-

Till Ana

Hej Ana.
 
Jag skriver det här för att jag har svårt att nå fram. För att du ständigt blockerar mina tankar och försvarar dig själv med lager av skuld och ångest. Jag vet att du är arg och förtvivlad för att jag inte lyssnar på dig och därför tänkte jag förklara hur saker och ting egentligen står till.
 
Du kom till mig när jag var nio. Du kom till mig för att jag inte visste hur jag skulle överleva och visade mig en ny verklighet. Ett förhållningssätt till världen som gjorde att jag kunde fungera trots att allt gjorde så ont och ingen vuxen fanns. 
 
Jag är sexton nu och du är fortfarande nio. Ana, jag tackar dig för allt du gjort för mig men jag behöver dig inte längre. Det är bara ett par dagar kvar till julafton och jag vet att du är på väg att gå i taket. Jag hör ju hur du skriker när jag äter den där lussebullen som egentligen är förbjuden. När jag bakar raw food-bollar med kokosfett i. När jag dricker glögg och har mjölk i kaffet. Jag hör dig Ana men jag kan inte lyssna mer. Jag är sexton och jag kan inte leva efter en nioårings logik. 
 
Du behöver inte vara rädd för att jag kommer att överge dig så som omgivningen gjorde med mig. Du är bara nio och ingen nioåring ska bli övergiven, oavsett hur mycket hon skriker och slåss. 
 
På onsdag när jag sitter där i soffan med min familj och släkt under julklappsutdelningen så vill jag att du sitter bredvid mig. Jag vill att du iaktar mig, ser att jag visst kan klara mig. Jag kommer inte att ösa i mig 20 knäck och lika många kolor. Jag kommer inte att äta en hel julskinka själv och sedan avsluta med en bunke ris alá malta. Jag kommer att äta efter mitt matschema, ta pepparkakor och glögg till mellis och sedan åka tillbaka till magelungen och sova. Inget farligt kommer att hända, jag lovar, du behöver inte oroa dig! Jag förstår att du är rädd men försök att hålla min hand när skräcken kommer istället för att slå den i mitt ansikte. 
 
Vi har koll på det här Ana, du kan släppa taget. 
 
 
Hanna

Body checking

Jag utlovade vidare sporadisk bloggning. Här kommer den, med fokus på att jag vill dela med mig av saker som jag lärt mig under den här hösten och som bidragit till att jag långsamt tagit mig framåt.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Att body checka 
Som ätstörd ligger kroppen i fokus. Jag är ständigt livrädd för att gå upp i vikt och i ett försök att lugna mina tankar så har jag mätt min kropp på olika sätt, utan att väga mig då jag inte får se min vikt. Logiken i det har varit att om jag bara gör det så kan jag gå och lägga mig lugn sen, annars kommer jag bara att ligga och oroa mig. 
 
Det tankesättet använde jag fram tills början av november då en av de sista tvångsmässiga kontrollerna av mina lår resulterade i att jag fick fruktansvärd ångest över maten de kommande dagarna innan vikten togs på SCÄ och min behandlare konstaterade att jag inte gått upp ett gram. All min ångest var i onödan, så som den varit så många gånger.
 
Det är helt värdelöst för någon med skev kroppssyn att försöka mäta sin kropp med blicken, det säger ju sig självt att oavsett vad så kommer det inte att bli rätt. Man lever på de få gånger man får kickar av att man känner sig smal och trots att man äter så kan man inte låta bli att längta efter de där kickarna. 
 
Sedan jag slutade body checka varje kväll så har jag haft mycket mindre kroppsångest. Det går i perioder, så som det alltid gör, och tankarna är inte nådiga - men är de någonsin det? Ätstörningen kommer alltid att hitta på nya anledningar till varför jag ska göra sådana saker. Jag kan inte hindra tankarna från att komma, liksom jag inte kan hindra den ångest det medför. Det jag kan göra är att inte ge ätstörningen fingret för då har hon tagit hela handen i ett nafs och jag sitter där med ton av ångest jag annars slipper. Det känns inte så de första gångerna man avstår från att kontrollera sin kropp, men när man gjort det ett tag är det verkligen en befrielse. 
 
 
Det är en hård kamp vi måsta föra. Ätstörningen är stenhård och kall, vi ska vara stenhårda och varma. Vi hörs snart, puss!
 
/Hanna