-

Piffade till mitt mellis lite

Efter ett halvår av aktivt flerkorn dagligen är jag förbannat trött på det sexkantiga lilla brödet. Har gått på perioder i halvår då jag ätit samma bröd... Dags att byta med andra ord alltså, men det är svårt.
 
Idag kom jag dock på den briljanta idén att rosta mitt aktiva flerkorn och vilket lyft det blev! Så det rekommenderar jag starkt, även om det självklart är bättre att kunna variera bröd. 
Till mitt piffade bröd värmde jag två deciliter mjölk istället för att dricka äcklig apelsinjuice (är SÅ TRÖTT på BRAVO-juicerna, apelsin, äpple och tropisk. kanske borde testa någon ny, har ni något tips på en god?).
 
Ett helt vanligt mellis blev plötsligt lite godare - utan någon extra ångest. 
 
/Hanna

Friskhet sitter inte i vikten

"Men hur hade ni gjort om ni varit överviktiga då? Hade ni skitit i äsen även om ni vore tjocka?"
 

Jag insåg i efterhand att jag uttryckte mig lite plumt i mitt inlägg om att känna sig tjock, så tänkte att jag gör ett förtydligande här.
 
Hur ätstörd man är sitter inte i vikten, någonstans. Anorexi, Bulimi och UNS är psykiska sjukdomar och en person som väger tjugo kilo mindre än en annan behöver inte vara mer sjuk för det. Så bara för att du är normalviktig eller överviktig innebär det inte att du är frisk. Friskheten sitter inte i kroppen utan i huvudet även om en frisk kropp är en förutsättning för att du ska kunna bli frisk i huvudet. 
 
Ingen som vet något om sjukdomen kommer att tro att du är frisk bara för att du är normalviktig. 
 
All ni där ute som känner någon med en ätstörning - säg aldrig någonsin att du ser att den personen har gått upp i vikt och att du därmed är glad för att hen mår bättre. Det stämmer nämligen inte någonstans och skadar ofta mer än det hjälper trots att tanken är god.
 
 
/Hanna
 

Snart är jag högt över molnen

Den silverfärgade bilen kör fram på den öde vägen. Vi möter en bil då och då, men det är inte ofta. Egentligen är det inte så konstigt eftersom att klockan bara är strax efter halv fem på morgonen, men ändå. Bilen är full av packning. Jag hoppas innerligt att jag har med mig allt, tyvärr är jag inte speciellt bra på att packa så något har jag nog glömt.

Jag sätter handen mot rutan och skriver Portugal med stora bokstäver. Ja, för det är just dit vi är påväg. De första bokstäverna blir i något liknande storlek, L:et blir alldeles för stort i förhållande till de andra och jag bara tittar på det, men bryr mig inte mer än så. Perfektionisten i sig själv, vad hände? För bara ett par månader sen skulle jag börjat gråta av en sån här händelse, men nu gör jag inte det. Det känns skönt, som ett bevis på att jag gjort framsteg på andra plan också.

Nåväl, min lillebror ska spela en fotbollstunering i Portugal och det är egentligen därför vi åker dit, men sen blir det en mysig semester också med sol, bad och shopping. Jag ler för mig själv. Resa är det bästa jag vet. Flygplatser, att veta att man är på väg någonstans.

Denna resa kommer innebära stora utmaningar för mig. Restaurangbesök varje dag, nästan i alla fall och sen kommer jag tvingas vara mer spontan för annars kommer denna resa inte funka. Jag ska klara det. Vara spontan, testa på nya livsmedel och bara vara. 06.30 lyfter mitt plan. Vi har wifi i huset så kommer kunna uppdatera er ibland hoppas jag på. Om ni vill kan jag även samla bilder och berätta om hur min resa varit när jag kommer hem?

Ha det bäst!

/Tove

Att känna sig tjock

En dag på avdelningen kom min behandlare M och sa att avdelningens läkare ville prata med mig om min skeva kroppsuppfattning. Jag gick till hennes rum och hon bad mig att visa vart jag tyckte att jag var som tjockast så jag pekade på mina ben och min mage. Hon frågade vad det var som var tjockt så jag tog en rejäl nypa om "fettet" på magen och insidan av låret.
 
"Det där är bara hud, det är dina ögon som lurar dig"
 
Jag trodde henne självklart inte, hallå jag höll ju fettet mellan tummen och pekfingret det var klart som fan att det existerade. 
 
För några veckor sedan var det som att något plötsligt kom till mig och jag insåg vad min läkare menat i det där kvava rummet någon gång i mars. Det du håller mellan dina fingrar existerar precis lika mycket som dina ögon faktiskt finns. "Visst det kanske är hud men i sådana fall vill jag inte ha såhär mycket och tjock hud!!" säger du, eller rättare sagt din ätstörning. För det du ser är något groteskt, något avskyvärt och äckligt, något som fyller dig med skam och rädsla för att andra ska tycka illa om dig på grund av det. Där andra bara ser hud ser du något som avgör ditt värde som människa, ju mer av det där avskyvärda du har desto sämre är du. Så för att bli en bättre människa (vackrare, perfekt, uppmärksamhetsväckande, alla har olika mål och anledningar) försöker du göra dig av med det där på magen, benen, armarna. Men ju mer du försöker, desto mindre du äter, ju mer du tränar och spyr så fortsätter det hemska ändå växa. Det spelar ingen roll att siffrorna på vågen sjunker för du ser ju själv att du har lika feta ben fortfarande, du kan fortfarande nypa ett fast tag om huden på magen och det spelar ingen roll att du väger tio kilo mindre för du ser ju själv att det inte försvunnit ett gram av det förbjudna. Det som måste bort.
 
Läs meningen i kursiv stil igen. Försök att se det utifrån och inte på ett igenkänningsplan. Ser du hur sjukt det låter? Att "jag vill inte ha så mycket hud". Tänk dig en människa helt utan hud. En människa där inälvorna ramlar ut på golvet. Det är en människa helt utan hud. 
 
För det du ser när du kollar på din kropp är i själva verket bara hud. Hud som du har på samma sätt som en frisk människa har. Skillnaden är att när du kollar på din hud ser du något som ingen annan ser. Du ser något som i volym mäter hur hemsk du är och du ser en enorm volym eftersom ätstörningen vill att du ska känna dig så hemsk som möjligt för att du ska stanna hos den och gå ned i vikt för att kanske bli en bättre människa (vilken anledning du nu har till att gå ned i vikt). 
 
Det här betyder att det spelar ingen roll hur mycket du går ned i vikt för ätstörningen kommer alltid vilja ha kvar dig och därför kommer du känna dig tjockare och tjockare. I takt med att du blir underviktig får hjärnan mindre och mindre energi vilket gör att den blir än mer mottaglig för ätstörningens ord och sjukdomen växer sig starkare.
 
 
Ätstörningens ord nu när ni läst den här texten (i ett depserat försök att få er tillbaka till dess verklighet som är en fet jävla LÖGN) "det finns visst feta människor och du är en av dem". 
Jag kan inte förneka att det finns tjocka människor även om de flesta förmodligen mår mycket bättre än någon på bmi 15 gör. Men grejen är att har du någonsin sett en normalviktig person som är tjock? Eller en underviktig? Nej, så du kan omöjligt vara tjock du heller. Det är ätstörningen som försöker lura dig på det sättet jag skrev om ovan. 
Du kanske ser upp till personer som är jättesmala och tror att du kommer att kunna se ut som dem, och det kanske du kan i verkligheten men vad har du för nytta av det när du kommer bli lurad att tro att du är minst lika tjock som din normalvikt för att du ska stanna hos sjukdomen.
 
Så ska hon få lura oss något mer? Nej!! Nu räcker det. Enda sättet att tillslut kunna se sin kropp som den egentligen ser ut är genom att fortsätta äta och slåss mot demonen. För vi ska vinna!
 
 
 
/Hanna

Färgglatt mellis

Blev detta till mellis idag. Naturell yoghurt med havrefras (utmaning!) och kiwi + jordgubbar. /Sandra

There are no magic cure, there are only small steps forward

Hade en fin kväll igår. Var med min bästis och vi satt nere vid en brygga vid vår båtplats. Vi hade med oss en liten högtalare så vi lyssnade på musik, snackade och jag hade det bra. Igårkväll mådde jag bättre än vanligt. Som vanligt så skrev jag ner det i en liten bok jag har när jag kom hem, där jag samlar alla mina små ljusglimtar. Så himla viktigt att uppmärksamma dom, så att när man mår dåligt så tittar man i den här lilla boken och inser att även fast jag mår skit NU, så mådde jag faktiskt BRA en liten stund tidigare. Och varje liten ljusglimt är ett steg framåt, för om man tittar kanske 1-2 månader tillbaka så kom de aldrig. Kram /Sandra
 
 
 

Mysig dag

Mötte upp Fanny i gallerian vid mellisdags, vi åt yoghurtglass. Standard. Sen gick vi runt i butiker och kollade tills vi tog bussen hem till mig. Vi åt middag här med min familj innan vi gick ner till sjön i likadana kjolar och blev mobbade av folk. Mysigt i alla fall. Vi satt på en stock och tog massa bilder.

Nu ligger vi i min säng, jag tvingar henne att lyssna på Håkan på högsta volym men hon gillar mig ändå haha. Jag mår bra.

/Tove

Matvanor innan jag blev sjuk -Tove

Frukost har alltid varit det allra bästa och godaste målet för mig! Jag tror inte jag skippat en frukost någon gång i hela mitt liv, förutom när jag varit sjuk då vill säga. Min frukost bestod ofta av yoghurt från Yoggi med någon god smak, flingor (varierades ofta) och sen minst en macka med smör och pålägg. Drack även juice till! I skolan hade vi alltid så kallad "fruktstund" på förmiddagen då man fick ta med sig något att äta medan vår lärare läste några kapitel ur en bok. Fruktstunden förblev inte en fruktstund utan de flesta hade med sig risifrutti, drickyoghurt, mackor och så vidare. Även jag. Lunchen i skolan har jag alltid varit tveksam till. När jag gick i F-klass till 5an åt jag oftast inte mycket alls. Det såg helt enkelt inte gott ut, maten hemma var så mycket godare och eftersom det var så att man skulle tycka skolmaten var äcklig åt knappt ingen, då gjorde inte jag det heller.
 
Efter skolan var det dags för mellanmål och då åt jag desto mer. Oftast var jag så hungrig att jag hade ont i magen. Det blev yoghurt, toast, smoothie, glass, mackor, frukt, godis, kakor osv. Givetvis inte allt på en gång men jag åt väldigt mycket mellis! Hängde nästan alltid med kompisar efter skolan så vi åt mellis hos olika personer. Kom hem till middag och då åt jag också oftast mycket. Eller kanske inte mycket, men helt normalt för en i min ålder. Tränade ganska mycket så efter träningen blev det mellis igen och det var antingen rester från middagen eller likande det jag åt på eftermiddagen.
 
På fredagar åt vi oftast lite chips innan maten hemma hos oss, sen på lördagen fick man äta godis. Drack läsk till middagen hela helgen också. Sen blev det spontana fikor utspridda i veckan. Kommer speciellt ihåg när mamma bakade kanelbullar, då kunde jag trycka i mig 5 stycken bara för att det var så gott när dem var alldeles färska och ljumna. Och inte blev jag fet av det? Nej.
 
Min favoritmaträtt innan jag blev sjuk?
Älskade tacos, pannkakor, pizza, olika pastarätter och hamburgare. Visst låter jag speciell och unik? Skoja, låter sjukt tråkig faktiskt. Känns som att vilken liten unge som helst skulle svarat likadant.
 
Vad saknar jag mest att äta?
Yoggi-yoghurt tror jag.. Sen att kunna ta ett glas läsk till maten eller några godisbitar på helgen. Äter nästan alla maträtter nu, eller har åtminstone nästan gjort alla utmaningar. Sen saknar jag pannkakor med sylt och ovispad grädde (Döm mig inte, det är svingott. Jag gillar inte grädde i vanliga fall). Eller pannkakor med glass och antingen sylt eller bär till!
 
/Tove

Stöd via kikgrupper

Nu har vi kommit på en lite halvknäpp idé som vi verkligen hoppas ska fungera för det vore så himla kul och värdefullt. Vi vill skapa tre olika kikgrupper där vi tillsammans kan diskutera runt svåra situationer, framgångar och dela med oss av tips. Tillsammans är vi starka!
 
Vi "driver" varsin kikgrupp som fokuserar runt olika saker. Sedan är det självklart inte så att man bara får prata om sånt som har med det att göra men det känns bättre för alla om man är med i den grupp som fokuserar runt de saker man har störst problem med. Man får självklart gå med i flera grupper och är intresset stort kommer vi att skapa fler.
 
Mat är temat i en grupp vilket innebär allt runt mat, ätande, måltider, utmaningar, kroppen osv. Den driver Sandra och hennes kik är sandrabergholm
 
Träning är den andra och här ingår också mycket om kroppen och mat i samband med träning osv. Tove har hand om den hennes kik är toverodlert (varför så orginella?)
 
Självskadebeteende, ångest och självmordstankar är den sista och den handlar om allt vad dåligt mående heter (fast självklart med fokus på hur man tar sig ur det svåra!). Hanna driver den och hennes kik är HannaLarsson98 
 

Hur man gör då: man skriver helt enkelt till den personen vars grupp man vill vara med i på kik och så lägger vi till dig!
 
Hoppas verkligen att några är intresserade. Kom ihåg att ingen är för sjuk eller frisk för att gå med och att vi inte kommer att döma dig. Känns det fel kan man självklart gå ur gruppen!
 
 

Feeders

"Jag behöver inte äta det räcker med att se andra äta"
 

Ett typiskt citat från en ätstörd person som jag hört många gånger och som jag själv känner igen mig i. 
 
"Feeders" betyder typ matare, vart begreppet kommer ifrån vet jag inte men antar att det är från Ana-bloggvärlden eftersom jag aldrig har stött på någon som inte är ätstörd (och därmed väldigt fixerad vid mat) som är en feeder. 
Att vara en feeder innebär att man genom att se andra äta komma så nära den njutning ätande ger som möjligt utan att faktiskt behöva äta själva och därmed få deala med ångesten. Detta gör man genom att hela tiden försöka få andra att äta, helst feta och söta saker som är förbjudna för en själv. Om jag ska bre en macka till min lillasyster så lägger jag alltid på minst dubbelt så mycket smör som jag själv har på mina mackor. Det är inte för att jag vill vara elak och få henne att bli fet, absolut inte, utan det beror på att jag inte är återställd varken fysiskt eller psykiskt och därmed fortfarande är fixerad vid mat (något man blir om man inte äter tillräckligt eftersom det är hjärnans naturliga reaktion då dess primära uppgift är att skaffa näring). 
 
Det bästa jag visste förut när jag var i svält var att komma hem efter skolan, ställa mig och baka något riktigt sött och fett för att sedan se mina småsyskon och föräldrar äta det. Jag bakade flera gånger i veckan men när jag började på Scä förbjöds jag från att baka om jag själv inte åt. Det var klokt även om jag blev förbannad då eftersom jag var beroende av bakandet. 
Anledningen till att jag förbjöds från att baka var att det är inte ett sunt beteende att feeda någon. För någon utombords ses det här antagligen som något knäppt men för en feeder går det inte att kontrollera. 
 
Jag säger absolut inte att du är en dålig människa bara för att du är en feeder. Däremot att om du känner behovet att hela tiden se andra äta, gärna mycket och kaloririkt, så bör du se över dina egna matvanor eftersom dessa förmodligen inte tillfredsställer ditt behov av näring. 
 
/Hanna

Ny design - Uppdateringen

Kommer ni ihåg den där dagen vi var i Tantolunden och Hanna berättade att vi skulle fixa med en uppdatering till bloggen som snart skulle presenteras? Nu äntligen är allt klart, nästan åtminstone. Lite småfix är kvar men vi är så nöjda! Alla kände att vi verkligen behövde en uppdatering nu när vi fått lite fler läsare. Till er som inte lagt märke till uppdateringen, så har vi fått en ny design! Vad tycker ni?
 
Vi vill tacka Fanny så himla mycket då hon både fotade bilden vi har som header och fixade ihop hela designen. Jag vill inte ens vet hur det hade sett ut om vi försökt själva... Här har ni en länk till hennes blogg! http://fannyw.blogg.se Tycker att ni ska besöka den nu och lämna en kommentar! Tack igen världens bästa Fanny!
 
 
/Tove (Hanna och Sandra också)
 
 
 
 

Träning och ångest

Nu är jag hemma från landet igen vilket betyder tillbaka i civilisationen. Den senaste veckan har jag spenderat på en liten ö där enbart vårat hus och ett annat hus ligger, väldigt isolerat men också väldigt mysigt. Där har jag varit tillsammans med min släkt och nu det sista dagarna kom även en kompis till mig.
 
Ärligt talat trodde jag inte att träningen var ångestladdad för mig, trodde att Ana inte hade makt över den biten alls längre. Men jag hade fel, jag lät mig luras. På landet kunde jag självklart inte träna och röra på mig på samma sätt som jag gör hemma. Hade inte tillgång till gymmet, inte till någon bra runda där jag kunde springa, ingen bra promenadväg. Tänkte lite på allt det här innan jag åkte men såg det mer som en liten utmaning än ett problem. Men väl där drog tankarna igång, kände mig vidrig som inte motionerade så mycket som jag hade tillåtelse av läkaren att göra. Efter en diskussion med min mamma om jag kunde få ta båten in till fastlandet och springa bröt jag ihop eftersom att jag fick nej. Hon sa "Nej, så maniskt får det inte vara". Sa gång på gång att det inte ar anorexin som ville träna utan bara jag, men nu i efterhand inser jag att det var inte jag som styrde mina tankar helt. Om man ser tillbaka ca 4 år så kunde jag fika, äta chips med dipp, dricka drinkar och äta tårta där på landet, som alla andra, utan att få ångest. Nu satt jag där med mitt matschema men kände ändå att jag bara växte samtidigt som behovet av att träna blev allt större. På eftermiddagen samma dag körde min moster ett träningspass med mig och mina småkusiner, men det gav mig bara ännu mer ångest eftersom det inte blev effektiv träning. Jag tyckte inte att det var kul som jag hade tyckt att det var förut. Funderade istället på den där extra bananen och drickan jag skulle ta vid träningstillfällen bland annat. Inte kunde jag behöva ta den nu när vi knappt tränade? Och hur skulle det bli med mina utmaningar jag och mina föräldrar planerat innan, de kunde jag väl inte heller utföra om jag inte fick träna ordentligt? Och maten, ska jag försöka prata med mamma om att ta bort något från mitt ordinarie schema?
 
De första två kvällarna grät jag för att ångesten var så stark. Kunde inte skrika, hur gärna jag än ville eftersom hela släkten var samlad utanför min sovrumsdörr.
 
Är ändå stolt över mig själv, klarade en hel vecka med enbart två väldigt lätta träningspass. Direkt när jag kom hem idag drog jag till gymmet och körde lite vilket gör att jag nu känner mig lugnare. Var svinhungrig när jag kom hem från träningen, vilket jag sa högt. Kan inte förstå att jag gjorde det egentligen, längesen jag berättade att jag var hungrig för min familj även om jag självklart varit det tidigare. Från och med nu ska jag försöka få Ana att släppa den sista biten av mig, bland annat träningen. Jag kommer klara det!
 
 
 
/Tove
 
 
 

En liten dagens lista - Sandra

När vaknade du imorse? 07:55, vaknar ALLTID runt 8.
Vad var det första du tänkte när du vaknade? Hur mycket är klockan?
Har du smsat nån imorse, vem och vad sa ni?
Två kompisar. Med den ena att vi ville resa tillsammans och med den andra om Bråvalla festivalen. 
 
 
Vilket humör är du på?
Neutral, lite tom.
Har du ont någonstans?
Knävecken, alltså vad är det med dem?
Om du fick välja vad som helst att äta just nu, vad är du då sugen på? 
Jag känner mig inte sugen på något alls ärligt talat, men.. lite jordgubbar och naturell yoghurt?
 
 
 
Vad köpte du när du drog ditt kort senast? 
Kommer ihåg att senast jag drog mitt kort så glömde jag bort min kod.. Haha lysande!
Vilken var den första hemsidan du gick in på på internet?
Blogg.se, trogen stammis.
Vad ska du göra i kväll?
Kolla Springbreakers (ÄNTLIGEN) på bio med tre vänner.
 
 
 
Vilken var den första låten du satte på idag? 
Under My Shades!
Hur är vädret idag?
Grått och tråkigt!
Vad gjorde du för exakt en vecka sedan, den här tidpunkten?
Jag var i Tantolunden med Hanna, Tove, Sara och Sanna!
 
 
 
 
 
Tror du att du kommer få en komplimang idag, för vad? 
Kanske att jag är solbränd? 
Har du gjort av med pengar idag, på vad?
Inte än, men kommer göra av med pengar på en biobiljett ikväll.
När fotade du senast, av vad? 
En bild när jag cyklade igår.
 
(sorry min syster om du läser det här att jag lånade din tröja)
 
Om du sträcker ut ditt ben rakt ut, vad snuddar du vid då? 
En utemöbel på vår uteplats.
Vad är det närmaste dig just nu som är rött?
En solo-tidning med röd rubrik.
Vad har du på dig idag och från vilket märke? 
Just nu? Ett par vita mjukisbyxor från Victoria's secret och ett plommonfärgat linne från gina tricot. Så. Fab. Cant. Handle. It.
 
 

Tack och hej /Sandra
 

Gårdagen

Hej! Igår så var jag och mamma publik på en tv-inspelning för programmet Torsk på tuben med blandat Tobbe trollkarl (vad heter han i efternamn...?) som programledare. Det var väldigt kul att se hur programmet spelas in och få träffa lite småkändisar, + att jag fick 200 kr för det! Vilken vinst! Programmet tror jag kommer sändas i höst på Tv3 så glöm inte att kika efter mig i publiken. Åt en rawbite och en banan med mamma innan inspelningen började.
 
Usch på mig haha, men ni känner igen honom va? Erik Ekstrand!!!
 
Sedan så blev det utmaning till middag - äta en biff. Efter det träffade jag två av mina bästakompisar, vi satt ute och pratade massa. Mysigt! /sandra
 
 
 
 
 
 
 

Hannas midsommar

Nu är jag hemma efter en lång men lugn helg i Värmlands skogar (min farmor och farfar bor cirka så off man kan). Här kommer en sammanställning av vad jag har gjort.
 
Vi kom till Värmland ganska sent på torsdag kväll pga brutala bilköer då halva landet skulle upp till sina sommarstugor. Pappa tog en "genväg" som tog 2 timmar men det var i alla fall roligare än att sitta still på E4:an. I bilen började jag läsa en bok (första delen i Game of thrones) och till min stora glädje och förvåning KUNDE JAG LÄSA. I två års tid har jag inte kunnat läsa mer än fem sidor per dag, det har alltså tagit mig flera månader att läsa ut en enda bok. Jag som slukade böcker och älskar att läsa. Men sedan jag drog ned rejält på dosen Zyprexa som verkar mot psykos och därmed stör andra delar i hjärnan (i alla fall var det så på mig) så har koncentrationsförmågan långsamt kommit tillbaka! Och nu har jag läst nästan hela helgen, inte så snabbt som jag brukade visserligen men har läst över 300 sidor vilket är en enorm bedrift (vilken självhatet självklart vill ta ifrån mig men det får det inte).
 
 
Midsommarbordet såg ut ungefär såhär. Eller exakt såhär faktiskt. Gillar speciellt att det fanns två sorters ketchup som förgyller bilden av den idealiska midsommarbuffén. 
 
Jag och pappa bidrog till bordet med en romcheesecake gjord på bland annat stenbitsrom, philadelphiaost, citron, cremé fraich och kavring. Toppad med räkor, gräslök och räddisor.
 
 
Min tallrik! En potatishalva gömmer sig under grejen med dill på. Glömde decilitermåttet hemma och tog därför drycken när jag kom hem.
 
Jag lovade ju att jag skulle äta vaniljglass på kvällen som utmaning till kvällsmellis så det gjorde jag också! Hur gott som helst trots lite ångest. Men gick en promenad efteråt så det lugnade sig. Glassen är massakrerad eftersom pappa vägde den så det blev rätt mängd. 
 
 
Farmor lagade bra mat, här blev det fisksoppa med vit fisk, räkor och musslor + knäckeböd med ost och ett glas mjölk. 
Förutom att läsa och äta så var jag ute och lekte en massa. Vi hade höjdhoppstävlingar, hoppa-längst-från-gungan tävling, pilbågetävling, hinderbana osv (gillar att tävla ok). Jag gick en massa promenader i skogen, blev dyblöt i regnet, badade i älven (som var iskall vet ej varför jag gjorde det haha) och matade klappvänliga får med knäckebröd.
 
 
En dag åkte vi in till Torsby för att handla och på ICA hittade jag yollibox! Det är yoghurtglass och finns bara på vissa utvalda ica-butiker (vet någon om och i så fall vart det finns i stockholm?). Det fanns många smaker men jag var lite feg och tog naturell istället för choklad som jag egentligen ville.
 
 
I vilket fall var yoghurtglassen hur god som helst! Helt annorlunda en den man äter i gallerian, mycket fräschare. Dock är vanlig vaniljglass en miljon gånger godare så man ska absolut inte äta yoghurtglass istället för vanlig glass utan då får man äta båda som jag! Eftersom yoghurtglass innehåller mycket mindre måste man äta mer eller något till. Här ovan är ett fullt mellis.
 
 
Så fotade jag lite också. 
 
Hade sammantaget en fin helg med vissa dippar men det löste sig!
 
/Hana
 

Kikärtsgryta

Kikärtsgryta med quinoa + ett glas mjölk blev dagens middag. /Sandra

Att äta med andra

Vadan din motvilja att äta inför/med andra? Liksom, hur känns det, vad tänker du?
 
Jag har en rad med dumma och ologiska tankar angående det här..
Det är dels för att jag känner mig misslyckad när jag äter, och känslan blir extra stark när folk runtomkring mig ser mig att äta. Dels för att jag har en stor rädsla att folk ska tro att allting är bra bara för att jag äter. Dels för att det känns som om alla verkligen inspekterar mig när och hur jag äter eftersom de vet att jag är ätstörd, och det tycker jag är väldigt jobbigt och obehagligt. Dels för att jag är rädd att jag ska få en okontrollerad ångestattack runt alla andra. Dels för att jag har väldigt svårt att sitta ner efter en måltid (jag vill gärna göra någonting som kan skildra mina tankar, t.ex. jonglera), och jag är rädd över att jag ska behöva göra det. Och till sist, jag jämför mig väldigt mycket med hur mycket dem andra äter jämfört med mig och om det nu är mer så är det väldigt ångestrelaterat för mig. 
 
Vill bara förtydliga att dessa tankar är verkligen ologiska och dumma, och tillsammans med mina behandlare och familj jobbar vi för att arbeta bort dessa tankar. Därför försöker vi äta ute en dag per vecka, inte bara för att öva att äta maten, utan också för att öva att äta inför/med/runtomkring andra. 

Kram på er! /Sandra

Water weight

"Hej! Kan ni förklara "water weight"? Min kropp ser nästan ut som den gjorde innan anorexia, trots att jag bara har gått upp ca två kilo, och det gör mig livrädd att fortsätta gå upp. Syns water weight, så att det kan vara det, eller har jag verkligen fått såhär mycket fett på två kilo? Och hur länge har man water weight innan det försvinner? Skulle bli jättetacksam om ni kunde svara. Stay strong!"
 

Hej! 
Jo det här med water weight, kan väl förklara fenomenet först för de som inte vet vad det är för något. När man är i svält har man en tendens att inte bara äta för lite utan även dricka för lite (man får ju dessutom inte i sig vattnet som finns i maten). Kroppen behöver lika mycket vatten oavsett om man äter eller inte eftersom det krävs i förbränningen och det är förbränningen som ger kroppen energi och energi behövs för att hjärnan och organen ska fungera samt att man ska kunna hålla värmen och röra sig. Om man inte får i sig tillräckligt med vatten så dras cellerna ihop. Man kan se det som att celler när de har tillräckligt med vatten är vindruvor och när de inte får tillräckligt med vatten så dras de ihop till russin. När jag träffade en läkare för undersökning för första gången kände hon på min mage, skinnet liksom hängde och var alldeles elastiskt, och konstaterade att jag var uttorkad. Jag blev därmed ordinerad att dricka minst två liter vatten om dagen.
När jag kom tillbaka nästa vecka för att väga mig så hade jag gått upp 2 kilo vilket gav mig ren panik eftersom jag trodde att jag hade gått upp allt det i fett. Men så var det inte för det var mina celler som äntligen fått i sig det vatten de behövde. Jag hade alltså gått upp 2 kilo i enbart vatten vilket är väldigt vanligt de första veckorna.
 
Tillbaka till din egentliga fråga, huruvida water weight syns eller inte så måste jag förmulera mitt svar på ett helt annat sett än jag tror du önskat. 
Det går inte att se på din kropp huruvida du har gått upp två kilo eller inte, oavsett om det är i muskler, fett eller vatten. Två kilo är absolut ingenting och en frisk människa pendlar mellan ungefär 3 kilo upp och ned, har du någonsin sett på någon av dina friska kompisar att de ena veckan vägt två kilo mer än andra veckan? 
Det är bara man själv med sin förvrängda kroppssyn som uppfattar en skillnad på två kilo. Det man ser är inte på riktigt, det är bara ens ögon som lurar en. Det är otroligt svårt att tro på men eftersom det är den enda sanningen kan jag tyvärr inte säga något annat. Det du ser som att du har gått upp två kilo i fett kan inte någon annan människa se, det är bara ätstörningen som vill få dig att tro att du blivit "jättetjock" för att få tillbaka dig på dess sida. Så stå emot! För enda sättet för dig att kunna se din kropp så som den egentligen ser ut är att fortsätta gå upp i vikt tills du blir normalviktig. Först då kommer din syn på din kropp inte vara lika förvrängd längre.
 
/Hanna

Min midsommar

Hej allihoppa! Ursäkte för den dåliga uppdateringen, men jag har varit ute på landet med varken dator eller någon vidare bra internet täckning. Jag har firat midsommar med min mormor och morfar, mamma, min moster och min kusin. Väldigt lungt, men skönt för mig nu förtillfället. Vi gjorde faktiskt så att mamma hade gjort lunchmatlåda till mig som jag åt istället för den vanliga sillunchen, på både midsommar och midsommardagen. Det blev tonfisksås och bulgur + mjölk som ni kan se på bilden här nedanför haha. Den åt jag ensam med mamma innan hon och dem andra skulle äta. 
 
Vid eftermiddagen så åt alla andra midsommartårta och jag åt mitt vanliga mellis. Men jag åt faktiskt mitt mellis bland dem andra! :)
 
 
På kvällen blev det lax & potatis till middag som jag åt med mamma, och sedan när jag ätit upp så satt jag med dem andra när dem åt. Jag tyckte att upplägget vi gjorde nu på midsommar funkade bra. Men idag är jag trött. Haha. Hur var eran midsommar? /Sandra
 
 

Sommarlandet

Just nu befinner jag mig ute i skärgården, därav den dåliga uppdateringen från min sida. Vi har absolut inget internet här i huset. Att jag kan publicera nu beror på att jag vandrat över till andra sidan ön, allt för att kolla alla sociala medier, svara på meddelanden och blogga. Ganska roligt egentligen att man är så beroende.

I alla fall, det är riktigt mysigt här även om vädret inte är på topp. Maten går bra även om tankarna finns där, speciellt nu när man inte tränar som hemma och sådär. Ikväll ska jag utmana mig med naturgodis. Lite jobbigt men det blir bra tror jag! Ha det bäst allihopa! Uppdaterar när jag kan igen. Kramar.

(Bilden är från igår på kvällen. Just nu blåser det betydligt mer)

/Tove

Sushi med Elin

Igår träffade jag Elin för en utmaningslunch som bestod av sushi. Vi valde självklart bort scampibitarna (bad om rullar istället för de är ju godast), men inte pga anorexin utan för att scampi är e x t r e m t dåligt för miljön. Lunchen gick hur bra som helst trots att mina föräldrar inte var med! Tio bitar sushi + dryck är en komplett måltid. Jag hade tagit med mig dryck hemifrån (Jokk hehe).
Det var väldigt lyckat, Elin är en så himla fin människa och jag blev otorligt peppad.
 
 
Sushi till folket. Vilken sort är er favorit?
 
 
Här har vi henne, så fin man dör ju. Hur fotogenique som helst.
 
 
Här har vi en tom sushilåda! Extra cred till mig eftersom jag klarade av att äta hela rätten trots att jag inte kan äta med pinnar... Nu kan jag!!
 
/Hanna
 

Midsommar

"Du är inte överviktig, du är inte underviktig, du är jätteviktig" 
 
 
Så himla bra citat det där (från tumblr). För det är ju så sant. Du är tusen gånger mer än en siffra på vågen. Imorgon är det midsommarafton vilket för de flesta innebär firande runt midsommarstången på landstället med släktingar och bekanta, så även för mig. I det ingår även en massa mat. Sillbuffet, potatis, smörgåstårta, knäckebröd med smör, ägg, lax, potatissallad och inte minst tårta. På mitt midsommarfirande finns det alltid en mängd olika tårtor, glass, chokladmousse, maränger, småkakor osv. Min dröm har varit att kunna gå runt där och ta precis av de tårtorna jag vill och sen kunna ta om utan ångest. 
Så blir det inte i år men jag ska utmana med en glass jag tar med hemifrån!
 
Problem jag kommer stöta på i midsommar och jag tror att många känner igen sig i vissa delar i alla fall:
- Buffét. Att själv vara tvungen att plocka ihop en måltid och kombinera massa olika rätter, vilket ger en känsla av att man inte har kontroll. Det kan man lösa antingen genom att ena föräldrar plockar ihop till en fullvärdig portion så får man tallriken serverad alternativt att man fokuserar på en sorts mat t.ex. gravad lax. Man tar gravad lax så det motsvarar proteindelen, en klick gravlaxsås, tre äggstora potatisar och grönsaker. Plus dricka såklart. Jag älskar buffét och kommer utmana genom att ta lite olika saker, olika sillsorter och kanske en bit smörgåstårta eller liknande. Mina föräldrar är med hela tiden vilket är en trygghet.
- Att äta med andra. Man får tänka på att de kommer inte bry sig minsta dugg om vad du äter. 
- Sötsaker. Man är rädd för det av många olika anledningar men det är så onödigt för en bit tårta mer eller mindre gör bara skillnad på att din livskvalitét höjs. Tårta är ju gott herregud! Du kommer inte bli tjock av en bit.
- Att ha så mycket mat omkring sig. Det är en sak som de som inte är ätstörda kan förstå men bara att ha massa mat omkring sig kan vara jättejobbigt. Jag är jätterädd för matos tillexempel. Jag löser det genom att gå ut och ta luft med jämna mellanrum. Kan skriva mer om matos senare. Man kan även få ett hetssug när det finns så mycket mat och det är som att maten är överallt och inuti och ovanpå så man vill bara få BORT den. Vissa gör det genom att träna eller spy. Inget bra sätt någonstans det är mycket bättre att gå ifrån en stund.
- Att vara social. Mycket folk, många att försöka tillfredsställa. Man ska vara vänlig och rolig, den perfekta människan. Validera dig själv i att du är bra som du är, du har haft det tufft och ingen kan förvänta sig att du ska prestera på topp. Sådana människor som förstår är de enda det är värt att bry sig om. Även här kan du gå ifrån en stund om det blir för jobbigt. Lyssna på lite musik, kanske skriva med någon vän du känner dig trygg med. Läsa vår blogg. Vad som helst bara för att bryta! 
- Att ha på sig fina kläder som inte döljer hela kroppen. Jag tycker det är skitjobbigt att inte gå i jeans och munkjacka, speciellt med folk jag inte är så van att träffa. Men jag ska faktiskt utmana mig och ha klänning! Kan jag kan ni och ingen mer än ni själva kommer döma er kropp. Hur ofta tror ni att er famors bror kollar hur stort mellanrummet mellan era ben är? Inte särskilt ofta.
 
Sist men inte minst vill jag påminna om att ni ska ta hand om er och ha kul. Tänk på att inte dricka alkohol om ni inte ätit eller tar antidepressiva - då kan det sluta illa.
 
Kram och glad midsommar!
 
/Hanna
 
 
 
 

Matvanor innan jag blev sjuk - Hanna

Jag fick min ätstörning när jag var nio år så mina matvanor var innan dess väldigt begränsade av mina föräldrar. Jag åt sunt och varierat, älskade mat och nya smaker, och även om jag tyckte väldigt mycket om sötsaker så var lördagar godisdag, fredagsmys innebar kaka, läsk dracks till fredag och lördag middag samt så hade vi en regel om "sockerflingor" (typ start, frosties, chokladflingor osv) som var lördagsflingor och därför endast åts på lördagar. Kan tyckas strikt men man får tänka på att båda jag och mina småsyskon var små och utan regler hade vi frossat i socker dagarna i ända vilket inte fått våra magar att må så bra haha.
Hursomhelst, jag älskade sötsaker när jag var liten men var inte alls särksilt fixerad vid det eftersom jag åt tillräckligt med mat för att inte känna mig sugen hela tiden. Så mycket skönare.  
 
En vanlig skoldag i matväg:

Gud vad svårt att komma ihåg... Jag minns knappt eftersom det var så länge sedan och framför allt brydde jag mig inte det minsta. Visst gillade jag aldrig min kropp och kunde tycka att min mage var stor redan innan jag fick en ätstörning men var inte i närheten av att dra ned på maten för det. I min första skola som jag gick i innan jag bytte (och blev sjuk) var maten ganska värdelös haha. Men jag åt ändå för om jag inte åt cirka var tredje timme så fick jag jätteont i magen. Jag var en sådan som absolut inte kunda hoppa över en enda måltid för då for mitt blodsocker i botten och jag fick magknip. Jag kunde inte förstå människor som inte åt frukost för frukost var det bästa jag visste. Åt alltid vaniljyoghurt med flingor eller någon smaksatt yoggi-yoghurt. 
 
Min favoritmaträtt innan jag blev sjuk:
 
Äggröra haha... Tyckte det var så otroligt gott. Det tycker jag fortfarande visserligen, perfekta maten om man är sjuk. Dock är det inte så näringsrikt så man kan inte bara äta en slev äggröra till lunch.
 
Vad saknar jag mest att äta:
 
Det är definitivt sötsaker. Eller Start med röd mjölk. Så. Himla. Gott. Dock har jag hetsat det x antal gånger men ändå. Tänk sedan när man kommer kunna äta sötsaker utan att få ett hetssug. 
 
/HannaMar
 
 

Tanto

Hej allihoppa! Idag träffades vi somsagt Tanto. Vi åt medtaget mellis, frågade runt efter sugrör, fotade, pratade och hade det bara bra. Vi fixade även med hjälp av Toves kompis Fanny en sak som kommer lysa upp vår blogg lite haha. Här kommer lite bilder från vår eftermiddag. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Går man upp i vikt av att unna sig?

Hej! Nu under sommarlovet har det blivit så att jag ätit något "onyttigt" varje dag. Jag är nästan frisk, men i dagen samhälle känns det som att det inte är okej att äta sötsaker varje dag. Enligt många borde jag gå upp i vikt av att äta så. Ni som är så kloka, vet ni om man går upp i vikt av att äta något onyttigt varje dag?
 
Tror, eller vet att många oroar sig för exakt samma sak som dig vilket egentligen är väldigt synd när jag tänker på det. All denna hälsomsamma hets gör mig så fruktansvärt trött. Kan vi inte bar få leva och må bra? Som svar på din fråga vill jag säga att det inte stämmer alls. Man blir inte fet av att unna sig lite gott, det ända som händer är att du förhoppningsvis blir gladare! Jag säger bara njut och strunta i alla samhällets krav. Vi är också människor, precis som alla andra och förtjänar att leva. Speciellt nu under sommaren då flera veckor är som en lång helg tycker jag att man ska försöka ta en paus från allt det som stressar en och gör en orolig och istället tänka på sig själv och göra det man mår bra av. Då menar jag det man själv mår bra av, inte sjukdomen.
 
Tycker vi alla borde gå ihop och skapa instagram-konton där man sprider kunskapen om att man kan och får unna sig utan att synda, och visar att man inte blir fet av det. Kram! Hoppas det hjälpte dig, annars är det bara att fråga igen.
 
/Tove
 
 

Lite dagsplaner

Idag händer något spännande (bahmbahBAHM) nejmen om allt går som det ska kommer ni inom en snar framtid få en uppdatering av bloggen så det blir kul! Efter det vi ska göra (haha så kryptisk) kommer vi att träffa Sanna och Sara och äta ett medtaget mellis i Tanto. Det blir hur fint som helst!
 
/Hanna

MFT

Idag har jag haft MFT hela dagen, som står för Multi Family Terapi. Vi är en grupp på 6 familjer, där minst en i varje familj har en ätstörning, som ska träffas totalt 10 gånger under ett års tid och jobbar med att få bort sjukdomen. Vill ni veta mer är det bara att fråga. Både jag och Sandra går på det, fast i olika grupper.
 
Idag hade vi dag 9, alltså den näst sista dagen. Vi gjorde inte speciellt mycket egentligen men det är alltid trevligt att träffa alla. Eftersom det var den sista riktiga multidagen var det dags för en utmaning till lunch och vi gick på en buffé restaurang. Har fortfarande svårt för att blanda olika rätter och ta lite av varje, men jag löste det på ett bra sätt genom att ta en normalportion av den rätt jag ville ha. När jag såg att det fanns falafel blev jag överlycklig. Så för mig blev det falafel, ris, grönsaker och en chilimajonäs. På bild ser ni två fina tjejer från min grupp, Linnea och Isabella!
 
 
 
Fick en fråga också som jag kan passa på att svara på:
Berättar dina föräldarar exakt vad det är i eller hru vet du att de är exakt det där med olja och llt i pastan? är du mde vid tillagning eller bestämmer ni innan vad det ska vara för ingredienser i ?
Just den där rätten har jag varit med och lagat förut så ingredienserna har jag koll på. Sen läser jag oftast recepten om mina föräldrar beslutar sig för att göra något nytt. Dock är jag inte fixerad vid att alltid veta exakt vad som finns i. Pappa till exempel brukar improvisera lite och göra utan recept och det äter jag utan problem även fast jag inte har stenkoll på alla ingredienser.
 
/Tove
 

Fråga om kaloriskillnader

Blir det att ni tar automatiskt mer smör på mackan eftersom ytan är större? eller kollar ni på kniven och sen lägger på liksom? Är det utmaning för du kan kalorier i alla brödsorter och vet att de är mer i den eller på vilket sätt var detta en utmaning för dig? Och ni klarar att ta paulins flingor ibland, granolan ibland och muslin ibland, eller andra flingor/sorter då vet ni ju också att kalorierna varierar, hur klarar ni det? och samma i olika frukter, dom väger ju olika mycket osv...
 

Sandra: Hm, det är ju somsagt mina föräldrar som brer smör på mina mackor så jag kan inte riktigt svara på det, men lite mer smör blev det nog eftersom ytan var större (men det var lite det som var utmaningen också). Att äta lingongrova för mig var också en utmaning för att ja, jag kan kalorierna i de flesta brödsorter, lingongrovan är lite större och sedan har jag andra dumma tankar om den. Men det jag och många andra måste inse är att man inte går upp mer i vikt av att äta en lingongrova än av t.ex. en rågkuse. 
Jag hade jättesvårt för att äta müsli/granola istället för flingor för inte alls längesen och tycker fortfarande att det är lite jobbigt men därför så har min behandlare bestämt att jag ska äta müsli/granola varannan dag till frukost, just för att jag ska inse även där att den kaloriskillnaden inte kommer göra någon skillnad. Samma sak här med frukt, min behandlare har också bestämt att jag ska äta banan varannan dag till mitt eftermiddagsmål istället för två frukter. Visst är det jobbigt när mamma eller pappa köper hem den största bananen dem kunde hitta men jag kommer upprepa samma sak - skillnaden är ändå så liten så kroppen kommer inte påverkas åt något håll. Sedan så kanske det blir en mindre banan nästa gång, så allt jämnas ut. Varken mina föräldrar eller jag väger min mat.
 
Hanna: Jag tar alltid samma smörklick på kniven (1 tsk vanligt Bregott) och brer sedan på mackan. Eftersom jag enbart äter samma bröd så blir det inte så konstigt men vet inte hur jag skulle gjrot annars. Jag klarar av att variera mellan müsli (Saltås fruktmüsli, samma som fanns på avdelningen) och flera olika sorters flingor eftersom skillnaden är så minimal. Är väldigt trött på Havrefras nämligen. Frukter så har jag haft en banan till förmiddagsmellis i cirka ett år men nu är det tillagt en macka så för tillfället äter jag oftast två äpplen istället för en banan eftersom jag är så trött på banan. Men banan är väldigt smidigt och går snabbt att äta så om det passar tar jag en sådan istället. Jag väger inte frukter eftersom summan blir ungefär den samma. Lite mindre en gång lite mer en annan gång.
 
Tove: Jag tar smör på kniven och täcker ytan, sen blir det säkerligen lite olika om man äter något bröd som är större till ytan. Jag äter i princip samma bröd varje dag men när jag äter hemma hos någon annan kommer självklart lite jobbiga tankar där man överväger om hur man ska göra. Försök att inte tänka så mycket på det. Vissa dagar är det helt omöjligt att inte tänka så mycket medan det går mycket bättre andra. Till müsli, granola och flingor. För inte alls längesen kunde jag inte variera mig. På avdelningen åt jag havrekuddar varje dag förutom en stund på slutet då jag vågade mig på müslin som fanns där. Men tänk, havrekuddar 3 gånger om dagen i tre månader. I början var det gott men inte sen, därför är jag så glad att jag kan variera mig nu och inte enbart fästa mig vid om det skiljer 10kcal hit eller dit.

Lax till middag

Till middag idag åt vi pasta med gremolata (persilja, olja, vitlök, citron), lax och grönsaker.

/Tove

Att hetsa i början av sin viktuppgång

"Hej! Jag har en fråga angående hetsätning/bingeing. Jag har precis börjat äta för att gå upp i vikt med hjälp av mina föräldrar och ätstörningsenheten. Grejen är den, att jag kan inte sluta äta! Jag äter av många av mina "fearfoods" och får sådan sjuk ångest efteråt. Oftast blir jag triggad av att människor kommenterar hur äckligt smal jag har blivit, eller av att jag kollar mig i spegeln och ser hur oattraktivt det är att se hela bröstkorgen. Men på 2 veckor har jag gått upp ca 2kg. Det är fortfarande undervikt, men mitt BMI är inte längre på 15, utan på 16. Jag kan också känna att det har bildats mer fett på magen och höfterna och jag kan se att mitt thigh gap minskar. Hur ska jag sluta hetsäta? Är det vanligt att man gör det i början, och har ni haft problem med det? Kommer suget släppa, och kommer allting bara lägga sig som fett om jag inte styrketränar? Förlåt för alla frågor, men det skulle uppskattas om ni kunde svara på något ni kan"
 
Hej! Superbra fråga, jag vet att det är jättemånga som känner igen sig - däribland jag. Faktum var att dagen jag fick min diagnos så hade jag inte ätit på många, många timmar och inget söt på evigheter. Men när jag kom hem fick jag ett sådant otroligt hetssug att jag drog i mig ett par bitar kladdkaka (min magsäck var väldigt liten så för mig var det en stor hets). Kladdkaka som är extrem "fear food" och som jag inte ätit på evigheter varken innan eller efter det. Att jag plötsligt hetsade berodde på att när jag fått bekräftat att jag var smal (mager) så kunde jag inte hålla emot det enorma suget. Efteråt fick jag enorm ångest vilket gjorde att jag gick ut och tränade nästa dag trots att jag var ordinerad att ligga i sängen. 
 
Anledningen till att man får ett sånt enormt hetssug i början när man går upp i vikt är att kroppen är undernärd och när man börjar äta lite mer mat igen så dras ämnesomsättningen igång och signaler skickas till hjärnan som gör att den bara vill ha mer och mer. En fullt naturlig och sund reaktion, mycket sundare än den där tomhetskänslan utan matsug som uppkommer när man inte äter. Det enda man kan göra för att bli av med suget är att äta ordentligt, näringsriktig och regelbundet. Mitt sug försvann redan efter ett par vekor då jag började på fullt matschema men det kan ta längre tid än så, man måste bara orka fortsätta jobba på för det kommer att släppa och då blir det mycket lättare.
 
Jag tror att halva världen har fått för sig att det är fullt att hetsa, något skamligt som måste döljas på ett helt annat sätt än att svälta sig. Inte minst inom bloggvärlden. Men jag vill framhäva att det finns två olika sorters hets. Dels hets som i bulimi då det är en psykisk sjukdom i sig, lika svår som någon annan, och dels hets när man är undernärd och inte kan hålla emot så öser man i sig allt man kommer åt. Hetsar man i det första tillståndet är det nästan alltid en följd på depression och man använder ätandet för att dämpa känslor medan om man hetsar i det andra tillståndet så är det för att kroppen är desperat efter näring. Det är inte fult på något sätt, jag vet att nästan alla med en ätstörning har hetsätit någon gång. Jag har gjort det vid flera tillfällen, dock bara den gången som jag skrev ovan om sedan jag börjat i behandling eftersom regelbundna måltider tog bort mitt sug.
 
Det är inte "starkt" att stå emot ett hetssug utan det är starkt att göra sig av med känslan genom att äta en ordentlig portion riktig mat - för det är det kroppen behöver. 
 
 
Vad gäller om man går upp i fett om man går upp i vikt utan att träna så finns det ett inlägg om det här: http://attvaljalivet.blogg.se/2013/march/kommer-jag-ga-upp-i-fett-2.html#comment
 
Hoppas du fick svar på dina frågor annars är det bara att kommentera!
 
Kram
 
/HannaKropp

Middag

Dagens middag blev kyckling i curry och äppelsås, till det tagliatelle och lite färska äppelbitar. Detta är en av mina favoriträtter, så himla gott. Mannerströms recept. Så glad att jag kan äta sånt här nu igen! Om ni vill ha recept kan jag lägga upp det senare?

En annan sak, jag är alltid hungrig nu för tiden. I princip. Mycket skönare än att ständigt må illa såklart men det skrämmer mig ändå lite. Kanske är det för att jag tränar och så. Jag vet inte.

/Tove

Att ta hjälp av sina föräldrar

När man är tonåring (och det här har ni som går på Scä säkert hört en miljons miljard gånger) vill man helt naturligt frigöra sig från sina föräldrar. Om man då samtidigt ska försöka bli frisk från sin ätstörning krävs att föräldrarna kommer in och kontrollerar ens liv igen - just för att ätstörningen inte ska göra det.
Det säger sig självt att det blir en rejäl krock vilket i många fall gör att det blir stora konflikter.
 
Hela mitt första år sedan jag började behandling gick ut på att hata mina föräldrar och göra allt för att de inte skulle lägga sig i det jag höll på med. Vartenda samtal ledde fram till stora bråk och istället för att ta emot hjälpen jag fick så blev jag så arg att jag straffade mig själv genom att inte äta. Jag blev liksom triggad av att mina föräldrar försökte hjälpa mig. 
 
Sedan hamnade jag på avdelningen och jag vet egentligen inte riktigt vad det var som hände där men sedan jag blev utskriven har en stor förändring skett. Jag har börjat ta hjälp av mina föräldrar.
Som nu under Hultsfred till exempel så har jag smsat och ringt mamma vid upprepade tillfällen när saker blivit jobbiga. Jag kan visserligen inte prata med henne om allt utan bara vissa väldigt konkreta saker som att jag till exempel har ont i magen eller dylikt som skapar en stor oro för mig (inte för min kropp utan för att jag inte ska klara av att genomföra konserter). Det är ett enormt stort framsteg och det är så himla SKÖNT att slippa bära precis allting själv. 
 
Alla behandlare jag haft har sagt till mig att ta hjälp av mina föräldrar men jag har varit för arg för att kunna göra det. Jag har stått på en sida och slagits mot mina föräldrar, ibland tillsammans med sjukdomen och ibland emot den (vilket ger en dubbel börda). Istället är det så mycket bättre att faktiskt ta vara på hjälpen, för den finns faktiskt där bara man vågar gå emot ilskan och ta första steget - sedan lättar det nästan direkt.
 
Tänk er känslan att inte behöva stå ensam. Att inte behöva bära hela bördan själv. För dina föräldrar kommer inte känna sig nedtyngda för att du lägger över en liten del av alla problem på dem utan de mår mycket sämre av att hela tiden försöka tränga in bakom din skyddsmur för att ständigt bli bortslagna. Har de istället något konkret att hjälpa dig med så kommer alla må så mycket bättre. 
 
I början trodde jag att om jag sa något alls till mina föräldrar så skulle de fortsätta fråga i all oändlighet, och det stämde i viss mån. Men det räckte med att bara be mina behandlare på mellanvården (en del inom bup) att säga till mina föräldrar att om jag säger något så ska de inte fråga vidare, så vida jag inte bjuder in till det, utan nöja sig med den information de fått och försöka lösa problemet istället för att gräva djupare i det. 
 
Våga ta det där samtalet med era föräldrar. Det är så himla värt det!

Matvanor innan jag blev sjuk - Sandra

På ett ungefär, hur såg en vanlig matdag ut för er innan ni blev sjuka? Vilken var er favoritmaträtt? Vad saknar ni mest att äta?
 
Toves och Hannas svar kommer senare i egna inlägg. Ja.. mina matvanor innan jag blev sjuk är inget att glänsa med haha. 
 
En vanlig skoldag i matväg:
Jag tyckte inte om att äta på morgonen, så ibland slevade jag bara i mig några skedar naturell yoghurt eller så gjorde mamma smoothie till mig på morgonen som jag knappt drack upp, inte för att jag hade några dumma tankar utan för att jag var liksom ointresserad och helt enkelt glömde bort att dricka upp den för jag var så uppe i annat - som att välja kläder inför skoldagen. Jag hatade dessutom skollunchen om det typ inte var potatisbullar, pannkakor eller fiskpanetter (osv) så helt ärligt så var det sällan att jag åt mer än en halv potatis eller kanske en knäckemacka till lunch i skolan. Mamma har verkligen tjatat på mig att jag måste äta skollunchen och till och med ringt skolan för att se till att jag åt den. Men notera att absolut inte hade några dumma tankar så att jag skippade lunchen medvetet, utan det var endast för att jag var jätte kinkig med skollunchen. På eftermiddagen var jag såklart VRÅLHUNGRIG och blodsockret var typ nere på 0 så såklart så ropade kroppen på snabb energi, så mellis brukade alltid sluta med ett par bullar och en hel drös av andra godsaker. När det blev middag brukade jag alltid äta iaf två portioner, men mina föräldrar har alltid lagat bra, varierad och näringsrik mat. Ibland åt jag kvällsmål ibland inte, men den brukade oftast bestå av en blåbärssmoothie eller liknande
Utöver detta små-åt jag gärna - några godisbitar här och där, nån frukt, lite rester från middagen..
 
Min favoritmaträtt innan jag blev sjuk - Fisksoppa, pasta carbonara, pannkakor(!!).
Vad saknar jag mest att äta - Hmm svårt.. men saknar faktiskt att verkligen kunna njuta av en riktig pastarätt. 
 
Över 2 år sedan när jag var på klassresa.
 

Skolavslutning

Idag har jag gråtit. Då menar jag inte bara att jag fällt en eller två tårar utan jag grät i princip oavbrutet hela förmiddagen med några uppehåll. Alla känslor kom på en gång och jag kunde inte stoppa det. Alla i min skola är så fina, lärare som elever. Mina lärare är bäst och det var när jag pratade med dem som det brast hela tiden, dem har ställt upp så mycket för mig under den tid jag varit borta och det betyder så mycket. Jag var även ledsen för att jag missat så himla mycket roligt de andra haft för sig under den tid jag var inlagd exempelvis. Älskar alla så mycket och vill inte skiljas från någon även om jag tror och hoppas att gymnasiet blir bra. Fick kramar från nästan alla när jag stod där med maskara på hela kinderna, jag kramade tillbaka och ville egentligen inte riktigt släppa då jag visste att det förmodligen var sista gången jag såg några av dem.
 
Efter avslutningen åkte jag hem och åt lunch, bakade en jordgubbstårta, tinade bullar, bakade små jordgubbstårtor som var äggfria och dukade fram på bordet. Vid 14.30 kom ett gäng kompisar och vi fikade. Nu undrar ni säkert om jag också fikade, och jag har svaret ni förhoppningsvis vill höra. Ja, jag fikade! Tog en bit jordgubbstårta för att utmana och det är ju ändå avslutning. Jag är bäst. Känns konstigt att säga det på allvar, men faktiskt så är jag jäkligt bra. Du också.
 
 
 
 
 /Tove
 

Internet vänner kan vara bra men också skadligt

Jag har alltid haft väldigt svårt att prata om min sjukdom med andra. Vad det beror på vet jag inte riktigt, om det är för att jag skämts för mina problem, om det är för att jag velat förneka problemen och dölja allt, om det är för att jag varit så rädd eller om det beror på något helt annat. Jag har ingen aning, men kanske en kombination av allt. När Hanna kontaktade mig fick jag för första gången någon jag vågade berätta saker och ting för. Jag försökte hjälpa henne och hon försökte hjälpa mig. Jag gick på samtal hos SCÄ flera gånger i veckan, men det gav mig ingenting. Jag ställde mig på vågen, skrek om den visade uppåt och bråkade med behandlarna och mina föräldrar om det var neråt medan min kropp var fylld av lycka. Hela mötena satt jag och stirrade ner i golvet och nickade eller skakade på huvudet. Det gav mig ingenting, utom att jag ville tillbaka och vara sjukare nästa gång. Visst, jag började äta och då blir psyket automatiskt bättre, men längre än så kom jag inte. Jag sa att jag mådde bra för att kanske bli utskriven och då kunna köra på samma väg jag tidigare varit på. Men eftersom att ångest inte alltid går att styra trodde ingen på mig. Då började jag istället att söka bekräftelse genom ångestattacker och att vägra måltider. Ville visa hur jäkla dåligt jag mådde inombords. Hanna fanns alltid kvar, även om hon själv mådde dåligt fanns hon där för mig. Att prata med henne gav mig nog mer än att fara fram och tillbaka till SCÄ, psykiskt i alla fall.
 
Jag själv har inte kontaktat jättemånga med samma problem, även om jag tagit initiativet i vissa fall. Men alla dessa vänner jag haft kontakt med på internet har hjälpt mig. Inte alla givetvis, men det gäller att bryta upp kontakten med folk om du känner att dem drar ner dig. Även om man dras till sådana som ger en tips på att gömma mellanmålet, eller på hur du ska träna bort näringsinnehållet i lunchen utan att någon märker så är dem inte bra för dig. Jag vet själv att det är svårt, för sjukdomen älskar de "vännerna" och vill mer än allt annat hålla kvar. Därför känns det säkert som om du också vill ha kvar dem. De är säkert superfina personer innerst inne men dem är också helt uppslukade av sina tankar att dem inte vet vad dem ska göra. Du behöver arbeta med dig själv nu, så ta en paus. En paus från de som drar ner dig men håll kontakten med de som hjälper dig på vägen. Ni kan alltid ta kontakt igen när båda mår bättre om ni kommer bra överrens som personer. All kärlek till er.
 
/Tove

Hultsfred

Är på Hultsfredsfestivalen och har det allmänt överbäst med Elin. Kämpar på med maten och ångesten och trots en dipp då jag bars ut ur publikhavet så kom jag igen och nästa konsert (med two door cinema club) var typ den bästa ever.

Imorgon är det skolavslutning för mig och Tove. Det känns konstigt att gå ut åttan med cirka 85% frånvaro den här terminen och kanske 65% i höstas (haha ja, jag tycker det är kul att räkna). Men det är så läget är och jag får acceptera det. Det här är en lång process som inte bara behandlar en svår anorexi utan såren i psyket som skapats av denna. Att få bukt med ångesten kommer ta tid men jag har ett helt liv och saker och ting kommer lösa sig tillslut om jag bara orkar fortsätta.

Puss

/Hanna

Tv-dinner

Lax m. grönsaksröra och färskpotatis + mjölk. Åt detta med mamma framför Justin Bieber dokumentären på Svt1. Jättebra avledning att titta på tv samtidigt som man äter, så om ni inte provat - gör det. /Sandra

Om att misslyckas och lyckas

Alla dagar är inte dina bästa dagar. Bara för att du inte klarade av att äta den där mackan själv i skolan betyder inte det att du har misslyckats totalt. Det betyder inte att nu är det inte någon idé att äta alls för du missade ju ändå den där mackan. 
Jag har en tendens att se allting väldigt svartvitt. Antingen har jag lyckats eller så har jag misslyckats, vad det en handlar om. Men det finns en mycket större gråzon mellan att misslyckas och lyckas och även om det alltid är kul att lyckas så ligger större delen av livet där i mitten. Du kan inte vara perfekt i alla situationer men du kan acceptera att du inte är det och det gör allt så mycket bättre.
 
Ibland när man verkligen vill bli frisk till tusen procent så går det ändå inte riktigt vägen för att något blir för svårt men att då falla tillbaka hela vägen bara för att den där lilla grejen gick snett är det sämsta man kan göra. Alla har dåliga dagar och vissa dagar får vara dåliga. Då kan man gå och lägga sig och sedan vakna nästa dag och börja om. Det är okej. Pressa dig inte till det yttersta för det gör bara att du kraschar tillslut. Du är bra som du är.
 
 
/Hanna

Bal 2013

Igår var dagen då det var dags för bal kommen. Jag har aldrig varit taggad för bal eller fester över huvud taget under den period jag varit sjuk. Alltid varit rädd för att behöva äta diverse olika saker som serveras för att inte vara otrevlig. Jag har oroat mig väldigt mycket inför just balen, speciellt inför matdelen då jag visste att det skulle serveras både varmrätt och efterrätt. När jag fick reda på menyn blev jag ännu räddare. Till varmrätt skulle vi få kyckling inlindad i bacon, klyftpotatis och sås. Bacon har jag inte ätit på hur länge som helst då det varit väldigt svårt. Tankarna snurrade, kanske skulle jag kunna peta bort baconen och lägga det åt sidan på tallriken och komma med ursäkten att jag inte tyckte om ifall någon frågade. Fast vänta lite, är det här mina planer eller anorexins planer? Anorexins, men jag var övertalad till att det var det jag ville. Men jag vill inte längre lyda alla direktiv jag får av mina tankar, så jag bestämde mig för att äta allt som huvudrätten bestod av, vilket jag lyckades med!
 
Sen till efterrätten, chokladmouse. De ända sötsakerna jag ätit är glass... Och sen fikan med alla fina vänner på fåtöljen då. Men chokladmousse? Kunde inte bestämma mig hur jag skulle göra. Kanske ska jag säga att jag ätit fast jag inte gjort det till mina föräldrar, då slipper jag ju även kvällsmellis? Precis innan jag åkte dit beslutade jag mig för att äta den också. Var fortfarande fast besluten när den kom in på bordet. Tog ett par tuggor mousse och åt upp jordgubben men sen klarade jag tyvärr inte mer. Känslan av att allt fastnade på mig direkt var väldigt påtaglig, ångesten steg sakta och jag ställde ifrån mig glaset. Kände att det var bättre än att låta resten av hela kvällen styras av alla tankar. Det var jobbigt efter också, men eftersom vi hade det så kul gick det över när vi började dansa. Ett annat framsteg var att jag även berättade för min mamma när jag kom hem att jag inte klarade att äta upp den, det hade jag inte gjort om vi backar bandet ett tag. Bästa kvällen och jag älskar alla (ok nästan alla) så mycket!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 /Tove
 
 

Q&A del 2

Är sötpotatis gott? Smakar det något speciellt? Kraaaam
 
Sandra: Ja!! Den har en mjukare konstinent än potatis och lite sötare i smaken. Prova! Kram
 
Saknar er så mycket det var så kul när alla vi träffades Tove och Hanna! Men till frågan 

Smygtränar ni fortfarande? 
Kramar❤
 
 
Tove: Nej, absolut ingenting. Längtar inte tillbaka till tiden då jag gjorde det heller. Det är så frukansvärt hemskt och det äter upp ens tankar. Att få träna nu, på riktigt, utan att dölja det för alla är så mycket mer värt och man kan njuta av det på ett helt annat sätt.
 
 
Är det någon skillnad på scä- och bupskolan, vad skiljer isåfall? kämpa på alla tre, det är när jag läser er blogg jag har kraft att kämpa vidare

Sandra: Jag har ingen aning hur bupskolan går till faktiskt, men kan tänka mig att den går till på liknande sätt. Åh vad glad jag blir att vi kan hjälpa dig och förhoppningsvis andra. Puss på dig och kämpa vidare!
 
Tove: Aldrig satt min fot på bupskolan, så kan tyvärr inte svara på detta. Men kan bara säga att läraren på SCÄ-skolan är super! Så snäll.
 
Hanna: Har heller aldrig gått på bupskolan även om jag spenderat många, långa timmar på bup. Någon som har gått där som vet?
 
Hade du missat ett mellis här eller? För det där är ju som en frukost egentligen eller två mellis? 
Har man individuella?
 
Tove: Skrev om det här i ett annat inlägg, men alla har samma grundschema sen korrigeras det efter hur vikten går. Jag har väldigt hög förbränning, verkar det som, därför måste jag äta så pass många tillägg hela tiden.
 
Finns din gamla blogg kvar? Om den gör det vad heter den?
 
Hanna: Nej den finns inte kvar. Vilket är bra för alla inblandade.

Bra eftermiddag!

Hej igen. Har haft en ovanligt bra eftermiddag idag faktiskt, om man syftar på hur mitt mående har varit. En av mina killkompisar fyllde år, så jag och några andra firade honom hos en annan kompis. Var först osäker på om jag orkade gå dit, men "tog mig i kragen" och gick dit. Hade verkligen jättetrevligt, och kunde även känna små miniglimtar av äkta glädje. Det handlar bara om ett litet skratt som varar i 2 sekunder, men för mig är det verkligen guldvärt. Efter det behövde jag åka hem för eftermiddagsmellis och sedan åkte jag till hästen och skrittade runt sjön. Nu är dock hela mitt psyke och kropp helt slut, sjukt vad jag blir trött av socialt umgänge i några timmar och sedan direkt därpå fixa hästen, suck. Men när kroppen är helt rehabiliterad och är hälsosam kommer energin haka på, förhoppnigsvis (JO!). Men ja, ville bara säga det, om ni tycker sånt här är lite kul och lite peppande att läsa? Kommentera gäääärna. Kram :) /Sandra
 
 
Haha inte så charmerande bilder direkt men jaja.. 
 

Håkan

Som kompensation för min kameramiss igår så kommer här ett bildinlägg från min Håkanhelg. All bildcred till Elin (http://elingry.blogspot.se/). Hon är så himlahimlahimla fin så det är inte sant. 
 
 
När jag kom på fredagen vandrade vi ut till en hästhage och fotade en del. Här har vi finaste Elin själv.
 
Och här har vi mig haha
 
 
Man är la avslappnad o cool.
 
 
Vi lekte hängagubbe med Håkancitat i sådär tre timmar ungefär. Det ägde. 
 
 
27000 människor samlades. Helt jävla sinnessjukt. 
 
 
Och här har vi honom. Bästabästabästa Håkan Hellström. Så otroligt bra var han helt stört. 
 
 
Konserten avslutades med fyverkerier. Fick mest massa flashbacks till kent vilket kändes sådär men ändå fint avslut. 
 
I övermorgon kommer Elin upp till Stockholm och då ger vi oss ut på nya äventyr igen. Hultsfred står på schemat där vi ska se bland annat Two Door Cinema Club, Phoenix, Arctic Monkeys och Daughter. Så fantastiskt pepp och om ni vill så får ni bilder på det också!
 
/Hanna
 
 

Just wanna make it clear

"Men vi tog en promenad direkt efter så det kändes bra...." Lät som lite kompensationstänk där?
 
Angående detta inlägg.
Jag kan tänka mig att många säkert funderade över samma sak, så därför vill jag bara vara lite mer tydlig. Eftersom jag har två promenader/dag så utnyttjade jag alltså en efter den frukosten. Därför blev det liksom ingen extra promenad just på grund av den frukosten, utan bara att vi tog den direkt efter för då lättar min ångest. Självklart så finns kompensationtänket där, men det är egentligen ingen kompensation bara att vi tog promenaden tidigare. Det är säkert många som anser att man bör vila efter alla måltider, och ja det är det bästa och tro mig vi brukar inte gå direkt efter mina måltider, utan bara när det är lite svårare maträtter, men vi har bestämt så för att det inte funkar annars. När jag är i mål kommer jag ju kunna vila efteråt oberoende på vad jag äter :)
 
/Sandra

Utmaning

Hej! Igår när jag var hos min behandlare så bestämde vi två utmaningar som jag skulle genomföra fram till torsdag. Den ena var att vi skulle äta ute (som inte var sushi) och den andra att jag skulle ta en lingongrova till frukost. Igår åt jag ute, fiskgratäng med potatis, och idag åt jag en lingongrova till frukost. Det var självklart lite jobbigt, men vi tog en promenad direkt efter så det gick bra. Jag tycker det kan va bra att riva av jobbiga saker, annars oroar jag mig för det hela veckan. /Sandra

Regn regn

Idag har regnet öst ner i omgångar men jag har ändå haft en väldigt mysig dag! Kort skoldag först där vi övade vals inför balen i morgon, städade och åt lunch.

Nu på eftermiddagen träffades vi alla och åt mellis tillsammans, pratade, gick en promenad. Alla betyder jag, Sandra och Hanna haha. Verkligen mysigt. Alltid lika kul att träffas tycker jag! Vi satt på ett mysigt espresso house på Södermalm/Stureplan och åt vårat mellis. Jag hade med mig kesomellanmål och en frukt, Sandra en Raw Bite Cashew och ett äpple, Hanna hade en hemmagjord hallonsmoothie och beställde även en kopp te!

Tyvärr glömde Hanna kameran, men det är lätt gjort. Tror ni överlever!

/Tove

Om Håkan Hellström och att vara psykiskt sjuk

Som jag berättade förut så skulle jag gå på Håkan Hellström på lördagen, det vill säga i förrgår. Precis som jag sa infann vi oss klockan 05.00 på Slottsskogsvallen tillsammans med drygt 200 andra som senare vid tolv tiden hade växt till 1000 och när konserten drog igång 27000 personer. Ganska sick. 
Jag skötte maten och drickan precis som jag skulle och trots att jag frös i några timmar eftersom det var svinkallt (läs tolv grader) så gjorde jag ändå mitt bästa för att hålla mig vid positivt tänkande och kroppen i form. Men när insläppet började närma sig sa min kropp i från. Jag blev svimfärdig, mådde jätteilla och väldigt dåligt psykiskt. Tänker inte gå in på detaljerna eftersom det kan trigga men i korta drag var det som hände att jag bröt ihop, grät, fick en ångestattack och hamnade i sjukhustältet redan innan konserten ens börjat. Alltså förlorade jag platsen jag köat för i femton timmar. 
 
Inget av det här berodde på att jag ville bryta ihop. Att jag ville visa mig sjuk "jag har för instabilt psyke för att klara av någonting". Nej. Det här var dagen jag sett fram emot sedan avdelningen. Tuggat för, levt för. Jag hade gjort mitt absolut allra bästa för att klara av konserten och när måendet började gå ned höll jag ihop i flera timmar tills jag tillslut tappade kontrollen. Jag kunde inte styra ångesten, jag kunde inte styra att stå kvar, jag kunde inte styra mitt beteende eller mina tårar. Jag kunde inte kontrollera de känslor som blossade upp så starkt trots att det var det mesta jag ville i hela världen. 
 
Det är det här det innebär att vara psykiskt sjuk. Sjukdomar är inget man kan kontrollera och för mig förstör de inte bara vardagen utan även de få stunder då jag planerat att vara lycklig på riktigt. Visst har jag mått dåligt cirka alltid men jag har inte varit psykiskt sjuk sedan anorexin och jag har inte haft panikångest innan jag började tävla i att vara sjukast. Det som först var en strävan efter att vara sjuk byttes ut mot en okontrollerbar ångest och djup, djup depression. Jag önskar så innerligt att jag inte hade klivit på karusellen. Att jag inte hade haft en vilja att bli sjuk för att sedan bli riktigt psykiskt sjuk. Att jag hade brutit depressionen innan den spårade, tagit hjälp tidigare och när jag väl fick hjälp i våras tagit emot den istället för att vänt tills allt gått för långt. 
Det är inte för sent än det är inte det jag säger. Jag är inte förlorad för all framtid bara för att jag inte simmade mot land innan jag hamnade under ytan utan det utan grejen är den att jag förlorar så mycket tid jag kunnat använda till att vara lycklig. Tid jag hoppas att ni inte också förlorar. Men ger jag upp nu förlorar jag all tid i världen.
 
Att säga till mig själv att jag hanterade situationen igår bra är... svårt. Men det gjorde jag. För när ångestattacken börjat lägga sig och jag satt i sjuktältet så ringde jag mamma - något jag aldrig skulle gjort för några månader sedan. Det var verkligen hjälpsamt för hon freakade inte alls ur som jag trodde utan föreslog lugnt olika lösningar på de kommande timmarna. Efter vissa komplikationer och mindre nöjda sjukvårdare så gick jag från sjuktältet och stod i utkanten av innergården (hade band eftersom jag köat så trots att jag gått i från och förlorat min plats så hamnade jag ändå bland 1/5 av de främsta men fick ändå stå en bit ifrån alla). Det löste sig alltså tillslut och Håkan var så otroligt bra. Jag svimmade inte vilket jag definitivt hade gjort om jag hade stått kvar och fick därmed se hela konserten. Saknade Elin men i trygg förvissning om att hon hade det bra i folkmassan kunde jag också njuta tillsammans med två fina vänner som efter ett tag kom ut i publiken. 
 
/Hanna
 

Granola

Va är det för musli/granola?

Svar: Jag brukar variera mig mellan Paulun's müsli, granola och deras superflingor. Men på bilden åt jag deras granola med mullbär & kardemumma. /Sandra

Fil, flingor och jordgubbar

"hur många jordgubbar ses som en frukt?"
 

Enligt den lista jag fått motsvarar 15 jordgubbar en frukt, men det varierar ju förstås beroende på hur stora jordgubbarna är. Tar du alla de minsta i förpackningen måste du ta fler, är det bara stora färre. Tar man både stora och små så väger de upp varandra vilket är sundast i längden. Därför skriver jag inte ned exakt hur många gram man ska ha utan ibland blir det lite mer och ibland lite mindre.
 
Till kvällsmellis idag åt jag 2 dl a-fil, 2 dl Kellogs K-special och 15 jordgubbar. Orkade inte skiva alla så åt en del vid sidan av haha. 
 
 
/Hanna

Prestationsångest del 2 - vad man kan göra åt det

Förra prestationsångestinlägget (som ni hittar här SANDROS HELP ME ATT FIXA SÅ DET BLIR EN SÅDÄR COOLISCH LÄNK) handlade om prestationsångest som fenomen (dock blev det ganska rörigt och dåligt NEJ! Där kom prestationsmonstret igen och sa att jag skrev ett dåligt inlägg men det var faktiskt precis så bra som det var. Eller vad tycker ni?) Därför tänkte jag att det här skulle handla om hur man gör sig av med prestationsångest. Jag har själv inte lyckats än eftersom det är ett långt och krävande arbete eftersom det är ett helt livs vanor och beteenden som ska brytas men jag har fått en massa tips från DBT (som är den terapi jag går för det som inte har med ätstörningen att göra).
 
Det prestationsångesten gör är kort och gott att invalidera en själv. Att man validera någon innebär att man bekräftar någons beteende, både genom bara ren acceptans och genom beröm. Invaliderar man sig själv betyder det att man inte accepterar sina egna handlingar och resultat och att man överöser sig själv med massa negativa saker. Så här kan det se ut i mitt huvud:
 
"Jag fick B historiaprovet"
"Din jävla idot ditt fucking mongo du är helt jävla cp du förtjänar inte att leva HUR FAN KAN DU INTE FÅ A VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG alla hatar dig du är så jävla ful och dina betyg suger du som var så bra förut men så skulle du fucka upp allting kolla på xx hon har så mycket bättre betyg än dig varför kan du inte bara skärpa dig din lata idiot alla är så mycket finare än dig varför kan du ALDRIG vara bra på NÅGOT tjock är du också ew äcklas av dig"
 

Osvosvosvosv i all oändlighet. Det handlar inte bara om betyg utan exakt samma harang kan komma om jag tycker mig ha skrattat lite för länge åt ett skämt, inte sprungit i trappen, spelat fel på keyboarden, ja precis vad som helst.
 
För att bryta något som är så otroligt invaliderande måste man börja validera sig själv istället. Börja med t.ex. dina betyg. Varje gång prestationsmonstret dyker upp i huvudet och säger att du borde ha pluggat lite mer, fått ett bättre betyg, skrivit en längre uppsats osv så konstaterar du att tankarna finns där men du gör inget åt dem. För det är just bara tankar och om du inte matar tankarna genom att göra som dem säger så kommer inte heller ångestkänslorna komma. Till exempel såhär:
 
"Jag fick B på historiaprovet"
"Din jävla idiot.."
"Jag fick B och det är okej. Det är det"
 
Upprepa upprepa upprepa tills det sitter och när det gör det kan du lägga till validerande saker som "jag gjorde mitt bästa", "jag behöver inte vara bäst jag är bra ändå", "jag är en lika bra människa fast jag inte fick högsta betyg". Och när ångestkänslan kommer så låt den finnas för den skadar dig inte så länge inte du tillåter den att tvinga dig att göra något (så som att inte äta). För känslan kommer att försvinna bara du står ut. 
 
/Hanna

Rester blev till en lunch

Resterna från grillmiddagen igår blev min lunch. Färskpotatis, kött, grillad majskolv, sallad på vattenmelon, honungsmelon och jordgubbar!

/Tove

Svenska Jordgubbar

Har varit ute på mitt andra landställe idag med pappa och åt detta till eftermiddagsmellis där. Nu är jag iallafall hemma igen men ska om en stund gå över till en kompis. Har inte riktigt orken att socialisera mig i flera timmar men det blir väldigt mysigt att träffa dem andra en stund iallafall! Det är en stor morot för mig för att bli frisk, saknar verkligen den där orken och den där livsglädjen. Hoppas er dag varit så bra som den går. /Sandra

De senaste dagarna

Hej våra bästa bloggläsare! Jag har inte riktigt haft tiden att skriva ett längre inlägg de senaste dagarna då jag har haft skolavslutning, jag har följt med mina vänner på hästtävling och jag har varit på landet. Men jag har tagit lite bilder så tänkte slänga upp dem här. 
 
Hade skolavslutning i onsdags. Vi hade avslutning i klassen och jag fick prata lite betyg med mina lärare. Är faktiskt stolt över mig själv för att jag faktiskt får betyg i alla ämnen och har klarat varenda prov trots att jag inte varit i skolan nästan en sekund den här terminen och andra konsekvenser hela året. Sedan åkte jag och tjejerna in till stan, dem åt lunch och efter en liten stund behövde jag åka hem och äta lunch med pappa.
På kvällen åkte jag med bland annat Elsa (som syns på bilden), till en tjej som hade en avslutningsfest! Elsa är förresten min bästavän och pärla. Ni anar inte hur mycket hon har hjälpt mig och utan henne hade jag inte varit där jag är idag, hon är verkligen BÄST. 
 
Några av mina vänner tävlade i torsdags på nationaldagen. De var så duktiga och vädret var toppen. Gick upp klockan 6 så var stört trött dock eftersom jag var ute dagen innan, men deras klasser var klara vid halv 1 så då hämtade pappa mig. Då slog vi ihop både lunch & förmiddagsmellis eftersom han inte hade möjlighet att komma tidigare och eftersom jag inte klarar ansvaret själv att äta. 
 
Idag har jag varit på landet med mamma. Skönt att komma bort från stan när man inte mår bra, har haft extra ångest och annat skit de senaste dagarna och har varit så fruktansvärt ledsen över att ätstörningen förstår så himla mycket för mig och för min familj. Men det kommer bli bra, jag vet vad som krävs. Åt i princip samma sak till både lunch & middag, bara att det blev lax till lunch och kyckling till middag. Det är olivolja på grönsakerna så ni inte blir oroliga och för att jag vet att ni vill veta ;) lol
 
/Sandra

Fri till slut

(Rubriken är en håkanlåt hehe)

Sitter på tåget till Göteborg, Elin och Håkan Hellström. Så gaaaaalet pepp. Bokade biljetterna när de släpptes då jag var inlagd på avdelningen. Kom ihåg att jag hade sån panik för att internet där var så segt haha. Fick biljetter utan problem i vilket fall men ni som också älskar att gå på konserter förstår paniken.

Imorgon är det alltså dags, det jag kämpat för i månader. Sommaren som jag överlevt våren för att få uppleva börjar idag. Är så taggad så det är inte klokt. Ana ska inte få förstöra den här helgen för mig!
Senaste gången jag var på en stor konsert var i augusti då jag såg kent för sista gången den sommaren. Då svimmade jag eftersom jag inte hade tagit hand om mig själv ordentligt. Fick spendera resten av konserten i ett sjukhustält bakom scenen och missade elever/cowboys. Den här gången ska jag alltså inte återupprepa det misstaget utan jag ska äta och dricka som jag ska samt inte tänka massa destruktiva saker som leder till ångest.

Köar från fem imorgonbitti ses vi där?

/Hanna

Sömn

Jag har länge haft sömnproblem, nu har jag väldiga problem med mardrömmar vilket gör att jag vaknar mångamånga gånger per natt men tidigare när jag åt för lite och i början när jag började med matschema så hade jag jättesvårt att sova och kunde ligga vaken i flera timmar. När jag började på Scä så berättade jag om mina sömnproblem och min läkare ordinerade näringsdrycker till mig på kvällen utöver vanligt mellis.
 
Som ni kanske förstår var jag inte jätteglad över dessa näringsdrycker och slutade med dem några veckor senare men trots mitt hat mot drycken så märkte jag hur mycket snabbare jag somnade och hur mycket bättre jag sov. Bättre än på många år. Sedan satte mardrömmarna in men det är en annan historia.
 
Anledningen till att jag somnade bättre med extra näring på kvällen beror på att när man äter för lite så cirkulerar alla ens tankar runt mat. Detta beror på att hjärnans primära uppgift är att skaffa näring för att man ska överleva och om man går och lägger sig utan att ha ätit ordentligt slappnar hjärnan inte av eftersom den vill ut och skaffa mat. Den vågar inte låta kroppen falla i sömn eftersom den är rädd för att man ska dö under natten. 
Ni förstår hur dåligt det här är för kroppen. Ännu en anledning till att äta ordentligt - man får sova.
 
Om ni äter för lite och har svårt att sova så är det verkligen värt att testa att äta något extra på kvällen. När jag hade gått på matschema någon månad så kunde jag somna en halvtimme efter att jag gick och lade mig, så himlahimla skönt. Inte minst för att man slipper ligga vaken och tänka. Eller googla på matbilder... Usch det är verkligen så himla ovärt att ligga vaken hela natten och kolla på söta, färgranna bakelser, choklad, bacon osv men aldrig tillåta sig äta något nä man kan slippa hela den ångesten och låta tankeverksamheten användas till något vettigare genom att bara äta bra. 
 
/Hanna

Prestationsångest

När jag först började tänka på anorexia för sådär fem år sedan (var redan sjuk då men många år från att inse det själv) trodde jag att det bara var sådana som redan hade det "svårt" som blev sjuka i anorexi. Sådana som t.ex. har problem hemma, blivit mobbade eller har psykiska sjukdomar så som borderline. Sådana personer har förstås en större tendens än snittet att få ätstörningar och jag räknas väl in där till viss del eftersom jag mådde dåligt redan innan jag fick anorexi. Men jag räknas lika mycket till den andra gruppen, de prestationsdrivna tjejerna som gör allt för att uppnå perfektion. 
 
Jag har i hela mitt liv haft en otrolig prestationsångest. Främst märks den väl i skolan där jag inte är nöjd om jag inte får högsta betyg och ibland räcker inte det utan jag måste få A++ eller kommentarer som "du är den bästa elev jag någonsin undervisat". Men redan innan jag började skolan drevs jag av prestation det var dock inte förrän i sexan när jag började få betyg på arbeten som allt uartade. 
 
Det är inte bara ett sammanträffande att jag och Tove går i samma skola och att vi två plus en tjej till från vår skola var tre av de åtta personer som var inlagda på Familjevårdsavdelningen samtidigt. Vi går i Kunskapsskolan, en skola som syftar i att man ska ta eget ansvar och att man kan jobba vidare hur långt som helst. Detta resulterar i otroliga krav på varje elev och framför allt tjejer som tävlar i betyg men också i skönhet. Jag vet att det här inte bara är ett fenomen som återses på vår skola utan det finns sådana här tjejer i varje skola i hela landet.
 
För det handlar ju inte bara om betyg utan samma tjejer som sliter för sina betyg försöker också bli smalast. Ingenting är okej före perfektion. De börjar banta för att bli vackare och all hjärnkapacitet som de här smarta tjejerna faktiskt har går åt till att utveckla en ätstörning. Bara för att man inte kan vara nöjd med sig själv.
 
Dagens ideal och krav på tonåriga tjejer är helt sinnessjuka och det finns ingen som ser. Inte förrän man svultit sönder sin kropp. 
 
Jag önskar så innerligt at jag bara kunde ta all er prestationsångest, lägga den i en låda av betong och sända ned den på havets botten för ingen annanstans än där förtjänar den att ligga. Ni är så himla fina som ni är. Vi är så himla fina som vi är. Vi duger och hur mycket vi än kämpar med att bli perfekta kommer vi aldrig bli det om vi inte accepterar oss själva just som vi är. Att börja dra ned på maten kommer aldrig någonsin göra att du mår bättre utan det kan sluta med att du sitter där om fyrtio år på Scä's vuxenvårdsavdelning, utan vänner eller familj och med en kropp som håller på att ge upp efter alla år av viktnedgång.
 
Lyssna inte på monstret!
 
/Hanna

Sommar

Japp, nu är sommaren här på riktigt. Solade hela förmiddagen med paus för måltider. På eftermiddagen åkte jag in till stan och mötte mamma efter hennes jobb. Vi skulle shoppa lite kläder åt henne samt leta en present.

Träffade även på Hanna, ja precis, vår blogghanna inne på Åhléns. Superkul! Var så längesen nu känns det som. Mamma och jag fick inte med oss så mycket kläder hem men jag köpte två rawfood bars inne på Life-butiken i gallerian och sen köpte vi jordgubbar på Hötorget. Nu ska vi äta middag ute i kvällssolen. Juste, hoppas ni haft en fin nationaldag!

/Tove

Eftermiddag

Precis intagit detta mellis: naturell yoghurt, pauluns superflingor + 1 banan. /sandra

Raw bite

Testade Raw Bite för andra gången, den här gången med smak av lime, ingefära och chili. Godare och framför allt fräschare än kokos som jag testade förra gången (även om den var jättegod den med!)

Jag har haft nötfobi i flera år så det här är verkligen ett bra steg på vägen mot att kunna äta nötter. Nötter är så himla bra för det är så smidigt, naturligt och fullt av bra näringsämnen som kroppen gillar. Det är extra bra med raw bite eftersom det bara innehåller nötter, frukt och vad det nu är smaksatt med.

Anledningen till att jag vågat utmana min nötfobi är för att jag ska gå på massa konserter i sommar (Håkan på lördag!) och där behöver jag ta med mig något smidigt mellis istället för en stor flaska med dricka och en burk som inte går att slänga.

För att få ett fullt mellis behövs en raw bite och en banan. En banan motsvarar två äpplen eller två apelsiner.

/Hanna

Q&A

klarar ni att äta liksom vad som än bjuds och så? asså typ utan att tycka att de är onödigt att ha exempel skinka runt kycklingen, eller steka något eller ha pasta istället för potatis eller ha smågrejor som gör att måltiden blir mer energirik liksom?
 
Sandra: Nej jag klarar inte av att äta vad som än bjuds på. Men samtidigt så bestämmer jag ju inte vad jag ska äta till middag, utan det gör mina föräldrar, men det är inte så att de serverar pizza sju dagar i veckan för det. De gör måltiderna så att de har ungefär samma energimängd, och ibland blir det kanske lite mindre och ibland lite mer så det jämnas liksom ut. Men om de t.ex. steker potatis så kanske de har lite mindre sås. 
 
Tove: Jag äter allt, i princip. En otrolig skillnad från förut vilket nog de flesta av er vet. Vi varierar kosten. Äter pasta ibland, potatis ibland och ris en annan dag. Bulgur får vi också in. Vad vi äter till varierar också, men helt normala saker med sås och tillbehör.
 
Hanna: Svarar typ exakt samma sak som Sandra. Mina föräldrar lagar inte mat som jag inte äter men de lagar inte heller sådan mat jag skulle valt om jag fick välja själv.
 
och klarar ni av att ta ett glas som ett glas och att de inte ska vara två dl alltid eller typ mer musli eller flingor eller så? eller hur kombinerar ni ihop era måltider? ja harjättesvårt för att inte typ kombinera ihop massa alternativ själv som blir lika mycket som ett alternativ med bara yoghurt och musli exempel,...typ att då kan jag smula ner 2 knäckemackor och ha si och så många russin och nötter i så blir de mer värt än bara 1 dl musli osv..
 
Sandra: Mina föräldrar kan ögonmåtta upp 2 dl dricka och andra livsmedel eftersom de mätte upp ibörjan av behandlingen så det sitter liksom i benmärgen. Men om det är ett "nytt" format/stort/litet glas/skål whatever så mäter de upp om de är osäkra på hur mycket ex. 2 dl rymmer i det glaset. Eftersom de ögonmåttar blir det kanske inte alltid just 2 dl, utan ibland blir det lite mer eller mindre, både utav mjölk, yoghurt, flingor mm. Jag förstår att du har jättesvårt att kombinera ihop själv, det har jag också, man blir osäker på om det är mer/mindre än vad det ska vara, därför kan det vara skönt att äta enligt mellanmålsförslagen ibörjan. Ju mer näring till hjärnan du får, ju klokare kommer du bli och då kommer du inte bry dig lika mycket om det blir lite mer kalorier hit eller dit :)
 
Tove: Jag ögonmåttar också, men när jag tar dricka osv är jag tyvärr fortfarande väldigt noga med att det bara får bli till ett visst streck i glaset. Men läs Sandras svar igen, det stämmer bra på mig också.
 
Hanna: Gud vad Sandra är klok. Ingen idé att skriva något mer.
 
klarar ni av att äta sån där mat som är typ stekt eller så eller såsig utan att stryka av såsen eller flottet eller så? eller typ som när hanna (?) åt korv med bröd, kunde du äta de där flottiga utan att få panik eller torka av den? kram!
 
Sandra: Förut när mina föräldrar gjorde matlådor och sånt brukade jag ta upp t.ex. kycklingen och lägga den på ett papper så att "fettet" ramlade av när de inte såg. Ibland så kan jag stryka av ex. sås på kanterna av tallriken men som sagt så är det inget som är tillåtet av mina föräldrar och de har stenkoll på mig, så om jag gör det kommer det ändå sluta med att jag får äta upp det jag smetat ut på kanterna ändå. Sedan så är det bara ett dumt beteende och lite mer sås kommer inte göra någon direkt skillnad. Dessutom så är det fruktansvärt att se att man gått upp i vikt trots att man fuskat, så det är verkligen inte värt det. Och du, torr mat är faktiskt ingen hit även fast monstret inuti mig skriker på mig just nu. ;)
 
Tove: Samma sak här, fast kletar inte sås längre men gjorde förut. Torkade ofta av fettet från livsmedel med hjälp av papper när paniken blev för stor. Inte bra, alltså inget ni bör börja med. Kram.
 
Hanna: Vad gäller just den där korven måste jag erkänna att jag torkade av den med pappret man får till. Annars är det inte så att jag torkar av all mat som stekts men om jag tycker att något ser flottigt ut så gör jag det fortfarande. Men det är bara dumt för det gör varken till eller från energimässigt. Det enda som händer är att man matar tankarna och sätter upp nya tvång för sig själv.
 
har du keso istället för smör eller hur "vågar" du ha keso under också? har du kommit så långt att du vågar ta lite extra ibland för de är gott eller har du keso och skinka som ett anpassat alternativ? <3
 
Sandra: Den där bilden tog jag när vi precis börjat gå hos BUP innan jag blev skickat till SCÄ, då tog jag keso istället för smör. Så nej jag äter inte keso nuförtiden för att det är för "magert" för tillfället, och jag har tyvärr inte kommit så pass långt att jag kan ta extra osv. Om jag nu ska äta keso så måste det vara ovanpå smöret och det vågar jag inte än. Sedan AVSKYR jag smör hur anorektiskt det än låter men det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra, så längtar verkligen till dagen jag får sluta med det.  

Att göra rätt val

Varje dag är en ny dag då du har möjlighet att ta en mängd val. Du kan välja att hoppa över den där måltiden du fått tillåtelse att äta själv och på så vis gå ett steg mot det sjuka. Mot sämre betyg för att du inte orkar, mot inga vänner kvar, mot sorg, ångest, gråt, en familj som förstörs, mot bråk och en långsam pina som kan sluta med döden.

Eller så kan du välja att äta den där måltiden, eller åtminstone berätta för dina föräldrar/behandlare att det inte gick så att ni kan komma på nya lösningar. Då tar du ett steg mot det friska. Ett steg mot frihet, vänner, glädje, drömmar, resor. Att kunna gå och lägga sig på kvällen och önska att det ska bli nästa dag för att man har saker att se fram emot. Istället för att ligga där sömnlös och räkna minutrarna tills nästa dag infaller och du måste börja om igen. Förbränna och inte äta. Spy och hetsa. Skada och svälta.

Jag vet att varje gång man tänker på det där får man panik för att det känns som att man missar hela sitt liv. Som att man måste bli frisk NU annars är allt ett totalt misslyckande. Ångesten stiger i takt med paniken och det hela slutar med att man svälter sig ännu värre/tränar ännu mer/spyr mer eller vad det nu kan vara. För det är det enda verktyg man har för att hantera ångesten när allt känns så där oöverkomligt stort.

Försök istället att tänka i det lilla. Det är svårt för man är så inkörd i tankebanor där man planerar månader fram över hur många kilon man ska gå ned osv. Men det går, man måste bara träna, träna och träna.
Varje gång du står inför en situation, det kan vara vad som helst allt från att smygträna i skolan till att smeta ut sås på tallriken, så gå emot. Säg att just den här gången tänker jag faktiskt gå mot det friska. Hur det blir i nästa beslut får vi se men just nu i stunden väljer jag livet.

För varje gång man gör det blir det lättare. De inkörda spåren ändras och man byter ut destruktiva mönster till konstruktiva. Det är svårt men det går.

/Hanna

Dagens middag

Tonfisksalllad med bland annat potatis, ägg och en dressing av olivolja & citron. + ett glas soyamjölk. /Sandra

Svar på mitt lightinlägg

"Det här är dock något som har varit helt tvärt om för mig. Under hela min tid som anorektiker har jag i stort sett levt på sockerfria tuggummin och lightläsk, just för att att dricka en flaska Pepsi MAX gav mig energin att träna i en timme, trots att jag inte ätit på hela dagen. Helt sjukt när jag tänker efter!"
 
Helt sjukt precis som du säger. Jag vill absolut inte uppmana någon till att använda pepsi max eller dylikt på det sättet för det är så otroligt destruktivt och det enda man uppnår är att man förstör kroppen. Det är farligt på riktigt. 
 
"Det blir lite sådär dubbelt, eller hur? Å ena sidan är det en utmaning för dig att dricka lightläsk, å andra sidan ska man inte använda ligthprodukter. 
Liksom, min mamma skulle inte låta mig köpa lightläsk. Fast jag skulle heller inte se det som en utmaning..."

Jag håller med om att man egentligen inte ska använda light-produkter om man kan undvika det eftersom det finns en massa konstiga ämnen i det. Speciellt ska man inte dricka/äta lightprodukter i överflöd och framför allt inte byta ut vanliga matvaror mot detta eftersom man då missar en massa viktiga näringsämnen och så energin såklart. 
För mig var det en utmaning och jag kommer fortsätta dricka lightläsk utöver eftersom det höjer min livskvalité ett litetlitet snäpp.
 
"Om du själv skriver "Då är det så mycket roligare och skönare att kunna dricka något sött själv - utan att vara rädd för kalorierna." Varför tar du inte vanlig läsk då? 
Är du säker på att du inte lurar dig själv och att det faktiskt är kalorierna du är rädd för? Låter bara så himla konstigt att du vill kunna dricka sött utan att vara rädd för kalorierna, men ändå välja light... 

Du skriver också att du vill lära dig dricka så det blir lättare socialt och bland kompisar, men vad händer om dom inte har light? Klarar du det ändå?"
 
Klart att jag är rädd för kalorierna. Livrädd. Läsk är otroligt förbjudet och i dagsläget skulle jag inte dricka det på några vilkor, vilket är synd för läsk är ju så himla gott egentligen och framför allt dör man inte av några deciliter läsk i veckan. Eller liter för den delen. Inte går man upp i vikt heller. 
Men som ni vet är ätstörningen inte logisk och jag är långt ifrån frisk nog att klara av att dricka vanlig läsk. Men light var ett stort steg på vägen!
Jag kanske uttryckte mig konstigt med "utan att vara rädd för kalorierna". Det jag menade var inte att jag inte är rädd för kalorier utan att om man dricker light behöver man inte gå och oroa sig för hur många kalorier man fått i sig som jag skulle gjort om jag druckit vanlig läsk.
 
 
 
Det är jättekul att ni kommer med funderingar. Det ger en mer givande dialog för alla!
 
/Hanna

Instagram tips

Tänkte bara tipsa om ett grymt instagram konto: @fannielovisa
Hon har varit sjuk länge, men har nu byggt upp en fantastisk(!!) kropp med hjälp av bra och varierad kost. Hon är verkligen jätteinspirerande och ett grymt exempel på att man kan äta både kolhydrater, fett och inte bara torsk & kyckling som protein och även sötsaker då och då utan att bli stor som en elefant som våra (okloka) hjärnor tror. Gå och följ! /Sandra
 
 

En matdag

Vi har fått förfrågningar om någon av oss inte skulle kunna lägga upp en typisk matdag, så det tänkte jag göra nu. Observera att alla bilder inte kommer från samma dag.
 
Frukost:
3 dl naturell yoghurt, 2 dl flingor (Special K i detta fall), två mackor med pålägg. Som ni ser är den ena med skinka och gurka och den andra med ost och gurka, sen dricker jag även 2 dl apelsinjuice.
 
Förmiddagsmellanmål:
Ett aktivt råg med smör och skinka + ett glas mjölk att dricka.
 
Lunch:
Vet att detta inte ser gott ut, men en klassisk skollunch. Ris, gryta med fläsk och ärtor, morötter och majs vid sidan + ett glas mjölk.
 
Eftermiddagsmellanmål:
Detta varierar lite eftersom jag rätt ofta är med kompisar nu för tiden efter skolan. Till exempel gör vi smoothies ibland, annars tar jag med mig något. Är jag hemma brukar jag äta yoghurt, flingor, frukt och dricka.
 
Middag
Detta är även dagens middag. Stekt lax, färskpotatis, grönsaker och en kall sås på yoghurt, dill och basilika + måltidsdryck.
 
Kvällsmål:
Denna bild har ni sett förut, men äter alltid dubbelt mellis på kvällen, plus en extra dricka.
 
Så, detta är alltså en typisk matdag för mig. Förut åt jag ännu mer men eftersom att jag nu ska fokusera på att inte gå ner i vikt bara så har jag äntligen fått plocka bort lite från den extrema mängd jag tidigare hade. De dagar jag tränar äter jag mer än det här, bara så att ni tänker på det. Både mer mat och mer dricka!
 
/Tove

Långa svar

hur bestämmer du hur mycke typ dryck du ska ha? har du ett schema eller varierar de typ beroende på va du gör och så? och om du ska lägga till ngåot, vad ch hur bestämmer du vad de ska vara? 

Tove: Det är redan bestämt hur mycket dryck jag ska ha till varje måltid innan. Dock, de dagar jag tränar har jag ytterligare mer tillägg på matschemat. Så då blir det både mer dryck och lite mer mat.

och hemma när ni äter lunch och middag, är de era föräldrar som bestämmer vanlig mat som är normal i er familj så ska ni klara av att äta normalt av det? som sgt, att ni inte har något att säga till om att vissa ingredienser är onödiga eller att ni vill ha potatis istället för pasta eller att de ska va kokt och inte steekt eller att kycklingen inte ska vara inlindad i skinka eller liknande? eller att de är onödigt med den eller den såsen att ni lika gärna kan ta en annan då eller liksom småsaker som känns jobbiga liksom? hur besätmmer ni maten och hur klarar ni av att äta vanlig middagsmat likso? bara anpassa er efter resten av familjen typ? 
Hur stort ansvar tar ni själva, typ att hälla upp ordentligt med yoghurt och ta ordentligt med smör osv?
 
Tove: Nu har vi börjat äta ungefär som vi gjorde innan jag blev sjuk, vilket faktiskt känns skönt. Mina föräldrar bestämmer vad som ska serveras, men ibland kan dem fråga mig om jag har några önskemål. Jag kan äta i princip alla maträtter för tillfället. Kanske inte allt, men ni fattar poängen. Även om kycklingen är inlindad i skinka, som ditt exempel, så äter jag. Det hör ju faktiskt till maträtten, och det är inte farligt att äta det. Därför äter jag alla tillbehör, sås som sallad och andra saker.
Jag tar väldigt mycket ansvar för maten själv just nu, det är så mycket skönare nu när jag faktiskt klarar av det. Jag häller upp yoghurt, brer på smör, lägger upp mina egna portioner osv. Det var svårt i början men nu har jag ingen längtan av att gå ner i vikt, så ser ingen anledning. Går jag ner mer får jag heller inte åka på allt det jag planerat under sommaren, vilket jag inte vill riskera.
 
Hanna: Vi äter någorlunda normal mat hemma hos mig nu. Men mina föräldrar vet vad jag inte klarar av än och det äter vi inte, om det inte är planerat som en utmaning förstås. Det gäller att inte pressa på för mycket så det brister. Jag äter inte all mat som serverades på scä men om man jämför med vilka maträtter jag åt innan inläggningen och vilka maträtter jag äter nu så är det enorm skillnad. Så himla mycket godare att kunna äta spagetti och köttfärsås eller biff och potatis än bara bulgur och qourn. Jag kan tycka att mina föräldrar lägger till onödiga saker på maten men jag vet att de avväger allting så oavsett vad jag äter får jag rätt mängd mat. Det är en av de bra sakerna med att ha föräldrar som kontrollerar måltiderna - man slipper ta alla de där besluten själv.
Jag tar en del ansvar själv över maten.
 
Sandra: Mina föräldrar bestämmer vad det ska bli för mat, men de vet vad jag tycker är okej och jag kan ju alltid önska t.ex. potatis eller nått. Vi äter inte så som vi gjorde innan jag fick en ätstörning, men vi har alltid normala portioner och varierade måltider med utmaningsmåltider ibland. Jag kan ju alltid säga vad jag tycker är fel angående måltiden men det leder liksom ingen vart. De som läggs fram ska ätas upp annars blir det andra konsekvenser. Mina måltiders energimängd är i princip lika, ibland lite mer och ibland lite mindre. Så visst kan jag tycka att det känns onödigt med skinka runt kycklingen, men då kanske jag får lite mindre sås eller kanske en lite mindre måltid imorgon. Men sedan så måste jag upp i vikt så mina föräldrar snålar väl inte om man säger så.
Ibland får man anpassa sig efter familjen, men ibland om det verkligen inte går med en måltid som min syster kanske jättegärna vill ha så får jag ta rester från gårdagens middag. Jag tar inget ansvar kring maten själv, jag är inte där ännu. Så mina föräldrar sköter all uppläggning av mat, allt från potatisen på tallriken som smör på mackan.
 

Grillat

Vi åt ute i kvällsolen idag. Grillad fläskfilé, bakpotatis och turkisk yoghurt + mjölk. /Sandra

Light utöver matschemat

Kvällens utmaning är riktigt svår (så so utmaningar ska vara). Att dricka pepsi max UTÖVER matschemat. Jag kommer alltså äta och dricka precis som vanligt men dricka pepsi max också.
Jättefånigt tycker säkert många men att bara dricka vatten utöver har varit en jätteutmaning eftersom man är så rädd att få i sig kalorier så att dricka något som efterliknar läsk som är så otroligt sjukt förbjudet är jättesvårt. Men det går. Svårast är nog att lita på innehållsförteckningen för även om det inte står att det innehåller nästan några kalorier så säger hjärnspöket att det är lögner. Men egentligen är det den som ljuger.

För mig är det inte själva smakupplevelsen jag vill efterlikna med att dricka pepsi max utan det är det sociala i att när alla andra äter chips och dricker läsk faktiskt kunna dricka något själv. Som det är nu när jag t.ex. sover över hos kompisar kalasar de på alla möjliga godsaker hela kvällen och jag får snällt titta på med ett hetsbegär i halsen för att sedan inta en macka och ett glas juice klockan nio. Då är det så mycket roligare och skönare att kunna dricka något sött själv - utan att vara rädd för kalorierna.

/Hanna

Att tillåta sig själv att vila

Varje dag går jag omkring med ångest som delvis handlar om att jag aldrig kan vara nöjd med vad jag har uträttat under dagen. Det spelar ingen roll om jag faktiskt varit i skolan, ute och sprungit, pluggat hemma och träffat kompisar ute på stan - känslan av att inte har gjort tillräckligt med saker finns där ändå. Trots att det är omöjligt för mig i skicket jag är i nu att göra fyra prov samma dag så är det vad tankarna tycker är minsta tillräckliga. Jag borde ha rört mig mer, skrivit längre på min uppsats, träffat fler kompisar, tränat mer på låten till skolavslutningen, läst i min bok, umgåtts med mina småsystrar, gjort julklapparna till nästa jul. Kraven blir bara fler och fler och jag måste prestera sen får jag vila. När jag är klar får jag vila. 
 
Alla dessa borden skapar sån ångest att jag blir manisk för att sedan kraschlanda och inte göra något på flera dagar för att det bara inte går. 
 
Vad jag borde göra istället är en lista för varje dag på saker jag ska göra. Inte en överdimensionerad lista utan lite mindre saker än vad jag klarar av, så att jag har en marginal. Sedan när jag gjort det jag ska göra får jag vila. Och då får jag verkligen vila på riktigt. Lägga mig ned i soffan och titta på serier bara för att det är precis det jag känner för. Inte för att jag ska prestera något, bli lite mer allmänbildad eller vad det nu kan vara för knäppheter hjärnan kommer på. 
 
Man måste kunna tillåta sig att vila mellan varven för gör man inte det tar krafterna slut och då ligger man där helt apatisk och kan inte förmå sig till att göra något överhuvudtaget trots att ångesten blir så stark för att man inte utför något. Alla människors kroppar och huvuden måste vila annars orkar vi inte. Du är inte en sämr människa bara för att du inte presterar 24 timmar om dygnet!
 
Om man kraschat så är det sämsta man kan göra att försöka tvinga sig själv till att göra saker ändå för då stiger bara paniken. Ta det istället lungt tills du orkar igen, det är enda fungerande vägen. Annars drar man bara ut på det hela.
 
/Hanna
 

Middag

Ikväll har vi gäster här hemma och vi har precis avslutat middagen. Maten var riktigt god, tror jag lagt upp bild på denna maträtt förut dock.

Lammfärsspett, bulgursallad (tomat, persilja, bulgur och lök) och tre olika såser. En paprikasås, en mynta och yoghurtsås och lite hummus + måltidsdryck.


/Tove

Pasta, bönor och kyckling

Dagens middag var pasta, en sås baserad på tomat, morot och solrosfrön, en blandning av bruna, vita och kidneybönor och kyckling. Gott!

Vi undrar förresten om vi ska ha en frågestund med frågor som inte är så djupa och sedan svara på dem i ett videoinlägg. Vad tycker ni?

/Hanna

1 juni 2013

Hej! Igår så tog min bästa syster studenten. Hon var så himla fin, vädret var super och jag fick följa med på flaket. Det var jättekul men dock tyckte jag att det var jobbigt på flaket eftersom man blev öldränkt och jag var rädd att få in det i munnen, jävla skitsjukdom alltså, den förstör så mycket. Men det gick bra, och om jag nu ofrivlligt fick i mig en klunk öl igår, vad kan ha hänt liksom? Ingenting om man försöker tänka logiskt. Men detta fick mig att tänka att jag vägrar att må såhär på min student och att inte kunna njuta på riktigt i livet, så därför ska jag bli frisk och det kommer jag att bli. Jag måste bara bestämma mig på riktigt och börja jobba. Jag tror att det är många som inte känner till ätstörningar som tror att man är frisk bara för att man äter, men det är så sjukt mycket mer och det är klart vi äter annars skulle vi ju inte leva. Det är något jag tycker är väldigt jobbigt, kommer ihåg att en kompis till mig sa att " den dagen du äter McDonalds då är du ju helt frisk ". Fast om det bara vart så enkelt haha. 
 
Saknar också att kunna orka vara social flera timmar i sträck, igår fick jag åka hem med mamma till henne vid halv nio på min systersmottagning som var hemma hos min pappa (mina föräldrar är skilda) eftersom jag verkligen inte orkade vara social längre, även fast mottagning höll på i flera timmar till. Men om det inte är så skulle man väl aldrig finna en anledning till att bli frisk så ja, det är väl bra egentligen.
 
Kram på er! /Sandra
 
Jag och min syster igår. Grattis Julia <3
 
 

Sandras svar

"Vågar ni inte variera bröd och vågar ni äta alla skivor i förpackningen utan att väga dom osv? och äta både över och underdelen? klarar ni av att inte ta bort typ mjölet och det som brukar vara på och speciellt i dom där hålen på bröden och inte pilla bort lösa smulor och sånt?"
 
Svar: Jag har ett par brödsorter som jag kan variera imellan och jag äter alla skivor i förpackningen utan att väga dom. Något jag tycker är jobbigt är när mina föräldrar skär upp olika tjocka skivor när brödet inte redan är färdigskivat. Precis som för Hanna och Tove så petade och pillade jag bort smulor/mjöl/pålägg förut, men gör det inte längre för jag vet att det varken gör skillnad på min kropp och sedan så är det absolut inte tillåtet av mina föräldrar. /Sandra
 
Classic rågform haha.