-

Sluta räkna kalorier

Många sjuka blir fixerade vid kalorier och börjar därmed att räkna dem. Förra våren och sommaren räknade jag slaviskt med hjälp av appar på min telefon men är så himla glad att jag slutat kalkulera allting jag äter, dock sitter ju allt som en bibel i mitt huvud men det är något jag övar på försöka att inte sitta och räkna ihop måltiden framför mig eller vända och läsa innehållet på olika livsmedelsförpackningar osv. För det första så gynnar det inte dig alls, det leder bara till en outhärlig ångest om man går över sitt kalorimål en dag bara det är en gurkskiva utöver vilket blir helt galet.
 
En person kan inte veta exakt hur stort energibehov man har, om du äter en väl och sammansatt kost så signalerar faktiskt kroppen vad du ska göra. Så om du är hungrig, ät.

När man räknar kalorier är man ofta väldigt stressad och oroad över vad siffrorna kommer visa, vilket gör att kroppen pumpar ut adrenalin, pupillerna ändras och man har en ständig oro som inte är nyttigt för kroppen. Därför börjar kroppen priotera bort matsmältningen, så maten du äter under stress kommer kroppen få svårare att ta hand om och man lägger enklare på sig maten.

Med all respekt att det är sjukt svårt att sluta räkna, men för erat allra bästa snälla sluta. Börja lite i taget, ät mat som någon annan har lagat för då kan du inte veta exakt vad och hur mycket som är i, radera appen, och försök fokusera på någonting annat. Efter ett tag kommer du märka att du inte alls blir tjock av att du åt en normalportion som innehöll x mycket kalorier, och du kommer må så mycket bättre. När man äter siffror går man inte alls på sitt mående utan man bestämmer själv att man blir mätt av såhär x antal kalorier osv. Ett till tips är att försöka att inte se maten som siffror, utan vad bra saker den gör för din kropp. T.ex om du äter lax, tänk inte på att den är energirik utan tänk istället vad nyttiga fetter den har som gör att du blir mindre förstoppad, får finare hår och naglar osv. Det hjälper mig iallafall.
 
Tänk också vilken fruktansvärt onödig tid man lägger på att räkna något som ändå inte gynnar en. Att sitta och väga ett salladsblad hit och dit istället för att lägga tid på något som faktiskt är roligt. 
 
Kroppen tar ju dessutom upp näring på olika sätt, om man går efter kalorier har man väl fått i sig hela kaloribehovet om man dricker 2 dl ren olivolja men jag kan säga såhär att min pappa bokstavligen talat badar sin mat i olivolja och inte går han upp för det, om kalorierna stämde helt skulle han väl isådannafall vart överviktig nu. Så ja, mycket av detta har ni antagligen hört massvis av gånger men ingenting blir sämre av att nöta det än en gång i huvudet. Tänkte också tillägga att en del av detta är mina egna spektulationer så jag säger inte allt är 100 % korrekt men det är vad jag tror på. Kram på er! /Sandra
 
 

Tjenis

 
Hej alla fina!
 
Vi är just nu samlade i Toves rum tillsammans med en till tjej vi lärde känna på avdelningen. Vi har precis gått promenad tillsammans, så himla mycket roligare att gå tillsammans än ensamma! Vi undrar om ni vill träffa oss någon gång? Vi kan ha en mysig träff på stan och bara prata och umgås. Vad säger ni? Vi skulle jättegärna träffa er!
 
Kram!

Liten utmaning!

Godmorgon! Jag fick en liten "läxa" från min behandlare förra veckan att jag skulle våga ta müsli/granola istället för flingor till min yoghurt. Gjorde det idag och det var inte alls så farligt haha, så det gick bra. Kanske låter som en mini sak men det var faktiskt ett steg för mig. Bjuder även på dagens matsedel eftersom jag vet att några tycker det är intressant. Ha en fin dag!!! /Sandra
 
 

Det senaste dygnet

Spenderat det senaste dygnet hemma hos min fina Fanny. Vi har lagat tacos, ätit glass, lärt oss the cup song, fotat, bakat scones till frukost och bara haft det allmänt bäst. Det innebar många utmaningar för mig, även om tankarna snurrade runt emellanåt så tycker jag att det gick riktigt bra. Bilden nedan är på vår fina frukost, fotograf är Fanny.

Nu är jag i alla fall hemma, några gäster har kommit och nu ska vi alldeles strax äta middag. Hur har ni det?

/Tove

"Kommer jag gå upp i fett?"

Vi fick en fråga jag tänker besvara så gott jag kan. Är ingen doktor men talar ur mina egna erfarenheter.

”Snälla kan någon av er svara på denna fråga? 
Jag är 172 cm lång o väger 48 kg o lider av ortorexi. Jag vill mer än allt annat gå upp så att jag kan få börja träna igen. MEn jag är livrädd för att gå upp i fett. Min fråga: Kommer jag bara gå upp i fett som typ sätter sig på magen, eller brukar det vanligtvis fördelas så att fettet sätter sig lite överallt på kroppen? O ser man fortfarande "slank" ut när man har gått upp? 
Ni som har vart med om att gå upp till en frisk vikt kanske kunde vara urgulliga o dela med er av era erfarenheter.. 
KRAM; Ni är så starka alla 3! <3”

När jag började gå upp i vikt för 12 kilo sen var jag övertygad om att allt skulle sätta sig direkt på magen, precis som du är rädd för. Eftersom anorexin hade övertalat mig om att jag redan var sjukt tjock så sa det ju sig självt tyckte jag att jag skulle bli outhärdligt fet om jag gick upp minsta lilla i vikt.

Nu står jag här. 12 kilo tyngre och undrar vart alla kilon tog vägen. För skulle jag gått upp tolv kilo fett på magen, eller benen eller armarna så skulle jag inte alls se ut som jag gör idag. Precis som du skrev ovan så sprider vikten ut sig på hela kroppen. Sedan är det inte alls så att man går upp allting i fett. 60% av din kroppsvikt är vatten vilket innebär att minst 60% av det du går upp bara är rent vatten. Dessutom är 20% av kroppen hud. Om du sätter dig ned och din mage veckar sig så är det inte alls för att du har fett på magen utan hud. Extra hud du behöver om du sträcker på dig! Och bara för att du inte tränar betyder det inte att du inte går upp i muskler också. För vi använder ju våra ben och armar varje dag, trots att vi inte kör några hårda träningspass.

Andelen fett hos en normalviktig person är alltså minimal och det fett som är finns där bara för att hindra dig från att frysa.

 Här kommer två suddiga bilder på mig. Hoppas ni har en chans att se ungefär hur jag ser ut nu som normalviktig.

 

 

 

Kort sagt, av vikten du går upp är en väldigt liten del fett och alla kilon din kropp behöver kommer sprida ut sig på hela kroppen. Du kommer som normalviktig fortfarande vara slank. 

/Hanna

Lördag 30 mars

Hej hopp i galopp. Denna eftermiddag har jag tillbringat i stallet och tagit hand om min väns ponny. Det var så mysigt, hästar är lite av min terapi typ haha. Tråkigt nog får jag inte rida eftersom jag inte får träna överhuvudtaget , men eftersom jag har två promenader/dag utnyttjade jag en med pollen i släp. Vi både höll på att blåsa bort men solen sken så det var skönt ändå. Ikväll ska jag på bio med bland annat min kusin och imorgon ska jag, Tove, Hanna och en annan fin vän vi lärde känna på avdelningen träffas. Det blir jättebra. /sandra

1. Dollar. 2. Sol. 3. Mellis. 4. Inuti mitt påskägg.


 
 

Träning

Jag har varit och tränat idag. Styrka med mamma på gymmet i 30 minuter. Inget hårt pass alls men det är bra eftersom jag inte har några muskler kvar alls. 
Att träna och äta är så himla mycket mer värt. Kan skiva ett längre inläggg om det någon gång när jag har ork men jag vill bara framföra att det är en fantastisk känsla att gå ut och springa eller styrketräna och känna att kroppen orkar. Att den byggs upp och inte bryts ned. Att slippa magknipen och svimningskänslorna. Att få känna sig stark och bra istället för svag och dålig.
 
/Hanna

This one is for you

 
 
En otroligt stark video jag tycker att alla som lider av en ätstörning borde se. 
 
/Hanna

Dagens lunch

Hej hopp. Var på SCÄ imorse för vägning och samtal. Efter det gick mamma och jag på stan, jag köpte en ny jacka och sen så fikade vi på smoothie. Nu har jag precis ätit lunch. Den bestod av lax i sås med smak av vitlök och lime, ris till det + mjölk.

/Tove

En kort uppdatering av dagen

Hej där. Ursäkta för en lite svag uppdatering från oss alla men jag ska försöka knåda ihop något bra inlägg imorgon. Om ni har något önskemål om vad ni vill läsa, så vet ni att det är bara att lämna en kommentar.

Idag har jag varit på SCÄ skolan och skrivit naturprov, som gick jättebra. Är så himla lättad över att det funkat/funkar så bra att göra inlämningar och prov på distans. Även fast jag är utskriven från avdelningen så bor jag hemma på heltid och har inte börjat gå i min skola ännu, utan är på SCÄ skolan ett par dagar/vecka.

Kvällen har varit riktigt tuff men efter en kort promenad känns det bättre och nu ska jag öva mig på att sitta och kolla på Sveriges mästerkock! Haha älskar det programmet. När jag var på avdelningen brukade vi alltid samlas och titta på det gemensamt. Imorgon ska jag träffa min behandlare på barnmottagningen, mer om det imorgon. 

Hoppas ni har det bra där ute. /Sandra
 
Yes jag har snöat in mig på collage. Men bild 1. Fint väder idag och en ful nagel. 2. Gårdagens middag, färskpotatis - kokt torsk - tomatsås - sallad - mjölk. 3. #justnu

Självmordstankar

Hej, förlåt för att jag inte skrivit på ett tag. Jag har haft några riktigt tunga dagar med bland annat besök på bup-akuten. Nu är jag dock tillbaka och mår helt okej igen. Det är under kontroll och jag hankar mig fram likt förut.

 

När man får så mycket självmordstankar som jag haft finns två saker man måste göra.

1.       Stå ut

2.       Be om hjälp

När impulserna och tankarna blir helt överjävliga och man går sönder gäller det att stå ut för det går över. Det är hur lätt som helst att säga jag vet det men jag vet också att hopplösheten faktiskt går över. Det finns ett slut som inte innebär att du behöver ta ditt liv. När du är mitt uppe i allt ser du det inte men då måste du ”tänka på tanken” att det tar slut. Att ni inte behöver ta ett beslut, i alla fall nu. Vänta några timmar, minuter eller sekunder. Skjut beslutet framför dig. Fortsätt så tills det känns bättre. För det känns bättre för alla tillslut, alla som är vid liv.

 

Andra delen i det hela är att be om hjälp. I söndags när allt b r a s t för mig så bad jag om hjälp. Eftersom den här bloggen är ickeanonym tänker jag inte gå in på några detaljer men hursomhelst så hjälpte det. Mina föräldrar höll mig vid liv genom att vara vid min sida när ångesten nådde sin topp och sedan körde mig till bup-akuten. Hade jag varit ensam när jag mådde som värst hade jag förmodligen inte klarat mig ur det med livet i behåll.

Vad jag vill säga är alltså att ni måste våga visa att ni mår dåligt. Det kan kännas pinsamt eller som att ni gör illa era föräldrar men om ni jämför det med hur de skulle må ifall ni försvann ur världen så är det ingenting. Era föräldrar eller vårdnadshavare finns där för att skydda er och de skulle aldrig förlåta sig själva om ni dog. 

 

/Hanna

Viktigt att ha någon att prata med

Jag gick hos en terapeut hos SCÄ som jag inte trivdes alls med i över ett halvår. Jag hade ångest varje gång jag skulle dit, jag mådde dåligt efter varje möte och när jag väl satt där i hennes rum öppnade jag inte munnen. Allt jag gjorde var att stirra ner i golvet, nicka, skaka på huvudet och kolla vad klockan var. Jag hade fått lämna mina behandlare på mobila som jag väldigt mycket tyckte om, som jag litade på och som jag kunde prata med. Utan dem började jag tvivla allt mer på mig själv igen och sakta men säkert föll jag tillbaka.
 
Det jag vill få fram med det här är hur viktigt det faktiskt är att man kan prata med sin terapeut, psykolog eller behandlare. Annars finns det ingen mening med att gå på möten hela tiden om de ändå inte ger någonting. Förstår ni? Så om du känner dig träffad av det här tycker jag att du ska be om att få byta, för det är viktigare än vad du tror. Jag tänkte att det inte spelade så stor roll, men nu när jag fått världens bästa terapeut så inser jag hur mycket det faktiskt betyder. När jag nu kommer till mötena kan jag kolla honom i ögonen, berätta saker och han lyssnar, det är så betydelsefullt.
 
/Tove

Kolhydrater

Jag tror inte det är en kotte som missat hela världens "kolhydratshets", hur förbjudna och farliga dessa är. Jag vet inte hur många samtal jag har haft på avdelningen med min föregående behandlare Jeanette om just kolhydrater, så lite vett har jag ju fått i huvudet och min kolhydratsfobi har blivit mycket bättre på senaste.

Kolhydrater är både kroppen och hjärnans bränsle och behövs bland annat för att hjärnan ska kunna tänka och för att ge energi till cellerna. De behövs även för att ge bränsle till musklerna, så ett lågt intag av kolhydrater försämrar prestationsförmågan och du blir lätt orkelös och på dåligt humör. Din kropp är beroende av kolhydrater, så om du tillexempel bara äter protein kommer kroppen ändå göra om en stor del av proteinet till kolhydrater, så folk som tror att dem inte har ett endaste gram kolhydrat i sin kropp för att dem äter enligt LCHF har fel. Det är därför bäst att få i dig kolhydraterna från "naturlig väg" så får du också i dig mer av näringen från de andra energikällorna. 

Ett tag var ju fett skräckexemplet, så folk satt ju och åt pasta istället och blev de stora för det? Nej dem blev anorektiker. Så kära ni (och mig själv), var inte rädda för kolhydraterna. Det finns en anledning till varför alla barn lär sig tallriksmodellen på hemkunskapen, vi behöver lite av allt för att kroppen ska fungera på bästa sätt. Sedan påstår jag inte att det är bra att äta kolhydrater från godis och läsk 6 gånger om dagen eftersom dem inte innehåller bra näringsämnen, MEN det är också viktigt att man ska kunna unna sig det då och då för din kropp kommer varken dö eller växa sig till ett hus av det och det är viktigt för själen. Vi är värda!

/Sandra




Lunch

Paj med keso, kassler och broccoli.

/Tove

Helgen som gått

Hej. Det har varit dålig uppdatering från min sida den här helgen men jag har bokstavligen inte haft tid. Jag har firat tre av mina vänner utspritt på tre olika tillfällen - tjejmiddag, brunch och fest. Sedan har jag varit på både bröllops och 50års-mingel och idag besökte jag även polis stallet på Östermalm. Denna helg har varit jättebra för mig, jag har varit rätt isolerad från "helg livet" så himla länge och nu insåg jag faktiskt hur mycket jag mister på grund av denna sjukdom. Livet är SÅ fint och riktigt skoj utanför denna mörka vägg, vi måste bara våga tro på det och gå över den där tröskeln. Det jag tänkte förmedla med detta inlägg var att jag en än gång fick en liten tankeställare att jag måste faktiskt framåt nu, ett tighgap ska inte få påverka mitt mående och mat/kalorier/träning ska inte få bombadera min hjärna utan det är dags att leva lite nu. Det är dags att få känna på riktigt glädje och ork snart, och det kommer gå bara jag och ni alla fina människor bestämmer mig/er! 

Inom en snar framtid ska jag också våga äta det som serveras och med andra när jag blir bortbjuden eller ta en drink på festen. Snart så. Tänker på er alla och lämna gärna en kommentar så blir vi mycket mycket glada. /Sandra

 
Ett par bilder från helgen, och yes jag ser ut som ett mupp där i mitten men whatevss.
 

Smoothie med bestie

Sitter just nu i mood-gallerian med bestie och dricker Smoothie från juiceverket! Super!

/Tove

Våga sätt dig ner

Har du svårt att sitta ner? Svårt att slappna av? Rädslan för att ta det lugnt delar du med många andra som också har ätstörningar.
 
Är du normalviktig men fortfarande utan menstruation? Då måste du lära dig att slappna av mer. Att ständigt stå upp eller röra sig är inte ett normalt beteende, alltså ett mönster som måste brytas. Många läkare hävdar att menstruationen kommer igång bara man uppnår en hälsosam vikt, men jag skulle vilja påstå att det är fel. Vikten måste givetvis vara stabil för att kroppen ska våga starta en så viktig process, men det handlar inte bara om det.
 
Att vila är väldigt viktigt för att hormonbalansen ska regleras i kroppen. Om din kropp ständigt är i rörelse pumpar den ut adrenalin hela tiden vilket gör att din kropp aldrig kommer ner i varv. Så, för att få tillbaka en så viktig process som menstruationen krävs inte bara mat, utan vila är lika viktigt. Det finns de fall där kroppen inte behöver gå upp lika mycket i vikt för att få tillbaka menstruationen om man ger den tillräckligt med vila.
 
Men nu kommer vi till det svåraste, att våga sätta sig ner. Jag har haft stora problem med att sitta ner. Att jag inte vågade sätta mig ner berodde på att det kändes som om all mat fastnade på mig direkt. Att köttbiten satte sig på låren och pastan direkt på magen. Nu när jag lärt mig mer om kroppen vet jag att det inte stämmer, men oftast är ens illusioner starkare än sanningen. Så jag säger, våga sätt dig ner. Ingenting kommer hända. Kroppen kommer inte rusa upp i vikt, alla andra som är friska sitter i princip hela dagarna och arbetar utan att bli feta. Så vad gör dig annorlunda jämfört med dem?
 
Men kanske struntar du i allt det jag sagt nu för att du inte vill ha tillbaka din mens? Tro mig, jag har varit där själv, Att inte ha någon menstruation såg jag som ett tecken på att min kropp mådde dåligt, vilket jag ville att den skulle göra. Skulle jag få tillbaka den skulle min kropp inte vara lika utmärglad, då skulle jag vara fet. Men, det stämmer inte. Får du tillbaka menstruationen betyder det inte att du är äcklig eller grotesk, inte heller att du är en dålig anorektiker. Att vara utan menstruationen en längre tid kan slutlige leda till benskörhet. Det finns också en risk att ditt skelett inte orkar mer, det kommer falla ihop. Redan som 30-åring kan du få en krokig rygg och en hållning som en 90-åring. Du vill inte dit.
 
/Tove

Mellis

Smoothie med en banan, jordgubbar, hallon, blåbär och naturell yoghurt. Mums.

/Tove

Distraktion

Att må dåligt och ha ångest är ett väldigt jobbigt tillstånd jag vet att många som har ätstörningar befinner sig i. När man mår på det sättet är det vanligt att man inte orkar göra någonting och bara vandrar planlöst runt eller kanske inte alls kliver ur sängen. Det är det värsta man kan göra eftersom tankarna då får fritt spelrum.

Så istället behöver man tvinga sig själv till sysselsättning. I början är det väldigt svårt och det kan kännas som att man mår sämre men i längden hjälper det, jag lovar för det funkar för mig.

Tips på grejer man kan göra (fyll gärna på i kommentarer!):

-          Titta på serier (min personliga favorit är Castle som hittat på swefilmer.com)

-          Läsa (kan vara svårt med koncentrationen men Bamse går lika bra som böcker!)

-          Pyssla (lera, påskkort, fotoalbum, måla,  pärlplattor, smycken osv)

-          Sticka eller virka (jag virkar en halsduk just nu, ni får bild när den är klar!)

-          Titta på tv

-          Skriva med folk (bara sådana som får dig att må bra)

-          Spela spel (kort, tv-spel, nintendo ds, patient, sällskapsspel, mobilspel)

-          Lyssna på musik (är Kent-fan så rekommederar Kent starkt haha)

-          Läsa bloggar (inga pro-ana de får er bara att må dåligt)

-          Gosa med ett husdjur (jag har två katter som hjälper mig massor)

-          Baka (om du får det)

-          Plugga (jag älskar matte och det är en bra distraktion när hjärnan tillåter)

-          Skriva brev (jag är frivillig brevvän, hör av er i mail)

-          Kolla youtubeklipp (håll er till rätt saker)

-          Möblera om i ert rum

-          Vattna blommor (brukar vi göra på avdelningen haha, stackars blommor)

-          Fixa något som behöver fixas i huset (jag ska sätta upp en lampslinga i mitt rum t.ex.)

-          Kolla på kläder eller prylar på nätet

-          Färga hår eller sminka dig (hehe mitt hår blev rött igår)

-          Ta en dusch

-          Fota

-          Måla naglarna

-          Bädda sängen, städa garderoben, plocka ur diskmaskinen/tvätten   

 

Hoppas ni tycker att något av det är användbart. Tack för alla kommentarer förresten, ni är så himla fina. Fortsätt kommentera det gör oss glada i magen. Puss.

 

/Hanna

Att hitta motivation

Bland det viktigaste för att man ska bli frisk är att hitta motivationen till varför du ska bli frisk. Här kommer en del tips på vad som kan hjälpa er att hitta ljusstrålen i det mörka.
 
- Lyssna/titta på gamla videos/bilder när du är glad och exempelvis skrattar. Det skapar hopp om att du kan känna glädje igen för längst inne så finns det inom dig. 

- Lev ett fyrkantigt liv. För att hitta motivationen till att bli frisk får du försöka leva ett fyrkantigt och tråkigt liv med hjälp av dina föräldrar, det innebär att du kanske inte får vara ute hela nätterna med kompisarna, du inte får träna, inte gå i skolan, inte resa och så vidare. För om "du får hela världen" är det svårt att hitta en morot till att bli frisk.

      
Bilder från 2011 och 2012 /Sandra

- Lyssna på musik du blir glad av och tycker om.

- Sätt upp en bild på dig själv som är tagen innan du blev sjuk och som du tycker om på en spegel och skriv "Jag är vacker" eller liknande.

- Prata eller läs om andra som varit sjuka och som nu blivit friska. Försök att ta åt er av vad dem säger, att det är så otroligt värt att bli frisk.

- Prata med dina kompisar om vad dem har gjort för kul i helgen, det kan göra dig taggad till att också få göra och uppleva alla dem roliga sakerna som alla andra gör.

- Försök tänka på hur skönt det vore att ha frihet, tillexempel åka in till stan efter skolan med kompisarna och ta en fika istället för att åka hem ensam till föräldrarna och slurpa näringsdryck. 

- Våga prova! Det kan inte bli så mycket värre än vad det redan är nere i ätstörningsträsket. Tänk även på att om du absolut inte mår bättre av att vara frisk så vet du att du alltid kan gå tillbaka igen.
 
- Skriv en lista på saker du ser fram emot. Det kan vara allt ifrån en konsert till en resa eller något helt annat som får ett leende att sprida sig över dina läppar.


/Sandra

Vad vill ni läsa om?

Hej alla bloggläsare. Nu har vi en fråga till er, vad vill ni läsa om och vad vill ni ha mer av? Släng jättegärna ner en kommentar så vi kan göra den här bloggen så bra som möjligt! 

Ska vi fortsätta med lite matbilder ibland? Här är iallfal gårdagens middag, kyckling & grönsaker i kokosmjölk med quinoa + morötter. /Sandra

Possible

Allt är möjligt, bara du bestämmer dig för att genomföra det. Du kan. Jag lovar.

/Tove

Jag är en storm från ingenstans

Spelar Håkans nya singel på högsta volym, dansar runt i huset och skrattar för mig själv. Mår så himla bra efter en bra dag med både restaurangbesök och en snabb visit på ett cafè. Inte mått såhär bra på länge, kan inte sluta le. Jag har så fina vänner som orkat vänta på mig, som orkat vänta på att jag ska komma tillbaka. Men jag tror jag är på väg nu, alltså på riktigt. Även om mitt liv fortfarande är inrutat i ett tidsschema så känns det fan så mycket mer värt att leva nu jämfört med ett par månader sen. Jag vill bli frisk! Jag ska bli frisk! Jag kommer klara det!
 
/Tove

Fika ute

Jag och Tove har just varit ute och fikat smoothies tillsammans. Det var väldigt härligt, speciellt frihetskänslan att kunna beställa något själv och sedan äta upp utan att anorexin tar över så att man känner att man behöver fuska.
 
Men för att våga behövde vi utmana flera rädslor. Att äta när andra ser på, att äta något annat än ens vanliga mellis, att själv inte ha kontrollen och att faktiskt äta upp. 
 
Att äta när andra ser på är något som många ätstörda tycker är obehagligt. Ätandet har blivit en form av ritual och man kan känna sig svag eller dålig om man äter tillsammans med andra. Det här hindrar en mycket i sin vardag eftersom vi människor gärna samlas runt mat. För att komma över den här rädslan krävs en sak som jag vet att ni alla har där ute bara det att ätstörningen försöker få er att tro något annat - mod. Man måste våga gå emot rädslan och jag lovar att det inte alls kommer bli så läskigt som du tror. Folk kommer inte stirra och de kommer inte tycka att du är konstig på något vis. Det är bara föreställningar som ätstörningen försöker trycka i dig. 
Första gången man äter med folk ska det vara med de man känner sig tryggast. Sedan kan man äta med fler och fler och tillsist klarar man av att gå ut och äta, som jag och Tove gjorde idag. Våga prova! Vi klarar det tillsammans. <3 Jag utmanar er med det här, skriv i en kommentar hur det gick! Vi ska till friheten, till ett roligt liv där man kan gå ut och fika med sina kompisar hur och när som helst utan panik.
 
/Hanna

Dagens lunch

Mamma och jag sitter nu kvar på thairestaurangen här på söder där vi åt lunch mellan våra möten! Tog kyckling med rödcurry och ris. Supergott och det gick bra!

/Tove

Följ min blogg med Bloglovin

Vad som händer i kroppen vid svält

Hur många gånger har du inte hört att din kropp påverkas negativt av att svälta? Men har du någonsin tagit åt dig informationen? För mig tog det lång tid innan jag insåg vad jag faktiskt gjorde med min kropp, den ända kropp jag har. Den kropp som jag ska spendera hela mitt liv med och den kropp jag måste acceptera. Nedan följer några exempel om vad som händer i kroppen vid svält.

 

Psyke: Att svälta leder ofta till en depression, den kan vara lätt eller allt svårare. Det finns inget som säger att alla med anorexi eller andra ätstörningar lider av depression men det är väldigt vanligt. Man blir också ofta väldigt tvångsmässig och fixerad vid regler. Något som jag hört många  berätta om och något som jag även själv känner igen mig i är isolering. Varken kropp eller psyke orkar umgås med andra människor och vara social vilket ofta leder till att man hellre stänger in sig på sitt rum och blir ännu mer fast i de destruktiva tankebanorna.

 

Hjärnan: När kroppen inte får tillräckligt med näring blir hjärnans förmåga till komplicerat tänkande allt sämre.

 

Håret: Har du drabbats av håravfall under en period då du faktiskt tycker att du äter rätt bra? Lugn, det är som det ska. När kroppen är i svår svält spar den på all energi den kan, vilket också betyder att den spar allt den redan tillverkat. Håret är ett exakt och bra exempel. När man slutligen ger kroppen den näring den behöver börjar den sakta men säkert få tillbaka sin tillit till dig, men det tar några månader. Det är då som håret blir sprött, glanslöst och börjar falla av. Men bara du fortsätter äta på i en bra mängd varje dag så kommer håret växa ut igen. Givetvis tar det ett tag, men det kommer tillbaka.

 

Hjärtat: Som sagt går kroppen på sparlåga när den befinner sig i svält. Den gör allt för att spara så mycket energi som möjligt, vilket också betyder att hjärtrytmen blir långsammare, det vill säga att pulsen blir allt lägre. Detta leder till stor risk för hjärtsvikt.

 

Könsorgan: Menstruationen försvinner vilket efter ett tag kan leda till benskörhet.

 

Händer och fötter: Blir ofta blåfärgade eftersom att blodcirkulationen är så pass låg, de är ofta även iskalla.

 

/Tove

 

Dagens frukost och svar på tal

Godmorgon. Idag ska jag till SCÄ skolan klockan 11 sedan ska jag på möte hos barnmottagningen klockan 13. Jag fick en fråga vem jag har som behandlare och läkare där - jag har Helen som behandlare och Cecilia som läkare. 

Här nedan ser ni dagens frukost. Naturell yoghurt med Pauluns superflingor, ett glas juice och fullkornsbröd m. smör och skinka. Mina föräldrar lägger upp all min mat. /Sandra

 

Multi family terapi

Idag har jag tillbringat min dag i huset mittemot SCÄ's på Multi family terapi. Det var roligt att få träffa dem andra fina tjejerna och vi gjorde väldigt givande övningar. För er som inte vet vad multi family terapi är, så är det iallafall en grupp på ca. 6 familjer som man träffar regelbundet 10 gånger under ungefär ett års tid. Där äter man fm-mellis, lunch och em-mellis och därimellan gör man övningar, föredrag och pratar mycket i smågrupper. Det är jättekul att följa upp dem andra tjejerna och höra deras framsteg men även bakslag, och kunna ge varandra tips och pepp. Till lunch fick vi fisk i senapssås med potatis och varma grönsaker, precis som alla andra som bor på avdelningen.

Idag gjorde vi denna plansch som nu pryder en av väggarna på familjevårdsavdelningen. /Sandra

Och här har vi mig

Hej!

Det är jag som är Hanna och jag bor likt mina två medbloggare i Stockholm. Jag har varit sjuk i anorexi i fem och ett halvt år vilket betyder att jag var nio år när jag blev sjuk. Jag har också en del andra problem, bland annat ett självskadebeteende sedan ett drygt år tillbaka.

I mars förra året sökte jag hjälp hos ungdomsmottagningen (vilket jag skrev om i inlägget ”Att söka hjälp själv”). Från UMO blev jag sedan vidareslussad till mobila teamet på SCÄ där jag gick i nio månader innan jag blev inlagd på SCÄ’s familjevårdsavdelning. Nu har jag varit inlagd här i 11 veckor och skrivs ut på måndag sedan kommer jag fortsätta uppe hos barnteamet.

I våras när jag började min behandling på SCÄ började jag må väldigt dåligt och både självskadebeteendet och självmordstankarna ökade snabbt. Det gjorde att jag även skrevs in på BUP Globen. Min sommar bestod av ett tiotal olika psykologer och läkare och flera möten i veckan. Tillslut började allt stabilisera sig lite och till hösten så fick jag en fast psykolog på BUP. Långsamt, långsamt under hösten började det gå utför. Både i vikt och mående. I oktober fick jag nog av min psykolog på bup, vi funkade verkligen inte tillsammans, och eftersom BUP-mottagningen inte kunde hjälpa mig så ställdes jag i kö till DBT. Efter jul hade det gått så långt ned med ätstörningen att jag skrevs in på Familjevårdsavdelningen eftersom jag behövde bryta de destruktiva mönster jag hamnat i.

Min sjukdomshistoria är lång och innefattar mycket mer, så som mobbing, men det får ni läsa om någon annan gång. 

 
Det är förresten väldigt många som vill att vi ska lägga till vår blogg på bloglovin. Vi har försökt! Men får det inte att funka. Någon som vet varför eller hur vi ska göra? Det står att bloggen inte finns när vi försöker söka upp den på bloglovin.

Sista måltiden som inlagd!

Fisk i senapssås med potatis och kokta grönsaker + mjölk. Vi alla som är inlagda åt tillsammans och det gick utan problem! Nu är jag så taggad. Är utskriven, weho!

/Tove

Att söka hjälp själv

När man har en ätstörning ligger det i sjukdomens natur att man är väldigt manipulativ och gör allt för att dölja att man inte äter som man ska. Det i kombination med föräldrars bottenlösa önskan att deras barn ska må bra gör att många föräldrar inte inser att deras barn faktiskt är sjuka förrän de har sjunkit alldeles för djupt ned i ätstörningen.

Det här är så himla onödigt. Du som sitter och läser det här och tror att du har en ätstörning, plus att du mår väldigt dåligt, är med allra största sannolikhet sjuk. Annars skulle du inte vara så intresserad av att läsa det här (nu försöker sjukdomen förmodligen övertala dig om att ”det inte gäller dig”, gå inte på det!).

När jag för drygt ett år sedan började må otroligt dåligt så gjorde jag det som jag önskar att alla ni andra också ska våga göra, för det var det bästa beslutet i mitt liv. Jag sökte hjälp. Jag ringde till umo och bokade en tid. Visserligen inte för att jag trodde att jag hade en ätstörning för det hindrade sjukdomen mig från att tänka, utan jag sökte hjälp för att jag mådde så dåligt. Ett fullgott skäl som något. Väl på ungdomsmottagningen förstod min terapeut snabbt att jag hade en ätstörning och skickade efter någon månad vidare mig till scä (stockholms centrum för ätstörningar).

Som sagt var det det bästa beslutet i mitt liv och jag önskar att andra också skulle våga. Allra bäst är det förstås att prata direkt med sina föräldrar men för många är det allt för svårt. Här kommer en länk där ni kan klicka er vidare till just er mottagning (jag gick hos Gullmarsmottagningen).

http://www.umo.se/Ungdomsmottagningar/

 

Att söka hjälp är ett väldigt svårt beslut och det är mycket lättare om man pratar med någon annan. Jag finns på mail och inga frågor är för dumma. Ni behöver inte ens ha frågor utan kan bara be om pepp, jag ställer med glädje upp på allt! attvaljalivet@gmail.com

/Hanna

Att öka i vikt

Viktuppgång. Att öka sin kroppsvikt är ofta en väldigt lång och slitsam process som kräver mer arbete än vad du från början kan tänka dig. Många inleder processen genom att äta utifrån ett matschema medan andra försöker att själva äta en normal mängd. Du kanske tror att du kommer gå från att vara rejält underviktig till att bli kraftigt överviktig på bara ett par dagar genom att äta en normal mängd mat, men jag kan lova dig att så inte är fallet. Det är fysiskt omöjligt.

 

Jag personligen är medveten om att det är tufft att öka i vikt, riktigt tufft. På mottagningar för ätstörningar brukar de rekommendera en viktuppgång på ca 0,5-1 kg i veckan. Det kanske låter mycket, men din kropp kommer inte att förändras över en natt. Till att börja med är all viktuppgång i vätska. Kroppen fyller alla blodkärl igen och energin du får i dig i form av mat används för att kroppens ska fungera. Det vill säga att hjärtrytmen kan bli mer regelbunden igen och så vidare.

 

”Men jag är inte som alla andra”

För det första, jo det är du. Givetvis är du inte exakt likadan som någon annan, men vad du än tror så kommer din vikt inte rusa upp i all oändlighet bara för att du äter regelbundet. Jag ska vara ärlig mot dig. I början av viktuppgången kommer du känna dig helt grotesk. Känslan av att dina lår är större än någon annans och att din mage väller över byxkanten kommer att infinna sig i dig. Men jag kan trösta dig med att det går över, även om det återkommer ibland. Jag är nu normalviktig men känner mig ändå mer tillfreds med min kropp nu jämfört med hur jag kände mig som 15kg lättare. Det är sant.

/Tove

Una presentación de Sandra

Hej. Nu tänker jag vara en copycat och härma Toves presentation i brist på fantasi, haha. Mitt namn är iallafall Sandra och jag är äldst i gänget (1996). Bor i Stockholm, går på Danderyds gymnasium och det är mycket viktigt att nämna att jag dyrkar Justin Bieber och One direction. Min sjukdom smög sig på våren 2012 men brast inte ut ordentligt förrän på sommarlovet. Jag började gå hos BUP i ett par veckor men blev sedan skickad till mobila teamet på SCÄ i Augusti 2012. Efter en höst med både framsteg och bakslag hamnade jag efter mycket potrester från min sida på SCÄ's familjevårdsavdelning. Imorgon, måndag, har jag varit här i exakt två månader och imorgon blir jag även utskriven, och det är inte förrän nu jag verkligen förstått hur mycket denna inläggning faktiskt har hjälpt och betytt för mig (och min familj). Från att ha 0% motivation och en enorm matfobi har jag nu börjat insett hur förbannat rutten jag är på denna sjukdom och även fast det känns så sjukt läskigt - så ska den bort. Så denna blogg är till för att både hjälpa er läsare men även mig själv att hitta inspiration och motivation till att faktiskt vilja bli frisk (och bli!) vilket vår bloggdomän står för - att välja livet. Inläggningen har gett mig en spark i baken, och nu ska jag fortsätta kämpa vidare hemma med hjälp och stöd av barnmottagning på SCÄ. Det var nog allt för denna gång, men glöm inte att det är bara att kommentera eller skicka ett litet brev om ni undrar nått. Amen. /Sandra



Det här är jag!

Hej! Många av er har förmodligen följt mig på min tidigare blogg. För er som inte vet någonting om mig tänkte jag genomföra en kort presentation. Tove heter jag, är 16år och bosatt i Stockholm. Jag har varit sjuk i ca 2 år nu och haft diagnosen Anorexia i ungefär ett och ett halvt år. Har gått i behandling hos SCÄ sedan december 2011, både hos mobila och barnmottagningen. Just nu är jag inlagd på familjevårdsavdelningen men blir utskriven på tisdag. Måste bara säga att jag mår så himla mycket bättre nu och är grymt taggad på livet. En annan sak jag är taggad på är den här bloggen, jag hoppas att vi ska kunna hjälpa många vilsna själar att hitta rätt där ute. Ta hand om er.
 

 

Kroppsuppfattning

Jag har så otroligt mycket att skriva om att jag inte vet vart jag ska börja någonstans. Det känns rätt konstigt att börja med en så viktig del i tillfrisknandet som kroppsuppfattning men nu gör jag det ändå.
 
Det jag kommer säga nu har ni förmodligen hört runt en miljon gånger och ni viftar bort det för ”det där gäller inte mig” eller ”det där är bara något hon säger” men jag lovar på heder och samvete att aldrig ljuga för er.
 
När man är underviktig ser man sig själv som mycket tjockare än vad man egentligen är. Jag som nu är nästan normalviktig ser mig själv som lika tjock nu som när jag vägde 10kg mindre. Du kommer aldrig, aldrig, aldrig att se dig själv som smal så länge du går ned i vikt. Det har med att göra att så länge hjärnan är undernärd så förvränger den din självbild. Det är den förprogrammerad att göra och du kommer inte kunna programmera om den genom att inte äta.
 
Jag minns hur det var när jag började min behandling hos scä och började gå upp i vikt. Det var en hemsk period. Eftersom hjärnan fortfarande var undernärd så fortsatte den att få mig att se mig själv som tjockare än jag var. Men när hjärnan långsamt (det här tar flera månader) kom ikapp så började jag att se mig som, inte smal, men i alla fall acceptabel.
 
Jag vet jag verkligen VET hur hemskt det är i början när man börjar gå upp i vikt och man känner sig så ohyggligt galet tjock och man känner verkligen att det inte går att leva i den kroppen. Till alla er som befinner er i den fasen vill jag bara säga en sak: stå ut. Stå ut, stå ut, stå ut för om du håller vikten så kommer du tillslut kunna må bra i din kropp. Det tar tid för hjärnan måste sluta vara undernärd men om du börjar gå ned i vikt igen så kommer du aldrig någonsin kunna acceptera din kropp.
 
/Hanna

Presentation

 
Hej! 
Ganska stört videoinlägg men en kort presentation av oss. Maila attvaljalivet@gmail.com om ni undrar något eller bara vill prata. Kommentera det ni vill läsa om.
 
Ha det bra!
 
/Hanna, Tove och Sandra