-

Valborg

Maten är helvetisk svår just nu. Jag har en hel del andra problem men nu är det anorexin och anorexin enbart som ställer till det. Så fruktansvärt frustrerande för tvångstankarna knuffar mig ständigt mot kanten och dess kraft är så stark att jag inte orkar kämpa emot. Fast tillsammans med min psykolog här gör jag det ändå, jag måste bara hitta nya vägar för det här funkar inte. Tills vidare smälter zyprexa velotab på min tunga och jag lyssnar på kents nya album. Hoppas ni har en bättre valborg än jag<3

/Hanna

Om hur det är att bo på behandlingshem del 2

1) Rawbites som är ganska dyrt, betalar du det själv eller köps det in enbart för dig? 
Svar: Det är magelungen som betalar mina raw bites. De köper all mat på mitt matschema. Trots att Raw Bites är dyra så tror jag ändå att mina matkostnader är mindre än snittungdomens här. Dock är det ingen annan som får Raw Bites pga det är dyrt men de andra ungdomarna är nöjda bara de får godis på helgerna och saft till maten haha.

2) Får ni någonsin "komma ut", till affärer eller liknande, eller är ni ganska "låsta" till området magelungen ligger i?
Svar: Ja det får vi! En av de bästa skillnaderna mellan sjukhus och behandlingshem. Man är inte inlåst och om man inte har någon annan överenskommelse med sitt team så får man röra sig ganska fritt. Jag får inte åka någonstans eller gå på promenad själv om det inte är planerat i förväg eftersom anorexin tar överhand då. Men jag är nöjd bara jag får följa med och handla mat haha. 
Magelungen står för busskort.
 
3) Hur många inlagda är det på ett ungefär? Liksom 10 eller 50 haha? 
Svar: För tillfället är vi 13 ungdomar som är inskrivna. 4 i vita huset och 9 i gula huset (där jag bor)

4) Träffar du din familj ofta? 
Svar: Ett par gånger i veckan, ibland i samband med möten eller att de skjutsar mig någonstans men jag brukar se till att komma hem någon timme lite knappt en gång i veckan. Jag har turen att ha min familj ganska nära, bara 25min bort med bil (typ en timme med buss pga omständigt) så vi kan träffas relativt spontant (spontant enligt mig är med bara ett par dagars framförhållning haha). De är tre tjejer här som kommer från Umeå så de måste flyga hem och kan då bara vara hemma någon eller ett par helger i månaden. 
 
En fråga bara, hur är din relation till de andra ungdomarna som bor på Magelungen? 

Man kan likna det med att bo i en stor, dysfunktionell familj med tolv syskon och tjugo föräldrar. Ungefär så vrickat som det låter är det haha. Jag har lite olika relation till olika ungdomar. Jag tror jag är en person som är ganska lätt at bli vän med eftersom jag är tolerant och lugn (så länge jag inte har ångest/ska äta) och därmed pratar jag med nästan alla i huset. Mitt språk påverkas enormt av att bo här haha, jag har aldrig svurit och pekat finger i hela mitt liv så mycket som jag gör nu. När jag var hos min släkt över påsk blev de helt förskräckta över mitt språk haha. 
Ibland blir jag fruktansvärt irriterad på vissa, eller alla, personer. Typ när de är helt hypade och jag är astrött eller när de kommenterar min mat (typ att personalen glömt mjölk). Och när de diskuterar vikt och ätande blir jag väldigt triggad fast jag rent intellektuellt vet att jag inte ska ta åt mig.
 
Sammantaget kan det vara hur underbart och fruktansvärt som helst att leva med tolv syskon som alla har sina diagnoser och problem. Dock skulle jag inte tveka en sekund på att byta ut dem mot mina riktiga syskon om jag kunde. Jag önskar faktiskt ganska ofta att de bodde här med mig, det skulle äga fett mycket.
 
/Hanna

Currykyckling



Ris, kyckling och currysås. Jag mår inte bra, förlåt.

/Hanna

Köttgryta och ris



Igår var det fullkornsris och köttgryta till middag. Tror det var nötkött men är inte hundra och såsen liknade den i renskavsgryta fast baserad på iMat.

Idag har jag haft syslöjd och det är ganska tråkigt haha. Gillar de teoretiska ännena mer än de praktiska. 

Ikväll ska jag åka hem en sväng och följa med magli (ännu en förkortning för magelungen haha) och fika. 

Annars händer inte mycket.

/Hanna

Om hur det är att bo på behandlingshem

Hej Hanna :) 
Hoppas det är ok att jag ställer några frågor, jag har själv bott på behandlingshem så är lite nyfiken på hur det ser ut hos er :) 
 
 
 
Nu har du ju hunnit bo ett tag på Magelungen, trivs du bra där och känner dig hemma?
 
Jag trivs väldig bra på Magelungen faktiskt. Mycket bättre än på psyk, äs-kliniken eller hemma. Jag är fortfarande inte helt avvand vid BUP- och SCÄ-reglerna (tex tvekar jag alltid innan jag går ut på gräsmattan för att jag är så van vid att sånt inte är tillåtet, det låter sjukt men man blir helt hospitaliserad). Jag gillar verkligen huset, läget (precis vid sjön) och mitt rum. Jag gillar nästan alla ungdomar på ett eller annat sätt och känner mig relativt avslappnad (kan gå utan smink och i fula kläder utan problem).
 
Vissa i personalen är helt hjärndöda men det finns några som är ruskigt bra och en hel del på gråskalan däremellan. På BUP och SCÄ var personalen verkligen bara personal, här är det som att man har 20 föräldrar haha. Fast ändå inte då de har mycket bredare perspektiv och inte är lika känslomässigt kopplade till en som riktiga föräldrar, vilket både är bra och dåligt. Bra eftersom de kan hjälpa en bättre och kanske inte blir lika arga men dåligt för att man inte får samma omsorg (t.ex. när man är sjuk) som man får av en förälder.
 
 
Hur fungerar er skola? Går ni alla i samma klass oavsett årskurs och sen jobbar i individuell? Har ni flera lärare eller bara en?

Det finns tre olika skolalternativ när man bor på Magelungen Farsta. 
 
1. Gå i den skola som är närmas kopplad till behandlingshemmet där man enbart jobbar med att gå ut nian (många ligger flera år efter i skolan). Det är den skolan jag går i. På förmiddagarna är det skola i huset och på eftermiddagarna åker vi upp till våran lilla skollokal där man sitter två och två i små studierum och jobba enskilt. Det är inga lektioner men man kan alltid få hjälp om man behöver eftersom det är två lärare på ca 5 elever (det är väldigt sällan alla som är inskrivna följer med till skolan).
 
2. Magelungens gymnasium. Där kan man gå en samhällslinje som är högskoleförberedande och de lärarna har kontakt med lärarna i den skola jag går i men de har helt egna lokaler som ligger på söder. Det gymnasiet tror jag är som ett pyttelitet vanligt gymnasium med lektioner och så, fast man får jobba i en långsammare takt och hitta alternativa vägar då det blir svårt.
 
3. Extern skola. Man bor då på Magelungen och går i en skola som inte alls är kopplad till beh-hemmet. Idag är det en som gör det, i höst två med mig.
 
 
 
Hur ser en dag ut för dig på Magelungen?
 
En vanlig vardag:
 
9.00 Väckning. På fredagar har jag terapi.
9.15 Frukost (typ bara jag som äter frukost eftersom jag är den enda med matschema)
9.30 Skolan börjar i matsalen
10.45 Fika. Plötsligt dyker en massa människor man inte sett skymten av upp och det blir ofta ganska fin stämning kring kaffe och knäckebröd. Jag äter mitt fm-mellis som är Raw Bite och juice.
11.00 Forsatt skola. På tisdagar har jag terapi.
12.00 Lunch som kock-Krister lagat! 
13.00 Skola i skolokalen. 
14.00 Razzt. Vi spelar alltid, alltid kort och det är väldigt kul eftersom det blir så hetsk stämning haha. Jag har aldrig upplevt seriösare partier vänd-tia.
15.00 Spegling i skolan då man betygsätter dagen och berättar lite om hur det varit. Folk sätter i allmänhet ganska höga betyg. Efter speglingen slutar vi och går en kilometer tillbaka till mu.
15.15 Jag äter em-mellis med personal 
15.30 Fritid. Tisdagar har jag Scä och torsdagar familjesamtal. Annars brukar jag hänga med Angelica, spela kort eller kolla på tv. Jag försöker att inte vara så mycket själv på mitt rum, speciellt inte efter att jag ätit nyligen. Personalen har överlämning mellan 15.30-16.00 och sedan går kväll- och nattskiftet på. 
17.00 Middag som ungdomarna lagar.
19.00/20.00 Kvällsaktivitet. På måndagar åker vi och fikar, på torsdagar är det träning som jag inte är med på (hemmaspa ibland och då är jag med!), onsdagar skapande (är alltid med) och torsdagar städning som veckopeng när man fått rumet godkänt. 
 
På helger har vi inga riktiga rutiner förutom att mitt matschema styr lunch och middag (fast det brukar bara vara jag och personal vaken till lunchen på helgerna haha). På kvällarna kanske vi hyr film eller åker på bio. Söndag kl 20.00 är det alltid film med fika (som jag brukar baka) till de som vill. Idag blev det banankaka och glass till Sweeney Todd.
 
 
Får du vara med och laga mat ofta och tycker du det är roligt eller mest svårt?
 
Som alla andra ungdomar lagar jag mat en middag i veckan. Jag tycker att det är roligt men får ofta väldigt svårt att äta maten jag lagat eftersom jag varit i närheten av den så länge att jag hunnit tänka massa knäppa tankar. Det är ett problem det där, dels för att jag inte kan smaka av, men främst att det blir så svårt att äta efteråt. Vet inte om jag är mogen för att laga mat än och om det är bra för mig men här gäller reglerna alla för annars blir folk så arga. Och någonstans måste man väl sluta undvika saker som är svåra.
 
Fortsätt fråga om ni undrar något mer om hur det är att bo på behandlingshem!

Det är så himla fina solnedgångar varje dag nu när det är klart väder.
 
/Hanna

Bra helg


Laxsallad på Rökeriet nere i hamnen. Åt sedan glass på hamntrappan i solen.


Chillar i solen med världens finaste Clara





Jag och Clara levererade i köket, som vanligt, mästerkockarna nummer 1. Tillsammans med hennes föräldrar lagade vi rotfrukter i ugn, grillspett, halloumi, grillade majskolvar, världens godaste sallad och lite olika såser.

Trots att vi var mätta från middagen serverades det en stund senare efterrätt. Också väldigt god!

Det var min lördag i bilder och lite text. I fredags firade jag en från min gamla klass som fyllt år. Kvällen bjöd på mycket skratt och massor av god mat. Idag har jag tagit vara på solen och varit ute större delen av dagen! 

/Tove


Ptsd och paniksyndrom

Klargörande: Jag har uttryckt mig felaktigt om PTSD i flera inlägg då jag snarare syftat på paniksyndrom. Förklaringen är att jag får panikattacker kopplade till mobbingen jag upplevt och därmed är ptsd för mig ihopkopplat med panikattacker. 

Hoppas ingen tar illa upp och att alla är nöjda och glada med hur jag väljer mina ord i fortsättningen. Försöker göra rätt så ofta jag kan men har misslyckats på den här punkten och det ber jag om ursäkt för. Fred ut.

/Hanna

Köttfärssås och teater



Igår åt vi spagetti och köttfärssås till lunch tillsammans med sallad och mjölk i mitt fall. Jag var också på genrep på teatern och idag är det föreställning! Kent fortsätter att släppa låtar då jag borde sova och som vanligt minimeras mina timmar sömn. Men det gör inget för kent är det bästa i mitt liv.

Ang PTSD kommer det ett klargörande inlägg om det när jag är klar med teatern. Nu ska jag traggla igenom pjäsen i huvudet sjuhundra gånger, äta resterande mål mat och dö av nervositet.

Hoppas ni får en fin lördag.

/Hanna

Den värsta ångesten

Jag har ju en förkärlek till att pratar om saker utifrån mitt personliga perspektiv och på ett sätt som kanske inte är det vanliga. Därför varnar jag er än en gång för att vad jag nu kommer skriva om ångest kanske inte stämmer in på någon annan än mig. Kommentera gärna om det trots allt gör det.


Jag har legat ihopkrupen i fosterställning där på golvet så många gånger. Jag har skakat, slagits, svettats, mått illa, frusit och maniskt mumlat saker som att "jag ska dö" eller "jag ska bli smal". Personalen som sitter med mig håller i och väntar säger ”Det går över, tänk på andningen bara. Du har varit igenom det här många gånger förut det är som värst nu du är på toppen av ångesten sedan blir det bättre”. Genom ångestmolnet har jag lyssnat och försökt tänka så. Jag vill ju bli frisk och jag har någon som berättar för mig hur man gör för att bli frisk så då gör jag som den personen säger.

”Ångest är hemskt men det går alltid över”.

Jag vet inte hur många hundra gånger jag hört de orden de senaste åren. Jag har lyssnat, försökt att ta in och agera därefter. Men nu räcker det. Nu säger jag stopp, för det där stämmer inte.

Va, hur menar hon nu? Jo det som personalen syftar på är ångestattackerna då jag agerar ut min ångest. Då jag kastar mig runt och gnyr och skriker och gråter. De attackerna går alltid, alltid över. Men attackerna är inte det värsta tillståndet jag är i i min vardag. Nej, det allra värsta är den konstanta ångesten. Den där ångesten som gräver sig så djupt in i bröstkorgen att man knappt får luft och blicken ser lite suddigt men man håller sig ändå kvar i behärskat tillstånd.

Jag har inga belägg för det här utöver mina egna erfarenheter men jag tror att vårdpersonal och psykologer har fastnat i vad PTSD är. En psykisk sjukdom som för de flesta innebär att man kan få sådana fruktansvärda attacker att det känns som att man ska dö av ångest och man kan verkligen inte kontrollera sig oavsett vilken situation man är i.

Men ätstörningar är inte PTSD. Visst kan man ha PTSD och en ätstörning men det är ändå två olika ångestar. I alla fall är det så för mig. Jag mår inte sämst när jag har en ångestattack. Jag mår fruktansvärt dåligt, annars skulle jag inte skrika och fara runt, men då är jag så mitt uppe i hyperventilerande och rörelse att bröstet lättar och tankarna bara blir ytliga.

Därför tycker jag att det är så himla fel när personal säger att ångesten går över, för det gör den inte. Min ångest går aldrig över. Attackerna går över, men det är innan och efter som det är som värst. Då anorexin skriker i mitt huvud och bröstet är tungt, tungt, tungt men jag fortfarande klarar av att hålla ihop mig.

 

Fan vad deprimerande, vad är det du skriver Hanna? Menar du att det inte är någon mening att stå ut i ångesten för att den ändå aldrig går över? Nix, helt tvärtom. Ångesten går inte över kortsiktigt och jag tycker att det är fel av personalen att påstå det (fast de vet ju inte bättre). Men jag kommer inte att ha såhär mycket ångest resten av mitt liv. För nu kan jag hålla ångesten i schack i relativt långa perioder utan att agera totalt destruktivt och det är det som gör att jag tillslut kommer att få mindre ångest. För så länge man svälter, spyr, tränar eller skär sig så fort ångesten ökar så blir den värre för varje gång. När man inte gör det stannar ångesten av. Den blir inte bättre, men den blir inte heller värre. Långsamt, dag för dag, kan man ta sig fram genom livet. Börja med saker som man gjort innan man blev sjuk, komma tillbaka till skolan och dansen. Gå på bio med kompisar och följa med till landstället. Folk ser inte hur man lider för att ångestattackerna är färre men jag vet hur mycket du lider. Jag vet hur mycket jag lider varje dag och sekund. Men jag vet också att det är enda sättet att bli frisk och jag vet att det kommer att vara värt det.

Så föräldrar och personal, nästa gång ni säger att ångesten går över så tänk er för. Ångesten går inte över, jag får bara tillbaka kontrollen och kan hålla min ångest i en liten osynlig låda i bröstet. En låda med sylvassa kanter som skär in i min hud. Jag kan släppa ut den om jag vill men det vill jag inte för då kan jag inte göra annat än att springa omkring och slå sönder glas och det ger mig inget alls.

Glöm mig inte bara för att jag inte syns. Ångestattackerna är inte värst, det är all tid emellan. Jag klarar att stå ut om du, som vuxen, stannar vid min sida.


 
 

 

/Hanna

I'm so clever

“I am so clever that sometimes I don't understand a single word of what I am saying.”  -Oscar Wilde
 

Tänkte skriva ett inlägg men hann ta min medicin innan så nu är huvudet alldeles för trögt. Väntar in kent-låten och ignorerar uteblivna timmar sömn. Young, wild and crazy där jag ligger nedbäddad med glasögon under kedjetäcket haha. Tills vidare får ni ett av mina favoritcitat.
 
/Hanna

Hur ett snöre kan hjälpa mot skev kroppsuppfattning

För många innebär ätstörningen en sned kroppsbild, alltså att man ser sin kropp som mycket tjockare än vad den egentligen är. Jag brottas mycket med sådana problem eftersom jag verkligen inte kan förstå hur folk kan tycka att den groteskt tjocka flickan i spegeln är smal (och det betyder inte att jag tycker att människor som är tjocka är groteska utan självklart gäller denna regel bara mig själv, det är ju så ätstörningen jobbar). 
Det är ofta ganska svårt att komma runt problemet med skev kroppsuppfattning eftersom det är otroligt svårt att tro på något annat än det ens ögon faktiskt säger trots att man i teorin förstår att man inte kan vara tjock för ingen annan som väger så mycket som man själv är det. 
 
För ett par veckor sedan fick jag med mig ett tips från Scä som kan hjälpa en lite när tankarna har snurrat till sig sådär totalt och fruktansvärt och det känns som om man sväller för varje timme som går. Det går ut på att man tar ett snöre och med en öggla uppskattar hur stor ens midja, arm eller lår är. Sedan mäter man med snöret (obs absolut inget måttband). Jag blir lika chockad varje gång. Det är helt sinnessjukt galet - hur kan jag se mig själv som så otroligt mycket större än konkreta bevis visar att det faktiskt är?
 
För mig blir det ett bra uppvaknande. Anorexin kan liksom inte tala sig förbi det där snöret som på svart och vitt visar hur fel man har. 
 
Jag vet inte om det funkar för er men det kan vara värt ett försök i alla fall!
 
/Hanna

Lunch


Dagens skollunch blev färsk lax i ugn, ekologiskt ris med ajvar och gräslök. Till det keso, sallad, gurka, broccoli och ärtor. 

/Tove

q/a

Kommer sandra slängain ett blogg inlägg snart?
Svar: Ingen aning, det visar sig! Hon har fullt upp med sitt riktiga liv just nu tror jag men hon kanske kikar in här någon gång igen.
 
Hej! Jag har en fråga, ligger ni alla tre idag på en "normalvikt"? 
Svar: Yes det gör vi.
 
Har Sanna en blogg? :)
Svar: Nej, inte vad jag vet.
 
 
Vad är det som gör att du tror att Capio skulle passa dig bättre?
 
Svar: Dels det faktum att jag gått så länge på Scä att jag tror jag skulle gynnas av en förändring. Men också att Capio jobbar på i ett annat tempo som jag känner att jag skulle klara av. Men Scä är också bra och nu har jag en bra behandlare så då är det bara dumt att släppa allt. Oavsett hos vilken klinik man går till är det ju en själv som måste göra jobbet. 
 
alltså fiskgrytan såg så god ut! kan du ge recept?! hemma äter vi typ baaara vit fisk i ugnen.. bläää 
Svar: Det var magelungens kock som gjort den fiskgrytan och han kör helt från eget huvud så jag har ingen aning om recept hehe.
 

 
 
Falun? Är du därifrån? :) bor själv där!
Svar: Nix jag bor i Stockholm (mitt hem är i Tyresö och nu bor jag på behadlingshem i Farsta) men varje år åker min riktiga skola (kunskapsskolan) upp till Falun för de praktiska ämnena så det var de resorna jag pratade om med min lillasyster som också går på den skolan.
 
 
Ja det skulle vara kul! Äter du fortfarande för att gå upp i vikt, eller står du still? :)
Svar: Jag äter för att stå stil i vikt. Eller inte helt, jag måste fortfarande öka litegrann men det krävs inte längre 0,5-1kg i veckan utan jag går två steg fram och ett steg bak, bara jag i slutändan kommer upp lite till speciellt i takt med att jag blir äldre.
 

ja hur gör du med skolan? du har säkert skrivit det någonstans men har inte läst bloggen på länge. går du i skolan-skolan eller på magelungen? ligger fokus just nu på att klara alla ämnen eller lyckas du på något sätt hålla betygen uppe?
Svar: Jag går i skolan på Magelungen men gör uppgifter från min riktiga skola och det är de som kommer sätta betygen samt så är det där jag kommer gå ut nian med skolavslutning och bal. Just nu är jag inskriven i magelungens skola men de kommer att skriva över mig till ks sista dagen så att alla formaliteter blir rätt.
Trots två års sjukskrivning (vt 7:an-ht 9:an) så har jag bra betyg. Hittills har jag A i ca tretton ämnen och resten håller jag på att jobba med. Har oförskämt lätt i skolan och har alltid haft så jämför er inte med mig.
 
/Hanna
 
 
 

Bra dag

Idag har varit en bra dag. Vaknade pigg och åkte till skolan efter ett svinbra påsklov. 

Har haft svenska nationella idag, höll mitt tal med temat olika världar. Har haft idrott utomhus i solen. Ätit tre portioner mat till lunch, matkoma-deluxe haha. Fick tillbaka mitt samhällsprov och blev riktigt nöjd. Skrattat massor. Planerat en eventuell resa till Gotland i sommar med ett gäng tjejer. Bra dag helt enkelt. 

Sitter nu på bussen med en bra känsla i hela kroppen. Sommar nu nästan och om 52 dagar drar jag till Florida! 

/Tove

Fearfood och tack

Åh mina fina edsoldiers, tack tack tack för alla kommentarer till förra inlägget, de hjälper mig enormt. Herregud vilken jäkla sjukdom vi har halkat in i och shit vad svårt det är att bli frisk. Men jag vet att om vi bara står ut och fortsätter att göra det vi vet är det rätta så kommer saker och ting så småningom att börja lösa upp sig. Det känns omöjligt men jag har sett så många vända mot alla odds att jag vet att det går. Det är inte till så mycket tröst när man står ensam och rädd i allt det där svarta men kanske kan det hjälpa en att stå ut lite, lite till.

Igår åt jag fearfood deluxe, nämligen kött (lamm), rödvinssås och potatisgratäng. Jag åt upp allt och det kändes inte bra, men det gick ändå. Någon gång kommer jag också kunna njuta av potatisgratäng men nu gäller det bara att jag får i mig den varje gång så att jag inte hamnar i ett dumt mönster där jag bara blir mer och mer rädd för maträtten. 




Nu sitter på tåget tillbaka till sthlm och Magelungen. Imorgon börjar skolan igen och jag ska väl börja med den där jäkla slöjduppgiften som är en av få grejer jag har kvar innan jag har fullständiga betyg i alla ämnen. 

Om hur jävligt, men värt det är att bli frisk

Om du väldigt lätt blir triggad så läs inte det här inlägget. Jag vet inte om det är rätt eller fel att skriva det här men jag känner att jag bara måste få ur mig det och att det här är mitt enda forum för det.

På sista tiden har folk mer och mer frekvent börjat säga till mig hur kul det är att jag mår bättre, hur bra jag kämpar och hur glad jag måste vara nu när jag t.ex. kan följa med min familj och åka skidor. När jag stod vid diskbänken och fixade mitt mellis sa mamma att det var skönt att jag inte har lika mycket ångest runt maten längre. 
Alla dessa ord har i två veckor fått mig att gråta dagligen och anorexins tankar har bara blivit starkare och starkare och planerna kring en kommande viktnedgång har exploderat de senaste dagarna.

Ledsen och desperat pratade jag med en behandlare från Magelungen i telefon igår. Jag sa att jag inte ville mer. Att jag är så ensam, så rädd. Och framför allt annat - jag har lika mycket ångest som när jag var som allra djupast ned i det destruktiva. För då, när jag följde anorexins ord till punkt och pricka, så hade jag alltid en vägvisare. Jag visste vart jag skulle och varför, och även om ensamheten i svält var total så var jag ensam tillsammans med mina pro-anavänner. Frågade någon hur jag mådde kunde jag svara ärligt.

Nu har jag rensat ut allt det där. Jag har inte en endaste vän kvar som jag pratar med som inte försöker ta sig ur det destruktiva. De vänner jag har som fortfarande är sjuka pratar jag inte om sjukdom med för jag vill inte trigga och inte bli triggad. Här på bloggen kan jag inte skriva något om hur jag mår.
Det skapar en enorm ensamhet tillsammans med att jag inte har det destruktiva att gripa tag i vilket gör att ångesten bara stegrar sig.

Ändå fortsätter jag. Jag fortsätter framåt, varje dag, varje minut, varje sekund. Mitt bröst tyngs konstant av ångest och jag faller ofta ihop i ångestattacker. Jag känner aldrig någonsin glädje. Allt jag gör gör jag för att det är det rätta och för att folk säger att det kommer att få mig at må bättre. Men jag känner inget annat än ångesten.

Hur orkar jag? Det gör jag inte, inte egentligen. Men efter två år inom öppen, sluten och mellanvård samt behandlingshem så har jag i alla fall lärt mig en sak och det är att det inte går att dö av ångest. 

När jag pratade med C på mu igår så påminde hon mig om en viktig sak, och det är att jag inte är frisk. Jag mår inte ett dugg bättre psykiskt än jag gjorde för flera bmihack sedan eller när jag precis blev inlagd på BUP. Jag har lika mycket ångest, är lika ledsen och lika ensam. Men jag väljer det konstruktiva framför det destruktiva. Jag är sjuk men om jag fortsätter såhär så kommer jag att bli frisk. Jag inser att det kommer ta längre tid än för någon annan jag följt de senaste åren, men det kommer att gå. Det här är den svåraste biten när man står i ett mellanland där man fortfarande mår lika dåligt som någonsin men inte kan tillåta sig att vara destruktiv för att man vet vad det leder till. 

Jag är svag. Jag mår dåligt. Jag har ångest. Men jag har inte gett upp hoppet och slutat kämpa än och kanske är det tillräckligt för att göra mig till en okej människa. 


Jag vill bli frisk, jag kommer att bli frisk. Det är tufft som fan och jag hoppas att ni som har det likadant som jag kan finna någon tröst i det här, för trots att vi är ensamma så är vi ensamma tillsammans. Sjukdomen ska få sota för allt den förstört för nu ska den ut, en gång för alla.




/Hanna

Skidor, Cosmo och mat



1. Just nu i bilen på väg till Åre. Jag, lillasyster och kusin är mycket matchande. Två ipads och två iphones så vi ska nog klara resan.
2. Världens finaste katt som sträcker ut sig på sängen där hemma. Får bilder på våra djur skickade till mig med jämna mellanrum och det är alltid mycket uppskattat.
3. Rester efter påsklunchen. Hemgravad lax, hovmästarsås, kokt potatis, sallad, broccoli och gröna ärtor.
4. Matlåda på tåget bestående av pasta, kyckling, grönsaker och dressing. Samt 2 dl medtagen juice till det.
5. Mina påskägg! Eftersom jag inte äter godis än så önskade jag te i mitt ägg och fick brunkullans rooibos blåbär vanilj och grönt vårte. Älskar brunkullans teér, så himla goda. Jag fick också lite pengar och ett paket strumpor eftersom mamma tycker att det är hemskt att jag har hål på alla mina haha. 

Nu väntar skidbacken och jag kommer äta ett extra mellis per skidpass i enlighet med Scä's ordination. Hoppas ni också får en bra dag!

/Hanna

Är jag tillräckligt sjuk?

"Alltså jag är inte diagnoserad med anorexi, utan ''bara'' en ätstörning. Jag har gått till bup länge, varit väldig underviktig länge och allt känns jätte svårt. Men jag jämför mig med dig/er och det känns som att jag inte är lika smala, eller duktiga som ni. Liksom, att jag behöver inte hjälp, jag har inte anorexi och det känns som jag strävar efter det och vill det.. men samtidigt känns det fel och jag vet inte vad jag ska göra. Det känns som jag alltid jämför mig med andra och att jag är mer värdelös för att andra är sjukare än mig, är det konstigt att jag vill vara sjukare?

Jag har skrivit inlägg om det här flera gånger tidigare men det var ett tag sedan nu och det är en väldigt viktig företeelse att prata om, därför ägnar jag ett helt inlägg till den här frågan."

 

När jag var tretton år och började på Scä började jag läsa ätstörningsbloggar. Jag kände en stor befrielse i att inte längre vara ensam och att få dela mitt egna mörker med andra som förstod och kände som jag. Men samtidigt väcktes en oro om att inte vara tillräcklig. Jag hade ju aldrig blivit inlagd, hade bara gått till Scä i några månader och hade aldrig sytt. Jag tog bara medicin två gånger om dagen och den var inte så stark. Herregud, jag läst ju allt folk gjorde på sina bloggar – de var så sjuka och jag så frisk att jag inte förtjänade att få hjälp än. Innan jag började läsa bloggar fanns inte ens tanken om att bli så smal att jag skulle hamna på sjukhus, nu var det det enda jag tänkte på.

Sedan dess har jag gjort många av de saker jag då drömde om att göra, men mådde jag bättre? Inte ett dugg. För en inläggning var inte nog och jag var svag som vek mig för hotet om sond. Ditt lilla äckliga kräk, du förtjänar inte att bli frisk för du har aldrig varit tillräckligt sjuk.

 

Det tar inte slut. Ätstörningen blir aldrig någonsin nöjd för det är alltid någon som varit värre och i slutändan när du förstår vad livet har att ge kommer du bara att ångra allt du gjorde i strävan efter att vara sjukast. Du kommer ångra månaderna på sjukhus då dina vänner skaffade pojk- och flickvänner, gick på fester och fikade på stan. Du kommer ångra ärren och de smärtsamma minnena.

Men det lyssnar inte sjukdomen på. Sjukdomen står bakom alla dessa tankar eftersom den vill ha kvar dig. Det man måste göra är att försöka skilja på verkligheten och sjukdomen. Säg att sjukdomen påstår att du kommer att vara nöjd och det kommer att kännas okej att du blir frisk när du fått din diagnos bytt från uns till anorexi. Ta ett steg tillbaka, är det här rimligt? Vad är det egentligen jag uppnår av att få en annan diagnos bara för att kunna bli av med den? Vad finns det för logik i det?

Ingen alls. Åh du förbannade sjukdom att du ska vara så listig och hela tiden trycka på de ömma punkterna. Rädslan för att bli glömd, att folk inte ska ge en uppmärksamhet. Men det hela blir bara till en destruktiv spiral för du kanske får den uppmärksamheten du vill ha dagen för din första inläggning. Folk skriver ”Åh stackare. Du klarar det här, kämpa!” och det är inget fel med det. Men det är 30 sekunders frist sedan vill sjukdomen ha mer. Och det omvända i det hela är att man blir glömd om man är sjuk och inte tvärtom. Försvinner man från skolan utesluts man automatiskt efter ett tag, är man tillräckligt frisk för att gå i skolan kommer man få små doser bekräftelse varje dag (vilket sjukdomen inte säger något om i sin predikan om varför du ska gå ned i vikt).

 

Det är inte lätt att tänka såhär när sjukdomen drar på med full ångest. Men om man står ut och fortsätter att fatta friska beslut så kommer sjukdomens röst så småningom att bli lägre vilket den aldrig blir om du följer med den.

I just ditt, du som skrev den här frågan, fall så vill jag bara trycka på det faktum att man inte är mindre sjuk för att man har ätstörningsdiagnos istället för anorexidiagnos. Jag har skrivit ett inlägg om det här som du kanske kan hitta lite stöd i.

 

/Hanna

Mjukglass


Efter en lång men rolig dag på jobbet mötte jag upp mamma och lillebror i kungsan för en glass. Mjukglass för mig denna gång!

/Tove

Svar på frågor om svackor

"Hej! Jag har mått bra kanske ett halvår snart och gick tidigare på dagvård som hjälpte mycket. För nån månad sen mådde jag så pass bra att jag tillät mig äta allt , lägga upp så mycket mat JAG ville ha, och äta en godispåse på helgerna m.m. 

För en vecka sen blev jag sjuk och kunde inte äta ordentligt, detta triggade igång ätstörningen och jag fick riktigt svårt dagen då jag skulle börja äta "normalt" igen. Vad ska man göra i sånna här situationer? Alltså ätstörningen kan säga åt mig att börjar jag äta som förut så kommer jag gå upp i vikt (=tjock). Känner någon av er igen er i det här? Jag har hjälpt mig själv och kommit ganska långt, men är tacksam för all hjälp jag kan få på traven! Och tror dessutom många kan känna igen sig! Kram"
 

Jag känner igen det där väldigt väl, både hos mig själv och hos andra.
 
När man är fysiskt sjuk och om man inte kan äta som man ska får inte hjärnan tllräckligt med energi vilket gör att den inte kan stå emot tankarna som kommer. Då är det viktigt att man är medveten om att det bara är sjukdomen som talar och att den gör det för att man ätit för lite, alltså har dess ord inget med verkligheten att göra. För börjar man äta som man ska igen och gör det är tag så kommer tankarna att bli mindre igen. 
 
Mitt tips till dig och alla andra som har det likadant är alltså att se på det ur ett logiskt perspektiv. När ångesten slår till så påminner man sig om att det är för att man ätit för lite och inte som ätstörningen säger att man ätit för mycket och kommer att bli tjock.
 
Kram och lycka till!
 
 
"Jag blev diagnoserad med anorexi för ca 1 år sedan och har gått upp till normalvikt nu , men är inte riktigt frisk i skallen än .. 
Men nu den senaste tiden så har jag börjat hetsäta /kräkas flera gånger i veckan.. Så jag är rädd att min anorexi håller på att gå över till bulimi .. Hur ska jag göra för att komma ur det här ?"
 
 Som jag förstått och sett det så börjar bulimi ofta med att man försöker gå ned i vikt vilket gör att kroppen får så lite energi att det skapar ett starkt sötsug för att man ska få i sig den livsviktiga näringen. Men när man ger efter så kan man inte sätta stopp och sedan efteråt så spyr man för att man få sådan ångest.
 
Botet på detta hetssug som gör att man senare behöver spy är att äta regelbundet och ordentligt. Det är viktigt att få i sig tillräckligt med fett eftersom det mättar bäst och långsamma kolhydrater så att man inte blir trött mellan måltiderna. Har du slutat med matschema rekommenderar jag dig att börja igen och om du har möjlighet till terapeutisk hjälp tror jag det är väldigt bra för när man faller ned i ätstörningar gång på gång så handlar det ofta om något mer än bara ätstörningen.
 
Kram och hoppas att det löser sig.
 
/Hanna

Raw Bite

Som ni vet är jag emot bars som efterliknar smaken på till exempel kanelbullar eller kladdkaka men har mycket färre kalorier eftersom jag tycker att det ger ätstörningen mer makt, men barer är väldigt smidiga mellanmål att ta med sig så därför kommer här mina livräddare - Raw Bites!
 
Grejen med rawfood är att det bara är naturliga saker i. I kakao-baren är det t.ex. bara raw kakao, mandlar, nöttter (tror det är hasselnöt men kan va cashew också) och dadlar (för att binda ihop). Det är alltså mat i sin naturligaste form och även om jag inte tycker att man bara ska äta raw food för att även det kan bli sjukligt så är dessa barer både näringsriktiga, ekologiska och goda. 
 
Här kommer de jag ätit i ordning
 
1. Coconut
Den är söt och kan bli lite för mycket ibland om man redan är väldigt mätt. Men jag älskar cocos och söta saker så jag tycker helt klart att det här är den godaste. 
 
 
2. Raw Cacao
 Väldigt långt ifrån hur choklad smakar, är man van vid att äta vanlig choklad så kommer man att bli besviken på den här för den är verkligen inte söt. Istället har den en fyllig smak av kakao och nötter, supergod tycker jag. 
 
 
3. Apple Cinnamon
Jag, Tove och Sandra har haft flera fighter om den här smaken på raw bite då jag och Tove först hatade den medan Sandra tyckte att det var en av de bästa. Nu måste jag tyvärr erkänna att jag gått över på hennes sida för jag tycker att den här raw biten blir godare för varje gång man äter den. Jag minns inte hur äppelpaj smakar men jag tror inte att det smakar såhär. Den är sötare är kakaoen men inte alls som kokos. Ganska välbalanserad äppel- och kanelsmak men ibland blir det lika mycket kanel så att det blir typ... strävt?
 
4. Spicy Lime
Det här var min (och anorexins) favorit väldigt länge men nu har jag förätit mig på den så nu hatar jag den. Tydlig smak av lime vilket är asgott och lite, lite hetta men inte alls så att det blir starkt utan mer bara. Rekommenderar alla att testa den för som sagt, väldigt god om man inte ätit den 700ggr.
 
 
5. Vanilla Berries
Alltså den är inte äcklig men den smakar varken bär eller vanilj utan bara... skumt. Ganska tråkig och inte värd att lägga 17kr på enligt mig. 
 
6. Protein
Lungt äckligaste smaken. Den har konstig konsistens, typ lite mjölig, och så smakar den bara... konstgjort. Rekommenderar den verkligen inte och tänker aldrig äta den igen trots att samhället försöker intala mig om hur bra det är att byta ut alla andra näringsämnen mot protein.
 
 
Det finns en Raw Bite som heter Cashew vilken är den enda jag inte smakat (har fått någon fix-ide om att jag inte får äta dn och bla bla) så jag vet inte hur den smakar. 
 
Ett mellanmål består av en Raw Bite och en frukt alternativt en Raw Bite och ett glas juice. 
 
 
Raw Bites finns att köpa på typ alla life-butiker och på stora Coop. De kostar runt 17 kronor så det är ganska dyrt men man får mycket bra för pengarna. 
 
/Hanna
 
 
 
 
 
 
 

kycklinggryta och en längtan


Indonesisk kycklinggryta och grönsaker.

Jag funderar mycket på vad jag ska göra. Vart jag hör hemma, vad som är rätt, hur allt ska bli? Gång på gång kommer jag på mig själv med att mitt i ett ångestmoln längta tillbaka till sjukhuset. Vet ju att jag inte vill det egentligen men... det är svårt.

Var i alla fall på Scä idag som varje tisdag och vi bestämde följande utmaningar:

- Jag ska äta glass till minst ett mellis (mer om det senare)
- Jag ska börja lägg upp mitt em-mellis själv, under bevakning av personalen

Hakar ni på utmaningarna?

/Hanna

Fyra maträtter



1. Fiskbullar i dillsås med kokt potatis och morotsstavar, s å h i m l a g o t t . Sket i att vara ambitiös och lagade detta på min middag. Alla var assura och tyckte att jag hade valt dålig mat men när middagen var över var fiskbullarna nästan slut hehe.
2. Pytt i panna. Får detta varje lördag- och söndaglunch eftersom vi nästan alltid äter kött och potatis på helgmiddagarna. Tycker pytt i panna är jobbigt eftersom alla delar är stekta och jag fortfarande tycker att fett är väldigt jobbigt men jag kämpar mig igenom tallriken varje gång.
3. Pasta, brunsås och vanliga köttbullar kryddade med curry och cayennpeppar toppade med äppelskivor (vilket vart asgott).
4. Potatisskivor, kokt broccoli och entrecote. 


Mycket mat blir det. Funderar på att posta en matdag här? Vad skulle ni tycka om det? Jag har blivit så dålig på att blogga men har inte riktigt någon insperation. Har varit sjuk hela veckan men är nu äntligen frisk vilket jag firar med att sova över hos Klara ikväll!

Idag och imorgon ska jag lovjobba på magelungen (två timmar = 100kr), imorgon är det Scä, på onsdag minigolf (uhuhuh), torsdag påsklunch och på fredag åker jag upp med mim familj till Östersund där mammas släkt bor! Vad ska ni göra på påsklovet?

/Hanna

Ätstörningen och kärleken

Jag har varit sjuk i anorexi i många år nu. Under dessa år har jag glidit längre och längre från min familj. Det började med att mitt humör försämrades på grund av ångest och för lite mat vilket gjorde att jag bråkade mycket med mina föräldrar. När svälten blev värre försvann all ork och jag klarade inte längre av att umgås med mina syskon mer än att halvhjärtat skratta åt deras påhitt. Jag hatade och bannade mig själv för det, varför var jag så sur och varför kunde jag inte bara engagera mig så som jag gjort förut?

När jag började på Scä för två år sedan och med alla olika behandlingar i öppenvård, mellanvård, mobilvård och slutenvård som jag haft sedan dess har jag bara blivit mer och mer avskärmad från min familj. I slutenvården var jag helt inne i ångest och destruktivitet och tänkte nästan aldrig på min familj förutom när jag skrek åt mamma och pappa att lämna mig ifred. Hemma var det ännu värre eftersom mina föräldrar övervakade mig dygnet runt i långa perioder, sov i mitt rum, stod utanför toaletten osv. Mina systrar var en stor ångestfaktor eftersom jag kände så mycket skuld över allt jag förstört och ångest över hur de hade det.

Men nu har det hänt något. Sedan jag kom till Magelungen har jag succesivt börjat bli mer och mer intresserad för min familj igen. I takt med att ätstörningen blivit lite lättare och strukturen här har satt sig så bryr jag mig mer och mer om vad som händer hemma. För när jag inte längre behöver stressas av en mamma som knackar på toalettdörren och en lillasyster som vägrar äta för att jag gör det så orkar jag med att bry mig om min familj igen. Jag lovar, jag är mina systrars största fan haha. Jag pratar om dem typ hela tiden, gillar alla deras bilder på instagram, visar bilder och videos med dem för personal och ungdomar på mu.

Efter 6 års emotionellt mörker där allt kretsat kring vilken värdelös människa jag är och vad som ska hända med mig och vad jag ska göra med mig för att bli en bättre person (=smalare) så håller mina ögon sakta på att öppnas för kärleken igen. När mina vänner är och hälsar på längtar jag inte längre tills de ska gå utan frågar om de kan få stanna en halvtimme längre. När mamma frågar om jag vill följa med på IKEA så säger jag självklart ja och mitt huvudfokus under vistelsen i varuhuset är inte längre att kolla efter smala tjejer med potentiella ätstörningar utan att prata med min lillasyster om Falun och skolan och saker som händer på Magelungen.

Det finns så mycket kärlek där ute i världen som ätstörningen döljer för en. Om jag tvekat tidigare så gör jag det inte längre för jag väljer min familj och mina vänner framför anorexin, svält, ångest och sorg. Jag väljer livet. 

 

Du är ingen värdelös människa för att du inte kan bry dig om din familj än om det är vad ätstörningen försöker övertala dig om efter att ha läst det här. Du är inte värdelös, det är det ätstörningen som är och när du gjort dig fri från den eller kommit lite längre så kommer du också att kunna känna kärlek igen. Jag lovar.

 

 

/Hanna

Pasta bolognese


Sitter nu på tåget hem från Ösmo efter ett mycket mysigt senaste dygn. Mötte igår förmiddag upp Linnea och Tindra i stan för att vi skulle köpa present åt Clara som ska firas på fredag! Är supernöjd med vår present, vet att hon kommer bli så glad. Vi mötte sedan upp några till och åt en lunch på Vapiano. Jag tog pasta bolognese vilket var svingott. Till er som undrar åt jag upp allting! Var hungrig och det var ju så gott. 

Åkte sedan med Tindra hem till Ösmo där jag spenderade hela kvällen tillsammans med några kompisar. Bästa. 

/Tove

Frågor och svar

Är det för mycket att äta 2 portioner gröt som kvälls MELLANMÅL?
Svar: Nej det tycker jag inte. Kvällsmellanmålet bör alltid vara det största mellanmålet för att man ska klara natten så två portioner gröt fungerar alldeles utmärkt.
 
Hur lång tid tog det för dig att börja känna hunger? 
Jag känner hunger till frukost och fm-mellis, men inte (jo ibland...) senare. Har ätit normalt i ca 1/2 år nu. 
Är detta normalt? När blir jag hungrig till varje mål? Förtjänar jag att vara hungrig och sedan äta mig mätt?? 
Svar: Alltså det är inte normalt ur det perspektiv att en vanlig frisk person har det så men med den historik jag gissar mig till att du har så är det alldeles normalt. Det kan ta uppemot ett år innan hunger- och mättnad på ett normalt sätt och viktigt att komma ihåg är att man som frisk inte ska behöva känna särskilt hungrig för är man hungrig så stoppar man i sig något.  
 
Måste man äta kött på alla äsbehandlingar osv?
Svar; Inte på alla men de allra flesta har praxisen att om man blev vegatrian/vegan under sin sjukdomperiod (vilket jag blev) så måste man börja äta kött för att få sluta igen. Så att man bevisar för sjukdomen och sig själv att kött inte är farligt och att man inte vidmakthåller det sjuka genom att inte äta kött.  
 
Vilken sorts elever är det ni har? Är det typ invandrare, folk med diagnoser eller bara folk som inte riktigt lyckats hänga med? Eller en blandning?
Svar: Bitr rektorns ord om att "100% av våra elever har utländsk bakgrund" stämmer väldigt väl in. Det är första eller andra generationens invandrare. Jag gör det för om Jan Björklund som Sveriges mäktigaste skolpolitiker inte kan förstå att vi har världens jäkla resurser ute i förorterna i barn som verkligen vill gå i skolan, vill lära sig och vill börja jobba men som inte har några förutsättningar och inte får någon hjälp så får väl jag personligen göra det jag kan. 
 
/Hanna

Vad är ett liv utan en ätstörning

Vad är ett liv utan en ätstörning? 
 
 
Ätstörningen säger: 
  • En tjock, vidrig kropp som visar hur ful och äcklig du är inifrån och ut.
  • Ingen vägledning. Du kommer aldrig kunna fatta bra beslut, beslut som gör dig till en mer perfekt människa genom att äta mindre och göra av med mer.
  • Ingen bekräftelse. Om du blir frisk så kommer du inte att kunna blogga/instagrama om din sjukdom och du kommer inte att hamna på sjukhus så då kommer ingen bry sig om dig. 
  • Du förlorar tävlingen om vem som är sjukast.
 
Friskheten och den övriga mänskligheten säger:
  • Kärlek. Du kommer kunna älska din familj på riktigt igen, du kommer bry dig om dina kompisar och du kommer att kunna blir kär i någon och tillåta den personen att komma nära dig både emotionellt och fysiskt. 
  • En kropp du trivs i som du tar hand för att den ska kunna fungera så pass bra att du kan göra allt det du tycker är roligt.
  • Bekräftelse för vilken underbar person du är, du har ju så många sidor som ätstörningen gömt för både dig själv och omgivningen. Tänk vilket äventyr livet efter ätstörningen kommer att bli.
  • Du kommer inte längre behöva tävla för att kunna bekräfta dig själv som en okej människa, oavsett om det gäller tävlingen i att tappa flest kilon eller få högst betyg. 
  • Spontanitet både vad gäller ätande och varande. Att få vara en del av en riktig gemenskap som baseras på dina intressen och inte ätstörningens. Att inte behöva säga nej om någon frågar något för att ditt inrutade ätstörningsliv säger det.
Har ni läst igenom alla punkter? Tänk då på att när du är frisk existerar inte ätstörningen och därför är de perspektiven försvunna. Finns det ens något val längre? Jag vet i alla fall vad jag vill.
 
/Hanna

En fråga om antidepressiva

"Hej Hanna, jag började med Venlaflaxin i måndags, det är den första medicinen jag ätit mot depression/ångest så jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig - läkaren på scä sa att jag kunde känna mig "mer stressad" i en vecka - men jag mår så himla dåligt. Jag skakar, ser dåligt, känner mig frånvarande och tom, har jättepupiller och är otroligt trött. Jag såg att du också äter antidepp, tror du att biverkningarna kommer att gå över? Jag vill bara sluta nu :( Kram"


Hej! Ge medicinen två veckor, har inte biverkningarna gått ned så ta upp det med din doktor. Första gången jag började med anti-depp hade jag biverkningar 1,5-2 veckor, nuförtiden när jag byter eller höjer går det över på bara några dagar. Jag tror och hoppas att det kommer bli bättre för dig snart men för vissa går inte biverkningarna över. Då kan du antingen sluta helt, sänla dosen eller byta medicin. 

Berätta för din doktor om hur du känner så kan ni nog hitta en lösning. Tills vidare så får du ta hand om dig själv extra noga och så hoppas jag att du inom en inte allt för lång tid inte behöver antidepressiva längre!<3


Pytt i panna Hanna



Jag äter pytt i panna med vändstekt ägg och rödbettor, spelar poker på Magelungen, kollar på House of Cards och försöker tänka positiva tankar om mig själv. Kämpar mig fram och försöker byta ut destruktivitet mot konstruktiva aktiviteter och lyckas faktiskt ibland. Livet är ingen dans på rosor men för tillfället funktionellt och jag rör mig sakta men säkert framåt mot ett fantastiskt och helgalet juni. Kent x2, Håkan, skolbal, skolavslutning och så Bråvalla på det. Och den här gången gör jag det genuint och på riktigt istället för att ljuga och hota mig till tillåtelse att få åka.

Vad händer i era liv?

/Hanna

Fiskgryta



Idag var det fiskgryta med någon cool torskart typ och massa rotsaker, plus potatis och sallad till det. 

Nu börjar jag återhämta mig efter fredagens bup-besök. Dock extremt lättriggad så försöker hålla mig borta från den interaktiva ätstörningsvärlden men lyckas inte så bra. Igår hade jag Scä-möte vilket var skönt. Tror fortfarande att Capios koncept skulle passa mig bättre i dagsläget men jag är ändå glad över att Scä inte gett upp hoppet på mig så jag gör verkligen allt för att ta till vara på den vård jag får. Jag ljuger aldrig på Scä längre. Ibland gör jag dumma saker men då berättar jag det alltid efteråt för det är enda sättet att få folk att kunna hjälpa en. Det är skitsvårt att bryta vanan att ljuga, men det går och när man väl börjat lära om så kommer det mer och mer automatiskt.

/Hanna

q/a

Vad är OCD?
Svar: OCD är diagnosen för tvångssyndrom. Läs mer här om du vill!
 
Äter du antidepressiva? Om du gör det märker du en skillnad att du mår bättre? Har du fått biverkningar, vilka?
Svar: Ja, det gör jag. För två år sedan började jag med flouxetin, efter ett år gick jag över till sertralin och nu, ett år senare, är jag tillbaka på flouxetin igen. Jag tycker det är svårt att säga om jag mår bättre av antidepp eller inte, kanske lite men ingen större märkbar skillnad. De första dagarn då jag fasar in brukar jag få huvudvärk och bli väldigt illamående, sertralinen ökade mina tvångstankar så det var därför jag slutade med den men annars får jag inga biverkningar. Jag går inte upp i vikt utav det utan bara av mitt matschema i de perioder jag behövt. 
 
 
Lite off topic, men tänkte fråga om inte ni kunde skriva lite om erat hår, har det börjat växt ut igen när ni nått normalvikt? Jag hade själv väldigt tjockt, långt och friskt hår men anorexin fick mina fina lockar att falla av i stora klasar. Jag har tappat 2/3 av det. Och jag är så jäkla ledsen. Vet att jag kanske har andra saker som är värre att oroa mig för, som benskörhet osv, men jag kan inte hjälpa hur viktigt det här känns för mig. Har ni också tappat mycket hår? Och har det börjat växt ut igen?
Svar: När man är i svält blir håret tunnare och tunnare eftersom kroppen inte prioriterar det. Men faktum är att det värsta håravfallet sker ungefär 3 månader efter att man börjat äta normalt igen. Vissa tappar helt galna mängder hår och det känns som att man kommer bli flintis. Men det blir man inte för om man fortsätter att äta så mycket man behöver så börjar nya, friska hårstrån strax växa ut igen. Jag förstår att det känns skit nu men oroa dig inte för du kommer att få tillbaka allt hår du tappat bara du fortsätter att äta!
 
 
Om man får diagnosen, får man hjälp då? För jag vet att jag lider av en depression, men jag vägrar prata med psykologer och sådant... Vart kan man gå för att utredas för det?
Svar: Alltså det beror ju på. Om man vägrar prata med psykologer så blir det svårt att få hjälp. Dock tror jag att man kan få medicin direkt av en doktor bara man gjort utredningen. Men under utredningen krävs ju samtal med åtminstone en läkare. Om du är under arton så är BUP dit man ska gå för att bli utredd för depression. Hoppas du mår bättre snart.
 
 
 
Får man fråga en annan sak? På senaste tiden har jag varit sjukt hungrig HELA tiden och även börjat sova sämre. Jag är helt frisk och 100% normalviktig och är verkligen jättelycklig och skulle inte byta ut mitt liv mot allt i värllden! Så jag lovar det är inget med någon slags sjukdom! Så vad är det? Är det bara jag som fått nån flummig ide om att man sover sämre om man är hungrig? Men jag märker ju att nu på tiden då jag är hungrig oavsätt vad jag äter har jag sjukt mycket svårare att sova!! Kan ni hjälpa mig, kan det ha nått samband? Har ni så? För som sagt är det inget psykiskt!
Svar: Jag skrev faktiskt ett helt inlägg om det i mars förra året! Här kommer det.
 
hur kan man hjälpa vänner som är deprimerade?
Svar: Fortsätta att finnas där som vän. Forsätta fråga om man ska ses och göra något hur många nej man än får, fortsätta prata om allt det som inte har med depressionen att göra. Får vännen ingen hjälp så säg till föräldrarna för det är aldrig ditt ansvar att hålla en deprimerad vän vid liv.
 
Kom ihåg att ni alltid får fråga vad ni vill när ni vill!
 
/Hanna

Lunchdate

I dag var jag och träffade Tove och Sanna, Sandra skulle också med egentligen men det hände en grej så det blev inte så idag. 

Som vanligt var det hur fint och kul som helst. Häftigt att märka hur våra diskussioner handlar mindre och mindre om sjukdomen. Jag åt lunch innan men Tove och Sanna åt lunch på restuarangen och sen satt vi där i två timmar haha. Så mysigt<3




/Hanna

Ångest och panikångest

Nu var det här inlägget om depresion, men jag sr lite tankar om pngest. Jag irriterar mig nämligen väldigt mycket på när kompisar, familj mm. Säger att de har ångest. Många av dem vet jag nästan säkert inte har haft ångest på ett liknande sätt som jag. Det känns som att folk bara slänger ur sig att de har ångest utan vidare och de förstår liksom inte hur det faktiskt känns att ha både ångest och panikångest "på riktigt". Har du/ni känt så någon gång? Har jag rätt att känna så? 
Jag vet att du tidigare har skrivit inlägg om panikångest, men har du skrivit något om ångest och har du ute gjort det skulle du kunna göra det. Kanske också förklara skillnaden mellan ångest och panikångest. Är det jobbigare att ha panikångest än att ha konstant ångest? Äh, jag vet inte. Känner bara att ångest begreppen inte riktigt är utredda och folk verkar inte veta vad ångest faktiskt är. Sen en annan fråga också, hur förklarar du vad ångest är för någon som inte förstår. När jag säger att jg har ångest så verkar folk tro att jag antingen bara är lite stressad eller rädd alternativt att jag snart kommer få en panikångest attack. 
 

Det här är en ständig debatt inom sjukdomsvärlden "har du riktig panikångest eller har du bara ångestattacker?"
Först och främst finns det flera olika sorters ångestdiagnoser där PTSD är en av dem. PTSD står för postraumatiskt stresssyndrom och för att uppfylla kriterierna för den diagnosen måste man få panikångestattacker och de måste vara så pass mycket utom kontroll att man går runt med en rädsla för att få en sån attack igen. 
 
I princip alla som har ätstörningar har någon form av ångest. För de flesta ligger det som en ständigt molande ångest som kan bli mer påtaglig ibland med symptom som att man spänner sig, magont, sömnsvårigheter och att det ligger som en klump i bröstet eller halsen. Men för vissa, däribland mig, kan ångesten ibland stiga så pass mycket att man tappar kontrollen. 
 
För mig börjar det med att jag hyperventilerar vilket gör mig svimfärdig, jag skakar och far runt runt runt och börjar slänga mig mot väggar, försöka hoppa ut genom fönster och kastar glas och tallrikar. Det ser väldigt våldsamt ut och det låter nog ganska hjärtskärande när jag skriker. Men trots vad alla andra säger om att panikattackerna är det värsta så håller jag inte med, för när man är där mitt inne i attacken är allt bara ett enda stort adrenalinpåslag och tankarna susar förbi så snabbt att inget får fäste, varken gott eller ont. 
 
Så nej, jag tycker inte att det är jobbigare att ha pa panikattacker än konstant ångest. Dock är det ganska vanligt att de som får panikattacker ibland också har en högre konstant ångest och därmed ligger närmare bristningsgränsen (även om det inte behöver vara så). 
 
 
Vad gäller att folk säger att de har ångest så är det bara att försöka att inte bry sig. Samma sak om folk som säger att de har panikångest. Det är triggande och frustrerande men ingen idé att slösa tid på att försöka få folk som uppenbarligen inte vet så mycket att förstå.
 
 
Hoppas det var ett okej svar, resten kommer så småningom!
 
/Hanna
 

Depression

Liksom med mycket annat slänger sig folk med begrepp som att de är deprimerade eller att något är deprimerande. Jag har inget emot det men här kommer ett inlägg som förklarar vad depression är eftersom jag vet att många av er som läser det här är deprimerade eller känner folk som är det.


 

Depression är långvarig och djup nedstämdhet. Det är vanligare att äldre personer får depressioner än yngre, även om det inom barn- och ungdomspsykiatrin och framför allt ätstörningsvården är många som får depressioner. Depression är en dianos som ställs av läkare efter en depressionsutredning. Jag har gjort sådana utredningar x antal gånger och det är ett antal sidor med frågor som man ska kryssa i och göra olika skattningar, plus att det är en del muntligt. Om man vill finns det test på nätet som stämmer på ett ungefär. 

 

Symtom på depression är bland annat följande:

  • Djup sorg som inte lättar
  • Nästan konstant ångest
  • Orkeslöshet
  • Hopplöshetskänslor
  • Självmordstankar
  • Saker som förut var kul har förlorat sin mening
  • Minskad eller försvunnen sexuell lust
  • Svårt att ta beslut och utföra vardagssysslor  
  • Koncentrationssvårigheter

Omgivningen reagerar ibland dumt på depression. Jag har haft min depressionsdiagnos i två år nu och vet att jag var deprimerad minst åtta månader innan det (förmodligen längre). I olika skeden av depressionen kan det vara svårt att överhuvudtaget kliva ur sängen. Men depression kan också visa sig lite annorlunda på oss med ätstörningar. Jag har alltid klivit ur sängen för att anorexin drivit mig, jag har fortsatt att prestera i skolan fram tills att svälten slog ut hjärnan totalt och jag slutade aldrig utföra mina sysslor för jag var en duktig flicka. 

Istället visade och visar sig min depression i nedstämdshet (som inte alltid syns), konstant konstant konstant ångest, starka självmordstankar, orkeslöshet och meningslöshetskänslor. 

 

Alltså finns det inget konkret svar på hur en deprimerad människa är men oavsett hur symptomen visar sig så är det viktigt att söka hjälp. Det är helt fel att som förälder försöka pressa ett deprimerat barn att göra sådant som hon vägrar för att hon inte orkar, för att hon inte ser någon mening med det eller något annat för då kan det slå åt helt fel håll. Istället finns hjälp att få, det finns både tabletter och psykologer och för många krävs det inte så himla mycket för att få resultat

Det är viktigt att man får hjälp, speciellt unga, för annars är det lätt att man i ett desperat försök att lindra det som gör så ont börjar spy, sluta äta eller skära sig. 

 

Varför blir man deprimerad?

Det finns oändliga orsaker till att man bli deprimerad, depression innebär att olika signalsubstanser i hjärnan har kommit ur balans och för att rätta till det så tar man antidepressiva. Men varför det sker en rubbning i signalsubstanserna är väldigt personligt. Jag har alltid varit ett ledset barn. När jag var liten hade jag OCD vilket gjorde mig väldigt rädd och ångestig, samt som jag alltid haft ångest över nästan allt och har någon form av social fobi. Men det som fick mig att bli deprimerad "på riktigt" var ätstörningen. Ju mer tid av mitt liv som gick åt till att tänka på mat, vikt och träning desto mindre livslust fick jag och i och med svälten orkade min kropp inte med något alls - allra minst att vara glad. 

Men man kan också få en ätstörning för att man är deprimerad och då kan depressionen t.ex. komma ifrån att en närstående har dött eller att man är extremt stressad.

 

 En ledsen trettonårig Hanna som gått hos Scä i några månader. Det var tiden innan jag började skriva för att uttrycka hur jag kände utan fotade istället.

 

Ställ frågor om depresison i kommentarerna så svarar jag i ett senare inlägg. 

 

/Hanna

 

 

Tagliatelle och räkor i tomatsås


 
Idag lagade jag och en annan ungdom middag. Som alltid innebär det en extra påfrestning att laga maten men som alltid när man utsätter sig för något blir det lättare för varje gång.
 Idag var de svåra bitarna att steka lök och räkor i olja. Hur gör jag för att klara av att hälla oljan i pannan med vetskapen i att det som steks senare ska in i min mun? Framför allt tänker jag på matlagning som teknik. Det går inte att fräsa lök utan olja och jag behöver fräsa löken, alltså behöver jag olja. Jag kanske inte kan tillåta mig att laga god och näringsriktig mat åt mig själv men jag kan göra det åt andra. Så jag försöker att inte tänka på att det är jag som ska äta utan alla andra, det hjälper mig att ta mig förbi de svåra partierna i matlagningen.

Receptet då? Finns inget exakt eftersom jag och L körde utifrån eget huvud (dvs jag la i kryddor, L smakade och försökte lura mig att lägga i de kryddor han ville ha i och sen sket jag i det och la i annat, mycket funktionellt sammarbete)
Krossade tomater
Vitlök
Gul lök
Honung (för att balansera upp med sötma)
Tomatpuré
Räkor
Paprika
Salt
Citronpeppar
Basilika
Salt
Salladskrydda

Fräs löken i olja, häll i tomaterna och låt koka upp med kryddor så länge du hinner. Stek räkorna i olja och häll i de tillsammans med paprikan när det är 10-15 min kvar.


Nu ska jag se på köksmästarna!

/Hanna

Skola och mat



Det blir så dåliga matbilder när vi äter ur djupa tallrikar, här är det kycklinggryta med morötter (baserat på iMat) och spagetti. 

Igår var jag i Hjulsta och hade läxhjälp. Hur kul som helst, vi hade historia och plötsligt kom jag ihåg allt möjligt. Eleverna är så söta också, så himla roliga och glada och framför allt smarta! Det är så synd att de får underkänt bara för att de inte kan få in allt i ett sammanhang, för egentligen kan de hur mycket som helst.

Personligen så fortsätter jag i Magelungens skola som på förmiddagana är i matrummet i huset och på eftermiddagarna i en liten skollokal. Gillar skolan väldigt mycket och ser fram emot gymnasiet. Samtidigt är jag väldigt rädd att jag ska krascha. Att jag ska bli stressad och ta ut det över maten för att tillslut sluta äta helt och så är jag tillbaka på ruta ett igen. Men jag tror att det är lite bra att jag tänker på att det kan hända så att jag ser upp och att personerna runt omkring mig är medvetna om det. Viktigast är att jag inte kör över mig själv igen. Jag tror verkligen att jag kommer att klara gymnasiet lika bra som vem so helst, men gör jag inte det så är det ingen katastrof utan jag har alltid Magelungens gymnasium som back up. Mitt välmående kommer alltid i första hand och så hoppas jag att ni tänker om er själva också.

Ikväll ska jag laga mat så postar ett inlägg om det sen!

/Hanna

"Ska jag acceptera min kropp eller gå ned i vikt?"

Jag är väl rätt frisk nu, mitt bmi är normalvikt, till och med lite närmare övervikt än undervikt. Många dagar kan jag acceptera att jag är kurivg, men andra dagar är det väldigt svårt. Jag tränar inte, delvis för att jag vet att jag kommer bli triggad, delvis för att jag egentligen inte tycker om att träna. Jag tror mest att jag skulle behöva fler åsikter kring om jag ska fortsätta som jag gör nu och försöka acceptera min kropp helt, trots att det inte är allt för långt till övervikt, eller om jag ska försöka gå ner i vikt och träna? Det känns för svårt att avgöra själv, tack
 

För en gångs skull har jag ett definitivt svar, och det svaret är nej. Nej jag tycker inte att du ska börja träna och defintivt inte göra det för att gå ned i vikt. För det första anser jag att man aldrig ska banta om man inte är överviktig, vilket du inte är. För det andra så har du insett själv att du blir väldigt triggas av att träna och att du inte ens tycker att det är kul. Det finns ingen logik i att offra en normalviktig kropp för att ge sig hän åt sjukdomen som redan förstört ens liv en gång tidigare. 
 
Jag vet att om du fortsätter att inte banta och inte träna så kommer din kroppsångest så småningom att ge med sig och du kommer se hur fin du är. Men om du börjar trixa med maten igen är du tillbaka på ruta ett och din kroppsyn kommer bara bli skevare och skevare. 
 
 
Hoppas det var ett bra svar. Kram och lycka till.
 
/Hanna

Falukorv



Stök på bloggen, stök på magelungen. Jag börjar dagen med att bli hotad och blir förstås väldigt ledsen och rädd.

Har åtminstone rett ut gårdagen med I så det känns något bättre, typ. Störd natt också med fysisk ångest som övergår i dödsångest (har skrivit om det under Ångest någon gång). Det är läskigt det där men skakningarna och illamåendet gick över efter tjugo min så då hämtade jag en vetekudde och la mig igen. Älskar min vetekudde.

Nu ska jag försöka samla mig. Tack för alla stöttande kommentarer igår.

/Hanna