-

Pepp!

 
Läs de små pratbubblorna i bilden längst ned till vänster. Vi är bättre än sjukdomen!
 
/Hanna

You are beautiful

 
Hittade den här på min bästaväns blogg men tycker den är värd att hamna här också. /Sandra

Lite om idag och om lasange

 
Till lunch idag var det vegetarisk lasange. Jag tycker att det är lättare med vegetarisk än med kött men lasange är alltid svårt. Så för att det skulle bli mindre läskigt tog jag isär rätten. Inte fysiskt utan bara i tankarna.
 
Vegetarisk lasange består av:
 
- Pasta
- Grönsaker
-Ostsås
-Ost
 
Precis som vilken annan rätt som helst finns där proteiner (osten, ännu bättre med kött), kolhydrater (pastan) och vitaminer (grönsakerna).  Även salt, vatten och järn ( då det var broccoli i) fanns med. En fulländad måltid med andra ord. Inte mer farlig än en tallrik falafflar med ris och sås. 
 
 
Sedan träffade jag ju Elza och hon var världens bästa som vanligt. Vi drack smoothies, te och pratade. Så som man ska göra. Dessutom träffade vi på Erik Rapp och blev lite starstruck (lol fangirl 4ever).
 
 
 
Sen åt jag middag vilket var kycklingpyttipanna med currysås. Currysåsen gjorde den ätlig (älskar sås) men gott var det inte. Åt hursomhelst. 
 
 
 
Nu tittar jag på Junior Masterchef (hur kan de va så duktiga???) och ikväll blir det halv åtta hos mig och sedan bonde söker fru. Det blir bra!
 
/Hanna

Få folk att lyssna!

Ny dag, nya tag och faktiskt så känna det mycket bättre nu än igår! Hade nämnligen ett superbra möte med mitt team. Säga vad man vill om att sjuksköterskor och behandlare här knappt är utbildade inom psykologi, men lyssna kan dem till skillnad från en stor andel av alla läkare och terapeuter inom bup. Men jag förstår att det inte är lätt att uttrycka vad man vill alla gånger. En av mina främsta förmågor är att formulera mig så att folk i min omgivning kan förstå hur jag känner och tänker, men till och med för mig var det skitsvårt att idag få fram vad jag ville.
Försök! Det kan aldrig bli värre än att det fortsätter som innan och ofta är folk bättre på atr lyssna än man tror bara man ger dem en chans. Använd Jag-budskap, låt den andra parten tala till punkt och var lugn hela tiden. Då uppnår man nästan alltid resultat.
 
 
Nu sitter jag på sängkanten, färdigsminkad med stjärnor under ögonen och väntar på att tiden ska gå. För idag ska jag träffa världens bästa Elza (som är hipphipphurra underbar). Ska fika mellis med henne på mitt stammisfik, Fåtöljen haha. Ska våga utmana mig någon gång snart men tills vidare är det viktigast att jag kommer ut!
 
Ha en bra dag alla<3
 
/Hanna

Pojkvän/flickvän när man är ätstörd

Vad tänker ni om att ha ätstörning och pojkvän? Borde man vänta med pojkvän om man har anorexi/ bulimi? Jag har en ätstörning och det finns en kille jag är lite kär i. Jag skulle så ha lust att ta första steget och dejta honom . Men det kanske inte är någon bra idé . Flyr man bara från verkligheten om man skaffar pojkvän??

Svar: Hej! Jag är verkligen inte emot kärleksrelationer samtidigt som man har en ätstörning, snarare tvärtom. Jag vet faktiskt så många som bara mått mycket bättre av att ha en pojkvän/flickvän. Jag tror att det är för att man får bekräftelse och inser att man är omtyckt och bra precis för den man är. Om du är intresserad och det verkar vara en kille som du mår bra av så ser jag inga anledningar till att inte ta första steget! Go for it, kram! /Sandra
 
edit: Fick en bra kommentar som jag glömde nämna och som jag också tycker är viktig:
"Man bör väl akta sig så att man inte hamnar i relation med fel person. Menar, blir man dumpad och sårad är det väldigt lätt att sjunka djupt ner i ätstörningen igen. 
Man får vara försiktig med sig själv."
 
 
 

Mer mat

 
Skitdag, återkommer.
 
/Hanna

Halloweentårtor och ostmackor

 
Hej på er! Idag kände jag för att fira halloween och eftersom mitt sätt att uttrycka traditioner är att baka så blev det bak. Närmare bestämt en chokladtårta med botten ungefär som en tjock kladdkaka med chokladglasyr och sedan pyntade jag med kristyr. Blev ganska mysig stämning på avdelningen när alla patienter, föräldrar och personal samlades runt tårtorna. Jag åt inte men framför mig på bordet stod istället den skräckfyllda utmaning som syns på sista bilden. En ostmacka.
 
Tidigare idag hade jag möte med min behandlare från Scä och vi pratade om ost. Hon frågade mig vad jag tänkte om ost och jag sa att jag trodde att det var koncentrerat fett. 
 
Koncentrerat fett, vart sjutton hade jag fått det ifrån? Ost är koncentrerad mjölk och mjölk har inte alls särskilt stor fetthalt. Och när man äter ost är det inte så att man äter två deciliter utan man har ett par skivor.
 
Det blev för svårt att äta ostmackan i matsalen med alla andra så jag gick undan med mamma och en av mina kontaktpersoner istället. Så tänkte jag på mina kompisar i skolan som är fullt friska och mina största idoler i världen. De är smala men visst äter de ost ändå? Japp. Först tar de en macka med flera skivor ost och sen åker det med ett par ostrullar också, bara för att det är gott.
 
Ost är inte farligt utan jättenyttigt. Så jag åt mackan och jag är inte en sämre människa för det. Faktiskt är det möjligt att jag är en lite bättre människa, om man nu kan mäta sånt.
 
/Hanna

Promenader

Jag tycker att det allra mesta i Scä-konceptet är bra. Fokuset på normalportioner, 6 mål om dagen och att äta en varierad kost tror jag är ett väldigt bra sätt att normalisera mat och ätande. Men en grej gillar jag inte, något jag och Tove pratade om igår när vi träffades. Nämligen promenaderna.
 
Scä's grundbehandling består i matschema med normalportioner och promenader. Hur långa och många promenader man har om dagen varierar men en standard är 30 min/dag. Anleningen till att man har dessa promenader är för att man som sjukskriven och ångestfylld ändå ska få komma ut lite och röra på sig. Tanken är god men utfallet blir ofta så fel i en ätstörd persons hjärna.
 
För hur många tänker egentligen på promenaden bara som ett sätt att få frisk luft och inte alls som ett sätt att bränna kalorier? Det är så hemskt lätt att de här promenaderna blir maniska. Att man går med en gångstil man fått för sig bränner flest kalorier, tar yttersvängen och flaxar med armarna som en galning. Istället för att promenaden blir en skön break från all ångest så blir det en manisk, tvångsritual som bara förstärker sjukdomen.
 
Jag menar inte att man ska sitta hemma, inomhus hela dagarna och bara tänka dumma tankar. Det är viktigt med frisk luft och att få in andra intryck än bara väggarna i hemmet/på sjukhuset. Men enligt mig är det så mycket bättre att då bestämma en liten utflyckt varje dag. Kanske till skogen för att fota, till mataffären och köpa flingor, hem till en vän eller in till stan. Bara det att man gör någonting som är normalt och inte det här att "nu ska jag gå EXAKT 30 minuter, eller mer (om jag lyckas lura mina föräldrar) och alltid samma runda så att ja har kontroll". Det finns inget friskt i det sättet att tänka.
 
Nu när jag gått upp en del i vikt igen får jag börja röra mig. Jag får inte träna än (och vill det inte heller för mitt psyke är inte där än att jag gör det av friska skäl). Men jag tänker inte börja med det här att ha x antal minuter promenad per dag för det vidmakthåller bara mina sjuka tankar. Istället tar jag promenader på vissa permisar. Går ut och går med hunden eller går från avdelningen bort till DBT. Och ärligtalat är det tusen gånger skönare att göra på det sättet än att tvinga ut mig själv och mina föräldrar på de där jävla promenaderna, om det så är snöstorm och tjugo minus en fredagkväll. 
 
/Hanna

Prep

 
Har varit hemma själv hela dagen idag. Vilket betydde att jag fått laga lunchen helt själv. Känns så himla konstigt att ibland vara hemma helt själv och fixa all mat själv. Jag har liksom all frihet i världen som att gå på milslånga promenader eller skippa lunchen. Men jag är inte där längre, och de tankarna skulle aldrig vinna längre. Jag är så pass stark psysisk nu att jag kan gå emot och det är så jävla härligt.
 
Slängde iaf ihop tonfisk, havregrädde, grönsaker och oliver med mathavre till lunch. + 1,5 glas mjölk för jag va törstig. Och oj vad mycket matbilder det blivit nu, men jag kom inte på något annat att fota så. /Sandra

Keep the faith



Det är höstlov nu och det känns dessutom välförtjänt efter den senaste skolveckan. 

Just nu sitter jag på pendeltåget från Ösmo, och är på väg in till Söder där jag ska träffa Hanna, hennes mamma och min mamma för att ta en fika/lunch. Kvällen igår var riktigt bra men idag är jag lagom slut. Jag märkte igår vilka framsteg jag gjort igen. Till middag lagade vi pasta med baconsås, jag hjälpte till och lagade plus att jag åt utan ångest. Den rätt som varit den mest ångestladdade för mig åt jag helt oplanerat igår. Vet ni vad? Jag lever nu, och jag bryr mig inte om varenda kalori. Det är viktigare att må bra. 

/Tove

Förmiddagsmellis och lite svar på tal

 
Hej hopp i galopp nu på förmiddagen har jag varit och sprungit en sträcka i skogen och har precis ätit ett förmiddagsmellis bestående av en macka med smör ett ägg och sen ett glas soyamjölk. + en banan precis efter springturen. Nu ska jag skriva klart på en inlämning som ska vara inne ikväll och sen vill jag träffa min älskade vänner!
 
 

Jag fick ett par kommentarer i förra inlägget jag skrev som jag tänkte att jag kunde svara på.
 
vad god den såg ut hur gjorde ni degen?

Svar: Det var det! Faktiskt så vet jag inte. Jag och min kompis kom lite senare och då hade de andra redan börjat göra pizzorna. Dvs, degen var redan klar så vi behövde bara fixa pålägg när vi kom. Men jag tror att basen var vetemjöl + vatten iaf, finns nog massor av recept på internet.
 
Hårdost är i princip laktosfritt...
 
Som personen över skev så är faktiskt nästintill all hårdost laktosfri. Kanske var det sjukdomen som inte ville att du skulle ha det på?
 
Svar: Jag vet att hårdost är i princip laktosfritt, men det är inte bara laktosen jag är känslig mot i mjölkprodukter utan också mjölkproteinet. Jag vet att jag har tjatat om det förut haha, men måste bara förtydliga det en gång till och min syster har det precis likadant så det är inget påhitt. Men ja, sen måste jag hålla med om att sjukdomen kanske inte heller vill att jag ska ha ost på. Jag tycker att det är läskigt, det måste jag erkänna. Men största anledningen (tror jag..) till att jag inte hade ost på pizzan med mina kompisar var att jag verkligen inte ville/orkade få ont i magen när man sedan skulle dra ut, om jag ska äta sånt så vill jag helst göra det hemma så jag bara kan lägga mig i soffan med en vetekudde typ. 
 
/Sandra

Höstlov

Igår så firades höstlovet in bra med middag med några kompisar först för att sedan åka vidare till en halloweenfest, som var väldigt lyckad och jag hade det jätteroligt! En riktig utmaning blev det dessutom till middag, vi gjorde hemlagad pizza!! Men det kändes faktiskt mycket bättre än vad jag trodde det skulle göra. Och jag hade knappt någon ångest efteråt? Helt fantastiskt känsla. Och nej jag hade ingen ost på med anledningen till att jag är laktosintolerant och jag kände mig inte sådär jättetaggad på att få ont i magen innan festligheterna. :)

Edit svar på fråga: Jag har sagt det förut men jag är känslig mot inte bara laktos utan också mjölkproteinet vilket gör att hårdost inte heller går trots att det är låglaktos. 

Hur kan pizza vara så "förbjudet" egentligen? Det är precis som en lite större macka med ost skinka och grönsaker med skillnaden att den är utplattad och varit inne i ugnen. Inga farligheter alls!
 
Min pizza med tomatsås skinka körsbärstomater oliver och ruccola
 
Idag, lördag, så har jag varit inne i stan med min bästis hela dagen. Mattiderna har blivit riktigt knas, men det gör inget, den enda som bryr sig om det är den dumma delen av min hjärna. Iallafall så åt vi en jättegod pasta lunch inne på Vapiano, sen snackade vi i ett par timmar för att sedan gå till lite affärer osv. Nu är jag sååå himla trött så soffan blir min bästavän ikväll. Hoppas ni får en bra helg! /Sandra
 
Fusilli pasta tomatsås körsbärstomater och kyckling
 

Vatten

Vatten är en av de tre grundläggande faktorerna vi behöver förse vår kropp med för att överleva. Jag har det vädigt svårt att dricka och jag vet att många andra också har det. Därför kommer här nu ett inlägg där jag försöker föklara varför man måste dricka tillräckligt med vatten.
 
Vanligt kranvatten innehåller inga kalorier what so ever. Allt annat är bara påhitt från din ätstörning.
 
Vatten är livsnödvändigt av många skäl. Det behövs bl.a. för att:
- Cellernas syreupptagning (vilket ökar ämnesomsättningen)
- De inre organen så som njurarna och levern ska fungera, dricker man inte förhindras deras funktion vilket kan skada organen allvarligt 
- Kroppen ska kunna forsla bort gifta ämnen
- Reglera kroppstemperaturen. Dricker du inte tillräckligt ökar risken för överhettning radikalt.
- Saltbalansen i kroppen ska hållas på en bra nivå
 
Att dricka vatten bidrar till:
- Bättre koncentrationsförmåga och intellektuell förmåga. Du blir alltså smartare av vatten.
- Starkare och friskare hud och hår
- Att du inte blir lika trött
 
 
"Men om jag dricker mindre blir jag smalare!"

Cellerna består till stor del av vatten och vattnet finns inuti cellerna för att de ska fungera så bra som möjligt. Men om kroppen har för lite vatten att tillgå så lägger sig vattnet mellan cellerna som skydd, vilket gör att man sväller. 
 
Dricker du för lite blir du förstoppad. Tarmarna drar ut nästan allt vatten ur avföringen vilket gör att den inte kommer ut ur kroppen utan stannar kvar. Detta gör att om du skulle väga dig kommer du väga mer. 
 
Ett av vattnets stora uppgifter är att se till så att blodet är i rätt tjocklek vilket är en förutsättning för att syret ska kunna transporteras från hjärtat och ut i cellerna. Syret är en del av cellandningen i vilken energin från maten omvandlas till värme- och rörelseenergi. Den förbränns alltså. 
 
Tränar du men dricker för lite vatten hindrar det uppbyggandet av muskler
 
Du blir inte smalare av att inte dricka utan det får omvänd effekt. Tänk på det nästa gång du känner dig törstig men ätstörningen vill hindra dig från att ta ett glas vatten.
 
 
Symtom vid vätskebrist/uttorkning:
- Huvudvärk
- Förstoppning
- Yrsel
- Om du nyper tag i huden på ovansidan av handen så sjunker den inte ned direkt du släpper utan stannar kvar. Har du det symtomet bör du genast söka läkarhjälp för då är du uttorkad
 
Du bör få i dig minst 2-3 liter vatten om dagen. Rör du på dig krävs mer. Vi får i oss ungefär 1,5 liter från fast föda vilket innebär att vi utöver det behöver dricka 1,5 liter (~7 glas).  
 

Men om man inte gillar vatten då? Då kommer här tips på godare saker man kan dricka:
- Mineralvatten
- Smaksatt mineralvatten
- Citronvatten
- Gurkvatten
- Mjölk (bästa!)
- Te (det är bara vätskedrivande om du dricker flera liter/dag)
- Kaffe
- Läsk (light är ok ifall det är vad som krävs för att du ska få i dig vätska)
- Saft
- Oboy
- Juice
 
 
 
Jag har ett dryckesschema där jag dricker 6 glas vatten mellan varje måltid, plus de fem jag dricker vid måltiderna (dricker inget vid em-mellis). Testa det ni också ifall det är svårt att dricka!
 
/Hanna

Juice och te

 
Hej, här kommer det sena blogginlägget som jag utlovade. Hade först ingen lust men när jag läste era underbara kommentarer sprudlade det till i hela magen och nu är jag jättepepp på bloggen igen!
 
Min vecka har bestått i skolan på BEDA, DBT och timpermissioner utanför avdelningen (men inte hem). I helgen ska jag träffa Tove (vilket jag längtat stööööört mycket) och vi ska fika mellis på Fåtöljen tillsammans med våra mammor! 
 
Hur går det med utskrivningen då? Sådär ärligtalat. Är väldigt rädd för i början av november börjar komunen betala min plats här vilket innebär att soc kommer gasa i utredningen och förmodligen så färdiga med en plats på ett behandlingshem inom några veckor. Som jag förstått det får jag inte säga nej då, utan då kickas jag ut från avdelningen. Satsar därför fullt ut på att komma hem nu. Kommer få stöd av DBT i hemmet också. Redan på torsdag följer min terapeut med mig hem på mitt andra hembesök sedan jag skrevs in. Det ska gå bra.
 
 
Idag var jag och handlade med pappa igen och vi köpte två téer bland annat! Gamla favoriter den här gången, Vanilj och African Rooibos. Så himla goda.
 
Så fick jag en fråga om vilken juice jag dricker. Hittills har jag bara druckit den trista, sjukhusapelsinjuicen som finns här. Men idag köpte jag en ny juice från proviva som jag ska testa!
 
Nu ska jag fortsätta titta på idol hehe.
 
/Hanna
 
 

Mat

 
Foodiefoodie!! Bild nmr 4 är mitt nya förmiddagsmellis (+ett glas juice). Sååå gott.
 
Bloggar mer i eftermiddag, ska ut på en liten utflykt!
 
 
 
/Hanna

Tvångstankar

Det finns två sorters tvångstankar. Det finns de som går under diagnosen OCD vilka inom psykiatrin är de ""riktiga"" tvångstankarna. Dessa är alltid kopplade till en katastroftanke ifall man inte följer dem. Sedan finns det tvingande tankar, som kan uppfattas lika starka som tvångstankar men inte är kopplade till en katastroftanke och därmed inte går under diagnosen OCD. Jag har haft båda men börjar skriva om tvångstankarna.
 
När jag skrevs in här på avdelnignen började min läkare göra massa utredningar på mig. Bland annat utredde han mig för OCD vilket är tvångssyndrom. Plötsligt började jag förstå att det som varit min vardag sedan jag kan minnas inte är "normalt". Jag var medveten om att jag hade tvångstankar men det trodde jag att alla hade, men uppenbarligen (och turligt nog) inte i samma grad som jag.
 
Det finns tvång inom många olika områden men det som tvång oftast innebär är olika ritualer. Till exempel har jag en lång ramsa jag måste läsa varje kväll innan jag får sova. 
Grejen med tvångstankar är bara den att det inte räcker med att man t.ex. rabblar ramsan utan man måste göra det på exakt rätt sätt och för säkerhets skull rabblar man ramsan om och om och om igen. Just in case, liksom. 
 
Och vad skulle hända om jag sket i att rabbla den där ramsan då? Här kommer kruxet med attt bli av med tvångstankar för de är kopplade så otroligt starkt till känslan rädsla. Jag är livrädd för vad som skulle kunna hända om jag inte rabblade ramsan. Jag har hållt på med den ritualen varenda dag sedan jag var sex år gammal och nu är den väl mer en trygghet. Jag tror inte längre på att det kommer hända en katastrof ifall jag inte läser ramsan men jag gör det ändå, för säkerhets skull.
 
Men kan man bli av med tvångstankar då? Självklart kan man det! Jag har haft många, många olika tvång inom olika områden och jag har blivit av med de allra flesta. Det man måste göra är att gå emot impulsen. 
 
Det känns omöjligt men det är det verkligen inte! Och det förenklar ens vardag enormt att bli av med vissa tvång. 
 
Av någon anledning har mina tvångstankar minskat sedan jag fick min ätstörning. Ingen förstår riktigt varför men så är det. Jag har fortfarande kvar gamla tvång men jag får inga nya som inte är kopplade till min sjukdom. Förmodligen har de väl ersatts, jag vet inte. 
 
Här har ni en del info ifall ni vill läsa mer: http://www.ocdforbundet.se/
 
/Hanna

En kinesisk nakenhund puff

Igår var jag på timpermis tillsammans med min lillasyster, mina föräldrar och vår hund. Vi gick en promenad i höstvädret längs Årstaviken och Akilles (hunden) traskade glatt på, nöjd över all uppmärksamhet haha. Jag har aldrig skrivit om vår hund här vilket beror på att jag knappt känner honom. Allt som allt har jag bott med den hunden i nio dagar. Vi skaffade honom precis i skiftet juli/augusti. Jag var hemma en vecka, sedan åkte jag på läger och när jag kom hem var jag hemma ett par dagar innan jag blev inlagd. 
 
Så jag känner honom inte utan har bara hört alla mer och mindre charmiga historier från min familj haha. En kinesisk nakehund puff (puff=hår) är han, ganska korkad så som hundar brukar vara men väldigt tillgiven och snäll. Ganska ful dessutom. Här kommer några bilder jag har på honom i min telefon.
 
Här borstar han tänderna nästan alldeles själv. Duktig hund. 
 
Detta är nog den mest fancy bilden på honom. Från i somras.
 
 
Såhär skabbig såg han ut igår på promenaden alltså hahahhaah gud. Skönt att kunna överlämna honom till pappa och bah varsågod att tvätta :)
 
/Hanna
 

Hur min ätstörning började - Sandra

Hej jag har en fråga, hur började era ätstörningar? Liksom, började det med att ni skippade frukosten eller slutade äta godis eller?
 
Svar: Just ibörjan när jag väl bestämt mig för att gå ner i vikt så började jag dra ner på sötsakerna men framförallt så började jag räkna kalorier på mobilen och hade en kalorigräns jag inte fick gå över. Jag kunde äta godis efter skolan men bara det inte gick över kalorigränsen. Efter ett par veckor berättade någon kompis om det nya att man skulle dra ner på kolhydraterna, och det nappade jag på direkt. Så efter det började jag läsa massor om mat och träning på internet, instagram osv. Det tog upp typ hela min tid efter skolan, att bara söka söka och läsa läsa. Veckorna gick och jag blev bara mer och mer hård och strikt i min kost. Jag fortsatte räkna kalorier every fucking day och tillslut var väl protein och grönsaker det enda som var tillåtet, och alla sorts kolhydrater var helt sjukt förbjudet. Jag började dock aldrig skippa frukosten, utan jag blev mer tvärtom att jag inte fick skippa frukosten för det skulle ju kicka igång min förbränning osv (vilket iofs är sant). Jag blev helt beroende av att äta hälsosamt och träna aldelles för mycket, men min definition på hälsosamt var helt skev.  
 
Hoppas du fick svar på din fråga /sandra

Att invalidera sig själv

Enligt all sannolikhetslära är du ett mirakel
 
I går på grupp-DBT:n lyssnade vi  på det här radioprogrammet http://sverigesradio.se/sida/spelaren.aspx Det är bara fyra minuter långt så det är ingen stor tidsinvestering men det var givande tycker jag. 
 
Vi är så fruktansvärt duktiga på att invalidera oss själva. Berätta för oss hur dåliga vi är och vi bedömmer vårt eget värde i prestation. Jag tänkte på det här i lördags när jag var på min teater. Alla har ju alltid sagt till mig att jag är så elak mot mig själv, men jag har inte trott dem. Men så i lördags var det som att något typ.. föll på plats, jag vet inte riktigt. Då jag för första gången blev medveten om hur många gånger jag talar om för mig själv hur dålig jag är. Faktum är att jag blev helt chockad.
 
Det är lite speciellt med teater för där går man upp på scenen --> agerar = presterar --> går av scenen. Detta gör att det blir väldigt tydligt. Först nervositeten för att man måste prestera, sen presterar man och då känner man inte så mycket  men så fort man kliver av scenen så kommer DEN DÄR STORMEN AV HAT OCH FAN VAD DU ÄR DÅLIG HANNA DITT LILLA ÄCKEL ALLA SKRATTAR ÅT DIG BAKOM DIN RYGG OCH SER DU HUR HAN UNDVEK DIN BLICK DET ÄR FÖR ATT DU ÄR SÅ JÄVLA DÅLIG PÅ TEATER DITT MONGO.
 

Men varför? Varför varför varför? Jag är ingen dålig människa. Min sjukdom är av dålig karaktär men det är inte jag, Hanna. Jag är värd att leva vilket ger mig precis samma rätt till att vara mig själv som alla andra människor. Och att vara mig själv innebär inte prestation utan att agera på ett sådant vis att det får mig att må bra. 
 
Som det Bob Hansson pratar om i Tankar för dagen (länken ovan). Vi bedommer vårt värde efter hur vi har presterat. Råkar jag tappa ett fint glas i golvet så det går i tusen bitar är jag genast en lite sämre människa. Kommer jag försent till en lektion är jag lika hemsk som en mördare och det berättar jag för mig gång på gång på gång.
 
Det är så galet det där. Jag är ju bra för att jag är Hanna. Jag förtjänar inte att berätta för mig själv hur dålig jag är hela tiden och jag förtjänar inte att bli straffad av mig själv. Tack och adjö dömande tankar, det räcker nu. 
 
/Hanna

Ät som om inte tanken fanns

Ät som om inte tanken fanns. 
Ett bra citat.
 
Hade som utmaning från min behandlare på SCÄ att dricka en drickyoghurt som en del av ett mellis. Har inte vågat dricka den innan, har inte trott på att det inte är tillsatt socker i den. Men det gick bara bra!! Åt en skinkmacka till också. .
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Dessutom, idag tog jag om på middagen!!!!! Jag var fortfarande hungrig efter min portion så jag tog lite kött och sås till, + kanske ett halvt glas mjölk. Heja mig!
 
Hoppas ni har haft en fin dag. /Sandra
 
 
 

Hur min ätstörning började - Hanna

"Hej jag har en fråga, hur började era ätstörningar? Liksom, började det med att ni skippade frukosten eller slutade äta godis eller? Och sen till hanna: du var ju väldigt ung när du fick din ätstörning, hur påverkade det din barndom?"
 

För mig började det inte alls med att jag uteslöt vissa livsmedel, tränade massa och inte åt sötsaker. Jag var nio och kunde inget om kalorier så min ätstörning började med att jag helt enkelt drog ned på maten. Jag åt mindre mängd. Fram tills jag var ungefär tretton handlade allt om kompensation. Jag kunde äta några godisbitar men då var jag tvungen att fasta innan och träna efter. Jag räknade inte på det utan körde på känsla de första åren. Egentligen kan man säga att mitt skeva matbeteende började i skolmatsalen. I klassen jag gick i (där 2/3 mobbade 1/3) gick det en flicka som hade stora magproblem vilket gjorde att hon inte åt. Hon hade högst status av alla vilket gjorde att alla ville vara som henne. Folk åt alltså väldigt lite i skolan. Skillnaden mellan mig och alla andra var bara den att de åt massor efter skolan medan jag inte gjorde det.
 
Ätstörningen har påverkat min barndom enormt. De senaste sex åren har jag haft ångest över varenda tugga mat. Dagarna har gått åt till att planera mat och träning och att tala om för mig själv hur fruktansvärt dålig jag var. Lögner blev min vardag och varenda kväll stod jag i trosor framför spegeln och betraktade hur min normalviktigt, barnrunda kropp långsamt förbyttes som ben. Fast det såg jag ju inte förstås utan jag såg bara hur fttet växte. 
 
Grejen var den bara att jag hade det väligt jobbigt även innan ätstörningen. Jag har alltid varit en väldigt orolig person. Jag oroade mig över allt. Över mina föräldrars ekonomi, över att jag skulle göra fel, över att jag var ful, över att regnskogen höll på att försvinna osvosvosv. Men det var ingen vanlig oro utan den var liksom extrem och fick mig att må fruktansvärt dåligt. 
 
/Hanna
 

Nya mellis

Jag hade ett så otroligt bra samtal med min sjuksköterska på Scä imorse, så nu är jag pepp till tusen på att äta och dricka som jag ska! Just nu är det inte vikten som är det jobbigaste för mig (även om jag har väldigt mycket ångest över det också) utan jag använder att inte äta och inte dricka som självskadebeteende. Vilket är helt knäppt för jag tycker ju att alla andra är värda att äta och dricka så varför skulle inte jag vara det?

Fick lite ökat och förändrat förmiddagsmellis också, jobbigt förstås men egentligen är det skitsamma. Jag ska gå upp i vikt och att äta macka istället för fil är inte farligt.
Har två nya mellisalternativ som motsvarar ett fullt mellis enligt Scä's lista.

Alt. 1:
1 mjuk macka
1 tsk smör
1 kokt ägg (på mackan)
2 dl juice

Alt. 2:
2 knäckemackor
Smör
2 msk keso
1/2 avocado

2 dl juice


Annars har jag mest sovit idag. Drömmer så otroligt mycket mardrömmar att jag vissa dagar vaknar tröttare än jag somnat haha... Då är det bara att gå och lägg sig igen när man ätit. Det gäller att minska sårbarhetsfaktorerna så mycket som det bara går.

Ha en fin kväll nu alla!

/Hanna

Mat

 
 
1. Pasta, kycklingsås och någon slags kålsallad som färgade av sig på majsen och gjorde den knallblå. Vidrigt haha. Men den alternativa grönsaken var rivna morötter med russin i så öh ah.
2. Matlåda! Bulgur, kall halloumi (ingen hit direkt haha, men halloumi är alltid gott!), oliver, grönsaker och sås.
3. Igår bakade jag bullar. Egentligen får jag inte baka om jag inte äter men här använder jag det som distraktion då och då när inget annar funkar. Bakade dubbel sats så det blev väldigt många haha, vi bjöd både akuten och nord. Alla sa att de blev jättegoda!
4. Potatis, schnitzel, brunsås och grönsaker.
 
/Hanna

Vågen

 
Jag har, liksom många andra, ett otroligt skevt förhållande med vågen. I mer än sex år har den varit min bästa vän och min största fiende. Innan jag började på Scä vägde jag mig i perioder flera gånger om dagen och andra perioder hade jag speciella dagar och tider jag skulle väga mig på. Sedan Scä-tiden började har jag vägt mig en gång i veckan. Vägningsdagen har varit fylld av skräck, ångest och falska glädjekickar. Jag hatar och älskar vågen. 
Men det där är så jäkla fel. Så fruktansvärt skevt och konstigt. Här kommer några punkter om vågen.
 
  • Det är inte normalt att väga sig flera gånger i veckan eller flera gånger om dagen. Gör du det har du en viktfixering och bör söka hjälp.
  • Känslan av kontroll som uppstår när man väger sig är falsk. Det är sjukdomen som har kontrollen, inte du.
  • Siffrorna på vågen avgör inte hur bra du är som människa. 
  • Glädjekicken som uppstår vågen pekar nedåt är falsk och tusen gånger mindre en den sprudlande lycka som uppstår när man t.ex. träffar personen man är kär i, är ute på äventyr med sina vänner, reser till en spännande plats eller lyssnar på musik man älskar.
 
Det är helt förståeligt att du är rädd för vågen. Känslan rädsla är primär och den måste få finnas, men rädslan försvinner bara om du trotsar den. Det är otroligt läskigt att ställa sig på vågen efter en vecka då man följt matschemat, men det är inte farligt. Ingenting kommer att hända, ingen kommer hata dig eller skada dig - mer än du själv.
 
För egentligen handlar det bara som dina handlingar. Det som vidmakthåller rädslan för vågen är att du gång på gång följer impulsen som uppstår när du vägt dig. Att du börjar trixa med maten, fuskträna eller spy bara för att vågen nästa gång ska peka nedåt. Om du går emot ätstörningen och fortsätter framåt trots att vågen visar plus så kommer du kunna bli frisk. (Fattar du?! FRISK FRISK FRISK GLAD LYCKLIG) 
 
Det är inte lätt. Det är fruktansvärt läskigt och man kommer få väldigt jobbiga känslor. Men känslor är okej.Det är okej att gråta. Okej att vara arg och skrika.Okej att skaka av rädsla. Men håll någon i handen. Få en kram av någon. Skrik med mig åt den jävla vågen, kasta kudden i väggen och stampa i golvet. Men straffa inte dig själv. Det är inte dig det är fel på, det är inte du som förtjänar att lida.
 
Två tips:
 
1. Ha ingen våg hemma du kan väga dig på själv. Det är otroligt svårt att stå emot ifall man har en i sin närhet och det skapar bara onödig ångest.
2. Backa upp på vågen ifall det känns alldeles för jobbigt. Tove har alltid sett sin vikt medan Sandra backat upp, det har funkat för båda så det handlar om att hitta vad som är bäst för en själv.
 
"Du är inte överviktig, du är inte underviktig, du är jätteviktig" 
 
 

/Hanna
 

Sandra svarar

vad är det för bröd du åt där?
 

Svar: Det är fazers rågform.
 
Hur gör du när du provar ny frukost? räknar du ut att de blir samma som din andra frukost eller går du på normaliteten? de där brödet är ju "anorexibrödet" äter du alltid det?

Svar: Jag vet ungefär hur en "grötfrukost" ser ut och utgick från den ungefär. När jag provar nya frukostar så vet jag ungefär vad jag ska lägga till/ta bort för att få det till en "vanlig" frukost, jag överslagsräknar i huvudet men det är någonting jag försöker få bort. Det är jag mycket väl medveten om att det är och ja jag äter det ibland. Lika ofta som jag äter det så äter jag något annat bröd. Jag varierar bröd väldigt mycket! Kan visa nån gång vad jag äter för bröd under en vecka om ni vill?
 
Du är min inspiration, blir så glad av att läsa det här! En fråga bara: Klarar du av att äta sötsaker nu?

Svar: Tack vad glad jag blir! Tyvärr så klarar jag inte av det, men det kommer! 
 
ännu en macka utan smör :/
 
jaaa. vf inget smör på mackan eller typ, messmör/mjukost? ser ruskitgt torrt ut med, dessutom knäckebröd.
 
 
Svar: I'm sorryyyy. Ett mellis från en lista jag har fåttt från SCÄ ser ut som så att ett mellis är: yoghurt + flingor/müsli och två frukter/en banan. Det här melliset nedan som jag åt då efter träningen (+ en banan som jag åt direkt efter) innehåller faktiskt mer än vad mitt "vanliga mellis" gör från listan. Så jag är ledsen att jag inte vågade ta smör, eller en mjuk macka. Jag är stolt att jag faktiskt vågade göra melliset större än vad det "ska" vara.
 
 
 

Lite inköp

 
Jag har varit på timpermis och handlar igen! Här kommer det vi köpte.
 
1. 1500-bitars pussel
2. 2000-bitars pussel (tror vi är uppe i det sjunde pusslet här nu)
3. Pusselmatta (borden är för små för 3000 bitar haha /tönt)
4. Nya flingor! Tyckte ärligtalat sådär om Paulúns Superflingor med kanel, därför testar jag tranbär den här gången.
5. Nytt bröd! Alltid en utmaning men det är lättare när man väl kommit igång. Längtan heter det här brödet. 
6. Tandkräm!! Mycket viktigt.
7. Teeeeeee. Måste man dricka sex koppar om dagen så blir man snabbt ganska trött på det gamla téet. Därför köpte jag tre olika smaker som jag aldrig testat förut. Liptons Indian Spice, Dilmahs passionsfrukt, granatäpple och "honeysuckle" samt Dilmahs Mango och Jordgubbs te. 
 
/Hanna

Tjejmiddag



Hejsan! Idag är det fredag, om ni missat det haha. Jag har kommit hem från skolan och sitter nu och äter mellis samtidigt som jag har musik på. Om ett tag kommer ett gäng tjejkompisar från skolan över och vi ska äta middag hemma hos mig. Får se vart kvällen tar oss! Dock väntar en utmaning på mig ikväll, jag ska äta Ben&Jerry till kvällsmål. Precis som alla andra. Evigheters evigheter sen jag åt det men nu är det dags och tror inte det blir några problem med tanke på att jag mår så bra i mig själv. Allt är nästan för bra nu. Jag mår verkligen obeskrivligt bra och istället för att ha en ångestklump i magen dygnet runt så sprudlar jag av glädje. 

/Tove

Hanna svarar

"Fick du en diagnos för att du inte ville vara tjock om magen som liten? Visst är det ätstörda handlingar, men att sätta en diagnos på en nioåring av den lilla orsaken (inte liten egentligen, men ja, läkare tycker ju inget ska vara diagnostiserat) känns lite skumt. " (delar av kommentaren)
 
Jag blev ätstörd när jag var nio år men det dröjde ända fram tills andra terminen i sjuan då jag var tretton innan jag fick diagnosen Anorexi. Jag hade alltså ingen diagnos innan dess men jag vet att jag hade någon form av ätstörning eftersom jag kontrollerade mat och träning för att gå ned i vikt samt attt jag hade en skev kroppsuppfattning. Ibland är jag lite slarvig och säger att jag haft anorexi i sex år, vilket inte är riktigt sant. Men det är så komplierat att säga att "jag hade en ätstörning fram tills sexan sen där någonstans gick det över i anorexi men jag fick inte min diagnos förrän i sjuan".
 
 
"hur gjorde du när du skulle försöka gå upp i vikt på egen hand? kram!"
 
Det hela var en väldigt misslyckad historia därför rekommenderar jag alla som är underviktiga att ta hjälp av vuxna. Ungdomsmottagningen, BUP, ätstörningsklinik eller föräldrar spelar inte så stor roll bara du inte är ensam. 
Jag lyckades gå upp tre kilon på egen hand, tre kilon jag sedan tappade väldigt mycket snabbare än jag gått upp dem. Det jag gjorde var att jag helt enkelt försökte äta mer. Men eftersom jag inte visste vad som var normalt åt jag alldeles för lite. 
Men jag vet personer som lyckats gå upp i vikt själva. Så det går, men det är otroligt svårt och det är lätt att man faller in i andra destruktiva beteenden istället. 
 
 
"fast tex Campa på Hultsfred, måste en vara frisk för det? jag har gått på över 50 festivaler de senaste 8 åren och aldrig fått höra att jag inte får bo på campingen för att jag varit sjuk :c det låter som fel från hultsfreds sida"

Haha nej absolut inte, det var verkligen inte så jag menade. Det jag menade var att jag inte kan uppskatta Hultsfred och inte heller få tillåtelse från mina föräldrar och läkare att åka dit ifall jag inte sköter maten. 
 
 
Såhär blöt var en i sin gula Bygg-maxregnponcho första dagen på Hultis förra året. 
 
 
Såhär glad och torr var en den andra dagen. Elin däremot är mycket bister i bakgrunden (fattar inte varför med tanke på att vi stod vid kravallen på Shout Out Louds?!)
 
 
/Hanna

New breakie

 
Provade en ny frukost idag. Grahamsgryn kokt i mjölk och vatten, varma hallon, två mackor med smör och skinka + en kopp té. Det var nice! Dagens schedule ser ut så som att jag ska till skolan nu, sen träna innan lunch då vi inte har några lektioner, sen blir det stan med tjejerna och ikväll ska jag på inflyttningsmiddag hos en vän! Hoppas er fredag blir awesome!!! /Sandra
 
 
 

Hur länge det är tänkt att jag ska stanna på BUP-syd

"Hur länge är det tänkt att du kommer att stanna på den avdelningen som du är på nu? Kommer du att flyttas till exempelvis SCÄ sen? :)"
 

Som det ser ut i dagsläget vet jag egentligen ingenting. Det finns många olika alternativ som förmodligen kommer behöva kombineras men det är så mycket formalia och så många olika personer inblandade att hela processen går oerhört långsamt. Dessa grundfakta är vad vi har att utgå ifrån:
 
1. Jag har stora problem med maten och behöver förmodligen intensivare vård än den Scä's barnteam kan ge.
2. Jag har liten impulskontroll och starka tvångstankar vilket innebär att jag behöver skydd, men inte riktigt i lika hög grad som de första veckorna här.
3. Jag hyser extrem rädsla för området jag bor i på grund av tidigare upplevelser.
4. Mina föräldrar har inte all ork i världen och utöver mitt läge så finns det fler problem i familjen.
5. Jag får inte den vård jag behöver här på BUP-kliniken eftersom de inte har nog med resurser.
6. Jag vill bli frisk på riktigt den här gången, jag tänker inte falla till botten en  gång till. Bakslag är en naturlig del i tillfrisknandet men det är skillnad på bakslag och att bli sjukare än man någonsin varit tidigare.
 
Så vad finns det för alternativ då? Jag vet inte riktigt. Pappa pratade kort om det här med mig idag efter att han varit på mötet med DBT, Scä och kliniken. Ungefär såhär sa han:
 
I ena änden finns att komma hem och gå öppnevård på samma sätt som jag gjort tidigare, det vill säga DBT och Scä's barnteam. I andra änden finns behandlingshem. 
Däremellan finns olika alternativ av dagvård. Scä's dagvård (fast där får man väl inte gå om man är under 16? Någon som vet?), Capios dagvård, BEDA (bups dagvård), Magelugnens dagvård samt ett par till ställen som jag inte minns. Så finns också mellanvården som förmodligen kommer kopplas in i vilket fall för att jag ska kunna börja åka på timpermisar hem.
 
Jag känner mig otroligt frustrerad mitt i allt det här. Jag vill ju bara bli frisk sådär poff på en dag, men det går ju inte. Ätstörningen ställer verkligen till det också för jag vill inte gå ätstörningsdagvård då jag vet att jag kommer att triggas och även om jag inte gör det så kommer alla mina andra problem att explodera ifall jag bara jobbar med maten och att gå upp i vikt. Men på ställen där de inte är så duktiga på anorexi riskerar jag att falla tillbaka i ätstörningen istället och så hinner ingen fånga mig i tid, så vips är jag på botten igen.
 
Saknar mina vänner så mycket. Saknar att kunna åka in till stan och dricka te på mysiga caféer. Saknar att vara relativt stabil. Saknar skolan.
 
Samtidigt är jag så oehört rädd och dvndkfnvkfvnlkndn vet ingenting just nu. Förlåt för ett dåligt svar jag lovar att skriva så fort jag vet något mer! Eller ni kanske inte vill höra..?
 
Kram!
 
/Hanna
 
 

Mitt möte med politikerna

Så, nu har jag sovit i ett par dagar och orkar skriva igen haha. I tisdags var jag på möte på landstingshuset, där träffade jag bland annat Birgitta Rydberg och Maria Larsson (samt en massa andra stela politiker jag inte minns namnet på).
 
Direkt efter lunch satte jag och mamma oss i bilen och körde ut till Kungsholmen. Insåg att jag aldrig varit där trots att jag bott hela mitt liv i Stockholms län, så det blev något av en sightseeing. Passade därmed på att ta några bilder /cool_turist_98
 
 
Själva landstingshuset visade sig vara väldigt pampigt. Kändes som att jag skulle hälsa på kungen. 
 
 
Väl inne i väntrummet hämtade Barnombudsmannen och hans sidekick upp mig och mamma och vi blev ledda genom en korridor med normalsmala men samtidigt jättejättehöga trädörrar till ett annat rum. Där tog jag i hand med en miljon personer och stämningen var mycket stel haha. 
 
Sen fick alla som ville kaffe i Folkpartietkoppar (jag tog inget) och efter ett tag kom Maria Larsson och vi tre ungdomar blev ledda till ännu ett rum där vi väntade medan en och en gick in till konferensbordet. 
 
Jag var inte särskilt nervös eftersom jag visste vad jag skulle säga och jag brinner ju verkligen för det här. Så det kändes bra, även om jag var ivrig. De hämtade mig som andra person och jag fick sätta mig vid huvudändan av ett konferensbord med runt åtta vuxna som satt och stirrade på mig. Sedan drog jag igång och pratade och pratade nästan konstant i fyrtio minuter. De ställde några frågor men mest lyssnade de bara uppmärksamt. 
Sedan var det klart och jag fick åka därifrån.
 
Så igår ringde BO (barnombudsmannen) mig (gud vi är typ bffs) men igår hade jag det för jobbigt för att orka prata i telefon med honom så jag ringde upp idag istället och då berättade han att Birgitta Rydberg hade lämnat ett pressmeddelande! Hur kul som helst verkligen för nästan allt jag sa fanns med och framför allt stod detta:
 
"Skolhälsovården liksom undervisningen i idrott och hälsa skulle kunna utvecklas för att tydligare belysa inte bara övervikt utan även risk för undervikt och ätstörningar, och även lyfta psykisk hälsa."
 
Fattar ni hur bra!? Nu är det bara att hoppas att det här kommer göra någon skillnad i skolplanen så att skolan slutar trigga ungdomar till ätstörningar!
 
Andra punkter jag tog upp som togs med i pressmeddelandet var dessa:
"Ungdomsmottagningarna verkar fungera bra och upplevs som en fristad, ungdomarna uppskattar att man kan söka för alla slags besvär, fysiska såväl som psykiska."
"Vi skulle behöva utveckla stöd och vård på nätet ytterligare – vilket dock kräver dialog med och förståelse från Datainspektionen."
"Det ständigt pågående arbetet med bemötande och respekt är centralt. Det handlar om att se varje individuellt barns behov och förutsättningar. Personkemi med behandlande personal kan ha stor betydelse. Det första mötet med BUP, särskilt i ett akut läge, kräver särskild eftertanke."
 
Vill ni läsa hela rapporten finns den här: http://www.sll.se/sll/templates/PressReleasePage.aspx?id=66094 
 
/Hanna

Magen

Att låren och magen är de kroppsdelar man har mest komplex över är en genomgående trend. 
 
Magen är en svår kroppsdel eftersom dess storlek är så nära kopplat till mat. När jag fick min ätstörning som nioåring var det för att jag inte ville vara så "tjock" om magen. Stora delar av min tid gick åt till att koncentrera mig på att dra in magen och när jag skulle på "fest" (well, jag var nio/tio/elva) så åt jag nästan ingenting innan för att min mage skulle bli smalare.
 
Det är lite sorgligt att tänka på såhär i efterhand då jag nu förstår att mina handlingar motverkade sitt syfte.
 
Ja, magen blir mer insjunken om du inte äter eller dricker något på en lång tid. Men förr eller senare måste man äta och om man då fastat/ätit väldigt lite under en längre tid innan så kommer magen att svälla. Den blir hård och stor som en ballong.
 
Om du istället skulle äta normalmycket, sex gånger om dagen så kommer inte din mage att bli svullen. Visst, dricker du tre liter vatten är det klart att magsäcken spänns ut men inte om du äter samma volym mat som ett matschema ger under en dag. 
 
Men varför är min mage så stor även om den inte är svullen? Varför har jag inte den där perfekta midjan trots att jag är underviktig? Om min mage ser ut såhär på den här vikten, hur stor blir den inte då när jag är normalviktig?
Såhär går det till. Magen är behållaren för de allta flesta av dina inte organ. Bland annat finns där magsäcken och tarmsystemet. När du börjar äta normalt efter att ha varit underviktig så kommer magsäcken att bli större. Detta gör att magen spänns ut mer än tidigare. Det är alltså inte så att du har fått flera kilo fett på magen utan det är organen som kommit igång som de ska igen och därmed behöver mer plats. 
Det är organsystemet som kommer igång först. Det är det som kroppen prioriterar efter svält. Om du har börjat äta som du ska igen kommer din mage nå sin normala storlek långt före att armarna, benen, rumpan och brösten (hos tjejer) återgår till sin normala storlek. Det gör att magen ser mycket större ut  än vad den är i förhållande till dina andra kroppsdelar. Så fort du kommit upp i normalvikt kommer din mage att se mycket mindre ut igen!
 
Så låt inte Ana lura i dig att din mage kommer växa till galna storlekar om du blir normalviktig, för det gör den inte. 
 
Jag är i det stadiet just nu när min mage är mycket större än resten av kroppen (även fast min skeva kroppsuppfattning får mig att se mig själv som tjockast i världen). Jag måste varje dag påminna mig om att när jag blir normalviktig igen kommer mina kroppsdelar återfå sina normala proportioner igen.
 
/Hanna

Fler grå matbilder

 
1. Pasta, skaldjurssås och kesoröra (morötter, keso och kålrot)
2. Potatis, kalkonschnitzel, sås och pizzasallad
3. Potatis, köttgryta och varma grönsaker. Så vidrigt var det, sönderkokt kött i tomatsås alltså va? Vem tänkte ut det? Gör köttfärssås om ni tvunget vill använda krossade tomater.
4. Potatismos, falukorv i ugn och sallad med bönor.
 
 Förlåt för att jag inte skrivit om hur det gick igår. Känslorna har varit turbulenta och huvudet trött så har inte haft ork att formulera mig än. Men skriver så fort jag orkar! Här kommer istället lite grå sjukhusmat. Det ser verkligen skabbigt ut haha, redan färglös mat blir ännu fulare med min iphonekamera.
 
/Hanna

Våga tro på att det blir bättre

Vad kul att det går så bra för dig... Är lite avis. Själv sitter man här med alla förbaskade näringsdrycker och sånt... Jag tänkte bli frisk jag med!
 
Tro mig, jag har också suttit där med en massa näringsdrycker som jag hatade(hatar). I massa månader satt jag där och trodde aldrig att jag skulle bli frisk, ›ville inte bli frisk. Men det vänder, drick den där förbannade drycken och ja det kommer vara förbannat hemskt jobbigt men när du väl kommer kunna skratta, känna frihet, få träna, få må bra och framförallt börja LEVA lite kommer ALL skit vara värt det. Även fast jag har en bit kvar tills jag är frisk, så kan jag säga redan nu att det varje kamp, varje tår och varenda panikattack är så värt det. 
 
Och du tänkte? Du tänker bli frisk :))
Sandra

Obs

Vet inte varför men det nyaste inlägget hamnade tre snäpp ned. Läs där!

/Hanna

Mellis to go

Sitter barnvakt som alltid på måndagar och när mitt barnvaktsbarn red så tog jag med mig ett "nytt" to go mellis. Det blev en macka och en froosh-smoothie. /Sandra

Falun och att vara ett berg

Just i detta nu sitter hela nian i Kunskapsskolan Tyresö på bussen till Falun där de ska bo i fem dagar tillsammans, ha praktiska ämnen samt en massa kul.
Jag är inte med. Jag valde anorexin och en höst på sjukhus framför skolan, skratt och mina vänner. Framför att få följa med till Falun sista året.

Det är en helvetisk sjukdom det här. Man förlorar så mycket dyrbar tid, så mycket glädje och lycka. Men det är inte lätt. De som inte förstår sig på ätstörningar säger ofta åt en att skärpa sig "herregud det är ju bara att äta". Men det är så mycket mer.

I ena stunden är man helt klarsynt. Man är motiverad till tusen, hoppet pirrar i bröstet och man tänker att shit varför har jag inte sett det här förut? Varför har jag inte förstått att det finns så mycket där ute? Nu ska jag bli frisk på riktigt en gång för alla!

Så står man där. En timme, dag eller vecka senare och plötsligt så är det som att allt det där som var så självklart tidigare bara glider in i bakgrunden av ens medvetande. Man kan bara inte se logiken som var så tydlig förut. Och då faller man tillbaka.

Jag har varit med om det där så många, många, många gånger. Jag har verkligen varit på väg men så har de jobbiga känslorna övermannat mig och jag har tagit den enkla vägen, slutit ögonen för allt det smarta jag tänkt tidigare och bara kört på den destruktiva vägen för att snabbast möjligt linda känslorna.


Det funkar inte i längden. Det är för att jag hållt på så som jag knappt kommit någonvart. Förra året missade jag halva Falunresan, då lovade jag att "nästa år så!". Men det blev inte så ändå. Jag hade massa jobbiga känslor under en längre tid och då släppte jag taget om allt jag byggt upp.

Det känns kanske omöjligt men det går att bli frisk. Men då måste man hålla fast vid sitt beslut även när det blir jobbigt. Tänk dig att du är ett berg. Du har fast kontakt med marken, din yta är av hård sten. Tankarna är moln. Kommer det en tanke om att "det där får jag inte äta för blablabla" så föreställ dig bilden att du är ett stort, stabilt berg och att molnen med de elaka tankarna försöker knuffa på dig och slå sönder din yta. Men det är bara moln och moln kan inte rubba ett berg. Så efter ett tag kommer de att flyga förbi, utan att ha gjort dig någon skada. Nästa gång kommer det att vara mindre moln och de kommer sväva förbi dig medan du står kvar som ett fast berg.
Tankar är inte verklighet. Känslor är inte farliga. Det är bara och enbart dina handlingar som är både verklighet och farliga.



Så vill jag tacka mina kompisar i skolan också. För att ni hört av er varenda dag de mer än ett och ett halvt åren som jag knappt varit i skolan. För att ni hälsat på mig på Scä och här. För att ni får mig att skratta och ställer upp för mig vad som än händer. Ni behandlar mig som Hanna och inte som min sjukdom och det är värt så otroligt, otroligt mycket.
Jag hoppas ni har världens bästa dagar i Falun nu och att ni skiter i betygen och har kul istället!
Älskar er.

/Hanna

Maria Larsson

Imorgon (eller idag för de flesta som läser det här inlägget) så händer något väldigt spännande! Jag kommer att få träffa bl.a. Maria Larsson och ensam prata med henne om precis vad jag vill i en halvtimme. Vem är Maria Larsson då undrar ni nog? Det är Sveriges barn- och äldreminister! Jag ska alltså få prata med den minister som styr över hela barnpsykiatrin samt har stort inflytande på den svenska skolpolitiken.
 
Hur gick det här till då? Jo för några veckor sedan kom barnombudsmannen (http://www.barnombudsmannen.se/om-oss/om-fredrik-malmberg-barnombudsman/) till avdelningen där jag ligger inlagd för att få höra direkt från patienterna vad de tycker om vården de fått. Media påstår att det var efter skandalen med Ria men enligt barnombudsmannen hade arbetet med att åka runt till BUP-klinikerna i Sverige börjat redan innan media uppmärksammade Ria, hur det faktiskt ligger till låter jag vara osagt. På vårt samtal började han med att fråga saker om hur vården var här på avdelningen, jag hade inga speciella åsikter mer än om BUP-akuten. Men så började vi prata om ätstörningar, att min skolsköterska tyckte att jag var frisk trots att mitt bmi låg flera snäpp under min normal. Att man på idrotten lär sig olika sätt att gå ned i vikt, att man triggas till att bli överdrivet medveten om maten och jämföra sig med varandra genom att man blir tvingad att skriva matdagböcker. Ätstörningar, självskadebeteende och psykisk ohälsa är vardag för alla ungdomar men ändå pratas det nästan inget om det i skolan. 
 
Jag tycker det är helt fruktansvärt och när jag berättade om allt det där (och lite till) för barnombudsmannen höll han med så till den grad att jag blev en av de tre ungdomar som får chansen att prata med Maria Larsson.
 
Så det är det jag ska göra. Nervöst? Ja. Superkul? Absolut! Jag hoppas verkligen att hon lyssnar på vad jag har att säga och att det resulterar i förändring och inte bara tomt politikerprat. Berättar självklart för er så fort jag kommer tillbaka om hur det gick och så!
 
Har jag tid över kommer jag också att försöka förklara hur fantastiskt DBT är och att det borde tillämpas i otroligt mycket större utsträckning än det gör i dagens läge. 
 
Har ni något mer ni tycker att jag  bör ta upp?
 
/Hanna

Kommer inte på någon bra rubrik

Hjälp, har inte haft tid att blogga nu de senaste dagarna. Jag är heeelt slut just nu. Har suttit barnvakt i mer eller mindre 35 timmar denna helg! Det är roligt men otroligt krävande. Man måste leka, trösta, laga mat, diska och ha koll hela tiden. Maten har jag fixat på egen hand och jag kom på nu att jag inte haft en tanke på att fota maten (!), så tyvärr har jag inget att visa er. Men det är ju faktiskt ett framsteg! Förut fotade jag i princip varenda måltid och nu har jag inte haft en tanke på det. Är iallafall helt slut just nu haha.
 
Förresten så sprang jag mitt första spår i skogen i lördags morse. Gud vad jag var nervös innan jag började springa. Har inte sprungit den här sträckan på mer än ett år, och senast jag sprang det spåret så var det endast på grund av tvång och ångest. Hade ingen ork och tvingade mig upp varje morgon ändå. Men trots att jag då hade byggt upp en bra kondition, så sprang jag nu 6 minuter snabbare än förra året. HÄFTIGT vad tillräckligt med MAT och VILA ger energi och resultat. Och en hälsosam kropp såklart.
 
Nu ska jag göra mig ett kvällsmål och sedan zappa igenom alla bloggar jag missat att läsa denna helg.
Kram och ciao på er så hörs vi kanske imorgon :) /Sandra

Min livslista

Det finns så mycket att hämta där ute i livet. För att väga upp alla mina dumma, destruktiva listor har jag nu gjort en ny på saker som jag ska göra de närmaste åren. Och för att kunna det måste jag vara frisk.
 
- Gå ut och äta med mina Scä-friendos och ta precis det jag är sugen på utan att känna att jag måste kompensera efteråt
- Campa på Hultsfred med Elin
- Följa kent på en hel turné
- Läsa matte 4 
- Springa omkring barfota en sommarnatt, nykter och glad
-Springa omkring i docs en sommarnatt, mindre nykter men minst lika glad
- Dricka kopiösa mängder te i alla färger och smaker tillsammans med finaste vännerna
- Köpa massa kläder och tycka att jag är snygg i dem
- Läsa så många böcker att jag kommer vara världens bokorakel där jag sitter i min gungstol om 80 år
- Bli kär (är det inte sorgligt att va 15 och aldrig varit kär)
- Resa, resa, resa. Alla kontinenter, massa olika kulturer, träffa otroliga människor och äta massa mat.
- Lyssna på musik tills öronen blöder
- Svara "ingen aning, det har jag glömt haha" när någon frågar vad jag ätit under dagen 
- Flytta hemifrån till en skabbig studentlägenhet, leva på nudlar, klaga över att jag har så lite pengar och sedan festa upp allt jag faktiskt har
- Springa Stockholm Marathon med Tove innan vi fyller 26
- Bidra med något som leder mänskligheten framåt
- Volontärjobba ett år i Afrika/Asien efter gymnasiet
- Skratta
- Leva en hel dag utan ångest, tabletter och destruktiva handlingar
- Ha världens största pannkakskalas
 
Vad är era listor?
 
/Hanna
 
 

Sweet bodies

 
Min personliga favorit.
 
/Hanna

Ost- och skinkpaj

Driver för tillfället den här bloggen själv då Tove är i New York(!!!) och Sandra är ute på äventyr i vardagen. Vet att bloggen blir tristare utan dom men förhoppningsvis är min bloggning bättre än ingen alls.
 
Får dock lite brist på saker att skriva så ni får gärna kommentera ämnen eller ställa frågor! 
 
Idag var jag på timpermis till min teater. Lika underbart som alltid, går i en så himla kul grupp. Vi övar för fullt inför uppspelet i december. Jag spelar tjänsteflicka (spelade städerska förra året, ska jag ta detta som en vink??)
I bilen tillbaka till avdelningen åt jag ost-och skinkpaj, grönsaker, 1 knäckemacka med smör och ost samt 2 dl juice. Relativt utmanande rätt men jag tänkte på mitt mål och då gick den ned. 
 
/Hanna

En himmel och en massa mat

 
Tusen tusen tack för alla fina ord i förra inlägget. Ni är helt underbara.
 
1. Himlen brinner i olika färger varje kväll. Det går bara att fånga en bråkdel på bild men här är den bråkdelen i vilket fall.
2. Potatismos, fylld lunchkorv och bönor. Lunchkorv är fear food och att dessutom äta fyllningen var ruskigt svårt. Men otroligt gott, älskar lunchkorv trots att jag intalat mig det motsatta och inte är jätteförtjust i kött annars.
3. Köttsoppa och pannkakor med pannkakssylt. Femte gången jag fick pannkaka här nu och slutligen börjar ångesten minska, precis som den alltid gör när man utsätter sig för något jobbigt tillräckligt många gånger. Det är fortfarande inte lätt men det är lättare.
4. Apelsinmarinerad kycklingfilé, ris, sås och kokta grönsaker. Såsen måste varit kokt på kycklingfond för den var såå mycket godare än den vanliga, tjocka brunsåsen.
5. Sushi! 9 (ganska stora) bitar, misosoppa + 2 dl dryck är Scä's rekommendation och det jag äter här när maten är alldeles för svår (pizza i det här fallet). Dock tycker mina föräldrar att det blivit för mycket sushi (och min friska sida håller väl med) så jag får varva med thaimat.
 
/Hanna

Att välja livet

Det finns så mycket där ute. Så mycket man missar när man lever ett liv där destruktiviteten går i första hand. Där man väljer att vara elak mot sig själv och där man varje dag berättar för sig själv hur dålig man är. Det livet har jag levt varje dag i sex långa år. 
 
Jag har försökt bli frisk från min ätstörning i två år. Första halvåret försökte jag själv med resultat i att jag blev sjukare än någonsin innan jag fick hjälp. När jag skrevs ut från Scä's familjevårdsavdelning i våras var jag för första gången sedan jag blev sjuk, beredd på att överge anorexin helt. Men jag släppte inte taget om allt det andra utanför ätstörningen. Jag fortsatte att varenda dag att vara elak mot mig själv. I fyra månader vaknade jag med tanken att jag ville dö. Jag tänkte på det hela dagarna och kom på tusen sätt att få allt att ta slut. Skrev långa listor på saker jag skulle göra mot mig själv, droger jag skulle börja med och kilon jag skulle tappa. Jag beskrev hur hemskt mitt liv var på min andra blogg, jag ägnade dagarna åt kaloriräknande, jag ljög och framför allt så tvingade jag mig själv att tro på att jag inte ville leva.
Säger man något till sig själv tillräckligt många gånger börjar man tillslut tro på det. 
 
Att bryta den tanken har tagit mig åtta veckor. Jag har varit så fastlåst i tvångens träskland att även om jag innerst inne vetat att det inte var sanningen så har jag ändå sagt att jag velat dö. Och jag har vid upprepade tillfällen gjort saker. Riktigt jävla dumma, idiotiska och farliga saker som både skrämt livet ur min omgivning och mig själv.
 
Men det räcker nu. It's enough, jag tänker inte leva i den här jävla lögnen. Jag tänker inte fortsätta vara så elak mot mig själv. Jag tänker inte fortsätta tvinga mig själv att vilja dö och varje gång någon annan tanke dyker upp straffa mig hårt. Fuck you sjukdomen jag skiter i det här nu. ALLT destruktivt ska ut ur mitt liv punkt.
 
Det betyder inte att jag är frisk. Jag har fortfarande ingen impulskontroll, mår fortfarande fruktansvärt dåligt, får fortfarande panikattacker och kan fortfarande inte komma hem. Men nu vill jag. Jag vill leva och jag ska leva. Jag ska göra det som vår titel står för och det som Tove och Sandra redan gjort - jag ska välja livet.
 
Tack för allt ert stöd det har verkligen betytt mycket<3
 
/Hanna

Glaset, äpplet och bollen

Vi lever i ett hektiskt samhälle där man stressar runt som en galning för att hinna med allt man tycker är kul och allt man känner att man måste göra. Ibland (eller ganska ofta för vissa personer) blir det så mycket saker som måste göras, och man känner att allt måste göras NU, att stressen övergår i ångest. För att lindra den ångesten och för att få en känsla av kontroll är det lätt att man börjar dra ned på maten, eller skadar sig själv.

På DBT har jag fått lära mig en metafor som jag tycker är väldigt användbar när det känns som att jag måste göra så många saker att allt bara väller över mig i ett enda stor kaos.


Säg till exempel att du har dessa punkter att vara stressad över:
- SO-prov nästa dag som måste pluggas till
- Du vill fika med en vän du börjat glida ifrån
- Pianoläxa du bara kan litegrann av som du måste kunna om en vecka
- Sömn, du är dödstrött och behöver sova

Tänk dig att du har ett glas, ett äpple och en boll. Glaset går sönder om du tappar det, äpplet blir lite mosat medan det inte händer något alls med bollen.

Vad är glaset i det här sammanhanget? Det är både SO-provet och sömnen. Du vill verkligen lyckas på provet så det är prio ett, men för att klara det måste du ha sovit.

Äpplet är vännen. För att inte tappa äpplet får du kompromissa. Just den här dagen har du inte tid att träffa vännen eftersom du inte får tappa glaset. Men du kan ringa och prata med henne i tjugo minuter, ägna tiden på bussen till att messa med henne eller skriva något kul på hennes facebook för att visa att du bryr dig. Själva fikan får skjutas upp.

Bollen är pianoläxan. Du har en hel vecka på dig att träna så det kommer inte hända något om du väntar en dag.


När du känner den där otroliga stressen som nästa blir till panik - stanna upp! Sätt dig ned, andas djupt tills du blir lugn i kroppen och tänk sedan ut vad som är glaset, äpplet och bollen. Det är jättebra att ringa sina föräldrar också, eller en vän om man har en sådan kontakt. Katastroftankarna om vad som händer ifall du inte hinner precis allt visar sig oftast inte vara lika farliga när man får prata med någon.

En till viktig grej är vila. Det borde vara en regel för alla människor att ha minst en vilodag i veckan då man får sova ut och ta hand om sig själv. Att bara ge sig tid att ta ett bad eller se en film i sängen, utan att hela tiden känna stress och ångest över allt man borde göra, får en att må så otroligt mycket bättre både psykiskt och fysiskt.

Idag behövde jag vila så då har jag prioriterat det, har legat i sängen och halvsovit två gånger och tänker lägga mig tidigt ikväll.
Så ta det lugnt i helgen hörrni, det kommer löna sig i längden!

/Hanna

Mat

 
/Hanna

Spontan

Jag har ju en del saker kvar att jobba med, och en av sakerna är att vara spontan, framförallt gällande maten. Och ikväll lyckades jag vara det! Vi hade inte mitt "vanliga kvällsmål" hemma och jag fick därför slänga ihop någonting annat lite snabbt. Vilket resulterade i en macka med smör & skinka, ett glas mjölk och en näve nötter. Progress? Yes. Jobbigt? Inte så faktiskt. :)
 
Sandra

Handlade lite

 
Fick timpermis med planen att åka och handla lite grejer tillsammans med mamma. Ett ganska stort och jobbigt steg, men viktigt och ingen idé att skjuta upp det. Är så rädd för omvärlden. Så rädd för alla människor och minnen. Har destruktiva minnen från i princip alla platser jag varit på de senaste åren så nu måste jag påbörja jobbet med att ta tillbaka hela världen. 
Det gick i alla fall bra! Hjärtklappning några gånger men föreställde mig att jag höll en kär vän hårt i handen så det funkade ändå. Tog mig hela vägen dit och tillbaka utan att bryta ihop eller rymma. 
 
Men vad köpte jag då?
- Tvål och shampoo (kommer äntligen lukta gott efter att ha använt landstingets oparfymerade hygienartiklar i åtta veckor)
- Paulúnes superflingor kanel, en måste ju testa när alla säger att de är så fantastiska. Viktigt med variation då jag känner att jag börjar fastna igen.
- Arlas Milda Vaniljyoghurt (glömde fota först), utmaning istället för fil eller naturellyoghurt varje dag.
- Tuggummi!
- Fazers lingonkusar, samma som med flingorna jag vill inte fastna i att bara äta en sort då variation är både godare och nyttigare!
- Toning till min fruktansvärda utväxt. Ljusbrunt under mörkbrunt ser grått ut. 
 
Nu har jag strukit över kaloriinnehållet på framsidan av flingorna, just därför att det inte ska spela någon roll. Lät mamma lägga över brödet i en annan påse också då det för tillfället känns omöjligt att inte gå och läsa på kalorierna.  Visst, jag kan googla men det är liksom mer en aktiv handling.
 
 
På Scä får man inte äta sina egna produkter hemifrån utan man äter det som finns där. Här däremot får man göra som man vill. Det finns basvaror men jag köper en hel del eget för att det annars blir samma hela tiden (plus äckligt). Det finns en rosa(!!!) patientkyl där alla förvarar sina varor. Till skillnad från på Scä är många här väldigt matglada så man får se till att märka sina grejor annars finns där inget kvar nästa gång man öppnar kylen. 
 
/Hanna

Att gråta

Jag har tidigare pratat om primära och sekundära känslor. En sekundär känsla är ångest och det är oftast med det ordet vi beskriver känslan när vi t.ex. känner oss tjocka. Men ångest är en sekundär känsla och därmed ligger det ALLTID en primär känsla i grunden. Ledsenhet och rädsla är de vanligaste för mig. Jag kollar mig i spegeln och känner mig tjock vilket ger ångest, men ångesten kommer ju från att jag är RÄDD för att vara en sämre människa/andra ska tycka att jag är konstig/få jättemycket ångest (ironiskt, eller hur?).
 
En tillfrisknadsprocess innebär i stort sett alltid ledsenhet och rädsla, gömda under det där tjocka, klibbiga lagret av ångest. Fram till de senaste veckorna här har jag i princip aldrig gråtit. Faktiskt har jag haft någon fixidé om att jag ska gråta en gång var tredje månad, varken mer eller mindre. Hursomhelst, skillnaden mellan nu och förut är att innan har allt bara varit ett enda kaos av ångest och ångest är så otroligt svårt att stå ut i (fast det går!). Nu har jag börjat känna efter, vad finns egentligen under ångesten? Är jag rädd? Ledsen? Då kommer tårarna. Jag hulkar, snörvlar och gnyr. Jag gråter och det är så förbannat skönt. 
 
Att ha insjuknat i en ätstörning, att ha varit så otroligt elak mot sig själv och förlorat så lång tid av sitt liv är en stor sorg. Det måste det få vara. På samma sätt som du sörjer en bortgången släktning måste du sörja det destruktiva du nu ska lämna bakom dig. Ana och Mia, din bästa vän som du plötsligt måste lämna för du ska ju bli lycklig - det är tungt. Ingen som inte varit igenom det själv kan någonsin förstå vilket hästjobb det är att bli frisk från en ätstörning. Varenda en av oss som vågar stå upp och möta det som gör så ont, ont, ont är hjältar. 
 
Det är inte skamligt att gråta. Det är inte att visa sig svag. Det är att våga släppa ut en del av det som trycker där inne, det är ett steg mot friheten. Att gråta är så fantastiskt skönt - tusen gånger skönare än att svälta, skada sig, spy eller hetsträna. Att gråta när man är tillsammans med någon är det allra bästa. Det kan vara svårt att ta emot en kram men det räcker med att någon sitter på en stol några meter ifrån. Bara vetskapen om att man inte är ensam är befriande.
 
Att bli frisk är en lång smärtsam process, det faktumet kommer inte att förändras hur mycket vi än önskar att det vore annorlunda. Men det går att ta sig igenom den processen olika snabbt. Ju mer primära känslor du desto snabbare kommer det gå och desto mindre ont kommer det att göra.
 
/Hanna
 

You are champions

 
 För att ni är bäst i världen vad demonerna än säger.
 
/Hanna

Ett svar

"Det är väldigt få som undviker fett i dagens samhälle. Bara för att du råkar befinna dig runt en liten, liten krets som håller på så är det många som kommit över fettskräcken. Känns väldigt överdrivet det du nyss skrev."
 

Självklart var det överdrivet, det var ju halva grejen att visa på hur absurd samhällets syn på fett är genom att dra det hela lite längre men inte bort från sanningen. 
Du har absolut rätt till din egen åsikt, alla får tycka precis vad de vill. Men på samma sätt som man inte är otrevlig mot folk i verkligheten ska man inte vara det på internet heller. Allt vi skriver här är våra egna tankar och vår egen uppfattning. Vi har bara våra egna erfarenheter att gå efter och vi är inga läkare.
 
Tack.
 
/Hanna

Fett

Fett. Detta skräckens och skammens ord, det förbjudna och avskyvärda alla ätstördas, ja egentligen hela mänsklighetens, mardröm. Ät hur mycket konstgjorda, omiljövänliga E-ämnen som helst vilka lagras i levern men låt ALDRIG fet mat beröra dina läppar för DÅ KOMMER DU BRINNA I HELVETET.
 
Vad jag är förbannad på det här samhället. På att något av det mest livsnödvändiga som finns har blivit något att avsky. Jag tycker så synd om det stackars lilla ordet som blir hatat av miljontals människor. Och det är sorgligt att fett så som fett på kroppen har samma namn som fett i mat, då det är två helt skillda saker. 
 
Fett på kroppen är skydd för våra inre organ, för skelettet och för att hålla oss varma. Utan fett (eller hud som jag föredrar att kalla det) skulle vi inte kunna leva. Det är vår energireserv ifall vi skulle bli allvarligt sjuka eller instängda i en grotta utan mat. Det finns där för att hjälpa oss att fungera och framför allt behövs det i hjärnan. Hjärnan är en enda stor fettklump och det är minsann inte dåligt, lika lite som kvinnors bröst består till stor del av fett. Fett på kroppen och i hjärnan är inte skamligt, det är inte dåligt och det är inget vi ska hata. Fettet är till skillnad från Ana och Mia en vän som finns där för att hjälpa dig att leva ett lyckligt liv. 
 
Fett i maten är inte farligt. Ja, det innehåller mer energi på mindre volym än kolhydrater men dess egenskaper är också annorlunda. En normalportion mat innehåller alla näringsämnen. Kolhydrater, protein, fett, vitaminer och mineraler. Samhällets sjuka sätt att se på fett fäster sig så lätt i en ätströd persons hjärna och får denna att bli livrädd för fet mat och försöka undvika det till varje pris. Jag är en av dem. Idag pratade jag med Scä om det här. Jag undrade varför jag var tvungen att äta panerad fisk och inte istället bara kunde äta tre gånger så mycket fisk utan panering om det är som de säger att kroppen inte gör skillnad på kalorier. Hon svarade då att visst stämmer det att kroppen inte gör skillnad på om energin kommer från glass, potatis eller kött (förutom det att energin är snabb eller långsam). Så du kan alltså aldrig bli tjockare av 200kcal keso än 200kcal lasange, skillnaden är bara de olika näringsämnenas verkan i kroppen. Inte verkan på vikten utan sammarbetet med andra näringsämnen. Fett behövs för att man ska kunna ta upp vitaminer och med vitaminbrist fungerar inte kroppen.
Du måste alltså äta fett om du ska hålla dig frisk, på samma sätt som du måste äta kolhydrater och proteiner. 
 
Varierad och nyttig kost innebär inte fett- eller kolhydratssnål mat. För unga personer kan det vara direkt förödande att börja mixtra med kosten på det sättet, speciellt om man har som ambition att uppnå något som helst träningsresultat. Du är inte nyttigare för att du äter keso istället för sås eller byter ut pastan mot bulgur. Att aldrig äta pizza är lika onyttigt som att alltid göra det. Att alltid äta kycklingfiléer stekta utan fett är onyttigare än att äta McDonald's hamburger någon gång i veckan. Balans. Det är svårt när man hela tiden slåss med samhällets sjuka idéer, ideal, ätstörningar och trycket i skolmatsalen. Men det går!
 
/Hanna
 
 
 
 
 

Svar om New York

"Vem ska du åka med då?"
"Får ni återbetalning på biljetterna iallafall eller kommer du ta med dig sandra isället?"
 
Fick två frågor om New York, så tänkte bara svara lite snabbt. Det har löst sig med biljetterna, så det blir bara jag och min mamma som åker. Jag tror att det kommer bli en jättemysig resa ändå även fast det hade känts roligare om jag skulle få dela den med en av världens finaste vänner. Men som sagt, det kommer fler tillfällen, det är jag övertygad om!
 
/Tove

Äta efter träning

vad brukar du äta efter träning? alltså typ ett mellis?
 
Det beror på när under dagen jag tränar. Men efter träning äter jag alltid en banan utöver, vilken tid det än är. Sedan brukar jag ta lite extra på de andra måltidern, speciellt den gången jag får köra 15 minuter cardio (får göra det en gång per vecka) också. Antingen så äter jag ett vanligt mellis sen när jag kommer hem eller en lunch/middag, det beror som sagt vilken tid jag tränar. Idag när jag kom hem efter träning åt jag detta:
 
Yoghurt flingor knäckebröd m skinka & ägg + en kiwi. Innan åt jag en banan.
 
Att äta efter träning är jätteviktigt. Under passet bryter du ner dina muskler så dem måste ha extra mycket energi för att kunna bygga upp sig. Förresten så sprang jag på löpbandet idag för första gången. Wow, det går inte att jämföra hur mycket mer energi jag hade denna gången tillskillnad från 1,5 år sedan. Som vanligt täckte jag för både kalorimätaren och distansmätaren på löpbandet för att det endast gör mig triggad. Mitt mål för kondition är att göra det endast för att det är skönt, kul och för att jag mår bra av det. En tanke om förbränning ska inte få plats i framtiden. /Sandra

Lurre

Sitter just nu i skrivandes stund med en lunch bestående av köttfärssås, bulgur, grönsaker och ett glas mjölk. Idag är jag ensam hela dagen fram tills middag, och jag ska plugga och träna på gymmet hade jag tänkt. Hoppas er dag blir fin! /Sandra
 
 

Mat

 
1. Fisksoppa och smörgås med smör och ost.
2. Någon skum pasta- och köttsoppa samt plättar och drottningsylt.
3. 1,5 wraps (den halva på bilden) på väg från teatern. 
4. Detta var topp tre äckligaste jag ätit här haha. "Exotisk fisk"=fisk med någon knäpp spenatröra på som var utblandat med något vitt, oisentifierbart klegg (har en misstanke om att det var kokosmjölk i). Klarade inte av att äta upp pga fick kväljningar, sånt händer ibland då man inte kan gilla allt, så jag fick ersätta det sista av röran med en klick kesosallad.
 
/Hanna

Få omgivningen att hänga med

Nu när jag kommit så långt i min tillfrisknadsprocess så funderar jag på hur man ska lyckas släppa det här sista för att det ska återgå till det normala. Jag har oftast inte ångest när jag äter eller efter jag äter, jag kan äta det mesta, jag tar dagen spontant och jag vill delta i livet.
 
Jag har en känsla av att alla i min omgivning ligger ett steg bakom mig. Jag springer iväg, gör nya framsteg varje dag medan alla andra inte hinner med. Jag tror ärligt talat att jag hade klarat det här helt själv nu, så stark känner jag mig. De tankar som finns kvar påverkar inte mina handlingar. Men hur gör man nu när personerna i ens närhet inte riktigt greppat att det är okej nu, att dem inte behöver säga åt mig att ta en sked ris till, för jag vet vad som är lagom för mig för tillfället. Dem behöver inte påminna mig om att det ska vara ett exra glas mjölk till mellanmållet, för jag vet och jag tänker inte låtsas att jag glömt. Just hela grejen med matschema och allt runtomkring får det att kännas så sjukt. Innan jag blev sjuk var det inte så att jag visste redan när jag vaknade hur många glas mjölk jag skulle dricka under dagen, hur många potatisar jag skulle äta och hur många deciliter yoghurt det skulle vara till frukost. För att ha nerskrivet vad man ska äta är väl inte friskt? 
 
Jag önskar så att jag bara kunde kasta iväg lappen där matschemat står och istället bara göra. Kanske äta mer på tisdagen än vad jag gjorde på måndagen för att jag var hungrigare. Eller kanske ta ett extra glas mjölk till lunchen för att jag vill, inte för att det är bestämt att det ska vara så. Även om jag tror att jag skulle klara det här är jag osäker på om mina föräldrar skulle göra det. I snart 2 år har vi haft nedskrivet vad jag ska äta för att åstadkomma den viktuppgång läkarna viljat se. Nu när jag nått vikten har vi nedskrivet vad jag ska äta för att behålla den vikt jag har. Samtidigt har jag hört så många gånger att kroppen anpassar sig och håller den vikt den ska ha, även om jag tar en extra frukt, dricker ett extra glas mjölk eller skippar en av mackorna till frukost. Allt jämnar ut sig i slutet, det vet jag nu. Så, jag är beredd att släppa det sista. Jag ska bara vänta in alla i min närhet, min mamma och pappa framförallt. Dem har fått tillbaka Tove nu, dem måste bara våga lita på det och lita på mig. Jag har manipulerat och ljugit förut, men jag gör inte det nu. Jag är mig själv igen och det känns förbannat skönt.
 
/Tove
 

Fredagspepp

 
Tack till tusen för er pepp, det betyder så mycket. Här får ni lite tillbaka. Kram.
 
/Hanna

Behandlingshem

Jag har gett er så himla många vinkar på senaste tiden men aldrig riktigt berättat vad det är som händer i rädsla att vara triggande. Om det är rätt eller fel vet jag inte men allt jag skriver skriver jag för att hjälpa er så mycket som möjligt utan att ljuga.
 
Så vad är det som händer egentligen? Jag är nu inne på min åttonde vecka på avdelningen. Det är bara meningen att man ska vara här i max ett par veckor då det är en akutavdelning. Man kommer in hit, intensivvårdas/skyddas från sig själv och när läget lugnat sig tillräckligt skrivs man ut. Jag blev inskriven här för att jag hade slutat äta och försökt ta mitt liv. Att behandlas för en ätstörning gör Scä bäst då det behövs mer tid men de kan inte erbjuda det skydd en självmordsbenägen person behöver.
Alltså blev jag kvar här på BUP-kliniken. 
Dagarna blev till veckor och visst har jag gjort stora framsteg men ju längre tiden gått desto fler problem har uppstått. Problem som inte enbart handlar om maten utan om djup depression, en farlig stark rädsla, tvångstankar och att jag inte har någon impulskontroll.
Alltså kan jag i dagsläget inte komma hem. Det är inte för att jag inte kämpar som jag inte kan komma hem utan för att jag under åren som gått låtit de här besvären växa sig så stora att det nu krävs tid för att komma till rätta med dem. Min allra högsta önskan och det jag slåss för varje dag är att kunna bo hemma igen och gå i skolan. 
 
Men nu när min utveckling framåt går så långsamt så har min läkare beslutat att sätta igång en process som inom några månader kommer ha fixat en plats till mig på ett behandlingshem. Skillnaden mellan kliniken och ett behandlingshem är att en klinik arbetar akut med skydd medan man på ett behandlingshem alltid bor där i flera månader och man genomgår en omfattande behandlig. De är få ungdomar som hamnar på behandlingshem men om inget annat funkar är det ett bra alternativ.
 
Men jag vill inte dit. Jag vill verkligen inte och det gör mig livrädd att se hur möjligheten till att bli utskriven snart rinner mellan mina fingrar. Jag kommer att fortsätta kämpa varenda dag fram tills att jag faktiskt står på behandlingshemmets tröskel för att jag ska få komma hem. Ena sekunden vet jag att jag kommer fixa det och i nästa sekund känns allt hopplöst och meningslöst medan jag i en tredje skrattar åt allt som talar om frihet och följer sjukdomens impulser helt. 
 
Jag kommer inte att ge upp. Jag har sett folk i min omgivning göra helt makalösa resor på kort tid. Jag vet att jag också kan. Jag måste bara lita på mig själv, Hanna, och inte falla tillbaka i sjukdomen var tionde minut. Det finns så mycket som väntar på mig där ute, väntar på oss.
 
Ert stöd betyder mer än ni någonsin kan förstå och jag hoppas att jag kommer kunna ge tillbaka åtminstone en bråkdel av det. Nu kör jag, nu ska jag vinna.
 
/Hanna

Sandra svarar

"Vad ska man prata om/inte prata om med vänner i samma sits? Som man t ex lärt känna genom behandling. Ska man undvika helt att prata om mat, träning etc eller ska man prata om sådant för att peppa varandra? Stor kram och kämpa på!!"
 
Sandra: Det kan vara svårt att inte prata om mat och träning eftersom det intresserar och lockar båda partner, och det är också mycket det som man har gemensamt när man lär känna varandra genom ätstörningen. Tyvärr så kan de två ämnena stjälpa mer än hjälpa. Men det kan ju vara tvärtom också. Det viktigaste är att både tänker efter innan vad som kan vara lämpligt att säga. Vad vill DU (inte ätstörningen) höra kontra inte höra? Tänk på det när du pratar med dina vänner. Annars så svarade Hanna väldigt klokt på det här. 
Kram!!
 
"Grattis! Tänkte också fråga om ni kunde berätta lite om er viktuppgång, hur lång tid det tog att gå upp till normalvikt, hur ni accepterade och tacklade allt jobbigt, ungefärhur mkt ni gick upp veckan osv? När jag var inlagd i somras gick jag upp 1 kg per vecka men är nu i öppenvården men mina behandlare vill fortfarande att jag ska gå upp runt 1 kg i veckan och jag kan verkligen inte acceptera det då jag inte alls känner att jag "hinner med". Jag förstår att det är viktigt att gå upp snabbt när man är inlagd för då är läget oftast väldigt kritiskt, men nu när man ändå klarar sig utanför lasarettet känns det väldigt jobbigt att fortsätta i den takten. Hur kände ni? Och vad var eran rekommendation att gå upp?"
 
Svar: Har ju haft bakslag på vägen osv, men sammanlagt har det tagit ungefär 1 år för mig att komma upp till normalvikt sedan jag började i behandling. Rekommendationen på öppenvården och på familjevårdsavdelningen var att jag skulle gå upp 0,5-1 kg i veckan. Jag har/haft det otroligt svårt med att acceptera viktuppgång. Jag klarar inte av att se siffrorna på vågen så därfö har vi bestämt att jag inte kollar på vågen. Så sedan i våras så har jag gått baklänges upp på vågen, och det är verkligen något jag rekommenderar. Så kan faktiskt inte säga vad jag gått upp i veckan, men det har gått rätt långsamt. 
 
"högtider som påsk, jul och era egna födelsedagar måste ha vart otroligt jobbiga för er när ni var sjukare? Var det mycket bråk då eller, undrar bara hur det funkade för er egentligen?"
 
Svar: På de högtider som varit nu när jag är sjuk har vi bara kört på som vanligt precis som en vanlig dag, just för att inte göra det ännu jobbigare. 
 
"Hur gjorde/gör ni för att bli av med era fearfoods? KRAM"
 
Svar: Jag gör / har gjort olika taktiker. T.ex. första gången jag skulle äta vitt ris så började vi med en tesked och sedan resten av mängden en annan kolhydrat. Medan ibland har jag kört all in, vilket är det bästa och snabbaste sättet att bli av med sina fearfoods. Kram!

Idag har jag...

- Blivit helt klar med mina förlängda kurser i skolan. Känns så himla skönt!!
- Tagit ett extra stort glas juice till frukost för att det var ändå inget att spara kvar i juicepaketet.
- Skrattat massor.
- Varit barnvakt och ätit pasta & köttfärssås(!!) till middag med dem.
- Pluggat klart för veckan och peppat för imorgon är det helg!!
/Sandra
 
 

Kyckling i röd curry



Dagens middag blev kyckling, paprika, bambuskott och morötter i en sås av kokosmjölk och röd curry. Hemmagjort thaimat skulle man kunna säga. Till det ris och ett glas JOKK. Supergott och nu är jag mätt. 

Ska gå och ta en dusch nu för att sedan tagga fredag i morgon. Hoppas ni har det bra! 

/Tove

Time to eat

 
1. Falaflar och couscouspytt - så himla gott! Dock ingen ordinarie rätt utan något de letade rätt på i frysen när jag inte ville ha korvstroganoff (pga. spydde det när jag var sjuk i våras...).
2. Köttbullar, potatis, lingonsylt, brunsås, tomat och rivna morötter. Ett måste på måndagar.
3. Potatis, panerad fisk, dillsås och rivna morötter.
4. "Marockans kycklinggryta", ris och varma grönsaker.
 
Annars kämpar jag på. Det går trögttrögttrögt just nu, det lossnar liksom inte. Så det är bara att fortsätta. Tog ett viktigt men jobbigt steg i fredags så ska försöka fokusera på det. Känns sorgligt att Tove snart åker till New York och min årskurs till Falun medan jag är kvar här. Samtidigt som det är mitt eget fel och att försöka hämnas på sin omgivning leder bara bakåt. Får istället göra allt i min makt för att slippa behandlingshem!
 
/Hanna

En glädjebomb

 
 
/Hanna
 

Sårbarhetsfaktorer

När man mår dåligt blir man ofta mycket känsligare för att må dåligt i kroppen. Psyket påverkas alltså väldigt mycket av det fysiska måendet. När man har en ätstörning är det vanligt att man slutar lyssna på kroppens signaler och därför ser man inte kopplingen att man inte tar hand om kroppen mellan att man mår sämre psykiskt. 
Det här kallas för "sårbarhetsfaktorer" och för att överhuvdtaget orka kämpa med allt som är svårt måste man försöka minska sårbarheten så mycket som möjligt.
 
Sömn
Sov tillräckligt mycket, minst åtta timmar per natt. Jag är dålig på att lyssna på min kropp när den vill sova. Eftersom den går på högvarv hela tiden av all stress runt det jobbiga så glömmer jag helt enkelt bort att känna efter om jag är trött eller inte. Det gör att jag mår väldigt mycket sämre psykiskt och får stora hopplöshetskänslor då jag inte fysiskt orkar med att ha så mycket ångest utan allt känns bara övermäktigt.
Så nu försöker jag att gå och lägga mig i tid och inte hålla på med mobilen till sent på kvällen.
 
Mat
Att äta regelbundet och tillräckligt mycket är en förutsättning för att man ska orka med något alls. Hjärnan fungerar inte utan näring och du kommer aldrig kunna må bättre om du inte äter som du ska.
 
Ta hand om kroppen ifall du är sjuk
Vila. Vilar du inte kommer du att dra ut på tiden du är sjuk. Drick och ät trots att du inte är sugen så att kroppen har energi nog att arbeta bort sjukdomen. Gå till doktorn om du behöver det. Låt inte rösterna i huvudet få dig att tro att "det är ändå inget farligt", lyssna på dig själv istället. 
 
Alkohol och droger
Var otroligt försiktig med alkohol och använd aldrig någonsin droger ifall du har ett instabilt psykiskt mående (läkarutskrivna drogklassade mediciner är självklart ett undantag). Vid användning av alkohol och droger stängs delar av hjärnan av vilket ofta ger en kick men kan lika gärna ta bort spärren som hindrar en från att göra farliga saker. Dessutom är det många som får jättemycket ångest/ledsenhetskänslor av att dricka alkohol.
 
Stress
Undvik stress så mycket som det bara går. Du är sjuk och därför är det självklart att du inte kan klara av allt som alla andra gör. Du är ju mitt uppe i ett krig och prio ett är att du ska vinna det kriget - inte hinna gå på tre pianolektioner, extra språkklasser, skolan, terapi och umgås med kompisar varje vecka. Tänk efter va som är viktigt för dig och vad som ger energi, plocka bort resten tills läget lugnat sig.
 
Skapa tillfällen där du känner dig kompetent
Väldigt viktig punkt om man är sjukskriven från skolan och hemma hela dagarna. Det är så lätt att man bara ligger kvar i sängen hela dagarna och det bidrar väldigt mycket till depression. Försök att minst en gång om dagen göra något som får dig att känna dig kompetent. Till exempel pyssla, fixa i trädgården, plugga något du känner att du behärskar, skriv, cykla någonstans, städa, fota osv.
 
 
/Hanna

Första skollunchen

Idag åt jag min första skollunchen på 1,5 år. Chili corn carne ris grönsaker och ett glas mjölk. Det gick faktiskt väldigt bra! Det var lite jobbigt där ett tag när det kändes som om jag tog för mycket, men säkert bara dum tankar. Gott var det också faktiskt! Nu äter jag hemma resten av veckan sen kanske jag äter någon lunch i skolan nästa vecka igen. /Sandra

Resan till New York

Som ni alla vet bokade jag och Hanna tillsammans med våra mammor en resa till New York för ett tag sen. Det var som en morot för oss båda. Jag har sett fram emot den jättemycket och vet att Hanna också gjort det, men som Hanna skrev i förra inlägget kommer hon inte få följa med. 
 
Jag hade egentligen fattat det ett tag innan beslutet verkligen togs, men ingenting var säkert. När det var bestämt blev jag givetvis väldigt ledsen, framförallt för Hannas skull. Vi skulle inte få vara nervösa och glada på Arlanda tillsammans, vi skulle inte få strosa runt på Manhattan tillsammans och vi skulle heller inte få ha den här resan som ett gemensamt minne. Men vet ni? Jag tror att det här var det bästa beslutet, kanske till och med för oss båda. Hanna hade inte fått ut mycket av den här resan alls om hon hade åkt nu, hon hade inte fått uppleva New York på rätt sätt och därefter fått en felaktig bild av staden som har så mycket mer att erbjuda än ständig ångest. 
 
På onsdag morgon lyfter mitt plan, inte i morgon utan om 8 dagar. Om 8 dagar flyger jag till New York. Jag kan inte riktigt förstå det. Jag, Tove, ska verkligen få besöka den stad jag drömt om i flera år. På avdelningen var det så långt bort och att jag ens skulle leva idag hade jag inte en riktig tanke på. Men nu sitter jag här i min svarta skrivbordsstol och ler åt livet, jag kan inte vara annat än stolt över den resa jag gjort. Det är en liten bit kvar och jag tror att resan till New York åtminstone kommer hjälpa mig att påbörja vandringen på den lilla sträckan. Hanna och jag kommer inte få uppleva det här tillsammans, men huvudsaken är att hon får chansen att fortsätta jobba för att må bättre. Sen när hon gör det ska vi direkt boka en ny resa, kanske någon helt annan stans. Jag ser redan fram emot den i vilket fall. 
 
Jag älskar dig Hanna, det vet du. 
 
/Tove

Hanna svarar

"Varför äter du inte bacon? :/ det är väl en jättebra utmaning, fet mat?"
 
Bacon är min mest förbjudna mat, tyvärr. Hoppas att jag så snart som möjligt kommer klara av att äta det igen men som det är nu funkar det inte. Därför får jag annan mat då det är bacon.
 
 
"Vad ska man prata om/inte prata om med vänner i samma sits? Som man t ex lärt känna genom behandling. Ska man undvika helt att prata om mat, träning etc eller ska man prata om sådant för att peppa varandra? Stor kram och kämpa på!!"
 

Det här med att ha andra ätstörda vänner är svårt. Man går hela tiden balansgång mellan att trigga och att peppa. Många vuxna tyker helt att man ska bryta kontakten med alla andra som är sjuka men där håller jag inte med. Jag hade aldrig överlevt utan alla mina vänner som jag lärt känna över internet. Jag och Tove hade kontakt flera gånger om dagen över facebook ett år innan vi blev inskrivna. Det var också Tove som fick det att vända för mig på avdelningen och sedan vi blev utskrivna har alla tjejer peppat varandra vilket är så otroligt viktigt.
Var försiktig och tänk efter två gånger innan du säger något. Gör du det här för att få bekräftelse eller för att hjälpa den andre? Att prata om sitt förflutna är sällan bra då det lätt blir triggande men att prata framtid och drömmar ger massa energi.
Hejar på dig, kram!
 
 
"Grattis! Tänkte också fråga om ni kunde berätta lite om er viktuppgång, hur lång tid det tog att gå upp till normalvikt, hur ni accepterade och tacklade allt jobbigt, ungefärhur mkt ni gick upp veckan osv? När jag var inlagd i somras gick jag upp 1 kg per vecka men är nu i öppenvården men mina behandlare vill fortfarande att jag ska gå upp runt 1 kg i veckan och jag kan verkligen inte acceptera det då jag inte alls känner att jag "hinner med". Jag förstår att det är viktigt att gå upp snabbt när man är inlagd för då är läget oftast väldigt kritiskt, men nu när man ändå klarar sig utanför lasarettet känns det väldigt jobbigt att fortsätta i den takten. Hur kände ni? Och vad var eran rekommendation att gå upp?"
 

Det känns i princip aldrig bra att gå upp i vikt. Jag har gått upp extremt långsamt i vikt, de nio månaderna innan jag blev inlagd på Scä's familjevårdsavdelnig gick jag bara upp sju kilo. En redan jobbig process drogs ut i evigheter och det förvärrad bara mitt psykiska mående. När jag sedan blev inskriven på avdelningen började jag gå upp ~800 gram i veckan och även om det var stöööört jobbigt så blev jag friskare och friskare.
Så min rekommendation är att gå upp 0,5-1kg i veckan, varje vecka, för att du så snabbt som möjligt ska kunna få bukt med tankarna. 
 
För mig tog det ett år att gå upp till normalvikt innan jag fick återfall och förlorade hälften igen. 
 
 
"Vet någon av er om man bara får ett matschema när man är extremt undernärd? Jag är bara några kilo undervikt men lider av anorexi. Jag vet inte hur jag ska kunna klara av att sätta mig att äta frukost, mellis, lunch, mellis, middag, kvällsmål alldeles själv. Jag förstår inte hur de ska kunna hjälpa mig genom att bara prata och försöka ändra mitt tankesätt? Jag vill inte börja äta eftersom det medför en ångest jag själv inte kan hantera. Har ni tänkt så eller är jag helt knäpp?"

Du är inte alls helt knäpp du är bara väldigt sjuk i en ätstörning. Många missförstår det här med matschema och tror att det bara är underviktiga som ska gå på det för att gå upp i vikt men egentligen används matschematt för att strukturerat hjälpa ätstörda personer att äta normalt. Alltså ska en "normal" människa få i sig lika mycket mat som det finns på ett matschema, skillnaden är bara att en frisk person äter godis osv mellan måltiderna. 
Ångest är hemskthemskthemskt men den är inte farlig. Det är bara en känsla och om man låter den känslan existera som blir den mindre.
Du kommer att behöva äta efter matschema, det skulle du behöva oavsett om du var underviktig eller normalviktig för den näringen ska alla få i sig för att hjärnan ska orka. 
 
"När ni blev inlagda på SCÄ var det pga. er låga vikt? För ni har ju alla berättat att ni gått upp ca 17kg och ännu inte är på er målvikt, då måste ni haft väldigt väldigt lågt bmi? Och var det därför ni blev inlagda eller kan man bli inlagd där även om man inte har en låg vikt? (Det är så olika på alla ställen men jag tycker personligen att det är idiotiskt att möta sjukdomen i bmi)"

Ingen av oss blev faktiskt inlagda för att vi hade så lågt bmi utan för att det inte fungerade hemma. Det vanligaste är att man blir inlagd för att man har en låg vikt PLUS att det inte funkar hemma av olika anledningar. Men den jättelåga vikten är inget måste, inte på Scä's familjvårdsavdelning i alla fall.
 
 
"Hur gjorde/gör ni för att bli av med era fearfoods? KRAM"
 
 
Jag går den hårda vägen och äter mina fearfoods. Det är liksom det enda man kan göra för att bevisa för sig själv att det inte är farligt och att man inte blir jättetjock. Sedan tycker jag att det är till stor hjälp att prata med någon om det, typ sina behandlare eller vänner.
 
 
"Hur blir det Hanna, kommer du få åka på resan du och Tove och era familjer skulle på?
 
Nej tyvärr... Jävla pissjukdom som fuckar upp allting hela tiden.
 
 
"Jag har inte riktigt fattat, är tove och sandra typ "friska" och får gå i skolan osv? Oh så är du inlagd fortfarande eller? :)"
 
De är inte friska även om det låter så när de skriver här. Jag blev mycket friskare i min ätstörning efter attjag blev utskriven från Scä och jag hade nog kommit längst av alla vad gällde kroppsuppfattning och att kunna äta. Men jag mådde otroligt dåligt psykiskt pågrund av andra problem så tillslut orkade jag inte längre och släppte lös anorexin. I mitten av augusti blev jag inlagd på BUP och där är jag kvar än.
 
 
 
"Får en vara vegetarian på kliniken?"
 
Det får man! Det finns alla möjliga sorters kost, barnkost, normalkost, vegetarian, ovo-vegetarian, vegan, alla sorters allergier osv. 
 
 
Sandras svar på frågorna kommer senare!
 
/Hanna