-

Svar frågestund - gemensamma del 1

Hur lång tid tar viktuppgången?
 Svar: Det beror på hur många kilo du ska gå upp och hur mycket du äter.

Syns det mycket när man går upp i vikt, hur reagerar människorna i omgivningen?
 Svar: Det beror på vad du menar med mycket. Visst syns det om man går från en stor undervikt till normalvikt men det behöver inte betyda att ömgivningen fäster någon större vikt på det. Och innan du är frisk kommer du själv alltid tycka att du gått upp mycket mer än va omgivningen tycker.
 
hej. jag har aldrig jämfört mig med andras kroppar. inte tänkt på det. Jag har bara sett på personen och inte haft en tanke på personens storlek. Tills nu och ett tag tillbaka. All hets om kroppsfixering och det ständiga tjatet om att vara lite smalare har gjort mig störd. Nu kan jag inte möta en enda människa utan att fundera på hur många procent fett personen kan tänkas ha på kroppen, typ. 
detta beteende känns helt sjukt från min sida och jag kan tänka mig att alla ätstörda har liknande tankar. 
När började dessa tankar komma upp i era huvuden och hur "hanterar" ni dem? 
Jämför ni er ofta med andra tjejers kroppar i samma ålder? 
Kram kram heja er!
 Svar: Här finns ett inlägg om det! http://attvaljalivet.blogg.se/2013/august/att-triggas-av-andra-smala-2.html
 
Har de något speciellt BMI eller så som de på SCÄ vill stt man ska upp till? 
Hur snabbt ska man/ vill de att man ska upp i vikt? 
 Svar: Vilket bmi man ska upp till varierar beroende på hur gammal man är och hur ens viktkurva sett ut från att man är liten. 
Man ska gå upp 0,5-1kg/vecka.
 
Hur var maten på SCÄ när ni var inlagda? Bra, dålig, "internationell" eller husmanskost, väldigt varierade eller typ rullande schema eller ofta lika, lagad från grunden eller typ halv-/ helfabrikat, som skolmat/ restaurangmat/ hemma, svår/ lätt, god/ äcklig, lätt/ svår...
Svar: Maten var väldigt bra, lagad från grunden och den var nog god för det mesta om man nu haft möjligheten att fundera över sånt. Varje dag på förmiddagen skrev de upp dagens lunch och middag på en tavla. De fyra första veckorna var det nya rätter varje dag så vi trodde att det var helt random. Men Tove den skojaren skrev ned varenda måltid så efter fyra veckor började hon se ett mönster, och kunde informera oss andra redan dagen innan vad nästa måltid skulle bestå i. Ganska kul att hon knäckte systemet men inte särskilt sunt haha. 
 
 

Fysiska reaktioner på rädsla

Varje gång jag dricker/äter min näringsdryck börjar jag må fruktansvärt illa. Alltså inget vanligt illamående utan hela världen snurrar och jag måste lägga mig ned. Hjärtat dunkar snabbt, snabbt, snabbt och mina fingrar skakar. Sen kommer spasmera, ofrivilliga muskelryckningar som skakar hela min kropp.
 
Det låter förmodligen som en väldigt dramatisk reaktion på en liten näringsdryck. Det tycker jag också. Men det visar hur tätt förknippat kroppen är med psyket.
 
Jag har byggt upp en otrolig rädsla för näringsdrycker. Det blir alltså en otroligt stor påfrestning att dricka en. När den är slut kommer kroppens reaktion som inte alls är kopplad till näringsdrycken i sig utan till rädslan jag känner. Ett tillfälle då jag fick en sådan stark reaktion var efter Håkan-konserten i juni då jag fick panikångest i offentligheten. När jag kom hem till Elin var jag först vrålhungrig men när jag tog en tugga fil så höll jag på att kaskadspy rakt ut, jag mådde så f r u k t a n s v ä r t illa. Jag la mig på sängen och spasmerna kom samt att jag kallsvettades.
 
Det var första gången på ett bra tag och jag drabbades av dödsångest. För er som inte vet vad dödsångest är så är det när man tror att man kommer att dö. Det är väldigt vanligt att få de första gångerna man får fysiska ångestpåslag, det är därför jag skriver om det här för att ni ska förstå att det inte är farligt på något sätt. Det är en fullt naturlig reaktion som visserligen inte är kul men ändå sund.
 
Det viktigaste är att inte gripas av panik och sluta andas. Det har jag också gjort vilket resulterat i att jag svimmat. Alla som kommit i kontakt med psykiatrin har nog lärt sig att andas i fyrkant. Trots att det är otroligt uttjatat begrepp hjälper det verkligen i sådana här situationer. För er som inte vet vad det är handlar det om att andas in, hålla kvar, andas ut, hålla kvar, andas in, hålla kvar, andas ut osv.
 
Fysiska reaktioner som dessa går alltid över på en halvtimme, oftast kortare tid. Ligg på rygg, andas och försök fokusera tankarna på något annat än att det känns som om du kommer att dö så går det ännu snabbare över. För du kommer inte att dö.
 
/Hanna

Hannas julutmaning

 
 
Eftersom jag fick sånt bra gensvar på inlägget  där jag skrev att jag skulle utmana mig med julgott i december så tänkte jag att vi gör det här lite mer organiserat med en snygg bild till!!
 
Innan den 25 december ska jag ha ätit:
- pepparkakor 
- lussebulle
- lite (alkoholfri!!) glögg
 
Vid minst ett tillfälle. Sedan tänker jag också äta julbord, mina föräldrar lägger upp maten så det blir som en vanlig måltid. 
 
Vad ska ni utmana med?
 
Tips
- Glögg
- Julmust 
- Lussekatter
- Pepparkakor
- Knäck
- Kola
- Ischoklad
- Polkagrisar
- Marsipanskapelser
- Nötter och mandlar
- Choklad
 
Låt inte ätstörningen ta ifrån dig den här julen! Åtminstone inte själva julafton. Du kan slåss med tankarna 364 andra dagar om året men på julafton är det banne mig paus. Semester. Vi tar alla en dag ledigt från all skit.
Fram tills julafton måste vi träna på att äta läskiga saker. Ana kommer att bli arg, men skit i henne för vi är så mycket starkare tillsammans än vad hon är! Vi hjälps alla åt och stöttar varandra<3
 
Kommentera vad era utmaningar blir.
 
Julkramar
 
/Hanna

Sushi!

Igår var jag och mamma ute på permis då det serverades pizza till middag. När det blir mat jag inte klarar av än här så blir det oftast hämtmat. Två gånger thai och en gång sushi är det bestämt - så att jag inte bara väljer sushi hela tiden då det känns "enklare".
 
Men igår var det sushidags så jag och mamma gick till Sushi Yama som ligger nedanför sös.
 
 
 
 
 
Betyg? 3/5 kanske. Ingen fullträff men god sushi och fräscha lokaler, jag är dock mer förtjust i när det är mysigt, lite småmörkt och mjuka soffor haha.
 
Har fått ett par frågor om hur mina föräldrar är här.
 
Till skillnad från på Scä's familjevårdsavdelning måste inte föräldrarna vara närvarande dygnet runt. Faktiskt behöver de inte vara här alls. Många som kommer hit gör det för att de inte kan bo hemma. För att deras föräldrar inte klarar av att ta hand om dem. 
I början var mina föräldrar här dygnet runt men nu är de här några timmar om dagen och sover här var tredje natt ungefär. Jag tycker det är bra då jag uppskattar tiden med mina föräldrar istället som på Scä då jag avskydde dem nästan dygnet runt och bara ville vara ifred.
 
Nu jobbar mamma nästan heltid igen medan pappa knappt jobbar alls. Pappa agerar i princip heltids privatlärare för mig och min syster. Det betyder så himla mycket, liksom mamma är fantastisk för att hon överhuvudtager orkar jobba så mycket trots allt.
 
/Hanna

Tio köttbullar

Igår ett par minuter över fem kom mamma in i mitt rum och berättade att jag skulle få tio köttbullar istället för standarden på åtta stycken (enligt Scä och jag håller med). Detta då hon ansåg att köttbullarna var mindre. 
När jag kom ut i matsalen tyckte jag inte alls att köttbullarna såg mindre ut, utan snarare tvärtom. Jag vägrade äta de två sista med anledningen att "det är för många".
 
Men så stannade jag upp och tänkte efter. Okej, vad är det jag är rädd för? Svar: att på måndag när jag vägs så har jag gått upp mer i vikt än vad jag hade gjort ifall jag inte ätit de två köttbullarna.
Är det här en befogad rädsla? Svar nej. Det är fysiskt omöjligt att gå upp 100g (vilket är det minsta som visas på den här vågen) av två köttbullar då dessa väger mindre än 100 gram och till största delen består av vatten.
 
Och vad är det egentligen som händer ifall jag vägrar äta de här två köttbullarna? Förmodligen kommer jag att ha gått upp i vikt på måndag då jag äter så pass mycket att min underviktiga kropp har råd att frånvara hjärnan lite energi för att spara till nödsituationer då jag kanske hamnar utomhus i minusgrader utan jacka en hel dag eller blir magsjuk. 
Om jag då inte äter de två köttbullarna och ändå går upp i vikt, vad skickar det för signaler till min ätstörda hjärna? Jo att om jag hade ätit som jag skulle så hade jag gått upp ännu mer vilket betyder att jag den kommande veckan också måste fuska.
 
Ser ni hur skevt det kan bli om man börjar rucka på det som är bestämt? Och till vilken nytta? Förmodligen var köttbullarna dessutom mindre bara det att jag inte kunde se det.
 
Så jag åt upp de där två köttbullarna och sen gick jag ut i sällskapsrummet och stickade på min halsduk. Och bäst av allt, jorden gick inte under.
 
 
 
/Hanna

Svar frågestund - Tove del 1

Hur var det att vara inlagd?
Tufft, det var en riktigt tuff period men nu i efterhand var det så värt det. Att vara instängd och bara äta, bråka och vila i lite mer än 3 månader var självklart inte kul men det gav mig stabilitet och verktygen för att komma hit jag är idag.

Hade ni jätteelåg vikt när ni las in? 
Nej, jag hade gått på SCÄ i ungefär ett år innan jag lades in på deras heldygnsvård och under den perioden hade jag fått upp vikten rejält. Jag lades inte in på grund av min vikt utan för att det återigen brast, vi klarade det inte hemma längre. 
 
Hur är det nu för er tove och sandra kan ni äta utan ångest och kompensationstänk?
I princip hela tiden! Så himla skönt att jag inte ens kan sätta ord på det. Ibland slår de anorektiska tankarna mig men nu kan jag trycka iväg dem och leva det liv som jag vill, det normala tonårslivet. 

Missade ni mycket skoka under inläggningen, började ni direkt efter ni var klara med behandlingen? 
Ja, jag missade rätt mycket, genom hela min behandlingstid har jag missat jättemycket. Efter avdelningen började jag först två förmiddagar i veckan och hade då inga krav på att prestera något, jag skulle bara vara där. Sen trappade jag upp och gick halvtid en längre period igen. Innan sommarlovet började jag heltid då jag kände att jag ville förbereda mig inför gymnasiet.

Hur är det att ha kommit så långt, att kunna vara fri tove? 
Önskar det fanns ett ord som kunde beskriva det, men det är så jäkla coolt. Jag trodde aldrig, då menar jag ALDRIG att jag skulle kunna må bra av att ligga på den vikt jag gör och äta regelbundet. Så fel jag hade. Jag mår så mycket bättre nu än förut och allt jag vill är att leva livet, ta vara på varje liten sekund. Ska aldrig någonsin slösa bort livet på samma sätt igen. Att ha kommit såhär långt är så jäkla bra, jag är stolt över mig själv.

Kan ni äta sötsaker, snacks osv med vänner? 
Det är fortfarande ett problem tyvärr. Men kan berätta vad jag gjorde i helgen. Jag och mina kompisar skulle baka pizza tillsammans och äta till middag, pizza i sig är ett stort fearfood för mig som jag inte ätit på länge, men jag åt. Till maten drack alla cola, utan att ens tänka på det sprang jag iväg till kranen och fyllde ett glas vatten. En av mina tjejkompisar sa då "Hallå man kan inte dricka vatten till pizza?? Det ska vara cola". Jag blev rädd först och visste inte vad jag skulle svara, men sen tänkte jag efter och kom fram till att jag alltid drack cola till pizza förut. Så jag skrattade och svarade att hon hade rätt, hällde upp ett glas cola och drack det till min pizza. Det är för coolt att jag kunde göra det!
 
Hur är det med era hunger och mättnadskänslor? 
Dem funkar bra! De dagar jag tränat är jag konstant hungrig men det är naturligt då det går åt så mycket mer energi.
 
/Tove
(Förlåt för att jag är så seg med att svara, eller blogga överlag. Hoppas ni mår bra!)

A calm life

Jag är trött på all denna prestations- och träningshets. Jag är trött på att det som anses friskr innebär att man hela tiden måste pressa sig till det yttersta. Man ska alltid bli bättre. Lyfta tyngre vikter på gymmet, ha fler magrutor, få högre betyg, få fler bloggläsare, klättra i karriären osv osv osv. 
 
Vad är målet egentligen? Finns det något mål? Jag tycker att det känns ungefär som det här med målvikter när man ska gå ned i vikt. Man bestämmer sig för att gå ned x antal kilo och när man kommit dit så kommer ens liv att vara perfekt. Då kommer man att kunna börja njuta. 
Så ställer man sig på vågen en dag och plötsligt är man där. Men inget känns ett piss bättre och därför sätter man genast upp ett nytt mål.
 
Visst är det inte lika extremt att gå ned i vikt på det sättet som det är att få högre betyg eller lyfta tyngre på gymmet - det finns människor som trivs alldeles utmärkt med det. Men majoriteten gör inte det.
 
Det här med ideal är så kruxigt för de går liksom inte att undvika att bli exponerad för dem. Speciellt när man är ung är det så otroligt svårt att kunna se till sina egna behov. Vad får mig att må bra och vad är bara andras förväntningar på mig?
 
It's okay to be happy with a calm life. Det är okej att inte ständigt sträva efter perfektionen för det finns inget som innebär perfektion. Försök istället njuta av det du har och skit i idealen. Det tänker jag försöka göra.
 
 
/Hanna

Tid

Efter några dagars bakslag är jag nu uppe på banan igen. Motivationen är tillbaka och jag agerar efter min visshet. Det är så otroligt mycket skönare att vara motiverad än att följa sjukdomens ord! Man behöver inte vara frisk för att må okej, faktiskt. Inte för att jag vet så mycket om att må bra, men ändå.

Jag har tänkt lite på det här med tid i förhållande till en ätstörning och psykiskt dåligt mående. I år har jag tyckt att tiden gått så extremt långsamt. All min uppmärksamhet har varit riktad mot målet att klockans visare nästan tyckts gå baklänges. Målet i fråga handlar oftast om måltider. Det kanske låter knäppt för vissa men trots att jag haft sån extrem ångest inför mat så har jag nästan alltid längtat efter måltiderna. Trots att jag min måltid inte bestod i mer än en knäckemacka så längtade jag alltid dit. Och så fort jag ätit upp den där knäckemackan längtade jag efter nästa måltid.
Att man gör det är fullt naturligt då ens hjärna har som grundläggande inställning att skaffa mat för att överleva. Får man då i sig för lite mat handlar alla ens tankar om mat och därmed uppstår en längtan till nästa måltid.

Men tiden går inte alltid långsamt. Den senaste veckan har den gått otroligt fort utan att jag egentligen utfört något alls. Men har man så stark ångest att man inte klarar av något annat än att bara vara ångest några timmar om dagen så rinner tiden undan.

Tänk vad mycket mer tid vi kommer att ha när vi slipper all ångest, all tid som spenderas till att planera och tänka på mat och alla timmars hetsträning. Tänk att få fylla upp den tiden med saker som är roliga och som får en att må bra!

/Hanna

Mat och prat (jag rimmar!!)

1. Potatismos, "korvgratäng" och grönsaker.
2. Pitabröd med köttfärs, vitlökssås baserad på yoghurt och grönsaker.
3. Söndagsstek haha. Kött, kokt potatis, sås och grönsaker.
4. Pasta, kycklingsås och rivna morötter som smakade diskmedel.
 
 
 
Idag har jag träffat två superbra vänner (så glad för att jag har er). Vi fikade aka drack kaffe/choklad. Tänk den dagen jag vågar ta något annat än svart kaffe/te på fik, längtar!
Annars har jag inte gjort mycket, sov typ halva förmiddagen och sen igen efter lunch så är förhoppningsvis redo för veckan. Förberedd en liten grej till bloggen också som förhoppningsvis kommer upp inom några dagar! 
 
Nu spelas julmusik på avdelningen och jag kommer förmodligen blöda ur öronen innan denna månad är slut haha. Men det hör till, veckan efter jul ska man vara så less på allt att man aldrig mer vill se julen.
 
/Hanna
 
 

Ny favorit

Min nya favorit, Saffrans Risifrutti med skogsbärssylt! Så stööört god. Älskar att det går att få in lite julfeeling trots att man äter efter Scä's mellisar.
 
 
 
Men det är godare med lussebullar och pepparkakor. Jag har bestämt mig för att jag ska kunna äta något sådant åtminstone ett par gånger i jul. Funderar på att byta ut någon dryck mot glögg också... Men det är läskigt. Fast om vi gör det tillsammans så funkar det! Någon som är med på min utmaning?
 
/Hanna
 

Att planera

Jag har svårt att slappna av. Oavsett vad jag gör så känns det som att jag alltid kunnat göra mer. Gör jag inget tänker jag att jag borde lägga pussel så jag går och sätter mig vid pusselbordet. Men det kryper i kroppen, inte av rastlöshet utan av otillräcklighet. "Du borde fortsätta på din stickning". Så jag sätter mig och stickar. Men tankarna kommer igen "du borde blogga". Sådär fortsätter det och alla kedjor slutar nästan i att jag måste plugga. Men trots att jag pluggar så är jag inte nöjd.

Eller det är sjukdomen som inte är nöjd. Det är prestationsångesten och perfektionismen som alltid vill att man ska göra mer. Det ligger i dess natur att få en att tro att man aldrig är tillräcklig.

Jag måste träna på att kunna vila i det jag gör. Ända sedan jag kan minnas har jag alltid levt i framtiden. All min tid har gått åt att planera och se till så att planerna utförs korrekt. Det gör att jag aldrig njuter av det som är. Aldrig uppskattar de underbara situationerna jag lyckats sätta mig i tack vare all planering. (För du rör dig för lite, du måste bränna, imorgon måste du gömma mer mat, när ska du ha tid att plugga och du har fortfarande inte fixat mammas födelsedags present hon fyller år om mindre än två månader).

Jag är en människa med mycket energi och framför allt har jag förmågan att producera. Jag vet att det finns många som avundas mig den förmågan. Folk som inte har självdisciplin nog att kliva ur sängen på hela dagen. Men jag önskar att jag hade lite av det där. Att kunna tycka att det är okej att bara vara. Att inte hela tiden behöba vara tio steg framåt i tiden.

Är det någon som känner igen sig i det här?

/Hanna

Om att gå upp mer än ett kilo i vikt

Jag skrev för något inlägg sedan att jag skulle skriva ett till inlägg om den grejen, så här kommer det.
 
I måndags ställde jag mig på vågen efter en vecka med näringsdrycker på schemat. Jag hade förberett mig på en rejäl viktuppgång, speciellt som min kropp är väldigt ojämn och antingen går upp massor eller inget alls. Ändå blev siffrorna en chock. + 1,3 kilo som min hjärna på en nanosekund avrundat till 2 kg. 
 
Hade jag varit inlagd på Scä hade jag nog kunnat fixa situationen med hjälp av kunnig personal där. Men här kan de knappt något om ätstörningar. Så när jag står där på vågen utbrister min behandlare "Oj vad mycket! Det var ju alldeles för mycket, sådär mycket kan du inte gå upp. Nu måste vi ändra i matschemat".
 
Ni förstår nog min reaktion. Hela förmiddagen raserades och jag vägrade att äta osv. 
 
Som tur var så är min vägningsdag även den dag min behandlare på Scä kommer till avdelningen. Så hon lockade ut mig från under sängen och när jag berättade vad som hänt var hennes reaktion omedelbar. Att gå upp 1,3 kilon i vikt är inte mycket. Speciellt inte om man inte gått upp något på en månad. 
 
Kroppen är ojämn. Vissa personer går upp väldigt lätt och mycket i vikt, andra har supersvårt. Vissa är som jag, går inte upp något alls och så bahm över ett kilo på en vecka. Det är inget konstigt med det. Våra kroppar är olika och fungerar på olika sätt, så kommer det alltid att vara. Om man då hela tiden mixtrar med matschemat så får kroppen ingen chans att stabilisera sig. Därför bestämde vi att vi kör på med näringsdrycker en vecka till och om jag gått upp över ett kilo igen så kommer vi att minska matschemat. Så jag kämpar på, tuggar i mig fryst Fortimel Yoghurt Style och förbannar ätstörningen för att den får mig att tycka att det är så jäkla jobbigt. 
 
Som jag skrev i mitt förra inlägg hatar jag min kropp när jag går upp i vikt. Därför hatar jag den här veckan. Men jag måste gå upp så därför är det ju bra ju mer jag går upp i veckan så att jag snabbare blir normalviktig! Nu är det inte särskilt många kilon kvar, faktiskt. 
 
Folk som inte kan något om ätstörningar kommer att säga plumpa saker, just för att de inte vet bättre. Det är skitsvårt men försök att inte lyssna på dem utan lyssna på mig och på folk som jobbar med ätstörningar. 
 
/Hanna

Hur blir det med behandlingshem?

(Svea, tack för den underbara kommentaren. Den värmde hela min mage. Och tack alla andra också. Liksom ni läser om våra inlägg så läser jag om era kommentarer)

Idag kom min ärendeansvariga här på avdelningen för att ha samtal med mig och mamma. Då berättade hon äntligen lite mer om vad det är som händer med behandlingshemsgrejen.

Jag har vid två tillfällen träffar Soc, liksom mina föräldrar och all vårdpersonal som jobbat nära mig. Jag och de har berättat allt om min situation och min historia. Soc har sedan sammanställt all den informationen och lämnat över det till sina chefer. Deras chefer har sedan kommit fram till att behandlingshem är bästa lösningen då jag testat precis allt annat.
Nästa steg som vi befinner oss i nu är att mina kontaktpersoner på Soc har tagit kontakt och bokat möten med två olika behandlingshem de tror passar, nämligen Viksjö Gård och Magelungen. De kommer sedan disskutera vad som passar mig bäst och vart det finns plats.

Det värsta är att jag är så maktlös. Jag har ingen rösträtt what so ever. När de gett mig en plats måste jag ta den annars... ja, jag vet faktiskt inte vad som kommer att hända annars.

Men jag är beredd att ge det här en chans. Jag tänker inte gå in med min vanliga inställning att jag måste vara frisk om en vecka för att ha tid att göra det och det och därför använda dåliga grejer för att stå ut i ångesten.
Nej, mitt nya mål är gymnasiet och dit är det nio månader. Om vi antar att jag skrivs in på beh-hem inom en månad har jag åtta månader på mig. Åtta månader känns som världens längsta tid men jag har ju hållt på och försökt bli frisk i snart två år så det kommer ta tid. Men det borde gå.

Ända hindret är att jag ger mig in i tävlingen igen. Att flytta kommer skapa många svåra känslor och jag vet hur svag jag är inför Anas röst. Väljer jag ätstörningen kommer åtta månader bli till två år. För oavsett hur frisk jag blir på alla andra fronter kommer jag att falla tillbaka om jag fortfarande står med en fot hos anorexin.

Min dröm är att det går snabbt. Att något bara faller på plats och att jag är ute inom tre månader. Men jag tänker inte stressa. Inte den här gången.

Såå, nu har jag babblat klart. Tack för mig!

/Hanna

Svar på kommentarer

Svar till en kommenterare från 2 otroligt smarta läsare:
 
Är inte en risifrutti runt (cencurerat) kalorier bara? Det är väl inte värre näringsmässigt än en smörgås? Kram.
 
Sluta snacka om kalorier snälla. Jag vill inte höra hur många kalorier en risifrutti har. Jag har typ kalori-fobi här!!!
 
 
 
Fast när man inte går upp mer av normala portioner så är det väl kroppens sätt att säga att den är näjd och är på sin ttrivslnormalvikt? :)
 
 
Förstår inte varför du så ofta ifrågasätter tjejernas inlägg, när du inte gör det ett dugg lättare för dem när dem kämpar så gott dem bara kan. Att vikten inte går upp har inte ett dugg att göra med att den trivs där den är, då skulle man ju kunna säga att jag som stod stilla i vikt på mitt dåvarande BMI 14 likagärna kunnat stanna där? En kropp som varit i svält behöver mycket näring, och att vikten stannar beror i det här fallet inte på att normalvikten är nådd än. Då hade Hanna inte behövt gå upp än. Normalportioner är inte för att gå upp i vikt, utan det är någonting alla behöver som en grund.
 
 
Vi blir jätteglada av kommentarer och är tillräckligt starka för att ta även den sista kommentaren. Men alla är inte det, så tänk efter ett varv till om ni funderar på att kommentera något i stil med det. Och TACK ni underbara som stöttar oss<3
 
 
/Hanna

Foodie

 
1. Vit fisk i en ganska god sås (men lite läskig/svår). Kokt potatis och kokt broccoli.
2. Kycklingköttbullar, potatis(aka pulver)mos, lingonsylt och rivna morötter + någon annan rotfrukt.
3. Ris och currygryta med kyckling, men förmodligen var där ingen curry utan bara gurkmeja för det smakade absolut ingenting.
4. Couscouspytt! Så himla gott. Till det grönsaker och en god sås baserad på yoghurt. Samt en knäckemacka då det var vego!
 
 
 
Så åt jag ju självklart kvällsmellis också. Mitt kvällsmellis består av två mackor, den ens med ost och den andra med skinka. Grönsak och smör förstås. Så en kopp te med mjölk.
Just nu äter jag ett jättegott bröd ni verkligen borde testa! Det är lite läskigt för det är lite ljusare samt innehållet fruktbitar. Fruktkusar heter det.
 
/Hanna

Svar!

Linfrön, är det gott?
Svar: Inte det minsta haha. Det är totalt näringsmässigt och smakmässigt värdelöst. Men det är väldigt bra om man har problem med hård mage. 
 
 
Eran blogg inspirerar mig så sjukt mycket! Men är inte dina föräldrar med dig varje dag ? :)
Svar: Jo de kommer minst en sväng varje dag. Vissa dagar är de här nästan hela tiden och andra dagar blir det "bara" några timmar. Dock mår jag ganska ofta för dåligt för att orka umgås med dem därför blir kvalitetsstunderna ganska få. Men uppskattade! Det är m&p som följer med mig på alla mina permissioner. 
 
Hur gamla är ni alla?
Svar: Jag (Hanna) är femton (1998), Sandra är 17 (1996) och Tove är 16 (1997). 
 
 
Såg tyvärr inte dig i skolan, hur länge var du där? Kommer du att hälsa på igen?
Svar: Jag var där en timme ganska exakt. Kommer fortsätta komma någon timme till skolan följande veckor också!
 
 
Kul att få komma till skolan! :) Hur går det nu med behandlingsplanering osv? :)
Svar: Återkommer med denna fråga snart snart.
 
 
äter du frukost lunch och middag plus 3 mellis + ett till huvudmål? kram för det var ju 3 "middags/lunch" rätter
Svar: Nej jag äter bara två huvudmål. Lunch och middag. När jag lägger upp de där bilderna är det inte måltider från samma dag utan bilder jag samlat på mig under de senaste dagarna!
 
 
Jag vet att ni troligen kanske inte vill svara på detta, men jag undrar vad ni anser är "grov undervikt"? Eller om ni vet hur mycket man behöver gå upp i vikt för att det ska "synas" typ? Jag ska bara gå upp ca 5 kg nu ungefär, är det mycket? eller är typ 20kg mycket för er? och hur mycket ska man enligt er behandling gå upp i veckan? :) kramar
 
Jag undrar samma sak. Jag ska "bara" upp 7 kg och undrar typ om det kan räknas som grov undervikt eller så. Jag läste förut att någon av er skrev att ni hade gått upp 17kg. Då känns min viktnedgång så futtig och meningslös. Faktiskt lite triggande...
 
Svar: Jag har medvetet uttryckt mig vagt med begreppet "grov/grav undervikt". Helst hade jag velat skriva bara undervikt då all undervikt, om det så handlar om två kilon, bör åtgärdas. Men jag har inte skrivit bara undervikt för hade jag gjort det hade jag genast fått på mig alla ordmärkande människor som klagat över att vissa har fötts underviktiga och att det är diskriminerande av mig att skriva att de ska gå upp i vikt.
 
Det allra mest korrekta av mig hade varit att skriva "undervikt enligt din personliga viktkurva". Men det blir så krångligt och långt. Men nu vet ni att det är det jag menar!
 
Både 5 och 7 kilon är mycket för mig. Liksom 17 och 20. Är du kortare blir det färre antal kilon men du kan ha lika stora skador i kroppen.
 
Enligt Scä ska man gå upp 0,5-1kg/vecka.
 
/Hanna

Kevin Walkers

1.  En deformerad bild måltid med potatisgratäng så som janssons frestelse, fast utan anjovis. Skinka till det.
2. Fick mina naglar förlängda, målade och glittrade av en patient här igår. Verkligen partynaglar synd att här inte fanns någon fest.
3. Köttgryta, kokt potatis och kokta minimorötter. 
 
 
 
4. Kevin Walkers. Ahahahahahaahha gud det är så brutalt roligt att jag var tvungen att visa er också!! 
5. Min nya stickning! Väldigt bra distraktion, när det går bra (inte när man får repa upp en miljons miljard gånger xnkdbzxknkxkz). En mysig halsduk till mig själv.
 
 
Nu försöker jag titta på fotbollsmatchen men det går inte så bra för koncentrationen är cirka noll. Hade i alla fall en superbra session på DBT-gruppen. Älskar alla där och kommer sakna det så sinnessjukt mycket.
 
/Hanna

Hur ska man acceptera en viktuppgång

Tack för alla kommentarer i förra inlägget<3 Var livrädd för att ni skulle såga mig totalt, istället gjorde ni min dag! Era kommentarer betyder verkligen så himla mycket.
 
Nu tänkte jag ta upp en grej som jag och Sandra bara svarat kort på i våra "Svar på frågestund"-inlägg. Det här med hur man ska kunna acceptera sin viktuppgång. Tänk på att jag bara skriver ur mitt perspektiv och från mina egna erfarenheter.
 
Hur ska man som ätstörd kunna acceptera att ens kropp blir större? Om man har en stor rädsla i livet och det är att bli tjock, hur ska man då våga gå upp i vikt? Hur ska man orka se sig själv i spegeln varje dag? Och vad ska man göra av ångesten då man växer ur sina kläder?
 
Mitt svar är att det är så gott som omöjligt att tycka om sin kropp när man är på väg upp i vikt. Så har det i alla fall varit för mig. Varje gång jag stannat upp har det efter några veckor börjat kännas okej, men så måste jag ändå fortsätta och de veckorna är hemska. Men det måste göras. Det går inte att vara fri i en grovt underviktig kropp. Därför måste du gå upp i vikt. 
 
Det kommer inte att vara kul. Du kommer att hata din kropp och dig själv. I perioder känns det i princip ohanterligt. Men stå ut och fortsätt ät. Hata din kropp och ha ångest, men agera emot känslan och fortsätt ät. 
 
För när du blivit normalviktig kommer du att kunna börja bygga upp en bra relation med din kropp igen. För vissa är tar det längre tid och för andra kortare, men det går. 
 
Så gör pinan kort. Gå upp de där kilona så snabbt som möjligt så kommer du också snabbare att kunna börja tycka om din kropp. Många vill låta viktuppgången ta tid så att man känner sig tryggare, men för mig har det där bara gett motsatt effekt. Jag har fått viktfobi och hatat min kropp i över ett års viktuppgång istället för att jag gått upp de där kilona på ett par/tre månader. 
 
Jag återkommer senare om ett inlägg som följer upp det här. Ha en fin kväll och ät en god middag!
 
/Hanna

Svar på frågestund - Sandra del 2

hahaha sökte på hedenstedt.se (som du tipsade om) o kom fram till en sida där man hanterar takanläggning och plåtslagning. haha är det verkligen en av dina favortibloggar..? ;)
Svar: Hahah ops, menade självklart: andreahedenstedt.se!
 
Vilket är ert favorit café respektive favorit restaurang i Stockholm?
Svar: Oh jisses svårt, men café: Fresco och Espresso House vid Stureplan.
 
Undrar hur ni tänkte när ni först fick veta er målvikt? Har jättesvårt att acceptera den.. Er blogg hjälper så mycket, kram på er!
Svar: Jag tyckte det var skitsvårt att acceptera den ibörjan. Jag trodde helt ärligt jag skulle se ut ett fläskberg på den vikten. Men sanningen är att det bara lögn! Sen när är normalvikt tjockt? Man kan aldrig lova men jag kan säga med största sannolikhet att det kommer vara så himla värt det. Försök skita i siffran och prioritera ditt mående istället. Kram!
 
Jag skulle vilja veta vilken musikstil ni gillar? 
Svar: RnB, Pop, House, Chill typ haha.. Lyssnar på det mesta och dyrkar musik, men klarar inte av Rock och har lite svårt för vissa svenska artister.
 
 
 
Hur lyckades ni acceptera er viktuppgång? 
Svar: Ja hur gör man egentligen? Har egentligen inget svar på den för egentligen så accepterade jag den aldrig. Det var inte förrän jag var klar med min viktuppgång och landat på den vikt jag är på idag som jag kunde acceptera att jag är på normalvikt. 

Vad har ni för tips mot ångest?
Svar: Det som funkat för mig är: Jonglering (!!), svepa in sig i ett varmt täcke, ta en promenad, lyssna på musik eller utmana ångesten - t.ex. prata till den och ba ja jag tror verkligen att jag blir skitfet av att äta 10 kcal mer, kom igen kan du inte bättre? Låter säkert skitfånigt men det går faktiskt ibland. Sysselsätt dig! Det värsta är att vara själv och bara mala och mala dåliga tankar för det blir bara värre. Ångest kan aldrig hålla på förevigt och slutar alltid, precis som man inte kan gråta eller skratta hur länge som helst. Det har också hjälpt mig att veta att det alltid går över.
 
Vilka är era favoritmaträtter? 
Svar: Fisk i alla former, rofrukter, falaflar, pastarätter, pannkakor och woker med massa grönsaker & kyckling är guld i min mun.
 
 

Vilken slags mat är minst jobbig för er ( ger minst ångest)? 
Svar: Någon slags fisk serverat med t.ex. fullkornscoscous/matvete/liknande med massa grönsaker + någon fettdel. 

Vilken mat ger mest ångest? 
Svar: Vita kolhydrater, energirik mat och rött kött.
 
Bråkar ni ofta med era föräldrar? 
Svar: Inte längre. 
 
Får man promenera ensam då man har ätstörning eller "umgås" man med ätstörningen då? 
Svar: Om man är rätt långt nere i sin ätstörning så rekommenderar jag inte att promenera ensam. Jag fick aldrig gå ensam förut. 

har ni mycket ångest, hur uttrycker sig er ångest ? 
Svar: Jag har lite ångest men den är kontrollbar nuförtiden. När jag har ångest nuförtiden blir jag mest nere, irriterad och vid få tillfällen så gråter jag. 
 
 
 
 

Pro-Ana

Pro-Ana, Förespråkande av Anorexia eller Pro Ana där Ana är personifierad. Vad är pro-ana? Det är en kultur som främst existerar på nätet men träffar och kontakter finns även i verkligheten. Det hela handlar om att hjälpa varandra att gå ned i vikt. Man ger varandra tips och trix för att gömma så mycket mat som möjligt, träna så mycket som möjligt, äta så lite som möjligt och postar bilder på sjukligt smala tjejer (thinspo). Man stöttar alltså varandra ned i sjukdomen, ned i avgrunden. 
 
Visst låter det sjukt? Det var någon som beskrev det som en sekt och det är en ganska träffande benämning för det är verkligen galet. 
Vilka sjuka människor är det som håller på med sånt då? Hur kan de vara så genuint elaka att de försöker få andra att förstöra sina liv? 
 
Jag hatar pro-ana, det är sjukt och galet. Jag tänker inte försvara varken mina egna eller mina vänners handlingar, för det vi gjorde var fel på alla sätt och vis. Men jag ska försöka förklara så att ni förstår att vi inte är onda människor.

Det finns olika grader av hur djupt man fallit i sjukdomen. Grader som inte är kopplade till d
iagnoser överhuvudtaget utan handlar om hur ensam man är. Har man valt ätstörningen framför sina vänner i flera år har man nästan inga vänner kvar. Man kan inte heller ty sig till sin familj då denna agerar i motsatt riktning mot ens egna livsmål (gå ned i vikt). Jag vet inte hur många av er som känt extensiell ensamhet men det är en fruktansvärd känsla, verkligen den värsta i hela världen (näst efter den djupaste sorgen, men de är nära besläktade). Känner man sig så ensam betyder inget något längre. Man är djupt deprimerad och söker efter snabbaste möjliga lindring.
 
Där kommer pro-ana in. 
Det handlar inte om att man vill få folk som inte är ätstörda att bli det, eller att man önskar att alla i ens omgivning ska bli sjukligt smala. Det finns ingen sadism i det överhuvudtaget. 
Det handlar bara om gemenskap. Att lindra den galna ensamheten. 

Det är som att man förlorat all förmåga till social interaktion och det enda som finns kvar är ätstörnigen. Men människan har ett grundläggande begär till umgänge och därför blir det att man umgås kring det enda man kan, ätstörningen.
 
 
 
Pro-Ana finns på i princip alla sociala medier. Tumblr, WeHeartIt, Instagram, egna forum, facebookgrupper osv. Men framför allt är det bloggar, åtminstone i Sverige. 
 
Men det är skevt. Visst är det skevt och helt galet. 
Jag jobbar nu relativt aktivt mot pro-ana genom att skriva den här bloggen. Jag försöker att åtgärda mina gamla gärningar och få folk att förstå att man kan ha vänner med ätstörningen som gemenskap, men åt andra hållet. Att bli frisk tillsammans med någon är så otroligt mycket underbarare än att bli sjuk tillsammans med någon. Tillsammans kan vi jobba mot den galna kulturen som fötts ur alla sjuka ideal. 
 
"Men jag har inga andra vänner"
Jo, utanför sjukdomem väntar massa människor på dig. Men du ser dem inte så länge du väljer ätstörningen. Pro-ana är inget liv. Det är en grupp människor vars mål är att ta död på sig själva, om det än aldrig nämns på det viset.
 
Hoppas ingen tar illa upp eller tycker att jag uttryckt mig dumt. Säg till i sådana fall!
 
/Hanna

Frågestund svar - Hanna del 2

Vilket är ert favorit café respektive favorit restaurang i Stockholm?
Svar: Mitt favoritcafé (och ca det enda café jag går på) är Fåtöljen på Hornsgatan. Restaurang vet jag inte riktigt, går typ aldrig på restaurang när jag inte är utomlands.
 
 
Undrar hur ni tänkte när ni först fick veta er målvikt? Har jättesvårt att acceptera den.. Er blogg hjälper så mycket, kram på er!
Svar: Först reagerade jag inte alls. Den siffran var så avlägsen, så galen. Jag visste att jag aldrig någonsin skulle väga så mycket (usch, vilken skev världsbild jag hade). De bytte flera gånger också i och med att jag hamnade i en växtspurt när jag började äta som jag skulle efter sex år och ingen visste ju heller vilken vikt min kropp vill ligga på eftersom jag vek av från min kurva redan vid tio års ålder.
Tror faktiskt inte att det är förrän nu jag faktiskt börjar acceptera den siffra som är min riktiga normalvikt. Det underlättar otroligt att jag redan varit där, om än en så kort tid.
 
 
Jag skulle vilja veta vilken musikstil ni gillar? 
Svar: Jag är indiepop/rock. Kent, Broder Daniel, Håkan Hellström, Markus Krunegård, [ingenting] och Broken Bells är mina största passioner i livet.
 
 
Hur lyckades ni acceptera er viktuppgång? 
Svar: Jag accepterade det aldrig riktigt. Det blev för svårt att tänka på alla kilon jag var tvungen att gå upp när jag redan kände mig så tjock. Istället fokuserade vad det var jag behövde göra i nuet vilket var att följa mitt matschema. Nu kan jag acceptera min viktuppgång eftersom jag trivs bäst i en normalviktig kropp.
 
Vad har ni för tips mot ångest?
Svar: Andas och sträck på dig, då talar du om för kroppen att du visst kan stå ut med ångest. Distrahera genom att göra saker du gillar, typ se på serier, rita eller lägg pussel. Ta kontakt med det meningsfulla i ditt liv, t.ex. ring en vän eller kolla på bilder till platser du vill resa.
 
 
Vilka är era favoritmaträtter? 
Svar: Pannkakor med grädde, sjuuuuukt gott. Men ack så förbjudet. Speciellt grädden. Fast det ska jag komma över och när jag är frisk ska jag ha pannkakskalas!
Sedan älskar jag pizza också, och kebab men det tänker jag välja bort pga ska bli vegetarian av ideologiska skäl. Inte det minsta mainstream matsmak, näpp.
Vilken slags mat är minst jobbig för er ( ger minst ångest)?  Vit, kokt fisk. Kokt potatis. Ugnsbakad, okryddad kyckling. Bulgur/matvete. Isch, vad äckligt. Ovanstående rätter är såå mycket bättre!
 
Vilken mat ger mest ångest? 
Svar: Bacon och pizza. 
 
 
Bråkar ni ofta med era föräldrar? 
Svar: Alltså jag vet inte riktigt. Om man räknar mängden bråk med mina föräldrar så bråkar jag nog inte mer än den genomsnittliga tonåringen. Grejen är bara att vår relation är så skör att vi inte riktigt har råd med de där bråken.
Sen blir det rätt ofta bråk vid måltider och sådär. Fast mamma och pappa vet att det inte är dem jag är arg på och det är aldrig så att jag skriker att jag hatar dem utan det är mer saker i stil med "jag vägrar äta det där gå UT GÅ UT GÅ UT". Typ.
 
har ni mycket ångest, hur uttrycker sig er ångest ? 
Svar: Ja, jag har väldigt väldigt mycket ångest. Jag går konstant omkring med ett tryck över bröstet men sedan varierar ångesten i styrka. Ibland har jag kontroll och kan släppa ut den när det passar och ibland tappar jag all kontroll och bara skriker rakt ut. Då kan jag inte röra mig eller någonting. Allt bara faller sönder och det känns som att nu går världen under. Det här är slutet.
Men jag är inte lika desperat efter att dämpa ångesten utan den kan få finnas i min kropp. Det är mycket värre när jag förlorar kontakten med alla känslor då jag går in i tvångens värld.
 
/Hanna

Att bli fartblind

Det är så lätt att bli fartblind när man är mitt uppe i en sjukdom. Saker som innan man blev sjuk vara läskiga och konstiga är nu vardag. Jag glömmer det där så himla ofta, att jag inte bara kan skriva om sjukhus, självmord, självskadebeteende, svält osv som att det vore den mest naturliga saken i världen. Ofta händer det att jag bara tar förgivet att folk förstår saker som jag själv inte haft en aning om förrän jag kom in i behandlingssvängen. Jag glömmer att det som är mitt liv och min vardag för de allra flesta människorna är förknippat med rädsla.

Det är alltså inte bara omgivningen som måste ha respekt för den sjuke utan den sjuke måste också ha respekt för omgivningen. Man ska inte skämmas över att man är sjuk men i vissa situationer passar det sig inte att berätta hela sanningen, och då är det helt okej att ljuga.

Jag försöker ofta stanna upp och tänka tillbaka på mitt nioåriga jag. Hur skulle hon se på min situation och allt jag gör? Det får ofta ned mig på jorden igen, vilket är väldigt skönt. Det finns en verklighet utanför sjukdomen.

/Hanna

Vikten av att vila

1. Ris och kyckliggryta.
2. Korv med bostongurka och potatismos. Samt en klick oidentifierbar sås.
3. Pytt i panna, rödbetor och stekt ägg.
 
 
 
Idag har jag varit på teater i tre och en halv timme så nu är jag så trött att jag nästan ser dubbelt. Alla som varit inlagda/hemma under en längre period vet hur trött man blir så fort man går ut och gör någonting. Saker som man annars gjort flerfalt varenda dag måste man nu vila sig ett par dygn emellan. Det är viktigt att ta sig den tiden att vila! Man kan inte plötsligt köra på för fullt när kroppen har vant sig vid ett långsamt tempo, gör man det är det otroligt lätt att man faller ned igen för att man inte har ork att stå emot alla tankar. 
 
Så nu ska jag sova innan det är dags för middag.
 
/Hanna

Var i skolan

Besöket i skolan idag gick jättebra! Var väldigt nervös i bilen dit men när jag väl kommit innanför dörrarna släppte det. Så himla kul att träffa alla igen + nya bekantskapser. Speciellt efter gårdagen.
 
Jag är mycket mer chill med att träffa nya människor nu jämfört med tidigare. Vet inte riktigt hur det kommer sig men trots att mitt mående är katastrofalt så har jag i alla fall kommit en bra bit på den sociala punkten. Jag är tryggare i mig själv då jag alltid vet att jag har riktiga vänner som backar upp mig. Otroligt värdefullt! Har fått mycket bättre relation med mina vänner sedan jag valde livet. Precis som med ett förhållande måste man ta hand om sig själv för att det ska fungera med den andra.
 
Annars har jag lagt massa pussel och köpt klistermärken till Dbtgruppen. All ordinarie personal är på utbildning idag så det är bara timmisar här.
 
Till lunch blev det ris med jättegod wok och jätteäcklig sås. Och ett glas mjölk till, förstås.
 
 
/Hanna

Ilska

Idag är jag arg. En känsla jag inte känner särskilt ofta.

Impulsen vid ilska är att gå till anfall och liksom alla andra impulser är det svårt att stå emot. Men man får väga fördelar mot nackdelar, är det värt i den här situationen att handla på impulsen eller bör jag hålla ihop mig så att jag kan uppnå mitt mål?

Ilska är en bra känsla eftersom det blir en fysisk effekt av att man upplever att något är fel. Därför kan man använda ilskan som drivmedel för att uppnå en förändring.

Anledningen till att jag är arg idag äe för att personalen dragit in allas besökstid då det var så många (inte jag) som stökade runt igår. Jag förstår att de inte vill att det här ska vara en ungdomsgård men kollektiv bestraffning är fan inte rätt väg att gå. Jag har alltid skött mina besök exemplariskt, vi har hållt oss inne på mitt rum och inte härjat runt det minsta.

Att träffa mina vänner är ljuspunkterna i vardagen. Att berövas den friheten när jag inte ens trivs med de andra patienterna här slår ned mig totalt.

Imorgon ska jag i alla fall åka en sväng till min riktiga skola! Är aspepp, det kommer bli så jäkla kul att träffa alla igen. Har inte varit i skolan en endaste gång på hela nian så lite nervöst också, förstås. Berättar för er hur det gick sen!

/Hanna

Fibrer

Idag på eftermiddagen så skulle jag testa en ny nd (näringsdryck). Fick serverad en Fortimel Compact Fibre och tänkte inte så mycket på det. Allt mitt fokus låg på att få i mig drycken och inte att det var extra mycket fibrer i. 
 
 
 
Ack ack så illa det gick. Runt en timme senare började magkrämporna som blev värre och värre och gjorde det nästan omöjligt att äta.
 
Förut skulle min lösning på detta problem varit att skita i att äta. Men den här gången tog jag istället användning av all den kunskap jag har om kropp och mat och gjorde något konstruktivt istället.
 
Fibrets uppgift är att hålla tarmsystemet igång. Få rulians i ämnesomsättningen typ. Kostfibrer är alltså väldigt bra då man mår bra i magen av det och en glad mage underlättar mycket i livet (vet alla vi som haft problem med magen). 
Men det finns en stor hake, och det är att om man äter massa fibrer utan att tillföra tillräckligt med vätska så får det helt motsatt effekt. Hela systemet stannas upp då fibret binder ihop maten så att den inte har möjlighet att komma ut. Detta gör väldigt ont.
 
Så vad gjorde jag då när min mage drog ihop sig till en liten arg boll? Jo, jag drack vatten. Jag gick emot min rädsla och inom loppet av två timmar hällde jag i mig två liter rent vatten.
 
Det var en helt magisk känsla för det tog inte många minuter innan all smärta i magen var som bortblåst. Så jäkla bra! 
 
Ta hand om kroppen för då orkar ni slåss med demonerna i huvudet. Godnatt med er från mig och alla kostfibrer i min mage.
 
 
 
/Hanna

Babbel

Just nu liknar avdelningen mer en ungdomsgård än en sluten psykiatrisk akutvårdsavdelning. 12 personer är inskrivna trots att där egentligen bara finns åtta rum. Med andra ord delar många patienter, dock inte jag.

Gud känner mig som värsta bitterfittan som bah KAN INTE ALLA BARA SLUTA VARA SOCIALA JAG FÅR PANIK. Men så är jag inte här för att umgås och ha kul heller utan för att jag är sjuk.

Man märker verkligen skillnad på Bup och Scä. På Scä var alla sjuka, hit kommer många bara för att de mår dåligt och bara de får byta miljö blir allt mycket bättre. Samtidigt som det kan komma helt galna människor hit med alla möjliga andra psykiska sjukdomar än ätstörningar.

Det går i perioder, just idag verkar alla glada så det är lite synd att jag inte orkar delta. Men det kommer. Jag kommer hitta ett sätt att komma ur min depression. Det är bara att fortsätta i rätt riktning, ta hand om kroppen och inte handla destruktivt.

Ha en fin kväll nu!

/Hanna

Att ha ett förhållande när man är ätstörd

En stor del i de allra flesta tonåringarnas liv är att ha förhållanden. Ibland bara ett par långa och ibland hejvilt med sådär en tjugo olika. Vissa blir kära varje vecka medan andra kan gillar någon i två år innan hen vågar ta steget. Oavsett hur det ser ut så är det något av det sundaste som finns.



Jag ser absolut inget problem i att ha ett förhållande även om man har en ätstörning. Grejen är bara att det sällan funkar så länge man inte försöker bli frisk.
Att svälta sig själv, spy och hetsträna är att misshandla sin egen kropp. Ett förhållande består i två parter och jag anser att det är så gott som omöjligt att ha ett bra förhållande om man hela tiden misshandlar ena parten.
För skulle du kunna ha ett bra förhållande om du misshandlade din flick-/pojkväns kropp? Nej, det går inte. Det är ingen skillnad på om du misshandlar hens kropp eller om du misshandlar din egen.

Så välj kärleken. Välj att kunna vara lycklig tillsammans med en annan människa istället för att vara olycklig tillsammans med en ätstörning. Det finns så många fina personer där ute, men du kan inte se dem så länge du hela tiden väljer att skada dig själv.

Jag har aldrig varit kär och aldrig haft ett seriöst förhållande. Jag har istället levt med anorexin som min bästa vän i sex och ett halvt år.
Men det är slut med det nu. Det finns så mycket kärlek bara man väljer bort ätstörningen.

Sedan är det klart att det kan ta ett tag. Det är inte så att man vips dagen man blir utskriven blir tillsammans with the man of your life. Men möjligheten finns. Det är ett äventyr och det ska vi uppleva.

/Hanna

Svar på frågestund - Sandra del 1

Hur var det att vara inlagd? 
Svar: Fruktansvärt men samtidigt väldigt givande och behövligt för mig och min familj.

Hade ni jätteelåg vikt när ni las in? 
Svar: Säger som Hanna, jag var inte behov av rullstol men jag hade en stor undervikt. Men jag var inte på min lägsta vikt när jag lades in. 

Hur är det nu för er tove och sandra kan ni äta utan ångest och kompensationstänk? 
Svar: Ja absolut, inte varenda måltid men majoriteten. Dock så kommer en del tankar varenda dag vilket stör mig väldigt mycket, men tillskillnad från nu och då så kan jag gå emot dem. 

Missade ni mycket skoka under inläggningen, började ni direkt efter ni var klara med behandlingen? 
Svar: Efter jag vart inlagd så bodde jag hemma resten av terminen så jag var inte i skolan på ett halvår, så självklart missar man en del. Men eftersom möjligheten fanns (finns) att plugga och göra prov på distans på SCÄ skolan så löste det sig. Dock så skjöt jag upp två kurser som jag blev klar med nu i september för att jag ville nå högre betyg. 

Kan ni äta sötsaker, snacks osv med vänner? 
Svar: Nej tyvärr inte sötsaker/snacks osv.. Men "vanlig" mat har jag inga problem att äta med mina vänner!
 
Hur är det med era hunger och mättnadskänslor? 
Svar: Jag känner både hunger och mättnad nuförtiden. Problemet för mig är bara att jag vet inte hur "mätt" man "ska" bli, eller hur "hungrig" man "ska" vara, om ni förstår vad jag menar.
 
Fick/har ni problem med magen? 
Svar: Oja, verkligen. Min mage är fortfarande knasig, men det kan tydligen ta jättelång tid innan magen blir bra igen efter man hållt på och trixa med maten osv, så i'm still waiting for that day haha! Men sen så har jag ju IBS-mage som ni vet, och jag vet inte om det är anorexin som framkallat det men antagligen så "går det i släkten" eftersom min syster har det likadant. 

Har ni nått er normalvikt? 
Svar: Yes!
 
Hur länge var ni inlagda på scä, blev ni tvångsinlagda?
Svar: Jag var inlagd i drygt två månader. Nej jag blev inte tvångsinlagd.
 
Har ni varit kära någon gång? 
Svar: Räknad Justin Bieber? Harry Styles? Nej men jag har aldrig varit kär, har och har haft massa crush på killar men det är ju verkligen inte samma sak. 

Har ni haft något seriöst förhållande? 
Svar: Nope det har jag inte.

Vilka är era favorit bloggar? 
Svar: vanessaw.blo.gg, attvaljalivet.blogg.se (hehe), vagenupp.blogg.se, kenzas.se, andreahedenstedt.se, elsawinge.blogg.se och bbomans.blogg.se. 

Hur ofta går ni till Scä, Tove och Sandra? 
Svar: Nuförtiden endast var tredje vecka. Jätteskönt faktiskt.

Näringsdrycker och köttbullar

Idag var det vägning och möte med Scä. Den där jäkla vikten har helt slutat att gå uppåt. Jag fattar det inte för jag äter ju som jag ska och rör mig inget förutom då jag har ångest. L, min behandlare på Scä, säger att det kan vara just därför som vikten inte går upp. Jag tillför min kropp så pass mycket energi att den vågar släppa efter. Eller så är det pga alla ångestattacker, vi vet inte.

Hursomhelst är det viktigt att man inte stannar i sin viktuppgång. Jag har testat det så många gånger under Scä åren. Sagt att "jag behöver bara vila lite, bli bekväm i den här vikten sedan kan jag gå vidare". Men det funkar inte så. I alla fall inte för mig. För varje gång jag stannar i vikt i några veckor så har tankarna dragit igång för fullt igen. Anorexin hittar minsta kryphål för att ta över makten igen, därför är det så viktigt att bara köra på tills det stabiliserat sig trots att det är svinjobbigt.

Jag förespråkar inte näringsdrycker eftersom jag tycker att det är tusen gånger bättre med mat. Men ibland behöver kroppen och vikten en liten kick i rumpan och där kan näringsdryckerna vara till stor hjälp.

Därför kommer jag nu börja dricka näringsdrycker, igen. Tredje omgången jag har det på matschema plus alla näringsdrycker jag drack istället för mat på avdelningen.

Avdelningen har sjukt många olika näringsdrycker haha. Många fler smaker och sorter än på Scä, skumt nog. Jag tänker börja med fryst Fortimel Yoghurt Style Citron- och vaniljsmak, Fortimel Compact espressosmak och Fortimel Energy Jordgubb/Vanilj.

Till skillnad från i somras tänker jag dricka varenda flaska. Jag gör det för min egen skull och för min framtid. För att jag ska bli normalviktig och lite gladare. För art min kropp ska få en chans att fungera.

Lunchen idag var köttbullar, potatis, brunsås, lingonsylt och rivna morötter. Många köttbullar blir de under tretton veckor här... Fast gott är det haha!

https://cdn2.cdnme.se/4112397/7-3/pic_5280c873ddf2b3304efef463.jpg" class="image">

Mysig dag!

Idag är det söndag och vi tjejer som var inlagda på SCÄ samtidigt hade bestämt att äta lunch tillsammans, närmare bestämt thaimat. Vi möttes upp vid medborgarplatsen och gick sedan och åt på Orkidé. Det var väldigt god mat och vi hade det kul. Så roligt att träffa alla igen, det var ett tag sen alla var samlade. Vi hade mycket att prata om då alla gjort någon form att framsteg. Efter lunchen åkte några hem medan vi andra åkte in till stan och gick i några butiker i jakt på en farsdag-present... Ond som jag är köpte jag inget, har inte ens sagt grattis än. Borde springa och göra det nu! ;)
 
Fina Sara och Hanna!
 
Här har vi mig och min mat, kyckling i röd curry och ris. Jag älskar thaimat.
 
Finaste Sandra, craycray. Vi älskar dig
 
Allihopa samlade, förutom Julia för det var hon som fotade. Hoppas det var okej att vi tog bilden, den var så fin!
 
/Tove
 

Frågestund svar - Hanna del 1

 "Hur var det att vara inlagd?"
 
Framför allt är det jättejobbigt. Man blir inte inlagda om man inte har stora problem och då mår man väldigt dåligt. Men det är också skönt att lägga över kontrollen på någon annan. Att slippa styra allt själv. Den här inläggningen har varit värre än den på Scä men båda sög. Såklart. Det ska inte vara kul att vara inlagd. 
Men det har hjälpt mig otroligt mycket också! Är så glad att vården fanns där när jag behövde den för annars skulle jag inte levt idag.


"Hade ni jätteelåg vikt när ni las in? "
 
Inte sådär superlåg, jag satt aldrig i rullstol eller så. Men jag var rejält underviktig båda gångerna. Lite mer den här omgången än förra men jag blev inte inlagd på grund av låg vikt utan för att dn inte gick uppåt (bland annat).


"Missade ni mycket skoka under inläggningen, började ni direkt efter ni var klara med behandlingen?" 
 
De senase fyra terminerna har jag gått i skolan 0-30%, så ja jag har missat mycket skola. Har pluggat det mesta på distans så hänger ändå med men det är bara för att jag har så otroligt lätt i skolan.


"Kan ni äta sötsaker, snacks osv med vänner?"
 
Nej, inte än. Men tänk vad coolt att kunna dela en påse ostbågar med sina vänner framför en skräckfilm.
 
 
"Hur är det med era hunger och mättnadskänslor?" 
 
 Just nu funkar de inte alls för mig. Oftast känner jag varken hunger eller mättnad medan jag vissa dagar är jättemätt och andra dagar jättehungrig trots att jag ätit lika mycket. Men de kommer att komma tillbaka!
 
"Fick/har ni problem med magen?" 
 
Jag har haft en hel del problem med magen. Främst förstoppning, illamående (sådär att man är hundra procent säker på att man kommer spy), svullenhet och magknip. När jag började äta kött igen så ballade min mage ur totalt, men den vande sig igen efter några veckor. Min mage kommer nog alltid att var känslig, inte konstigt med tanke på hur jag misshandlat den de senaste sex åren. Det är ingen lek det här, de inre organen kan ta stryk för resten av livet. Speciellt om man spyr/använder laxerande. Jag vet personer som spytt så många gånger att nu när de vill börja äta igen så spyr de bara upp all mat i ofrivilliga kräkningar.
 
Men äter man regelbundet under en längre tid kommer mage att börja fungera okej tillslut. 
 
 
"Har ni nått er normalvikt?" 
 
Jag nådde min normalvikt i maj för första gången på 5 år och låg på den i ~3 veckor innan jag började tappa igen. De veckorna hade jag min bästa kroppsuppfattning sedan jag fick min ätstörning.
 
 
Såhär såg jag ut då (strunta i minen haha)
 
"Hur länge var ni inlagda på scä, blev ni tvångsinlagda?"
 
Jag var inlagd på Scä i 12 veckor på frivillig vård.
 
"Har ni varit kära någon gång?"
 
Nej aldrig.

"Har ni haft något seriöst förhållande?" 
 
Nix, det har jag inte. Tänk vad anorexin tar ifrån en.
 

"Vilka är era favorit bloggar?" 
 
Tre peppande recoverybloggar:
 
http://vagenupp.blogg.se/
 
http://vanessaw.blo.gg/
 
http://rymdpojkar.blogg.se/
 
 
Två superba fotobloggar:
 
http://elingry.blogspot.se/
 
http://rymdkrig.blogspot.se/
 
 
En jättebra dbt-blogg:
 
http://ddiana.blogg.se/
 
 
/Hanna
 

Lite svammel

Håller på att sammanställa alla frågor vi fick till frågestunden, har tagit en halvtimme och jag har inte ens börjat svara än haha. Men vi är superglada över alla frågor och svaren kommer att komma i omgångar, så oroa er inte ifall era frågor inte svaras på i första inlägget, vi kommer sprida ut det så att det inte blir så trist att läsa.
 
Idag åt jag Mannafrutti vilket var det godaste jag ätit på flera år. På riktigt, godare än glass?!? Visste att jag älskad det när jag var yngre men såhär gott aaah helt crazy. Men kul!
 
Var också på teater samt hemma hos världens bästa Klara, en bra dag med andra ord! 
 
Nu ska jag börja svara på alla frågor. 19.30 är det kvällsmellis, 20.00 Så mycket bättre och 21.30 Downtown Abbey (!!!). Hoppas att någon eller några av mina familjemedlemmar kommer hit ikväll men vi får se hur det blir.
 
Låt inte ångesten förstöra eran kväll, ibland måste man få vila och lördagkvällar är den perfekta tidpunkten. 
 
/Hanna
 
 
 

Svar från Sandra

Hur mycket bulgur ska det vara ungefär? För jag provade att göra 1portion enligt förpackningen men det blev värsta berget, asså hur mycket som helst.

Svar: Egentligen gillar jag inte säga att det "ska" vara så här mycket/lite osv, men runt 2 dl kokt bulgur kanske. Jag lovar dig att 1 port enligt förpackningen verkligen inte är för mycket, jag skulle mer säga att det är i underkant. Det är bara dina ögon som lurar dig! Kram.
 
Hur kryddar du din bulgur?
 
Svar: VI brukar inte krydda bulgurn, jag brukar däremot krydda den med peppar efter servering. Ibland har vi kokat det i curry, men vanligtvis har vi den helt "naturell".
 
Äter du bara ett visst antal livsmedel eller kan du variera maten? Hur gör du i skolan med maten där? 

Kram!

Svar: Jag kan verkligen variera maten nuförtiden! Visst är jag fortfarande fast i en del livsmedel, men jag kan äta det om det inte är sötsaker. Från och med nu ska jag börja äta i skolan 2ggr i veckan, annars blir jag hämtad av mina föräldrar och äter lunch hemma. 
 
Idag åt jag t.ex. lunch i skolan, vilket var jättegott verkligen!! Falafel, tomatsås, ris, olika grönsaker + 2 glas mjölk.
Suddig bild men ville inte visa mina kompisar att jag fotade skollunchen hahah.... 
 
/Sandra
 

Surfa på känslan

Vad är det som hindrar oss från att äta som vi ska? Från att våga äta chips, glass, kött, pasta eller vad som nu är våra svårigheter?
 
För mig och för de flesta andra tror jag att det handlar om rädslan för ångest. Jag vågar t.ex. inte äta sötsaker för att jag är rädd för att få ångest. 
 
Men är det en befogad rädsla? Svaret är enkelt och självklart, nej. Ångest är inte farligt och kan aldrig skada dig. 
 
"Men om jag får ångest så skadar jag mig själv/kompenserar maten med träning/spyr och det är ju inte bra så därför måste jag undvika att få ångest"
 
Ser ni felet i resonemanget? Ser ni att det inte är ångesten som skadar kroppen och psyket utan det är ni själva. Det är era handlingar som är destruktiva inte era känslor.
 
Så vad ska man göra då om man vill börja våga utmana sig men varje gång man försöker så exploderar ångesten i magen och då backar man genast? Följ de här stegen:
 
1. Identifiera vart ångesten känns. I magen, bröstet, halsen, benen?
2. Låt ångesten finnas där. Låt den finnas i din mage (eller vart du nu känner den). Försök inte att pressa undan känslan, eller göra den större. Låt den bara finnas och fortsätt agera som om den inte fanns. 
Jag lovar att ångesten kommer att minska då. Snabbare än du trott vad möjligt. 
 
Testa inte det här i ditt absolut svåraste läge utan lär dig färdigheten (som inom DBT kallas surfa på känslan) i mindre kritiska situationer. 
 
Puss och ha en fin fredag!
 
/Hanna

Risifrutti

 
 
Nu var det några turbulenta dagar sedan jag skrev här sist. Tur att Sandra och Tove fyllt upp med fina inlägg här. Turbulensen har bottnat i förändringar på avdelningen som triggat igång fruktansvärda tvångstankar hos mig som jag kommer att berätta om när jag har hittat en väg att hantera dem. 
 
Jag berättade ju om att jag fått tillägg på matschemat men vågade inte riktigt  berätta vad det var då det är förbjudet av anorexin i så många riktningar.  Både det att jag inte får äta produkten och absolut inte berätta det för andra ätstörda eftersom det är som ett "brott". Men skitsamma. Skit fucking samma. Numera äter jag en risifrutti utöver allt annat på mitt matschema. Risifrutti som jag inte ätit på evigheters evighet och som varit totalförbjudet under så lång tid.
 
 
 
Men jag bryr mig inte. Eller ja, visst är det jobbigt men just för att det äe jobbigt så måste jag gå emot. Är jag rädd för att äta risifrutti är det det som jag ska äta. Det är ett jättesmidigt mellanmål att ta med samt att det är hur gott som helst. 
 
Nu när jag ätit tre risifruttis märker jag redan att det är lättare. Inser hur mycket jag saknat smaken och konsistensen. Tillbaka till lågstadiet typ. Nästa vecka tänker jag testa mannafrutti som var min favorit när jag var liten!
 
En Risifrutti XL är ett fullständigt mellis. Äter man vanlig Risifrutti så får man ta en frukt till. 
 
Fick en fråga ifall jag kunde posta mitt matschema så här kommer det:
 
 
 
 
/Hanna
 

 

Dagens lunch och middag.

Tänkte vissa vad jag har ätit till lunch och middag idag. Har förövrigt haft en bra dag! Vi började skolan idag efter höstlovet och även fast det varit underbart skönt så är jag ändå glad över att den börjat igen, hehe. Btw, bildkvalitén blev kass och jag vet inte riktigt varför men men. /Sandra
 
Til lunch blev det pasta med skinka, broccoli och tomater i lite havregrädde och pesto. + mjölk.
 
Till middag blev det lax i kokosmjölk med bulgur + grönsaker. + lite mer än ett glas mjölk för att jag var törstig.
 
 

Svar från Tove - Del 1

Hur många läsare har ni per dag? 
Träffas ni som var inlagda mycket? 
Sedan en fråga vad har du för framtid drömmar ? :) 
Kram till dig, du ÄR STARK OCH VACKER! <3
Hej! Vi har ungefär 400 unika besökare varje dag! 
Vi träffas inte alls lika ofta längre. Nu när man kommit in i det riktiga livet finns det inte så mycket tid över, vilket är väldigt synd då alla jag var inlagd med står mig väldigt nära eftersom vi gått igenom så mycket tillsammans. Fast nu på söndag ska vi faktiskt samla ett gäng och äta lunch, ska bli riktigt kul att träffa dem! Angående mina framtidsdrömmar. Först och främst vill jag gå ut gymnasiet med bra betyg och samtidigt haft de tre bästa åren i mitt liv. Efter det vill jag ut och resa massor innan jag pluggar vidare och tillslut får ett bra jobb som jag trivs med. Jag ser ljust på framtiden nu! 
 
Har du hållet din vikt sen du började skolan och allt? Och väger du dig regelbundet fortfarande? Har du gått upp i vikt av att träna mer? Muskler osånt !?:)
Japp det gör jag, har till och med ökat lite faktiskt. Känns otroligt skönt att ha bevisat för mina föräldrar och läkare att jag faktiskt klarar av att sköta det här själv. Att träna har nog gjort att jag gått upp lite, muskler väger ju mer än fett! Jag väger mig fortfarande regelbundet, har vägt mig en gång per vecka ända fram tills nu då jag ska börja vägas varannan vecka! Otroligt skönt.
 
Åh va kul att läsa att allt går bra! Vet dina nya kompisar om att du har anorexia? :) 
Nej, jag har valt att inte berätta det än faktiskt. Fast känner att jag litar på dem jag umgås med, så funderar på att berätta snart, men det känns bara så läskigt. Som att jag skulle bli en annan person i deras ögon.
 
Hur tränar du, hur ofta och hur länge? Har du någon favorit aktivitet eller övning som du kan tipsa om? Vill gärna bygga muskler på rygg och mage och undrar om du kanske har något tips? :) Och jag hoppas verkligen att du kan ta åt dig av komplimangerna du får för av dom bilder jag sett här är du svinsnygg!
Jag tränar 3-5 pass i veckan, då är skolidrotten inräknad. När jag kör tränar jag 1h + stretch. Vet inte om jag ska tipsa om träning här eftersom så många av er är så djupt nere. Jag ska fundera på det, även prata med Hanna och Sandra om det. Möjligt att det kommer upp ett inlägg här någon gång. Just nu gymmar jag mest, men händer även att jag springer.
 
Har du funderat på att börja med friidrotten igen?
Den tanken har definitivt slagit mig då det var det jag älskade mest av allt. Tror dock inte att jag kommer börja igen... Det skulle givetvis vara roligt men har inte den tiden att satsa på den nivå jag i så fall skulle vilja göra. Saknar det väldigt mycket i alla fall. Friidrott är bäst. 
 
/Tove
 
 
 

Vardagen är tillbaka

Hej på er! Hur är läget?
 
Nu är höstlovet över och jag är tillbaka i gamla vardagsrutiner. Det har varit ett bra lov som bestått av kompisar, fest och vila till störst del. Nu ringer klockan 06.20 och efter det är dagen i full gång. Jag vet exakt vilken minut jag måste stänga ytterdörren till huset för att vara på plats vid busshållplatsen 07.36 då bussen ska avgå. Varje morgon fryser jag i min skinnjacka och klagar på att det regnar, men sen när jag tänker efter gör det mig ingenting. Jag står där i min stora röda halsduk och lyssnar på musik när jag ser bussen komma, jag kliver på och känner hur värmen slår emot mig. Skoldagen flyter på, som alla i min klass gräms jag över samhällslektionerna men i övrigt är allt så bra det kan bli. Skollunchen äter jag utan problem, vad som än serveras. Alla äter ju, så varför skulle inte jag kunna? Att gå i skolan på heltid känns inte alls ovant och konstigt längre, det känns bara så normalt och så skönt. Jag tänkte på det senast idag då jag satt på min lektion i juridik, klockan började närma sig halv fyra och jag satt i skolan som alla andra. Ja, precis som alla andra. Jag är inte längre den som går hem vid lunch och hamnar utanför på grund av att jag stänger det sociala livet ute. Nu är jag den som skrattar, den som går i skolan hela dagen, den som ser fram emot helgen, den som deltar. Att bara vara en del av vardagen är jag så glad över, sen att jag har ett jätteroligt liv utöver det drar inte direkt ner måendet. 
 
Jag tränar och det får mig att trivas med min kropp. Har fått massa positiva kommentarer kring mitt utseende på senaste tiden och det gör mig så glad. Börjar inse att jag ändå kanske ser okej ut, att min kropp och utseendet överlag kanske går att acceptera. Jag ska svara på mina frågor från frågestunden snart. Passa på att fråga mer nu om det är något mer ni vill ha svar på!
 
/Tove

Keep swimming

 
En pissig dag som nu äntligen är över. Puh, hoppas sova gott inatt i alla fall. Har inte ork att berätta om nya utmaningar från Scä-mötet men gör det snart! Slänger in lite pepp både till er och till mig själv.
 
Imorgon är en läskig dag eftersom jag ska på mitt första Soc-möte och vi ska prata om behandlingshem. Allt lutar nu mot att det blir b-hem eftersom jag inte fungerar. Men bättre det än att jag kommer hem och fortsätter i samma spår som de senaste två åren. Trots att det förstås är skittungt att se framför sig flera månader av instängdhet. Fast vi får se hur der blir, fortsätter ge er all info jag har!
 
 
 
/Hanna

Två måltider från helgen

Här nedanför kommer två middagar jag ätit nu i helgen. /sandra
 
Ryggbiff, broccoli, tomater och potatisgratäng. + ett glas sojamjölk som vanligt.
 
 
Torsk i ugn med havregrädde och rostade rotfrukter. + ett glas sojamjölk.
 

Missuppfattning

Hej igen! Tänkte bara säga att det jag skrev i förra inlägget om att lägga upp en bild på mig när jag blev sjukast blev väldigt missuppfattat. Jag skulle aldrig lägga upp en bild på hela min kropp när jag var som sjukast, alltså aldrig. Jag vet själv hur otroligt triggande det är. Det jag menade var att jag isådanafall bara skulle lägga upp en bild på mitt ansikte, alltså så man såg hur mitt ansiktsuttryck såg ut. Hur olycklig mitt ansikte såg ut. 
 
Tänkte bara säga det, för jag fick verkligen panik nu, för lite mer vett i huvudet har jag faktiskt. Så ni inte tror något annat.
 /Sandra

Svar från Sandra

1) Sandra kan inte du lägga upp mer matbilder, typ vadndu äter under en dag och recept på hur dina föräldrar gör grytorna ? Du är så inspirerande för mig och em stor motovation ....
2) Kan du också berätta lite om hur det var att vara inlagd, hur lönge man är där vad man gör och hur det blir med skolan för jag går i nian nu och nationella kommer snart så det känns jättestressande att behöva missa allt...
3) Kan du också lägga up en bild från då du var sjukast och nu för du verkar må så bra nu !! Fortsätt kömpa och tack för att du/ni
 

Först och främst tack så mycket och vad glad jag blir att jag kan inspirera. :)))
1) Självklart kan jag lägga upp mer matbilder och visa hur jag äter under en dag. Jag är bara lite osäker på hur mycket ni vill se här på bloggen och sedan vill jag själv inte fota varenda måltid så därför lägger jag inte upp varenda dag, men absolut kan jag lägga upp mer!
 
2) Att vara inlagd är en fruktansvärt tuff period. Men det är inte så konstigt eftersom man tvingas och utsätts för sina allra största farhågor. Dessutom blir man väldigt lätt påverkad av andra och kan lätt triggas, och det blir som en tävling om vem som är sjukast bland alla patienterna. Men samtidigt så vet jag att jag och min familj aldrig hade varit där vi är idag utan inläggningen, så det har definitivt hjälpt.

Hur länge man är där beror lite på, men helst vill de inte att man ska vara där mer än 10 veckor. Dagarna består av sex måltider, varav första runt 8 på morgonen och sista halv 8 på kvällen, och de upptar väldigt mycket tid. Däremmelan så är det lite aktiviteter som är utspritt under veckodagarna såsom; skola, musikterapi, kroppskännedom, samtal med sina behandlare mm. Sedan så finns det ett pysselrum med massa pyssel, tv, tvspel, kort mm som man kan underhålla/distrahera sig med. 

Jag förstår att det känns jättestressigt med skolan men det är okej och du kan ta det lungt. Ett par gånger i veckan så kan man gå till såkallade SCÄ skolan under en timme där SCÄ läraren, Meta, befinner sig. Hon har kontakt med allas lärare och hjälper till att strukturera upp allt skolarbete. Du kan göra både prov, inlämningar och nationella där. Jag har gjort massvis av prov, bland annat de nationella, hos Meta under min tid som inlagd och även efteråt. Skolan brukar även vara väldigt förstående och hjälper till att lösa allt på bästa möjliga sätt. 
 
3) Det blir ingen bild.
Kram! /Sandra

En matuppdatering

1. Den sedvanliga torsdagskosten. Fisksoppa, pannkakor och sylt. Gillar inte fisksoppa men pannkakor är mums (om än svårt som sjutton). 
2. Dagens lunch och det stod lammstek på menyn vilket gjorde mig väldigt glad för jag älskar lamm och det är ett kött jag ur ideologiskt perspektiv kan äta med relativt gott samvete. Men när personalen lyfte på locket, tror ni där fanns någon lammstek? Nix, där låg samma biffar med samma brunsås och samma potatis som vi äter alla andra dagar i veckan. Happ. Jaja, ska inte klaga tycker det smakar helt okej. Och festligt nog fick vi ju gelé till!
3. Kalkonschnitzel med brunsås, potatis och kokta grönsaker. 
4. Kokt fisk med vitvinssås och kokt potatis. Måste varit den lättaste rätten jag ätit sedan jag kom hit. Skönt för behövde lite vila från all panering, men jag ska inte ljuga för mig själv och påstå att den här kokta fisken var godare än den panerade för det var den inte. Så det så.
 
 
 
Imorgon drar allt igång på riktigt igen. Isch. Fast ganska skönt ändå, tycker jag.
 
/Hanna

Hunger- och mättnadskänslor

Jag pratade i inlägget "kroppen stabiliserar sig" om att ifall man är normalviktig och äter enligt matschema så kommer man inte att gå upp mer. När jag skriver på det sätter låter det som att man måste äta efter matschema i hela sitt liv ifall man inte vill bli tjock.
 
Men så är naturligtvis inte fallet. Det finns inte en frisk människa som äter strukturerat samma på det viset. De tar en glass här, en påse chips där, skippar ett mellis och dricker vanlig cola som mjölk utan att reflektera över skillnaden. Plus minus noll. 
 
Fast hur ska man kunna äta på det där viset så det går jämnt ut utan att hålla på och räkna kalorier? Jo, genom kroppens egna kaloriräknar-app, hunger- och mättnadskänslorna! 
 
En person som ätit bra under ett längre tag har hunger- och mättnadskänslor (undantag finns förstås för människor med sjukdomar, men de hittar egna lösningar). Lär man sig att lyssna på kroppens signaler och ge den vad den behöver så kommer man att hålla en stabil vikt. Man kommer inte behöva ägna 90% av sin vakna tid till att planera vad man ska äta utan det kommer naturligt. Är man hungrig äter man. 
 
När man varit i svält så försvinner nästan alltid hungerskänslorna och om man då börjar äta enligt matschema känner man sig proppmätt precis hela tiden. Sedan svänger det dät och man blir istället konstant vrålhungrig trots att man äter lika mycket som innan. Men om man bara fortsätter att äta efter matschemat så kommer hunger- och mättnadskänslorna att komma tillbaka och stabilisera sig. Har man då kommit tillräckligt långt i tankarna kan man börja sluta med matschemat. Men ta det succesivt! Det är hemskt lätt att man faller tillbaka i destruktiva tankar och banor om man av osäkerhet inte får i sig tillräckligt med näring.
 
/Hanna

Frågestund

 
 
Japp, nu är det dags för frågestund! Känn er fria att fråga precis vad som helst, det vi tycker är olämpligt för den här bloggen (t.ex. siffror överlag) kommer vi helt enkelt inte svara på. Men annars är det bara att fråga, oavsett om det gäller sjukdom eller oss som personer. Ställ frågor till alla tre eller bara en av oss. Gärna många så blir vi glada.
 
Kram!
 
/Hanna, Tove och Sandra
 
(Är mkt stolt är collaget, japp. /Hanna)

Frågor och svar

"Inte alls på tal om det så har jag en fråga till dig Hanna, när åt du senast sötsaker? Typ choklad, när åt du senast choklad?"
 

Innan jag började på Scä så åt jag godis osv men kompenserade. Kunde äta en godisbit men då var jag tvungen att springa x antal minuter/skippa andra mål osv.
Senaste gången jag åt vanligt godis var väl ca 2 år sedan. Förra sommaren åt jag en ruta choklad samt några lakritsbitar. Men jag har inte äta godis utan att kompensera på... sex år. Så ja, jag har mycket framför mig!
 
"Vad klassas som en normal frukost? Alltså om man inte ska gå upp i vikt utan behålla den man har?"
 
Det är ingen skillnad på en frukost oavsett om du ska gå upp i vikt eller bibehålla den du redan har. Är du normalviktig kommer du inte gå upp mer.
Hursomhelst. En vanlig Scä-frukost består av:
 
3dl yoghurt/fil
2 dl flingor/1dl müsli
2 mackor
2 tsk smör
Pålägg
2 dl juice
 
Vill man äta gröt gäller samma men istället för flingor och fil så är det
 
1 port. havregrynsgröt (1dl havregryn)
2 dl mjölk
1 msk sylt
 
 
"Hur går en utredning för depression till och hur vågar man börja med medicin?"

Som vid alla andra utredningar får man svara på frågor om sina tankar, beteenden och känslor. Det finns massa depressionsutredningar på nätet om du vill vara förberedd. Tänk dock på att alla frågor inte är relevanta för en person medätstörningar.
 
Medicin är inte farligt! Det kan kännas läskigt och det är mycket negativt snack om antideppressiva mediciner, men det finns så otroligt många som blivit hjälpta. Vad gäller att "det är dåligt för kroppen att ta mediciner" så stämmer inte det mer än att det är minst lika farligt med alla lightprodukter vi äter. 
Det enda farliga med de mediciner som delas ut till barn- och unga inom öppenvården är ifall man skulle ta överdoser. Därför ska alltid en vuxen ha hand om medicinerna. Ge aldrig ut mer än vad barnet exakt behöver ifall hen ska sova borta någonstans och kolla alltid så att överblivna tabletter lämnas tillbaka! 
Även om det inte är ens avsikt är det alldeles för lätt att trilla dit ifall man har en bunt tabletter i skrivbordslådan.
 
"Tar du maten själv eller lägger nån annan upp åt dig?"
 
Mina föräldrar lägger upp all mat när de är här, annars är det personalen som lägger upp. 
 
/Hanna

Falsk sjömansbiff och att krydda sin mat

Till middag idag blev det "falsk sjömansbiff". Många spekulationer uppstod. Min gissning var att de bytt ut de fina bitarna nötkött mot något annat, billigare. I riktig sjömansbiff kokas köttet i öl med lagerblad, vilket ger en god smak.
 
Falsk sjömansbiff visade sig vara potatis utblandat med totalt okryddad köttfärs som var alldeles grå och totalt smaklös.
 
Vad gör en frisk människa om maten är smaklös? Svar: kryddar den. På matsalsbordet står en uppsjö med kryddor och starka såser då personalen blivit trött på att maten är okryddad. 
De andra runt bordet kom på idén att blanda ut sjömansbiffen med det vegetariska alternativet linsgratäng (tror de hittade typ sammanlagt fem linser) eftersom den var stark.
 
Jag är en lång bit ifrån att kunna göra något sånt men istället tog jag sats och sträckte mig efter saltet och pepparen. Anorexin förbannade mig i bakgrunden men jag sket fullständigt i hennes ord och hällde på rejält med peppar.
 
Det visade sig att inget kunde rädda smaken på den falska sjömansbiffen men i slutändan spelade det ingen roll. För bara att kunna krydda min egen mat kändes så jäkla bra. Att göra något för min egen skull och för att jag ska få äta lite godare. 
 
Nu tycker säkert många av er att jag är knäpp som har svårt för salt och peppar men så är det. Fast inte längre! Eller ja, det är fortfarande svårt och jag får fortfarande ångest men skillnaden är att jag kan ha den där ångesten och de jobbiga tankarna och ändå göra det. Går man emot det jobbiga tillräckligt många gånger så kommer det inte vara svårt sedan.
 
 
/Hanna

Kroppen stabiliserar sig

Alla som gått från en rejäl undervikt till normalvikt genom att följa ett matschema vet att det inte är så att man går upp exakt 700 gram varenda vecka, trots att man äter samma och rör sig ungefär lika.
 
Detta beror på att kroppen hela tiden anpassar sig. Får den in mer näring vågar den också göra av med mer näring. Rent krasst kan du äta väldigt mycket utan att gå upp, bara du äter ungefär lika mycket hela tiden. Kroppen lär sig då hur mycket energi den får in och kommer göra sig av med lika mycket. Om du inte är underviktig vill säga för då måste kroppen självklart bygga upp allt som brutits ned för att organen ska fungera! Det är därför du inte kommer att fortsätta upp i vikt i all evinnerlighet utan när din kropp återställt allt som behövs för att den ska fungera och du ska ha bästa möjliga förutsättningar för att leva lyckligt så kommer den att stanna. Ingången blir lika stor som utgången och du kommer inte att gå upp mer trots att du äter lika mycket som när du skulle gå upp i vikt. Kanske äter du till och med mer nu utan att det gör någon skillnad på din vikt.
 
För två veckor sedan ökade min sjuksköterska på Scä mitt förmiddagsmellis så det blev fullt. Jag blev förstås rädd och trodde att jag skulle gå upp tre kilon därför fick jag en smärre chock när jag ställde mig på vågen och siffrorna var exakt de samma som veckan dessförinnan. Jag hade alltså inte gått upp något alls trots att jag ätit mer. Det bevisar att vikten inte är helt beräkningsbar utan vissa veckor går man upp mer och andra mindre.
 
Tänk om jag då hade vägrat att äta det där ökade melliset och så hade jag gått upp. Då hade jag aldrig vågat äta mer i rädsla hur mycket jag då skulle gå upp. Fast det inte egentligen haft något med det att göra.
 
/Hanna

Nothing is impossible

"hur länge har du vart inlagd ? massa kramar"
 
Snart tolv veckor nu. Sammanlagt det här året har jag varit inlagd 164 dagar av det här årets hittills 304. Det är 55%. All den tiden och framför allt tiden emellan inläggningarna har jag offrar för sjukdomen. Jag förlorade det som skulle varit en underbar sommar och hela högstadiet har snart runnit mellan mina fingrar. Tid går inte att få tillbaka så gör rätt val.
 
Det har jag gjort nu och därför är jag på väg. Det är svintufft men det går. Det kommer att gå. Jag har ju världens underbaraste bloggkamrater som förebilder!
 
 
 
Nu kommer strax en av mina kusiner samt min moster + tönthunden. Det blir nog bra.
 
/Hanna