACK!! 

KRAMAR 17-åriga Hanna i Dalarna <3
 
Svar: Heeej! Jag tror att i princip alla som har / haft en ätstörning får magproblem. Det är jättevanligt att man får förstoppning och andra magproblem när man byter matvanor, äter & dricker för lite. Tarmarna hamnar ur funktion och sedan tar det ett tag för dom att reparera sig, så oroa dig inte för det kommer bli bättre. Jag har gått på matschema sedan augusti 2012 och det är inte förrän nu sista 2 månaderna som jag har kunnat gå på toaletten nästan varenda dag och ibland till och med två gånger. Hur ofta man "bör" gå på toalettan är indivudellt, men en gång per dag är nog ganska "normalt". För att motverka förstoppning kan mat med mycket fibrer i sig vara bra och mycket vätska. Det finns även läkemedel som kan lindra förstoppningen, kolla med en läkare eller på apoteket. 
 
Tusen tack, vad glada vi blir!!! Hoppas du fick svar på din fråga, kraaamkramkram! /Sandra
 
Katrinplommon har en lösande effekt och sätter igång tarmsystemet, ett tag i höstas blandade jag ner litegrann i yoghurten.

Personifierar Anorexin

Bara en liten fråga. När du skriver om anorexi så känns det som om du typ personliggör den, som om det vore en flickA som typ stod bakom hörnet och kastade sten på dig när du skulle äta och därmed typ avleda dig från Maten. Vet att många PRO anas gör så, "anorexian (ana) störde mig några gånger". Får ni inte se ätstörningen som en del av er istället för som en utomstående person? (Tolka inte det fel nu <3)
 
Förstår att du reagerade på detta faktiskt. Jag hängde rätt mycket med ProAnas under min sjukaste tid vilket gjorde att jag drogs med i deras beteenden. Innan såg jag inte sjukdomen, anorexin, Ana eller vad man nu vill kalla det/den för något. Förstod inte själv vad det var som fick mig att inte vilja bli fet mer än rädslan över att inte vara så bra som folk förväntade sig. Sen när jag tog steget in i ProAna-världen fick man förklaringar på allt som då verkade helt logiska. Vissa saker håller jag kvar vid en idag och har svårt att släppa på. Att personifiera Anorexin är en av de sakerna. Så ja, jag ser det som en kvinna som är just den man eftersträvar att bli som skriker på mig och berättar hur jävla värdelös jag är. Hon satt bredvid mig varenda måltid förut och gav mig order på vad jag skulle göra, hon är nära mig varje gång jag passerar en spegel och skriker hur ful jag är, varje gång jag blev ensam stod hon där och berättade vad jag skulle göra för att bli av med ångesten. Jag såg Ana som min största trygghet, den som alltid fanns där och hjälpte mig. När jag var rädd höll hon om mig och berättade att allt skulle bli bra om jag gjorde som hon sa. Det är ju givetvis bara ens egna tankar men ändå kan jag inte släppa den andra förklaringen, eller vad man ska säga.
 
Tycker ni det är jobbigt när jag säger Ana eller personliggör sjukdomen på något annat sätt så ska jag sluta direkt. Hur ser ni på sjukdomen.
 
/Tove
 

Destination Gotland

Nu var det dags att åka till Gotland för att sommarjobba. Båten går 10.55 från Nynäshamn och redan i morgon börjar jag jobba. Sitter nu i bilen och regnet öser ner. Igår när vädret var så fint kändes det som om det aldrig skulle börja regna igen, men nu är allt grått. Fast ändå mysigare att åka båt i regn.

I alla fall, denna resa kommer innebära stort ansvar från min sida. Vi har inte bokat någon hemresa än men jag blir borta ungefär 3 och en halv vecka skulle jag tro, av dessa veckor kommer mina föräldrar finnas på plats en. Jag kommer bo hos min farmor så hon kommer laga mat, men ändå är dem inte lika insatta vilket betyder att det skulle gå att manipulera om jag vill. Men jag vill inte. Den här sommaren skulle bli den bästa och det innefattar att jag sköter maten, för då mår jag, Tove, faktiskt bäst.

/Tove

Middag

Har precis ätit en sen middag efter stallet som bestod av en kycklingfilé med en potatissallad (bl.a. potatis, kapris, lök, olja, tomater, basilika) och tzatsiki. + ett glas mjölk. /Sandra

Håkan Hellström

Vi står just nu och trängs bland massa folk på Skansen i väntan på Håkan. Någon mer här? Kika oss om ni är här!
Tove: toverodlert
Hanna: HannaLarsson98

/Tove och Hanna

Att isolera sig

När man är väldigt sjuk i en ätstörning, eller depression (ofta en kombination) isolerar man sig allt som oftast från omvärlden. Jag har varit lite speciell eftersom jag har högfunktionell autism och därmed har svårigheter med sociala relationer så jag har aldrig någonsin umgåtts med kompisar mer en max två gånger i veckan, ofta en och helst ingen gång. Det var även innan jag blev sjuk och det är för att jag helt enkelt är född sådan, något jag måste lära mig att acceptera. Så jag gick alltså från att ha umgåtts litegrann med kompisar och en del med min familj till att succesivt ju sjukare jag blev inte umgås något alls med dem. Jag isolerade mig, umgicks väl en del med folk i skolan för att jag hade lärt mig att det var så man skulle göra sedan jag började dagis (eftersom det inte kommer naturligt för mig), men på fritiden tränade jag eller satt vid datorn och kollade bloggar samt chattade med andra som också mådde dåligt.

Det finns flera anledningar till att sjuka personer isolerar sig. Dels beror det på att hjärnan är så uppe i varv med att smida planer på hur man ska kunna gå ned i vikt att den inte har tid med social interaktion. Sedan så tar ju att umgås med folk tid, tid som ätstörningen vill ska användas till träning. I många sociala sammanhang förekommer mat och vill man undvika att äta så blir det automatiskt att man undviker att träffa folk. Så är det den oändliga tröttheten som kommer i och med att man äter för lite. Hjärnan prioriterar inget annat än överlevnad, förutom den stora del som ätstörningen har hand om som fokuserar på att gå ned i vikt. Man orkar inte slösa energi på att umgås, hjärnan klarar inte av den extra belastningen. En sista anledning är att man har så himla dålig självkänsla. Man tycker att man är ful, tråkig och tjock. ”De kommer känna sig tvingade att umgås med mig så det är bäst att jag inte ringer”.

Att isolera sig är inte bra då alla människor är i behov av att umgås, annars blir man knäpp i huvudet och man får känslomässiga störningar. Jag vet hur svårt det är att tvinga iväg sig själv att träffa kompisar, både innan och under behandling. Ändå är det så himla viktigt för att man ska få andra intryck än de som bara cirkulerar runt sjukdomen. Man kan sitta i veckor och månader och vänta på att en kompis ska ringa upp eftersom man själv inte vill ta steget då man tror att de inte gillar en. Så när de inte ringer så blir man arg på både kompisen och på sig själv, istället för att man bara tar upp mobilen och skickar iväg ett sms ”hej vill du träffas någon dag? J”. Jag kan nästintill lova dig att kompisen bara kommer bli glad över att du äntligen ägnar tid åt henom istället för åt sjukdomen.

Tänk utifrån kompisens perspektiv, om någon skulle stöta bort dig, komma på ursäkter varje gång du frågar om ni ska träffas och inte svarar på dina meddelanden med mer än enstaka ord. Hur skulle du känna då? Även om du visste att personen var sjuk så skulle du bli rädd för att trycka på för mycket. Du ser ju att kompisen har det svårt och är rädd för att störa.

Så om det är du som isolerat dig är det du som måste ta första steget till att återuppta vänskapen. Att slå numret, skicka meddelandet eller fråga i skolan kan vara så himla svårt och istället för att bara ta tjuren vid hornen så undviker man det. Skjuter upp det. Men när väl träffar sina kompisar så blir det nästintill alltid jättekul och det får en på andra tankar för en stund, något som är otroligt viktigt. För en kort stund får man uppleva hur det är att vara frisk och förstår vad man missar när man skyndar sig hem för att äta mellanmål med föräldrarna.

/Hanna 

Q&A

Tove kom du in på de gymnasie du ville? Och vilket ska du gå?
 
Tove: Ja, det gjorde jag! Ska gå på Östra gymnasiet i Skogås, linje ekonomi med inriktning juridik. Någon som också ska börja där eller vet någon som går där?
 
Hej! Jag är normalviktig och nästintill frisk sedan cirka ett halvår tillbaka. Men jag har fortfarande jätte mycket problem med att läsa. Klarar knappt av att läsa en sida om dagen. Stirrar på bokstäverna, läser om meningarna och spänner mig tills jag får ont i huvudet. Jag går inte på några mediciner alls och har aldrig gjort. Vet du vad detta kan bero på?
 
Hanna: Tyvärr kan jag inte ge dig ett rakt svar utan det enda jag kan tänka mig att det beror på om det inte är så att du är deprimerad/har mycket ångest är att hjärnan inte kommit ikapp än och om du fortsätter äta som du ska så kommer koncentrationen komma tillbaka.
 
Är ni rädda för att bli hungriga ibland eller inte bli nöjda på det ni äter? Och hur gör ni då isf? 

Och om ni äter typ en vanlig måltid, säg typ att ni äter tacos...2 tortillas, när ni ska ta köttfärs i båda då och sås, typ guaccamole, om man bara "får" ta typ 2 dl köttfärs och 0,5 guacca, tänk om ni vill ha ost också i då? eller mer sås eller så? hur gör ni då?
 
Tove: Faktiskt inte längre. Jag var det väldigt mycket förut men nu känner jag mig tryggare med mina känslor och kan kontrollera det på ett helt annat sätt.

Sandra: Ja det är jag. Även fast jag vet att jag har en extrem disciplin på mig själv är jag ändå rädd för att en oväntad och okontrollbar hets ska komma. 

Det är det som kan bli lite snurrigt med ett matschema ibland, att man känner att man "bara får" ta det som står på pappret osv. Men i mitt fall så lägger ju mina föräldrar upp och bestämmer vad som min måltid ska innehålla, men om vi säger att jag nu skulle jättegärna vilja ha både ost och guaccamole och man känner att man inte kan ta ost utöver så kan man ju alltid ta hälften/hälften alltså t.ex. 0,25 dl guaccamole och 0,25 dl ost. 

Hanna: Sandra uttryckte det fint. Ja, jag är rädd att börja hetsa om än mindre nu än för ett år sedan. Mina föräldrar hjälper mig vid måltiderna och jag uttrycker sällan min åsikt.
  
vilket bmi eller runt vilken vikt är er normal vikt? min läkare har sagt att det är runt 20 och det är mer än vad jg vägde innan!! känns så himla orättvist
 
Tove: Jag har BMI på 19,6 just nu vilket är normalt. Tidigare har jag legat precis på 18 men sen blir man äldre och en kvinnokropp ska inte se likadan ut som en tunn 6-årings kropp. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna acceptera min kropp när den ligger här där den gör, men det kan jag. Vi är fina.

Sandra: Vi har inte sattit någon exakt vikt jag ska nå, men jag ska väl hamna där jag fortfarande hade min mens regelbundet. Olika läkare har olika åsikter, jag kan ändå förstå att din läkare har sattit upp ett bmi på 20 eftersom det är normalt och för att man ska ha lite marginal så att man inte blir underviktig direkt bara man går ner nått kilo för att man blir sjuk t.ex. Men prata med din läkare och kolla hur din viktkurva sätt ut innan, så borde ni komma överrens med ett bra bmi som är utformat efter din kropp. 
 
Hanna: Mitt normalbmi ligger på 18, enligt min längd- och viktkurva. Dock är jag 15 (snart haha) och ska fortsätta gå upp i vikt med min ålder även om jag inte växer mer så slutar nog på runt 20. Att du måste väga mer nu än vad du gjorde innan kan bero på precis det.
  
Om man inte äter och tar fluoxetin då? Finns det någon studie på att det är sant? :o

Hanna: Den här frågan uppkom i och med att jag skrev att man inte ska dricka alkohol om man inte ätit eller tar antidepressiva. Anledningen till det är kortfattat att hjärnan blir mottaglig för alkoholen på ett helt annat sätt och utan mat kan  även kroppen balla ur. Båda delarna kan vara både direkt farligt och man kan få ett beteende som är farligt i sig. Vissa personers depression förstärks av alkohol vilket kan leda till att man tar riktigt dåliga beslut (som att ta livet av sig).
 
Åh, ni är så galet fina! Om det här inte känns så awkward så undrar jag när ni fick tillbaka mensen, om ni har fått det? Puss!
 
Tove: Tack så mycket, vi blir så himla glada! Jag fick tillbaka den för inte alls längesen, så ungefär vid det BMI jag har nu. Strax över 19. Tror dockinte enbart att det handlar om BMI när man ska fåtillbaka mensen. I vissa fall gör det garanterat det, men tror att kroppen i vissa fall vill känna att den kan lita på en innan den vågar sätta igång så pass viktiga funktioner.

Sandra: Åh tack vad gullig du är! Jag har inte fått tillbaka min mens.
 
Hanna: Jag får min mens över bmi 16 så jag fick tillbaka den runt maj/juni förra året.
 
dricker ni inte alltid dryck till maten? har ni kommit ifrån att räkna kalorier och inte ta det allra minsta eller våga ta trots att ni kanske ser eller vet hur mycket det blir?
 
Tove: Jag dricker alltid dryck, i alla fall till huvudmålen. Juice till frukost, mjölk till lunch och måltidsdryck (JOKK) till middag. Alltså jag kan ta något med några kalorier mer men har ändå inte riktigt kommit över det. Fast det är mycket bättre!
 
Sandra: Jag dricker alltid ett glas mjölk till mina måltider. Nja, jag räknar fortfarande kalorier i huvudet per automik, men det är absolut inget jag antecknar osv så jag jobbar på att komma ifrån det även fast det kommer ta väldigt väldigt lång tid. Nuförtiden så kan jag ta det som inte är det allra minsta, jag är inte alls lika besatt som förut då bara om det var 1 kalori mindre så tog jag det. 
 
Hanna: Jag drycker i princip alltid dryck till maten. Har koll på kalorierna i alla livsmedel jag äter men väger inte maten och räknar inte slaviskt.
  
Recept tack!! och varför två kycklingbitar? var dom små? ååh...underbart att kunna äta sånt där!! Vem är det som väljer maten och känner ni alltid att ni måste ha koll på att det inte blir mer än iaf grundschemat på scä? 
Är det svårare med mellanål och frukost att tillåta de bli olika mycket kalorier?
 
Tove: Väldigt sent svar på denna fråga, förlåt. Tre kycklingbitar till och med, men det motsvarade ca en kycklingflié vilket det ska vara. Kan kolla upp receptet nu och posta det i morgon. Som svar på den andra frågan, ja det skulle jag nog säga. Frukostarna och mellisarna är nästan alltid identiska men huvudmålen varierar men jag har inte superkoll på innehållet i dem.
 
Sandra: Mina föräldrar bestämmar maten. Ja jag känner ett ganska starkt behov av att jag vill ha koll på att det inte blir för mycket än "grundschemat", men har börjat lita mer och mer på mina föräldrar med att de vet vad som är en lagom.
 
Hanna: Som Sandra skrev.

Vinbär

Vår vinbärsbuske är nu helt fylld av stora och röda bär, så jag plockade några för att ha i min yoghurt till melliset vilket blev supergott.

Melliset bestod av vaniljyoghurt, all bran, vinbär och ett äpple som jag hade kanel på. Det går att variera ett yoghurtmellanmål på många olika sätt!

/Tove

Portugal

Hemma i Sverige igen efter en fantastisk resa. Kunde ärligt inte haft det bättre tror jag. Anorexin störde vid några tillfällen men för det mesta lyckades jag trycka undan den för att utmana och göra det jag ville.
 
Vi landade med planet i Lissabon på eftermiddagen i 35 grader och strålande sol.
 
Vi hade hyrt ett gigantiskt hus med fyra våningar, varav vi hade tillgång till tre. Det här är utskiten från balkongen på våning 2. Huset var så sjukt fint och man kände sig som en prinsessa när man gick runt där inne, helt galet.
 
Här är stranden där jag hängde rätt mycket. Väldigt varmt men betydligt kallare i vattnet. Självklart badade jag ändå, flera gånger varje dag.
 
Jag åt glass i princip varje dag. Fattar ni, varje dag? Ett perfekt mellanmål i värmen, så mycket godare än ett aktivt flerkorn. Har ätit jordgubbs cornetto, Magnum, kulglass, cornetto soft osv. Den absoluta favoriten är cornetto soft med jordgubbssmak, den på bilden. Så synd att den inte finns i Sverige men nästan överallt utomlands.
En bild på mig på stranden, här trivs jag.
 
En annan stor utmaning jag gjorde var att beställa, och äta, pizza på restaurang. Kan inte minnas när jag gjorde detta sist. Självklart skrek ångesten att jag inte skulle göra det, höll på att bryta ihop innan men ändå genomförde jag det.
 
Sista eftermiddagen i Portugal var jag vid poolen en sväng efter att ha spenderat förmiddagen på stranden. Väldigt mysigt.
Sen har jag även sett på en massa fotboll hela veckan, det var ju egentligen därför vi åkte till just Portugal. Kan passa på att svara på en fråga om just fotbollen i Portugal.
 
Åh, ha det så himla himla kul! Skulle även vilja veta om varför din bror spelar i Portugal?
Han är väldigt duktig på fotboll och spelar i ett elitsatsande lag. Hans lag ligger bland de allra bästa i Sverige, sen nu blev de inbjudna till denna cup för att representera Sverige tillsammans med två andra lag och sen möta de bästa lagen från alla olika världsdelar. Det gick bra för dem också, kom femma av 63 lag!
 
/Tove
 
 

Hur man ska klara av matschema och vilschema

Kan ni ge tips på hur man kan/ ska tänka för att klara av att äta enligt matschemat och vila enligt vilschemat när man är inlagd? liksom, hur klarade ni av det? har ni några tips för att ångesten inte ska äta upp en inifrån.. Tacksam för svar
 
 
Svar: Angående matschemat, alla vi märkte att man har inget val tillslut. Äter man inte upp maten, så blir det näringsdryck och om man inte äter det heller så blir det sond. Och när man väl klarat av att äta alla måltider en dag, då blir det faktiskt lite lättare nästa dag. En dag ska man ändå gå upp i vikt, så varför dra ut på plågan? Det är lätt att säga, men försök faktiskt tänka på det, lyssna på vad folk säger och våga tro på det. Det bästa är att göra rätt från början, äta upp och möta ångesten. När du både äter och när du vilar försök verkligen att tänka på att inte nöta och nöta negativa tankar, för ju mer man gör det ju mer ångest får man och så fungerar det för alla människor. Det bästa är att försöka bryta ångesten innan den når sin topp t.ex. genom att göra något - HÄR (länk) har du massor av tips om vad du kan göra för att distrahera dig själv och HÄR (länk) finns det andra tips hur man kan hantera sina tankar och ångest. Och, har du provat att möta ångesten? När den kommer utmanar du den genom att säga "ja men kom då ångesten, kan du inte bättre?" "är du verkligen så dålig?", låter rätt komiskt men för en del fungerar det faktiskt. Prova att lägga en lapp på dina mål som du lägger bredvid dig varenda gång du  äter och när du vilar så kan ett så kallat "bolltäcke" vara bra för det ska kunna hjälpa mot ångest, tror man kan låna dem där man är inlagd. Kram!

Årets varmaste dag?

AHHH det är SÅ varmt idag! Jag var hemma fram till lunch med mamma, åt lax, tog en promenad och sedan åkte jag ut med båten med pappa. Badade för första gången i år, solade och åt mellis på båten. Nu är jag hemma och efter middagen ska jag träffa Julia, sedan ska jag möta upp några andra. Hoppas ni haft en fin dag! /Sandra

+ en banan.

Läsefråga - har jag gått upp ett kilo i vikt?

Hej tjejer.

Jag har en fråga till er och skulle uppskatta om jag fick svar ganska fort. Det är såhär att jag konstigt nog har gått upp 1 kg i vikt! jag vet verkligen inte varför eftersom att jag har en ätstörning och inte äter alls mycket. Jo, visst jag har ätit lite mer för 3-5 dagar sedan men antar att det borde vara ute ur kroppen? Sen så har jag räknat och det är INTE 7000 kcal +. sen har jag tränat som jag brukar också så jag förstår inte. Nu äter jag i stort sett ingenting och vill verkligen inte göra det för än jag väger min gamla vikt igen. En del av mig vet att det är fel men jsg vill verkligen gå bort den där vikten jag bär på! har ni något bra svar på detta? jag har panik och en del av mig vill ju inte svälta. KRAM

Svar: Hej! Det där kilot du "gått upp" är jag nästan helt säker på är endast vätska. Ens vikt kan skilja mellan 1-3 kg per dag beroende på när man gick på toaletten sist, om man druckit mer vätska t.ex. Det är i princip omöjligt att gå upp 1 kg på en dag, även fast kroppen tar åt sig mer när man ligger på ett kalori underskott. Det absolut värsta du kan göra just nu är att börja äta ännu mindre, och du ska verkligen lyssna på den kloka delen av dig själv som vet om det. Den där "vikten du bär runt på" är bara en tillfällighet av lite extra vätska som kommer försvinna. Snälla hoppas du får hjälp, ditt tänk är väldigt osunt. Skriv gärna till oss på mejlen om du vill ha hjälp. Kram

Föräldrars betydelse i att bli frisk

Som svar på inlägget om tecken på att någon är sjuk fick jag den här kommentaren (Fortsätt kommentera så, då kan jag förklara hur jag tänker!): 

Fast är det ändå inte bättre att prata med personen först istället för att springa till föräldrarna och skvallra? Man kan ju göra det på ett smart sätt, säga att man är orolig och om det blir värre, berätta att man DÅ tänker prata med föräldrarna?

 

 

 

Jag förstår precis vad du menar, det känns mycket schysstare att prata med kompisen istället för att skvallra till föräldrarna. Man kan likna situationen vid att ens kompis börjat röka, då är det inte direkt rätt väg att gå att springa direkt till kompisens föräldrar utan istället bör man prata med vännen och försöka övertala den att sluta röka samt berätta alla konsekvenser av rökning.

Men vi har bara det faktum att ätstörningar, antingen kommen ur prestationsångest eller som följd på psykiskt dåligt mående, är rent livsfarligt och förstör hela ens livskvalitét – något rökning inte gör. Det är allvarliga psykiska sjukdomar vi pratar om och även om jag sett folk ta sig ur sina ätstörningar utan hjälp av föräldrar har jag aldrig sett dem bli av med sin depression.

Jag hävdar (till min egen stora förtret) att man inte kan bli helt frisk och må bra utan hjälp av sina föräldrar. Eller rättare sagt, den biologiska kopplingen är inte nödvändig och det kan hända att just ens biologiska föräldrar bara drar ned den en men i vilket fall behöver man vuxna omkring sig och om det är fosterföräldrar eller biologiska föräldrar spelar ingen roll.

”Jag har en psykolog jag behöver inte mina föräldrar, min psykolog är vuxen”. Psykologer, terapeuter och kuratorer är jättebra på alla sätt och vis men grejen är att de kanske kan spendera en timme med dig i veckan, möjligen två. För att du ska kunna bli frisk behöver du stöd dygnet runt av några som verkligen bryr sig och som är beredd att satsa sina liv för ditt.

Om vi går tillbaka till frågan så det jag menar är visst kan det kännas schysstare att inte skvallra och kompisen kan (dock med väldigt liten sannolikhet) klara sig ur ätstörningen själv. Men hen kan aldrig må bra i längden utan sina föräldrar. Därför slösar man bara tid av vännens liv genom att försöka få den att förstå att hen behöver förändra sitt sätt att leva, istället för att direkt gå till föräldrarna som ändå kommer behöva bli involverade om deras barn ska kunna bli lyckligt.

Det känns elakt och som att man sviker men jag lovar att vännen när hen väl blivit frisk kommer att tacka dig. Räkna dock inte med att hen kommer att vara överlycklig i början men det beror inte på att du är en dålig kompis utan att det gör så otroligt ont att behöva konfrontera sina demoner – något man måste göra om man någonsin ska bli av med dem.

Svar på frågor

hur faaan står man ut med viktuppgången?!?! VARENDA GRAM SYNS SÅ SJUKT MYCKET! vet att det syns mest i början också när man är så lågviktig, men ändå!?!?!? :'(

Svar: Det bästa är att försöka hitta och inse allt positivt en viktuppgång ger, att inte stirra sig blind i spegeln (lägga så lite fokus som möjligt på kroppen) och faktiskt inte titta på vågen. Men jag kan iallafall säga att det är väldigt ologisk att varenda gram syns, 1-2 kg hit eller dit gör verkligen ingen skillnad, människor i allmänhet skiftar ju mellan 1-3 kg per dag. Dessutom så är de första kilona man går upp i princip bara vätska. Det är bara ätstörningen som häller massa negativa tankar över dig!
 
Hur många läsare har ni?:)

Svar: Runt 200-250 läsare per dag.
   
Havrefras är väl tusen gånger nyttigare än tex sötade sockrade cornflakes?
 
Svar: Ja det är nyttigare. Havrefras innehåller mer fibrer, mineraler, vitaminer, helt enkelt fler viktiga näringsämnen än vad t.ex. sockrade flingor innehåller. Men som sagt inget är så nyttigt så att man bara kan leva på det och ingenting är så onyttigt att man aldrig kan äta det.
 
Hej! Jag undrar hur ni känner när ni äter era utmaningar? För ni skriver bara att det var en utmaning, inte hur det gick och så. Och när ni klarat av en utmaning, får ni nya jobbigare då eller jobbar ni på samma utmaningar tills det känns okej att äta dom? Älskar eran blogg! Fortsätt kämpa:)

Sandra: Som Hanna skrev ska vi självklart skriva mer utförligt om våra utmaningar. När jag får utmaningar så är det meningen att jag ska utföra utmaningen x antal gånger tills jag är helt ok med att äta dom. Ibland så har jag flera olika utmaningar per dag/vecka, det kan vara både nya utmaningar och "gamla" utmaningar som jag jobbar på med. Tack så jättemycket, vad roligt att du tycker om vår blogg! 
  
Hej! Jag vill börja med att säga att er blogg får mig verkligen att vilja välja friskheten och ni är alla så underbart omtänksamma, goda människor och inte minst enormt vackra. Nu till min fråga. 
Jag fick diagnosen anorexi för ungefär två år sedan och har väl varit normalviktig kanske ett halvår. Det går lättare med maten men problemet är att jag fortfarande känner sådant stort självhat till min kropp. En del känner ju inte så här när man kommer upp till normalvikt.
 
Svar: Åh vad glada vi blir, tack så jättemycket! :') Det kan ju vara så att din hjärna fortfarande inte är stabil och har tillräckligt med näring, och det kan ju leda till väldigt skev kroppsuppfattning och ologiska tankar. Men tråkigt nog så har många tjejer i tonåren massor av komplex för sin kropp även fast de är normalviktiga eller till och med friska i huvudet. När man har en ätstörning så har man ju också ett väldigt skevt ideal hur en kvinnlig kropp ska se ut och det är ofta det man jämför sig med. Försök prata med en psykolog/behandlare om hur du känner och tänker så kan de förhoppningsvis hjälpa dig en bit på vägen.
 
 

Dagens middag

Lammfärsbiff med grönsakskompott och potatis + ett glas mjölk. /Sandra

Smultron

Kom på att jag glömt publicera ett specialmellis jag åt för några dagar sedan. Plockade nämligen smultron och hade i filen istället för att ta en banan till. Flingorna åt jag vid sidan av. 
63 gram smultron motsvarande en banan (enligt min far). Är fortfarande väldigt noga med sånt därnt tyvärr... Men det får jag ändra på!
 
 
 
Vi fick förresten en kommentar om att vi aldrig skrev hur det gått med utmaningarna vilket jag insåg var sant. Vi ska försöka tänka på det och prata om både när det går bra och dåligt. Fortsätt kommentera vad ni tycker vi kan förändra, eller vad vi ska fortsätta med!
 
/Hanna
 

Sommarhage

Hejsan! Idag har jag och två kompisar hälsat på ridskole-hästarna i deras sommarhage! Det var jättemysigt. Dock så blev min mellistid helt rubbad, kom inte hem förräns kl. 17.15 och fick äta då.. Men nuförtiden prioriterar jag oftare att vara med mina vänner än att hålla "mina" mattider. Det gör inget om man inte äter på en exakt tid, eller att det inte är exakt x antal timmar varje varenda måltid. Här får ni förresten lite bilder, eftersom vi fått in en önskan om att vi skulle lägga upp lite mer "vardagsbilder"! /Sandra :)
 
 
 
 
 
 
 
 

Proviva

Just nu sitter jag på tåget upp till Östersund där vi ska träffa bo över helgen hos mina kusiner och mormor och morfar. Jag har som ni ser här nedan laddat upp med två nya juicesorter! Tacks för alla tips det gav mig massa inspiration.

Proviva Persika var väldigt god, speciellt eftersmaken, men så otroligt söt och fyllig att jag hade svårt att svälja mer än några klunkar.

Proviva Blåbär var inte lika god men inte alls lika illamåendeframkallande. Så ny favorit!

/Hanna

Att äta på tid

Innan jag blev sjuk åt jag relativt snabbt, eller ärligt talat minns jag inte. Jag brydde mig inte om hur lång tid det tog, det spelade väl ingen roll, jag åt i den takt som kändes lagom för mig just för dagen.
 
Sen blev jag sjuk, då började klockan ticka iväg när jag satt vid matbordet. Även innan mina föräldrar hade kommit på mig med att jag var sjuk så att säga, åt jag långsamt. Det var nog mer ett beteende för att dem inte skulle märka hur lite jag åt. Åtminstone trodde jag inte att det skulle märkas. När jag sen kom till Scä fick jag längre inte lägga upp portionerna själv och i samband med det upphörde även det långsamma ätandet efter ett tag. Vissa måltider hade jag problem med och kunde sitta i extrem lång tid och peta, men i de flesta fall ville jag bara få undan det för att genomlida ångesten efter istället. Varje möte började en av mina behandlare fråga hur lång tid det tog för mig att slutföra en måltid, mina föräldrar svarade att det oftast tog helt okej lång tid och jag fick beröm. "Vänta va, berömde han mig just?". Tankarna började snurra och jag kom fram till att han menade att man var sjukare om man åt långsamt, så då startade jag igång det också.
 
Måltiderna efter det tog väl något längre tid men jag förstod fortfarande inte hur man bar sig åt för att äta på dubbelt så lång tid. Men jag försökte. Tillslut blev det ett tvång, det fick inte ta kortare tid än 33 minuter för då var jag värdelös. Delade köttbitarna i små bitar och tuggade varje bit exakt 53 gånger, varken mer eller mindre. Hade stenkoll på klockan hela tiden och räknade ut om jag behövde sakta ner tempot eller om det gick bra. På Scä började det pratas om att det tog för lång tid och min läkare bestämde max 35 min. "Jaså, han tycker jag är dålig som bara klarar 33. Nu ska jag visa dem...". Tiden jag åt på drogs ut ännu mer och jag kunde sitta där och peta i maten i evigheter. Mina föräldrar var förbannade och alla tappade aptiten när jag satt där och tuggade samma matbit om och om igen. Jag hatade också att sitta där i nästan en timme, det var hemskt men det var en tvångstanke, alltså inget jag bara kunde bryta.
 
När jag blev inlagd bröt jag sakta men säkert beteendet. De hotade med näringsdrycker, extra mat, sond och allt var det var men inget av det hjälpte. Jag behövde något mer än hot jag hade ett val att inte genomföra. Alla som jobbade med mig visste också att mina promenader jag hade tillgång till var väldigt styrda av tvångstankar, så då bestämde min läkare att för varje minut jag drog över tiden drogs en minut bort från min promenad. Första dagarna struntade jag i det men sen insåg jag att jag inte kom ut. Till och med Anorexin vann då på att äta snabbare, så då gjorde jag det.
 
De sa att man skulle äta på 15-20 min. En bra måttstock när man är inlagd eller i början av en behandling då man inte har någon koll på hur det egentligen ska vara men det är lätt att det också blir ett tvång tillslut. Nu är jag nästan tillbaka på den platsen jag var innan jag blev sjuk, jag äter utan att titta på klockan och jag äter så snabbt som känns lagom för mig. Så skönt!
 
/Tove
 

Tecken på att någon är sjuk

När man själv insett att man har en ätstörning lär man sig att tolka minste tecken på att andra också är sjuka. Jag och Tove brukade ""roa"" oss med att peka ut folk i skolan som har ätstörningar. Några veckor senare såg vi en av dem på Scä...
 
Hursomhelst är det svårt för utomstående att se att andra är sjuka. Innan jag själv insåg att jag var sjuk hade jag ingen aning om hur man såg att någon var sjuk. Det ligger ju dessutom i sjukdomens natur att man försöker manipulera omgiviningen att tro att allt är som det ska för att man ska kunna fortsätta med det man håller på med (sedan finns det självklart de vars ätstörning grundar sig i ett uppmärksamhetsbehov och därmed är man noga med att visa hur sjuk man är).
 
Snabb viktnedgång
Det mest kända och säkraste tecknet. Konstig nog är det svårt för närstående som träffar personen varje dag att se viktnedgången eftersom det inte sker över en natt utan man succesivt blir smalare och smalare. Så ser du någon i din närhet som tappat mycket i vikt kan det vara klokt att prata med personens föräldrar istället för att prata direkt med personen. Förmodligen har föräldrarna märkt andra tecken och om du pekar på viktnedgången kan de plötsligt se den. 
 
Isolering
Personen i fråga isolerar sig från omgivningen, både familj och vänner. Undviker även sammanhang där mat kan förekomma som fester, middagar och sleep overs. 
 
Ursäkter
Om en person vid upprepade tillfällen påstår att hen "redan har ätit", "inte är hungrig", "inte gillar" vad som serveras eller "ska äta senare hemma" så har du alla anledning i världen att misstänka att något är på gång. Ingen frisk människa skulle komma med alla dessa ursäkter för att inte äta, visst kan man vara kräsen men det är väldigt, väldigt få personer som är så kräsna att de aldrig äter tillsammans med andra.
 
Träning
Också rätt obvious tecken. Personen ökar relativt plötsligt (eller långsamt men utan ständigt uppåt) sina träningspass. Inte bara rena träningspass som joggingturer och styrketräning utan långa och många promenader, cyklar alltid istället för att bli skjutsad, går i trappor istället för att åka hiss, är alltid maniskt aktiv på skolidrotten. Ett väldigt tydligt tecken är att personen på semestrar inte skippar träningspass som en frisk människa skulle gjort och bara legat och slappat utan fortsätter med det strikta schemat. 
 
Trött- och grinighet
En följd av för lite mat blir energibrist och därmed trötthet. Om ditt barn bara ligger på soffan med livlös blick och inte vill göra någonting är det förmodligen depression eller näringsbrist, kanske båda delarna. Griniga kan alla tonåringar bli men om det kommer i samband med mindre mat är något fel.
 
Speciella beteenden
Så som att alltid väga maten och äta väldigt långsamt
 
Går alltid på toa direkt efter måltider
Vissa ätstörda spyr upp all eller en del av det dem äter. Det är såklart inget sjukt beteende att behöva gå på toa efter maten men om en person gör det varenda gång, är där inne länge och framför allt är väldigt noga med att alltid göra det på ett sätt så att det blir maniskt så är något inte helt rätt. 
 
Äter bara vissa produkter och maträtter
Fettsnåla produkter så som lättyoghurt, lightläsk och zuketter istället för socker. Kalorisnål mat t.ex. kyckling, havregrynsgröt, grönsaker och knäckebröd. Undviker saker som smör, godis, snacks, söta produkter som sylt, pasta, kakor, sås, ris osv. Vegetarianism kan vara ett tecken också om det kommer plötsligt (som för mig). Godisförbud är inte sjukt men om det som först bara var ett godisförbud och ett försök att äta nyttigare utvecklas till att allt fler maträtter utesluts och att man lagar sin egen mat hellre än att äta det resten av familjen äter så är det inte friskt. 
 
Matfixerad
Ser på matlagningsprogram, googlar bilder på mat, bakar och lagar mat utan att äta själv, försöker få andra att äta och tittar på men äter inte själv. Ett gediget matintresse är inte ovanligt men om man vet att risken finns så ser man när det övergår till ett sjukt beteende. 
 
Äter själv
Vägrar äta med andra och äter istället middag på t.ex. rummet. En middag som ofta hamnar i papperskorgen istället för i magsäcken.
 
 
Det viktigaste är att om du sett någon som du sedan innan, eller efter att ha läst det här, misstänker har en ätstörning så våga ta tag i det! Du har förmodligen rätt, tyvärr. Det är svårt för någon som själv inte har en ätstörning att upptäcka att andra har det så om du ser tecken så är det väldigt stor sannolikhet att personen faktiskt är sjuk. Återkommer i ett annat inlägg om hur man gör ifall man misstänker att någon har en ätstörning. 
En person behöver inte ha alla symtom för att vara sjuk eftersom allas ätstörningar ser olika ut. Anorexia, Bulimia, UNS och Ortorexia.
Hoppas jag fick med de flesta tecknen på att en person är sjuk. Dock är inget så viktigt som magkänslan i det här fallet. Den har oftast rätt.
 
/Hanna

Ärtsoppa och quesadillas

Tror inte vi lagt upp någon bild på en soppmåltid så här kommer en!
 
Grön ärtsoppa (så god att man avlider) med tre quesadillas. Äter man soppa ska man äta macka till, enligt Scä i alla fall och jag tycker det är en bra regel. Eller pankakor om man klarar det! Minns en gång på avdelningen när vi fick mannagrynspudding med saftsås till soppan. Det var något av det konstigaste jag ätit...
 
 
/Hanna

Intervju med Jessica som blivit frisk från sin anorexi

Varför blev du sjuk?
Jag har under många år suttit fast i ett självskadebeteende i form av att skära mig själv. Jag slutade med detta under en period och började må bättre. I samma veva fick jag hjärnsjukdomen epilepsi som rörde till det för mig. Jag blev rädd för att få anfall och vågade inte längre träffa vänner eller befinna mig på allmänna platser. Det var då jag hittade träningen. Jag har alltid varit en ganska lat tjej som inte har tyckt om att träna, men när jag väl började så fanns det inget stopp. Då gymmet blev en plats där jag kände mig trygg spenderade jag mycket tid där och ju mer jag tappade i vikt, desto mer säker var jag på att jag ville bli smal. Anorexian blev som ett nytt självskadebeteende för mig och för varje dag som gick åt jag mindre och tränade mer. Egentligen handlade det nog mest om att kontrollera mina känslor och att vara destruktiv. Då jag inte längre skar mig var jag tvungen att få ur mig mina känslor på något annat sätt. Idag när jag är fri från alla typer av självskadebeteenden inser jag att det går att kontrollera sina känslor på sunt och bra sätt!
 
 
Berätta kort om hur din sjukdomstid såg ut, vilka behandlingar du gick osv.
Jag fick hjälp väldigt tidigt i min ätstörning. Det var min epilepsiläkare som slog larm och skickade en remiss till en anorexi- och bulimimottagning. Redan efter andra besöket på öppenvården fick jag beskedet att jag skulle läggas in på slutenvården i tre månader. Dels för att de ansåg att min ätstörning var allvarlig och dels för att jag tappade i vikt väldigt fort. Tre månader på slutenvården blev till fem, och sedan fick jag gå på dagvård i två månader. Jag kom upp bra i vikt och kunde äta utan större problem. Efter sju månader på sjukhuset kom jag hem och till en början fungerade det ganska bra. Men sen gjorde jag misstaget att jag började plocka bort mat från mitt matschema. Ett mellanmål försvann, men det slutade inte där. Tillslut försvann nästan all mat och jag var tillbaka i samma dåliga mönster som gången innan. Att jag föll tillbaka handlade mycket om att jag inte trivdes med min kropp. Jag hade gått upp 13 kilo på sjukhuset, och trots att jag fick hjälp med min kroppsuppfattning så blev jag inte nöjd. Jag ville ha tillbaka den kroppen jag tyckte om. Därför blev jag sjuk igen, och ännu värre än första perioden. Den här gången fick jag ingen hjälp alls. Jag fick inte gå kvar på anorexi- och bulimimottagningen av den anledningen att jag hade för många andra psykiska problem. Jag blev då remitterad till allmänpsykiatrin som tog semesterstängt i åtta veckor, under den perioden som jag var sjukast. Trots att min mamma ringde och bad om att jag skulle få komma tillbaka till öppenvården på ätstörningskliniken, så fick jag inte det. Vården var inte beredda att göra någonting, och jag höll på att gå under.
 
 
När vände det och varför?
Det vände en dag i augusti 2012. För att jag var så trött på min sjukdom. Jag hatade livet med anorexia, jag hatade att träna hela tiden, att svälta, att ha dåliga värden, att få svimningsattacker hela tiden, att ljuga för alla jag brydde mig om. Jag tyckte om min kropp och mitt mellanrum mellan låren, men det var inte värt det. Jag höll på att förlora hela mitt liv, och jag insåg att det aldrig skulle vara värt det. Därför vaknade jag en morgon i augusti och bestämde mig. Nu får det räcka, nu orkar jag inte längre. Istället för att göra slut på livet bestämde jag mig för att göra slut på ätstörningen. Jag ringde mamma och sa; "Nu ska jag bli frisk". Med ren vilja så klarade jag det. Sedan den dagen har jag ätit bra, med några måltider som undantag. Idag har jag gått upp 16 kilo på egen hand och älskar min kropp. Kroppen med breda överarmar och lår som går ihop. När vården inte ville hjälpa mig, så bestämde jag mig för att hjälpa mig själv. Att jag varit på sjukhus i sju månader för min anorexia tidigare hjälpte såklart mycket. Jag kom ihåg allt som jag hade lärt mig och jag hade kvar ett bra matschema som jag plockade fram den dagen i augusti som jag bestämde mig för att bli frisk.
 
 
Hur lång tid tog det för dig att bli frisk?
Egentligen gick det väldigt fort. Från den dagen jag blev inlagd på en sluten anorexi- och bulimiavdelning till den dagen jag blev friskförklarad tog det ett år, exakt på dagen till och med. Ovanligt fort säger vissa, och det stämmer säkert, men hade jag inte haft den motivationen som jag hade så hade det garanterat tagit längre tid. Men vill man något riktigt mycket, så kan man klara precis vad som helst. De flesta pratar om hur många år det tar att bli frisk, och det stämmer säkert för många, men det är viktigt att komma ihåg att det inte behöver ta flera år. Det är viktigt att komma ihåg att det finns undantag i precis allting.
 
 
Vad var svårast under tillfrisknadsperioden och hur tog du dig förbi dessa hinder?
När jag låg på sjukhus var det nog viktuppgången. Under min första vecka på slutenvården gick jag upp tre kilo. Jag trodde jag skulle dö av ångest den dagen jag såg det. Hela situationen att spendera fem månader på en sluten avdelning var jobbig, även om det också är bland det bästa som har hänt mig. Det var jobbigt att äta sex gånger om dagen, dricka max antal näringsdrycker och sitta still under alla dessa månader. Att bo på sjukhus under en såpass lång period är tufft, men jag ångrar ju ingenting ändå. Jag är väldigt tacksam för att jag fick den hjälpen och ändå i ett sådant tidigt skede i min sjukdom. Trots att allt detta var jobbigt, så visste jag att det var det bästa. Jag längtade ju samtidigt till att bli fri, och det var den längtan som gjorde att jag tog mig förbi alla hinder.
 
 
Fanns det personer som hjälpte dig? Hur tog du hjälp av dem?
Första perioden som jag var sjuk fick jag ju mycket stöd från vården. Personalen på avdelningen var bra och jag fick en jättebra socionom som hjälpte mig mycket. Jag har haft min familj och mina vänner som har stöttat mig under min tid på sjukhus men också under den andra perioden då jag inte fick hjälp från vården. Den gången kämpade min syster och min svåger väldigt mycket för mig. Jag isolerade mig totalt och ville helst inte träffa någon då personer i min närhet alltid försökte få mig att äta. Men ibland kom min syster, min svåger, min mamma och pappa och hämtade mig. Då kunde jag ha gått i flera dygn utan mat och tillslut fick de mig att äta någonting. Trots att jag var arg på dem då, så är jag nu i efterhand stolt över dem och lycklig för att de hjälpte mig.
 
 
Hur mår du nu, både psykiskt och fysiskt, jämfört med hur du mådde när du var som sjukast i anorexi?
Jag mår helt fantastiskt nu om man jämför med hur det var då. Jag kämpar fortfarande mot psykisk ohälsa och har svackor då och då, men mitt liv är som en dröm nu om man jämför med hur jag mådde när jag var som sjukast. Idag är jag en lycklig tjej som aldrig skulle vilja göra något annat än att just leva. När jag var sjuk ville jag dö nästan varje dag. Fysiskt är det okej. Jag har fått problem med magen och levern, vilket är påfrestande både fysiskt och psykiskt. Jag håller på att utredas på sjukhus och om detta handlar om min tidigare anorexi eller inte är oklart.
 
 
Hur skiljer sig din vardag nu från sjuktiden?
När jag var sjuk i första perioden låg jag som sagt på sjukhus under lång tid. Det gör jag ju inte idag vilket är en stor skillnad. När jag var sjuk i andra perioden så grät jag mest, tränade, svälte och isolerade mig, vilket också är en stor skillnad från idag. Nu bor jag på behandlingshem för mina andra psykiska problem, men jag är en glad tjej som skrattar mycket och älskar livet för det mesta. Jag fikar varje dag, har terapi, jobbar med välgörenhet, har praktik, åker på permission då och då och mår allmänt bra. Hela mitt liv har fått en rejäl vändning och jag ser fram emot min första sommar på tre år utan ätstörningar. Om ni bara visste hur mycket glass jag ska äta!
 
 
Många är rädda för att om de börjar gå upp i vikt så kommer de aldrig att sluta om de inte äter mindre, stämmer det?
Fenomenet stämmer inte, men att många är rädda för det känner jag till. Kroppen har ju en förmåga att återhämta sig och den känner även av vilken vikt som är frisk och bra för just dig. När jag blev frisk under den andra perioden var jag livrädd för att jag skulle börja hetsäta då jag åt ganska mycket. Men så blev det aldrig. Jag tror, att om man har varit under svält eller haft en obalans i matintag under en längre period så är kroppen så hungrig. Börjar man då äta normalt är det lätt att man äter mer, och egentligen är det ju ganska logiskt. Man ska dock komma ihåg att många med ätstörningar pendlar mellan anorexi och bulimi, så känner man att man börjar hetsäta så är det ju viktigt att ha med sig det, att symptomen kan ändras. När jag började bli frisk under den andra perioden så åt jag kakor, godis och chips varje dag. För att jag var så fruktansvärt sugen. Jag var rädd att det skulle hålla i sig för alltid och att jag skulle bli överviktig, men det stämde inte alls. Idag äter jag inte godis speciellt ofta av den anledningen att jag inte är sugen. Kroppen har inte samma begär längre. Dock fikar jag gärna varje dag och äter popcorn på helgen och chips ibland, men inte är jag överviktig för det. Många är ofta hungriga väldigt ofta när man börjar bli frisk från en ätstörning, och det är helt normalt. Under många månader var jag hungrig konstant, men tillslut går det också över. Det är ju lätt att tappa hungerkänslor när man blir sjuk, men i de flesta fall kommer de tillbaka. Det är viktigt att komma ihåg att man ger kroppen tid. I de flesta fall återhämtar den sig bra, men det kan ta tid - lång tid. Att ha tålamod med detta kan vara svårt, men egentligen finns det inte så mycket mer att göra. Det kommer bli bra tillslut. Idag har jag fullt fungerande hunger- och mättnadskänsla, även om jag kanske är lite hungrigare av mig än vad som är "normalt". Men det är ingenting jag störs utav, utan jag äter regelbundet med frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika. Ibland hoppas jag över något mellanmål för att jag inte är hungrig, och ibland äter jag något extra för att jag är väldigt hungrig. Precis som en frisk person ofta gör.
 
 
Kan man ha en normal relation till mat?
Absolut! Jag har det, så det går verkligen. Som jag nämnde lite tidigare så äter jag idag efter mina känslor, vilket faktiskt är normalt om man inte har en ätstörning. Jag räknar aldrig kalorier (som jag alltid gjorde innan) och jag äter vad jag vill - när jag vill. Så det går verkligen att få tillbaka en sund relation till mat, och det går att få tillbaka en fungerande kropp, om man ger det tid.
 
 
Om du skulle få ge ett råd till alla som kämpar med ätstörningar där ute, vad skulle det vara?
Att aldrig sluta kämpa! Jag vet att det kan kännas för jävligt och hopplöst, men det är det faktiskt inte. Hur många år man än är sjuk kan man bli frisk. När jag låg på sjukhus trodde jag mig veta att jag aldrig skulle kunna äta normalt igen. Men jag hade fel. Många säger också att man aldrig blir helt frisk, men tappa inte hoppet över det. För det går faktiskt. Jag har än idag ätstörda tankar ibland, men jag ser mig inte som sjuk för det. Det är heller ingenting som får mig att må dåligt eller som förstör min livskvalité. Det är tankar precis som andra, och det viktiga är inte vad man tänker - det viktiga är hur man tar hand om sina tankar.

 
 
 
Här har ni Jessicas blogg ifall ni vill bli ännu mer inspirerade av denna otroligt starka tjej! http://jessi91.spotlife.se/
 

You only live once, but if you do it right, once is enough

"Men alla ni som känner er för otillräckliga, ni är inte ensamma. 
Jag har stirrat sönder mig själv i spegeln. Gör det fortfarande. 
Låt det bara inte ta över er själva. Livet är så mycket mer än smala överamar. Livet är varma pojkhalsar, sura vingummin och rosévin. Picknickar i parken, ljus choklad med nötter och sista minuten-flygbiljetter. Ingen blir lycklig av tjugo centimeter tunna överarmar, det är inte alltid självklart men jag vet att det är så. Jag vet att det är så så himla väl."
 
Så KLOKA ord av Sandra Beijer. Blir typ gråtfärdig, livet kan vara riktigt jävla fint hörrni. Vi lever inte förevigt, så ta vara på det. Kram /Sandra