-

Hezt

Hola amigos!

Hemma efter en lång dag hos min fina klasskompis som i övrigt bor mitt ute i ingenstans. Jag som verkligen inte är en hästtjej kom efter mycket nervositet upp på det stora djuret. Skrattade så jag höll på att ramla av i början. Det ser så enkelt ut att rida när jag ser andra som kan, men det var riktigt svårt. Gick på ridskola i typ en halv termin när jag var liten men hästar är inte riktigt min grej, vilket syndes väl idag haha. Kul var det i alla fall. Vi åt lasagne till lunch vilket var supergott. 

Nu ligger jag i soffan, är trött och har precis tagit en lång dusch för att bli av med hästlukten. Hade aldrig klarat att ständigt leva med den här lukten... Blir en lugn fredagkväll för min del men mysigt det också. 


/Tove

Slutet på en kort paus och om en behandling

Att gå i en så omfattande behandling som man gör på behandlingshem är en jobbig process. Jag har bott på Magelungen i drygt två månader nu. Dessa två månader har varit turbulenta med både rejäla uppsving och djupa dippar. Det har varit en infasningsperiod men den perioden är nu över och den riktiga behandlingen har börjat. Det är svårt att förklara vad det är som händer med mig eftersom jag knappt förstår det själv. Först trodde jag att allting var på väg att gå käpprätt åt helvete igen. Att de kommande månaderna skulle behöva spenderas på BUP för att ingenting fungerar. 

Men så pratade jag med min fina psykolog I här. Hon sa att det är bra att jag mår som jag gör av de anledningarna jag har, för det är precis därför jag har kommit hit. Under två år har jag förflyttats mellan olika öppenvårdsbehandlingar och inläggningar. Jag har slussats fram och tillbaka hem och till sjukhus hem  och till sjukhus. Jag har sprungit så snabbt benen kunnat bära mig och försökt värja mig mot problemen genom att "få hjälp någon annanstans".
Tillslut tog kraften slut och succesivt förstod alla vad som behövdes.

Nu har jag landat på behandlingshemmet och det är nu jobbet börjar. 


Att börja en ny behandling, oavsett om det är öppenvård, mobil vård, dagvård, mellanvård eller slutenvård innebär många blandade känslor. Hopp, oro, ångest, frustration och uppgivenhet är några av de känslorna som cirkulerar inom en. Jag minns första gången jag skulle till Scä. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle få gå i en bakväg eftersom jag egentligen var för tjock för att få komma till en ätstörningsklinik.

Vad jag vill säga är att ett tillfrisknande och en behandling aldrig går spikrakt framåt. Ibland är det som tyngst i början, ibland kommer de svåraste bitarna efter några månader. Ibland måste man leta runt efter vårdare som passar en, ibland träffar man rätt första gången. 

Vad som än händer, hur du än känner och vad omgivningen än säger - ge aldrig upp. Det finns hjälp att få, du förtjänar den och när su hittar rätt kommer du så småningom att få utväxling av allt slit.

Om jag fick ändra en sak som jag gjort under de här två årens intensivbehandling så skulle det vara att jag aldrig skulle ljugit. För lögnerna tog mig bara bakåt och det är lögnerna som förstört relationen med mina föräldrar. Det är inte när jag sagt att allt är åt helvete som mina behandlare nästan givit upp utan det är när jag sagt att allt är bra och sen, några timmar, veckor eller månader senare gjort väldigt dumma saker som bevisat den totala motsatsen.
Föräldrar klarar av att höra att deras barn mår dåligt, men de klarar inte av att bli lurade när det handlar om något så viktigt som deras barns välmående och överlevnad.


Min korta paus blev extremt kort, för jag tycker så mycket om er och tycker om att blogga. Jag är labil och det måste jag få vara för tillfället, för jag ljuger inte längre och tänker inte dölja mina svårigheter för mina behandlare.

/Hanna

Är gymnasiet svårt?

Är livrädd för att det ska bli svårt och att jag ska misslyckas! ÄR det svårt i gymnasiet?? Tror du jag kommer misslyckas? Hjälp! 
Kramar till dig fina Tove! 
Och kämpa på Hanna! Du klarar det! (du, men jag...?????)

Tror att många, precis som du, är livrädd inför allt vad gymnasiet innebär. Det var även jag. Mitt mående var inte så stabilt under sommaren, men jag försökte ändå visa upp en bild av att jag mådde prima för alla. Det gick upp och ner, ibland mådde jag bra medan jag nästa dag tvivlade på om jag ens ville leva. Tankarna om gymnasiet låg hela tiden i mitt bakhuvud men i slutet av sommaren drogs det till och med upp på förslag att det bästa för mig kanske vore att strunta i gymnasiet för tillfället och börja senare. Det var något som jag, Tove, verkligen inte ville samtidigt som anorexin såg det som en liten vinst. Då skulle jag kunna gå ner mig igen och må bättre genom att lyda rösterna. Men nej, jag bestämde mig för att jag ville börja gymnasiet fullt ut, vilket jag tydligt berättade för mina föräldrar och alla läkare. Med tanke på mitt ostabila mående var det inte många som trodde att jag skulle klara skolan till 100%, förutom jag. Vilket jag tror var det allra viktigaste. Jag trodde på mig själv och visste att jag skulle klara det om jag gav mig fan på det. 
 
Till din fråga, är det svårt i gymnasiet? Jag tycker inte att det är jättesvårt egentligen men har alltid haft relativt lätt i skolan och skolarbete har i stor utsträckning engagerat mig. Självklart är det mycket plugg i vissa perioder men är man fokuserad och planerar arbetet väl så är det inga som helst problem. Visserligen är det en förutsättning att man äter ordentligt, annars går det inte att koncentrera sig i den utsträckning som faktiskt krävs. Hade jag varit lika uppfylld av ätstörda tankar som jag var förra våren hade jag aldrig klarat gymnasiet. Men nu äter jag allt jag ska och fokuserar på att ha roligt istället för att bränna så många kalorier som möjligt. Jag tror inte att du kommer misslyckas, verkligen inte. Fast som sagt, det hänger på dig och vilka beslut du tar. Det kommer inte att bli enkelt till en början, innan man hittar rätt umgänge i klassen och innan det känns avslappnat. Den första tiden är tuff men samtidgit hjälpte gymnasiet mig något enormt. Hade jag inte fått en nystart med massa nya vänner hade jag aldrig kommit såhär långt. Hade läget varit så att jag skulle gått kvar i min gamla skola ett år till tror jag det hade varit väldigt lätt att falla tillbaka i gamla rutiner. Är överygad om att du klarar gymnasiet om du bestämmer dig för att göra det! 
 
Ska göra ett tydligare inlägg lite senare med några tips inför gymnasiet, vad som kan vara bra att tänka på. Någon av er kanske ska börja i min skola?
 
Massa kramar!
/Tove

Ditt egna värde

Många unga i dagens samhälle, framförallt tjejer men också killar, är missnöjda med sig själva. Man uppskattar inte sig själv så mycket som man faktiskt förtjänar att bli uppskattad. Det är otroligt viktigt att se sitt egna värde. Ha klart för sig vad man är bra på och vad man är dålig på. Alla är bra på något, samtidigt som alla har något område man inte är världsmästare på direkt. Det är viktigt att lära känna sina egna egenskaper så att man får möjligheten att utveckla och använda dem. Det är viktigt att man någon gång sätter sig ner och funderar över det här, vad är det som jag är bra på? Det här gäller inte enbart alla er med någon form av ätstörning utan jag skulle vilja säga att det är viktigt för alla att uppskatta sitt egna värde. Det finns så många tillfällen då detta är viktigt och spelar en stor roll. När man är på sitt jobb måste man veta sitt egna värde. Blir du behandlad på rätt sätt? Får du den lön du förtjänar? I en relation är det också viktigt. Mår man dåligt i en relation är det viktigt att ta reda på sitt egna värde för att ta sig ur, man måste veta vad man förtjänar. Det är så lätt att bli utnyttjad i vardagen och hamna på ett spår man inte ens vet att man befinner sig på, man måste veta vad man förtjänar oavsett situation. 
 
Ni är bäst, så jävla grymma. Hela högen. Du, du och du. Ingen är mindre värd än någon annan, så därför ska du inte behandla dig själv dåligt för du tänker att du inte förtjänar bra. För det är helt fel, du förtjänar det bästa av det bästa. Tryck inte ner dig själv. Behandla dig själv som du skulle behandlat din bästa vän. Man måste bli bästa vän med sig själv, för det är trots allt dig själv du kommer spendera mest tid med livet ut. Jag skulle hellre spendera tid med någon som behandlade mig väl än någon som psykiskt misshandlar mig, skulle inte ni? Exakt. Var snälla mot er själva, för ni är så jäkla bra. 
 
/Tove

Kvällsmål efter träning

Som sagt var jag och tränade nu på kvällen och det var riktigt skönt. Mår så bra efter! Var som vanligt svinhungrig när jag kom hem, hann knappt ta av mig ytterkläderna innan jag var i kylskåpet och plockade fram mat haha. Kvällsmålet blev naturell yoghurt, Paulúns granola, en banan och vattenmelon. Supergott. Nu ligger jag i sängen och tänkte sätta på dagens avsnitt av Top Model Sverige. Ha det bäst! 


/Tove

En kort paus

Jag tar några dagars paus härifrån. Att blogga just nu är varken bra för er eller för mig. Kram.

/Hanna

Café Fåtöljen

I morse vaknade jag upp runt halv tolv då mamma hade dukat fram en god brunch. Hon hade varit iväg och handlat färskt bröd och på bordet fanns vattenmelon, vindruvor, melon, olika yoghurtsorter, flingor, juice, ägg, massa olika pålägg som ost, skinka, keso plus massa grönsaker man kunde ha på mackorna. Blev så glad då jag är en riktig frukostmänniska, blev riktigt mätt. Bästa starten på morgonen! Åkte sedan in till SCÄ där jag träffade läkaren och hade förhoppnigsvis mitt sista läkarbesök. Som ni kanske fattat går det väldigt bra för mig, och har gjort ett tag nu och vi ska därför även börja glesa ut samtalen med min behandlare allt mer för att sedan avsluta med SCÄ efter en lång tid. Förstår ni hur härligt?
 
Vi gick sedan till café Fåtöljen nere på Hornsgatan, mysigaste fiket. Jag åt världens godaste kycklingsallad med bulgur och currysås. För god. Försökte fota men det är så mörkt där inne att bilden nästan blev helt svart. Det är väl det som är nackdelen med caféet, att man inte kan ta bra bilder haha. Mamma åt en morotskaka och drack en stor latte medan min lillebror åt en chokladboll. Var tänkt att jag också skulle fikat men var hungrig på mat, så det får bli en annan gång! Snart ska jag äta middag och sedan åka och träna. Som svar på en frågande angående min träning kan jag säga att jag kör ca 3-4 pass i veckan. 
 
 
 /Tove

Korvgryta och klyftpotatis


Lunch: Korvgryta, potatisklyftor och grönsaker. 

Åh herregud vilken tung eftermiddag/kväll det varit. Tur att det finns personal och flytande theralen. Förlåt för dålig bloggning, jag kommer igen.

/Hanna

Kiwi och raw bite


Är nu i Eskilstuna, kom hit lagom till lunch men ska åka hem redan ikväll igen. På bilden ser ni dagens eftermiddagsmellis som blev en raw bite och en kiwi. I morgon är det onsdag och jag ska faktiskt till SCÄ, men efter det ska jag och mamma gå på stan och fika och på kvällen ska jag träna. Ha en fin tisdagskväll! Så skönt med sportlov.

/Tove


Mat!



1. Pestofylld kyckling, kokt potatis, riven morot och äppelsallad. (Kycklingen var helt galet god)
2. Rester. Helglunch haha. Här var det en blandning av kyckling, köttfärssås, pasta, tomatsås och grönsaker.
3. Skulle ju äta sushi ute idag men så visade det sig att sushi stället inte låg där vi trodde och jag var därmed tvungen att välja något annat. Efter ett smärre mental breakdown med tårar och ångest så tog jag mig samman och valde en sallad istället. Är egentligen emot sallad pga skulle aldrig välja det om jag inte haft anorexi så var lite sur också av den anledningen. Men i undantagsfall få det vara så och det var en relativt sett god sallad.
4. En del av mitt mellis bytte jag mot yoghurtglass. Tog två smaker en med hallon och granatäpple och en med kaffe (älskar allt som smakar kaffe haha). En utmaning visserligen men nästa gång får det bli vanlig glass för det är godare!

/Hanna

Bowling och en massa pepp



Bowlingtime med magelungen. Ska äta ute också! Sushi visserligen men ändå. Läskigt att äta ute med någon annan än mamma och pappa men en väldigt bra träning.

/Hanna

Hanna svarar

Jag fick diagnos ätstörning UNS. Och det är typ mest pga "ohälsosam relation med kropp och mat" Att jag ser mig som tjock fast jag är normalviktig (men tycker inte smalhet osv mäts i vikt, faktiskt) och för att jag svälter mig, räknar kalorier/kolhydrater och ibland om jag äter så kompenserar jag genom att jag spyr (dock typ slutat med nu..) eller tränar på mitt rum. DOCK ser jag inget fel, för jag har full kontroll över beteendet. Och jag KAN äta. Tillochmed normalt om jag vill det, vilket jag kanske inte så ofta vill men ändå. Men jag skulle kunna. Bara det att jag mår bra av att leva såhär. Jag mår dåligt, men aldrig av detta! och jag vill ner bara några kilos. 
Vet att detta inte är diagnosen någon av er har, men tror ni att jag har diagnosen eller är jag diagnotiserad fel?
Av det du skriver verkar det inte som att du har någon sjukdomsinsikt och jag tror att diagnosen är rätt. Men jag kan inte veta för är varken doktor eller känner dig. Kämpa på!
 
Har nån av er någon gång hetsätit och spytt? Eller bara spytt efter små/normala måltider?
 
Hetsätit har jag gjort och försökt spy sådär en hundra gånger men aldrig lyckats, som tur är. Har använt träning som kompensation.
 
vad i ert sjukdomsförlopp ångrar ni mest att ni gjort/ inte gjort?
Att jag ljugit så mycket... Hjälpen har ju funnits där hela tiden men jag har varit så egensinnig att jag vägrat se det. Så ångrar jag mitt agerande som pro-ana också. 
 
 
Skulle ni inte kunna tipsa om bloggar som ni gillar som liknar er och handlar om ätstörningar? Eller finns det någonstans redan kanske? :)
http://rymdpojkar.blogg.se/
http://everylittleword.se/
http://vanessaw.blo.gg/
http://enflickasomarstark.blo.gg/
 
 
har du någon kontakt med din "vän" från bup? är hon kvar? mår hon bättre?
Har en del kontakt med henne fortfarande över sms. Hon är flyttad liksom jag och hon mår som hon mår, vill inte säga mer tyvärr.
 
 
Anorexi är ju Ana och bulimi är Mia. Vad ska vi kalla UNS då? Några tips? Please, vill ha nåt att säga. Kan ju inte säga Ana liksom...
 
Det enda jag kan komma på är Edna (baserat på ednos). Vad tycker ni om det?
 
Har också en fråga till er alla. Känner era behandlare till bloggen och vad tycker dom om den? Dvs vad tycker dom om att ha en blogg som är så inriktad på det sjuka? (Även om det egentligen är friskheten den är inriktad på)
Alla mina behandlare känner till bloggen och många läser den ibland. De var misstänksamma i början, speciellt de på Scä, men när de läst så är de bara positiva till den. De ser ju också att jag mår bättre av att blogga.
 
Hej, jag har för mig att någon av er skrev om att 'du' fick väldigt ont i knäna efter att musklerna bröts ner när kroppen inte fick tillräckligt mycket mat. Hoppas något vet vad jag menar med detta. Men min fråga är iaf- Fick du ont i knät/knäna under tiden? Gjorde det ont om du böjde dig ner med hjälp av knäna osv?
Jag har haft exakt samma problem som du beskriver! De kom när jag började gå upp i vikt och inte hade tillräckligt med muskler vilket gjorde att jag fick ont, speciellt när jag sprang men också när jag böjde mig ned osv. Ett inlägg om det finns här: http://attvaljalivet.blogg.se/2013/july/knaproblem-2.html#comment
 
 
Jag måste fråga en grej. Ligger fortfarande på ett alldeles för lågt BMI, men nu helt plötsligt sen en månad tillbaka har alla ätstörningstankar släppt taget om mig och jag är fri. Jag har ätit spontan-mcdonalds, jag har ätit godis, hemmagjorda bullar och paj med vaniljsås, popcorn och restaurang mat. Jag kan äta allt utan ångest och jag känner att jag är för smal och vill UPP i vikt så fort som möjligt så att jag kan se snygg ut igen med kvinnliga former och allt! Skulle ni säga att jag är frisk? :D Vill jättegärna ha svar av er, om inte det utav nån snäll själ som läser detta! :) 
Alltså jag skulle inte säga att du är frisk riktigt än pga ditt låga bmi eftersom tankarna när man ligger på den vikten kan lura en. Men om du känner så som du gör så kan du gå upp till normalvikt på ett par månade och tänker du då på samma sätt skulle jag definitivt säga att du är frisk! Men det handlar mest om vad du själv känner.
 
Jag har ett problem med deprission , självskadebeteende och självmords tankar. Min mamma vet att jag har försökt ta mitt liv men hon gör inget åt det. Jag orkar inte må såhär vad ska jag göra?
Jag tycker att du ska söka hjälp hos bup eller en ungdomsmottagning. Föräldrar har en tendens att vilja förneka problem så länge det går eftersom de är rädda men det brukar ändras när de får det förklarat av andra vuxna. Du ska inte behöva ha det på det där sättet. Kram<3
 
 
En helt annan fråga: tittar ni på OS?
Jaaa!! Älskar OS hehe. Dock har det inte blivit så mycket nu i veckorna eftersom jag går i skolan och det är tv:förbud fram till klockan tre på vardagar, men så fort jag har möjlighet kollar jag.
 
Superkul att så många frågor har trillat in på sistone! Tove och kanske Sandra svarar nog också så småningom på de frågor som är riktade till alla.
 
/Hanna

Konserter

Man har olika motivationer för att bli frisk. Vissa vill börja träna igen, spela fotboll, dansa, klättra eller gå på långa vandringar i fjällen. Andra vill ut och festa hela nätterna eller gå på långa shoppingturer. Oavsett vad man vill krävs ett stabilt psyke och en fungerande kropp samt ett förtroende från föräldrar/vårdnadshavare så att de släpper iväg en.

Min stora passion och motivation är konserter. Jag är ganska ung och började inte gå på konserter förrän sommaren 2012 då jag såg kent fyra gånger. Sedan såg jag krunegård/laakso/hets, håkan fyra gånger, hultsfred, popagande, kent igen, lars winnerbäck två gånger, hästpojken osv. Jag älskar det och har gjort det från första början, annars skulle jag inte fortsatt spendera så mycket pengar på det.

Men under dessa tre år har jag också gått ned mig mer och mer. Jag har manipulerat mina föräldrar för att de skulle släppa iväg mig trots en rasande vikt och massa andra dumheter. Men när jag väl stod där framme framför scenen så kunde jag inte koncentrera mig. Istället för att dras med och njuta av musiken dansade omgivningens bmi framför mina ögon och tankarna drogs hela vägen till mitt kommande kaloriintag. Jag har svimmat flera gånger och blivit överburen över staketet. Jag har fått panikångest mitt i folkmassan och förts bort av sjukvårdare och vakter. Istället för att kunna känna värmen och gemenskapen av att köa i 16 timmar så har jag varit rädd och orolig. Magen har vänt sig ut och in och hjärtat skenat iväg tills jag tillslut inte kan stå på benen längre.

Men igår när jag var och såg Laleh var det något annat. Det var den första konserten som jag någonsin varit på och inte varit svimfärdig en enda gång.

Visst, mina tankar far iväg och jag kan inte undgå att fundera på om Laleh har ätstörningar eller varför hon annars är så smal. Jag kan inte låta bli att reflektera över min egen kropp eller det faktum att jag bränner kalorier. Men det är inte mitt huvudfokus. Igår drogs jag med i musiken, jag hoppade för att alla andra gjorde det och för att jag var glad – inte för att förbränna. Mina ben var stadiga hela tiden och ångesten rusade inte iväg en endaste gång.

 

Det var så himla härligt. Det är helt amazing vad en kropp kan klara om man ger den tillräckligt med mat under en lång tid och det är helt otroligt att man kan slippa ångestattacker under ett par timmar bara genom att bryta de konstanta destruktiva beteendena. Att stå framme vid kravallen på en konsert ger kickar ätstörningen aldrig kan åstadkomma. Det är det som är livet. Det är det här som är livet.

 




/Hanna

Svar på frågor

Använder du fortfarande mått när du häller upp t.ex. yoghurt osv? :)
Gör jag absolut inte! Det är ett kontrollbehov man måste släppa på. Just nu tycker jag att jag är väldigt spontan när jag exempelvis häller upp yoghurt. Är jag riktigt hungrig kan jag fylla nästan hela skålen medan jag ibland bara häller i lite.
 
Har också en fråga till er alla. Känner era behandlare till bloggen och vad tycker dom om den? Dvs vad tycker dom om att ha en blogg som är så inriktad på det sjuka? (Även om det egentligen är friskheten den är inriktad på)
Jag har nämnt bloggen för min behandlare men han verkade inte ha några speciella åsikter om det, vet däremot inte om han läser den. Sen har vi även fått veta från andra håll att personer blivit rekomenderade av personal på SCÄ:s avdelning att läsa vår blogg, lite kul egentligen!
 
Vågar inte äta den granolan än, pga kakaoet, jag jag ska våga!
Kom igen, vet att du klarar det! Världens godaste granola. Jag äter den minst en gång varje dag och det påverkar inte min kropp någonting, mer än att jag kanske blir lite gladare! Köp hem en förpackning nästa gång du handlar, du kommer inte ångra dig. Tackla dina rädslor för att komma vidare. Tror på dig!
 
Vad skulle du säga att friskhet är? Asså när kan man säga att man är frisk tycker du? Och kan du fortfarande få matångest? Och äter du godis o sånt? Tove du är verkligen sjukt inspirerande måste jag säga!
Att definiera ordet frisk är jättesvårt, om nästan inte omöjligt. Det är ett begrepp som innefattar så många faktorer. Det som jag skulle säga måste vara uppfyllt är att man inte känner ångest inför mat & träning, att man inte har några kompensatoriska beteenden och att man kan vara spontan i sin vardag. Jag tror att man märker själv när man är frisk, när ätrörningen inte påverkar en i vardagen. Frisk behöver nödvändigtvis inte betyda att man går tillbaka till att bli precis samma person man var innan ätstörningen då man gått igenom så mycket mer nu, som definitivt påverkat en som individ. Man har så mycket mer erfarenhet. Att bli frisk, då menar jag verkligen helt och hållet tar tid. Tankarna har ättrat sig in djupt i hjärnan och det är inte lätt att få bort alla tankar direkt, det tar tid, fortsätt bara. Däremot är jag övertygad om att man kan bli helt frisk. Att börja äta och att sakta men säkert öka vikten är en förutsättnign för att man ska kunna börja arbetet med att bli fri från tankarna. 
 
Tack så jättemycket, blir så glad över att ni ser mig som inspirerande. Matångest kan jag inte säga att jag har. Visst, ibland kan det komma någon lite jobbig tanke men det går inte ens att jämföra med förut. Frekvensen på ångesten som kommer i samband med mat är väldigt låg. Är det så att en jobbig tanke kommer så vet jag vad jag behöver göra, vilket gör att det går över snabbt. Godis har jag faktiskt inte ätit så mycket av om jag ska vara ärlig, dock har jag druckit läsk ett antal gånger samt fikat. Tack igen! Fortsätt bara fråga om ni undrar saker.
 
/Tove
 

Blodapelsin



Eftermiddagens mellanmål. Yoghurt med Paulúns granola (hallon kakao) och en blodapelsin till. Sista skoldagen innan lovet avklarad som i övrigt var väldigt mysig. Den inleddes med sovmorgon och avslutades med att halva skolan samlades i matsalen och kollade på hockeymatchen. Sån stämning, älskar min skola! 

/Tove

Att ha vänner som också mår dåligt

"Vad tycker ni om att ha ätstörda vänner? I princip alla mina vänner mår dåligt. Jag trivs jättebra med dom, älskar dom så himla mycket. Att dom förstår. Men samtidigt känns det inte bra att bara umgås med sjuka.. 
Skulle gärna höra er åsikt om detta. Kram <3"
 

Det här är en klurig sak som jag tror att många som lever i ätstörnings och depressionsvärlden stöter på. Speciellt om man bloggar, har ätstörningsinstagram eller är medlem på vissa sidor. Under de senaste två åren har stora konflikter brutit ut mellan mig och mina föräldrar samt behandlare, då jag mer och mer övergått till att bara umgås med sjuka personer. Eller umgås är en överdrift, istället fylls ens meddelandelista i telefonen och på facebook av personer med ätstörningar eller andra psykiska problem. Man mailar och messar, kanske träffas man ibland eller pratar i telefon. Men framför allt lever relationen i text.
 
Scä's inställning har sedan dag ett varit att man ska bryta kontakten med alla andra ätstörda och sådana som mår dåligt. Det tycker jag är fel grundinställning. 
 
Att ha andra vänner som mår dåligt är svårt. Man säger att man ska peppa varandra men båda mår dåligt och eftersom man är vänner berättar man ju för varandra hur man mår och vad man gör. Själva grejen med vänskap är ju att man ska stötta varandra och dela med sig av det som händer i ens liv, är man mitt inne i en ätstörning är det det enda man tänker på och därmed det enda som är intressant att prata om. Här har vi risken. Man kan triggas bara av den andres mående, den primära känslan är oro över kompisen men det slår över till ångest hos en själv. Men man kan också, under ytan, börja tävla med varandra. Gömmer den  ena mat börjar den andra och går den andra ned i vikt vill den ena göra det också. Det är inte för att man vill förstöra för varandra som man berättar om det dumma man gör, det är bara ett desperat försök att slippa undan ensamheten. Och man är livrädd för att om man blir frisk så kommer man att förlora vännen ifall den fortfarande är sjuk.
 
Det var kanske ingen slump att jag och Tove blev inlagda samtidigt på Scä efter att ha skrivit med varandra dagligen under nästan ett år. Men det var defintivt inte så som de på familjevårdsavdelningen först trodde, att vi var pro-ana vänner och att vi medvetet hade kämpat oss ned till botten tillsammans. Snarare var det så att jag i samband med att de började prata om avdelningen för Tove insåg att jag var tvungen att ta tag i ätstörningen en gång för alla.
Den följande tre månaderna var tuffa som sjutton men vi kom långt och fortsatte ännu längre efter utskrivning. Tillsammans med Sandra och några tjejer till som vi lärt känna på avdelningen tog vi oss alla en bra bit den våren.
 
I dagsläget mår kanske hälften av mina kompisar dåligt. Istället för de 90% som det var för ett år sedan. Då var jag rädd att förlora kontakten om jag började må bättre, istället har det varit så att jag insett vilka jag velat bryta kontakten med och så har jag gjort det. Det har inte varit en smärtsam process överhuvudtaget utan det har fallit sig naturligt. Jag mailar inte längre folk vars bloggar jag läser där de skriver om bakslag, Scä och inläggningar uppblandat med små framsteg. Jag pratar med folk som mailar till den här bloggens mail men då gör jag det på ett distanserat sätt. Ni är helt, helt underbara men det är inte bra för någon av oss att börja en djupare kompisrelation eftersom anledningen till att vi tog kontakt var genom den gemensamma nämnaren ätstörning. 
 
Så vad är mitt konkreta råd egentligen? Tänk ett varv extra innan du kontaktar någon du vet är sjuk. Ta avstånd direkt om du känner att en relation får dig att må dåligt. Men känner du att du helhjärtat mår bättre av att skriva med en annan ätstörd och att ni peppar varandra, fortsätt vara vän med den personen. För helt ensam fungerar det inte att vara, då går man sönder tillslut. Men det finns andra där ute som är peppade på att bli friska och det är så himla mycket skönare att prata med en sådan människa än någon som vägrar lyssna på råd och bara faller djupare för varje dag.
 
 
/Hanna
 
 

Svar på en fråga

Tove kan du svara på mina frågor, vet inte om du sett dom? Har du berättat för dina nya gymnasiekompisar om ätstörningen än, hur tog dom det isfl? Och du skrev att du äter typ 4-5 gånger om dagen nu, vad säger dina behandlare om det? På många äsenheter verkar de tycka att man ska äta 6 gånger om dagen resten av livet.
 
Förlåt för att jag missat att svara. Jag har inte berättat ännu, inte ens för dem som idag är mina allra bästa vänner. Till en början var det en medveten strategi då jag ville att alla i min nya klass skulle få lära känna mig som den riktiga Tove, och inte som "hon med anorexi". Det beslutet ångrar jag inte en sekund, för det gav mig chansen att helt börja om i gymnasiet. Sen är det en annan sak att jag kanske borde ha berättat nu, åtminstone för de som står mig närmast, men det känns bara konstigt om jag skulle göra det nu. Måste ändå säga att dem inte märkt något om mina tidigare problem är ett stort tecken på hur frisk jag faktiskt är och hur normalt mitt förhållande till mat blivit. Eller vad tycker ni? För tillfället är jag den i kompisgänget som äter mest i skolmatsalen, åtminstone av tjejerna. Visst, jag är inte den som går och handlar cola och kexchoklad i cafeterian varje rast men det är ingenting man behöver. Jag har ändå funderat på att berätta och jag tror att jag ska göra det snart, måste bara vänta på det rätta tillfället. Vill inte säga det i fel situation. Det som är skönt nu är att jag skulle kunna prata om min sjukdom som något jag till stor del lagt bakom mig, vilket jag inte skulle kunna gjort de första veckorna i gymnasiet. 
 
En vanlig matdag för mig ser ut som så att jag äter frukost, lunch, mellis, middag och mellis. Jag vet att 6 gånger om dagen är rekomenderat vilket jag ätit efter i ungefär två år. Men just nu är det detta sätt som blir normalast för mig, i min vardag. Skillnaden nu från förut är att jag kan ta två portioner till middag eller äta en frukt emellan måltiderna om jag känner för det. Allting jämnar ut sig och ska jag vara ärlig äter jag betydligt mer nu varje dag än vad jag gjorde med matschemat. Äter när jag är hungrig, och lite till. Så mycket skönare än det strikta matschemat jag tidigare följde. 
 
Hoppas du fick svar på dina frågor! Kram
 
/Tove

Recept - Kyckling med curry och äpple

Hade helt glömt bort att jag för väldigt längesen lovade att lägga upp receptet på en av mina absoluta favoriträtter. För några dagar sen fick jag en kommentar om jag inte kunde lägga upp receptet, så här har ni det! Funkar perfekt till vardags då den är väldigt enkel att laga men samtidigt supergod.
 
Ingredienser
- 8 skivor marinerad tvådelad kycklinfilé
- 1 finhackad gul lök (om du vill)
- 1 hackad röd paprika
- Hackat äpple
- 2 vitlöksklyftor (rivna)
- 1dl koncentrerad äppeljuice
- 2dl grädde
- 1-2 tsk currypulver (gul curry)
- Salt & peppar
- Smör
- Guldfågelns kycklingfond
 
Tillagning
Bryn kycklingfiléerna i smör och krydda med salt, peppar och curry. Ta upp kycklingfiléerna ur pannan och fräs sedan löken, vitlöken, äpplet och paprikan tillsammans med ytterligare lite currypulver. 
Tillsätt kycklingfonden, äppeljuice och grädde. Lägg tillbaka kycklingen i såsen och låt puttra i ca 10min.
 
 
 
Kycklingfiléerna köps alltså färdigmarinerade i butik. Tror det står Leif Mannerström på förpackningen, det ligger även en burk med kycklingfond där i. Kycklingen har verkligen en god smak! Rätten kan serveras med vad man känner för egentligen. Jag har ätit med både ris, pasta och bulgur. Pasta är min personliga favorit! Skulle rekomendera tagliatelle (bandpasta), passar perfekt! Jag brukar även ha färskt hackat äpple på vilket blir jättegott. Hoppas ni testar!
 
/Tove

Två måltider



Vårrullar, en vegetarisk och en med kött, ris, sötsur sås och rivna morötter.



Lax, potatis, en syrlig yoghurtsås och sallad.

Idag går jag i skolan, är obefogat arg på personalen och i eftermiddag är det familjeterapi + ska träffa Soc för uppföljning. Är superglad över snön dock!

/Hanna

LAU - Läxhjälp av unga

Puh är alldeles slut. Ligger i sängen och har precis genomfört min första dusch någonsin i beckmörker (strömmen har gått haha). Ska snart "släcka" (ingen ström = inget att släcka men ska slå igen datorn) men jag måste berätta för er om en häftig sak jag gjort idag som jag inte vågat berätta om tidigare ifall projektet inte skulle gått i land.
 
I början av sommaren fick jag en idé. Jag var arg och trött på politikerna och Sverigedemokraternas framfart. Det faktum att vi har en åldrande befolkning och med den arbetskraftbrist men samtidigt skickar vi ut invandrare för att "de tar våra jobb" är ju en så skev logik att man helst vill banka huvudet i en vägg. Dock gjorde jag inte det den här försommarkvällen utan jag tänkte efter ett varv till, vad kan jag göra egentligen?
 
Jag har alltid haft extremt lätt i skolan. Har man det så enkelt och ligger så långt fram blir man automatiskt lärare för sina kompisar eller andra i klassen också. När jag gick i skolan var jag dötrött på det men sedan jag sjukskrevs för 1,5 år sedan så har jag saknat det mer och mer.
 
Vad har det nu med saken att göra? Jo, min idé som jag nu drivit igenom tillsammans med två vänner går ut på att duktiga elever åker ut till skolor som har det svårt och hjälper de med läxor. Skolor där eleverna inte kan särskilt bra svenska, inte haft föräldrar som studerat och lever i en kultur där hopplösheten inför framtiden är ett mörkt faktum. Det här är ju våra medmänniskor! De är framtiden tillsammans med oss och när politikerna är för inkompenta för att inse vilka otroliga resurser vi har ute i Tensta så får man göra något åt saken själv. Det handlar inte bara om ren medmänsklighet utan om att främja samhället i stort.
 
Pga. mitt mående och inläggningar har jag inte förrän efter jul kommit igång med det här på riktigt. Men så idag träffade vi slutligen den biträdande rektorn på Hjulstaskolan som ligger i Tensta och redan om två veckor drar den första läxhjälpstimmen igång. Är väldigt peppad och glad, ni fattar inte vilken otrolig kick det här är - anorexins kickar kan aldrig motsvara det.
 
Nu tycker ni säkert att jag är pretentiös och då får ni väl tycka det. Kanske är jag galen som börjar med det här nu samtidigt som jag efter 1,5 års sjukskrivning jobbar för att gå ut nian med betyg bra nog för att komma in på rätt gymnasium, driver en blogg med 450 unika läsare per dag, går i behandling hos Scä, går i både terapeutisk och boendebehanling på Magelungen samt håller alla mina relationer vid liv och gör alla vardagssysslor som man gör på ett behandlingshem plus går på teater och går familjeterapi. Många är tveksamma och tror att jag kommer överanstränga mig så att jag kraschar men jag tänker att då får jag väl göra det då. För nu vill jag det här och jag gör det för att byta bort ätstörningen mot något. För att fylla det tomrum som uppstår när man lämnar den vän som fyllt hela ens liv under sex år.
 
/Hanna
 
 
 

q/a

Jättebr inlägg! Men hur har du reagerat på det? Jag kände mig så skyldig och äcklig som "alltid" var hungrig. Eller ser du det mer bara som en lättnad?
Jo jag känner samma sak! Ätspöket blir jätteargt och jag får en massa skuld och skamkänslor. "Jag som är så fet ska inte vara hungrig och om jag nu är det så är det bra". Men det är vad ätstörningen säger och det försöker jag att inte lyssna på.
 
Hur reagerade dina föredrar när du försökte ta ditt liv?
Ja hur brukar föräldrar reagera på något sådant...? De blev förstås jätterädda men jag tror inte att de förstod just då hur allvarligt det var eftersom de inte var med i situationerna. De har kommit på mig med andra farliga saker flera andra gånger så på något sätt kanske de är lite... härdade. Jag vet faktiskt inte riktigt. Men det måste vara en extrem chock. 
 
 
Får du välja själv vad du vill dricka till maten? :)
Nix, mellanmjölk varje gång. Är nöjd med det, drack alltid mjölk som liten så det är det naturliga för mig.
 
 
Lite apropå hungerkänslorna du skrev om för ett tag sedan. Jag spydde upp (nästan) allt jag åt under en längre period, dock slutade jag med det här för nästan ett år sedan. Jag har nu senaste tiden varit onormalt hungrig onormalt ofta. Tycker att det är rätt svårt att hantera, äter jag så mycket att jag inte är hungrig längre vill jag spy upp det, men går jag hungrig vill jag inte äta alls. Har inte gått till någon läkare tidigare och vill inte göra det nu heller. Tycker att det är så konstigt att det kommer nu, såhär lång tid senare och undrar om det har något samband alls? Är inte på gränsen till undervikt. Tack för en jättebra blogg <3
Utifrån det du beskriver tror jag att det har att göra med obalans av olika mineraler och enzymer i kroppen. Din hunger blir inte tillfredsställd pga brist på vissa ämnen men din magsäck är förstörd och därmed blir du spyfärdig. Men jag tycker defintivt att du ska gå till läkare. Kan ha med mens att göra också eller något helt annat som buksportkörteln eftersom det kommer så pass långt senare. 
 
 
Hej! Jag ska bli inlagd på ett behandlingshem, jag undrar om du får stöd vid varje måltid? Är det alltid någon som sitter med dig? Mellan måltiderna då, är det någon som ser till att du sitter ner? 
Det är alltid någon som sitter med mig under måltiderna och en halvtimme/timme efter. Dock är det väldigt ovanligt för att vara ett behandlingshem av den här sorten men det var ett krav från soc sida och eftersom magelungen sa att de kunde uppfylla det så kunde jag flytta hit.
 
 
 
varför försökte du inte dricka mjölken och frukt? meningen är väl att utmana sig själv mot friskhet?
Jo men jag kan ej göra allt på en gång. Är inte där än.
 
Fortsätt fråga så fort ni undrar något!
 
/Hanna

Mat, födelsedagsfika och en zelfie

Här kommer en del bilder från min mobil!!



För ett par dagar sedan åt jag en matlåda från Findus som upplagd på tallrik såg ut såhär! Gott, faktiskt.


Igår firade vi en ungdom som fyllt år med prinsesstårta och fruktsallad. Jag bytte ett glas mjölk mot motsvarande mängd frukt. Inget man kan göra varje dag eftersom mjölk är bra, men när någon fyller år får man festa till det!



Till lunch var det lammgryta, bulgur, rotfrukter och grönsaker. Ser lite ut för bulguren har gömt sig under salladen.



Sist har vi en bild på mig under massa filter.

Nu sitter jag och äter mackmellis, ikväll lagar jag mat (vårrullar och råris) och sedan ska jag hämta biljetterna till Laleh på fredag jag (i samrådan med mamma) spontanköpte till mig och Axel! 

/Hanna

Ätstörning UNS / EDNOS

Här kommer fjärdedelen om de olika ätstörningsdiagnoserna.
 
Ätstörning UNS, eller EDNOS som den heter på engelska, står för ätstörning utan närmare specifikation. Det är alltså en diagnos som ges till människor med tydliga ätstörda beteenden och tankegångar men som inte helt uppfyller kraven för de andra ätstörningsdiagnoserna. Trots att det är den vanligaste ätstörningen så är det få som vet vad den innebär, och det är kanske inte så konstigt med tanke på att det är en ganska ung diagnos och svår att berätta om eftersom personer med UNS kan ha så olika slags problem. 
 
Det är många som tror att man är mindre ätstörd om man har UNS istället för anorexia. Speciellt inom bloggvärlden svävar det en sjuk kultur där anorexi är idealet och alla andra diagnoser är misslyckande (vilket ni ju hör är den skevaste och äckligaste icke-existerande logiken någonsin). Men att ha UNS betyder inte att man är mindre sjuk, det betyder att man än sjuk på ett annorlunda sätt. 
 
Vissa som har UNS har jätte, jätteskev kroppsbild och hatar hur dem ser ut. Andra ser sin kropp precis som den är men tvingar ändå sig själva att gå ned i vikt. Ganska vanligt är att man bara "kan" äta en slags mat. T.ex. sådant man tycker är gott, jättesalt mat, bara sötsaker eller bara kyckling och vitt ris.
 
Gemensamt för alla med UNS och det som gör att man får diagnosen är att man har ett så pass skevt förhållande till mat, ätande eller kropp att det så starkt påverkar ens livkvalitét och kroppsliga situation att det inte är hållbart i längden. Liksom de flesta andra är människor med UNS deprimerade och det är vanligt med självskadebeteenden. 
 
 
Tycker du att du inte stämmer in på någon av de tidigare ätstörningarna jag skrivit om men fortfarande känner att du inte står ut som du har det nu och att nästan hela ditt liv cirkulerar kring kropp och mat? Då kanske du har ätstörning UNS.
 
Vad gör jag om jag tror att jag har det?
  1. Prata med din omgivning. Berätta för någon du vet är frisk hur du tänker och känner kring mat osv, jämför och se om det sätt du lever på är fungerande eller inte. Läs på på nätet för att se om du känner igen dig i vissa symtom.
  2. Sök hjälp. Ätstörningskliniker vet precis vad UNS är och hur vanligt det är, det finns hjälp att få och du förtjänar den lika mycket som alla andra.
  3. Stöter du på något knäppo som inte förstår din ätstörning - ge inte upp! Det finns (alldeles för många) stolpskott inom vården, sådana som är så inrutade och följer läroboken exakt att de missar vad som utspelar sig i verkligheten. Fortsätt berätta vad som är dina problem och anse dig inte mindre ätstörd bara för att du inte är som en bulimiker eller anorektiker. 
 
 
 
/Hanna

Läsarträffen


Igår hade vi som sagt läsarträff vilket var cirka hur mysigt som helst. Vi gjorde inte speciellt mycket mer än att äta vårat mellis tillsammans och prata. Tycker det är så kul att träffa er i verkligheten och se vilka fina människor det är som varje dag klickar in här. Det är en helt annan sak att se statistiken och att träffa er i verkligheten om jag säger så haha. Vid nästa läsarträff hoppas jag att ännu fler vågar sig dit!

Jag stod bakom kameran och fotade, därför är jag inte med. Hanna tog dock ett par bilder på mig som var mindre charmiga.... Haha. Även Julia var med på läsarträffen men hon hann tyvärr gå innan bilden togs. Hoppas ni alla hade en lika fin söndag som vi. Kramar

/Tove

Dagens skollunch


Detta blev dagens lunch. Köttbullar, pasta, tomatsås, keso och morötter. Gick dock och hämtade både mer pasta, keso och tomatsås. Supergott! Vad vore livet utan keso haha? Nu ska jag på spanskalektion, otaggad.

/Tove

Renskav



Läsarträffen var super<3 Mer om den sen. Till middag idag var det renskavsgryta, potatis, gelé och grönsaker.

Bra bild va?

/Hanna

Att förlora sina hungerkänslor

Om man svälter sig, kräks eller mixtrar med mat och kropp på annat vis händer det ofta att man förlorar sina hunger- och mättnadskänslor. Hunger och mättnadskänslorna styrs av många olika saker i kroppen. Det handlar både om en rent fysisk förmåga att känna hunger, men det är också en inlärningssak. Vi måste lära oss hur vi ska agera på hungern för att kunna äta på ett sådant sätt att vi håller en sund vikt. 
 
Hjärnan tar upp en massa olika signaler för att avgöra hungern. Hur fylld magsäcken är är nog det mest kända, äter man lite under en längre tid så krymper magsäcken och då blir man mindre hungrig (vilket gör det extremt svårt att börja äta etfer matschema efter svält). Men hjärnan reglerar också hungern beroende på enzymer i tarmarna och sockerhalten i blodet. Dessutom avgör den hunger och mättnad efter kunskap om det vi ätit och vad smak och lukt säger. Det är därför man tycker att Cola Zero stillar sockersuget första gången och fyller magen. Men när man druckit Colan några gånger har kroppen lärt sig att den inte får någon näring av den och därmed blir kroppen inte nöjd oavsett hur mycket man häller i sig av den sötade drycken.
 
Vad är det då som händer när man har ätstörningar? Varför försvinner hungerskänslorna? 
 
En liten del av det är, som jag skrev tidigare, att magsäcken krymper. Men det som gör att hungerkänslorna försvinner eller blir helt skeva är den andra delen av det som är hunger. Nämligen hur man agerar på de signaler som hjärnan skickar. Hjärnan säger att den är hungrig men det skiter man fullständigt i och efter ett tag så lär sig kroppen att hungern betyder inget, den får ju ändå inte den näring den så desperat behöver.
 
 
Ska man slippa äta efter matschema eller räkna kalorier resten av livet gäller det att man lär om kroppen. Det är som att man går sina första år på dagis igen. Regelbundna måltider varje dag med flera mellisar. Vuxna tror att det bara handlar om att hålla blodsockret uppe hos sina barn så att de inte blir griniga, men en stor del av det handlar om att lära barnen äta. Så småningom sitter rutinerna, kroppen, hjärnan och psyket arbetar tillsammans och det ger hungerkänslor som är så exakta att man varken går upp eller ned i vikt.
 
Jag har börjat få tillbaka mina hungerkänslor igen. Det är tredje gången nu och jag kan bara tacka kroppen på mina bara knän för att den inte givit upp trots all svält. Reglebundna måltider och lagom mycket mat i snart ett halvår har givit mig en normalstor magsäck, balanserat allt det som blivit snett inuti (tarmar, blodsocker osv). Men det har också lärt om min kropp hur man agerar på hungern. 
 
Så nu är det bara att fortsätta. Så småningom kommer jag att kunna släppa lite på matschemat, då kommer jag att kunna äta mer när jag är hungrig och mindre när jag är mätt. Men tills att jag varken känner känslorna ordentligt och inte heller klarar av det fysiskt så är matschemat en bra stabilisator.
 
/Hanna

Chokladorgasm

Såå nu har vi sentomsider bestämt hur bloggträffen kommer att gå till. Sammanfattar det strukturerat.
 
Vad: En läsarträff där jag, Tove och Sandra kommer vara med. Precis alla är välkomna men det är ingen pro-anaträff.
När: 14.30 för de som vill äta mellis där och sedan ansluter resten 15.00. På söndag.
Var: Gallerian, vi möts upp inomhus utanför Monki. Någon av oss hämtar de som kommer senare där sen så slipper vi förvirring! (HannaLarsson98 är min kik annars, så det är bara att spamma ifall ni villat bort er).
Hur: För de som vill äta mellis där finns det två alternativ, antingen tar man med eller så köper man i gallerian. Vad som intas spelar ingen roll men vi uppskattar om det är ett riktigt mellis, en cola zero räknas inte till exempel. Glass är gott så det funkar utmärkt, man kanske vill köpa en kaka på ett fik eller så har man med sig en macka i en plastpåse och juice. Ni löser det där. 
För alla de som inte är bekväma med att äta mellis med oss så kommer ni 15.00! Resten av träffen umgås vi och pratar typ haha. 
 
Har ni några frågor så ställ i kommenterarena så svarar jag! (Är mycket nöjd över att få iväg det här inlägget innan tolvslaget, precis som jag lovat).
 

Hur gick det med min utmaning då? Hur bra som helst! Angelica skrattade jättemycket åt mig när jag åt min chokladdoppade jordgubbe, var helt lyrisk och bah mmmmmmmmmmmmmmm och slickade på den med tungspetsen. Tycker så mycket om Angelica<3 Det var ca det godaste jag ätit på evigheter alltså CHOKLAD AAAAH. Min psykolog doppade jordgubben åt mig så att jag slapp känna tvånget att försöka få på så lite choklad som möjligt. Sedan tog hon bort motsvarande bit av mitt kvällsmellis.

 




Och ångesten kan försöka banka ihjäl mig för idag bryr jag mig inte av någon anledning. Så himla skönt så det är bara att tacka och ta emot för att något äntligen går med en. 
 
 
Middagen var lövbiff med en salami och cremé fraichesås, tagliatelle och grönsaker. Jag fick lägg upp grönsakerna igen, dock förstörde ju det hemska lampljuset allting?




 
Imorgon är det teater och på söndag ses vi, det här blir bra!
 
/Hanna
 
 

Utmaning deluxe

Jag är såå nervös! Jag har tillsammans med min psykolog bestämt att jag ska äta en fruktbit doppad i smält choklad ikväll!! Jag var ju verkligen på gång med sötsaksutmaningar i december (Hannas julutmaning haha) men så fuckade allting upp sig med Scä och så har det inte blivit något mer. Men jag pratade med mitt team här på MU och de tyckte verkligen att jag behövde fortsätta med det där.

Ibland är det himla bra att behandlas för sin ätstörning av några som inte är specialiserade på det. Visst, de kan vara extremt oförstående ibland men just idag var det bra. För min psykolog tog liksom för givet att jag kunde byta hela mitt mellis mot frukt och choklad och när jag protesterade var hon helt oförstående - "det är ju jätteorättvist om inte du ska få smaka, det blir ju som ett straff".

Jag funderade ett tag sedan bestämde jag mig att för att jag skulle äta. För varför inte? Jag är ju sugen och alla andra gör det. Jag kommer inte att bli tjockare av det och ingen kommer skratta åt mig. Det är bara jävla Ana som är rädd att tappa greppet om mig och därför skriker i mitt öra. Men vet du vad Ana, du kan dra åt helvete :)


Skriver så fort jag fått i mig fruktbiten med choklad!




Glad alla hjärtans dag finisar

/Hanna

BLODPUDDING



En av de få gånger jag gläds åt att jag inte får vara "vegetarian" är när det serveras blodpudding. Älskar det så himla mycket haha. Dock är det nog en av de minst fotogeniska rätterna... En normalportion blodpudding är 4-5 skivor om man har en rejäl klick lingonsylt till (och självklart ett glas mjölk/apelsinjuice). Dock varierar det beroende på tjocklek osv, men det är en riktlinje i alla fall.

Annars så har jag gått i skolan idag någon timme, klarat av tre möten på rad (däribland ett utskrivningsmöte från bup!!) och legat i fosterställning med en värmekudde pga brutalt magont. Har det ibland utan egentlig orsak, tror det är stress/ångest för det kommer när jag har det tungt.

Imorgon blir det mer skola och fler möten, yippie!!

/Hanna

Ortorexi

1. Länken till novellen funkar bara om man kopierar och klistrar in den.
2. Jag har svarat på alla kommentarer om läsarträffen förutom de om tid och plats. Vi har hittills en ganska spikad plan på att de som vill äta mellis tillsammans möts 14.30 och resten kommer 15.00. Vart vet vi dock inte än pga det är kallt så vi kan inte vara ute men folk blir inte jätteglada om man tar med sig mat till ett fik och äter det utan att beställa något. I värsta fall blir det gallerian men där finns ingen kul plats att sitta på. Vi försöker slå våra kloka huvuden ihop och komma på en lösning, senast imorgon kommer ni få ett svar på vart vi kommer att vara.
 

Nu komme tredje delen av serien om några av de olika ätstörningsdiagnoserna. Nämligen Ortorexi.
 
Som alla andra ätstörningar är Ortorexi en lömsk sjukdom, men på ett lite annat sätt än Bulimi och Anorexi. Ortorexi handlar nämligen om att man är sjukligt fixerad vid en hälsosam livsstil. Ens totala fokus ligger på träning och kost, samt hur den egna kroppen ser ut. För utomstående kan det vara svårt att förstå att en person har Ortorexi eftersom en ortorektiker med dagens ideal lever som den perfekta människan.
 
Det betyder dock inte att man ha ortorexi bara för att man gillar att träna, bygga muskler och äta på ett så kallat sunt sett (även om jag inte har allt för mycket till övers för den livsstilen då jag sett så många gå från anorexi till just ortorexi) utan ortorexi handlar om ett sjukligt beteende där andra saker i ens vardag så som familj och vänner hamnar i bakgrunden. Istället spenderas tiden på gymmet om man tränar utomhus. Endast viss mat intas, ofta sådan med mycket protein och lite kolhydrater. Allt det som media förespråkar. 
 
För en vanlig människa så går sådant här förbi. Visst, man kanske testar att dra ned på kolhydraterna några veckor men sedan faller det där i glömska och gymkortet man köpte blir liggandes flera veckor efter att man tillfrisknat från förkylningen. Men en ortorektiker tar åt sig det media säger och gör det till en lag.
 
Att ha ortorexi innebär i princip alltid ångest och ofta depression. Det beror på att man tvingar sin kropp till saker som inte är sunt och man kan aldrig njuta av vardagen eftersom man hela tiden måste fokusera på sin kost och träning. Det är relativt vanligt att anorektiker också har ortorexi, men så är inte fallet för mig. Jag har använt mig av träning som kompensation och det har varit en stor del av min ätstörning. Men skillnaden mellan mig och en ortorektiker är att jag alltid eftersträvat en sjukligt smal kropp och jag har (fram tills jag började med matschema) inte dragit mig för godsaker eller kolhydrater, bara kaloriintaget blir detsamma. 
 
Vad gör jag om jag tror att jag har ortorexi?
1. Sök hjälp. Känner du igen dig i beskrivningen ovan så är du inte frisk. Du behöver inte ha det såhär och du behöver hjälp.
2. Försök bryt beteendet. Det är inte farligt, du kommer inte att bli tjock.
3. Prata med din omgivning. Dina närstående har förmodligen förstått att något inte står riktigt rätt till.

/Hanna

12/2 - 2014


Imorse försov jag mig, jag som ALDRIG försover mig. Tror jag försovit mig två gånger de senaste fyra åren. Idag skulle vi ha idrottsdag, vi skulle samlas 9.45 på Eriksdalsbadet där vi skulle köra livräddning, sedan äta lunch och sen gå ut och springa samt träna i utegymmet. Jag hade klockan på 07.20 men stängde av den när den ringde och somnade om. Vaknade en och en halv timme senare i panik när jag insåg var klockan var. Slängde i mig lite frukost och sprang till bussen. Missade hela simningen men kom lagom till lunchen. Stressigt och ovant men det gick bra.

Väl hemma åt jag en questbar till mellis. Double chocolate chunk. Supergod verkligen! Rekommenderas! 

Sitter nu framför datorn och bör plugga historia men gör allt annat. Hur är det man säger? "Gör ingenting idag du kan skjuta upp till i morgon". Beskriver mig just nu haha. Ska försöka få något gjort innan middagen i alla fall. 

Ses vi på söndag förresten? Skulle sååå gärna vilja träffa er alla! Ingen är för sjuk, frisk, dålig, bra, ful eller fin för att komma. Alla är välkomna! Hör av er!

/Tove

Matmatmat



God lunch på magelungen: Kyckling, bulgur med äppelbitar, en syrlig yoghurtsås, rivna morötter och grönsallad. Och så mjööölk såklart, heja mjölk!

Är det fortfarande så att några inte kan läsa novellen?

/Hanna

En novell

Jag har skrivit typ en novell om mig och Ana. Tänkte att ni kanske ville läsa. Här är länken i alla fall: https://docs.google.com/document/d/1GMDxnbFQxHl5q0IKioGrzvmgJF2t5k9dAMV4inU9_9U/edit?usp=sharing
 
/Hanna

Hon ger sig aldrig

Jag hade ett jättebra samtal med min psykolog på Magelungen idag. Har inte riktigt lyckats få henne och förstå hur mycket struktur jag behöver för att kunna hantera min ångest utan vi har mest pratat om saker som behöver bearbetas vilket väckt ännu mer ångest som jag inte kunnat ta hand om. Nu har vi i alla fall en mall med en massa olika strategier som jag kan använda i olika sammanhang, publicerar så fort jag får den!
 
Planeringen som den ser ut nu är att jag stannar här ikväll, natt och imorgon förmiddag. Sedan åker jag till mu, äter och sover där innan jag åker tillbaka till BUP för ett ev. utskrivningssamtal. Fixar jag det kommer jag bara ha varit på BUP en vecka den här gången! Ta den, sjukdomen. 
 
Nu ska jag stå ut ett dygn på denna helvetesavdelning, dock är det lugnt nu plus världens gulligaste typ treåring är inlagd med sin mamma. Funderar på att sno med mig henne när jag skrivs ut. 
 
 
Livet är tungt men jag råder mig. I wont let you down this time. 
 
 
Den här bilden satt i matsalen i skolan haha, men den är bra ändå. Idag är jag på steget "I WILL DO IT", vilket steg är ni på idag?
 
/Hannapanna
 
 
 

Frågor och svar

 Klarar du av att äta hämtmat?
Sushi och en del thaimat klarar jag!
 
Vem av er tre är det som är så grym på att designa?
 Det är faktiskt ingen av oss utan det är Fanny (http://fannyw.blogg.se/)!
 
Måste man ha anorexia för att komma?
 Aboslut inte.
 
Hur gammal var den yngsta hos scä när du var där? 
Fina N var 11 och fyllde 12 när vi var där.
 
Vad står BD för?
Broder Daniel, världens bästa band näst efter kent. 
 
 
 vore inte ett LPT bra kanske för dig då? :c du verkar ju inte komma någonstans i friskhetsresan ändå...
LPT är ingen behandlingsform utan tvångsvård istället för frivillig vård. Har man tvångsvård har de bl.a. rätt att bälta en.
 
Trivs du med alla ungdomar som bor där? :)
Ja de är jättefina<3 Kallar oss för världens största, dysfunktionella familj haha. 
 
Min teori är att du påverkas starkt av andra personer på behandlingshemmet, även om du inte skriver det. Personer som kan tyckas likna Dig men som egentligen gjort en annan resa och är någon annanstans i sin utveckling, personer som kommer behöva ta tag i sina saker förr eller senare. Låt inte dem "ta ifrån" dig ditt liv! Se att de inte vinner något på deras ageranden egentligen, att det är skitlätt att påverkas av beteenden som liknar ens egna, men trots att de inte vågar och kämpar just nu kan du ändå vara den modiga och smarta person du är. Låt aldrig andras oförmåga dra ner dig!!!
Jag vet vem du syftar på och ärligtalat är jag himla less på att folk alltid ska säga att jag mår dåligt för att andra gör det. Så är det inte, jag har mått dåligt sedan dagis och mått sämre och sämre genom åren långt innan jag hamnade i sjukhusvärlden. Jag är sjuk på mitt sätt och jag har lika stor rätt att må dåligt som alla andra, på samma sätt som att jag har lika stor rätt att bli frisk.
 
Är du på samma avdelning som när du låg där hela hösten? 
Ps: kämpa på Hanna! Och försök komma tillbaka till mu, tror inte att sjukhus är så bra för dig...
Yes det är det. Jag är på väg tillbaka redan nu! Om inget händer är jag utskriven redan den här veckan. 
 
OBSOBS kolla på frågan ovan!!
 
Hej! Undrade hur ofta och hur många tabletter attarax du brukar ta? :) 
 
Jag tar 20mg tre gånger om dagen. En halvtimme innan frukost, lunch och middag. Så 60mg om dagen.
 
/Hanna
 

En måndag

Sådär ja, då var veckan i full gång igen. Är fortfarande lite trött från förra veckan som var otroligt stressig med flera stora prov, men återhämtar mig lite varje dag. 
 
I morse ringde klockan vid 06.20 och jag gick upp för att fixa i ordning mig och sedan äta frukost. Tog bussen till skolan där jag spenderade hela dagen innan jag direkt därifrån tog tåget till SCÄ. Mötet där gick bra tycker jag, tog vikt och pratade en stund med min terapeut som i övrigt är hur bra som helst. Vi bestämde även att jag bara behöver komma på samtal var fjärde vecka nu, är så glad. På vägen hem tänkte jag igenom skillnaderna på hur mötena ser ut nu jämfört med tiden innan och under avdelningen. Rätt coolt att se vilka enorma framsteg jag gjort. Visst, nu väger jag några hundra gram mer än vad jag behöver men det är ingenting som orsakar tårar och panik längre. För vad spelar det för roll? Ingen. Väl hemma bytte jag snabbt om till träningskläder, knöt på mig löparskorna och gav mig ut på en liten springtur innan maten. Så glad att isen äntligen smält. 
 
Pappa hade lagat en indisk gryta med ris till middag som var cirka hur god som helst. Älskar indisk mat, för att inte glömma bort thai hehe. Har sedan dess pluggat inför ett historiaprov som ska skrivas på fredag, snapat med kompisar, varit och hämtat ut min avslutningsklänning jag beställt från Australien (ute i god tid haha) och ätit kvällsmellis. Nu ligger jag nerbäddad i sängen, bloggar och pratar med lite kompisar. 
 
Tänkte börja blogga lite mer, men kanske inte så mycket ätstörningsrelaterat. Vill mer förmedla den friska vinkeln av livet till er. Vad vill ni att jag skriver om? Alla förslag och idéer uppskattas! Kramar
 
/Tove

Buppelibup

Inskriven på avdelningen nu men det blir förhoppningsvis bara för några dagar. Hatar det här stället får typ kalla kårar.


Lunch: the classic monday on bup. Biffar, potatis och lingonsås.


Ska i alla fall få permis nu ikväll och hälsa på mu. Så skönt efter dagarna på akuten. 

Jag gör mitt bästa och kämpar på.

/Hanna

Vad som händer

Ni är helt galet underbara. Tack för alla stöttande kommentarer, det har skjutit in små pilar av mänsklig värme i den här iskalla omgivningen. Det betyder så enormt mycket.


Vad är det som händer med mig egentligen? Svaret är att jag inte vet. De senaste veckorna har jag gjort i princip allt som jag ska, jag har ätit mina måltider, inte varit särskilt destruktiv, gått i skolan och hållt igång mitt sociala liv. Ändå har jag bara mått sämre och sämre sedan jag flyttat in på Magelungen.

Det betyder dock inte att mu inte är bra för mig, det betyder bara att jag måste hitta ett nytt sätt att tackla ångesten. Ett sätt som inte går ut på att bita ihop och skratta tillsammans med omvärlden fast man samtidigt går sönder inuti.

Jag vet inte vad som kommer att hända de följande dagarna. Är kvar på akuten och kommer sova min fjärde natt på rad här ikväll. Så himlahimla drygt och jag avskyr det men det finns inte så mycket jag kan göra åt det. Mitt huvudmål är inte som i slutet på sommaren att få omvärlden att förstå hur fruktansvärt dåligt jag mår och att jag behöver hjälp utan mitt mål nu är att göra det som blir bäst för mig på lång sikt. 



Har i alla fall äntligen fått tag på min mobil och slipper använda pappas. Det + att jag nu har egna kläder på mig och deo(!!!!!) gör allt lite mer uthärdligt.

Kram Hanna

Bup igen

Hamnade på BUP igen och är nu på vön (vård över natten) vilket innebär att jag kommer stanna här till minst imorgon. Idag har jag träffat den mest idiotiska läkaren någonsin och hon höll på att trigga mig in i ett LPT så jäkla onödigt med tanke på att jag har gått med frivilligt på att stanna här eftersom jag inte vill utsätta de andra på Magelungen för de knäppheter min ångest orsakar. 
 
Hursom blir det nog ganska dålig bloggning några dagae framöver. Men kom ihåg att det här bara är ett bakslag och bakslag är en del i att bli frisk. 
Jag hör av mig så fort jag vet  vad som händer, förhoppningsvis klarar jag att komma tillbaka till Mu imorgon. 
Tusen kramar
 
Hanna
 
 

Anorexi

Försättning på de inlägg som finns under kategorin Ätstörningar.
 

Anorexi är den mest kända sortens ätstörning, men faktum är att det är färre som är sjuka i anorexin än det är som är sjuka i bulimi och UNS. Anledningen till att anorexi är den mest kända ätstörningen är nog att det är den man vetat om längst, den syns mest på kroppen (oftast) och märks, för en ovetande, mest på beteendet.
 
Det som är huvudproblemet för en person med anorexi är att hen äter för lite mat. För att få diagnosen anorexi krävs också undervikt, vilket jag tycker är extremt dumt med tanke på att någon som vägde 95kg kan tappa till 60kg med ett anorektiskt tankesätt och beteende utan att kunna få den diagnosen. 
 
Att ha anorexi innebär inte som många tror att man inte gillar mat. Min ätstörningsdiagnos är anorexi och den har jag haft i snart två år och jag har varit sjuk i sex år. Jag har alltid älskat mat och gör det fortfarande, jag har bara förvägrat mig själv den näring min kropp skrikit efter eftersom jag haft en sned kroppssyn och velat gå ned i vikt. 
 
Vissa beskriver anorexi som en psykos och även om det inte är det så är det ganska likt, för man ser saker som inte finns. När man kollar sig i spegeln ser man fläsk fast där bara finns ben och när man kollar på sin tallrik så ligger där helt sjuka mängder mat fast det nästan inte är något alls. Många anorektiker förnekar dessutom att de är sjuka, man har alltså ingen sjukdomsinsikt. 
 
Många anorektiker använder sig av träning, men inte för att bygga en stark kropp utan för att bränna energi. Vissa använder sig av kräkningar eller laxerande men inte på ett sådant regelbundet sätt som bulimiker utan mer i "nödfall".
 
I takt med att undervikten ökar minskar förmågan till en riktig verklighetsuppfattning och chansen att på egen hand vända det destruktiva mönstret som gör ens liv så mörkt och svårt. År 2000 gjordes en undersökning där forskare följde anorektiker under 20 år och sjukdomen visade då på en dödlighet av hela 16%. Dödsoffren bestod både i sådana som dött pga sitt somatiska tillstånd men också sådana som tagit självmord pga depression som kommit med ätstörningen.
 
Men det går att bli frisk. Det gör det faktiskt, jag har sett så många i min omgivning vända och ta sig hela vägen liksom jag sett en enorm utveckling hos mig själv (även om jag fallit tillbaka och håller på att jobba mig upp igen). Anorexia är ett helvete fyllt av ångest, ledsenhet och rädsla. Men med hjälp så går det att ordna upp allt och få tillbaka sitt liv, hur svårt det än känns.
 
 
Vad gör jag om jag tror att jag är sjuk i anorexi?
1. Sök hjälp. Misstänker du själv att du har anorexi eller en annan ätstörning har du det med största sannolikhet.
2. Ta hjälp av din omgivning. Dina ögon kommer alltid att lura dig så låt någon annan ta över ansvaret för ditt matintag.
3. Lita inte på det du ser när du kollar dig i spegeln.
 
 
Jag har så mycket att skriva om anorexi, men för rättvisans skull blir det bara ett mellanlångt inlägg den här gången.
 
/Hanna
 
 

Ett bakslag

Bup-akuten igen och ångesten får mitt bröst att sprängas. Men är tillbaka på magelungen nu efter natten och fortsätter kampen mot Ana. Ge aldrig upp.

/Hanna

Pannbiff och fördelar/nackdelar

(Det är bara att bryta ihop och komma igen)
 
Klockan 17.30 igår knackar det på min dörr och jag ropar kom in. Jag halvligger i sängen tillsammans med Ida och Julia när en personal öppnar dörren och ger mig ett val. Maten är försenad så antingen äter jag en av mina matlådor som jag har i nödfall, eller så väntar jag en halvtimme och äter den riktiga maten då.
 
Som alltid när ett beslut ska fattas uppstår ett kaos av skrikande röster i mitt huvud. Det är en konst att skilja på vad sjukdomen säger och vad det är man själv vill. Men med en hel del träning kommer man tillslut börja kunna urskilja vad som är vad. För att underlätta sånt brukar jag göra en snabbversion av "fördelar/nackdelar" som man lär sig tidigt i DBT. 
 
Fördelar med att äta om en halvtimme:
  • Mina kompisar kan stanna en halvtimme längre vilket innebär en halvtimme extra då jag mår bättre än jag gör om jag är själv.
  • Jag får äta den goda, riktiga maten istället för en uppvärmd matlåda.
Nackdelar med att äta om en halvtimme:
  • Jag vet inte exakt hur många kalorier det är i lagad mat men det vet jag vad gäller matlådorna.
  • Jag släpper på mina principer vilket är fel och därför måste jag straffas
 
Det tar kanske 2 och en halv sekund för mig att fatta beslutet baserat på ovanstående fyra punkter. Men det behövs inte mer för jag ser ju friskheten på fördelarlistan och anorexin på nackdelarna. Därför säger jag att jag vill äta klockan 6 istället.
 
Visst, jag fick ångest av det,specielltsomdet var så många olika komponenter på tallriken. Men å andra sidan får jag ångest oavsett hur jag gör så det spelar ingen roll. Ångest är liksom något jag får räkna med. 
Jag är ändå glad att jag fattade det beslutet för maten var cirka hur god som helst.
 


 
 
/Hanna
 
 

Stökstökstök

H e r r e g u d vilken stökig kväll. Ibland blir man allt bra less på att bo på behandlingshem alltså. När andra ungdomar röjer runt och skriker så att man blir galen. Är man inte knäpp innan man skrivs in här så blir man det efter några veckor haha. Bara att låsa in sig på rummet och lyssna på lugn musik i hörlurar.
 
Idag hade vi i alla fall skapande och den här gången gjorde vi mobilskal. De flesta gjorde med massa olika diamanter men mitt blev såhär:

 
 
 
Så åt jag kvällsmellis också och möttes av dessa två mackor (småsaker som piggar upp en när man ätit exakt samma mellisar i två månader, hoppas att jag får min nya behandlare på Scä snart).
 


 
Nu ska jag kolla på Sveriges Mästerkock och sen ska jag sova. Godnatt finisar!
 
 
/Hanna
 
 

Bulimi

Jag kommer i fyra inlägg beskriva vad de fyra vanligaste ätstörningsdiagnoserna innebär. Först ut är bumlimi.
 
Bulimia Nervosa innebär att man är missnöjd med sin kropp och sin vikt men försök till viktnedgång slutar med hetsätning och kompensation (oftast kräkningar). Bulimi är en lömsk sjukdom eftersom man kan vara extremt sjuk i bulimi utan att det syns på ens kropp. För utomstående kan en bulimikers matvanor ses som friska vilket gör det ännu svårare för omgivningen att sätta stopp.
 
Många bulimiker upplever skam kring sitt beteende vilket gör det ännu svårare att söka hjälp. Men bulimi är inget att skämmas för, det är inte ditt fel att du insjuknat i den sjukdomen och du förtjänar hjälp att ta dig ur den lika mycket som folk med andra sjukdomar. Snitt åldern för bulimi är lite högre än vid anorexi, ungefär 1,5% av alla kvinnor mellan 17-25 år uppfyller kraven för diagnosen Bulimia, men jag tror att mörkertalet är stort. 
 
Varför får man Bulimi då? Ja, främst handlar det om dålig självkänsla och att man är missnöjd med sin kropp. Man förvägrar sin kropp de näringsämnen den behöver vilket skapar ett enormt (och helt naturligt) sug efter produkter som innehåller de näringsämnena. Ofta handlar det om fett och socker. Suget blir alltså så stort att man inte kan stå emot vilket gör att man hetsäter. Hetsätning innebär att man äter väldigt snabbt, väldigt mycket och ofta väldigt kaloririkmat. Att hetsa kan också vara ett sätt att lindra ångest, men efteråt slutar det med att man får så mycket ångest att man måste kompensera vilket de flesta gör genom att spy.
 
 
Man har inte bulimi bara för att man har hetsat och spytt några gånger utan det som är bulimi är att man gör det upprepade gånger, nästan på rutin. 
 
Att vara sjuk i bulimi innebär ofta depression och att man självskadar, men det allra värsta för de flesta är ensamheten.
 
Vad ska man göra om man tror att man har bulimi? 
1. Sök hjälp. I princip alla ätstörningskliniker behandlar bulimi och att hetsäta för att sedan spy är minst lika farligt för kroppen som att svälta, så låt inte sjukdomen lura i dig att ditt fysiska tillstånd inte är tillräckligt allvarligt.
2. Ät regelbundet och näringsriktigt. Det är enda sättet att få ned hetssuget på riktigt, på samma sätt som det håller din vikt stabil. Om du inte vill till en ätstörningsklinik så kontakta en dietist för att få ett matschema.
3. Kom ihåg att du inte är ensam. 
 
 
 
Jag har själv inte bulimi och har aldrig haft så jag kan inte skriva utifrån mina egna erfarenheter utan bara vänner och sådant jag lärt mig. 
 
/Hanna

Svar från Tove - Del 2

Har du fått din mens tillbaka? Hur lång tid tog det innan den kom?
Ja, det har jag! Dock är den lite oregelbunden fortfarande men det har inget att göra med om min kropp är hälsosam eller inte, det handlar om att det tar ett tag för kroppens funktioner att verkligen komma igång på riktigt. Hur lång tid det tog är lite svårt att svara på för mig då den kom förut och försvann igen, för att sedan komma tillbaka. 
 
Känslan av att bli frisk är den bästa känslan som finns! Jag undrar bara, klarar du av att äta tex godis och liknande på helgerna? Och isf, kan du längta efter det eller ser du det fortfarande som en utmaning? 
Måste du fortfarande vara sådär strikt med maten som man är när man äter efter matschema? Jag menar, de flesta tonåringar äter ju inte tre mellanmål om dagen och de kan sova över frukosten eller ta en macka till lunch om det inte är god mat. Det är ju faktiskt också en del i att bli frisk. Jag såg att bli frisk som att allt skulle återgå till hur det var innan, och blev väldigt ledsen när mina föräldrar lade sig i vad jag åt, liksom "jag är frisk nu, jag äter så mycket jag vill". För att hela tiden bli påminnd, det kan ju faktiskt göra att man inte riktigt släpper sjukdomen..
Känner så igen mig i att föräldrarna lägger sig i så mycket fast man känner att man själv har kontroll, vilket på sätt och vis drar tillbaka en och håller det sjuka kvar. Även om jag egentligen inte äter efter ett strikt matschema längre så ligger det ändå kvar som grund. Jag äter 4-5 måltider varje dag, men det mår jag bra av. Det håller min blodsockernivå på en jämn nivå och det var ungefär så ofta jag åt innan jag blev sjuk också. Sen kan jag inte säga att mitt förhållande till mat är helt fritt och spontant än men det är så mycket friare nu. Vissa helger då jag varit ute sent med mina kompisar har det blivit så att vi gått upp vid 14 kanske och då ätit något, vilket inte är att följa matschemat men det är att följa livet. Det funkar liksom, det är normalt. 
 
Hur gjorde du för att börja gilla din kropp??? Jag har jättemycket problem med det så jag vill gärna ha tips!
Man måste nog bara börja acceptera sig själv och inse att man är fin som man är. Hitta något man tycker är fint med sig själv och tänka på det så ofta som möjligt. Säg inte att inget är fint med dig, för det är inte sant! Att börja träna igen hjälpte mig också med min kroppsuppfattning men att träna ska man inte göra om man är underviktig eller om man inte mår psykiskt bra av det och tycker det är roligt. Träning ska vara något man ser fram emot, annars leder det knapast till mer självacceptans.

Isterband



1 & 2. Salladstävling!! Min sallad var den till vänster och personalens den till höger. Jag utsåg mig själv till vinnare. Sallad är överlag överskattat, speciellt att äta bara sallad, men isbergssallad och tomat med pressad citron på äger som en del av en fullvärdig portion mat. 
3. Isterband, dillstuvad potatis och sallad.
4. Eh. Detta är en ful katt jag la till för att det inte skulle bli en hål i bilden /:

Eftermiddagen i skolan urartade i så mycket prestationsångest att jag inte kunde fortsätta plugga. Jag ska försöka komma förbi det där igen, skriver om det senare.
Hursom så var det i alla fall min dag att laga mat. Dock hade jag inte bestämt men det visade sig vara isterband med dillstuvad potatis.

Jag har inte ätit isterband på evigheters evighet men jag kan bara minnas att jag erbjudits det en gång sedan jag började hos Scä. Jag ställdes alltså inför ett beslut, äta eller vägra?

Efter en tuff dag är alltid ätstörningen starkare än vanligt. Därför var beslutet svårt, men jag valde ändå att inte vägra. Dels för att jag inte orkar bråka men främst för att jag sätter upp hinder för mig själv. Om jag kommer i kontakt med en rätt som inte står på förbjudetlistan så är det ju extremt dumt att sätta dit den genom att vägra äta den en gång. Det stärker sjukdomen och med den stiger ångesten.

Därför valde jag att äta. Dock gick jag ut från köket när de skulle steka isterbanden för att slippa lukten och ljudet. När tallriken stod på bordet blev det ändå en liten debatt för jag tyckte att det var för mycket fett i rätten. Men då berättade en behandlare att det faktiskt är mindre fett i isterband än vanlig korv för den är fylld med ris och det är när riset expanderar som den spricker, inte av fettet.

Så jag åt både dillstuvad potatis och isterband, tillsammans med min sallad. Och jag måste erkänna att det var gott.

/Hanna

Tre korta tips

Tre korta tips jag använder mig av för att klara måltider:

1. Om det finns möjlighet byter jag alltid om från jeans till mjukisbyxor så att jag inte får sådan ångest över mina lår.
2. Jag pratar med de andra runt matbordet för att distrahera.
3. Tänker på vad jag ska skriva på bloggen nästa gång.

Om 35 minuter fortsätter skoldagen och jag är som vanligt aspepp haha. Dock håller prestationsångesten på att stegra sig igen så jag ska nog prata med någon om det innan det går för långt. 


/Hanna

Fikamåndag och grillat

Min mobil är arg på mig så har inga nya matbilder. Därför får ni en gammal jag hoppas att jag inte visat förut?

Var tredje söndag är det grillning, förra gången vart det vegetariskt med kallskuret tilltugg. Men det var för några veckor sedan nu så det borde ju bli nästa söndag!

Nu är vi på väg och fika. Det är en av de aktiviterna vi gör varje vecka. Det kanske låter väldigt lyxigt att bli bjuden på fika men det är för att ungdomarna ska komma ut från sina rum något och se lite av världen. Miljöombyte samtidigt som det är socialt. 
För mig blir det en te som vanligt och medtaget kvällsmellis!

Superkul med intresset för läsarträffen. Jag vill trycka på att ålder inte spelar någon roll. Jag är femton medan Tove är (nästan) 17 och Sandra är 17. Så att vara arton är inte konstigt liksom 12 är.

/Hanna


Medicin

Ätstörningar medför nästan alltid depression, ångest och sömnsvårigheter. De flesta delarna av vården använder sig av läkemedel för att dämpa dessa fakorer så att man har en möjlighet att jobba med svårgheterna (tror inte att Mando gillar att använda mediciner va?).
 
Att "gå på tabletter" är nog inget positivt begrepp direkt. Utanför sjukdomsvärlden används det för det mesta på skämt, medan det bland sjuka och på bloggar ofta ses som en bragd att ha så många tabletter som möjligt.
 
På grund av omvärldens syn på folk som tar t.ex. antidepp och flera andra saker så finns det hos många ett motstånd till att börja med medicin. Jag tänkte försöka ta upp dem delarna här.
 
"Jag vill klara mig själv utan mediciner"
Det finns en anledning till varför din läkare har föreslagit att sätta in antidepressiva, ångestlindrande eller sömnpreparat och det är för att din situation som den är nu inte är hållbar. Att ta medicin är inget misslyckande, det är ett hjälpmedel för att kunna komma över den tröskel som gör att man inte orkar kämpa ordentligt för att bli frisk. Om du inte kan sova orkar du inte med något alls, varken bli frisk eller göra roliga saker. Depression likaså och även ångest. 
 
"Jag vill inte äta utöver mitt matschema"
Jag har gått igenom varenda medicin i FASS av de jag testat (vilket är många) och inte en enda har glukos (dvs. socker) i sig. Smakar de sött som t.ex. Zyprexa/Olanzapin Velotab som smälter i munnen beror det på att de är sötade med sötningsmedel. Ätstörningen förbjuder dig från att äta mediciner för att den vill straffa dig och hindra dig från att må bättre.
 
"Man går upp i vikt av antidepressiva"
Det är i princip en myt. Jag har pratat med fler doktorer om det här och de har använt sig av antidepressiva på ungdomar i många, många år utan att patienterna någonsin gått upp i vikt. Jag har tagit två olika varienter av antidepp och har inte gått upp utav någon av dem. 
 
"Jag vill inte bli personlighetsförändrad"
Ja, det finns mediciner som förändrar ens personlighet. Jag vet folk som upplevt det, framför allt av antidepressiva. Själv har jag bara märkt det när jag tog 15mg zyprexa om dagen. Men vet ni också vad det bra är med mediciner? Man kan alltid ta ut dem. Antidepp måste du visserligen fasa ut och in, men det handlar om några veckor. Andra mediciner kan du sluta med så fort du känner för det (fast prata alltid med en doktor först förstås). Och tänk om de faktiskt skulle hjälpa, tänk om du faktiskt skulle må bättre! Hur himla värt är inte det? 
 
 
För mig har medicin lbivit en del av vardagen. Jag tar tabletter 7 gånger om dagen och har två olika vd behov. Först tänkte jag skriva ut här vilka jag har och vilka bieffekter samt fördelar de haft, men det är en dum idé eftersom medicin verkar så himla olika på olika människor. Så bara för att det inte funkat för din kompis betyder inte det att det kommer att fungera för dig. Ge det en chans, det kan ju faktiskt vara så att det hjälper. 
 
Ställ frågor om mediciner i kommentarerna så svarar jag i ett senare inlägg!
 
 
 
 
/Hanna

Läsarträff!

Vi har hört flera önskemål om en ny läsarträff och eftersom vi tycker att det är extremt kul att träffa er så har vi planerat in en ny med ett prellat datum 16/2. Dvs. om två söndagar. Lite kort varsel kanske men det var enda datumet som funkade om vi inte ska vänta jättelänge.
 
Vad vi ska göra på läsarträffen är inte helt bestämt än och ni får därmed vara med och komma med förslag! Men vi tänker oss runt mellistid, jag är lite inne på idén att sätta oss på ett fik någonstans och äta tillsammans. Dock måste åtminstone några beställa saker då för annars blir det knäppt haha.
 
Hursom, hör av er till mig (HannaLarsson98), Sandra (sandrabergholm) eller Tove (toverodlert) på kik om ni är intresserade eller undrar över något. Det går förstås att bara kommentera här också, eller dyka upp på träffen utan att förvarna men det är ganska skönt för oss om vi har ett hum om hur många som kommer.
 
 
Kom ihåg: Detta är ingen pro-anaträff. Du kan varken vara för tjock eller för smal och vi kommer inte att diskutera varandras kroppar. Sjukdomen sitter i huvudet så ingen dömer dig för din kroppsstorlek. Det finns inget tvång kring att prata heller om man inte vill det.
 
Kram världens bästa läsare
 
/Hanna, Tove och Sandra

Beröm

Ett problem jag stött på både hemma och i vården sedan jag började min ätstörningsbehandling är att jag har haft svårt att ta emot beröm. Jag vet att det är något jag delar med många andra så därför tänkte jag ta upp det här.
 
2012:
"Jag mår så jävla dåligt och maten går skit"
"Men du, jag tycker att det går jättebra. Du är så himla duktig!"
"Säg inte så..."
"Varför inte?"
"Jag förtjänar inte att få beröm"

Det här var min första tankegång vad gäller att jag inte gillar att få beröm. Sjukdomen får mig att hata mig själv så mycket att den inte klarar av att andra berömmer mig. För att undvika att få skit från sjukdomen så försöker jag undvika beröm.
Men om det här är enda anledningen till att folk inte ska ge en beröm så är det ju precis det man ska göra! För om sjukdomen tycker att man själv och omgivningen ska bete sig på ett sätt måste man göra tvärtemot. Så att man "inte förtjänar att få beröm" är inget giltigt argument.
 
 
2013:
"Jag mår så jävla dåligt och maten går skit"
"Men du, jag tycker att det går jättebra. Du är så himla duktig!"
"Säg inte så..."
"Varför inte?"
 
"För då låter det som att du tror att allt är bra bara för att jag gör några bra grej. Då måste jag bevisa att jag visst mår skit genom att göra dumma saker"

Ah, där har vi nästa dimension i frågan. Rädslan som uppstår över att omgivningen inte ska förstå hur dåligt man mår, och att få beröm är i sjukdomens öron ett kvitto på att folk tror att saker är bra. Men det är vad sjukdomen hör och vad sjukdomen tycker. Som så många gånger måste vi ta ett steg bakåt och se verkligheten som den verkligen ser ut. Omgivningen vet att allt inte är bra bara för att man klarar av att äta en bulle, det är sjukdomen som vill få dig att tro det för att få tillbaka dig.
Så inte heller här ska beröm undvikas.
 
 
2014:
"Jag mår så jävla dåligt och maten går skit"
"Men du, jag tycker att det går jättebra. Du är så himla duktig!"
"Säg inte så..."
"Varför inte?"
"För då känner jag mig jätteinvaliderad. Jag berättar för dig i förtroende att jag mår dåligt och att maten inte alls går så bra som jag önskat. Då vill jag inte bara att du klappar mig på huvudet och säger att jag är så duktig, jag vill att du bekräftar mig i det jag säger! Jag hade inte sagt att jag tycker att det går dåligt eller att jag mår dåligt om jag inte velat att du skulle stötta mig i att göra något åt det eller bara för att få tröst."
 
Där har vi det. Tre år tog det för mig att lyckas formulera mina känslor men nu har jag slutligen ett svar på varför jag inte gillar att få beröm och varför man ska vara försiktig med att ge det. För det handlar inte om att jag inte behöver bli uppmuntrad för det bra jag är och gör eller att jag hyser en irrelevant rädsla för att folk ska tro att jag är frisk. Det handlar om att jag vill bli bekräftad i det jag känner. Att öppna sig för någon och berätta att man tycker att saker är jobbiga eller att man mår dåligt är ett enormt stort steg. Men att då bara bli mött av en massa komplimanger är nästan helt värdelöst. Komplimangerna kan komma i efterhand, men nu i stunden vill man ha bekräftelse. Beroende på situation och vem det är man pratar med vill man kanske ha hjälp med hur man ska tänka, eller så vill man bara ha en famn att gråta i. Man vill kunna sitta och förbanna hur jävligt livet är och rita arga teckningar tillsammans. När man väl fått ur sig det så kan man börja om igen, och då är det ett utmärkt läge för beröm som kickstart tillsammans med en försäkran om att man alltid kommer att finnas för den som mår dåligt.
 
 
Jag vet inte om ni tycker att det jag skrivit är helknasigt? Om ni inte tycker det kan ni visa inlägget nästa gång ni tycker att beröm kommer på fel plats. Eller återberätta det med egna ord. 
 
EDIT: Detta gäller förstås inte er! Det handlar om mina föräldrar och vårdpersonal. Jag blir superpeppad av ert beröm eftersom jag vet att ni vet.
 
/Hanna

VERONICA MAGGIO



Igår var jag och tre kompisar på Veronica Maggios konsert på Hovet. Vid halv fem hoppade jag på tåget där dem andra redan befann sig in emot stan. Vi tog oss sedan i till Gamla stan där vi åt middag på Vapiano, vilket var supergott. Jag tog en pasta pomodoro och en cola att dricka. Japp, ni läste rätt, en helt vanlig cola. Alla andra tog ju det, så varför skulle inte jag kunna? Vi satt där länge och pratade men givetvis lyckades jag slarva bort mitt kort haha. Noll koll. Det löste sig tillslut vilket var skönt.

Strax efter 19 hade vi intagit våra platser på Hovet och alla var så taggade. Hade sett fram emot det här länge. Konserten var svinbra och jag älskar henne så mycket. Sjöng mig hes men var så glad. Idag är det söndag och nu ska jag en sväng till gymmet innan resten av dagen kommer fyllas med plugg. 

/Tove

En bra måltid

Det är middag och spagetti och köttfärssås. "kalorierna ligger uppstaplade på min tallrik. i bindningarna mellan kol, syre och väteatomerna är solenergin absorberad." som jag skrev på min gamla blogg någon gång i höstas. Jag tar sats och så börjar jag jobba mig igen högen av mat. Tugga för tugga sväljer jag.

Jag åt upp allt 
Jag skrapade tallriken
Jag gömde inget
Jag argumenterade inte om min portion
Jag accepterade till och med mjölkglaset
Och ja, jag fick ångest. Men jag överlevde. Och vet ni vad? Det kändes helt okej. 


Min tallrik före och efter!

Vill ni göra något framsteg idag så gör det! Jag är med er hela tiden så när Ana skriker, tänk på det här. Kramkramkram, jag har svarat på alla kommentarer under framstegsinlägget!

/Hanna

Sushi

Äntligen frisk! Nästan i alla fall, himla skönt. Vila is the shit, annars blir man aldrig bättre. Det gäller även i vanliga fall.

Det blev hämtmat igår tillslut! Jag valde sushi och det var gott som alltid. Plus att jag har börjat älska misosoppa efter att jag tvingats äta det några gånger då det ingår i en sushimåltid.
När vi ätit upp satt vi kvar lite för länge vilket resulterade i att vi massakrerade sushilådorna och stoppade bitar av de i munnen....... 

Här är världens sötaste Angelica med en sushilådbit i munnen!! Nice med beh-hem för man kan bete sig som om man vore fem och ingen tycker det är konstig haha.


Sussisussisussi! 

Mitt februari har startat bra med teater och ikväll ska jag på hembesök.

/Hanna