-

Hur det är nu

Hur går det för mig nu då? Efter snart sex veckor på avdelningen börjar jag känna mig redo för att slussas tillbaka till magelungen. Förra veckan förlängdes mitt lpt med fyra månader men om jag blir bättre så kan jag vara utskriven långt innan dess. Men det faktum att jag fortfarande är under tvångsvård gör att jag inte kan bestämma själv hur snabba steg jag vill ta utan det är upp till överläkarna. 
Nu har det dessutom den kära (fy) gamla anorexin ställt sig i vägen för friheten. Jag som trodde att jag hade kontroll över henne. Men icke och nu är jag tillbaka igen med näringsdrycker ifall jag inte äter samt att jag inte får åka på permission om jag missar måltider. Det är bra, jag behöver den pressen som hjälp för att stå upp mot ätstörningen. Nu är det inte ens en månad kvar tills jag börjar gymnasiet och om jag slutar äta nu så kommer jag aldrig få räkna min efterlängtade matte, äta tillsammans med mina klasskamrater i matsalen och vara i skolan hela dagar utan att bryta ihop på toaletten. Sjukdomen försöker hela tiden övertala mig om att det inte kommer att gå, att jag oavsett kommer hamna på bup eller scä igen innan höstterminen är slut och att det därför är lika bra att ge upp nu direkt. Men ger jag upp direkt så kommer det definitivt inte att gå. Kanske funkar det inte trots att jag gör mitt bästa och då får det vara så, jag måste i alla fall göra ett försök.

Så jag kämpar. Med maten, de destruktiva impulserna och självmordstankarna. Jag kämpar och jag kämpar och jag kämpar. Ibland faller jag tillbaka och ibland kommer jag framåt. Två steg fram och ett tillbaka men jag har siktet inställt på friheten. Jag saknar magelungen så mycket och jag saknar mina hembesök och att kunna göra saker med mina vänner. Och jag saknar er.




Kram Hanna

Svarisar från Tove

Det är bl.a. jag som skrivit på den andra bloggen, ber så mycket om ursäkt. 
Undrar iaf ifall du gick upp till din "normalvikt" innan du började träna och vad tränar du, styrka/kondition och hur ofta? Tips på hur man kan börja? 
Det är lugnt, ni kunde ju omöjligt veta hur jag tänkte! Japp det gjorde jag. Fungerar inte kroppen som den ska, så ska man givetvis inte träna heller. Jag kör mycket styrka för tillfället men också varvat med lite kondition. Träning behöver inte innebära att man är på ett gym, vilket många verkar tro. Jag vet jättemånga som verkligen hatar att gymma och springa, självklart ska man inte göra det då. Gillar du att spela fotboll, så ska du spela fotboll. Gillar du att på promenader med din hund, då ska du gå på promenader med din hund. Blir du glad av att dansa, då ska du givetvis dansa! Svårare än så är det inte. Gillar man inte att träna alls, strunta i det. Man tränar för att må bra, inte för att känna ångest eller krav. Det är utifrån det motivationen till livet kommer också.
 
har du fortfarnade några fearfoods? Händer det ibland att du kompenserar eller inte äter alla mål för att du har en jobbig "kroppsdag"? 
Du är grym!!
Nja, fearfoods skulle jag inte säga att jag har. Äter allting och har inga problem vilken maträtt som än skulle serveras. Sen väljer jag vissa saker framför andra, det erkänner jag absolut men det är ingenting som spelar någon större roll. Kompensera gör jag absolut inte. Har inga sånna där extremt hemska kroppsdagar som jag kunde ha förut dock, det för att jag har en mer verklighetsbaserad bild av mig själv nu. 
 
Väger du dig fortfarande regelbundet eller har du slutat med det helt? :) Grym blogg förresten!
Var väl typ i april/början av maj jag vägde mig sist? Ingen koll, men regelbundet är det inte men känner heller inget behov av det just nu då jag är nöjd med mig själv.
 
Har du någon kontakt med SCÄ fortfarande eller har du slutat där?
 Skulle haft två möten innan sommaren och sen var tanken att vi skulle ha ett i slutet av augusti då vi skulle avsluta. Men skulle säga att det här är lite oklart hehe. Kom aldrig iväg på de två sista mötena då jag prioriterade annat eftersom jag inte kände något som helst behov av att gå dit. Så är inte formellt utskriven men hoppas på att bli det direkt efter sommarlovet. Ser ingen anledning med att hålla mig kvar när jag aldrig är där.
 
Gillar din blogg :) 
Äter du efter matschema eller har du slutat med det? Hur många gånger äter du på en dag och hur mycket? 
Äter inte efter matschema men skulle ändå säga att mitt gamla ligger till grund för det jag äter idag, även om jag vissa dagar äter mer och andra mindre. Hur många gånger jag äter per dag kan variera från 4-7 men oftast 5 gånger tror jag!
 
Hej! Jag har anorexia och kommer imorgon att läggas in på scäs familjevårdsavdelning. Jag är väldigt nervös eftersom att man kommer att äta med alla andra som är där. Var det en bra hjälp där, och ungefär hur lång tid brukat man ligga inne? Ida 
Nu är du förmodligen inlagd eftersom det har tagit ett tag för mig att svara, men jag var också jättenervös innan. Avdelningen hjälpte mig jättemycket, även om det gjorde så otroligt ont så gav det mig massor. Värdefullaste tiden jag haft i mitt tillfrisknande tror jag. Hur länge man är där varierar. Vissa är där ett par veckor medan andra ligger där upp emot ett halvår, beror på om vårdformen passar dig som person och så vidare!
 
Hur kan dina föräldrar låta dig träna så mycket? Är inte du/ dom rädda att det ska bli tvångsmässigt igen?
Har alltid, hela mitt liv, tränat jättemycket. Min lillebror tränar också jättemycket, plus att mina föräldrar har gjort de när dem varit yngre. Att träna är som en naturlig del av mitt liv, skulle inte klara mig utan det. Finns säkert en rädsla hos dem men jag är så pass medveten om händelseförloppet till en tvångstanke nu att jag skulle hinna stanna innan det blev någonting allvarligt. Just nu mår jag enbart bra av att träna!
 
Anser du dig själv som helt frisk? Vad har hjälpt dig mest i ditt tillfrisknande och vilka delar har du fortfarande kvar?
Ja, jag skulle nog kalla mig frisk ifall någon frågade. SCÄ har hjälpt mig mycket genom att få struktur över matsituationen men det som varit avgörande är min familj. Hade jag inte haft det enorma stöd hemifrån som jag haft tror jag inte att jag hade klarat det, faktiskt. Mamma har varit hemma med mig mycket, även pappa för den delen. Varje gång jag skrikit att jag hatat dem över allt annat så har de stått på sig tills det löst sig. Så fina. När man var mitt uppe i allting förstod jag inte hur betydelsefullt deras arbete var. Hur betydelsefullt det var att dem torkade mina tårar, hur betydelsefullt det var att dem tog all min skit och hur betydelsefullt det var att de gick emot min dåvarande vilja. Tack. 
 
Hej! Vill börja med att säga att du är grym! De som är inlagda på scäs familjevårdsavdelning, äter de de flesta alla måltider utan att bråka och fuska eller känner man sig troggad av att folk inte gör rätt? Kram
Då får jag börja med att säga tack så jättemycket! Hm, emellanåt blir man triggad om jag ska vara ärlig. Är man där får man försöka fokusera på sig själv istället för alla andra. Det är trots allt för din egen skull som du är där, ingen annans!
 
Kul med alla frågor, bara att ställa mer om ni undrar något så svarar jag så snabbt jag kan. Även om jag inte bloggar här regelbundet så vill jag ändå göra mitt bästa för att kunna hjälpa andra som befinner sig i den situation jag varit i. Massa kramar!

En lång update

Hej allihoppa. Har dragit mig länge för att skriva ett inlägg här, kommer knappt ihåg sen jag skrev någonting senast, mer än ett halvår åtminstone. Men jag vet hur irriterande det är när man inte får någon update från någon man följt länge så ett inlägg är jag skyldig er. Ett halvår är lång tid och det har hänt en del grejer sedan sist, men jag försöker mig på att göra någon kort resumé av dessa månader. 
 
Jullovet var verkligen så himla bra. Mitt liv var sort of very exciting och jag mådde väldigt bra då. Sen i Januari hände nått, jag kände att jag var för fast i mitt matschema, alltså bara för att det stod att jag skulle exempelvis äta två mackor även fast jag inte var så hungrig så gjorde jag det bara för att det "stod" så. Och när man är normalviktig så behöver man inte äta exakt så och ett steg att bli frisk är faktiskt att släppa matschemat. I vilket fall så började jag att äta mer efter mina hungerkänslor. Samtidigt så började vi glesa mer på SCÄ-besöken och jag var där sisådär en gång i månaden, utan några viktkontroller utan bara snack liksom och vi började prata om utskrivning som skulle ske till sommaren. Februari kom, jag och mamma åkte verkligen på en superhärlig resa till Kap Verde på sportlovet men mycket gående i bikini och lite kläder gjorde mig extra medveten om min kropp vilket var rätt jobbigt.
 
Iallafall, i februari/mars nån gång så anmälde jag och pappa oss till ett 10 km lopp i maj vilket jag såg mycket fram emot. Det innebar också att jag började löpträna mer och längre distanser (men åt fortfarande så mycket som jag behövde). Samtidigt var det väldigt mycket i skolan, jag jobbade mycket barnvakt och jag hade rätt hög press på mig själv. I april så åkte jag och tio andra kompisar till London, en resa jag har haft som mål ett lång tag och också något jag sett fram emot enormt. Resan var verkligen toppen men samtidigt väldigt väldigt utmanande. Vi var där i 7 dagar och gick ut varenda kväll vilket innebar massa drinkar och alkohol. På grund av sena nätter osv blev dagarna lite huller om buller och psyket svagare vilket tyvärr gav utslag på maten då jag fick i mig aldelles för lite än vad jag behövde. Kompisarna tar ju en chokladbit här och där men för mig som inte är där än så blir det för lite. När jag kom hem hade jag dessvärre tappat lite vilket både jag och mina föräldrar blev medvetna om. Bara cirkus två veckor senare var det dags för det där 10 km loppet och efter jag kom hem från London började jag äta lite mindre medvetet och samtidigt fortsätta träna rätt långa distanser.  Dock så handlade det inte om att jag slutade äta, verkligen inte, men det var inte tillräckligt, vilket jag innerst inne visste. Sen fortsatte det ett litet tag och när jag en gång började verkligen storböla inför en måltid som jag inte gjort på 10 månader så satte mina föräldrar ner foten och märkte att nu är vi påväg ner mot fel spiral återigen. 
 
Så jag som egentligen skulle ha varit utskriven från SCÄ vid det här laget, är nu sedan i juni där en gång i veckan för viktkontroll och snack. Jag jobbar nu för att gå upp de kilona jag har tappat och få tillbaka min mens, och måste äta lunch + middag med mina föräldrar. Here we go again liksom haha. Nej men det kanske låter värre än vad det är, jag vet inte, jag äter i stort sett alla måltider ångestfritt det är bara de där matbitarna som jag vet att jag äter för att öka i vikt som är påfrestande. Men jag har gjort det förut och jag dog inte av det, så det här kommer lösa sig bra. Jag vet det och jag kommer komma tillbaka till den där jobbigt skrattande Sandra snart igen. Men det är otroligt läskigt hur fort tankarna kan ta ett så hårt grepp om än så snabbt igen, så hörrni ta hand om er. 
 
Har ni några frågor så svarar jag gärna på dem. Peace out /Sandra 
 
Jag och mina fantastic friends i London

Update 2.0

Hej alla fina bloggläsare. Jag har fått frågan om hur det är med mig så därför kommer en kort sammanfattning om läget.

Jag är kvar på bup med lpt och vet inte när jag ska skrivas ut. När jag gör det så ska jag tillbaka till magelungen. En personal från magelungen kommer också och hälsar på mig någon timme nästan varje dag. Jag har fortfarande inte varit utanför dörren men mitt vak är borta sedan en vecka och förhoppningsvis kan jag genomföra min första permission på onsdag tillsammans med två personal från bup och så de som är på magelungen.
Jag kämpar med maten men det är framför allt magkatarren som är problemet och inte ätstörningstankarna. Jag har dessutom haft två omgångar feber, en hemsk hosta som jag nu får cocilian för. Stackars kroppen, den har helt gett upp och jag förstår den.

Planen för de kommande veckorna är att förändra hela min medicinering. För tillfället tar jag 21 tabletter om dagen (flouxetin, theralen, atarax, zyprexa och lergigan) plus allt jag tar vid behov. Det ska minskas och göras om och förändras och förhoppningsvis får det mig att orka må bättre.

Jag hoppas att ni tar hand om er så ska jag försöka ta hand om mig själv. Passa på att fråga Tove saker i inlägget nedan så hörs vi snart igen.





Kram Hanna

Frågor

Halloj!

Fått några kommentarer om vikt och ätstörningar på min nya blogg. Som ni kanske märkt har jag kvickt raderat dessa kommentarer då jag helst inte vill ha något sånt på den bloggen. Det för att många som läser inte vet om mina tidigare problem. 

Undrar ni något får ni jättegärna kommentera här så kan jag försöka svara istället. Hoppas det är okej!

Tack förresten för alla fina kommentarer på mitt förra inlägg här angående bloggen. 

/Tove

Obsobs

Observera att det var Tove som skrev det senaste inlägget och inte jag.

Kram Hanna