-

Månadens framsteg - Janurari

Det här året tänker jag köra på med en ny grej som jag kallar för månadens framsteg! Det går ut på att jag i slutet av varje månad kommer att rada upp mina framsteg. Förmodligen kommer jag, när mitt liv fått lite bättre struktur, även sätta upp mål inför nästa månad.
Det vore superkul om ni är med mig och skrev era framsteg! Ibland är bakstegen större än framstegen men det ska inte synas här, varken från min eller er sida. För allas bästa. 
 
Dåså. Mina framsteg under januari 2014:
 
- Jag insåg att jag inte kan skylla mitt fuskande på att jag har en dålig behandlare och att det är jag som måste ta tag i mitt liv
- Jag har börjat sluta fuska
- Jag har tillåtit mig att vila under sjukdomsdagarna och ätit som jag ska trots att jag legat still så mycket mer än jag brukar
- Jag har fått tillbaka ca extremt mycket lärandelust sedan skolan ordnat upp sig
- Jag har kommit upp i min nya normalvikt (som ligger på minsta BMI 18,7) och insett att jag måste acceptera den
- Jag har börjat etablera nya kontakter på Magelungen och gett behandlare jag bråkade med i början nya chanser
- Jag stod upp för den friska delen av mig efter träningsincidenten samt insåg att jag inte kommer kunna börja träna på ett bra tag framöver
 
 
Januari har varit en mörk månad känslomässigt och en hel del dåliga saker har jag gjort. Men, om man jämför med januari 2013 då jag precis blivit inlagd på Scä så är den här månaden ändå snäppet bättre. Det är inget gott betyg kanske men ändå, jag tar mig framåt. Dessutom har dagen idag varit en bra dag! Visst, en hel del ångest och sådär men jag har också varit på gott humör. Glad liksom. Nu är det 45 minuter kvar av januari och jag har ingen seperationsångest (...) utan ser fram emot februari (och mer snöööö).
 
/Hanna

Resterrr




Fredagslunch på Magelungen = rester haha. Min tallrik bestod av lammgryta, bulgur, kikärtsröra och sallad. Det är mindre bulgur än en vanlig portion men så är det rejält med kikärtor till istället. 

Jag är fortsatt sjuk men det är bättre idag än igår. Fredagskvällen spenderas som alltid i soffan haha. Dock har vi påbörjat övertalningen av personalen för att vi ska få hämtmat till middag!! Får se om vi lyckas.

Fin helg allihopa.

Kram Hanna

Meningsfullhet och kompetens

Att gå i behandling för sin ätstörning är tufft på otroligt många plan. Ofta är man sjukskriven från skolan och det känns som att det enda man gör under dagarna är att äta, vilket ofta stämmer. Dessutom är man hela tiden passad av sina föräldrar eller personal något som är extremt påfrestande. Bara att leva i den vardagen gör att man faller djupare i depressionen som orsakde sjukdomen eller som orsakats av sjukdomen, vilket gör det ännu svårare att bli frisk. För allt känns meningslöst och varför ska man äta om livet ändå ska se ut såhär?
 
 Det är en extremt tuff vardag, men det är också något man måste ta sig igenom ifall man vill komma ut i det vanliga livet igen. För att stå ut med den tristess och hopplöshet som ett tillfrisknande i hemmet eller på sjukhus innebär så har jag ett tips som jag lärt mig i DBT, att skapa meningsfullhet i vardagen som får en att känna sig kompetent.
 
 
Meningsfulla saker i min vardag som får mig att känna mig kompetent är till exempel den här bloggen. Jag känner att jag gör något som hjälper andra (och mig själv) och jag får respeons som tyder på att jag gör det ganska bra. Det ger en känsla av att jag faktiskt kan något. 
Att städa mitt rum får mig också att känna mig kompetent och meningsfullheten i det är att jag då får mina kläder. Jag driver också en liten välgörenhetsorganisation, lagar mat en gång i veckan, tvättar, går i skolan och stickar. 
 
Om man jämför min vardag nu med hur den såg ut för två år sedan då jag sjukskrevs så har jag blivit grymt mycket bättre på att fylla tiden med saker som känns viktiga. Det gör att jag inte fastnar lika lätt i destruktiva tankebanor och även om jag inte få kickar så får jag ett stilla rus av att jag faktiskt gör något som känns bra och att jag gör det på ett ganska bra sätt.
 
 
(Shit vad längesedan det var jag fotade, ovanstående bild är från 2012. Kanske ska börja med det igen? Det är ju en perfekt sak som känns meningsfull och få en att känna sig kompetent.)
 
/Hanna

Ett obetydligt misslyckande

Jag har under dessa månader i gymnasiet presterat över förväntan. Nu när ätstörningstankarna inte äter upp min hjärna så kan jag till största del fokusera på skolarbetet när jag behöver göra det. Jag har fått A på större delen av alla inlämningar och prov. Jag får höra att jag är smart. Folk frågar mig om hjälp och i vissa lägen kan jag till och med känna mig stolt. 
 
Sen idag skrev jag ett juridikprov, vilket inte gick så bra som jag hade hoppats. På det förra juridikprovet fick jag A. Läraren sa att han var imponerad, jag och en annan kille i klassen var de enda som nådde det betyget. Jag var glad. Kände att jag var bra. Både dem på SCÄ och min familj har pratat med mig om att jag inte ska ha ångest för skolan och jag har alltid svarat att jag inte har det, vilket den senaste tiden varit sant till hundra procent. De arbeten jag lämnat in har jag på sätt och vist tyckt varit roliga att arbeta med. Men sen idag, när jag inte gjorde så bra ifrån mig, så rasade hela min värld. Mådde inte bra efter och tankarna flög iväg. Åkte hem, var ledsen och arg på mig själv. HUR KUNDE JAG SVARA FEL PÅ EN SÅN ENKEL FRÅGA?!
 
Lugn. Det är ett litet prov, ett. Det spelar ingen roll. Det är ingenting jag, eller någon annan ska må dåligt över. Finns så mycket mer att vara glad över istället. I morgon är det fredag, på lördag ska jag på Veronica Maggio, äta på restaurang innan och ha en bra dag med mina vänner, nästa helg fyller jag år, jag håller på att planera en resa till London med min moster, jag har världens bästa vänner... Listan kan göras lång. Nu ska jag ta och försöka sova, tänka på något annat än ett egentligen obetydligt juridikprov. Godnatt alla fina. 
 
/Tove

En smördiet och att inte ta hand om kroppen



1. Dagens middag som jag egentligen skulle lagat. Potatis- och purjolökssoppa med ugnspannkaka och jordgubbssylt till.
2. Handling á la Magelungen. Angelica påstod att jag skulle jobba mig uppifrån och ned med ett smörpaket per måltid. Tyvärr Angelica, planen brister pga det är bara fem paket och jag äter sex måltider!! (<3)
3. Hittade ett skumt te i skålen i vita huset (dricker alltid te på familjeterapin, det är ett tips om man tycker att familjesamtal är jobbiga!). Det smakade kokos precis som på bilden, vilket jag inte är helt säker på om det var bra eller inte. Tror att det skulle funkat bättre om det varit grönt te istället, det är ju liksom gjort för att vara lite fräschare.
4. Yogi tea!! Gillar bara den här smaken nuförtiden pga angelica lurade mig att suga på en annan yogi-tepåse ):

Blir så leeeeeess på mig själv. Jag måste verkligen lära mig att lyssna på min kropp. Det fungerar inte i längden att köra över sig själv för att man vill prestera, speciellt när där inte finns något viktigt att prestera i. Nu är jag mer sjuk än jag varit på hela veckan och lär förbli det om jag inte skärper mig och låter min stackars kropp vila. Nu ska jag inte skriva mer här för jag bara svamlar utan jag ska ta det lugnt, dricka massa te och hostmedicin och sen ska jag sova.


/Hanna

Frågor och svar

Var det stora portioner på SCÄ?
Det var alldeles normala portioner men ur den ätstördes synvinkel var de helt galet enorma. Här är två exempel på portioner från familjevårdsavd. på Scä.
 
 
(och bilderna vill absolut inte sammarbeta ): )
 
 
 
Yo grrl, jag undrar vad du menar med " bra betyg"? Eller jag är nyfiken, för jag har gått i skolan på heltid och kämpar väldigt mycket för mina betyg... Meen då undrar jag vad som är bra betyg..? Eftersom jag inte får ihop det pga att du missat 75-100% tid.
 
Först och främst:  man ska aldrig någonsin jämföra sig med mig vad gäller betyg i skolan, jag har extremt lätt för mig och har alltid haft. 
 
Men okej, jag kan inte riktigt säga exakt för betygen kommer ju inte sättas förrän i slutet av terminen. Men min prognos ligger på C något ämne, B i några stycken och A i resten. Helt crazy med tanke på min frånvaro i skolan. Det jag gjort är att jag innan jag blev sjukskriven så låg jag ett helt år före i många ämnen eftersom jag går/gick i kunskapsskolan där man bara kan fortsätta att plugga hur långt man vill (på gott och ont). Men sedan dess har jag sett till att plugga en del på distans. Under hösten hade jag som mest kanske 3-4h effektiv studietid i veckan och ungefär så har det sett ut under de här två åren. Hur hinner man få något gjort på så kort tid? Jaa... man heter Hanna Larsson och har en hjärna som jobbar extremt snabbt när den får näring.
 
 
Undrar en sak, får du fota maten du får inne på behandling osv?? :O
Egentligen inte tror jag haha. Eller, på Scä fick man nog inte det (fast det gjorde vi ändå), på BUP brydde de sig inte alls (därav alla miljoner matbilder jag har från den tiden) och här vet jag inte men jag gör det lite diskret sådär. 
 
 
vad håller ni på ned för pjäs just nu? massa kramar
Pjäsen har inget namn än men den kommer utspela sig under piraternas tid. Jag är en häxa och har massa magic power det är skitcoolt!! Kramkramkram.
 
 
Om du ska ta bort nöt och gris av ideologiska skäl, varför ska du inte ta bort kyckling och fisk? :) Och kommer du sluta dricka mjölk och äta ägg med? :)
Jag kan dra det här längre någon gång men kortfattat så är det miljön jag bryr mig om mest. Kanske kommer jag därmed äta ekologiska kossor men det vet jag inte än, är inte där än. Hela kosten går ut på att den ska vara ekoligsk med bara bra fisk, ekologisk mjölk, ekologiska ägg osv. Men jag får se hur det blir sen, först ska jag bli frisk och sen får jag bolla det med mina smarta och medvetna vänner!
 
 
Varför finns det bara varmvatten på scä/bup?
Jag är inte helt säker men jag tror att det på Scä var för att folk (dvs. patienter) inte skulle kunna duscha kallt i någon illusion om att man förbränner mer då. På BUP var allting säkrat så att man inte kunde hänga sig eller skada sig. Och kan man välja värme så kan man göra det både iskallt och skållhett samtidigt som man skulle kunna hänga sig i vredet/rycka av det och slå sig med det. 
 
Vad var det som gjorde att du hamnade på mu?

Oj, svår fråga! Ni kanske vill höra min sjukdomshistoria? Längesedan jag skrev den nu, gjorde det i början men då hade jag inte alls samma perspektiv som jag har nu. Hursom, det som gör att man flyttar in på ett behandlingshem är att man har haft problem större delen av sitt liv. Det behöver inte vara ätstörningar, man flyttar sällan in på ett HVB-hem bara för det, utan det är mer grundläggande problem med känslor, sociala relationer och familjen som sedan får sig uttryck i att man kanske skolkar extremt mycket, bråkar hemma hela tiden, använder sig av droger, är våldsam, isolerar sig helt eller använder sig av olika självskadebeteenden så som att svälta och skära sig. 
 
Jag är inte helt på det klara med varför jag mått så dåligt i perioder (och senare konstant) sedan dagis. Men det har i vilket fall gjort så att jag utvecklat olika beteenden och ett förhållningssätt till mitt hem att jag inte fungerar utanför vården. Under augusti, september och oktober var planen att jag skulle kunna flytta hem från BUP-kliniken. Men i takt med att vekorna gick och jag inte ens klarade av att vara ett par timmar hemma så insåg alla så småningom (BUP först, sedan jag och sist mamma och pappa) att det krävdes något mer. Jag behövde vara på ett ställe där personalen hela tiden är närvarande för att stötta mig i alla de otaliga stunder i vardagen då det blir svårt (det handlar inte bara om anorexin). Man förstod att jag behövde tid på mig, att det inte räckte med några månaders inläggning för att jag skulle kunna bygga upp ett funktionellt förhållningssätt till mig själv och omvärlden. Jag behövde ett ställe med lugn och ro där det hela tiden finns en plan framåt men där man inte behöver stressa. 
 
Därför blev det behandlingshem. 
 
 
/Hanna

Nu babblar hon igen



1. Gårdagens middag: fläskfilé, stekt potatis och grönsaker.
2. Jag i mina glasögon som jag egentligen ska ha på mig hela tiden men som jag bara har på kvällarna.
3. En töntig bok jag håller på att läsa efter att just ha läst ut E=mc2. Är väl inget superfan av zombieapokalypser och språket är sådär men jag gillar den ändå för det är bra avkopplingsläsning!
4. En sjukling i en säng med en överexponerad arm.

Är fortfarande sjuk idag även om det är bättre. Tufft förstås men har ändå lyckats hålla mig helt från att fuska den här morgonen!! I eftermiddag vet jag inte vad jag ska göra, typ läsa och tvätta kanske haha.

/Hanna


En sista chans

Mobilen surrar till där den ligger bredvid mig på sängen. Sms från pappa och jag känner hur ilskan väcks i min mage, för vi har bråkat igen. Eller bråkat och bråkat, pappa sa något som var alldeles nödvändigt till mig och jag får så mycket skuld och skamkänslor att jag måste vända om det till ilska för att orka.

”Jag har en nyhet som jag tror intresserar dig så ring mig gärna gällande det. Men du måste inte.” Står det och som nästan alltid tar nyfikenheten överhand över ilskan och jag letar fram pappas namn bland kontakterna i min telefon. Jag hälsar knappt och pappa fattar galoppen, han har ju varit med förut. Så han berättar att han slutligen fått besked från Scä om att jag ska få byta behandlare. Jag blir lättad och börjar säga hejdå, för jag är ju fortfarande lite arg och vill inte prata. Men pappa stannar upp mig, jag hör allvaret i hans röst och det skrämmer mig. Han säger att jag har haft så många olika behandlare på Scä och att jag ändå inte blivit bättre. Jag fräser att det här är annorlunda, för sanningen värker för mycket.

”Litar du inte på mig?” frågar jag och känslorna brottas i mitt bröst.

”Jag vet inte Hanna, du har sagt det så många gånger förut. Det måste hända något nu.”

Ilskan tar överhand och jag slänger på luren som uttrycket säger. Egentligen rör jag bara med fingret lätt över den röda ikonen på skärmen och så är vårt samtal avslutat.

Jag tänker att han är en idiot. Att alla är idioter, att det är deras fel, inte mitt. Att de inte förstår och får mig därför att må dåligt

 

Jag sitter där på sängen i mitt rum. På nedervåningen röjer personal och ungdomar omkring. Jag hör hur någon gapar om att hon vill ha glas och verkligheten börjar långsamt tränga sig på mig.

 

Jag har gått till Scä i snart två år. Jag har varit på mobila teamet, familjevårdsavdelningen och barnteamet. Jag har haft 6 olika behandlare, 3 läkare och en sjukgymnast. Jag har haft samtal minst en gång i veckan (med undantag för då jag varit bortrest) under hela den här tiden. Ändå står jag fortfarande här med mitt jävla matschema som jag bryter mot så fort jag får chansen. Jag säger att det inte går att bli frisk för att min behandlare är dålig, men varför har det inte gått under alla de andra månaderna med bra behandlare?

Nu är det upp till mig. Scä ger mig en sista, ärlig chans och om jag inte tar den släpper de mig. Jag har sett det hända med andra, vården vänder sig till de som är motiverade. Visst, kan man bli LPT:ad och sondad upp i vikt när det  somatiska tillståndet blir kritiskt men om man mellan de perioderna inte ens vill försöka så är det ingen idé för vården att slösa pengar på en. Jag har sett kronikerna på vuxenvårdsavdelningen och jag har hört deras historier. Jag vill inte bli en av dem.

 

Jag inser det här där jag sitter på min säng och jag vill mest skrika och slänga saker i väggen. Jag vill springa och fly och svälta mig för att slippa se sanningen i vitögat. Inse att det är nu det måste hända och att det är jag som måste göra förändringen. Jag får en sista chans och den måste jag ta.

 

Och faktum är att jag vill ta den. Jag vill jag vill jag vill för i sommar ska jag på festivaler, konserter och läger. I höst väntar gymnasiet och mitt mål är att kunna gå heltid. Det går inte om jag inte klarar av min mat.

Man blir aldrig helt redo för att bli frisk från en ätstörning. Min anorexi kommer alltid att komma med ursäkter, alltid försöka hitta genvägar för att behålla mig i sin makt. Men nu räcker det. Inga fler bortförklaringar och inget mer förnekande av verkligheten. Jag måste kämpa och jag måste göra det nu. Det kommer att vara så brutalt jobbigt, jag kommer att gråta så många tårar och skrika så många fula ord. Men det kommer att gå, det kommer att vara värt det och jag är aldrig ensam. För jag har er. Jag har er och min familj och mina vänner.

 

Nu gör vi det här tillsammans och vi gör det på riktigt. 

 

Hanna

Sjuk sjuk sjuk

Idag är jag sjuk och orkar inte med någonting. Ändå tvingade jag mig upp till skolan imorse för att prestationsångesten och ångesten över att annars ligga still i sängen tog överhanden. 
 
Men efter en skakig förmiddag så hade jag samtal med min psykolog och när hon förstod varför jag sagt att jag klarade skolan idag så sjukskrev hon mig och satte upp en plan för min dag med flera timmars vila. På det sättet är det himla skönt att bo här för när sådant händer så är terapin väldigt nära boendet. 
 
Nu har jag sovit två timmar mellan lunch och mellis. Ana goes wild and crazy men jag lyssnar inte på för jag är för trött. Man måste kunna tillåta sig att vara sjuk ibland.
 
 
Igår till middag fick jag den skumma kombinationen mat ris, köttfärslimpa och sötsur sås. De andra åt chicken nuggets som jag inte vågar äter än och därför fick jag rester haha. Helt okej kombo vart det ändå!
 

 
 
/Hanna

Tvångstankar

"vet inte om man får ställa lite mer "personliga" frågor, men jag testar och ser. undrar lite hur tvångstankar känns och vad det är? börjar tro att jag har något sånt. jag har en massa "regler" som jag måste följa, och om jag inte följer dom måste jag skada mig själv. många av dom är väldigt obehagliga eller svåra regler som förstör för mig, och jag vill inte ha dom där. är det tvångstankar? fattar att du inte är en psykiater och inte kan ställa en diagnos osv men bara undrar vad du tror och hur det är för dig"
 

Till att börja med får man absolut ställa personliga frågor, vill jag inte svara så gör jag det inte men det har nästan aldrig hänt än så länge. 
 
Det finns olika sorters tvångstankar, varav ena sorten är mer vardaglig men också kan vara kopplad till ätstörningar medan andra sorten har mer OCD-karaktär.
 
De tvångstankar som man har om man får diagnosen OCD är att man har vissa tankar (nästan alltid obehagliga) som upprepas gång på gång på gång. Det kan vara som att varje gång man kliver över en tröskel måste man xxx
Andra sorters tvångstankar är mer kopplade till ritualer. Ritualer som man måste utföra på exakt rätt sätt och ofta gör man om dem flera gånger för att "vara på den säkra sidan". Ritualerna är kopplade till en katastroftanke, för mig handlade det när jag var liten bland annat om att jag inte ville förarga gud för då skulle han straffa både mig och min familj. Jag är inte religiös på något vis men måste fortfarande läsa min ramsor varje kväll innan jag somnar och ramsorna ska läsas på ett speciellt sätt då orden kommer i ett komplicerat system av andningshastighet.
 
Det är ena typen av tvångstankar och de har jag haft sen jag var liten. Den andra sorten, som jag utav det jag förstår från det du skriver, har att göra med ett system där man straffar sig själv. Sådana tvångstankar har jag också och de har tagit över rollen från de tvångstankar som jag hade när jag var liten och som innebär diagnosen OCD.
 
 
Här kommer trixet med vården in för vården tar det inte alls på lika stort allvar där man måste straffa sig själv varje gång man bryter mot en "tvångstanke" eftersom de inte anser att det är riktiga tvångstankar då det inte finns någon diagnos på de symtomen. Men det är minst lika jävligt kan jag lova och jag, liksom vissa av de kloka psykologer jag träffat, kallar det för tvångstankar för det är precis vad det är. 
 
 
Förvirrande? Ja, jag inte riktigt själv. Vad jag vet är att om du inte redan får hjälp så rekommenderar jag dig stark att söka det eftersom det här gör dig liv så mycket svårare än det skulle behöva vara. Samt att om man mår så pass dåligt att man skadar sig själv ska man alltid söka hjälp.
 
Hoppas jag klargjort något i alla fall. 
 
Kram Hanna
 

Kött och ingefära

Idag är jag sjuk och det är cirka hur jobbigt som helst för om man inte vilar när man är sjuk blir man aldrig frisk men jag får ångest när jag sitter still för mycket. Dock lugnade en behandlare här mig (hon äger himla mycket alltså) då hon berättade om hur mycket mer kroppen förbänner när den är sjuk eftersom den försöker bekämpa infektionen.

Till lunch vart det supergod köttgryta smaksatt med bla ingefära och vitlök. Angelica är så himla söt hon stöttar mig fett mycket under måltiderna. Det äger nästan mest med att inte vara på en ätstörningsklinik för här är alla så glada runt maten vilket gör det lättare för mig.


Egentligen är det här en dålig bild eftersom skålen är djup och därmed ser det ut att vara mindre mat än det är.


Annars kämpar jag på med min hosta och huvudvärk. Målar naglarna i glitter och saknar alla mina underbara kompisar.
Jag tänker försöka ordna en läsarträff också eftersom det verkade finnas folk som ville komma? Superkul eftersom jag inte kunde komma på senaste då jag blev inlagd på bup.

/Hanna

Köttfärslimpa



Till middag vart det en lite svår rätt men som är en favorit och jag kommer sakna om jag slutar äta nöt- och griskött igen (av ideologiska skäl den här gången). Köttfärslimpa, sås, potatis och kokta grönsaker. Dock var hela min tunga avdomnad pga skållade av misstag den när jag drack te ):


Här är en bild på mig och min übersöta lillasyster från när vi var på IKEA igår!! Var sjukt fancy i min egenstickade, senapsgula halsduk. Har stickat och virkat så sjukt mycket i höst/vinter haha. Två långa halsdukar + tre par vantar och nu håller jag på med ett par sockor! Superduper distraktion om tankarna har en tendens att flyga trots att man kollar på film.

/Hanna

Utmana regler

Pågrund av att ännu en epedemi av förkylning/hosta spridit sig på mu så bad jag mamma att ta med en berocca till mig som jag kunde dricka i bilen på väg till IKEA. (För er som inte vet är berocca typ en massa vitaminer och annat flummigt som funkar mot förkylning om man tror på det). Men när pappa sträckte fram flaskan där han hällt i det med tabletten uppblandade vattnet så greps jag av plötslig panik, för det var en vanlig Coca Cola-flaska. Ingen zero.

Ett av de allra mest förbjudna livsmedlen jag har är läsk som inte är light. Med tiden som jag lagt mellan mig och senaste gången jag drack läsk så har skräcken inför drycken växt sig större och större så att jag nu inte ens får dricka vatten ur en flera gånger urtvättad läskflaska.

Så jag satt där med flaskan i handen och undrade vad jag nu skulle göra. Ana skrek i mitt huvud om att jag genast skulle lämna tillbaka flaskan till pappa och högljudt förkunna att jag inte dricker ur sådana flaskor.
Men för en gångs skull så blev en annan tanke och känsla starkare. 
Jag är så himla trött på att hela tiden vara jobbig. Att klaga på små värdsliga saker som egentligen inte betyder något för mig. För jag vet ju att jag omöjligt kan få i mig några kalorier från colan om flaska  är ursköljd flera gånger, det är bara en dum regel som sjukdomen satt upp för att göra livet svårt för mig.

Jag bestämde mig för att gå emot sjukdomen och dricka. Visst fick jag lite ångest, men inte sådär brutalt mycket. Ett litet steg på vägen.


/Hanna

Ikea



Halvsover i soffan pga teater är påfrestande haha. Ikväll blir det IKEA med familjen (en löningshelg så jag lär dö) och bio.

/Hanna

Självmord

I princip alla som är väldigt sjuka i ätstörningar är också deprimerade. Att vara deprimerad innebär att man är ledsen, tom eller ångestfylld större delen av sin vakna tid. Det här inlägget kommer handla om ett tungt ämne som ofta kommer ur depression, närmligen självmordstankar och självmordsförsök.
 
Jag har brottats med självmordstankar i drygt två och ett halvt år nu. I somras och början på hösten var de som allra värst, jag planerade mitt dödsdatum till den första september något som resulterade i en tvångstanke så stark att jag inte klarade av att stå emot. Innan och under tiden på BUP försökte jag ta mitt liv vid ett flertal tillfällen.
 
 
De allra flesta som har självmordstankar vill egentligen inte dö. Grejen är bara att allt är så oehört mörkt, känslorna så fruktansvärt påfrestande och man ser inget slut på det så då verkar självmord vara enda utvägen. Till alla er som sitter med självmordstankar men vet att ni egentligen inte vill ta livet av er - be om hjälp! Jag gjorde det inte förrän ett par månader in på min BUP-tid men nu kan jag göra det nästan direkt som jag känner att tankarna blir så starka att jag inte kan stå emot. Det är så oerhört skönt att få berätta för någon som tar en på allvar. Det betyder inte att man blir skjutsad direkt till BUP, inget brukar bli särksilt mycekt bättre av det, men att man har någon att prata med och framför allt någon som är med en. Mitt främsta tips för någon i den situationen är att använda ständig distraktion fram tills man har möjlighet att prata med en psykolog eller liknande.
 
Men om man står där då. Ensam på rälsen, med en snara om handen eller högst upp på en klippa. Eller om man snörar på sig skorna för att ta sig till platsen man bestämt att det ska hända på, på tidpunkten man tänkt ut. Innerst inne känns det inte rätt, man vill ju inte egentligen det är bara det att man har bestämt sig och att backa ur nu är ett tecken på svaghet. Så fort man tänker tanken att vända skär ångesten genom kroppen, sjukdomen vill ju att du ska dö. Kom då ihåg det här, det är simpelt men det kommer hela vägen från roten av mitt hjärta och jag menar det verkligen. Du är inte ensam, du måste inte och det finns ett ljus som du inte kan se än. Ring någon, vem som helst. Ring polisen om du inte känner att du kan vända dig till någon i din närhet. Ring, stanna där du är och vänta tills du blir hämtad. 
 
Min allra viktigaste DBT-färdighet, och också en av de svåraste, heter "stanna upp". Liksom namnet antyder så går det ut på att stanna upp innan jag tar ett beslut som kommer att påverka min framtid ett bra tag framöver (om inte för alltid). Stanna upp precis där du är, gå igenom vad det är du ska göra och se konsekvenserna. Undvik inte tanken dina föräldrar som gråter vid din grav, din lillebror som inte längre har en storasyster och tystnaden som uppstår varje gång någon skämtar om självmord i dina kompisars närhet. Se alla personer i din omgivnings skuldkänslor och deras sorg som aldrig kommer att vara över. Sjukdomen vill få dig att blunda och det kanske tycks hårt av mig att tvinga på dig alla de här skuldkänslorna när du redan har det tufft. Men man måste se sanningen som den ser ut. Det beslut du fattar påverkar inte bara dig, det påverkar hela din omgivning och kommer alltid att göra det. Det finns alltid någon som älskar dig och bryr sig om dig även om sjukdomen har fått dig att tro något het annat. Och det finns en väg ut. Lyft mobilen och ring.
 
 
Jag hoppas inte att ni blir ledsna eller får skuldkänslor av det här inlägget. Det var inte helt lätt att skriva för mig med tanke på vilka beslut jag har fattat i mitt liv. Men jag kände att jag var tvungen att uttrycka mig starkt, för det här är ingen lek som du och sjukdomen kan roa er med. Det här handlar inte bara om dig.
 
/Hanna

Tacotorsdag!



Igår var "tacotorsdag" haha. Det brukar bli tacos åtminstone varannan vecka pga ungdomarna gillar att laga och äta det. Jobbigt för den ätstörde men det är skönt att bo med folk som inte tar någon hänsyn med vad de lagad what so ever.
Det innebär att jag får äta en del matlådor men det är ändå coolt att se att det går att äta allt det där förbjudna. Att det till och med går att uppskatta det.

När jag äter tacos får jag två mindre tortillabröd fyllda med köttfärsås, gräddfil/yoghurt, avokado, majs, sallad, tomat, gurka och tacosås. Det är ju inte direkt vad jag skulle haft i om jag skulle lagt upp själv, men tur är väl det för på det här viset blir tacos gott!

I övrigt kämpar jag med en ångest och ledsenhet som inte vill ge med sig. När jag inte använder destruktivitet för att dämpa så blommar tvångstankarna ut och jag rabblar ramsor och går långa omvägar runt brunnar för att sedan ändå behöva slå mig själv 20 gånger i ryggen för säkerhetsskull. Ikväll eller imorgon tänker jag skriva ett inlägg om självmordstankar/försök. 

/Hanna

q/a

Vad händer om du ite äter upp? Får du nd?
Nej det får jag inte. Eller, de ger mig nd ibland men jag dricker den inte för vi har ingen sådan överrenskommelse med Scä. Men jag äter oftast upp, faktiskt. Tycker inte att det är schysst mot omgivningen att matvägra.
 
är det mycket fruktkött i nummer ett?
Inte så farligt mycket!
 
Vet du om det är något tillsatt socker eller sötningsmedel i proviva? 
Intressant inlägg!
 
Det är en liten del tillsatt socker, tror inte att det är något sötningsmedel i men är inte säker.
 
Vem har sagt att man ska kombinera vardagsmotionen med brutala mängder mat?
 
Ja inte är det då jag i alla fall.
 
Vad menar du med scä-häftet? är det ett häfte med recepten på scä meten som brukar serveras på avdelningen typ? :)
 
Nej det är ett häfte som visar normalportioner och har några recept som man får när man börjar på Scä!
 
Hur många besökare har ni per dag? 
 
Ca 380 unika. Drygt 1000 sidvisningar.
 
Tips på bra liknande bloggar? :)
 
http://vanessaw.blo.gg/
http://everylittleword.se/
http://enflickasomarstark.blo.gg/
http://rymdpojkar.blogg.se/
 
Vilka gymnasium fundera du på?
 
Globala gymnasiet, vill gå natur-sam (bästa linjen om man älskar alla teoretiska ämnen haha). Ska dit på öppethus ikväll!
 
Är det till huvudmål eller mellanmål som du fuskar?
 
Både och tyvärr. Men jag kämpar verkligen för att sluta! Jag gör det inte för att gå ned i vikt utan för att det blivit ett invant beteende och ett sätt att kortsiktigt dämpa ångest.
 
I övrigt: tusen tack för alla underbara kommentarer. Tycker om er så oändligt mycket<3
 
/Hanna
 
 

Jag väljer livet

För tillfället är min relation med Scä kaos. Jag och min nya behandlare går inte ihop för fem öre och hon drar ned mig som sjutton. Idag försökte hon bota mitt fuskande genom att följa min anorexis ord om att ta bort mat från matschemat. Men när jag kom tillbaka till mu så bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Jag kan inte låta henne förstöra min vår. Idag fick jag ett otroligt glädjande besked om att jag har möjlighet att få (b r a) betyg i alla de sexton ämnen jag behöver, trots att jag varit sjukskriven 75-100% de senaste två åren. Väljer jag nu att sluta äta igen så blir det inget gymnasium till hösten. Då blir det BUP, Scä eller annan ätstörningsklinik. Då förlorar jag allt jag jobbat för och framför allt förlorar jag tid. Tid av mitt liv, tid som aldrig kommer igen. I sommar vill jag åka på festivaler och jag vill sova hos kompisar i gbg och hbg. 

Så jag berättade för en (jättebra) behandlar här på mu att rawbiten som plockats bort för att jag skulle sluta fuska bara får motsatt effekt. Går jag hungrig dras tankarna igång mer och det får mig att fuska mer. Och det har jag inte tid med. Mitt fokus kan inte ligga där om jag ska kunna börja gymnasiet i höst eller ha frihet nog att vara borta i sommar.

Nu skiter jag i Scä tills de har löst problemet med ny behandlare. Jag tänker ta hjälp av magelungen och jag tänker följa mitt matschema. Har fått mer zyprexa insatt också igen och hoppas att det kommer hjälpa mig med tankarna.

Puss

/Hanna

Fm-mellis



Mellispellis hurra! Fömiddagsmellis är underskattat, åtminstone för mig för tack vare det fixar jag skolan.

Ett mellis motsvarar 2 dl juice/mjölk/proviva och 1 rawbite.


/Hanna

Att ta hand om sig själv

Att vara sjuk innebär ofta att man isolerar sig. Man vill spendera så mycket tid som möjligt själv. Nästan alltid slutar den ensamtiden i att man gör dumma saker.
Jag har varit sjuk väldigt länge och de senaste två åren har varit extrema. Jag har övervakats av mina föräldrar i princip dygnet runt vilket gjort att jag spenderat varenda ensam stund till att göra mig själv illa på olika sätt. Det krävdes fyra månader på BUP för att bryta de beteendena och ett års DBT för att få mig själv att inse att jag kanske inte förtjänar att skadas all min vakna tid. 
 
Att skrivas in på behandlingshem har varit en stor omställning på många vis. Det allra häftigaste med det låter kanske som en skitsak och dubbelt eftersom grejen med beh-hem är att det alltid ska finnas personal men det är att jag får så mycket tid att vara ensam. 
 
Plötsligt har jag ett eget rum där jag får vara själv under längre tid än tio minuter (vilket inte hänt på 2 år) och det skulle kunna vara förödande. Men det är det inte eftersom jag vill så himla mycket nu. Jag vill sluta med det destruktiva, jag tänker inte gå ned i vikt eller förstöra min hud. Jag skulle kunna samla på mig en massa tabletter och gömma de i skrivbordslådan precis som jah gjorde hemma. Jag skulle kunna träna hela nätterna för ingen sover/sitter utanför eller i mitt rum. Men jag har ingen anledning att göra det så därför gör jag det inte.
 
 
Det är konstigt. Som att lära känna sig själv en gång till. Jag blev nästan euforisk när jag insåg att jag kunde se på serier i mitt rum själv utan att samtidigt stå i plankan. Ni fattar inte hur jävla underbart det är att ta hand om sig själv. Att kunna sätta sig i sängen, slå in sig själv i ett duntäcke och titta på halvdåliga filmer fram tills klockan tolv samtidigt som man målar naglarna. Ana säger åt mig att jag är en  självisk idiot. Att jag är världens fetaste och vidrigaste individ som den här planeten någonsin skådat. Men jag skiter i henne, för man är inte självupptagen bara för att man tar hand om sig själv och låter sig vila. Snarare tvärtom eftersom man bara kan ta hand om sin omvärld om man först tar hand om sig själv.
 
/Hanna
 

Mat och en klippt hund



1. Kycklingcurry med ris och grönsaker.
2. En rätt jag lärde mig äta på Scä, pasta med skinksås (!!) och grönsaker. Väldigt gott är det börjar min ostskräck förstå.
3. En nyklippt vovve<3<3<3 Så sjukt mycket finare!!!
4. Jaaaag. Så himla djup det är inte sant.

Tugga och svälj tugga och svälj. Det är vad som tar oss framåt så det är vad vi måste göra.

/Hanna

Videoblogg igen

Här kommer en jätteknäpp videoblogg som är helt irrelevant vad gäller innehållet på den här bloggen. Anledningen till att jag lägger upp den är för att den åtminstone ger mig en glädjekick. Är ni väldigt känsliga för skämt om sjukdom så kolla inte. Annars, enjoy!
 
(Så ignorerar vi det faktum att det ser ut som att jag inte har någon hals i början)
 
 
/Hanna
 

Skrapa tallriken

För många ätstörda handlar en stor del av sjukdomen om att försöka undvika mat. Man fuskar, gömmer, spyr och manipulerar. I det här inlägget tänkte jag ta up ett beteende jag själv har väldigt stor erfarenhet av. Att sprida ut mat över tallriken.
 
Det går ut på att man sprider ut maten över precis hela tallriken eftersom det då ser ut som att man har ätit upp fast man inte har det. På Scä är det här beteendet bannlyst och begreppet "skrapa tallriken" skallar gång på gång genom den tysta matsalen. Jag blev så fruktansvärt irriterad på att man var tuvngen att skrapa av varenda smula mat, men nu förstår jag slutligen varför.
 
Den mat du lyckas sprida ut kommer aldrig kunna få dig att gå ned i vikt. På samma sätt som den aldrig kommer att få dig att gå upp i vikt. Så varför är då personalen så noga med att man ska skrapa upp allt? Jo, för att det sjuka beteendet som det är att sprida ut maten på det sättet vidmakthåller sjukdomen. 
Utöver det faktum att det inte går att bli frisk om man hela tiden följer sjukdomens ord så finns det sociala anledningar till att äta på ett normalt sätt. Även om man inte tänker på det själv för att ens huvud är så uppe i annat så ser det extremt äckligt och slabbigt ut om hela tallriken är täckt i klibbigt ris blandat med sås och små, små bitar kyckling när man ätit klart. Visst lämnar friska personer mat ibland när de upptäckt att det här var ju inte gott, men då ligger den maten i en samlad hög på mitten av tallriken och är inte utspridd så högt upp på kanterna att det inte går att förflytta tallriken utan att bli kladdig om händerna.
 
Hur gör jag som förälder om mitt barn håller på såhär?
Säg ifrån. Det kommer förmodligen bli en konflikt, men det är omöjligt att hjälpa sitt barn att bli frisk utan konflikter. Det kanske känns som en onödig strid när det handlar om så lite mat, men det handlar inte om mängden mat utan det faktum att sjukdomen får rätt att styra över den sjukes handlingar.
 
/Hanna
 
 
 

Proviva

Eftersom jag är självutnämnd Proviva-kung och ni (vi) är matfanatiker så kommer jag här nedan presentera vad jag tycker om de proviva-juicer jag druckit. 
 
På sista plats kommer..... Persika.
Jag gillar verkligen smaken egentligen. Den är extremt söt och god, men också galet mäktig. Har bara druckit den ett par gånger men har haft problem med att överhuvdtaget få i mig de två decilitrarna, sedan kommer ett helt mellis utöver det.
 
 
 
På näst sista plats kommer: Nypon.
Jag gillar nyponsoppa egentligen men tycker att den ska vara tjock och söt, det är inte den här. Den är visserligen ganska tjock och mättande men så är den typ konstigt sträv också. 
 
 
På sjunde plats har vi Gul kiwi Mangostan
Har aldrig sett varken gul kiwi eller mangostan i fruktdisken så bara namnet gör mig skeptisk. När jag hällde upp juicen blev jag lite chockad för den var alldeles vitaktig. Sjävla smaken är det inget fel på men färgen är så skum att jag inte riktigt vet vad jag ska tycka. Söt.
 
 
På sjätte plats kommer Hallon och Granatäpple
Den är god, väldigt frisk och sådär (fast väldigt söt också). Men att dricka en hallondryck som är tjock känns jätteudda och tillsammans med granatäpple blir det ännu skummare. Dock är den absolut värd att testa.
 
 
På femteplats kommer Skogsbär!
Väldigt god. Som blåbärssoppa fast bara lite annorlunda smak. Hur gott som helst, inte lika tjock heller utan liksom medel. Liksom de ovanstående är den mer som soppa än juice men det har jag inget emot. 
 
 
På fjärdeplats har vi den klassiska Blåbär.
En välkänd smak i en mer juice-ig tappning, trots att den är tjock. Gillar man blåbärssoppa är den här perfekt.
 
 
På en välförtjänad tredjeplats kommer Mango.
Väldigt fräsch, smakar verkligen mango men har inte den där strävheten som uppstår när man äter en vanlig mango. Älskar den. Lite tjockare än vanlig juice.
 
 
På en andraplats, inte alls långt ifrån förstaplatsen, kommer Blodapelsin, Apelsin och Grapefrukt.
DEN ÄR SÅ GOD DEN ÄR SÅ GOD SÅ GOOOOD. Massor av härligt fruktkött men det är en riktig juice och den är röd av blodapelsinen, så har den en perfekt avvägning mellan sött och surt. Kan dricka hur mycket som helst av den, tusen gånger godare än Bravo Juice.
 
 
Och slutligen, på allra förstaplats har vi min favorit, Apelsin Passion.
Så utfreakat galet supergod vattnas i munnen på mig bara jag tänker på den får man ens göra så god juice?? Frisk men också söt och så en perfekt passionsfruktssmak som inte tar över men som ändå finns där och funkar så himla bra ihop med apelsinen. Fruktkött är det också om än inte lika mycket som i ovanstående juice.
 
 
 
 
Så, där har ni nu alla Provivadrycker förutom Jordgubb, Jordgubb Rabarber och Svartvinbär. Jag har testat alla Proviva50 också men det är bara skitjuice så de får inte vara med i den här bedömningen. Alla vanliga Proviva innehåller, med en marginal på fem kalorier (oftast nedåt), lika mycket som en vanlig juice. Vilket jag inte kan fatta med tanke på hur goda de är och att de innehåller nästan bara massa frukt och så vatten. Enda nackdelen är att de är lite dyrare än vanlig juice. 
 
Vilka har ni testat och vilka är era favoriter? Och vad tycker ni om sådana här inlägg?
 
/Hanna

Hanna svarar på kommentarer

"såg jättegott ut, kan du inte lägga ur recept?=)"

Absolut! Här kommer det:
 

Kikärtor med spenat och ost

4,5 dl couscous

9 dl vatten

½ tsk salt

 

1,5 burkar kikärtor

1 gul lök

1 vitlöksklyftor

4 tomater

1 paprika

160 g spenat

2 msk rapsolja

1,5 tsk spiskummin

1 tsk oregano

1 tsk paprikapulver

4 msk tomatpuré

1/2 grönsaksbuljongstärning

2 krm peppar

3 dl riven ost

 

1.       Koka couscousen.

2.       Låt kikärtorna rinna av och mixa hälften med en stavmixer/vad som nu finns att tillgå

3.       Skala och finhacka löken och vitlöken

4.       Skär tomaterna i mindre bitar, strimla paprikan och spenaten

5.       Fräs löken och vitlöken i en stekpanna tillsammans med olja och spiskummin

6.       Häll över löken i en stor kastrull och rör ned de hela kikärtorna

7.       Ha i paprikan, tomaterna, spenaten och de mixade kikärtorna. Krydda med oregano, paprika pulver och tomatpuré

8.       Häll på ½-1dl vatten och smula ned buljongtärningen. Låt småkoka några minuter och tillsätt svartpeppar under tiden

9.       Ta av kastrullen från värmen och rör ner osten. Smaka av med salt.

 

 

Vad menas med att backa upp?

Svar: Det betyder att man går baklänges upp på vågen så att man inte ser displayen där det visas hur mycket man väger!

 

Kan du fota inifrån huset oxå??

Svar: Det vet jag inte om jag får haha... Men här finns bilder som ligger på deras hemsida! http://www.magelungen.com/behandling/stockholm/behandlingshem/farsta (Länken verkar krångla... testa att klicka på BILDER)

 

Men varför blir du arg på de som förespråkar vardagsmotion i viktnedgångsfråga? Det kan ju vara jättebra om man är i behov av att tappa några kilon men aldrig hinner iväg och träna ordentligt. Vardagsmotion är bland det viktigaste som finns för dem. 
Det är ju vi ätstörda som tolkar in det fel. Du borde snarare skylla på anorexin än på de som förespråkar vardagsmotion för att gå ner i vikt. Det är anorexin i ditt huvud som "misstolkar" det de säger. 

Svar: Se, du liksom de flesta andra har fått det hela om bakfoten. Man går inte ned i vikt av vardagsmotion. Man håller igång förbränningen, men äter man ändå brutala mängde gör det ingen skillnad. Jag är så jävla lack på alla dieter och skit. Vill du gå ned i vikt - ät mindre mat och träna ifall du vill ha en muskulös kropp. 

Vardagsmotion är som sagt bra för ryggen och knäna så därför är det viktigt, men inte för att man ska gå ned i vikt. 

Men tack för frågan så att jag fick förtydliga! Kram.

 

Kan du inte lägga upp fler matbilder? :) Är så intressant att se!

Svar: Det ska jag försöka göra!

 

Får du sova hos kompisar fast du är inlagd???

Jag är icke inlagd! Jag är inskriven på ett behandlingshem vilket betyder att jag bor på ett boende och inte ett sjukhus. Här är det mycket friare eftersom man inte bor här om man är en fara för sig själv.

 

Är det sant att scä bara har varmvatten i duscharna ?

 Svar: Det stämmer. Samma sak med BUP om det än är av två olika anledningar.

lite efter nu men jag har hört att magelugnen inte har någon vaken personal på natten? stämmer det? för det känns ju inte som en så smart idé

Svar: Jo det finns visst personal på natten! Tre stycken närmare bestämt på 11 ungdomar (fast alla är typ aldrig här). Två sover i gula huset och en i vita. Till skillnad från på Scä och BUP så sover dock personalen, men man får väcka dem när man vill.

Ser du ätstörningen som person? Eftersom du gett den ett kvinnonamn och använder stor bokstav om ätstörningen?

Svar: Alltså det är ett ganska bildligt sätt att beskriva sjukdomen på som jag tycker är givande att använda när man talar om den eftersom man vill göra skillnad på en själv och sjukdomen.

Hur tänker du när det blir sån här mat? När det är fett både i proteindelen, såsen och kolhydratsdelen?

Svar: Min friska sida tänker att det spelar ingen roll för det där är en alldeles normal portion och alla omkring bordet åt minst lika mycket som jag och de är ju inte tjocka. Min sjuka sida vart arg som ett litet bi men det blir den alltid så det är inget att ägna någon uppmärksamhet åt. 

 

/Hanna

 

Paj

Varje torsdag städar vi våra rum och får våra pengar. Men innan pengarna kan inkasseras så måste man först skriva upp vilken dag man ska laga mat nästa vecka och vad man ska laga. Jag funderad ett tag utan att kunna bestämma mig innan paj plötsligt dök upp i huvudet. Jag blev jätteinspirerad hittade genast en massa olika pajer jag ville göra. Men så kom tankarna ikapp, sådär som de alltid gör. "Du är världens fucking sämsta anorektiker om du frivilligt lagar paj med smördeg och sedan har du dessutom massa ost i äggstanningen. Fy fan alltså Hanna ditt jävla fetto." Så ett tryck av ångest i bröstet på det och mitt finger är på väg att kryssa ned fliken med pajrecept. 
 
Fast varför? Jag kan äta paj. Jag gjorde det på Scä, har gjort det hemma och jag gjorde det på BUP. Skulle någon annan lagat paj här så skulle jag ha ätit det, så varför kan jag inte laga den själv?
 
Så jag bestämde mig. Skrev i att jag skulle göra en broccoli- och purjlökspaj och två köttfärsspajer. När jag väl stod där i köket med smörpaketet framför mig slog jag bort ångesten med mottanken att det faktiskt inte är bara jag som ska äta, jag kan inte hålla på och mixtra med degen för då kommer den bli mycket äckligare och det blir ju inte särskilt kul för de andra. Jag koncentrerade mig på att nypa ihop smöret och mjölet till exakt den konsistens jag vill ha och på det viset tog jag mig igenom hela smördegsskapandet. Jag kunde till och med njuta av det, för jag älskar ju att baka och laga mat!
 
 
Att paj är läskigt är lite samma grej som att hamburgare känns så onyttigt fast det egenltigen är som vilken måltid som helst. Paj består av en fettdel som möjligtvis är lite större än normalen men det är en väldigt liten del kolhydrater så det väger utan tvekan upp, och så är det en proteindel också. Precis som köttbullar med gräddssås och makaroner. 
 
Resultatet av pajerna vart himla bra faktiskt (tusen gånger godare än den hemska pajen på Scä...). Jag valde den vegetariska pajen som personal sedan lade upp till mig.



 
/Hanna

VOVVEN

Nu ligger jag utpumpad och ganska sömnig (ok, extremt sömnig) av 2 sömnmediciner + cociliana för hostan. Men jag har haft min bästa kväll hemma på jag vet inte hur länge så det gör inget! Här får ni lite bilder, så kommer pajinlägget imorgon när ögonen inte går i kors längre. Hahaha gud vad jag överdriver, är lite trött bara!!



Den oerhört fula hippiehunden som intet ont anande vilar i Majas armar. Ack en sådan sorg när han insåg vad vi skulle göra med honom!!


Bada bada liten hund som egentligen är en liten råtta under hårrufset. Inte särskilt förtjust i att bada är han heller och försöker därför fly ur badkaret (fast han kan inte hoppa så högt så det var nemas problemas).


Torkade honom gjorde jag också. Mest i rumpan om man ska lita på bilden eh. En väldigt snäll hund är det min lillasyster har skaffat.


Sedan var det kvällsmellis och jag fick hembakat bröd! Dock kom jag inte på den briljanta idén att fota förrän efter att jag ätit upp min skinkmacka. Så här har ni halva mitt mellis med te i finaste muggen.


Min lillasyster hade gjort världens absolut finaste tavla till mig också. Bilden gör inte färgskalan rättvisa men Håkan-citatet syns och det är det viktigaste. Imorgon ska den upp på väggen (och mår jag ok kommer ett videoinlägg ganska snart också).

Nu ska jag släcka. Sov gott alla ed-soldiers. 

/Hanna

Hanna skriver om sig själv i tredjeform

Vad gör Hanna idag då? Jo hon pluggar som en tok (för allt är lätt och hennes hjärna är snabb när den får tillräckligt med näring). Så ska hon laga mat till alla ikväll och hur det går kommer hon skriva om. Sedan ska hon städa sitt rum och åka hem på hembesök.


Produktiviteten själv is back on track trots att jag håller på att bli alldeles förkyld. Jag är dock inte den enda i sjukstugan utan nästan alla ungdomar har någon form av infektion. Plus en del personal haha. Så nu gälle det för mig att dra ned på tempot. Att gå ut på promenader i minusgraderna är ca det dummaste man kan göra om man är sjuk. 

Ha en fin eftermiddag.

Förkylningspussar från Hanna


Träning

Igår fick jag träna för första gången på ett halvår. Jag, tvångstränande och maniska Hanna fick gå till gymmet och springa på löpband. Jag uppmuntrades till det trots restriktioner från min tidigare behandlare på Scä som kände mig och visste att jag inte klarar av att träna på ett sunt sätt.
 
Jag sprang tills allt svartnade. Men inte ens då stoppade behandlaren från magelungen mig, hon sa bara åt mig att skärpa mig annars fick jag inte vara kvar. Så jag svalde kväljningarna, dolde mina skakande händer och klev upp på löpbandet igen. 
 
När passet var över och vi kom tillbaka kunde jag inte äta. För jag kan inte äta när jag tränar. Jag vet att tärning är en jättebra motivation för många och ett sätt att börja tycka om sin kropp. Vi lever i en träningsnorm och alla människor ska alltid tryckas in i normen. Men för mig funkar det inte så. Det räcker med att jag bara har möjligheten att träna så är jag tillbaka i ätstörningstankarna och planerar redan hur min viktnedgång ska gå till. Jag har försökt börja träna vid två tillfällen. Båda gångerna har jag kraschat. 
 
Vad tror ni behandlare säger då? Hanna du ska nog inte träna mer om du reagerar såhär, för man måste äta om man ska träna? Nope, hon säger att jag kommer att bli fet! 
 
Så kommer jag till Scä och är fast besluten att få min inkompetenta behandlare att hjälpa mig att berätta för mu att jag inte klarar av att träna. Men istället blir den enda reaktionen "men Hanna, vill du inte träna?".
 
 
Just nu har jag all jävla rätt i hela världen att skita i behandling och friskhet. Men det tänker jag inte göra. Jag har inte kämpat mig upp i vikt en hel höst bara för att fucka ur nu. Nope, glöm det Ana! Jag ska bli frisk. Jag ska bli frisk, och för mig innebär att bli frisk inte att träna. Kanske i en framtid någon gång men för att få uppleva den framtiden kan jag inte träna nu. Då kommer jag aldrig att komma dit. 
 
Vad gäller alla idioter ute i vården så kan ni snälla skaffa ett annat jobb, för jag orkar inte med er mer. 
 
Puss och hej. 
 

 
 
 
/Hanna
 

Lax och potatismos



Dagens superdupergoda lunch. Lax, potatismos, sås och grönsaker.

Idag är det så mycket möten och skola och fläng och mat så jag blir lite knäpp i huvudet. Tar en sak och måltid i taget. 

/Hanna

Frågestund Magelungen - del 3

Ditt betyg på mu (0-5)? 
Svar: 3,5 kanske. Hittills i alla fall. Får säga det igen om några månader.
 
Vilket rum skulle du helst vilja ha? Hahaha
Svar: Ditt rum såklart!! Jag och Angelica ska planera en kupp så vi kan få ditt rum hehe ;) (Karin skrev den här frågan haha<3)
 
Hur hjälper dom dig med ångesten och hur reagerar du på ångest?
Svar: Här håller jag igen och springer inte omkring och skriker och kastar glas utan jag mest gnyr och ålar mig som en tok. Gråter och skakar. De hjälper genom att vara där, få mig tillbaka till verkligheten genom beröring eller att prata om annat och ge medicin om det blir för svårt. 
 
Själv brottas jag med väldigt väldigt mycket ångest och det verkar ju du också göra, så har du nå tips på hur man överlever och orkar?
Svar: Att distrahera är mitt bästa tips och att inte vara ensam. Låt någon annan prata med dig om stuntsaker, tillslut kommer du att falla in. Så är det i alla fall för mig. Det handlar om att bryta innan det går för långt och jag tycker att det är mycket lättare att bryta i sällskap av någon annan än om man är själv på rummet. Så måste man komma ihåg att det går inte att dö av ångest även om det känns så. 
 
Men om du måste slåss för att få den hjälp du behöver så är du väl ändå inte på rätt ställe vännen? Det är ju hemskt om dom inte kan ge dig rätt stöd och hjälp. Om du vill, kan du inte berätta om en sådan händelse där du behövt hjälp men inte fått det? Styrkekramar
 Svar: Det är främst maten som är ett problem, överlag är de annars bra här. Den värsta dagen var då min samordnare lämnade mig mitt i en panikångestattack eftersom jag halvskrek åt honom att gå. När han gick så drog jag, det var då jag hamnade på bup. 
Men det känns som att det blir bättre för var dag som går. Det handlar ju mycket om att jag måste lära mig hur jag ska kunna få bäst hjälp här. 
 
 Är det som ett vanligt hus där man kan gå som man vill eller är det byggt mer som ett sjukhus? 
Svar: Det är byggt som ett vanligt hus! Köket är helt öppet dessutom så man kan ta mat när man vill.

Får man vara utomhus någonting? 
Svar: Hur mycket man vill om man inte har några personliga restrektioner. 

Är det någon annan som har en ätstörning?
Svar: Ja det är en tjej till. Sedan ha de flesta ett stört förhållande till mat, fast åt andra hållet. Det är flera stycken som inte äter något alls på dagen och sedan vräker i sig på nätterna.
 
Hur är stämningen i huset? Är det lugnt, skriker/slåss många eller hur är det en vanlig dag? 
Svar: Den är helt okej. I perioder väldigt glad och livfull men oftast ganska surmulen. Det händer att folk skriker men då är det ungdomar som är arg på personalen (speciellt vid väckning haha). Inga ångestskrik och inga slagsmål. 

vad är den största skillnaden mot scä tycker du? 
Svar: Oj, mot Scä... Ja det är väl att det var ett sjukhus och det här är ett (behandlings)hem. Att det bara är jag och Karin som äter efter matschema och att inga föräldrar bor här.
 
Hur är det att vara nykomling? Känner du att du behöver liksom "visa" hur dåligt du mår/sjuk du är, nu när du är på nytt ställe och inte riktigt har en plats (i jämförelse mot bup där du nog var en av långliggarna och alla andra nykomlingar)?
Svar: Första dagarna  kände jag lite så, men inte alls lika mycket som när jag kom till Scä eller BUP första gången. Här existerar nästan inte tävlingen om att vara sjukast alls. Visst, det förekommer diskussioner om bältningar, magpumpning och polisturer men det är inte som på andra ställen eller över internet där man bara säger sådant för att överträffa alla andra och få mest bekräftelse. Här pratar vi om det för att det är traumatiska händelser och att kunna lufta sina erfarenheter med andra i liknande sits avdramatiserar det lite. Samtidigt som inställningen är entydig - dit ska vi aldrig igen. 
Tvärtemot på BUP och Scä vill jag inte skrika här eftersom det är extremt störigt att börja gapa varje gång man får ångest bara för att alla ska höra misären. De gånger det har hänt här (och det har var mil ifrån hur det var på bup) så har jag skämts efteråt. 
 
Känner du att du blir triggad av de andra ungdomarna? Jämför du dig med dem? 
Nej jag gör inte det speciellt som det är så annorlunda ungdomar här. Speciellt om man jämför med Scä där alla var duktiga flickor med engagerade och ekonomisk stabila föräldrar. Jag vill inte berätta varför de andra ungdomarna är här men många har det extremt instabilt hemma och de flesta har bott i fosterfamilj mer än en gång. 

Varför, tror du, är kämpigare och svårare nu?
Nu börjar det bli bättre igen men det är alltid svårt att fasas över från ett ställe man varit på länge till ett annat. Det finns nog ingen som tycker att det är lätt att flytta in här. För mig blev det extra svårt eftersom maten är en så stor ångestfaktor i mitt liv och när det blev labilt runt den så blev det jobbigare med allt annat. Dessutom har man mycket större frihet här. Ytterdörren är alltid öppen liksom köket där knivarna ligger i öppna lådor. Till skillnad från på BUP där dörren alltid var låst (och de två dagar den inte var det rymde jag) och till och med tv:n var skyddad av en okrossbar glasskiva. Så det blir många triggers.
 
Nu blir jag lite nyfiken, vem e Karin? :)
Karin bor här på Maglungen och går till Scä liksom jag och äter på samma tider. Hon är väldigt snäll och fin att umgås med. Hon har en blogg som jag dock inte tänker länka här eftersom den är lite personligare på alla fronter än vad den här är. 
 
/Hanna

Vad det innebär att läggas in

"Det verkar bra! Är lite avis faktiskt, skulle också vilja bo där, men jag är inte tillräckligt sjuk..."
 
"Håller med, vill oxå på behandlingshem! Verkar så soft"
 

Jag har fått flera sådana här kommentarer, både vad gäller behandlingshem och att vara inlagd på sjukhus. Nackdelen med att ha en blogg som enbart fokuserar på det positiva i allting är att det är lätt att utomstående får en skev uppfattning om vad det egentligen innebär att vara inlagd. Nedanstående inlägg kommer alltså att förklara nackdelarna med inläggning och dylikt. Det är inte till för att göra er ledsna eller för att framhäva mig själv som sjukast, utan det är till för att ni inte offrar massa tid av ert liv för att bli sjukare och därmed läggas in.
 
Det mest grundläggande med all inläggning, oavsett om det är på en ätstörningsklinik, bup eller behandlingshem är att man plockas hemifrån och skärs av från sitt vanliga liv. Att vara inlagd innebär att man inte längre kan leva i närheten av det vanliga liv man har. Dels för att man mår så fruktansvärt dåligt, vilket man gör om man blir inlagd (i nio fall av tio) men också det faktum att man plötsligt inte kan gå ut som man vill. I början ringer ens kompisar en flera gånger i veckan och frågar om man ska hänga med på saker. Men det får man inte. Man får inte gå ut och festa man får inte följa med på bio och man får inte sova över. När man sagt nej tillräckligt många kommer kommer förfrågningarna bli färre. Folk börjar räkna bort en. I skolan rullar allting på och grupper växer ihop på nya sätt. När man får permis för att åka till skolan är allt annorlunda. Förändrat. Även om man inte varit borta i många veckor har både man själv och alla andra fått nya roller. 
Vad gäller skolarbetet hamnar man väldigt långt efter. Jag tror att i princip alla förutom jag här på behandlingshemmet har gått om minst ett år. Utanför skaffar folk flickvänner och pojkvänner, själv kan man inte känna något och man träffar aldrig sådana man kan bli kär i. Visst, på bup blev folk tillsammans med varandra ibland men det var bara enstaka fall och de relationerna har vad jag vet inte hållt. 
Men det allra värsta är inte att man hamnar efter i skolan eller mister sina vänner. Det allra värsta är att man glider ifrån sin familj. Först är allt bara kaos och då bryr man sig inte men sen när saker börjar komma in i nya rutiner så räknas man sakteligen bort. Man träffar sina föräldrar några gånger i veckan om de bor i närheten, syskonen mer sällan. De skickar bilder på mysiga stunder i soffan med popcorn och den nya disneyfilmen. De berättar om hur hunden växer och utvecklas. Men själv är man inte med. Man är glad för deras skull men det värker i hjärtat när syskonen av misstag fäller en replik om att hen vill ha ens rum eftersom man ändå inte bor hemma. Det gör ännu mer ont när ens yngsta lillasyster skriver högst upp på sin önskelista att hon vill att man ska bli frisk och komma hem. 
 
Visst kan man bygga familjeliknande relationer på sjukhus och behandlingshem och visst kan det vara skönt att kunna prata med någon som inte är emotionellt påverkad av vad man säger till den. Visst är det skönt attt kunna skrika på någon utan att den personen tar illa vid sig. Men samtidigt känns det inte på riktigt. Man blir aldrig personalens dotter. De byter skift och går hem till sina familjer som de berättat så mycket om. 
Medpatienterna blir aldrig som syskon. Visst kan man skämta, spela kort och retas med dem. Men bråkar man förändras allt. Det är inte som med syskon som man kan bråka med hundra gånger om dagen men ändå älskar och nästa sekund står man och bakar tillsammans. Bråkar man med någon på sjukhus eller behandlingshem blir det bråk på riktigt. Ofta går folk ihop i grupper och det kan uppstå mobbingsituationer. 
 
Min högsta önskan i hela världen är att kunna må så pass okej att jag kan bo hemma. Jag vill inte bli känd, rik, jag behöver inte vara snyggast, smalast eller ha de högsta betygen. Jag vill bara finnas till i ett sammanhang där jag är en person och inte mina problem. Jag vill vara med när nya minnen skapas och jag vill kunna säga JA, självklart hänger jag på! när kompisar berättar om fester och övernattningar. Jag vill gå i skolan i rätt årskurs jag vill vara en del av allt som är normalt. 
 
 
Så tänk er för innan ni drar er ned på en nivå där man blir inlagd. För när ni väl är där går det inte att reparera allt på en vecka. Det som tar en månad att förstöra tar ett år att bygga upp igen. Det är inte bara ert eget liv ni leker med utan era vänners och er familjs. 
 
/Hanna
 

Grillar

Bra dagar följs i princip alltid av smärre katastrofer. Det är trist men samtidigt en påminnelse om hur långt jag har kvar och att jag hela tiden måste stanna upp och känna efter. När måendet krashar har även maten ek förmåga att göra det vilket bara spär på reaktionen så att det bli en negativ cirkel. 
Idag känns det lite bättre. Har så jäkla underbara vänner och Tove skrattade så mycket åt hamstersmugglingen att det smittade av sig på mig.

Idag är också min aptit äntligen tillbaka! I flera dagar har jag haft otroliga problem med att få ner maten just för att jag haft noll aptit, vilket är ovanligt för mig. Men idag smakar inte all mat konstigt utan helt normalt och det går att svälja varenda tugga. Därför tänker jag utnyttja dagen till att äta precis allt som står på mitt matschema.

I eftermiddag ska jag träffa min psykolog på DBT. Saknar henne så himla mycket förstår inte alls hur jag ska fixa att sluta hos henne.. Imorgon är det sista DBT-gruppen också så jag lär väl gråta ögonen ur mig haha. Älskar min grupp. 

Annars fortsätter jag att plugga, läsa en superbra bok om relativitetsteorin, titta på Orange is the new black, rita ledsna bilder, göra drinkar av vinäger, honung och diskmedel som dödar bananflugorna och vandra omkring i fleecekläder. Det är inget idealiskt liv men det funkar. Jag kämpar på och jag är på väg.

Här får ni en bild på maten från igår. Personalen har någon sjuk idé om att man ska grilla var fjärde söndag så trots minusgraderna blev det grillade grönsaker, halloumi, olika skinkor och salami (parmaskinka<3<3) och couscousröra.



En bra dag

Jag hade en så himla bra dag igår! Det var ganska crazy haha min mage strejkade totalt och bah WE GOTTA STOP HANNA HAVING ALL THIS GOOD FEELINGS!!!! Tillslut fick jag mig i alla fall en alvedon så då vart det bättre. Jag var på teater på förmiddagen vilket ägde och sen sov jag hos Klara tillsammans med en massa andra kompisar och vi hade det brabrabra som vanligt. Så himla otroligt galet skönt att ä n t l i g e n få lite känslomässig lön för mödan. 

Tyvärr har jag bara en bild från igår haha. Eller tyvärr och tyvärr... beror väl på hur man ser på saken hahahaha.

Här kommer den bilden i alla fall.



Åt ingenting där utan åkte efter kvällsmellis och kom tillbaka innan frukost. Men jag sov hos en kompis för första gången på ett halvår.

Idag är jag galet trött så nu ska jag bara sova haha. Min mamma och mina systrar kommer och hälsar på idag. 

Ha det bra.

/Hanna

Vardagsmotion

Vardagsmotion är ett begrepp som syftar på den absoluta sundheten. Nästan varje dag kommer det fitness personer och personliga tränare till program som Nyhetsmorgon. Alla med olika dieter och träningsätt, men det finns en sak gemensamt och det är vardagsmotionen. 
 
Så vad är vardagsmotionen då? Jo enligt en av mina hatsidor på nätet så är detta exempel på vardagsmotion:
  • Gå i trappor
  • Åka och bada
  • Fiska
  • Arbeta i trädgården
  • Promenera till jobbet
  • Stiga av bussen lite tidigare
  • Leka med barn eller barnbarn
  • Gå ut med hunden
  • Städa
  • Cykla till affären
  • Tvätta bilen
  • Plocka bär och svamp
 
Syftet är i grunden att man ska hålla igång kroppen om man är en 45 årig man eller kvinna som jobbar på kontor och sen har helkväll framför tv:n varje dag. Kroppen behöver hållas igång så att man inte få ont i ryggen eller i knäna.
Men när de pratar om det på Nyhetsmorgon finns det i princip bara i sammanhang där bantning och viktnedgång är syftet. 
 
Jag blir nästan rädd när jag tittar på den där listan för jag har gjort preis varenda punkt av allt det där (förutom att tvätta bilen) i syfte att gå ned eller inte gå upp i vikt. Och som det låter på alla som är proffs på träning och hälsa är ju det helt normalt. 
 
Det var först igår som jag tänkte om. En behandlare är som tränar väldigt mycket  (sporter, inte bara pressar på gym) blev trött på att jag inte satt still och höll på med massa små träningsövningar. Hon sa till mig att anledningen till att hon tränar är för lyckokickarna. Jag började vifta bort henne, de där lyckokickarna finns ju inte jag har tränat hur jäkla mycket som helst och aldrig blivit lycklig av det! Men hon stannade upp mig och förklarade . När man tränar frigörs endorfiner. Men för att man ska få endorfinkickar så måste kroppen vila emellan. Annars orkar den ju inte med och om den inte orkar med så vill den ju inte berömma så att du fortsätter med det som är dålikgt för den.
 
 
Så nu förstår jag. Nu förstår jag hur värdelöst, dumt och meningslöst det jag håller på med och har hållt på med så länge är. Och jag blir arg på alla som förespråkar vardagsmotion i en viktnedgångsfråga eftersom det ger ett galet fokus. Då får man ju aldrig vila! Då tänker och tänker och tänker man och så fastnar man i ätstörningsbanor. 
 
 
Så nej tack till vardagsmotion. Kroppen behöver vila mellan träning och mat annars orkar den inte. Det är inte friskt för en ätstörd person att springa i trappor eller maniskt dra småkusinerna upp för pulkabacken. Det förtar all effekt av tärningen också så att det inte heller blir kul. 
 
/Hanna
 

Frågestund Magelungen - del 2

Hur länge kommer du bo där? 
Svar: Det vet jag inte än. Det är det Soc som bestämmer och Soc kan man ju inte lita på haha. Nejmen det blir nog bra. Och det blir nog ett tag också. Den vanligaste tiden är ungefär 1,5 år.

Får du veta vad för mat som serveras? och har du något att säga till om på den punkten? 
Svar: Om jag frågar så får jag veta. De måltider som lagas av ungdomarna vet jag i början av veckan. På vardagsluncherna lagar en kock maten och på helger är det personalen.
Jag kan önska saker men eftersom jag alltid önskar äcklig mat så blir det aldrig den haha.

Kommer dina föräldrar/kompisar dit något?
Svar: Mina föräldrar kommer varannan dag och tar med sig mina systrar ibland. Mina kompisar kommer hit någon gång i veckan och då och då hälsar jag på dem/träffar dem på stan.
 
Får du va hemma på permisar ibland? 
Svar: Det får jag men vi har inte börjat med det än. Jag ska fasas in i hemmet. 

Är dom bra på tvång eller varför blev du inlagd på behandlingshem? 
Svar: Jag blev inskriven på ett behandlingshem för att bli en fungerande människa. Jag har problem på så många punkter utöver ätstörningen att jag inte kan leva ett liv där jag är så pass funktionell att jag inte förstör mig själv. På ett behandlingshem lär man sig att börja leva ett normalt liv i en lugn miljö där det alltid finns personal till hands. Det är därför jag är här, för att det bara blev värre och värre för varje dag jag var hemma.
 
Vad är det bästa med mu? 
Svar: Att det alltid finns personal tillgänglig och att de är omtänksamma. De vill verkligen att man ska bli bättre och inte bara att man ska förvaras som på bup.

och sämsta?
Svar: Att de suger på att lägga upp bra portioner (dock har de blivit bättre de senaste dagarna).
 
Hur många jobbar där? 
Svar: Femton fasta tror jag men sedan är det timmisar med fasta pass också så kanske runt... 20? Plus extrajobbare.

Vad finns det att göra? 
Svar: Oj, det finns allt möjligt att göra! Det finns massa pyssel, en tv, wifi på eftemiddagarna och helgerna, man hyr film ibland, går på bio, bowlar, fikar, tränar (inte jag) osv. Men mest hänger folk på sina rum och jag vandrar omkring som en olycksalig ande på nedervåningen haha. 

Kostar det nåt att bo där? 
Svar: Nej. Eller ja, det kostar mycket för kommunen/bup men inget för ungdomen.

Har du nån kompis där? 
Svar: Har väl blivit vän med två och har två till som jag pratat en del med. Är inte ovän med någon i alla fall!

Är de som jobbar där bra? 
Svar: Det finns några ruskigt bra, många som är bra och ett fåtal som är kassa. Som på nästan alla ställen.

Är det stort? Många rum och så? 
Svar: Ja det är ganska stort. Det är ju liksom ett stort hus och sådär men inte jättemånga som bor i det så ibland kan det vara lite spöklikt. 

Måste ni som bor där hjälpa till och städa osv...? 
Svar: Våra rum måste vi städa en gång i veckan annars får vi ingen veckopeng. Resten av huset behöver vi inte städa förutom det vi själva stökat ned förstås. Man ställer alltid in sin egen disk och den regeln följer folk.
 
 
I det huset bor jag! Mitt fönster är det på övervåningen  längst åt höger om jag tänker rätt haha.


/Hanna

Babbel och att gå baklänges upp på vågen

Inatt vaknade jag av att ett glas med i s k a l l t vatten dunsade ned på min huvudkudde och kallvattnet flög ut i kaskade över hela mig och min säng haha. Livet är allt bra spännande ibland.
 
Till saken så vill jag bara berätta en sak jag gjorde igår som jag är såsåså glad över! Jag backade upp på vågen för första gången under min två år på Scä. Tack Samuel för att du peppade mig till det.
Först var det förstås läskigt, jag fick ångest och tolkade varje ord min behandlare sa som att jag skulle gått upp minst tre kilon på en vecka. Men när den första ångesten lagt sig så blev det mycket, mycket bättre. Jag trodde att allt bara skulle bli värre om jag släppte på kontrollen men så är det faktiskt inte. För nu slipper jag ha min vikt i siffror som blinkar på insidan av ögonlocken varje gång jag blundar och jag slipper den brutala paniken när vågen gått upp fast det egentligen bara handlar om att jag druckit mer. 
 
Så jag rekommenderar er alla att börja backa upp på vågen. Sandra gör det och nu även jag.
 
 
I övrigt så pluggar jag på. Sista terminen i nian och alla de tolv teoretiska ämnena ska betygsättas. Det låter stressigt vilekt det också är, men mest är det roligt haha. 
 
 
 
 
Imorgon ska jag hem till Klara och fira att hon fyllt år samt sova över där tillsammans med de andra. Jag kommer att äta alla måltider innan jag åker dit (kvällsmelliset blir tidigare) och sedan åker jag tillbaka till mu innan frukost. Men ändå, det var över ett halvår sedan jag gjorde något sånt här och det kommer att bli så jäkla grymt.
 
/Hanna

Svar frågestund Magelungen - del 1

Ska du gå alla dagar i veckan i din vanliga skola?
Svar: Nej! Jag ska gå i Magelungens skola fem förmiddagar och fyra eftermiddagar (minus de gånger jag har möten och sånt).
 
Hur många bor på mu? 
Svar: 12 tror jag, det finns 13 platser så en till tjej är på väg in.

Flest tjejer eller gillar? 
Svar: Flest tjejer är det defintitivt. Dock säger dom att det går i vågor men just nu är det typ 3 killar och resten tjejer haha.

Var ligger det? 
Svar: Farsta! Ganska nära Farsta Centrum.

Färg på huset? 
Svar: Jag bor i det gula som är störst, så finns det ett lite mindre och mycket nyare vitt.

Trivs du bra?
Svar: Det varierar haha. Jomen jag trivs, det gör jag. De andra ungdomarna är schyssta och personalen är snäll även om de inte alltid förstår vad jag behöver (främst gällande maten). Men det där kommer att lösa sig. Jag gillar mitt rum nu när jag möblerat om, dock vill jag skaffa lite andra möbler så att det blir mer färg. Det jag gillar minst är toaletterna som är sjukt äckliga uschhh. Och duschen är inte heller särskilt färsch. En nackdel med att inte vara på sjukhus haha...
 
Hjälper dom dig bra med maten på MU ? 
Svar: Njaea. Vissa är jättebra, som min psykolog till exempel. Medan andra är helt värdelösa. En behandlare här frågade mig till exempel om jag ville att han helst skulle lägga upp för mycket mat eller för lite mat. Just portionerna är största problemet och att jag får så många tillfällen att fuska att jag inte kan stå emot. Men det är ju inte riktigt deras fel egentligen, fuska kan man nästan alltid göra oavsett vart man är. 

Har du stöd vid varje måltid? 
Svar: Det har jag! Och till skillnad från på bup så glömmer dem aldrig haha.

Lägger du upp själv eller gör dom det? 
Svar: Det gör dom. Jag häller upp min egen juice till förmiddagsmelliset.

Mellis och så med, äter du det med personal? 
Svar: Det gör jag! Och med Karin. Våra matscheman är synkade så vi äter alla mål tillsammans med en personal sedan har vi en timmes vak efter huvdudmål och en halvtimme efter mellis.

Vad gör du mellan måltiderna? 
Svar: Jag spelar kort, målar naglarna (svarta!!), bloggar, ser på serier på Netflix (just nu Orange is the new black), kikar, facebookar och messar med vänner, ser på MTV och följer med och handlar.

Klarar du av att sitta ner något? På videobloggen gjorde du det såg jag emellanåt 
Svar: Det klarar jag av. Inte så fritt som jag velat och jag måste stå/gå x antal timmar om dagen. Men det är ändå mycket bättre än det varit.


/Hanna


 

En premiär

Idag gjorde jag något jag aldrig gjort förut i hela mitt liv. Det hela är väldigt dramatic *trumvirvel* jag har lagat mat som jag sedan ätit en normalportion av. Coolt va?! 
 
Här på Magelungen finns det en hel del struktur som syftar i att göra oss redo för ett vanligt liv. Det innebär att man två och två, ibland tre, lagar middag till hela det hus man bor i en vardagskväll i veckan. Det innebär också att man själv ska äta maten. 
 
Läskiiiigt och min (Anas) första instinkt var att hihihihihi nu ska jag laga matvete och koka vit fisk ingen sås eller olja eller något alls som är gott eller bra för kroppen hehehehehe. 
 
Hallå Hanna, vakna!!!!
 
1. Det finns inte en människa som gillar vit fisk och matvete, allra minst tillsammans och defintivt inte du.
2. Du kommer få i dig lika mycket näring oavsett så ska du laga sådan mat kommer din tallrik svämma över.
3. Alla i huset kommer hata dig och gå och lägga sig hungriga
4. Skulle inte du slå Ana en gång för alla?
 
 
Tillslut valde jag mig för en av mina favoriträtter som dessutom kommer ur Scä-häftet. Kikärtsröra med couscous. Safe men hur gott som helst. 
 
Ja, det sved att fräsa löken i olja och ännu värre var det att hälla i 7,5 deciliter ost (stor gryta för många personer). Och nej, jag kunde inte riktigt hålla mig från att ändra lite innan vi började. Men jag åt upp. Jag valde, lagade (tillsammans med Karin - heja oss!) och åt. 



 
 
Nu ser jag fram emot nästa gång jag ska laga mat!
 
/Hanna

xxx

Jag är inne i en sådan fas att jag drömmer jättemycket igen. Det är i princip bara mardrömmar men med komiska inslag (så som när jag åt bacon med drottning Silvia). Inatt drömde jag dock bara en hemsk dröm.
 
Jag drömde att jag ville bli sjukast av alla i hela världen. Jag skulle bli the One som man kom att tänka på när man pratade om psyksik ohälsa. För att uppnå det hade en tjej sagt till mig att jag var tvungen att göra något olagligt (som jag inte riktigt minns vad det var). Plötsligt satt jag ensam framför ratten i en bil som susade fram i 120 kilometer i timmen på nynäsvägen. Jagad av ett tjugotal polisbilar.
 
Jag minns skräcken. Jag minns hur fruktansvärt mycket jag ångrade mig. Men nu kunde jag ju inte sluta. Det var för sent. Så jag tryckte gasen i botten på den bil jag inte kunde styra. 
 
Tillslut fick polisen tag på mig och de tvingade in mig i polisbilen tillsammans med en massa andra ungdomar som var knäppa på riktigt. Jag frågade vart jag skulle och då sa dem fängelset. I 1,5 år skulle jag sitta där helt ensam och hela mitt vanliga liv skulle rulla förbi utanför - utan mig. 
 
 
Jag minns paniken när jag vaknade. Den fruktansvärda ångesten och ångern. Vad är det för värt att vara sjukast om man måste sitta i fängelse? Vad är meningen med det om man förlorar allt som man bryr sig om? 
 
 
Jag har fuckat upp flera år av mitt liv i strävan efter den ultimata bekräftelsen. Jag har rullat mig i en lerpöl av min egen misär så länge att leran täppt för mina ögon så att jag inte längre kunnat se. Jag ångrar det. Speciellt som jag inte uppnådde något överhuvudtaget. Jag var aldrig smalast, bodde aldrig flest gånger på psyk, åkte aldrig ambulans, hade aldrig flest mediciner. Blev aldrig nöjd eller lycklig.
 
Jag blev så glad när jag insåg att det bara var en dröm. Att jag inte sitter i fängelse och även om jag förlorat stora delar av det liv jag kunnat ha så är jag ändå på väg. Jag finns och jag bryr mig om något som är viktigare än mitt midjemått. 
 
/Hanna

Sjunde januari

Hejsan hoppsan, hoppas allt är bra med er och att ni kämpar på. Nu har skolan börjat igen efter lovet och det känns väl inte sådär fantastiskt roligt, men snart är man tillbaka i rutinerna igen och då flyter allt på av sig självt. Dessutom har jag både sportlovet och påsklovet att längta till då jag ska först med mamma till Kap verde på sportis och sen ska jag åka med 10-11 andra tjejkompisar till London över påsk! Så himla pepp!
 
Och nu är det ett nytt år och det känns inte mer än rätt. 2012-2013 var uselt och jag vägrar att ha ett till sånt år. Det här året ska bli skitbra, inte bara för mig utan för er andra också! Tänk på att du kan få massa med bra hjälp som kan ge dig en bra skjuts på vägen, men det är bara DU, just du, som verkligen kan göra en förändring. 
 
Såg förresten att jag fått några frågor och den ena var vad jag hade för BMI osv. Till er besvikelse men också till er fördel så har jag faktiskt ingen aning vad för BMI jag har just nu. Jag ser väl ut som en helt vanlig tonåring, och jag lovar er man är inte tjock bara för att man ligger på en normalvikt. :)
 
Och en till fråga..
Sandra vad är det för mat på 2 bilden, den röran? Snälla svara så fort som möjligt::)

Det är kamutvete med kyckling & grönsaker i kokosmjölk! 
 
 
/Sandra!!

Frågestund om Magelungen

Livet rullar på här och det är tungt tungt med maten. Jag slåss varje dag för att få den hjälp jag behöver men det slutar ofta i att det spårar åt helt fel håll. Att jag och min behandlare på Scä bråkar försvårar allting men nu håller vi på och försöker byta. Återkommer om det så fort jag vet något mer.

Annars så börjar vardagastrukturen här på mu nu äntligen! Och jag börjar skolan på onsdag, är jättepepp haha.

Hursom, till det som jag egentligen tänkte skriva. Jag tänker ha frågestund om behandlingshemmet som jag är på! Så varsågod att fråga i kommentarerna!

/Hanna

Mot Vendelsö


Nu rullar jag hem från orten 148. Skoja, men nu sitter jag på tåget hem från Nynäshamn. 

Igår när jag kom dit tog vi en sväng förbi Ica och köpte glass som vi sedan åt framför hockeyfinalen. Jag hade en blågul peruk och vi var astaggade, men inte vann vi. Tur att glassen var god. Senare spelade vi in en video och jag skrattade tills jag hade ont i magen och inte kunde stå upp. Vi somnade strax innan 3 och vaknade sedan vid 12.30. I morgon är det skola och jag är jättepepp på att gå dit och träffa alla men samtidigt otaggad på plugg. Snart är det sommarlov. Alla tycker jag är dum i huvudet som tänker så, men det är ju sant! Är för taggad på sommar och jag tror att det kommer gå snabbare än vad man tror! 

/Tove

Söndag


Hola amigos! 
Idag väcktes jag av mamma vid 10.30. Jag gick då direkt ner och fixade frukost som jag sedan tog med mig upp och åt framför ett avsnitt av Breaking Bad. Som ni ser på bilden bestod min frukost av en skål med filmjölk, flingor och kanel. Sedan två mackor, den ena med keso och den andra med skinka, sen även tomat och gurka på båda. Drack även ett glas apelsinjuice! 

Nu sitter jag på bussen in till stan där jag ska möta Fanny som jag inte träffat på evigheter. Vi ska äta lunch och catcha upp lite. Ska bli supermysigt. Som planerna ser ut nu ska jag till nynäs ikväll igen och sover även över där. Snart börjar ju skolan igen så måste ta vara på de sista dagarna. Hoppas ni får en fin dag! 

/Tove

Pasta och köttfärssås



Köttfärssås, pasta och grönsaker.

/Hanna

Thigh gap

Jag ville skriva ett inlägg om thig gaps. Men eftersom Sara redan skrivit ett som är helt jäkla superbt och mitt i prick så skulle mitt bara bli en imitation. Därför får ni en länk till det inlägget här: http://rymdpojkar.blogg.se/2013/august/thigh-gap.html
 
 
 
Vissa har naturliga thigh gap för att de har breda höfter. Andra får inte thigh gap fast de ligger många, många kilo under sin normalvikt. Oavsett hur din kropp är byggd så avgörs inte ditt värde i antal centimeter mellan dina lår. Ingen av mina friska kompisar tänker på det sättet. 
 
/Hanna

Den viktiga vikten som egentligen är oviktig

Jag är så trött på att väga mig. Så trött på att hela mitt liv ska påverkas av vad vågen visar. Att två siffror och en decimal betyder långt mer för mig än att jag har magknip flera dagar i rad eller om jag inte kan sova. 
 
Vikten är bara siffror har ni förmodligen hört miljoner gånger. Jag har alltid viftat bort det "hur mycket jag väger visar på hur tjock jag är alltså är det viktigare än något annat!" Men faktum är att vikten har mycket mindre med hur kroppen ser ut än vad vi tror. 
 
Det innebär också att om du gått upp i vikt en vecka så betyder inte det att du blivit tjockare. Här är några av de punkter som påverkar siffrorna på vågen men inte vårt utseende:
 
Muskler
Muskler väger mer än fett. Riktiga bodybuilders har ofta ett bmi som visar fetma. Även om man inte har styrketränat på ett bra tag innebär inte det att man bara är en stor fettklump. Trots att jag inte tränat på ett halvår så blev mina muskler större när jag gick upp i vikt. Inte så som de hade gjort om jag tränat och ätit men jag har ändå starkare muskler nu än vad jag hade i augusti då jag var x kilo lättare.
 
Vatten
Ett glas vatten innan vägningen kommer visa 200gram plus. Det betyder på intet sätt att du är tjockare. Jag har skrivit ett utförligt inlägg om varför man blir smalare av att dricka vatten här: http://attvaljalivet.blogg.se/2013/october/vatten.html#comment
Har du inte gått på toa på ett tag så kommer du att väga mer. 
 
Måltider som ätits innan vägningen
Om du väger dig efter frukost första veckan och sen efter eftermiddagsmelliset andra veckan så kommer du att väga mer andra veckan utan att du egentligen har gått upp något i vikt eller blivit tjockare. Mat innehåller även det mycket vatten vilket har hög densitet så det är på samma sätt som i ovanstående punkt. Siffrorna på vågen blir olika men din kroppsmassa är densamma.
 
Menstruation
Beroende på vart i din menscykel du är så samlar din kropp på sig vätska vilket även här gör att du väger mer men är lika smal. Vart i menscykeln man samlar på sig vätska är lite individuellt. 
 
Benen förtätar sig
Det här är nog den punkten som minst människor vet om. När man är ett barn så växer man och blir längre. Det innebär också att skelettet måste växa och för att det ska gå så smidigt som möjligt är innehållet i skelettet mjukt. När man sedan växt klart förtätas benet, det blir hårdare för att bli starkare. Detta innebär också att skelettet väger mer och du kommer succesivt att gå upp i vikt tills du är ungefär 20 - utan att det har någon somhelst påverkan på hur du ser ut.
 
En vuxen, frisk kvinna kan pendla upp runt 3-4kg från en vecka till en annan pågrund av ovanstående punkter. Väger man sig innan frukost, äter och dricker normalt under en hel dag och sedan väger sig på kvällen kommer man ha gått upp 2kg och är inte det minsta tjockare för det.
 
Så fäst er inte för mycket vid vikten. Det är väldigt onödigt eftersom den ändå inte visar upp verkligheten. 
 
 
 
/Hanna
 
 

Svar frågestund - gemensam del 2

 Tycker ni det är konstigt att jag inte fått något matschema trots att jag går på en äs-enhet och blvit diagnotiserad, det gör mig förvirrad för vi kommer ingen vart, jag vågar inte heller äta vad som helst... 
Svar: Ja, det tycker jag är jättekonstigt. Kan du inte fråga din behandlare om varför? Jag är stark förespråkare av matschema vid en tillfrisknadsprocess eftersom det hjälper en att få en friskare syn på mat.
 
 
Jag kan inte sluta kompensera! 
Jag vet inte vad jag ska göra 
När jag ligger i min säng för att sova kan jag bestämma mig för att "imorgon då ska jag inte kompensera" men när jag väl sitter där nästa dag så är den tanken som bortblåst! 

Svar: Ta hjälp av din omgivning! En kväll när du är riktigt motiverad, sätt dig ned med någon som kan hjälpa dig (typ föräldrar, syskon, vänner). Berätta vad det är du har problem med och i vilket situationer kompensationshjärnan slår till. Be de om att hjälpa dig. Att stoppa dig när du inte klarar av det själv.
 
 
 
 
Jag har ett litet problem 
Hur jag än gör varje dag så lyckas jag bara få i mig 80% av vad jag ska äta. När jag sitter där på lunchen så kan jag peta bort osten för att det känns självklart att jag bara kompenserar och gör kalorimängden i maten till vad det ska vara istället för för mycket. Men när jag gått och lagt mig på kvällen inser jag att jag istället råkat kompensera för mycket och bara fått i mig ungefär 80%! Nu är jag livrädd att om jag skulle lyckas sluta med det här kommer jag börja gå upp i vikt!(är normalviktig) Tänk om min kropp är van vid 80% och när jag börjar äta 100% fortsätter jag upp mer! 
Men samtidigt vill jag inte hålla på med en miniräknare hela livet bara för att se till att jag bara får i mig 80% 
Hjälp<3
 Svar: Det kan hända att du tar ett kilo första veckan men det kommer du att gå ned igen om du är normalviktigt. Så det behöver du inte oroa dig för!
 
 
 
 Hur ser dagarna ut på SCÄ när man är inlagd, alltså mer exakt? Kan ni skriva hur några av era dagar såg ut från att ni vaknade till lade er igen? 

Svar: Mn gick upp så att man var färdig vid 8.15 då frukosten skulle intas. Dock var inte alla uppe vid den här tiden men jag (Hanna) var väldigt noga med det eftersom en stod del av mitt kontrollbehov består i tider. Efter frukosten var det typ.... vad hette det? Rörelse? Två gånger i veckan tillsammans med sjukgymnasten. Inte jättepopulärt hos någon egentligen, med undantag för föräldrarna haha
. 10.00 var det förmiddagsmellis och 12.00 lunch. Efter lunchen en halvtimmes obligatorisk sittning i tv-rummet. Sedan hade många möten på olika håll och man kunde gå promenad om man fick det för läkaren (gå på promenad fick man göra på alla mellantider, men alltid tillsammans med förälder).
14.30 var det mellis igen. En gång i veckan under några veckor har man musikterapi tillsammans med Masse. När jag var där spelade vi mest trummor (jag, Tove och Sanna plus våra föräldrar). Det var en väldigt uppskattad stund. Varje vecka var det kroppskännedom med sjukgymnasten och på onsdagar berättarstund haha. Det var roligt för att det var så patetiskt. Min näst sista vecka gjorde några andra patienter uppror mot berättarstunden hahaha. De använde nästan hela timmen till att berätta för den stackars berätterskan hur fånigt det var att hon kom och läste sagor för tonpringar.
17.00 middag och 19.30 sista mellanmålet. För det mesta gjorde man precis ingenting mer än att ångestfyllt vandra fram och tillbaka i korridoren tills man blev tillsagd. Jag tycker att det var dåligt av dem att ha så få inplanerade aktiviteter. 
 
 
 
 
Är det näringsdrycker, extra mat eller olika "tillägg" man får utöver schemat om man ska upp i vikt, eller ska man öka i vikt av bara schemat? 
 Svar: Det varierar! Scä försöker köra med mat men ganska ofta räcker det inte och då blir det näringsdrycker som tillägg. Vissa som har väldigt svårt med just matmat dricker näringsdryck istället på vissa mål.
 
 
Fick ni välja lite själva med maten? 

Svar: Det fanns mellisalternativ men de flesta åt bara samma, eller varierade mellan två. 
 
 
Var man tvungen att äta "sötsaker" och sådant som är "lite mer onyttigt" typ? (Ja ni vet typ glass, bullar, muffins, kakor, Digestive, saft, oboy, sylt, godis, vispad grädde, bakverk...)

Svar: Nej till skillnad från på Capio så behövde man inte äta något sådant. Eller jo, på torsdagar var det soppa och oftast pannkakor till så då var man tvungen att äta sylt. Men annars inte. Vill bara inflika att inget av det du nämnde ovan är onyttigt utan lika nyttigt som allt annat i lagom mängd.
 
(Det är Hanna som skrivit alla svaren)
 

Vad ska man göra om man tror att någon i ens omgivning har en ätstörning?

Lovade ett sådant här inlägg för evigheter sedan men glömde bort det. Här kommer det och är en uppföljare på det här inlägget: http://attvaljalivet.blogg.se/2013/july/tecken-pa-att-nagon-ar-sjuk.html#comment
 
 
 
Strategier att använda sig av som vän:
  • Prata med personen. Förklara i en lugn och oladdad situation att du är orolig över personen och varför du är det. Personen kan reagera på olika sätt. Jag minns när mina kompisar tvingade mig att sätta mig vid ett bord i matsalen och de berättade allt dem sett för mig och att jag inte kunda hålla på såhär. Jag blev livrädd, vilket visade sig i ilska. Tillslut reste jag mig upp och gick därifrån. I det här läget är det lätt att bli avskräckt som vän. Det ska man inte bli för även om vännen är sur (rädd) ett par dagar så kommer det att släppa. Men blir ilska rekationen måste man gå vidare med en annan strategi.
  •  Prata med vännens föräldrar/vårdnadshavare. Det kan kännas som att man skvallrar men även om vännen blir arg i början så kommer hen i slutändan vara tacksam. Ett sätt att lindra reaktionen är att tydligt tala om för föräldrarna att man inte vill att det ska komma fram att det är man som berättat.
  • Är vännen motiverad på en förändring finns två vägar att gå. Gå till skolans kurator/ungdomsmottagningen eller be föräldrarna om hjälp för att kunna få mer professionell hjälp på en ätstörningsenhet eller bup. Att fortsätta som innan är inget alternativ men tycker vännen att det är allt för jobbigt att berätta för föräldrarna så går det utmärkt till en början att prata med skolkuratorn eller umo. Stötta och tryck på vännen i hens hjälpsökande. Känns det svårt så skicka ett mail!
Som  vän är det lätt att man känner ett stort ansvar och att det blir väldigt påfrestande. Kom alltid ihåg att du som vän inte har något ansvar överhuvudtaget i den här frågan utan det är föräldrarna. Det bästa du kan göra för din vän är att hjälpa denne att få någon vuxen att prata med och ge massa kramar trots att personen inte vill kramas pga kroppskomplex.
Känner du att du också börjar må dåligt av det här så prata med dina föräldrar eller skolkuratorn! Att ha en nära kompis som t.ex. läggs in kan vara en väldigt läskig process inte bara för den det handlar om.
 
Strategier för dig som förälder:
 
  • Prata med ungdomen. Kom dock ihåg att hen kan ljuga dig rakt upp i ansiktet. Manipulativitet är en del av sjukdomen och för att man ljuger som sjuk betyder inte att man är en elak person. Jag kommer ihåg när mamma tog ett allvarligt prat med mig i bilen hem från något hösten 2011. Hon berättade att det fanns en sjukdom som hette anorexi och sa att hon var orolig att jag hade eller skulle få den (då hade jag varit sjuk i fyra år). Jag drog min fetaste lögn någonsin, tittade henne i ögonen och sa att jag förstod vad hon menade men att jag inte var sjuk eftersom jag älskade min kropp.
  • Sök hjälp. Det är bättre att söka hjälp en gång för mycket än en gång för lite. En riktigt motsträvig ungdom kan vara väldigt sjuk och var i allra störst behov av hjälp.
  • Var stöttande men acceptera inte svält. Men jag rekommenderar även här starkt att söka proffesionell hjälp eftersom det är nästan omöjligt för gemene man att veta hur man ska tackla en ätstörning. Speciellt när personen står en så nära.
Kom ihåg att inte vara för hård mot dig själv. Du kommer inte att göra rätt alla gånger och ungdomen kommer bli förbannad på dig när du väl gör det rätta för denne. Prata med folk du litar på i din omgivning och använd dig av psykologer som du antingen söker privat eller via ditt arbete. Det är inte till hjälp för ungdomen att du mår onödigt dåligt.
 
Alla föräldrar och vänner är lika välkomna som alla andra att kommentera och ställa frågor!
 
/Hanna

Standardinlägg!!

Tycker så fruktansvärt mycket om er. Axel tack för att du får mig att skratta, hör av dig så fort du kommit hem så vi kan träffas!!
 
Här har vi nu följande inlägg uppdelat i fem punkter:
 
1. "Varför skulle enda alternativet om att vara ute och festa att man ligger onykter på en trotoar?"
 
Kan du snälla exakt citera vart jag skrev det i mitt inlägg? För jag får verkligen inte ihop det påståendet med vad jag skrivit. Speciellt inte som min högsta önskan inför nästa nyårsafton är att vara ute och festa med mina vänner. Går det åt helvete ser jag dock att jag inte är ensam utan har någon, vem som helst, vid min sida. Jag förespråkar nämligen inte någon ungdom, speciellt ingen som har ett instabilt psyke, att ligga ensam och onykter på trottoarkanter i kylan. Det står jag för. 
 
2. Jag är otroligt glad över allt stöd jag fått och er fina omsorg i idén att jag skulle stänga av kommentarerna (vilket jag bara vill påpeka att jag inte kan göra utan vidare för det här är fortfarande min + Sandras och Toves blogg). Jag imponeras verkligen över ert mod att stänga ned det som fått er ur balans Mitt beslut tills vidare är dock att fortsätta som vanligt. Jag ska förklara varför.
 
Styrka handlar inte om att gå emot eller att gå med. Styrka handlar om att göra det som i längden blir bäst för en själv. Det innebär också att vad för en människa är det bästa beslutet inte är det för en annan. För mig personligen innebär styrka i det här fallet att inte låta mig tryckas ned. Jag har blivit mobbad i tre år och efter det utvecklat någon form av  trauma eftersom jag hela tiden sprungit ifrån det som skrämt mig. Det tänker jag inte göra den här gången eftersom det inte är bra för just mig i det stadiet jag är i just nu.
 
Jag kanske inte har kommit så långt med anorexin som man önskat efter snart två års behandling, men något annat stort och omväldande har hänt med mig. Jag hatar inte längre mig själv lika mycket. Jag tycker fortfarand att jag är världens tjockaste men jag hatar inte allt jag gör. Jag hatar inte det jag skriver på bloggen och jag hatar inte min stil.
 
Det innebär att jag nu klarar av att stå upp mer för mig själv. Det är en del i mitt tillfrisknande från  något så mycket mer än bara anorexin.
 
3. Ja, jag tar otroligt illa upp i ungfär 15 minuter. Jag får ett starkt påslag och i min desperation för att lindra känslan öser jag ur mig inte så väl genomtänkta ord i ett svarsinlägg på bloggen. Sådant ska jag försöka sluta med för när de där femton minutrarna är förbi inser jag att orden faktiskt inte slagit så hårt som jag från början trott. 
 
4. Jag kan inte vara lika pk i mitt skrivande som jag var i punkt två för då kommer ingen orka läsa vad jag skrivit. 
 
5. Tar ni illa upp - bjud in till diskussion istället för att använda personliga påhopp. Folk som kommenterar på det viset eller är otrevliga upprepade gånger kommer att få sina ip-adresser blockade. 
 
 
Nu ser jag nästan dubbelt så jag tror att jag ska släcka lampan. Lite, lite, tryggare i mig själv än när jag vaknade imorse.
 
 
 
/Hanna
 
 
 

Stand by my side

 
 
Tycker att det där citatet (som jag snott från en bild och klistrat in i en annan snodd bild; i anarkins anda får ni gärna ta den här bilden) beskriver så bra vad det är man önskar av omgivningen när man håller på att kämpa för att bli frisk. På Scä lägger behandlare en väldigt stor börda på föräldrarna. Det låter nästan som om det är föräldrarna som måste göra jobbet. Så är det verkligen inte och många relationer kraschas när anhöriga går över gränsen i en önskan att få den sjuke att bli frisk mycket snabbare än vad som för den personen är möjligt i det läget. Det funkar inte så och kommer inget bra utav något sådant. Det man vill ha som sjuk är förståelse och att bli lyssnad på. Det betyder inte att t.ex. föräldrar ska acceptera att man inte äter något utan det betyder att man ska känna att föräldern accepterar ens rättigheter som människa och att man inte är en elak idiot bara för att man har en ätstörning. Sedan kommer konflikter att uppstå tyvärr. Men den dag som man själv vill ta steget, då betyder någon som håller ens hand allt. För det är man själv som måste rädda sig själv men har man någon som står vid ens sida går det otroligt mycket smärtfriare.
 
/Hanna

(tack alla. ett inlägg kommer upp i kväll tills vidare håller jag mig till planen)
 
 

-

"man blir äcklad av dig"


Tack! Nice att anorexin börjat kommentera min friskhetsblogg. Tack för tårarna.

/Hanna

Min nyårsafton

Mitt nyår slutade i tårar och det var väl kanske inte så kul samtidigt som man inte ska lägga så stor vikt vid sådant. Att vissa nyårsaftnar slutar med gråt är en del av växa upp. Jag var bara glad över att jag satt på min säng i mitt varma rum tillsammans med en vuxen istället för att ligga ensam och onykter på en trottoarkant med trasiga nylonstrumpbyxor i minusgraderna. 

Dagen idag är inte särskilt kul den heller. Usch. Men jag har fixat inlägg som kommer att komma upp idag.


Kram Hanna

GOTT NYTT ÅR

Gott nytt år älskade bloggläsare, nu kan det bara bli bättre <3