-

Möte

Var på SCÄ imorse för ett vanligt möte och check av vikt. Vi har bestämt att jag bara ska gå dit varannan vecka nu eftersom det går så pass bra för mig. Idag så pratade vi en del om hur jag ska komma ännu längre fram i min friskhetsprocess. Vi gick igenom några av stegen som är:
 
- Prova mig på sötsaker.
- Äta i skolan.
- Blir mer vän vid mättnadskänslor.
- Äta spontant.
 
Den här veckan ska jag prova att äta en lunch i skolan. Rättare sagt imorgon ska jag göra det. Pust. Men någon gång ska ju vara den första. Jag får meddela er imorgon om hur det gick och så.
 
Sandra

Frågor och svar

"Hej, Jag är just nu på god väg att bli frisk från min anorexi, men har vissa saker att jobba med. Till exempel att våga äta något utanför matschemat eller vara spontan. Men om till exempel min familj äter godis, så kanske jag tänker att okej nu kan jag också ta en. Men det slutar alltid med att jag inte gör det för att det känns pinsamt eller inte som att jag ska göra det. Det känns som om de ska tycka att jag är konstig eller att det inte är mening att jag ska göra det. Svårt att förklara men ja.. Händer detta er? Hur ska jag göra för att det ska bli lättare?"
 
Hanna: Förstår precis vad du menar! Men vet du vad? Det är bara sjukdomen som får dig att se en verklighet som inte är sann för att hålla tillbaka dig (så sjukt elak är hon att hon gör vad som helst för att göra ditt liv sämre). I den riktiga verkligheten är det ingen som tycker att det är konstigt att du äter utöver utan det är bara att det kommer kännas ovanligt för dig. Om du vill vara riktigt säker på att inte få någon kommentar (som i vilket fall kommer vara positiv, men det kan vara jobbigt ändå) prata med din familj innan. Bara man förklarar hur man känner förstår omgivningen nästan alltid.
 
Sandra: Förstår också vad du menar. Jag känner t.ex. så ibland när jag bara vill ta lite extra sallad, för det känns som om det kommer bli en så himla stor big deal bara för att jag tar mer och det känns som om jag inte bör göra det, för jag är ju ästörd? Men bara gör. Farhågorna försvinner inte förrän man utsätter sig för det! Spelar ingen roll om det är imorgon eller om två månader. Som Hanna beskrev så fint innan, så är det en bra idé att prata med din familj och omgivning innan. Jag har t.ex. sagt till min familj att jag inte vill ha någon beröm när jag äter. Förut var det för andra anledningar, men nu är det för att jag vill inte att maten ska bli ett så stort fokus. För vilken normal människa får egentligen beröm för att man klarade att äta en hel middag? Knas.
 
 
"Hej. tänkte fråga om ni har gått på fysioterapi ?? ska åka på fysioterapi imorgon och är lite nervös över vad man gör på det ?"
 

Sandra: Ingen aning vad det är faktiskt. Lycka till!! :)
 
Hanna: Nej, jag vet faktiskt inte ens vad det är. Berätta gärna!
 
 
"hur gör ni med mellis i skolan? ska precis blrja med det och är otroligt rädd och nervös. vad brukar ni ha med er osv? jag har en lista men allt känns så krångligt t.ex. att ta med en macka med ost osv.. vill inte att folk ska titta.. kram"
 
Sandra: Jag äter mitt förmiddagsmellis varje dag i skolan. Jag tar nästan alltid med mig drygt 1 dl nötter som jag äter runt klockan 10. Men hela förra hösten, för ett år sedan, så drack jag näringsdryck till förmiddagsmellis. Förstår att det känns jobbigt, det tyckte jag också först men det är ingen som kommer tycka det är konstigt. Mina kompisar brukar köpa toast/mackor i vår skol cafeteria som de äter på förmiddagen. Om macka med ost känns krångligt, vilket jag förstår, så skulle jag tipsa om att ta med dig nötter/bars/kesomellanmål eller om du delar upp förmiddagsmelliset. Så du kanske tar en banan i skolan sedan får du ta något extra till eftermiddagsmellanmålet istället. Kram.
 
Hanna: Tidvis har jag ätit mellis i skolan, dock har jag aldrig riktigt varit redo för det så har fått sluta igen efter ett tag. Men under tiden jag gjorde det tog jag faktiskt med mig mackor som jag åt på toaletten. Inte särskilt hygieniskt eller trevligt men bättre än att inte äta alls. Andra saker som är lite naturligare att ta med (och som man får kombinera för att få ett fullt mellis) är Rawbite, frukt, Yoggi Yalla, Keso Mellanmål och Risifrutti. 
Folk tycker inte att du är konstig, det är ätstörningen som vill att du ska tro det för att du inte ska äta.
 
 
 "Vad är det för bröd? :)"

Sandra: Det är ett levain bröd, ett surdegsbröd baserat på vetemjöl typ. Kommer från ett bageri.
 
har du inge smör på någon av mackorna? varken på middagen eller kvällsmålet?

Sandra: Jodå det har jag ibland, men använder nog jordnöttsmör oftare än vanligt smör. Med anledningen av att jag hatar verkligen smör hur anorektiskt det än låter, men det har jag alltid gjort, så jag föredrar jordnötssmör och dessutom är jag känslig mot mjölkproteinet som finns i smöret. Men på frukostmackan har jag nästan alltid vanligt smör på.

Mat och en bild på mig

 
1. Egopics inne på toan är väl standard. Såhär ser jag ut för det mesta.
2. Potatismos, köttbullar, lingonsylt och tomat.
3. Matlåda på vägen hem från permisen till teatern! Couscous, kyckling, majs, paprika och en sås baserad på turkisk yoghurt och sweet chili-sås.
4. Lyxig helgmat på kliniken. Couscouspytt med lax! 
5. Köttgryta, potatis och bönor.
 
Svaren på frågorna är på g!
 
/Hanna

Chicken

 
 
Har precis ätit en lunch à la kycklinggryta, quinoa och grönsaker + sojamjölk. På förmiddagen har jag pluggat, och nu tänkte jag snart åka till gymmet en sväng sedan blir det en lite sen födelsedagmiddag för mig med min familj. Hoppas er dag blir bra! /Sandra
 

Att må dåligt på sitt eget vis

När jag i början av mars 2012 satt på mitt första möte hos kuratorn på ungdomsmottagningen var jag väldigt tillbakadragen. Tillslut berättade jag att jag skämdes för att jag var där, jag förtjänade ju inte hjälpen jag mådde ju inte dåligt. Det fanns så många som mådde sämre.
Jag minns inte mycket av mina samtal med den kuratorn, jag blev sedan vidareskickad till Scä och hela kalaset drog igång, men jag minns det han sa då. 
 
"Man kan aldrig jämföra folks mående. Ingen kommer hit till kuratorn för att det är kul utan för att man mår så pass dåligt att man inte känner att man fungerar/orkar mer själv. Jag jämför aldrig mina patienter och tänker att den eller den är sjukare än den på det vis som patienterna jämföra sig med varandra"
 

Att jämföra sig med andra sjuka är så otroligt jobbigt. Man tänker att man inte mår lika dåligt som andra och därför är man inte värd hjälp. Att psykologen/terapeuten/etc kommer att döma en och tycka att man är fånig. Så är det aldrig. Bara att du har den tanken visar på hur djupt nere i sjukdomen du är. 
 
En ätstörning sitter inte i vikten, ett självskadebeteende inte i antalet ärr och depression inte i hur många tårar man fäller. Det är bara sjukdomen som får dig att tro det för att den vill att du ska förlora större grepp om verkligheten och falla mer i dens makt. 
 
Att man är inlagd på en avdelning gör en inte automatiskt till sjukast eller olyckligast. Visst mår man inte bra när man är inlagd men att vara inlagd gör en inte automatiskt till sjukast. Jag var sjukare i anorexi i somras än under tiden jag var inlagd på Scä - skillnaden var att jag inte visade det på samma sätt (vilket var dumt).
 
Alla har sina egna problem och mår dåligt på sitt vis, att jämföra sig skapar bara mer onödig ångest som ändå inte leder någonvart. För vi är olika och det finns ingen gemensam ångestskala som man kan placera in människor i. Du har varit ditt sjukaste och det är lika sjukt som mitt sjukaste fast helt annorlunda. 
 
/Hanna

Frukost

"vad kul med dessa matbilder! Du är duktig som kämpar fortsätt så. Hur ser dina frukostar ut? varierar du dom eller?"
 

Jag har två olika frukostar som jag varierar emellan. 
 
Nummer 1:
1 portion havregrynsgröt (1 dl havregryn)
1 msk lingonsylt
2 dl mellanmjölk
1 msk linfrön
1 skiva bröd
1 tsk bregott
1 (stor) skiva skinka
Grönsak
2 dl juice
 
Nummer 2: 
3 dl A-fil
1 msk linfrön
2 dl flingor
1 skiva bröd
1 tsk bregott
Grönsak
2 dl juice
 
/Hanna

Svar på fråga

Har fått remiss till bup efter stt ha varit på ungdomsmottagningen för "samtal" vad är det som kommer hända där kommer jag bli tvungen att äta efter matschema...jag vill inte gå uppi vikt trivs i min kropp ser inte sjukligt smal ut om ni förstår utan mer åt det vältränade hållet tonad.... Har dock problem med pngest kring mat och undviker vissa saker men skulle aldrig kunna säga att det är så grovt att jag behöver hjälp. Känner igen mig med sandra då vi har samma längd och innan har haft samma relation med mat samt att mina problem också liknade hennes först att börja gå ner i vikt pga balen osv och att träningen sedan blev det viktigaste sandra kan du inte berätta mer om tiden då du fick diagnosen hur dukände vad man gör på bup om du var sjukligt smal eller såg vs fit ut om du förstår kramar!
 

Svar: Hej! När jag och mina föräldrar kom till Bup så fick jag träningsförbud direkt och ett matschema i handen som vi skulle följa. Jag var bara på bup två gånger innan de skickade en remiss till SCÄ så jag har inte så mycket erfarenhet av just BUP. Men de kommer att fråga om din vikt och längd, hur du mår och du kommer att få berätta om din relation till mat och träning. Om dina föräldrar är med kommer de också få berätta hur de upplever situationen. När jag fick min diagnos blev jag chockad. Jag förstod att min relation till mat och träning inte var normal, men jag kunde inte tro på att jag hade anorexi eller att jag så sjuk att jag behövde hjälp. Just i början var det både en lättnad och en otrolig frustration att få hjälp, jag ville må bra men jag vill inte gå upp i vikt. 
 
Jag skulle inte säga att jag var speciellt fit. Jag gjorde i princip endast konditionsträning och lite hetsiga situps, men jag tränade inte styrka. Så jag var mer väldigt väldigt smal med helt nedbrutna muskler. Det är en skillnad på att vara smal och att se sjuk ut, och det var det jag gjorde. 
 
Det är klart att du inte vill gå upp i vikt och att du inte tycker att du är tillräckligt "sjuk", så känner alla. Men fråga dig själv, hur mår du egentligen? Vill du ha ångest för mat? Fungerar din kropp som den ska? Undviker du tillställningar (tjejmiddagar osv)? Hur vill du leva ditt liv? osv.
 
Lycka till och det är bara att kommentera/mejla/kika oss om du har frågor. Massa kramar! /Sandra

Bra födelsedag

Hade en så himla fin födelsedag igår. Den tillbringades på bästa sätt, nämligen med mina vänner. Så jag kommer bli firad av min familj och släkt på söndag istället. Jag åt middag i stan med några av min närmsta på Ciao ciao. Åt en pasta med fläskfile, svamp, tomatsås och grönsaker. Supergott! För inte alls längesen tänkte att jag aldrig komma kunna äta en pastarätt på restaurang någonsin igen för att jag skulle bli tjock. Ah bullshit! På kvällen åkte vi hem till en nära vän där det sjöngs för mig och jag fick superfina presenter och sedan kom det över mer folk. Världens bästa vänner helt enkelt. Och TAAAAACK TACK TACK till alla gratulationer igår. Ni är bäst :)
 
Sandra

Hanna svarar

"Hej! Jag har gått i behandling för min ätstörning i 5 veckor nu. Jag har (i princip) ätit alla måltider plus två näringsdrycker/dag. Sen jag började i behandling har jag bara gått upp 3 hg. På ett sätt jublar jag över det men det känns ändå så himla konstigt och jobbigt att inte gå upp, vet ni något om vad det kan bero på?"
 
Det här händer ibland och jag känner flera personer som upplevt samma sak. Tyvärr har jag inget direkt svar på vad det beror på då det varierar. Alla kroppar är olika och när den utsäts för svält reagerar den olika. Vissa personers kroppar påverkas relativt lite av svälten medan andra så himla mycket mer. 
Att du inte går upp kan bero på att du rör dig för mycket och kroppen inte har tid för återhämtning eller så behöver den bara tid med mycket näring. Hoppas det löser sig!
 
 
"Äter du utökat, eller är det där enligt matschemat. Jag kan inte låta bli att tycka att det är något väldigt med potatis. Fast iofs är det väl rätt mycket på matschemat med..."
 

Tallrikarna här är mindre än vad tallrikar vanligtvis är därför ser potatisarna (som är extremt små) lite större ut. Just den här måltiden var biffarna lite mindre och då blev det lite mer potatis istället. Det är mina föräldrar som bestämmer portionerna och jag försöker att inte lägga mig i. 
 
 
 
"Varför var det en utmaning för dig?"
 
Varför potatissalladen och kycklingklubborna var en utmaning för mig? Det finns flera (mer eller mindre relevanta) anledningar. Att det är gott (har svårt att tillåta mig att äta god mat), att det anses som "onyttigt" (vilket det inte är), att det är fearfood som jag inte ätit tidigare.
 
/Hanna 
 
 
 
 
 

Its my birthday!

 
Idag, den 27 september, fyller jag hela 17 år!!! Weho. När jag fyllde 16 år stod det högst upp på min önskelista att jag skulle få skippa näringsdryck. När jag fyllde 16 år så grät jag hela kvällen. När jag fyllde 16 år så mådde jag så fruktansvärt dåligt. Idag är jag 17 och den ska spenderas med kompisar hela dagen och kvällen. Idag är jag 17 år och jag mår så himla bra! 
 
Sandra
 

Mat

 
1. Fisksoppa, en yoghurtklick (som sjunkit), pannkakor och hallonsylt. Standarden på torsdagar.
2. Bacon på matsedeln och jag beställde thaimat av mamma istället. Så det blev kyckling, röd curry, kokosmjölk och ris.
3. Spagetti, skink- och grönsakssås och morötter.
4. Vegetarisk lasange. Väldigt gott, åt allt trots att det är fear food! Otroligt jobbigt och mycket ångest efteråt men det är bara att acceptera.
 
/Hanna

Råd för släkt/vänner

När man får reda på att någon man känner och tycker om har en ätstörning så vill man så gärna hjälpa till. Ibland kan det dock bli så att hjälpen stjälper eftersom en ätstörd persons hjärna inte fungerar med samma logik som en frisk persons. Så här kommer några allmäna tips på hur man kan bete sig för att underlätta för den sjuka.
 
- Kommentera inte personens vikt/kropp. Säg aldrig någonsin att du ser att personen har gått upp i vikt, det spelar ingen roll om du lägger till "du är så mycket snyggare nu" för de orden går inte att ta in. Så länge personer är underviktig ska du helst undvika att säga till hen hur smal hen är för då blir man uppmuntrad att fortsätta vara underviktig. 
 
- Ge komplimanger för håret, kläderna, handstil, personlighet, målningar, ja allt som inte är kopplat till kroppen utan står för det som är personen utanför ätstörningen.
 
- Skämta inte om anorexi, bulimi, självskadebeteende, depression, självmord osv. Det gömmer sig ofta mer bakom en ätstörning än bara svårighet att äta. 
 
- Prata inte om att bantning, speciellt inte om att du själv borde banta/träna mer/sluta äta sötsaker - det är otroligt triggande. 
 
- Sluta inte hålla kontakten trots att personen inte svarar eller aldrig själv tar initiativet. Det beror inte på att hen inte vill prata med dig utan att hen inte vågar. Att få ett sms från en vän kan förgylla hela ens dag trots att man inte orkar svara. När sjukdomen inte har lika mycket makt längre kommer man långsamt att komma tillbaka, så även om personen har betett sig annorlunda under en tid så finns den gamla vännen kvar där bakom. Man behöver bara ge den sjuka lite tid, eller i vissa fall ganska mycket tid.
 
- Försök inte få personen att äta mer. När jag är hos mina släktingar händer det nästan hela tiden att de bjuder mig på godsaker och försöker få mig att äta mer trots att jag har ett matschema att följa. Det är en god intention bakom det men det ger inget resultat. Det är vårdnadshavarnas uppgift att hålla koll på maten.
 
- Var som vanligt. När allt är kaos i ens huvud är det otroligt viktigt att omgivningen agerar som vanligt, då får man en trygghet och det förenklar tillfrisknandet mycket. 
 

Fråga gärna frågor i kommentarer så svarar vi! Det är jättesvårt att tänka sig in i en ätstörd persons tankesätt om man själv inte haft sjukdomen så det är superbra att fråga någon som vet.
 
/Hanna

Lite text och lite bilder

Imorse så bråkade den ätstörda hjärnhalvan med mig. Men som tur var så släppte det efter när jag kom till skolan, och det blev en jättebra dag. Har haft roliga lektioner, skrattat mycket, haft ovanligt bra koncentration, pluggat och varit på ett efterlängtat gympass. Har haft så mycket energi idag, så härligt! Och precis som Tove nämnt i ett tidigare inlägg, så är jag också så himla fascinerad av vad man göra med tid. 
 
Från något annat till något helt annat. Här får ni bilder på min efter tränings-middag och sen mitt kvällsmål. 
 
Oj vilken oaptitlig bild men skitsamma. Blodpudding, rivna morötter, rivet äpple, knäckemacka och ett extra stort glas mjölk (redan drunkit ett par klunkar innan bilden togs..) blev dagens middag.
 
Sedan mitt kvällsmål. Två knäckemackor, en avokado och en kiwi. Brukar egentligen dricka ett glas mjölk, men jag var mer sugen på kiwi, så då tog jag det istället. 
 
 
/Sandra
 

Frisk och Fri

http://www.miss-skinny.se/

För några veckor sedan dök denna web-shopsida upp i mitt twitterfeed och det gjorde mig så otroligt rädd. När idag länken på deras hemsida som sägs leda till webshopen ledde till en video som är så, så viktigt istället lättade det över mitt bröst. Hjälp till och sprid!

/Hanna

Hur en dag kan se ut

I brist på bättre sysselsättning har jag fotat en dag på avdelningern så som den ser ut för mig. Dock började jag på måndagen men efter lunch blev det väldigt jobbigt så istället fortsatte jag på tisdag eter lunch. 
 
8.30 - frukost
 
 
 
En bild på måndagens meny. Glömmer de skriva upp tjatar jag tills de gjort det haha.  
 
 
 
9.10 är det lektion i Panoramaskolan (BUP-skolan) de dagar jag inte har DBT. På måndagen var det engelska i den stora undervisningssalen och på tisdag svenska i ett mindre rum. 
 
 
10.00 förmiddagsmellis på kliniken
 
12.00 Lunch, den här måltiden var inte mina föräldrar här så därför lade personalen upp min mat och sedan åt jag med dem som alla andra dagar inne på mitt rum
 
 
 
Dbt-dags! 
 
 
 
Såhär såg en ut i spegeln på DBT. Mitt skal matchar min outfit mhm. Brukar aldrig vara såhär piffad haha, i vanliga fall går jag omkring i joggingbyxor och fleecetröja.
 
 
 
 14. 30 Mellis! Det här är inget fullt mellis utan jag kompenserar det på kvällen. Mitt matschema är anpassat exakt efter min kropp (och så är det här melliset svinigt gott haha). 2 dl A-fil, 1,5 dl flingor (nästan alltid K-special men här var det faktiskt Corn Flakes), 1 msk hemmagjord sylt (björnbär/hallon) och 1 msk linfrön. 
 
 
 
 I rum nummer  3 bor jag, precis som första veckorna på Scä innan jag flyttade till sjuan
 
 
 
Får rage bilderna vill inte snurra ): I vilket fall så dricker jag sex koppar te om dagen. Har ett te-schema för att jag ska få i mig tillräckligt med  vätska. Himla bra schema faktiskt. Såhär många sorter har jag.
 
 
 
 Annars spelar jag kort precis hela dagarna. Samma spel gång på gång på gång. Har fått en ny väldigt fin vän som jag spelar med, tillsammans med personal. (Varför ligger den där nian där??)
 
 
 
17.00 Middagen blev på tisdagen "stekt" fisk, potatis, dillsås och broccoli
 
 
 
En stor fördel med att vara här och inte på Scä är det vackra läget. Jättestora (och tjocka hah) fönster ut mot Årstaviken, Globen, kolonilotter och Skanstullsbron. I början hängde jag jättemycket ute på den inglasade balkongen vilken bilden är tagen ifrån.
 
 
 
19.30 är det kvällsmellis för min del och det äter jag helst i tv-rummet framför Halv åtta hos mig.
 
 
 
Förresten så har jag fått så himla fina kommentarer på sista tiden. Det värmer hela min mage och löser upp knuten i bröstet. Tack, det betyder så sjukt mycket<3
 
/Hanna

Godmorgon!

Godmorgon alla fina hoppas ni har sovit gott!
 
Nu ska jag snsrt springa (eller snarare åka bil) bort till DBT. Vill bara påminna er om att idag är en ny dag med nya möjligheter osv, En ny dag då vi kan ta ännu ett steg bort från sjukdomen och närmare ett lyckligt liv.
 
Ha det fint så dyker fler inlägg upp här senare. Puss.
 
/Hanna
 

Beröm

Jag är så glad att jag har en normalviktig kropp som klarar av så mycket saker. Att bara vara med på skolidrotten nu betyder så obeskrivligt mycket. Jag har inte deltagit i den på drygt 2 år, och att nu bara få köra är så underbart. Just nu håller vi på med konditionsträning och idag var uppgiften att gå/jogga/springa i 35-40 minuter runt i ett spår som var 1km. 
 
Jag vet att jag är bra på att springa egentligen, men springer aldrig med folk längre som jag gjorde när jag tränade fiidrott så jag får inte höra det så ofta längre. Men idag, alla berömde mig hela tiden. Idrottsläraren sa att jag hade ett väldigt fint löpsteg och sa inför hela klassen att jag sprang jättefint och att hon inte kunde hänga med i mitt tempo under den sträckan hon försökte. Folk från andra klasser kom fram efter och sa att jag var grym och hela min klass sa hur många gånger som helst att jag var så bra. För första gången på väldigt länge kunde jag verkligen ta emot den beröm jag fick. Jag blev glad av den och kände mig nöjd med min insats. Att kunna ta emot beröm höjer livskvaliteten så mycket. Efter idrotten gick vi in direkt och åt lunch. Idag serverades kycklingwok med nudlar och sötsur sås. Jag tog en extra stor portion för att jag visste att jag behövde fylla på efter träningen. Det kändes så bra och naturligt. Idag mår jag så bra man kan!
 
/Tove

En morgon

Denna morgon så hade vi slut på typ allt bröd jag brukar äta. Så min plan A var att jag skulle ta två knäckemackor istället. Men så hittade jag ett surdegsbröd i frysen och jag tänkte att det var dags att utmana. Gjorde det på helt eget intiativ och helt själv. Klart att det sved, men detta är något som ALDRIG skulle hänt för bara ett par månader sen. /Sandra
 
Naturell sojayoghurt, pauluns granola kakao & hallon, surdegsbröd m. ekologiskt jordnötssmör-skinka- och gurka. + ett glas juice såklart!
 
 
 

Bildterapi

Här på kliniken måste man fylla ut dagarna med något annars förgås man. Det finns en mängd olika aktiviteter och min favorit är bildterapi. Två gånger i veckan går jag till världens underbaraste bildterapeut och målar. Det är så långt ifrån skolans kravfyllda bildlektioner som det bara går.Oftast målar jag efter teman men ibland känner jag bara för att kladda så då gör jag det. Jag önskar att alla hade möjlighet att gå bildterapi för det är så otroligt bra. Oftast är det bara jag och terapeuten men ibland följer någon av mina småsystrar med och ibland är det bildgrupp.
 
På bilden ovanför bara kladdade jag med vattenfärger.
 
Här målade jag känslan "rädsla".
 
Ilska
 
Temat "ett träd", vänd bilden och så är den åt andra hållet också.
 
Den här bilden påbörjade jag idag med temat "en trygg plats". Det ska förställa klipporna på ulvön och nästa gång ska jag rita dit stjärnfallen.
 
Ni ser att jag inte alls är särskilt bra på att måla men vet ni vad? Det spelar ingen roll! Jag tycker ju det är så himla kul och befriande. Jag tänker inte låta prestationsångesten bli ett hinder.
 
/Hanna
 

Sandra svarar

"Vad är det för bröd?"
 
Pågens rågbröd.
 
 
 
"Hur långa träningspass har du?"
 
Svar: Ungefär en timme + stretch som tar kanske 10-12 minuter.
 
"Skulle du tycka de var okej om man kom fram till dig på dagy? Kram"
 

Svar: Ja självklart! Jag skulle bara bli glad. Kram!
 
 

Mat de senaste två dagarna

1. Fick en av mina första permissioner och åkte till Haninge där jag går på teater! Så himla kul älskar verkligen min grupp och att bara få vara någon annan för ett tag. Eftersom teatern slutade 12 så hann jag inte tillbaka till avdelningen för lunch och därför passade det bra med en av mina klassiska matlådor. Här med bulgur, korv, majs och salladsdressing. Plus juice till.
2. Potatis, grekiska biffar och tomat/bönröra. Inte särskilt gott alls men mat är medicin och därför åt jag allt.
3. Potatis, köttgryta och bönor. Gott!
4. En riktig, riktig utmaning som inte gick 100% som den borde. Hoppas rätten serveras snart igen så att jag kan bevisa för anorexin att jag lyssnar på mig och inte henne! Potatissallad, drumsticks (kyckling) och grönsaker.

/Hanna

Nalle Puh

Nalle Puh är ju cirka den klokaste på hela planeten. Så här kommer några av hans visdomsord (samma två gånger bara för att det är så himla viktigt och sant).
/Hanna

Helgen

I lördags morgon var jag med på en fotbollsmatch. Haha, jag har inte spelat i något lag sen jag var typ 8-9 år och då var jag dessutom bara med i kanske nått år. Helt enkelt, jag är ingen fotbollsspelare. Men det behövdes akutspelare så då hoppade jag och min bästie in. Det var iallafall roligt, och det gick väl helt okej haha. Men det var otroligt jobbigt och ansträngande, så jag åt en banan precis efteråt och drack sedan ett extra glas mjölk när jag kom hem. Åt även lite extra genom hela dagen. Lite läskigt, men jag vet att min kropp behövde det. 
 
 
 
Dessutom har jag fixat maten i princip helt själv den här helgen. Både mamma och pappa var på landet på lördagen, sedan var jag barnvakt i ett dygn från lördag sen eftermiddag till söndag middagstid. Det har gått bra, otrolig befrielse att kunna göra det igen. Har inte hoppat över några måltider och jag har försökt att ta rätt mängd osv. Men det var så skönt att komma hem nu. Behövde trygghet.
 
En måltid hos mina barnvaktsbarn. Couscos, parmaskinka, grönsaker, cashewnötter och ett glas mjölk. Barnen åt pannkakor men är inte där ännu. Middagen dagen innan åt jag i princip samma sak fast jag åt pasta & pesto till.
 
Hoppas er helg varit bra! /Sandra
 
 
 

Kaloriräknande

"Detta kanske är en konstig fråga, men har ni några tips på hur man kan sluta räkna kalorier? Jag säger hela tiden till mig själv att sluta eftersom det inte gör någon som helst nytta och bara ger mig ångest, men ändå kan jag inte sluta! Det är som ett beroende för mig att alltid veta exakt hur många kalorier jag får i mig, även om jag vet att det bara får mig att må dåligt :( Några tips?"
 
Att sluta räkna kalorier är otroligt svårt. Det har blivit ett invant beteende i hjärnan och går därmed per automatik, samt att det blir som ett tvångsbeteende och ett försök att få kontroll. Att räkna på varenda tugga man tar är otroligt påfrestande och sinkar tillfrisknaden därför att det blir ännu svårare att se på mat så som just mat när den direkt görs om till siffror i ens huvud. Fast man verkligen vill bli frisk och äter som man ska så är det nästan omöjligt att sluta räkna kalorier bara sådär. Jag önskar att jag kunde berätta en magisk lösning så att all ens kaloriräknande slutar med en gång men det finns inget sådant. 
 
Istället tror jag det handlar om acceptans. Man måste acceptera att man får i sig kalorier. Man måste acceptera att det ger tio kalorier extra att dricka den ena juicen än den andra. Det går inte att börja jobba bort räknandet av kalorier för att man sedan ska kunna äta vad man vill utan det måste gå från andra hållet. För vad är det absolut värsta som kan hända? Att man får ångest. Och är ångest farligt? Nej. För varje gång du får ångest utan att mixtra med maten eller annat destruktivt kommer den attt bli mindre.
 
Så tyvärr kommer din hjärna fortsätta att räkna kalorier ett bra tag framöver. Men om du slutar "belöna" den genom att ändra dina matvanor pga vad siffrorna säger så kommer räknandet snart ha förlorat sin mening för din hjärna och då kommer beteendet sakta men säkert att klinga av. Du kommer förmodligen aldrig glömma hur många kalorier en deciliter mjölk innehåller men när du är frisk (för det vet jag att du kommer bli!) så kommer den siffran inte längre ha någon betydelse för dig.
 
Sedan finns det några grundläggande grejer att sluta med för att göra processen möjlig. Radera kaloriräknar-appen från telefonen, mät inte din träning i kalorier (mät helst inte din träning alls, man tränar för att de inre organen ska må bra), googla inte upp kaloriinehållet på den mat du inte redan kan det på, läs inte på baksidan av förpackningar och väg aldrig maten för det jämnar ut sig i längden i vilket fall.
 
Det finns även ett inlägg om det här: http://attvaljalivet.blogg.se/2013/march/sluta-rakna-kalorier.html#comment
 
Hoppas det släpper snart för dig!
 
Kram
 
/Hanna
 
 

Har jag slutat blogga?

Hej! Jag har inte skrivit här på hur länge som helst. Så kan inte påstå att jag är en bidragande faktor till att statistiken ligger högt igen. Jag har funderat mycket på om jag ska blogga eller om jag ska sluta blogga den senaste tiden. Att blogga om sin ätstörning är egentligen inget friskt beteende som många av er påpekat tidigare. Samtidigt har jag bloggat väldigt länge om just det, innan den här bloggen har jag ju haft andra bloggar och jag har känt ett behov av att hjälpa andra i samma situation. Men för tillfället hinner jag inte ens med mitt egna riktiga liv. Varje dag stressar jag mellan olika saker för att försöka hinna med allt jag borde göra. Ärligt talat så är jag faktiskt imponerad över hur mycket man hinner med på en dag, har så länge låtit dagarna passera utan att utnyttja dem så jag tycker det är häftigt vad man kan göra med tid, mer än att bara vänta på att den ska passera liksom.
 
Så som svar på frågan om jag hade slutat blogga skulle jag vilja säga nej ändå. Jag vill inte ge upp den här bloggen helt och hållet även fast jag varken har tid, lust eller inspiration till att skriva här. Men jag kan försöka dela med mig av saker jag gör som frisk(are) nu, om det skulle vara intressant? Livet ser ju helt annorlunda och det har ju så mycket mer att erbjuda. Sköt om er alla fina. Jag saknar er!
 
/Tove
 
 
 
 

Mat

 
Ja ni ser rätt, bara två av de fyra senaste rätterna har serverats med potatis till!
 
1. Soppa (baserad på morötter men den hette något annat) och bröd med smör och skinka.
2. Pytt i panna, rödbetor, en ägghalva och kesoröra med majs.
3. Kokt poatis, kyckling, sås och kokta morötter.
4. Pasta, korv, sås och rivna morötter.
 
/Hanna

Tjocktankar, vad de beror på och hur man står ut

 Det är otroligt tufft att känna sig tjock. Inte för att man nedvärderar andra tjocka personer utan för att man mäter sin egen avskyvärdhet i antal millimeter kropper består av. Att ätstörda har en förvgrängd kroppsuppfattning vet de flesta, men det handlar om så mycket mer än att man ser sin kropp som större än vad den är. Det handlar om vad man lägger för värderingar och känslor i det.
 
Jag ska göra en kedja på hur det ser ut för mig, först hur jag känt förut och hur jag handlat då och sedan hur jag ser på det nu när jag kan identifiera primära känslor. 
 
 
 
 
Kedja nummer 1. Såhär har situationen sett ut fram tills nu. Jag har kollat mig själv i spegeln, min hjärna har förvrängt min kroppsuppfattning vilket gjort att tanken som följt synen varit att jag är tjock. Något som jag när det gäller mig själv värderat som katastrofalt och att jag är jordklotets hemskaste människa som går omkring i den kroppen och tvingar andra människor att se på det groteska fettberg som är jag. Den tanken har skapat ångest och för att lindra ångesten har jag använt mig av destruktiva medel, så som att inte äta eller att skada mig på något annat sätt. Den destruktiva handlingen har lett till en kortvarig lättnad (och det är vid den lättnaden som hjärnans beläöningsystem går igång vilket gör det destruktiva till et beroend) för att hela situationen sedan upprepas igen och allt blir lite värre för varje gång. 
 
 
 
 
 
 Men varken ångest eller tanken att man är tjock kan födas ur intet utan det finns en grundläggande känsla vilken i mitt fall (och jag tror många andras om ni verkligen tänker efter) är rädslan. Rädslan för att ångesten ska explodera, för att man inte ska bli omtyckt av andra och inte få uppmärksamhet. Det är de grundläggande rädslorna jag kan komma på. För att slippa hata sig själv när man ser sig själv i spegeln måste man komma förbi de här rädslorna men för mig förra gången räckte det med att jag gick upp till min normalvikt för att hjärnan kunde få så pass mycket energi att den själv kunde slåss med rädslorna.
Problemet är bara att man måste ta sig dit och det är omöjligt om man följer det första mönstret jag visade på. Jag tror att lösningen för att kunna fortsätta äta/inte göra destruktiva handlingar och ändå stå ut med sin kropp består i fyra delar.
 
1. Identifiera och acceptera känslorna. Gör en kedja och försök hitta vilka tankar som finns och vad det leder till för känslor. Acceptera sedan att känslorna finns. 
2. Visshet innebär att man tänker långsiktigt "vad säger min visshet" innebär att man frågar sig själv och inte ätstörningen vad man egentligen vill göra. Vad som kommer få en lycklig i längden. Ibland hjälper det att göra en fördelar och nackdelar-lista.
3. Validera dina känslor. "Det är inte konstigt att jag är rädd för att min ångest ska explodera eftersom det är jättejobbigt att ha ångest och jag brukar göra elaka saker mot mig själv i det tillståndet"
4. Stå ut i känslan. Den viktigaste och svåraste punkten men när man väl bemästrar den färdigheten är man i princip fri att klara vad som helst. Du har lärt din hjärna at varje gång ett ångestpåslag kommer så ska det genast botas och detta görs enklast för en ätstörd genom att mixtra med maten/spy/träna. Men faktum är att ångest inte är farligt och när man istället för att kortsiktigt försöka lindra känslan låter ångesten existera i kroppen så sjunker den efter ett tag undan. Första gångerna är det svårt men hjärnan är bra på att lära om och om man tvingar in sig själv i det nya mönstret så kommer det efter ett tag gå automatiskt. Och när man inte handlar destruktivt blir ångesten mindre för varje gång. 
 
Jag vet att jag kommer tycka att jag är tjock ett bra tag framöver men det är så otroligt mycket lättare att hantera nu när jag ser att de tankarna grundar sig i en rädsla som egentligen inte alls är relaterad till min kropp. Därför kommer rädslan inte heller bli mindre för att min kropp är det. 
 
Vad tycker ni om sådana här inlägg med bilder på kedjor, är det till någon hjälp eller tycker ni jag pratar i nattmössan?
 
/Hanna

Hanna svarar

"Vad menar du med "tävlingen"? Är det typ, vem som kan komma ut först?"
 
Tävlingen jag pratade om utspelar sig mellan ätstörda och går ut på att vara sjukast. Det är en helt galen tävling som ingen egentligen vill delta i men det är så otroligt svårt att hindra sig själv, på samma sätt som man måste bestämma sig tusen gånger om dagen för att fortsätta bli frisk måste man bestämma sig tusen gånger om dagen för att inte tävla. 
 
 
"Finns inte den tredje avd. kvar? "
 
Jo Ria finns. Fast skulle inte kalla det avdelning utan mer förvaringslokal (av människor sorgligt nog).
 
 
"Vad tycker ni om 5:2-dieten?"

Vi avskyr den. Ett inlägg finns här: http://attvaljalivet.blogg.se/2013/august/52-dieten.html#comment
 
 
"Vad är det för ärtröra på sista bilden? :3"

Det är SÖS favoritröra haha. Keso, ärtor, skinka, rivna morötter och örter.
 
 
"Har du fått diagnosen autismen eller?"
 

Nej på pappret har jag inte fått den diagnosen. BUP ville sätta den men mina föräldrar slogs för att jag skulle "slippa" då de inte tyckte att den stämde helt samt att jag är för sjuk i anorexi för att man ska kunna sätta en sådan diagnos. Dock så betraktade jag mig själv som autistisk i drygt ett halvår, fram tills nu när jag gjort de andra utredningarna som pekat i en annan riktning.
 
 
"Jag kom precis in på er blogg av en slump...jag har en fråga skulle det vara okej om ja mejlade er? :)"
 
Självklart! attvaljalivet@gmail.com är vår mail, vi är inte superduktiga på att svara snabbt men vi gör vårt bästa.
 
 
Hehe bloggar rätt mycket nu. Men jag har runt all tid i världen medan Sandra och Tove går i skolan samt umgås med folk, hoppas ni står ut!
 

/Hanna

Diagnoser

Alla slåss vi mot en sjukdom, men den sjukdomen ser ut på olika sätt för olika personer. Alla har vi våra egna problem och våra egna strider, ofta är stora delar av det som vi kallar sjukdom inte alls matrelaterat utan andra problem, till exempel sociala svårigheter, självskadebeteende osv.  Sedan finns det ju fyra olika ätstörningsdiagnoser som alla har sina gemensamma nämnare men även här varierar det och problemen går in i varandra i en enda stor härva.
Man kan få tusen miljoner olika diagnoser för allt det här men det trixiga är att du är en tänkande, levande individ och du får inte plats i det fack som en diagnos är utan det är alltid något som faller utanför. 

Jag tycker personligen (snälla kom ihåg att allt jag skriver är min personliga åsikt) att utredningar är bra. Jag har suttit många långa timmar och svarat på hundratals frågor (kanske till och med är uppe i tusen) och även om det har varit jobbigt har det lärt mig enormt mycket om mig själv. Saker som jag tagit förgivet och därför inte berättat för läkare och psykologer har kommit upp vilket gjort att jag långsamt börjar förstå varför jag mår som jag gör. 
Att stämplas med en diagnos kan i vissa fall underlätta och då ska den självklart sättas. Men ofta gör det bara att man placeras i fack och folk runtomkring slutar se på en som en individ (för vi är alla individer och vi har alla olika problem även om vi har samma diagnos). Därför tycker jag att läkare borde vara försiktiga med att sätta diagnoser.
Vad jag vill komma till är att du är inte din diagnos. Du är inte en bulimiker utan du har bulimi. En annan sak jag stör mig på är att man jämför varandra inom ätstörningsdiagnoserna. Ortorexi anses som den minst sjuka, bulimi skäms man för, när man har anorexi är man dödligt smal och sjukast och när man har UNS är man inte lika ätstörd som en anorektiker.
Inget av det här stämmer. Det går inte att jämföra människor med varandra bara för att de har fått olika ord stämplade i journalen. Vi är mer än våra diagnoser. 
Tills vidare har jag inte autism längre utan någon form av social fobi samt en massa andra saker. Ska fortsätta utredningarna i höst på BUP Prima (wey, ett nytt bup). 

/Hanna

Mat och lite dösnack

 
3 utmanande huvudmål (klarade alla tre!) och en bild på mitt rum samt det provisoriska matbordet. Ibland när det är väldigt få andra patienter äter jag ute i matsalen men annars blir det inne på mitt rum tillsammans med personal och numera också en förälder. 
Annars har jag jobbat en del matte idag. Läser 1C vilket är väldigt kul samt att jag slipar på en del blogginlägg, går på en massa dbt-möten, ser på Masterchief Australia och läser 1Q84-serien (så. himla. bra.) Fast framför allt slåss jag mot mina demoner vilket är ett heltidsjobb i sig! 
 
Nu är jag så trött att huvudet värker, dags att lyssna på kroppen och lägga sig med andra ord. Godnatt!
 
/Hanna
 
 
 

Peppande musik

En har väl gjort ett collage igen. Fina ord från fina artister/band. Musik är så himla bra ibland medan det kan vara väldigt negativt påverkande andra gånger. Det gäller att man lyssnar på sig själv och inte sjukdomen när det gäller valet av musik.


1. Lars Winnerbäck – Elden 2. Håkan Hellström – Du är snart där3. Håkan Hellström – Man måste dö några gånger innan man kan leva4. Broder Daniel – Underground
/Hanna

Gymmet

Idag var jag på gymmet med mamma och min syster efter skolan. Denna gång så hade vi bestämt att jag skulle få köra drygt en kvart på crosstrainern som uppvärmning, jag har ju inte gjort någon konditionsträning (förutom ridningen) på evigheter. Eftersom speciellt kondition ha varit väldigt väldigt triggande för mig så har jag inte fått köra det, men nu kände vi att jag var nog mogen för det så vi provar. Jag la en trasa över "kalorimätaren" så att jag slapp se hur mycket energi jag gjorde av med (tips!), så himla skönt och det hjälpte verkligen. Sedan körde jag styrka majoriteten av tiden och jag fick till ett bra och roligt pass. Åt som vanligt en banan direkt efteråt, sen kom jag hem och åt vanligt mellis. /Sandra
 
 

Två bilder och en del text

 
Mitt nya kvällsmellis bestående av 2 skivor bröd (varierar, här var det grovt rostat), 1tsk smör/macka, 4 skivor äpple och skinka. Samt en kopp te med lite mjölk.
 
Ni borde verkligen testa ha äpple på skinkmacka, så gott!
 
 
 
Här har vi lunchen bestående av kokt potatis, "stekt" fisk, stuvad spenat och rivna morötter. Först vägrade jag äta paneringen för att det är förbjuden mat och att det fyller mig med panik och skam. Men så tänkte jag på läkarmötet jag haft tidigare på dagen där min läkare sa att de satt igång processen för behandlingshem. Inte för att något är bestämt än men eftersom det gått fem veckor och jag har fortfarande så mycket svårigheter att jag inte funkar hemma. Det blev som en väckarklocka för mig. Jag kan inte hålla på såhär, vilja bli frisk så fort det känns bra men varje gång det blir riktigt svårt så väljer jag det sjuka. Min hjärna säger att "du håller visst på att bli frisk, den här paneringen är bara ett undantag". Men det är alla de undantagen som håller kvar mig i sjukdomen, just för att de blir fler för varje gång man ger med sig.
Så jag åt paneringen och tog striden efteråt. Det var svinigt jobbigt men faktum är att jag inte har avsevärt mycket mer ångest nu några timmar senare än jag hade innan jag åt.
 
/Hanna
 
 

Du är bra som du är

Tänkte på er och skrev den här som nu sitter på min dörr. Menade vartenda ord så ta åt er. Ha en fin måndag!

/Hanna

Radikal acceptans

När man befinner sig i ett sjukdomstillstånd vill man självklart bort från det så snabbt som möjligt vilket gör att man ofta försöker ta genvägar. Jag har sedan jag började försöka bli frisk trott att vägen dit varit att totalt ignorera att jag är sjuk. "Jag bara fånar mig, om jag skärper mig kan jag bli frisk på en dag".   Men det funkar inte så när man har en sjukdom. För vissa kan det vara hjälpsamt att köra på "fake it 'till you make it" men för min del har det bara gjort att jag spelat och skjutit undan känslorna vilket fått de att växa sig oöverstigligt stora.   
För att metaforer är roliga (haha gud alla som haft A.W. på mobila kommer spy nu.....) så kommer här en. Tänk er ett krig där soldater krigar för frihet. Varje soldat kan göra sin insats för att deras lag ska vinna kriget genom att sammarbeta och jobba framåt. Men om alla soldater sätter sig på tvären och vägrar erkänna att där är ett krig kommer de aldrig att vinna. De kan inte ändra förutsättningarna bara genom att vägra utan för att komma någon vart måste de acceptera situationen och sedan utifrån det jobba framåt.  
Samma sak gäller för dig med ditt krig. Du måste våga se monstret i vitögat, acceptera alla känslor som uppstår och sedan gå vidare. Var inte rädd för känslorna och hata inte dig själv för att de finns där utan bara acceptera att nu är det såhär och hur ska jag göra för att komma framåt?  
Kanske låter jätteflummigt men jag tycker det är en hjälpsam tanke.  
/Hanna  

Foodie

 
Förlåt för de extremt skabbiga matbilderna men att plocka fram sin systemkamera för att fota grå sjukhusmat är bara för konstigt så ni får nöja er med de här ett tag till.
 
1. Potatis, brunsås, kalkonschnitzel och pizzasallad.
2. Potatis, fisk med ett tomatöverdrag (de påstod att det var fiskgratäng men det var det definitivt inte), broccoli och sås.
3. Potatismos, åtta köttbullar, lingonsylt och tomater.
4. Stekt kyckling, potatissallad, grönsallad och sås.
 
+ 2 dl mellanmjölk till alla måltider. 
 
 
/Hanna
 
 
 

Framsteg denna vecka

En vecka har gått och jag tänkte dela med mig av mina framsteg som jag uppmärksammat denna vecka:
 
- Jag provade ett par jeans som jag inte har provat sedan i våras för att jag vill se om de passade, dumt kanske men jaja. I våras så satt de som en högsäck, men nu kunde jag inte ens knäppa byxknappen. Men jag fick inte panik. Jag bara accepterade läget och brydde mig faktiskt inte så mycket. 
 
- Tidigare i veckan så skulle jag laga middag åt mig och mina barnvaktsbarn. Jag frågade vad de ville ha som tillbehör och de sa pasta. Först tänkte jag koka någonting annat åt mig själv, men helt ärligt, vem gör så? Det är bara jätteonödigt och det skulle bara mata min ätstörda hjärnhalva. Så självklart så tog jag pasta jag med. 
 
- Jag har gått på två födelsedagsmiddagar ovetande vad det ska bli för mat.
 
- Pappa gjorde en spontan utmaning till mig vid en lunch. Han hällde upp det sista som fanns kvar i mjölkpaketet i mitt glas så att det blev nästan ett helt glas mjölk extra och jag antog mig utmaningen ;)
 
- Jag har ätit kvällsmål klockan 2-halv 3 på natten.
 

Har ni gjort några framsteg? /Sandra

Igårkväll

Var på en jättetrevlig födelsedagsmiddag hos en kompis igårkväll. Jag är så himla himla glad att jag kan vara med på sådana tillställingar igen. I ett års tid har jag antingen inte gått på själva middagen eller så har jag inte ätit. Även fast man kanske sitter med och pratar blir det ändå annorlunda när man inte tar del av maten själv. Vi åt iallafall pulled pork med tacobröd med diverse tillbehör. Jag åt två stycken tacobröd med fyllning i. Visst är det jobbigt när vissa kanske bara tar ett bröd eller inte ens något bröd, men jag måste fokusera på bara mig och jag vet att jag gör rätt. Därefter åkte vi in till stan. /Sandra
 
 

Primära och sekundära känslor

Jag börjar långsamt förstå mig på det här med primära och sekundära känslor och jag tror att det kommer vara nyckeln till att jag äntligen ska bli frisk. Nu ska jag försöka förklara för er det som tagit mig ett halvår att förstå men det är så himla bra att jag bara måste berätta och håller alla tummar jag har för att ni ska fatta snabbare än jag. 
 
Som exempel kommer jag använda situationen på kvällarna. Bilden är en kedja där jag beskrivit hur känslor följer tankar som följer känslor. 
 
 
Såhär har varje kväll sett ut de senaste åren. Jag har gått och lagt mig och så har ångesten smugit sig på. För att överhuvudtaget kunna somna har jag smitt destruktiva planer, till exempel hur jag ska kunna gömma så mycket mat som möjligt nästa dag eller kunna smygträna. Det ger en kortsiktig ångestlindring och därmed blir det som en "belöning" vilket gör att jag använder mig av det varenda kväll.
 
 
 
Men ångest är aldrig en primär känsla utan om man gräver (vilket är otroligt svårt men det går, jag tycker det hjälper jättemycket att göra kedjor) så hittar man alltid andra känslor som ligger i grunden till ångesten. Här hittade jag först känslan rädsla och den är kopplad till alla mina minnen. Rädslan över ensamheten och vad jag gör med mig själv. Den känsla som följer rädslan är skam och det är skammen som framkallar ångesten samt hindrar mig från att be om hjälp. Det är först efter dessa två känslor ångesten kommer.
 
När jag nu identifierat känslorna rädsla och skam har jag plötsligt två vägar att välja mellan. Den ena är den som jag använt i alla år och hur mycket sjukdomen än intalar mig att det är det enda som funkar kan jag nu intyga att så är inte fallet, jag har konkreta bevis på att jag mått sämre och sämre ju längre tiden gått. 
Istället testade jag för någon vecka sedan den andra vägen som innebär färdigheter. Den första är att validera känslorna rädsla och skam. Att helt enkelt säga till sig själv att det är okej att vara rädd och att skammen är obefogad. Till skillnad från hur jag hanterat ångesten genom att bara skjuta bort den vilket gjort att den kommit tillbaka ännu större så låter jag känslorna rädsla och skam existera. De får finnas till i min kropp men inte styra mina handlingar.
Det här är förstås extremt svårt och kräver mycket träning men jag har redan börjat märka resultat. För när man väl validerat känslan kan man gå vidare och hitta en lösning på problemet. I mitt fall har det varit att jag helt enkelt inte sovit ensam. 
 
Det blir förstås lite konstigt med tanke på att mamma och pappa sovit i/utanför mitt rum varenda natt det senaste halvåret men det är enorm skillnad på när det är till för övervakning och när jag faktiskt ber en personal att sitta i min dörröppning så att jag inte behöver vara ensam. 
 
Konsekvensen när man utför en sådan konstruktiv handling är att ångesten minskar. Kanske inte första minutrarna då ångesten försöker slå tillbaka en på den destruktiva banan men bara man håller fast ett litet, litet tag längre så lägger sig ångesten och för varje natt (eller vilken situation man nu använder det till) kommer ångesten att minska.
 
Hoppas ni förstod något alls.
 
/Hanna
 
 

Peppande bilder

 
Här kommer lite vardagspepp. Det finns så mycket fint där ute missa inte det. Puss!
 
/Hanna

Fråga om stepwise

Jag undrar om någon av er har gått igenom stepwise? Om ni har det hade ni inte kunnat svara på vad det är för slags frågor man får? Jag ska svara genom stepwise till veckan och jag är nervös!

Svar: Japp vi alla tre har gjort Stepwise. Kortfattat så svarar man på massa frågor om kroppsuppfattning, tankar runt mat osv. Samt eventuellt självskadebeteende och en hel del frågor om relationer och sånt. Det är inte så farligt som det låter, försök svara så sanningsenligt som det går bara. Kram och lycka till! 

Fredag den 13:onde

Jag är ledsen för framförallt min usla uppdatering. Att hinna med både plugg, kompisar, barnvaktsjobb, träning och blogg är svårt. Idag är det fredag den 13:onde. Har ni klarat er? Givetvis så började min lingonvecka idag, så där kom min otur haha. 
 
Den här veckan så har jag pluggat mycket, tränat på gymmet, ridit, tagit hand om mina barnvaktsbarn, ätit middag med kompisar, skrivit prov på SCÄ-skolan och även träffat min behandlare på SCÄ. Hade ett väldigt känslosamt och jobbigt samtal med min behandlare. Men jag måste komma ihåg och ni med, att det är bara en förbannad oviktig siffra på vågen som inte har någon betydelse för hur ni är som person. Dumma dumma viktfobi.
 
Iallafall, i helgen så ska jag på en födelsedagsmiddag hos en nära vän och även fira min kusin. Ikväll ska jag dock vara hemma. Är trött och nu tänker jag lyssna på kroppen. Nånting jag blivit mycket bättre på.
 
Åt somsagt middag hos min kompis med lite kompisar. Vi åt parmalindad kyckling i laktosfri balsamico sås, grönsaker, ris och så drack jag ett glas mjölk till. Jättegott! La upp portionen helt själv och allting gick bra. 
 
Hoppas allt är bra med er /Sandra

Potatisbullar

Vi är inte så bra på att blogga just nu känner jag. Livet kommer emellan ibland och så får det vara.

Dagens middag var vegetarisk därav knäckemackan.

/Hanna

Dagens lunch

Hej allihopa! Börjar 13.00 idag på grund av att mina första lektioner är inställda, inte helt fel! Har hunnit med att träna nu på morgonen och sen har jag precis ätit lunch, om 10 minuter går min buss till skolan!

Dagen lunch bestod av bulgur, två pannbiffar, tomat och gräddsås, morötter, tomater och gurka + ett glas mjölk. Supergott! Nu är jag redo för skolan!

/Tove

Korregering

"Artikeln rörde rida som är en vårdavdelning längst ner i buphuset, det är en avdelning som bara har plats för en. Så det rör ju varken syd eller nord, även om det verkar så i artikeln vilket är dumt av dn, så det kan mycket väl vara så att den inte är vinklad"

Precis. Förlåt, uttryckte mig dumt igen. Det var det jag menade. Om man läser artikeln verkar det som att hela BUP-kliniken är på det viset vilket inte stämmer. Vad som sker på Ria vet jag inte, något är allvarligt fel med tanke på anmälan men exakt vad det rör sig om vet varken jag eller ni.

/Hanna

En del mat och en del tankar

Dagens lunch var den nytänkande rätten kokt potatis, brunsås och pannbiff. Samt grönsaker och ett glas mjölk.

Annars då? Jo jag kämpar på, siktar mot New York dit Tove och jag (samt våra mammor) ska i oktober. Hoppas bli utskriven inom en inte allt för lång framtid men försöker att inte fokusera så mycket på huruvida jag är här eller hemma utan helt enkelt på att bli friskare. Bryta tvång och destruktiva tankar. Försöka att validera mig själv för första gången någonsin. Faktiskt erkänna för mig själv att fan, det där gjorde du bra och inte direkt slå tillbaka med tanken att nu måste jag straffa mig för att jag gjorde något som kan uppfattas som bra.

En artikel i DN om Bup-kliniken (precis där jag är inlagd). Väldigt intressant... men vinklat. Tro inte på allt ni läser.

Edit: jag kan självklart inte uttala mig om det som inte hänt mig. Jag vet inte vad som händer på Ria vet bara det jag hör. 



/Hanna

50 anledningar till att bli frisk

Förr några månader sedan bad vi er att kommentera anledningar till att bli frisk. Sent om sider har vi nu sammanställt listan. Vi är dock inte nöjda här för det finns många fler anledningar till att bli frisk! Så ifall ni kommer på något som inte står med, kommentera så gör vi en till lista (tänk om vi kunde komma upp i hundra punkter, hundra slag i ätstörningens ansikte). Hursom, här kommer listan. Enjoy!

 

Man ska bli frisk för att:

-          kunna vakna på morgonen och se fram emot dagen

-          kunna njuta av mat

-          kunna låta någon annan älska dig

-          få tillbaka koncentrationsförmågan

-          få tillbaka ett friskt hår och starka naglar

-          kunna beställa det man känner för på restaurang

-          kunna gå med bikini utan att tycka det är jobbigt

-          få träna för att det är skönt

-          få tillbaka mensen och kunna få barn

-          inte behöva gå efter matschema utan äta vad man vill när man vill

-          komma närmare sin familj

-          få sin personlighet tillbaka

-          kunna tycka om sig själv

-          få tillbaka kontakten med de man isolerat sig ifrån

-          slippa bråka vid måltiderna

-          kunna känna sig som alla andra, må bra i att vara normal

-          kunna ägna sin tid till annat än mat och vikt

-          tycka om sin kropp

-          kunna känna glädjen i vardagen

-          kunna umgås och ha kul med sina kompisar

-          inte behöva ljuga för de man bryr sig om

-          få tillbaka orken och livsglädjen

-          kunna gå i skolan/jobba

-          slippa vistas på sjukhus/psykiatriska avdelningar

-          slippa benskörhet

-          kunna bli vegetarian av etiska skäl

-          kunna köpa kläder som sitter snyggt

-          kunna vara stolt över saker man gjort

-          bli av med tvång som är relaterade till ätstörningen

-          kunna vara spontan, inte spendera varje dag till att planera nästa dags matintag

-          slippa svullen mage

-          slippa frysa

-          inte få hetsbegär

-          inte spy och därmed undvika magkramper, ofrivilliga kräkningar och förstörda tänder

-          kunna skratta på riktigt

-          kunna lita på sig själv

-          inte kasta bort sin ungdom och sedan ångra sig

-          kunna se fram emot saker

-          leva ett långt, lyckligt och hälsosamt liv

-          inte förstöra andras liv genom att trigga till sjukdom

-          kunna sova gott varje natt och drömma vackra drömmar

-          kunna ge tillbaka en del av all kärlek och allt stöd man fått av sin familj

-          kunna göra dumma misstag, vakna nästa morgon och skratta åt dom

-          få ha normala tonårsproblem

-          få träffa nya människor

-          bevisa för sig själv att man klarar saker

-          göra andra glada

-          inte bli kroniker och vakna som sjuttioåring på samma ätstörningsavdelning som när man var femton

-          få träffa den rätta

-          få vara fri

Läkarundersökning

Är sjukt nervös för imorgon skall jag på läkarundersökning. går en utredningsperiod för ätstörning. men ni som fått diagnos och så. vad gör de på en sådan undersökning ? Säkert olika vid olika kliniker. Men sådär ungefär. ekg och blodprov har jag redan tagit ... kommer de känna på magen och så ?? har obehag för sånt här....
 
Hej, bra att du frågar när oron finns där. Egentligen är det inte farligt alls även om du säkerligen kommer uppleva det väldigt jobbigt eftersom att någon kommer lägga sig i din ätstörning. I grund och botten kommer du få göra en vanlig hälsokontroll vilket innebär, vikt, puls, blodtryck, längd osv. Jag fick även testa en massa reflexer och funktioner som dessa som också är viktiga. Angående klämmande, jag vet inte om läkaren kommer göra det på dig men på mig kände han både på magen och ryggen. 
 
Jag vet att undersökningar kan vara obehagliga men det är bara för ditt eget bästa. För att du ska få en behandling som kan hjälpa dig så mycket som möjligt. Kram och lycka till i morgon!
 
/Tove

Förstoppning

Till och från under min sjukdomstid har jag haft väldiga problem med magen. Främst förstoppning som i vissa fall gått så långt att jag haft kramper och tappat aptiten totalt. 
 
Det finns dock två enkla lösningar för att slippa de här problemen (och jag lovar att allt blir tusen gånger lättare med en mage som funkar).
 
1. Ät - stoppar du inte in näring kommer inget heller ut. När du sväljer sätts tarmsystemet automatiskt igång. 
 
2. Drick - det är nästan det allra viktigaste och det som många gör "fel". Äter du inte kommer du att vara förstoppad men om du äter men inte dricker så får det samma utfall. Jag har haft det svårt med drickandet sista tiden och därför fått väldiga problem med magen (i kombination med att jag haft vak när jag varit på toa). Jag berättade det för min sjuksköterska på Scä, hon gav mig ett drickschema (+1,2 liter vatten/te per dag) och vet ni vad? Det är redan tusen gånger bättre!
 
Myter: Te och kaffe är inte vätskedrivande. Te kan vara förstoppande i väldigt stora mängder men då ska det röra sig om många liter per dag och skillnaden blir ändå marginell. Att dricka mycket kaffe är dock inget att rekommendera om man har ont i magen.
 
Tips: Linfrön! Inte så jättegott kanske (tycker inte jag i alla fall haha) men det har en genomdrivande effekt då de små fröna inte tas upp i tarmarna utan blir som vatten, fast det inte försvinner in i kroppen utan följer med allt ut.
 
 
Min nya frukost med 1 msk linfrön som tillägg på gröten.
 
/Hanna

Godmorgon

 
 
 
 
Godmorgon. Nu sitter jag och äter frukost med min mamma. Idag ska jag plugga, träffa lite kompisar och försökea vara ute så mycket som möjligt eftersom det är suuuperfint väder!! Hoppas ni får en bra dag. /Sandra
 

Potatis, potatis, potatis

Har ätit så mycket potatis de sista veckorna att det täcker en årsförbrukning. Potatis till lunch, potatis till middag, potatis till lunch och potatis till middag.

Till det serveras ofta brunsås (två översta bilderna) och något köttigt.

1. Köttfärslimpa (skulle tippa på ~3% kötthalt haha, men den är såå god), potatis, brunsås och lingonsylt.
2. Lammfärsbiffar, potatis, brunsås och varma grönsaker.
3. Potatis, mandelfisk, en knäckemacka (eftersom det var för lite fisk) och rivna morötter.
4. En väldigt udda kombo. Kalkonskivor (har man inte det på mackan??), potatis, en skum sås och grönsaker.

Till samtliga måltider dricker jag ett glas mjölk.

/Hanna

Det här med att aldrig känna sig tillräckligt sjuk

Detta är kanske en fråga du inte vill svara på men jag frågar inte i "ätstört syfte", utan frågar för att jag på något sätt undrar om du förstår känslan och om du kan relatera till den. Jag har alltid haft känslan att jag inte vara "tillräckligt sjuk" eller vägt "tillräckligt lite". Jag har heller aldrig varit sådär farligt underviktig, och därför är denna tanken extra stark. Kände du någonsin så under din behandlingstid? (Sen vet jag inte om du kan relatera), men om, hur jobbade du med den tanken? 

Lite flummig och luddig fråga kanske, men hoppas du förstår! Kram :)

Svar: Detta var en fråga till Sara (som gästbloggade här om Mandometer-kliniken) men vi diskuterade den här frågan tillsammans. Men iallafall till frågan, hur ska man hantera tankarna om att känna att man aldrig blivit "tillräckligt sjuk"?

Jag tror att nästan alla får den tanken och jag tycker verkligen att det är viktigt att ta upp den tanken för den är så himla himla farlig och dum. Du kommer nog aldrig komma till en punkt där du känner att du varit "tillräckligt sjuk" eller som du menar vägt "tillräckligt lite". Men vet du, det spelar liksom ingen roll, för ätstörningen kommer ändå aldrig bli tillräckligt nöjd. Det blir som en tävling mot sig själv och vågen, man kanske blir nöjd för stunden när man ser att vågen visar xx kg men sen efteråt kommer man ändå tycka att man kunnat göra ännu bättre. Man får försöka tänka hur förjäkla dåligt man har mått/mår och bara för att man inte har haft ett bmi på xx så har man kanske ändå nått sin "botten" i sitt mående. Man har haft så otroligt många fruktansvärda stunder och dagar när man har mått riktigt riktigt dåligt och det räcker, OCH blir över!! Man får tänka att ju snabbare man inser att man nått sin vändpunkt och är beredd att ta sig upp ur spiralen igen ju fortare kommer man att bli frisk, ju fortare kommer man att få tillbaka det liv man en gång levde och förmodligen uppskattade. Man måste bara tro på sig själv och verkligen försöka släppa tankarna om en tävling och jämförelse! 

En målvikt flyttas bara till en ny målvikt, och så fortsätter det i all oändlighet. I DINA ögon kommer du aldrig vägt "tillräckligt" lite, så varför göra plågan ännu längre?

Kram /Sandra och Sara

Sista dagen av Multi-family terapin!

Precis som för Toves grupp igår så hade min Multifamily-grupp vår sista dag idag. Om ni vill veta vad multi-family är för något så har jag skrivit lite om det HÄR.

Vi startade dagen tidigt hemma hos Julia. Där pratade vi om hur vi har haft det i sommar, hur vi mår förtillfället och sedan delades vi in i grupper där vi skulle diskutera hur vi barn samt föräldrar ska agera för att hjälpa varandra så att allt blir ännu bättre. Hur vi ska ta oss framåt.

Till lunch så var det bestämt att vi skulle beställa hem pasta/pizza till alla. Jag åt en pasta med räkor, vitlök, ost mm. Det var lite jobbigt men det gick lättare när de andra tjejerna också åt liknande. De är så himla bra!
Sedan tog vi en mysig kort promenad innan vi skulle åka till ett klättercenter för att klättra. Ah, det var verkligen jättekul, men väldigt jobbigt i armarna haha.

Till middag åt vi en jättegod middag hemma hos Julia. Pesto-matvete, sallad & grönsaker, grillad kyckling och guaccamole fick hamna på min tallrik.

På kvällen kollade vi lite på TV, sen blev det kvällsmellis innan det var dags att åka hem.
Dagen har varit jättebra! Har skrattat massor och det är alltid lika roligt att träffa tjejerna igen. Speciellt nu när vi alla mår så himla mycket bättre, verkligen sjukt stor skillnad sedan första gången vi sågs som var för lite mindre än ett år sedan.

/Sandra

Jag och bästa Hanna! Min framkamera på mobilen är sönder därav den supergrymma kvalitén.
 

Strong is the new skinny

Vad tycker ni om "Strong is the new skinny" trenden som härjar på framförallt nätet? Är det bra att folk fokuserar på att bygga upp kroppen istället för att bli smala eller är det bara en kroppsfixering som leder till en annan? Kram på er
 
Sandra:  Alltså, självklart tycker jag det är bättre att folk vill bygga muskler istället för tvärtom. Men däremot tycker jag att den trenden går över styr och nu öppnas det bara upp ett nytt ideal som skapar krav och press. Folk övertränar och strävar efter att få sixpack, jättesynliga muskler över hela kroppen och ådror som ploppar upp på armarna. Alla ska leva så sjukt hälsosamt att allt går över till ett tvång, ortorexi. Dessutom blir folk så himla kroppsfixerade, folk går liksom in på toaletten på en restaurang och tar bilder på sin mage? Och folk dokumenterar hela sin matdag på instagram och bloggar? Det blir bara så himla mycket fokus på mat och träning vilket jag inte tycker är hälsosamt. Så vad ska man säga. Det är väl bätte än idealet "zize zero" men ändå, tycker bara att hela världen har en sån sjuk tränings-och hälsomathets för tillfället. Måste även säga att jag inte drar alla över en kamm, vissa mår säkert jättebra av att följa "strong is the new skinny" men ni förstår säkert vad jag menar. Jag tycker också att det är så tråkigt att se att så många "anorektiker" går över till en annan kroppsfixering. Bara att denna handlar om muskler istället för ben.
 
Tove: Jag hatar det, ja jag bokstavligen hatar detta begrepp. Många som tidigare haft Anorexi men nu gått upp vikten ser detta som en tillflyktsort skulle jag tro. Omgivningen tror att det man gör är hälsosamt men i verkligheten är det precis tvärtom. Jag skulle vilja påstå att det minst är lika påfrestande för psyket som vilken annan ätstörning som helst, sen finns det självklart olika grader i båda facken. Man gömmer sig bakom träningen, ibland tror jag att man själv inte fattar att man gått från ett problem till ett annat, inte blivit frisk. I dessa fall är det ofta så att man äter för lite utav vissa saker, vanligast är fett eller kolhydrater. Sen till den egentliga frågan som handlade om begreppet "strong is the new skinny". Jag tror att det hetsar fler än det hjälper, på så sätt är det inte bra. Man blir fixerad vid sin kropp, samt mat och träning för att bli som dessa tjejer på alla instagrambilder eller liknande. Jag säger bara, far åt helvete med alla dessa ideal. Den snyggaste kroppen får man av att träna i den utsträckning man själv mår bra av samt äta en bra och varierad kost, glöm inte att unna dig ibland. För då får du din kropp, så som du är gjord att se ut, och det är det som är finast. Du, precis som du är.
 
Hanna: Jag är så jävla förbannad på det! Jag har faktiskt börjat tänka väldigt mycket på det nu när jag måste gå upp till normalvikt igen. Jag har tänkt saker i stil med "okej jag ska gå upp i vikt för att bli frisk" vilket är en frisk tanke. Men direkt har den följts av "FAST ska jag gå upp i vikt måste jag ha magrutor". De andra två gångerna jag gått upp massa kilon i vikt har jag alltid gått in med den inställningen. Det är inte konstigt med tanke på att dagens "friska" ideal är att man ska ha så mycket muskler som möjligt. Precis som Tove och Sandra skrivit kan vissa leva ett lyckligt liv på det viset, men det kan inte jag. För mig skänker inte 5 timmars träning i veckan och en kost bestående av keso, bulgur och energibarer ens i närheten av samma glädje som att få räkna matte eller läsa en bok, dricka te med mjölk och honung och äta Start till frukost.
Jag ska bli frisk och jag ska bli det på riktigt. Det betyder inte att jag inte ska träna alls för min kropp mår bra av att röra sig en del. Men jag ska göra det för att det känns bra inuti och är bra för hjärtat och hjärnan, inte för att det ska synas i fyrkanter på min mage eller kullar på mina överarmar. 
 
Eller? Vad tycker ni om det här bergreppet?
 
 

London baby!

Ah! Ni förstår inte hur galet pepp jag är. Iförrigår så bokade jag och 11 andra tjejkompisar en London-resa på påsklovet! Vi ska vara borta i 7 dagar med massor av shopping, skitsnack, party, goda middagar, snygga britter och massa massa glädje. Ni förstår inte hur härligt det är att kunna se fram emot saker igen! Åh, det är så värt att kunna vara med på sådana här saker igen. Vill bara åka nu nu NU. /Sandra

Sista multidagen

Idag har jag haft en jättebra dag. Det var den absolut sista multidagen idag vilket betyder att vi fick stå för schemat. Tänkte berätta lite om hur vår dag sett ut.
 
På förmiddagen tog jag och min familj djurgårdsfärjan över eftersom det var på Djurgården vi skulle befinna oss under dagen.
 
11.30 hade vi planerat träff vid Rosendals trädgård. Det var verkligen superfint där och så kul att träffa alla i multigruppen igen. Senaste gången vi hade en multidag var en utav de första dagarna på sommarlovet.
 
Det blev dags för lunch och jag funderade länge på vad jag skulle ta. Tillslut blev det...
 
...Kalvstek! KRAV-kött från Präringe nöt. Serveras m. ljummen sallad på ungsbakad tomat, kapris, purjolök, kalamati oliver och rostad potatis, persilje och senapsvinegrette. Var även någon tomatsås och riven parmesan på. Supergott!
 
Sen promenerade vi iväg. Gissa var vi skulle?
 
Ingen mindre stans än självaste Grönalund. Jag är inte så mycket för karuseller egentligen men idag var det riktigt mysigt!
 
Några av tjejerna i min multigrupp, pluss mig i den grå tröjan!
 
Sen blev det dags för mellis. Detta är så sinnessjukt gott. Raw Bite kakao är min obsession för tillfället!
 
Kan inte förstå att jag gjorde detta. Jag som alltid vägrat fritt fall åkte både det och tilt idag. Crazy. Fin du blev på denna bild förresten Isabella ;) Till er alla, hon är i övrigt så sjuuuuukt snygg. 
 
Middagen belv för mig thaimat. Alla tog olika, några åt wok andra sushi, vissa tacos och jag thaimat. 
 
En väldigt lyckad dag helt enkelt. Mer tur med vädret kunde vi heller inte haft. Nu är jag väldigt trött så ska ta och sova, skola i morgon ju! Godnatt!
 
/Tove

Instagram konton

kan ni skriva ut allas instagram?:)
 
Absolut! Vi har gjort det en gång tidigare, men här kommer de igen:
 
Sandra: @sandrabergis

Tove: @toverodlert
 
Hanna: @jarnspoke

Falafel

Hejsan! Nu är jag på bussen påväg för att hämta mina barnvaktsbarn. Ikväll ska jag laga middag åt dem och också äta med dem. Det blir en stor utmaning men det kommer gå bra! Förresten så blev dagens lunch falafel, fullkornscoscous, tomatsås (olivolja), sallad och ett glas mjölk. Vet inte om jag nämnt det men jag äter fortfarande hemma med mina föräldrar även fast jag går heltid i skolan. /Sandra

Pannkakor och soppa

Riktigt jobbig lunch med "sommarsoppa", pannkakor, drottningsylt och mjölk. Åt upp allt i vilket fall och även om jag fick en stor ångestattack efteråt så gick jag ändå ur den striden lite starkare! Att skrika och gråta är okej så länge man inte är ensam för det är då det kan bli farligt. Ångest kan aldrig skada dig, det kan bara du själv göra. Och för varje gång du står ut i ångesten istället för att försöka slå bort den genom att göra något destruktivt så blir den mindre.

Förresten är ju pannkakor det godaste som finns! Så varför ska inte jag vara värd det?

/Hanna

Saras svar angående Mandokliniken

Saras gästblogginlägg om Mandokliniken finns hääär.

Behövde du dricka näringsdryck under behandlingstiden på Mando? Eller var det "bara" högre schema för din del?

Svar: Nix, det behövde jag inte! Tror det är upp till person till person men de förklarade för mig att de i sin behandling i största möjliga mån försöker undvika näringsdrycker. Detta för att de strävade efter att patienterna skulle få in det naturliga ätandet och intaget av mat som människor behöver under dagen, och det hör inte näringsdrycker till. jag vet dock att om man inte åt upp måltiden så kunde det man lämnat bytas ut mot näringsdryck i den mängd som ersatte det man inte åt upp.

Var du inlagd på deras heldygnsvård någon gång?

Svar: Jag var inte inlags på deras heldygnsvård, tack vare familj, släkt och vänner kunde de fånga upp mig i ett stadie där jag inte var i behov av heldygnsvård.

Och har du gått i någon behandling innan Mando

Svar: Jag gick inte någon behandling innan Mando.

Vad är det bästa med att vara frisk?

Svar: Det absolut bästa med att vara frisk är att man tar dagen som den kommer, att man uppskattar saker så mycket mer och att livet helt enkelt blir roligare. Även att man tillåter sig själv att unna sig saker, självklart mat men även att t.ex. kunna hoppa över en träning och senare inte grubbla särskilt mycket över det. Sist men inte minst, känslan av att uppskatta sig själv är något som jag saknade otroligt mycket då jag var sjuk och den känslan förtjänar alla!

Att vara stilla en hel dag

Idag är jag sjuk. Vilket har innebärt att jag legat inne/suttit i en bil/suttit ute i solen hela dagen. Jag har inte gått en enda promenad, utan jag ar gått in i en affär och gått upp för lite trappor. Ätstörningen skriker på mig att jag inte borde äta lika mycket när jag bara är stilla hela dagen, men det är faktiskt fel. Man kan inte anpassa sitt energiintag en dag i taget, vem vet, om några dagar kanske jag rör mig extra mycket? Allting jämnar ut sig. När kroppen dessutom vilar så är det ju då den bygger upp sig och då behöver den ju energi till det. Jag försöker även tänka att VAD kan hända om jag inte tar en promenad? Hur logiskt är det att min vikt kommer att påverkas av det? För vad är det värsta som kan hända? Det är inte så att jag ligger stilla hemma VARENDA dag, för då är det en annan sak. 
 
Så nej här skippas det ingen mat. Idag har jag ätit 4 mål och jag har 2 kvar and i'm still laying in the couuuuch. /Sandra
 
 

Gästbloggning om Mandometerkliniken

Hej hej!! Mitt namn är Sara, jag är 16 år gammal och jag är kompis med Sandra. Jag bor för tillfället med min pappa i Bryssel där jag ska plugga ett år, annars bor jag norr om Stockholm och går på Danderyds gymnasium. Sandra frågade mig häromdagen om jag skulle kunna tänka mig att gästblogga här eftersom jag för snart ett år sedan blev friskskriven från anorexia efter ett och ett halvt år behandling på Mandometerkliniken i Danderyd. Och självklart kan jag göra det! Det är som ni kanske förstår en lång historia som är svår, om inte omöjlig att återberätta såhär i efterhand, men jag ska göra ett försök. Det började med att släkt, vänner och familj började lägga märke till att jag inte hade ett helt friskt beteende när det gällde mat och träning. Det här var något som jag hade, trots att jag inte ville inse eller erkänna det för vare sig mig själv eller för människor i min omgivning, i bakhuvudet hade vetat om sedan en tid tillbaka. När jag fick frågor om hur jag mådde gav jag automatiskt ett glatt ”jadå, jag mår bra!” eller när det var dags för middag bortförklarade jag mig med att säga att jag nyss ätit så mycket mellis och inte var så hungrig. Dessa bortförklaringar och undanflykter blev snabbt fler och familj, släkt och vänner började se ett mönster.

Efter ett flertal misslyckade försök med näringsdrycker och tjatande beslöt sig mina föräldrar för att söka hjälp. Pappa fyllde därmed i ett slags formulär på internet och jag kallades på ett möte tillsammans med mina föräldrar. Väl på kliniken kollade de bland annat min längd och vikt. De ställde även en massa frågor och därefter togs beslutet att jag skulle börja på klinikens öppenvård. Detta innebar bland annat att jag skulle sjukskrivas från skolan, förbjudas att träna, äta 4 av 6 måltider på kliniken och följa ett matschema ihopsatt exakt efter mina behov. Detta för att så fort som möjligt bryta det sjuka beteendet som jag hade, och för att komma upp till en vikt där min kropp skulle börja fungera som vanligt igen. För det som händer när man svälter sig själv är att man motverkar kroppens naturliga processer och signalsystemet sätts ur spel.

Matschemat bestod av frukost, mellis, lunch, mellis, middag och kvällsmål. Vid dryck, yoghurt, flingor mm. användes mått och jag fick en slags matvåg, så kallad mandometer som jag skulle använda vid lunch och middag för att väga upp min mat. Tallriken stod sedan kvar på vågen under tiden jag åt för att min behandlare på så vis skulle kunna se hur fort/långsamt jag åt. Jag fick även under måltiden, på en display, klicka i hunger och mättnadskänslor och försöka ”pricka rätt” på en ”frisk” kurva. På detta sätt säkerställdes det att jag fick i mig exakt rätt mängd näring för mina behov. Under behandlingens gång, och i och med att jag sakta med säkert började gå upp i vikt igen, utökades matschemat för att min viktkurva skulle fortsätta i samma riktning. Det var här skräcken om att jag aldrig skulle sluta gå upp i vikt slog till. Vad som stod i matschemat kunde ibland uppfattas både av mig och av andra som väldigt mycket. Men en sak som min behandlare gång på gång förklarade för mig under behandlingen var att personer som har eller har haft en ätstörning alltid kommer att ha en hög ämnesomsättning och därmed ofta vara tvungna att äta mer än vad många tror.

Jag hade regelbundet samtal med min behandlare och hon var under hela behandlingen otroligt stöttande. Hon var sträng, det ska jag inte förneka, men tro mig, det behövs och det är jag henne evigt tacksam för. Till en början hade jag svårt att öppna mig. Men jag märkte snabbt att var jag inte ärlig och öppen mot främst mig själv men även mot henne, så skulle jag aldrig vakna upp ur mardrömmen och bli fri från min anorexi.

Veckorna och månaderna gick och jag började närma mig min målvikt. Jag fick lov att börja träna så smått och spenderade ett par timmar i skolan var och varannan dag. Allt eftersom jag visade ett friskare beteende fick jag friheter som att välja mellis själv, ta bort mått vid frukost eller ta cykeln till affären. Så här höll det på. Små steg i taget. En träning i veckan blev till två, tre dagar i skolan blev till fyra, mandometern togs bort vid lunch och valet av så väl frukost som mellis var mitt.

Så i september 2012 blev jag vad jag aldrig trodde skulle vara möjligt, friskskriven!

Så här i efterhand ser jag tillbaka på min tid på kliniken som både väldigt sorglig (många dagar då jag var arg, ledsen och irriterad, både på mig själv, min familj och min behandlare) men även väldigt lärorik. Föreläsningar, samtal och egna erfarenheter av alla dess slag har gjort att jag med 110 % säkerhet aldrig någonsin tänker låta denna fruktansvärda sjukdom kontrollera mitt liv igen. För det är det den gör, och alla ni som fortfarande kämpar mot djävulen på axeln som säger åt er vad ni ska göra, vem ni är och vad som förväntas av er. Ge inte upp, ni är värda så mycket mer.

Till sist vill jag bara säga att jag personligen är jättenöjd men Mandokliniken. Jag kan ha haft tur och träffat rätt på första försöket. Men behandlingen på mando passade mig jättebra, mina dagar som sjuk är passé och så ska det förbli.

 Jag och världens underbaraste Sara! <3

Utmaningar jag planerat att göra

Ja, det här med utmaningar är väldigt viktigt. Även om det går bra för mig nu så lever jag fortfarande i det här inrutade livet. För att komma ifrån det vet jag att det är just förändra lite till jag måste göra, men att ta steget för att utmana och förändra är så svårt. Men vet du? Det blir inte lättare för att du skjuter upp det! Nedan följer en lista på ett antal saker jag planerat att utmana mig med den närmaste tiden. Är det någon som hänger på någon av mina utmaningar eller utmanar sig själv på ett annat sätt blir jag bara superglad, vi gör det tillsammans. Kommentera så är vi alla stöd för varandra!
 
- Ta lite extra mat. Med det här menar jag att jag först ska äta en normalportion och någon gång när jag inte känner mig riktigt tillfredsställd ska jag fylla på. Det behöver inte handla om mycket, bara så att man tar det där steget!
 
- Äta godis som ett mellanmål. Jag tänkte förut att man inte behövde äta godis för att man ska bli frisk. Givetvis är det inte godis som är nyckeln, inte alls men det går inte att vara rädd för det. Det är friskt att kunna äta godis ibland utan ångest. Så det ska jag klara!
 
- Skippa ett av mina tillåtna träningspass i veckan. Jag får lov att träna 3 gånger varje vecka, men skulle jag av någon anledning inte genomföra de tre passen skulle ångesten skölja över mig och jag skulle kompensera med maten. Men är det ett friskt beteende? Inte alls, så det ska jag komma ifrån. 
 
- Byta bröd! Är så trött på att äta samma bröd varje dag, äter cirka 5 mackor om dagen så det blir lite tröttsamt. Ska nog använda mig utav det tipset som Hanna bloggade om, det som hon fick av vår fina vän Sara. 
 
Det här får räcka så länge! 
 
Vill du utmana mig med något? Eftersom jag ändå ska bli frisk är jag villig att utmana rätt mycket nu, så nu har du chansen att utmana mig. Kommentera något du vill att jag testar på att göra eller äta så ska jag försöka fixa det, samt blogga om det. 
 
/Tove

Frågor om magproblem

Får många med ätstörningar problem med magen ?? Hur löses det ? Kan en person med ätstörning vara tvungen att genomföra gastroskopi( svälja en slang för att kolla magen ). Går en utredning nu för en ätstörning . Och jag har jättemassor problem med min mage och jag undrar om någon av er vet hur man botar dehär och måste man genomgå någon läskig undersökning för att undersöka magen ??

Svar: Har skrivit ett inlägg om magproblem häääär. Jag tror inte du behöver göra gastroskopi, magproblem är jättevanligt när man går igenom en ätstörning. Det kommer bli bättre. Kram!
 
Lider ni mycket av ont i magen? Jag själv äter inte regelbundet och endast ett riktigt mål mat om dagen, jag har ständigt svullen mage och ont i den precis varje dag. Tror ni att det är pga ätstörningen?
 
Svar: Jag har inte ont i magen längre utan endast när jag äter något med laktos i och också när jag äter för mycket av mjölkprotein. Men det är för att jag har en känslig mage, min syster är likadan. Jag vågar inte lova att du har magproblem pågrund av ätstörningen, men med allra största möjlighet är det pågrund av det. Endast ett riktigt mål om dagen är alldeles alldeles för lite, har skrivit varför man får magproblem när man har en ätstörning HÄÄÄÄR. 
 
KRAM /Sandra
 
 

Det blir bättre

Återigen en bra helg. Jag bara dras in mer och mer mot det normala livet. Jag vågar ta chanser, jag vågar vara spontan, jag vågar delta. Det bästa är att jag vill och orkar det också. Jag får kommentarer hela tiden om att jag ser och är så mycket gladare nuförtiden. Och när folk frågar hur jag mår, kan jag säga att jag mår BRA och nu också mena det. Om jag svarar nej är det för att jag har ont i halsen eller liknande. Klart finns det dagar där allt känns riktigt förjäkligt, men de kommer mer sällan. 
 
Nuförtiden kan jag säga att någonting var gott, tacka för maten, och fråga om vi inte kan äta snart för jag är döhungrig. Nuförtiden kan jag ställa mig framför spegeln och inte gråta över vad jag ser. Nuförtiden kan jag faktiskt acceptera att jag knappt har något thigh gap längre. Jag kan acceptera att jag inte kan ha dem där jeansen längre. För det är okej, jag är inte bättre för att jag är smalare. Jag kanske får ett stort thigh gap och kommer i size xx, men vad vinner jag på det? Jag förlorar bara ett liv. Ett liv som kan bli hur kul som helst. Slösa inte bort det på något så hemskt och meningslöst som en ätstörning. Lé, skratta och var dig själv det är det finaste vi människor har. Ge inte upp, det blir bättre.
 
Lite pepp sådär på morgonkvisten. /Sandra
 
 

Torsk på tuben

Vad duktig du är! Föresten! Jag såg dig på tv!! Blev jätteglad!!! :D

Vart var du med på tv? Och hur kunde du vara med? :)

Vilken tv? :-D


Svar: Haha aw vad roligt att någon har sätt det! Tidigt i somras så var jag statist för ett program som heter Torsk på tubenTv3, tror jag skrev om det då. Det var iallafall jättekul att vara med och få se hur en inspelning går till samt träffa lite svenne-kändisar. Hela programmet hittar ni på Tv3play, första avsnittet.

/Sandra

Att vara inlagd på BUP

"Det vore intressant om du kunde berätta hur det är att vara inlagd på BUP-akuten. Hur ser dagarna ut, vad är det för personal, vilka typer av patienter. Vad är bra/dåligt mm. Kram till dig och kämpa på!!"
 
I Stockholm finns det tre olika enheter för BUPs slutensvård, BUP-akuten, BUP enhet Syd och BUP enhet Nord.
 
BUP-akuten är dit man kommer först när det blir kris. Det är dit man blir körd av polisen eller ens föräldrar (beroende på hur läget ser ut). BUP-akuten är öppen dygnet runt alla dagar i veckan och man kan även ringa dit (vilket man alltid gör innan man kommer). Där finns två kala sovrum med sjuksängar, ett tv-rum/kök/matsal, väntrum, korridor, reception, toalett, kontor, undersökningsrum och samtalsrum. När man kommer dit får man sitta i väntrummet tills en doktor och sjuksköterska/skötare kan ta emot en i ett samtalsrum (det kan ta allt mellan fem minuter och tre timmar beroende på hur många andra som är före). Sedan görs ett bedömningssamtal som kan få tre olika följder 1. man åker hem (det vanligaste), 2. man blir inskriven över natten på BUP-akuten 3. man slussas direkt till avdelningen (om läget är lite lugnare men man ändå behöver skydd).
BUP-akuten är för mig helvetet på jorden. Personalen är verkligen inte bra någonstans, har man ångest sitter de typ och tittar på medan ens föräldrar får springa runt efter en. Blir man inskriven där blir man kroppsvisiterad och alla ens saker låses in, man får inte ha laddare, hörlurar, datorsladd eller något som skulle kunna vara vasst. 
Inget kul ställe med andra ord.
Som mest har jag sovit tre nätter i sträck på BUP-akuten.
 
Sedan har vi BUP-nord och BUP-syd vilket är två i princip identiska avdelningar som ligger ovanpå varandra i ett hus bakom BUP-akuten. Enda skillnaden är att de som bor norr om stan skrivs in på Nord och de som bor söder om stan på Syd (ifall inte ena avdelningen är full och andra inte är det).
Ens dagar ser väldigt olika ut. På BUP behandlas man inte på samma sätt som på Scä utan man mer förvaras tills man är tillräckligt stabil för att inte skada sig själv allvarligt. Patienterna är väldigt mycket mer varierande än på Scä's familjevårdsavdelning där alla när jag var inskriven var tjejer 12-17 år (plus en kille i slutet). Man kommer varandra mycket närmare där eftersom alla är inskrivna så länge. Här är det vanligast att man är i några dagar bara medan vissa varit inskrivna i månader. Personalen på Syd är väldigt bra tycker jag men det handlar mest om ens egen inställning. Vill man inte ha hjälp får man inte heller någon hjälp. Jag upplever att folk är mer trotsiga och sura här och inte alls lika motiverade till förändring som på Scä där (nästan) alla verkligen kämpade trots att det var så otroligt svårt. 
Det bästa med att vara på BUP tycker jag är att de inte blir arga när man har ångest. På Scä stod de typ i dörröppningen och gastade om att man skulle skärpa sig och sluta skrika medan de här tycker att det är bra ifall man släpper ut ångesten så länge man inte gör sig själv eller andra illa. De är mycket mer måna om att hitta personliga lösningar och finns verkligen vid varenda ångestattack och mellan också för den delen. Vill man prata har de alltid tid. 
 
Största nackdelen är att maten är svår här då de inte alls förstår sig på anorexi. Jag har suttit och skrapat av all panering från fisken samt lämnat all sås och de har ändå berömt mig för hur duktig jag var. Men för min del så handlar maten ändå bara om att jag måste bestämma mig. Visst kan de tvångssonda mig tillslut men det handlar ändå om mitt val, att äta eller att inte äta. 
 
Här kommer en (extremt till och med för att vara mig) suddig bild på mitt schema den här veckan, läkarsamtalen är dock inte inskrivna. 
 
 
Det är konstigt nog mycket mindre skrik och spring här än det var på Scä, men det varierar nog också väldigt mycket beroende på vad det är på patienter. På Scä var vi ju ett gäng som fick panikångest dagligen medan det här för tillfället är folk som använder andra medel.
Tävlingen finns dock här på samma sätt som på Scä, vilket är största anledningen till att inte bli inlagd. 
 
En annan stor skillnad är att på Scä's familjevårdsavdelning så ligger väldigt mycket fokus på att föräldrarna ska vara med hela tiden. Det är ju visserligen bra eftersom det är dem som måste hjälpa till hemma. Men det blir väldigt påfrestande för alla parter och relationen kan bli väldigt knackig. Här är det vanligt att föräldrarna inte är med alls, men då är det folk som har lite andra problem. Många som blir inlagda på BUP blir det för att de inte har någon annanstans att ta vägen. Så vad för slags patientklientel det är varierar så otroligt mycket mer än från Scä där majoriteten var välbärgade tonårstjejer. 
 
Det är bara att fråga om ni undrar något mer! 
 
/Hanna

Om Hannas portioner på BUP och när blir man inlagd

"Äter du allt som är på bilderna, alltså är de anpassade efter dig eller är det en standard portion som alla får?"
 
Den här avdelningen inte alls är som Scä där allt cirkulerar runt måltiderna, alla äter efter strikta matscheman och personalen har järnkoll. Utan de flesta som är inlagda här har ingen ätstörning alls och därför får de äta vad de vill. Nästan ingen äter mellis och folk jublar när det står hamburgare på menyn, så det är en ganska stor skillnad från Scä. 
Men eftersom jag egentligen skulle läggas in på Scä eftersom jag var i akut behov av behandling för min anorexi men detta inte var möjligt då de inte kunde garantera min säkerhet så flyttades hela Scä-behandlingen hit. Mina föräldrar lägger alltså upp mina portioner och de är de som visas på bilderna (huruvida jag äter upp eller inte är en annan fråga). De är alltså normalportioner så som de skulle sett ut på Scä.
 
 
Dagens lunch: wallenbergare, potatismos, lingonsylt och ~grönsaker~. Upplagt av pappa enligt Scä's model för en normalportion.
 
"Hur sjuk skall man vara för att bli inskriven på en avdelning ?? Är det då man är underviktig eller då man vägrar att äta ??"
 
Oj, det varierar jättemycket. Till att börja med vill jag bara trycka på det faktum att man inte är sjukast bara för att man är inlagd. Man kan aldrig vara sjukast och definitionen av sjuk är olika för alla individer. 
Jag har blivit inlagd två gånger samt sovit en hel del nätter utöver det på BUP-akuten. Första gången var på Scä och där lades jag in för att jag hade gått hos Scä's mobila team i nästan ett år men jag blev bara sjukare och sjukare psykiskt. Jag var rätt underviktig också men inte alls sådär extremt. Många missuppfattar och tror att man måste ha bmi xx för att bli inlagd men så är det inte alls. Det är sällan man läggs in bara för att man är väldigt smal utan är det fara för ens liv så hamnar man på sjukhus (SÖS i Stockholm) och blir sondad. Att man sen blir inskriven på en avdelning beror i sådant fall på att det inte funkar med maten hemma och att om man åker hem så kommer man bara att gå ned allt igen. 
Den här gången blev jag inlagd främst för att jag skadat mig själv allvarligt (i någon form av självmordsförsök) samt att jag gått ned mycket i vikt under sommaren och helt slutade äta på slutet.
 
Men det finns många anledningar till att man blir inlagd, i nästan alla fall beror det på att som det är i stunden fungerar det inte hemma. Man behöver, skydd, personal och fyrkantighet för att komma bort från det destruktiva. Är man mindrerårig är man oftast hemma längre ju mer ens föräldrar orkar men det finns inga övermänniskor och att bli inlagd kan vara ett break för dem också.
 
Samtidigt som det finns en miljon nackdelar med att vara inlagd. Man blir otroligt triggad av varandra och dessutom förlorar man kontakten med sitt liv utanför vilket kan bidra till meningslösheten. Att befinna sig i en  miljö där allt cirkulerar kring sjukdom gör ofta att man lätt dras nedåt istället för att börja jobba framåt. Det blir liksom normalt att vara sjuk för alla är sjuka och då kan man ju lika gärna se till att bli sjukast (och hela karusellen igång igen). Så att bli inlagd ska vara en sista lösning men om inget annat funkar är det så ovärt att vägra tills man får lpt (tvångsvård) för då är man plötsligt ingen människa längre. 
 
 
Edit: Detta är ett utkast (har ett till på lager om hur det är att vara inlagd här). HURSOM måste jag bara tilläga att HÅKAN ÄR SÅ JÄVLA SINNESSJUKTMEGAOTROLIGTJÄTTEJÄTTEBRA och att jag för en period som sträckte sig över 15 sekunder blev helt fri från ångest. Men nog om det nu, det kommer ett inlägg med massa bilder och text så fort jag fått odrning på mitt liv (haha skoja). 
Godnatt ni som läser det här nu och godmorgon tilll resten! Det här kommer bli en bra dag!!
 
Håkanglädjekramar
 
/Hanna