-

Tid

Efter några dagars bakslag är jag nu uppe på banan igen. Motivationen är tillbaka och jag agerar efter min visshet. Det är så otroligt mycket skönare att vara motiverad än att följa sjukdomens ord! Man behöver inte vara frisk för att må okej, faktiskt. Inte för att jag vet så mycket om att må bra, men ändå.

Jag har tänkt lite på det här med tid i förhållande till en ätstörning och psykiskt dåligt mående. I år har jag tyckt att tiden gått så extremt långsamt. All min uppmärksamhet har varit riktad mot målet att klockans visare nästan tyckts gå baklänges. Målet i fråga handlar oftast om måltider. Det kanske låter knäppt för vissa men trots att jag haft sån extrem ångest inför mat så har jag nästan alltid längtat efter måltiderna. Trots att jag min måltid inte bestod i mer än en knäckemacka så längtade jag alltid dit. Och så fort jag ätit upp den där knäckemackan längtade jag efter nästa måltid.
Att man gör det är fullt naturligt då ens hjärna har som grundläggande inställning att skaffa mat för att överleva. Får man då i sig för lite mat handlar alla ens tankar om mat och därmed uppstår en längtan till nästa måltid.

Men tiden går inte alltid långsamt. Den senaste veckan har den gått otroligt fort utan att jag egentligen utfört något alls. Men har man så stark ångest att man inte klarar av något annat än att bara vara ångest några timmar om dagen så rinner tiden undan.

Tänk vad mycket mer tid vi kommer att ha när vi slipper all ångest, all tid som spenderas till att planera och tänka på mat och alla timmars hetsträning. Tänk att få fylla upp den tiden med saker som är roliga och som får en att må bra!

/Hanna

Postat av: Svea

Jag känner verkligen igen mig i det där att längta till måltiderna. Jag brukar titta på klockan och tänka "En timme kvar till eftermiddagsmellis" osv... Det har nog också att göra med att det inte finns så mycket annat att göra för oss som är inlagda/tvingade att vara hemma. Jag menar, mellan måltiderna kan man väl i stort sätt bara titta på film och läsa. Det blir ju väldigt trist i längden. Då blir liksom måltiderna något att sysselsätta sig med. Men som du skrev så bra så har det också att göra med att hjärnan tänker på mat.

Det gäller att inte bli arg på sig själv för att man längtar till måltiderna. Man ska inte tänka "Gud vad jag är glupsk och matgalen som LÄNGTAR efter att äta" För det är somsagt helt normalt när man är i svält.

2013-11-25 @ 19:20:49
URL: http://Vagasagahejda.blogg.se
Postat av: Anonym

Oj, jag blev så otroligt lugn av det här inlägget. Jag har alltid undrat vad det är för fel på mig som längtar efter mat trots min ätstörning, vilket fick mig att tro att jag bara "ljög" om att ha anorexia, typ. Jag sitter hela tiden och typ "1 timme och 17 minuter kvar till lunch" och jag kom fram till i veckan att det är nog på grund av det, pågrund av denna eviga väntan och tvång som skapar ännu mera ångest att jag absolut inte får äta innan ett visst klockslag, som gör att jag absolut inte fungerar hemma. Är jag ute, eller någonstans där jag gör något annat än att vänta, så släpper jag in några mer tankar än mattvång i min hjärna, och minskar därför ångesten lite, lite. Jag har insett nu att det jag antagligen behöver för att må bättre är en ork att orka göra någonting mellan målen, och sen måste jag börja göra det också. Du är grym <3

2013-11-26 @ 10:47:38
Postat av: Anonym

Känner igen mig så mycket. Himla bra skrivet, tack.

2013-11-26 @ 21:30:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: