-

Från familjevårdsavdelningen på Scä




Från min gamla dagboksblogg. Tänk vad mycket en vän betyder inne på en avdelning. Precis som hon betytt för mig när jag varit inlåst i mig själv och mina tankar. Finaste Tove.

Fick en fråga om man kan följa mig någonstans mer än här och det kan man! H_a_nn_a_L heter jag på instagram! 

/Hanna

I'm far to smart to get fooled by my self

Hej världens bästa bloggläsare. Hur har ni det? Jag har det ganska bra faktiskt. Efter två och ett halvt år med olika anti-depressiva i olika doser utan minsta tillstymmelse till effekt så höjde överläkaren flouxetin till maxdosen för min vikt och ålder och plötsligt så blev saker och ting lättare. Äntligen har vi hittat något som kommer åt tvångstankarna som är grunden till de problem som gör att jag hamnar på bup och inte blir frisk från ätstörningen. Kanske är det place-bo men effekten är tidigare dokumenterad hos patienter med ocd så det här kan faktiskt vara skillnad på riktigt, viktigaste är ju att det känns så i alla fall. 
Angående ätstörningen så har jag bestämt mig på riktigt för att släppa taget. Tillsammans med medicinen, magelungen och att jag börjar i en ny skola (gymnasiet!!) så tror jag att det här kan funka på riktigt.

Jag har sedan jag började i behandling på Stockholms centrum för ätstörningar för 2 år och drygt 4 sedan levt i två olika sorters förnekelse. Först förnekelsen att jag visst inte var sjuk. Inte sjuk, inte smal, åt inte för lite, pressade inte mig själv för hårt i skolan och behövde inte sluta skada mig för att kunna må bättre. Succesivt fick jag nog med bevis för att det skulle ge självinsikten att jag visst var sjuk. Men då gick jag över till att se mig själv som ett offer för svår anorexi. "Det är så synd om mig för jag har gått hos Scä länge och ändå har jag inte blivit frisk, bekräfta mig nu nu nu"

Jag pratade med My om det här (My som förövrigt är en supermänniska och definitionen av stark). Hon kände igen mina tankegångar och kunde hjälpa mig att utveckla dem. 
Jag är inget offer för anorexi. Det är inte någon annans, eller en övernaturlig makts, fel att jag blivit sjuk. Det är jag som valt att inte äta. Det är mina motsträviga handlingar som har gjort att behandlingarna inte gett full effekt. 
Det betyder inte att jag har gjort det här för att vara elak, utan för att jag inte kunnat bättre.

Men nu kan jag. Jag har hur många verktyg som helst, jag har en fungerande kropp och med den en fungerande, och inte längre svältpåverkad, hjärna. Jag har stöd från så många olika håll och jag har kunskapen. Det gäller bara att släppa taget. Bryta tvången som gör min vardag instängd och tråkig.

Jag kommer inte att berätta för de andra i min nya klass att jag har anorexi. För ett halvår sedan skulle det varit det första jag sagt men det skulle bara väckt förväntningarna på att jag ska äta lite och då hade det blivit helt omöjligt att äta normalt. Därför kommer allt bli så mycket lättare om jag bara är en av alla andra när jag börjar. "En av alla andra" låter ju tråkigt men det är precis så jag vill ha det. Jag vill inte vara den dår underliga tjejen som nästan aldrig är i skolan och så dyker hon helt plötsligt upp en dag men försvinner sedan lika spårlöst igen. Sedan kommer jag ju alltid att vara Hanna, glad och engagerad i allt. Pk som fan men ganska rolig ändå.

Angående den här bloggen så kommer jag inte blogga lika frekvent som jag gjort tidigare eftersom jag vill börja släppa taget om den sjuka världen. Men jag kommer ändå att titta in här då och då när jag kommit på något vettigt att skriva. I övrigt skrivs jag ut från BUP någon gång under nästa vecka och jag håller på att bryta kontakten med många av mina sjuka vänner för nu ska jag ifrån det här.

Det var inte någons fel att jag blev sjuk men det kommer bli min förtjänst att jag blev frisk.


/Hanna