-

Hannas framsteg - Mars

Nu är mars över och april är att vänta. I mars har jag gått i skolan nästan varje dag, ätit enligt mitt matschema och hållt mig helt borta från BUP-akuten! Men det har också varit en tuff månad med mycket sorg, rädsla och ångest. Men det är så det är att genomgå en behandling och försöka bryta destruktiva beteendemönster. Det är jobbigt men i slutändan kommer det vara värt det.

Här kommer mina framsteg i månaden i punktform!

- Jag kan dricka vatten helt fritt utanför matschemat och tänker inte ens särskilt mycket på det. 
- Jag testade att dricka en annan light-läsk än jag brukar och gjorde det dessutom inne på Max!
- Jag har börjat ta mer ansvar för min mat. T.ex. så har jag ätit lunch utan övervakning på teatern två gånger plus mellis själv varje gång jag ska till Hjulsta och igår när jag var med Klara på stan åt jag medtaget mellis med henne.
- Jag blev arg på riktigt en gång. Arg på någon annan och inte bara på mig själv.
- Jag hanterade den ilskan relativt bra och lät det inte gå ut så mycket över maten.
- Jag har hållt min normalvikt i en hel månad (nästa månad har jag slagit rekordet de senaste sex åren).
- Vissa dagar tycker jag att min kropp är nästan acceptabel vilket är en förbättring mot tidigare månader det här året då jag haft extrem kroppsångest konstant.
- Jag har också nästan accepterat min normalvikt.



Nu är det er tur att skriva era framsteg under mars!

/Hanna

Spicy lime


Sitter nu på bussen hem från stan. Åt precis mellis i form av en Raw Bite, gott. I stan var jag på en arbetsintervju inför eventuellt sommarjobb och helgjobb. Var såå nervös innan men tror det gick bra, helt okej i alla fall! Fick dock inte intrycket av att hon gillade mig.. Haha. Ska i alla fall provjobba snart och därefter bestäms det om jag får jobbet! 

/Tove

Påsktårta



1. Kokt potatis, fiskpinnar, stuvad spenat och sallad.
2. Jag i klänningen jag (förmodligen) ska ha på mig på teatern! 
3. Världens coolaste tårta som jag och min ena lillasyster gjorde igår när jag var hemma en sväng. Består av: tårtbotten (typ sockerkaka), hallonsylt, jordgubbssylt, nötcreme, marzansås och en massa marsipan som vi färgade gul med karamellfärg.
4. Mellispellis. Filmjölk, fullkorns havreringar och ett tärnat äpple.

/Hanna

Mer om magen

I det här inlägget kommer jag att skriva om magen. Magen är en mycket viktig kroppsdel på alla sätt och vis för alla människor men extra mycket för oss ätstörda. Jag har redan skrivit ett inlägg om magen i förhållande till undervikt som ni kan läsa HÄR.
 
Vad är magen egentligen och varför har vi så mycket tankar och känslor kring den, det är ju liksom en kroppsdel vilken som helst?
 
Magen är som en stor behållare för massor av våra viktigaste organ. I magen finns bland annat:
- Magsäcken, här finfördelas maten med hjälp av den muskel som magsäcken består av samt olika syror.
- Tunntarmen, tar upp alla de näringsämnen som cellerna behöver för att kunna utföra sina egna, individuella arbetssysslor (muskler, syn, andning, blodtryck, hjärnan, you name it). 
- Tjocktarmen, trycker ut och tar upp så mycket vatten som kroppen känner att den behöver.
- Levern, sorterar ut olika giftiga ämnen som kroppen inte vill ha.
 
Och hos tjejer:
- Livmoder och äggstockar, gör det möjligt för dig att i framtiden få barn.
 
Runtom dessa organ finns det muskler och hud. Det är här problemet kommer in, för vi är väldigt många som är missnöjda med det som egentligen bara är till för att skydda våra organ. 
 
I magen sker ett ständigt arbete på alla fronter, ett arbete som gör det möjligt för oss att leva. 
Tänk dig att du håller på att ta fram ett vaccin mot malaria Du har ett arbetsamt jobb som kräver din fulla uppmärksamhet och för att du ska orka med behöver du mat och vila. Men istället för att du får det kommer din chef och börjar peta på dig. Säger att du är ful och dålig och hemsk och att du måste träna och sluta äta. Eftersom du inte har någon egen vilja gör du som din chef säger, men ju mer du tränar och spyr och ju mindre du äter desto sämre fungerar du tillslut och det börjar gå ut över ditt jobb. 
 
Precis så är det med magen. Varje dag, året om arbetar den för dig. Allt det som finns inuti magen är dina förutsättningar för att du ska kunna göra det du tycker är kul (gå i skolan, träffa kompisar, konserter, dans etc). Magen kräver bara en sak och det är ett skyddande lager muskler, hud och fett. Muskler för att du ska kunna stå upprätt och organen ska hållas på plats, hud för att hålla smuts och bakterier ute och fett för att hålla värmen. Det handlar inte om mängder av något av det här, bara precis så mycket som organen behöver och precis så mycket fett, muskler och hud får man om man är normalviktig och inte övertränad. 
 
Men kan vi ge magen det här? Magen som jobbar för dig varje dag utan att säga ett ord. Nej, för det enda vi bryr oss om är hur det ser ut på utsidan. Vi skiter fullständigt i vad som händer på insidan bara vi får den perfekta modellmagen (vilket inte går om man ska fungera på insidan och i huvudet). 
 
Stackars lilla mage vad du fått stå ut med de här senaste åren, inte konstigt att du utan förvarning ibland kramar ihop dig till en hård boll och vägrar sammarbeta. I min desperata kamp att se ut som de redigerade fotomodellerna glömde jag helt vad som hände inuti dig min lilla mage. Men vet du vad? Nu ska du få vila. För jag ska inte svälta mig mer, jag ska inte spy och jag ska inte träna så mycket att du inte får den energi du behöver för att fungera. Jag kommer kanske fortsätta att hata dig ibland, de dagar då mina ögon får för sig att fettet hänger i drivor från kroppen, men jag kommer inte låta dig lida för en sjukdom jag har i huvudet och som finns i samhället. 
 
Nej, nu ska min mage få vad den behöver. Den ska få behålla det alldeles lagom tjocka fettlager den har och inuti ska organen få fortsätta sin kamp i att återställa sig från svälten.
 
/Hanna
 
 
 

Livets teater

Igår tog jag beslutet att för första gången berätta för mina närmaste vänner om min Anorexi och min tidigare historia. Jag har alltid väntat på rätt tillfället, men igår tänkte jag att det perfekta läget aldrig kommer komma, så jag tog situationen och gjorde det bästa jag kunde utifrån det. 

Vi satt ute på den inglasade altanen med filtar och infravärmare samtidigt som vi åt massa frukt doppad i choklad. Det första jag sa var att jag ville berätta något jag kanske borde berättat tidigare. Alla tankar kastades tillbaka och jag brast ut i ett stillsamt gråt, vilket inte alls var meningen. Sedan tog jag mig samman och berättade precis vilken situation jag varit i, om tiden på öppenvården, om tiden på avdelningen och allt däremellan. Det var så skönt att berätta en så stor sak om mig själv och mitt liv. 

Jag berättade att jag knappt gått i skolan på två år och att det var därför jag inte hade speciellt många vänner kvar därifrån. Jag berättade om allt de ville veta, dem ställde frågor och jag svarade det bästa jag kunde. Så skönt att dem vet nu. Även om det inte påverkar mig speciellt mycket idag så är det ändå en betydande del av mitt tidigare liv och den person jag formats till. 


/Tove

Snabb update

Tack för alla kommentarer på förra inlägget, vi slåss mot idealen och sjukdomen tillsammans. 

Just nu håller jag på att sätta ihop ett inlägg jag tror kan bli ganska bra, det dyker upp ikväll. Tillsvidare berättar jag lite om mitt liv och min fredag. Hela veckan har varit så jääävla dålig usch och fy satan vad jobbigt det varit. Men IDAG har varit en toppendag! Så himla skönt att få ha sådana dagar också ibland. Hade svenska np muntligt med två andra på mu, lovar att vår diskussion var en miljon gånger roligare än de som hålls i vanliga skolan. Fördelen med att gå i särskola är att man kan ta ut svängarna lite mer plus att man slipper allt jobbigt grupptryck osv.

Till lunch vad det korvgryta med fullkornsris:


Vi hörs ikväll igen!

/Hanna

Sunshine


Postade denna bild på snap-story i morse. Helt sjukt vad vädret kan påverka ens mående, åtminstone mitt.

I går när jag vaknade blev jag så ledsen över att det såg så kallt ut, sa att jag aldrig skulle ta av mig min vinterjacka. Sen imorse när jag vaknade och såg att solen sken blev jag övertaggad på livet. Är så glad idag men vet inte riktigt varför. Hela dagen har än så länge varit superbra. Inleddes med lite sovmorgon, skoldagen var rolig och nu sitter jag på bussen hem. Ser även fram emot kvällen som ska spenderas med mina tjejer. Ha det bra! 

/Tove

Det räcker.

AAAAAAH JAG BLIR TOKIG. JAG. BLIR. TOKIG. Jag går omkring här och kämpar för att bli fri från min jävla ätstörning. Varenda vaken sekund slåss jag mot en miljon tankar om mat, vikt och träning. Jag kämpar och kämpar, försöker att fokusera om och fokusera bort, lyssna på Scä's ord om att man ska äta alla delar av kostcirkeln och att varken fett eller socker är farligt. Jag följer mitt matschema, tränar inte och läser inte pro-anabloggar eller kollar på thinspo-bilder. Men vad spelar det för roll, ja vad spelar det för jävla roll när allt i hela samhället ändå bara handlar om mat och träning?
 
All personal på magelungen pratar om att vi ska dra ned på sockret, ungdomar som inte ens är tjocka bantar och idealet är att träna flera gånger i veckan. Jag går in på blogg.se och möts (som alltid) av en smal tjej som håller på och gör squats med hantlar. Jag går in på bloggen och under "synas" dyker rubriken "-2kg" upp. Jag är på väg till ett café på centralen och under de 200meter jag måste gå hör jag t r e olika grupper av människor prata om bantning och träning. 
 
Jag orkar inte. Jag. Fixar. Det. Inte. Det räcker nu. Hur fan ska man kunna bli frisk om det friska livets huvudfokus består av samma sak som det sjuka livet? Ska inte den friska vuxenvärlden vara förebilder för oss sjuka ungdomar? Varför kan folk bara inte fatta att de aldrig kommer att bli lyckliga av att banta. Man behöver en kropp och man behöver äta för att kunna vara lycklig, men varken kroppen eller ätandet kommer att göra dig lycklig utan du behöver dina relationer, du behöver det som du faktiskt tycker är kul. 
 
 
Förlåt för ett oorganiserat och konstigt inlägg, men jag orkar inte bry mig för jag är så arg. Jag vägrar bli som alla andra. Jag vägrar börja träningshetsa, jag vägrar skrivas ut från Scä för att börja gå på en diet. Jag vägrar sluta dricka juice för att någon sagt att det är för mycket socker i det. Jag vägrar bli frisk för att leva ett liv i allt det som min sjukdom är. Jag tänker äta godsaker, jag tänker äta fett socker och protein, jag tänker inte träna om jag inte tycker att det är kul. Och jag skiter fullständigt i om jag aldrig blir den idealiska tjejen för jag vet att det är omöjligt att nå dit. Till skillnad från majoriteten av alla vuxna vet jag som femtonåring vad livet egentligen handlar om. 
 
Jag är arg och det tänker jag fortsätta vara tills det sker en förändring, men den här gången är jag inte arg på mig utan på samhället och det är så sjukt skönt. 
 
/Hanna

Vikten av att vara konsekvent och äta allt

Folk runtomkring en tror att det värsta man vet är att äta. De tänker att man blir glad för varje mål mat man slipper och att man tycker om de som slarvar med ens mat. De stämmer inte.

Visst, i vissa perioder får man kortsiktiga kickar av att någon missar ens mellanmål eller lägger upp alldeles för lite mat till lunchen. Men på längre sikt och i de allra flesta fallen så genererar det mer ångest ifall omgivningen gör medvetna eller omedvetna missar.

Varför det då? För mig handlar det om flera saker. 
Jag får för mig att folk tycker att jag är tjock och vill att jag ska gå ned i vikt och att det är därför de skippar mat eller att de tycker att jag äter för mycket i vanliga fall. Jag blir också triggad eftersom jag då tänker att jag skulle kunna komma undan med mer och då känner jag att jag måste fuska.

Men den allra främsta anledningen är faktiskt att jag blir hungrig. Mitt matschema är perfekt anpassat efter min normalviktiga kropp och det gör att jag är precis lagom mätt hela tiden. Men glömmer någon något eller lägger upp en för liten portion så rubbas hela balansen i kroppen och det drar igång tankarna något enormt. För när magen gapar tom så kommer tänker hjärnan av naturliga skäl på mat och när den tänker på mat så frodas ätstörningen. 

Det är orsakerna till att det är så himla viktigt att äta varenda måltid på matschemat och äta varenda sak som står där på. Om du skiter i en banan så kommer det inte göra någon skillnad på din vikt (liksom en extra banan inte heller gör). Det som gör att det är viktigt att äta den är att man inte får sträcka ätstörningen ett finger för då tar den hela armen. Så länge du inte kan äta utöver matschemat kan du heller inte ta bort något (utan att prata med din behandlare först).

Jag postar det här under utomstående eftersom det är en av de viktigaste uppgifterna föräldrar som behandlar ett ätstört barn har. Att vara ständigt konsekvent och fyrkantig. Hur fånigt det än känns att slåss om den sista skeden fil i skålen så är det ändå det man måste göra. För då ger man inte ätstörningen chans att ta över tankarna.

/Hanna

Pasta x3

Just nu chillar jag och fiskarna i väntrummet på Scä. Jag har som alltid när jag är på mu svarta joggingbyxor och fleecetröja på mig. Det matchar inte alls höga dr martens och grå fancy kappa men inte mycket att göra åt saken (mer än att byta om och det orkar jag inte). 

I övrigt är jag mycket glad innehavare av biljetter till tre kentkonserter (eller ja, de båda "festivalerna" och så klubbspelningen i Lund). Annars har jag inte mycket att säga, vardagen rullar på precis so den brukar och jag trivs helt okej med det. Maten hamnar i magsäcken som den ska och stannar där trots att vissa dagar är väldigt tunga. Det är bra för om inte maten funkar så funkar inget.

Tillsvidare får ni en bild på pasta x3
1. Pasta med soyakorv i tomatsås (asgott)
2. Fullkornsspagetti med köttfärssås (asgott men jobbigt)
3. Pastasallad med bla ägg, avokado, kyckling och majs (också gott)


Och sist en mycket mörk bild på fiskarna. Snart har jag väl varit här så länge att de minns mig hehe.

/Hanna

Ett varmt tips

Vad gör man när allt känns kallt, ensamt och tomt? Man kryper upp i soffan i vardagsrummet med en massa filtar och sällskap och så dricker man te. Te värmer både kropp och själ, vilket låter asklyschigt men det är faktiskt sant. Värme överhuvudtaget är bra som lindring av ensam- och ledsenhet. Inte så att man bränner sig, då är det ju ett självskadebeteende, utan så att kroppen blir varm vilket ger en trygghetskänsla.
 Känner man sig bekväm med det kan man ta en varm dusch med massa goda tvålar eller så värmer man en vetekudde som man kan krama eller hålla om magen. Ett litet tips bara.

Apropå tråden där jag frågade om jag skulle lägga upp en bild på min normalvikt så har jag kommit fram till att jag inte är redo att lägga upp en sån bild än. Jag tycker att jag är alldeles för tjock för att kunna göra det på ett bra vis och det kan hända att jag får kommentarer som gör det hela värre, därför väntar jag tills jag är redo.

/Hanna

Flera fettkällor i en portion

Ganska ofta när jag lägger upp matbilder får jag frågan hur jag klarar att portionen har flera fettkällor. Det stör mig för det är lite triggande, plus att det inte är en människa som skrivit kommentaren utan någons sjukdom. Här kommer i alla fall ett svar. 
 
Att styra en portions upplägg efter hur många fett, kolhydrater och proteiner som ska finnas är inte ett friskt beteende. Det är ett måste att alla tre delarna finns med men inte i exakt varenda portion utan under en längre tidsperiod. En frisk människa är inte noggrann med att det bara ska finnas en fettkälla utan en gång tar personen sushi och en annan gång kebabpizza med bearnaisesås vilket gör att det sammantaget blir lika mycket fett. 
 
Maten som lagas på magelungen är väldigt lik den mat som lagas i vilket annat hem som helst. Detta innebär att den inte är som på Scä där allting var exakt planerat så att varenda portion skulle motsvara den idealiska tallriksmodellen utan här lagar folk mat de tycker om, som inte är för dyr och som är tillräckligt näringsriktig. Det innebär att man ena dagen får mat med lite mer fett och andra dagen med mindre men att det jämnar ut sig i längden, oavsett vad ens ätstörda hjärna säger till en.


Tre fettkällor



Väldigt lite fett.

/Hanna

Triggande med kroppsbild?

Hej hej har fått ett par förfrågningar om att lägga upp en bild som mig på normalviktig (och nu är jag ju det på riktigt, inte som förra gången) för att visa att man inte blir tjock bara för att man följer Scä's plan. Vill bara kolla först så att det inte triggar någon? Kommentera i sådana fall!

Så länge får ni en bild på mitt ansikte hejhopp.


/Hanna

q/a

Hur ska man göra när man börjar känna att mab håller på att falla tillbaka i sin utveckling, när man får ett slags bakslag? Skulle kunna säga att jag har fått mer tankar på sistone och tycker oftast att jag är fetare än vanligt. Hur ska jag göra/tänka?
Svar: Berätta för någon i din omgivning. Föräldrar är ett väldigt bra alternativ (men det varierar förstås beroende på hur familjesituationen ser ut). Försök att inte låta tankarna övergå i ett beteende för det är först då det blir skadligt. Kram och lycka till.
 
Hur lågviktiga brukar folk vara som blir inlagda på SCÄ? Alltså cirka vilket bmi brukar de ha? 
Kämpa på <3
Svar: Alltså för det första vet jag inte vilket bmi de andra på avdelningen hade när jag var där. För det andra var jag där i tre månader och det varierar så himla mycket från "kull till kull". Och för det tredje har bmi ingen betydelse. De med lägst bmi var långt ifrån alltid de sjukaste, om man nu kan mäta sådant.
 
 
Vad är det för behandlingshem du är på ? Hur länge skall du vara där ? 
Svar: Jag bor på Magelungen Farsta vilket är ett hvb-hem för ungdomar i åldrarna 13-21. I programmet här ingår både "vardagsbehandling" (handlar mycket om att lära sig fungera i samhället) men alla ungdomar går också psykoterapi där man bearbetar orsaken till varför man hamnat där man hamnat och diskuterar hur man ska ta sig därifrån. Dessutom har de flesta familjesamtal och jag går en paralell behandling på Scä. 
Det är inte bestämt hur länge jag kommer att bo här men det blir minst ett år i alla fall och förmodligen längre. 
 
Kan du inte länka berättelsen igen, tack? 
HÄR 
 
köper ni färdiga produkter eller gör ni dem själva? typ köttbullar, falaflar, soppa från grunden etc?
Svar: Det varierar. När ungdomarna lagar så blir det mycket halvfabrikat, annars är det rätt mycket som är lagat från grunden. Ungefär som hos genomsnittsfamiljen skulle jag tro.
 
 
Hur många falafel? Ska äta till lunch idag.
Svar: 8 om man har ris och någon yoghurtsås som tillbehör.
 
 
Va har du ätit för mellanmål hittills? :)
Svar: Innan jag började variera åt jag rawbite + juice till fm-mellis, äggmacka till em-mellis och två mjuka mackor med smör, ost och skinka till kvällsmellis.
 
 
Har du något bra tips på hur man kan ta upp nya saker med sin psykolog, och tycker du att det är en bra eller dålig idé? Jag tänker att det kanske kan störa behandlingen om man hela tiden tar upp nya problem som man tidigare inte velat eller haft tillfälle att ta upp.
Svar: Jag har också varit rädd för att störa behandlingen, jag vill liksom inte krångla till allt ännu mer när jag redan har presenterat en så svår situation för min psykolog. Men faktum är att det får lite motsatt verkan om man tänker på något som man vill prata om men inte vågar under en session för då får inte resten av jobbet man gör någon effekt. Så berätta och sen kan du och din psykolog bestämma om ni ska vänta med att prata vidare om det eller hur ni ska göra.
 
 
Vad är det för beteenden hon har och varförtriggar det dig?
Svar: Jag vill inte berätta om andra ungdomar på behandlingshemmet här, tyvärr. 
 
 
Jag har en fråga, vad triggar dig mest? Självskadebeteende eller ätstörningar om du förstår vad jag menar, vilka tankar återkommer oftast/är svårast att släppa/tackla?
Svar: Det som triggar mest är när folk vägrar ta emot hjälpen de erbjuds och personale ger de mer och mer uppmärksamhet för att de är så jobbiga. Då känner jag mig väldigt ensam och glömd vilket gör det mycket svårare att stå emot de dumma tankarna.
 
 
hej, jag har en fråga till dig hanna. har läst att du gått/går på dbt, och då undrar jag vad du har för diagnos för att få gå på det? med tanke på att du är så ung borde du inte få diagnosen borderline som krävs för vuxen-dbt iallafall? det låter hårt men inget illa menat överhuvudtaget! bara nyfiken, kämpa på, du är bäst!
Svar: Som ungdom behöver man inte ha diagnosen borderline för att gå dbt (eftersom man, precis som du säger, inte kan få den diagnosen som väldigt ung) utan man måste uppfylla minst tre av kraven för emotionell instabilitet. HÄR kan man läsa mer (om man inte blir mörkrädd av bups hemsida haha...).
 
 
Vad är er favoritmat? tänk på smak, inte kalorier/nyttighet!
Svar: Pannkakor med blåbärssylt och grädde. Så crazy gott. Sen gillar jag pizza mycket också men det vågar jag knappt säga tror jag. Äsch, visst vågar jag det. 
 
 
vad ska du gå för gymnasium hanna?
Svar: Planen är Globa gymnasiet och linje natur-sam.
 
Förlåt ni som väntat länge på svar! 
 
/Hanna

Fish and chips


Ytterligare en dag i London börjar lida mot sitt slut. Shoppat ganska mycket idag faktiskt, och nöjd är jag. Kom just tillbaka till hotellet efter ett besök på en restaurang för middag. Fish and chips åt jag idag, typiskt engelskt så kände att jag var tvungen att prova en gång innan jag vänder tillbaka till Stockholm.

En rätt jag ALDRIG skulle kunna tänkt på att beställa för ett tag sen, men nu gjorde jag det. Inte en ny favoriträtt men gott var det. Och herregud vad gott det var med pommes, längesen. 

/Tove

Kräm



Utmaning äta annat mellanmål? Check!

1,5 dl kräm
2 dl mjölk
1 banan

Helt enligt Scä's mellanmålförslagslista. Tog Kiviks päronkräm och dog matdöden så gott det var. Bananen är väldigt bra till eftersom det håller mättnaden uppe fram till middagen. Läskigt med både kräm och banan men ångesten får hålla sig i schack för jag är fortfarande utmattad från igår. Ska svara på era frågor ikväll också! Tack för alla superfina kommentarer som trillar inte titt som tätt. Ni är superbäst och asbra. 

/Hanna

Lion King


En lång shoppingdag avslutades med middag på en indisk restaurang och sedan musikal på Lyceum. Vi såg Lion King vilket var riktigt mäktigt. Genomtänkt och välarbetad uppsättning.

Som sagt befinner jag mig i London mitt bland röda telefonkiosker, folk med en perfekt dialekt, gammaldagsa taxibilar och röda turistbussar. Mysigt är det. Hört att det snöat ordentligt i Stockholm? Här har vi haft ca 13 grader och delvis sol idag, bara för att göra er lite avis. Visserligen kom ösregnet nu på kvällen, men det är en annan sak. Nu ska jag försöka sova och ladda inför english breakfast i morgon.

/Tove

Don't give up



1. En mystisk falukorvsgryta med bulgur och grönsaker.
2. Lax, kokt potatis, romsås och sallad.
3. Pastasallad fast uppdelad i tallriksmodellen (där såsdelen fattas). Kyckling, pasta och grönsaker.


Idag har varit en riktigt stökig dag. Det har kommit en ny tjej som har ett beteende som triggar mig extreeemt mycket. Och så råkar jag släppa taget och är fullständigt i tvångstankarnas makt. Men jag är kvar på mu om än i vita huset istället för gula, så det är bra för bup löser inga problem. 

Jag fortsätter kämpa och hoppas att ni gör detsamma!

/Hanna

Psykologer

I princip vilken behandling man än går i så innebär den ett möte med vuxna, utbildade människor. Psykologer, psykiatrier, sjuksköterskor, psykiatrisjuksköterskor, läkare, terapeuter, familjeterapeuter, skötare, behandlare, you name it. Dessa människor är väldigt viktiga för en och man talar ofta med folk i liknande situationer om sina bra och dåliga erfarenheter med psykologer (och dylikt). Men vad är det då som gör en behandlare bra och hur förhåller man sig till att dessa vuxna främlingar ska veta allt om en? Hur gör man för att öppna sig för någon som man inte känner?

Jag har under två år inom psykiatrin haft ett fyrtiotal olika teammedlemmar. Två av dessa är mina "favoriter". 

Den första var min psykolog på DBT-teamet. Hon förstod mig verkligen snabbare än jag själv någonsin gjort, hon tappade aldrig fattningen, inte ens när jag ringde henne och sa hejdå för att jag skulle ta livet av mig, hon fanns alltid där pga telefonsupport och kunde guida mig genom alla situationer hur omöjligt det än kändes för mig. Vi var verkligen en perfekt matchning. Men efter ett års tid var det dags att säga hejdå för man får inte gå DBT om man bor på behandlingshem. 

När jag var tvungen att lämna henne trodde jag att nu var det kört. Nu kommer jag aldrig att bli frisk. 

Mina första psykologmöten med I på Magelungen gjorde mig väldigt nedslagen för jag tyckte inte alls att de var som mina samtal med L från dbt. Vi pratade inte längre om konkreta ångesthanteringstips utan mer om sådant jag tyckte var flummigt och onödigt. Jag tyckte att I var alldeles för vek och allt handlade om att ta hand om hela tiden. Jag ska ju inte tas hand om jag ska skärpa mig!
Men två månader in i behandlingen började jag förstå att det nog är det här jag behöver. Jag har ju gått ett års strikt dbt utan att jag började fungera så då är det här kanske den vägen jag behöver gå? Jag behöver bli omhändertagen för att kunna ta hand om mig själv.


Vart vill jag komma med allt det här pratet? Nummer ett är att även om en psykolog är väldigt bra och du trivs bra med den men ni kommer ingenstans i behandlingen så är det värt att byta. Inte om det kör fast några veckor, det gör det alltid det är en del av behandlingen, men om ni bara nöter på i samma spår och inget blir bättre. Jag t.ex. sett många byta från Scä till Capio och bara i och med bytet har stor förändring skett.
Nummer två är att en behandling kan vara bra även om det inte känns så först. Så ge den alltid en ärlig chans.


Vad gäller att öppna sig för en psykolog är det väldigt svårt för många, speciellt i början men också fortsatt. Man tänker "att om jag öppnar mig nu så ger jag den här personen ett stort förtroende och då känner jag mig sviken om den t.ex byter jobb, så det är bäst att inte lita på någon". 
Försök att tänka på alla fördelar med att öppna sig för någon. Hur skönt vore det inte att bara för en endaste gång få släppa lite på garden. Att få dela med sig av det som gör sådär fruktansvärt ont. 
Om det inte går att prata bara rakt upp och ned så försök hitta andra vägar. Skriv ett brev, prata om problemet som att det handlade om någon annan, låt behandlaren ställa raka frågor som du kan svara ja eller nej på eller prata om något som inte alls har med problemen att göra bara för att få en ingång. 
Det går. Det går det går det går och det är så underbart skönt att slippa bära ensamheten, rädslan och sorgen själv. Man är inte svag för att man delar med sig, man är stark för att man vågar och gör det som blir bäst för en i slutändan. Och jag lovar att vad du än berättar så kommer din psykolog att hålla för det, hen kommer inte att må sämre. Känner denne att det är utanför dennes förmåga så kommer hen att hitta en annan person som är mer kompetent inom området. Men det kommer alltid att finnas någon som vill lyssna så länge man är beredd att berätta och lyssna på lösningsförslag.

/Hanna

Två utmaningar från Scä

Idag var jag på Scä och träffade min (och Sandras) behandlare. Vi pratade om en massa saker och hon gav mig två utmaningar för den kommande veckan:

1. Variera eftermiddagsmellanmålet. Så nu ska jag och den avskydda mellanmålslistan från Scä sluta kontakt igen haha. Nejmen jag ser fram emot det på ett sätt för är SÅ TRÖTT på mina mellanmål som jag ätit varje dag i flera månader nu. Men det är läskigt att byta också och det är det som gör det till en utmaning.
2. Jag ska sluta "scana" min kropp hela tiden. Sluta kolla handlederna, thigh gap, överarmar, dubbelhaka, ansikte, mage osv osv. Det tar så himla mycket av min tid som jag istället kan lägga på saker som får mig att må bra. För det här ständiga kontrollerandet är inte sunt och det tar mig inte framåt. Istället vidmakthåller det sjukdomen och ger mig mer ångest än jag redan har. För att sluta med det kommer jag att testa att hålla på med en stressboll för det håller åtminstone händerna i styr.

Är ni också med på de här utmaningarna eller har ni kanske andra?

Kram Hanna


Falaflar



Lunch: Tagliatelle, pastasås baserad på iMat och rivna morötter med svamp och kyckling i och sallad.

Middag: När Hanna bestämmer då blire goa grejer!! Närmare bestämt falaflar i pitabröd med tzatsiki och en massa olika grönsaker. Är hängiven falafelälskare och det här är allra bästa sättet att äta dem på!

/Hanna

Grattis på ettårsdagen!

Idag fyller Att väja livet ett år! För ett år sedan var vi tre på väg ut från Scä's familjevårdsavdelning. idén till bloggen föddes på uppe hos Sandra i Familjelägenheten (tror den heter så?). Vårt första inlägg upblicerade vi där vi satt på sängen i mitt rum hemma, inget inlägg att vara stolt över kanske men här kommer det ändå 
 
Mars: 
Vad som händer i kroppen vid svält
Kolhydrater
Kommer jag att gå upp i fett?
 
 
April: 
Hur jag lyckades sluta gömma mat 
 Att tävla i vem som är sjukast
Att äta långsamt
 
 
Maj:
Pepp
De tre faserna 
Fika med hela gänget (älskar det här inlägget<3)
 
 
Juni:  
Prestationsångest del 1 och del 2 
Att känna sig tjock
 
 
Juli:
Föräldrars betydelse för att bli frisk 
Att trilla från en ätstörning till en annan
 
 
Augusti:
Puberteten och att stanna i växten
Feminism och dess egentliga betydelse (viktigt för mig)
Fagerö med Sandra (Massa liknande inlägg finns spridda över året så kolla runt! Sandra är så himla snygg, cool och bra på att fota)
Tips på hur man kan variera bröd lättare
 
 
Spetember:
"Strong is the new skinny"
Primära och sekundära känslor
Tjocktankar, vad de beror på och hur man står ut 
Kaloriräknande (hur man slutar)
 
 
Oktober:  
Fett 
Magen
Vatten
Promenader
 
(Haha vilka uppfinningsrika rubriker!!)
 
November:
Hunger- och mättnadskänslor 
Pro-Ana (Det inlägg jag fått mest positiv feedback på)
 
 
December:
Mjölk
Koncentrationsförmågan
Energibarer och låtsasmat
"Det går aldrig att bli helt frisk från en ätstörning"
 
 
Januari:
Den viktiga vikten som egentligen är oviktig  (Är mycket stolt över den här rubriken)
Träning (och att säga nej tack när det inte funkar och vården inte förstår) 
Beröm
 
 
Februari: 
Att förlora sina hungerkänslor
Att ha vänner som också mår dåligt  
 
 
Puh, det tog nästan ett år att gå igenom hela bloggen fattar inte hur ni orkar läsa allt? Är så himla tacksam över att ni finns och över att vi kan kämpa tillsammans. Jag tror på oss och vet att vi kommer att fixa det här hu bra som helst. Kramkramkram och grattis bloggen på födelsedagen!
 
 
 
/Hanna

Svammel

Idag har jag varit i stan och kollat balklänningar inför balen (logiskt!!) med mina kompisar (som jag tror det eller ej lärt känna i verkligheten och inte över nätet). Det var hur mysigt som helst. Älskar att vara med vänner som inte är sjuka, prata om helt vanliga saker och skratta åt det mesta. För mig gör det inget om det inte är ett helt genuint skratt för alldeles falskt är det inte i alla fall och jag trivs så bra med mina kompisar från skolan. 
 
Nu är jag sur på personalen pga ingen anledning alls och ska kolla på House Of Cards i protest mot allt. Det är okej för jag klarar av att vara själv på mitt rum nu under längre perioder och det är så otroligt skönt. 
 
 
/Hanna

Fortsättning om Ana

Som en fortsättning på mitt inlägg "Ana" kommer här ett inlägg om hur jag försöker förhålla mig till Ana utan att det blir destruktivt.
 
 
Alla mina tidigare behandlare har sagt att jag ska hata Ana och skjuta henne ifrån mig så hårt som möjligt. Som jag skrev i min novell så ska hon inte få komma in i mitt hus. Jag ska bli av med henne och hon ska aldrig få återvända. Det är som med en hemsk vän, man måste bryta kontakten för att man drar ned varandra och grejen med Ana är att hennes elakheter bara existerar om du låter henne vara din vän. 
 
Men den psykolog jag har här på Magelungen har en helt annan aproach till det och nästan allting annat som handlar om mig. När jag berättade för henne om Ana, vårt skeva förhållande, hur beroend jag är av henne och hur beroende hon är av mig så var hennes reaktion en helt annan än jag förväntat mig. Hon tyckte lika synd om Ana som hon tyckte om mig. Hon förstod och fick mig att förstå att Ana kom för att mildra den ensamhet jag levt i under hela mitt liv. Men hon kom av själviska skäl för att hon var lika ensam som jag och tillsammans drog vi ned mig i undergången.
 
I tycker inte alls vi ska banka och slå på Ana. Hon tycker att vi ska bädda om henne och visa henne att hon är trygg. Att hon kan få vara utan att förstöra mig. Men viktigast av allt, visa tydligt att med mig får hon inte vara mer.
 
"Vi ska visa Ana samma omsorg som vi visar dig, ta hand om henne så att hon förtår att hon kan få finnas utan att vara så elak och destruktiv".
 
 
Det låter säkert jättekonstigt för vissa och jag vet inte om jag lyckats återberätta det helt korrekt. I vilket fall är det här mitt nya förhållningssätt. Ana ska ut, ut ur mitt huvud och ut ur min kropp. Men jag ska inte misshandla henne och slänga ut henne utn jag ska visa henne, precis som jag ska visa nioåriga Hanna, att det är okej att finnas.Det är okej att vara ledsen, att vara svag och rädd. Men det är inte okej att vara elak mot andra för att man själv mår dåligt.
 
/Hanna
 

Yellow



Let's rock this friday

Lite den känslan hade jag imorse när jag vaknade av att solen sken in i mitt rum. Trots att jag hade sovmorgon kunde jag inte sova, gick istället upp och gjorde en god frukost. Med musik i öronen hoppade jag till bussen och njöt av värmen som äntligen är här (tänk inte på att det ska bli snö i helgen). ☀️ Jobbig skolvecka över och mitt huvud är helt dött, men jag klarade mig igenom allt! Nästa vecka är det bara en skoldag för mig, sen är det London som gäller. Taggad till tusen! 

/Tove

Ana

Jag vet att Tove har skrivit ett inlägg om det här också men det var ett bra tag sedan och därför skriver jag nu ett eget.
 
Ni har säkert märkt att jag benämner min ätstörning med namnet Ana och jag har läst flera kommentarer som varit tveksamma till att jag personifierar en sjukdom och därmed tar bort ansvaret från mina handlingar från mig själv.
 
I perioder har jag varit tveksam till att kalla sjukdomen för Ana på grund av ovanstående anledning. Det är ju inte så att jag halucinerar och tror att Ana faktiskt står framför mig och pratar med mig (förutom ett tillfälle då något i stil med det hände...) . Det handlar ju inte om en människa utan det handlar om ett destruktivt beteende- och tankemönster som succesivt är inlärt i hjärnan. Alltså inget övernaturligt. Jag hör heller inte röster på det sätt som vissa kan göra utan det är bara tankar som trycks på med olika hög övertygelse och är kopplade till olika mycket ångest. När jag säger att Ana skriker åt mig betyder det alltså att alla dömande tankar flyger runt i ett kaos i huvudet tillsammans med destruktiva planer på hur jag ska gå ned i vikt, samtidigt som stark ångest trycker mitt bröst och får mig att skälva av köld (har börjat frysa när jag har smärre ångestattacker, det är skumt). 
 
Så varför kallar jag anorexin för Ana när det inte handlar om en person? Två huvudsakliga anledningar:
  1. Jag försöker få perspektiv och inte skuldbelägga min riktiga person. Att skilja på sjukt och friskt är svårt när man levt så länge i ätstörningen och en strategi för mig att faktiskt kunna reda ut vad som är vad är att personifiera sjukdomen. Meningen med det är att jag inte ska hata mig själv, Hanna, för att jag är sjuk utan jag ska hata den sjuka delen i mig, jag ska hata Ana. 
  2. Det gör det lättare för mig att beskriva för omvärlden hur det känns. För folk utan ätstörningar kan ha väldigt svårt att förstå hur en psykisk sjukdom fungerar men de kan mycket lättare relatera till ett dysfunktionellt förhållande där den ena parten, Ana, förstör den andra, Hanna. Får Hanna att göra saker hon egentligen inte vill göra (tex ljuga för föräldrarna) och straffar henne med ångest när Hanna inte gör som hon säger.
 
 
Men det finns nackdelar med att personifiera ätstörningen också vilket gör att man måste vara försiktig. För gör man ätstörningen till en person kan det bli en vän. En vän som man kan dela saker med, en vägledare i livet. Så är det ju inte förstås, Ana och Mia finns inte på riktigt. De kan aldrig någonsin ersätta riktiga vänner. De kanske får dig att känna dig bättre några veckor men de blir aldrig nöjda. 
 
 
 
/Hanna

Korvstroganoff



Ris, korvstroganoff och isbergssallad. Korvstoganoffen är fearfood men åt den ändå för jag vill bli frisk och för att det är gott. 
Just nu roar jag mig med att åka fram och tillbaka över golvet i mitt rum med min snurrstol hehe. Igår var det värsta kaoset för en tjej har flyttat ut så det skulle bytas rum och hej och hå med saker upp och ned för trappor. Utöver det självklart hela grejen med behandlingshem att alla är så galet avundsjuka på varandra (vilket är fött ur familjesituationer där man inte fått tillräckligt med omsorg eller behandlats orättvist). Exempel på det är tex när jag kom hit och hade risfrutti på matschemat tyckte alla att det var jätteorättvist så då var de tvungna att köpa in massa risifruttis haha. Men det är så det är här och det är bara att acceptera. Så länge folk inte är elaka är det lugnt för mig.

/Hanna

Ett steg i rätt riktning

Så sitter vi där på en stol, jag och min macka. Min mellismacka som ska ned i min mage men som lika gärna kan försvinna i en papperskorg för det är ingen som kollar mig. Jag, min macka och alla tusen stridande röster. 

Det är lätt att säga att man klarar allt. Det är lätt att låta övertygad och självsäker när man berättar för sina föräldrar att man visst kommer att klara av att vara på festival i tre dagar och klarar maten helt själv. Det är lätt att sitta och planera framtiden utan en ätstörning. Men när man sitter där och måste ta ett beslut helt själv, då är allt plötsligt mycket svårare.
Men det är i de stunderna man måste kämpa emot. Det är i de stunderna man måste fatta rätt beslut, det är då man måste acceptera ångesten och ätstörningens skrik för gör man inte det kommer man aldrig någonvart.


Jag blundade och tuggade i mig mackan. Tänkt på Elin och sommaren, bråvalla och håkan, läger och Elza. Jag gjorde det och jag överlevde, och framför allt tog jag ett steg i rätt riktning genuint och på riktigt - inte genom lögner.

Nu sitter jag på t-banan till Hjulsta och är lika pepp som vanligt. Är dock lite trött pga låg vaken halva natten och lyssnade på kents singel hehe. Men det var det värt utan en sekunds tvekan.


Här är en middag jag åt för en knapp vecka sen på magelungen. Så himla fin färgskala. Currytonfiskröra (helt galet gott), ris med gurkmeja i och rivna morötter.

/Hanna

Vårens första dag

"Vårens första dag
och jag vill va' med,
och jag vill va' så med,
så att jag kan se
att jag är en del av allt.

Vårens stora dag
och jag vill va' med.
Låt mig leva längre
nu när jag kan se.

Kom våren, kom skratten,
kom tårarna om natten.
Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig att finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än"

Laleh - Vårens första dag


Jag vill inte vara sjuk längre. It's enough Ana jag klarar inte av det här livet. Jag är så fruktansvärt, fruktansvärt trött på dina jäkla skrik, tvång och lögner. Jag orkar inte med mig själv när jag är så här egoistisk. Allt handlar om mig, mina känslor och min kropp. Det är klart som sjutton att omgivningen tröttnar på en när man håller på så år ut och år in. Det räcker nu, jag är klar med det här eländet. Jag vill inte dö, jag vill leva. Jag vill växa upp, ta vara på de tonårsår jag faktiskt har kvar och sedan bli vuxen. Nu är det vår igen och Laleh träffar mig rakt i hjärtat med sina ord. Jag är inte beredd att dö än, inte än. Jag vill vara en del av allt och vara så med att jag kan se det. Se att jag bara är ensam så länge jag klänger mig fast i ätstörningen.

/Hanna



Att skrika

Det finns många sätt att agera på in ångest. Svält, kräkningar, maniskt tränande och självskadebeteende är alla destruktiva vägar för att kortsiktigt lindre ångest. Att gråta, prata, stå ut och tillåta sig att må bra de stunder det går är konstruktiva (men svåra) sätt. Och så har vi de som ligger i gråzonen, de sätt som är bättre än att skada sig eller svälta men inte är lika bra långsiktigt som att prata om ångesten. Ett av dessa sätt, och som man möter på olika psykiatriska avdelningar, är att skrika. 
 
Första dagen som jag skrevs in på Scä's familjevårdsavdelning var första gången jag skrek ut min ångest. Jag skrek inte så högt och ångestattacken var inte i närheten av lika våldsam som den skulle bli senare hemma och på BUP, det var första gången jag skrek och sprang omkring men långt ifrån den sista.
 
Det var så skönt, så oerhört innerligt och otroligt skönt att ä n t l i g e n få visa hur dåligt jag faktiskt mådde och vad som skedde inuti mig varenda sekund av min vakna tid. Att få respons på det, att en annan människa handgripligen håller fast min kropp så att jag för en stund kan släppa taget. 
 
Men att börja skrika var för mig inte enbart ett sätt att få släppa ut en del av ångesten utan det var också en del av tävlingen. Gud vad vi höll på på Scä, skrek en så började den andre snart och efter det kom den tredje och vi sprang fram och tillbaka i korridoren och kastade näringsdryck och tallrikar. Snälla ge mig uppmärksamhet, glöm mig inte nu när hon skriker jag mår fortfarande lika dåligt som jag gjorde för två timmar sedan det är bara det att jag inte orkar skrika hela tiden. Det blir inte en lättare kamp när Ana lägger sig i och manar på en "du måste skrika högst annars kommer de inte se hur sjuk du är skrik nu SKRIK". 
 
Sen har vi den tredje delen också och den som få unga förstår sig på innan det är för sent. Den delen att man kan lära sin kropp att få panikångest. 
 
Vadå lära sin kropp att få panikångest? Det går väl inte?
 
Nej, det trodde inte jag heller. När jag kom till Scä började jag skrika, slåss, kasta grejer och försöka rymma. När jag skrevs ut från Scä tänkte jag sluta för det fungerar inte att jag håller på och gallskriker att jag vill dö och släpp mig när mina småsystrar är hemma. Kunde jag sluta? Nej. För på samma sätt som med svälten hade min hjärna lärt sig att jag får en kortsiktig lindring av ångesten om jag skriker och håller på. Därefter tappade jag kontrollen. Nu har jag fått panikångest i offentligheten vid ett flertal tillfällen och det är så himla, himla pinsamt. Allt blir bara blankt och svart, hjärnan kopplar bort i takt med att rösterna i huvudet blir högre. Folk omkring kommer fram, undrar vad som händer "är det någon som känner flickan här?", "hallå, hallå hör du mig!?", "är det okej - ska vi ringa polisen?". När jag väl börjat finns det inget stopp och det är en så läskig känsla.
 
 
Hade jag skrivit det här för ett år sedan hade jag rekomenderat skrikande, det gör jag inte nu. Det är okej att skrika för att få omgivningen att förstå hur dåligt man mår och att göra det istället för att skära sig, men det mönster skrikandet skapar är så himla destruktivt och jättejobbigt att bryta att det enligt mig inte är värt det. Kanske om man gör det vid ytterst "särskilda tillfällen" men inte om det blir en vana och ett tvång om att man tex måste skrika minst en gång om dagen.
 
/Hanna
 

Vad ska jag skriva om?

Ni har förmodligen läst Hannas senaste inlägg, så i samband med det har jag en fråga - Vad ska jag skriva om? 

Känns som att man upprör någon vilka ord jag än väljer att skriva. Vi vill ju att bloggen ska vara så bra som möjligt för er, därför känns det tråkigt om ni inte är nöjda med det vi skriver. Jag ska givetvis sluta att skriva om träning om det ses som triggande, förlåt tusen gånger om.

/Tove

Om träning och att välja livet

Jag har läst flera kommentarer om att ni tycker att Tove skriver för mycket om träning och att det triggar, jag vill därför förklara vår ståndpunkt i den här bloggen.
 
 
Vår blogg, attväljalivet.blogg.se, handlar om det som domänen står för - att välja livet. Men för att kunna välja livet måste man ju först reda ut vad livet handlar om och det är individuellt för varje enskild person.
 
För mig handlar livet om att göra meningsfulla saker. Det handlar om den här bloggen, om LAU och om mina framtidsplaner för volontärresor. Men det handlar också om att kunna läsa böcker och att gå i skolan. Om att kunna räkna komplicerade mattetal och skriva långa uppsatser om saker jag tycker är intressant. Att kunna integrera med olika människor, gå på konserter och tälta ute i skogen en varm sommarnatt.
 
För mig handlar livet inte om träning. Kanske är det för att min ätstörning hindrar mig från att njuta av träningen, kanske skulle jag inte gilla att träna i vilket fall. Att träna är alltså inte att välja livet för mig.
 
 
Men vi är alla olika och det är det som gör det så himla häftigt att träffa människor. Bara för att välja livet inte innebär tärning för mig betyder inte det att det inte gör det för någon annan. Jag känner Tove och vet att hon alltid tränat och att hon älskar det. För henne har träningen varit en stor del av motivationen så som min motivation är att jag ska kunna koncentrera mig tillräckligt för att läsa en bok. Preciv som att jag och Tove är olika är också ni det och att välja livet innebär att man ser bortom sjukdomen och ser vad man själv vill i livet, på riktigt.
 
Det innebär inte att någon av oss kommer att skriva ett inlägg varje gång vi tränar och visar hur mycket muskler vi byggt etc. Men det gör inte Tove nu heller.
 
Vi är alltid tacksamma för er kritik och det får oss att tänka efter ett extra varv. 
 
/Hanna (i samråd med Tove)
 

Matos

Att vara rädd för matos är en del av vissa personers ätstörningar. I perioder är det jobbigare och annars går det utan problem. Att man är eller inte är rädd för lukten av mat betyder inte att man är friskare eller sjukare utan bara att man har en viss eller annan fixering. Här tar jag upp vad matos är, vilka rädslor som funnits kopplade kring det hos mig och hur man kan göra för att bli av eller stå ut med sin rädsla.
 
 
Vad är matos?
Matos är en en lukt. Alla lukter består av små, små partiklar som kommer in i näsan och registreras av den kemoreceptor som är placerad i nästaket och kan urskilja förändringar i de partiklar som kommer in i näsan och skickar efter det signaler till hjärnan som kopplar signalen till olika minnen om vart doften härstammar ifrån. 
Matos uppkommer främst när man höjer temperaturen på olika produkter, om man steker fisk i olja luktar det mer än om man kokar den i vatten. 
 
Säg att vi har en bit färsk torsk. När vi öppnar förpackningen luktar det eftersom små partiklar av fisken har lossnat och svävar omkring i luften som vi sedan drar in genom näsan. När vi torsken i smör höjs temperaturen både på fisken och smöret och det ger ifrån sig en starkare doft eftersom avdunstningen ökar vid högre temperaturer. Alltså svävar fler av dessa fisk- och smörpartiklar i luften som vi andas in och därmed känner lukten av.
 
Vad finns det för rädslor kring matos?
  • Jag andas in doften alltså får jag i mig kalorier
  • Det sätter sig direkt i min hud och gör mig tjockare
 
Är dessa rädslor befogade?
Absolut inte. Vet ni vad skinnet är till för? Jo det finns för att skydda huden, musklerna och organen från bakterier. Utan skinn skulle vi dels förblöda men också bli sjuka stup i kvarten eftersom bakterierna kan komma rätt in i kroppen. Men skinnet stöter inte bara ut bakterier utan också allt annat. Om du geggar in dig i lera kommer det inte komma in i din hud utan det försvinner så fort du tvättar dig. Om nu några enstaka matospartiklar fastnar utanpå ditt skinn (och jag kan lova dig att oavsett hur mycket du tvättar dig har du alltid fler smutspartiklar än matpartiklar utanpå ditt skin) så försvinner det så fort du sköljer av dig. 
Och de matospartiklar du andas in. Ja, de du andas in genom näsan fastnar och blir till snorkråkor. Ganska äckligt men sant. Och då är bara den ynkligaste lilla bråkdel av det dina snorkråkor matos - resten är smuts. 
Vad gäller de du andas in genom munnen så tänk efter - har du någonsin kunnat smaka vilken mat du ska äta genom att stå lutad över den och gapa? Nej, just därför att det är så yttepyttesmå och få partiklar som maten avger, det är bara luktsinnet som är väldigt skarpt. Och de partiklar som mot förmodan kommer in i din mun och ned i dina lungor andas ut direkt igen för lungorna tar bara emot syre och skickar det vidare ut till blodet. 
 
 
Så nästa gång ätstörningen hindrar dig från att gå in på McDonalds för att det luktar fritös - använd dessa argument emot henne för hon ska inte få styra ditt liv med lögner. 
 
 
 
/Hanna

-

"Har du sett den där bilden på instagram? Hon ser så mycket smalare ut på bilder". Nu på lördag går vi ut och tar några öl för det förtjänar vi. Dricker du inte? Fyfan vad tråkig du är. Jobba och jobba lite till. Akta dig för att hamna i arbetslöshet. Har du inte satt upp dig på lägenhet än? Ta ansvar. Var rolig. Var strukturerad. Men åh var lite spontan någon gång. Ta semester. Är du lat eller? Unna dig en god middag med några vänner ibland. MEN HERREGUD vet du hur många kalorier det är i det där? Banta. Men snälla människa nu ser man dina revben. Träna. Ät protein. Ät inte protein. Ät ekologiskt. Rök inte men feströka är ju okej. Kolla din facebook. Hur kan du ha missat det evenemanget? Men var inte så beroende av sociala medier. Läs tidningen. Men läser du? Haha fyfan vad töntigt. Stressa inte så mycket. Skärp ihop dig, öka tempot. Utbilda dig. Men du kommer ju ingen vart, ta dig ut på arbetsmarknaden. Lägg upp en bild. Här är jag och min frukost. Lyssna på Håkan Hellström. Men han kan ju fan inte ens sjunga?! Gå och lägg dig och få lite sömn. Men sover du fortfarande? Nu får du stressläsa igenom alla bloggar, kolla instagram, träna, ta semester, var där och var här. Pokea för i helvete. Strukturera upp dagen men var gärna spontan och gör något oväntat. Var inne. Var ute. Banta helst två dagar i veckan för det säger tidningarna, men ät gärna en god middag med förjävla många kalorier också eller gör inte det. Skjut dig i huvudet istället, det ger nog några likes. 
 
MEN FÖR I HELVETE SAMHÄLLET.
 
/Tove

-

"Har du sett den där bilden på instagram? Hon ser så mycket smalare ut på bilder". Nu på lördag går vi ut och tar några öl för det förtjänar vi. Dricker du inte? Fyfan vad tråkig du är. Jobba och jobba lite till. Akta dig för att hamna i arbetslöshet. Har du inte satt upp dig på lägenhet än? Ta ansvar. Var rolig. Var strukturerad. Men åh var lite spontan någon gång. Ta semester. Är du lat eller? Unna dig en god middag med några vänner ibland. MEN HERREGUD vet du hur många kalorier det är i det där? Banta. Men snälla människa nu ser man dina revben. Träna. Ät protein. Ät inte protein. Ät ekologiskt. Rök inte men feströka är ju okej. Kolla din facebook. Hur kan du ha missat det evenemanget? Men var inte så beroende av sociala medier. Läs tidningen. Men läser du? Haha fyfan vad töntigt. Stressa inte så mycket. Skärp ihop dig, öka tempot. Utbilda dig. Men du kommer ju ingen vart, ta dig ut på arbetsmarknaden. Lägg upp en bild. Här är jag och min frukost. Lyssna på Håkan Hellström. Men han kan ju fan inte ens sjunga?! Gå och lägg dig och få lite sömn. Men sover du fortfarande? Nu får du stressläsa igenom alla bloggar, kolla instagram, träna, ta semester, var där och var här. Pokea för i helvete. Strukturera upp dagen men var gärna spontan och gör något oväntat. Var inne. Var ute. Banta helst två dagar i veckan för det säger tidningarna, men ät gärna en god middag med förjävla många kalorier också eller gör inte det. Skjut dig i huvudet istället, det ger nog några likes. 
 
MEN FÖR I HELVETE SAMHÄLLET.
 
/Tove
OBS inte jag som skrivit texten!

I hate you eating disorder



Förlåt för sämst bloggning, jag får skärpa mig. Under tiden får ni den här bilden och en jättestor kram för ni äger och vi kommer klara det här alla tillsammans.

/Hanna

Svar från Tove igen

Tove, jag såg dig på scä i onsdags tror jag det var, och jag måste först bara säga att du är såå fin! men det jag tänkte på när jag såg dig var hur glad du verkade och det gjorde mig glad att se dig sitta och prata med din mamma och lillebror och verka så full av glädje. det inspirerade mig faktiskt! ville bara säga det, och förlåt om jag låter som en stalker eller så haha men jag råkade ju bara vara i väntrummet samtidigt som du :)

Haha gjorde du? Brukar alltid tänka tanken att någon av dem här kanske läser vår blogg, coolt det skulle vara. Nästa gång tycker jag du får komma fram och säga hej, skulle bli superglad! Tack så jättemycket, jag mår verkligen så bra och känner vissa dagar hur kroppen bara sprudlar av glädje. Istället för att ha en ångest som dygnet runt ligger och trycker och försöker komma ut i form av skirik och tårar har jag istället en liten klump av glädje inom mig som hela tiden vill komma fram genom skratt. Så härlig känsla!

 

oj hur har du fått så mkt armuskler på så kort tid??

Har faktiskt fått ganska mycket resultat av träningen på senaste tiden, men kan inte säga hur jag fått "så mycket muskler". Tror det till största del beror på att jag nu äter ordentligt, en större mängd än vad scä rekommenderat för mig till och med. Mat är kroppens byggstenar och vill man ha muskler måste man äta massor, folk förstår inte hur mycket man faktiskt måste äta för att kroppen ska sätta igång med muskelbildning. 

 

Kan du börja blogga mer om träningen ? Du är bäst

 Skulle jag kunna göra, ni verkar vara intresserade utav det!

 

Kan inte du börja lägga ut outfit bilder? Tror du har sjukt snygg stil!

Hm, vet inte hur stor intresset för outfitbilder är på denna blogg? Om intresse finns skulle jag absolut kunna göra det någon gång men vet inte riktigt hur många det intresserar. Kul att du tror att jag har en snygg stil i alla fall haha ;)

 

Hej Tove! Du är en riktig inspiration för mig ska du veta! Skulle du kunna skriva lite om hur du gjorde för att våga ta klivet ut mot friheten. Jag har stått och stampat i flera år och skulle verkligen behöva några utomstående tankar. Kram fina du!

Tack! Blir så oerhört glad när ni kallar mig inspiration, gång på gång. Det är precis därför jag fortfarande driver bloggen, i hopp om att kunna inspirera och underlätta för någon. Jag skulle kunna fixa ett inlägg om det eftersom det finns rätt mycket att säga. Massa kramar till dig också

 

 Du är så sjukt snygg om man ändå såg ut som dig… Tränar också men får inte sådär mycket resultat som du verkar. Kan du snälla lägga upp mer bilder på när du gymmar? Ge tips på övningar osv samt mer matbilder. Vill göra allt som du gör, finaste. 

Men åh, fin du är. Som sagt verkar intresset för just min träning vara stort så ska försöka blogga mer om det. Kanske kan dra med mig någon till gymmet snart och fota lite så får ni se. Tänk på en sak bara, gör det som du mår bra av. Blir jätteglad över att du ser upp till mig men man måste hela tiden fokusera på vad som är bra för en själv. All träning och mat är inte lika bra för alla, man får hitta sin egen lilla struktur. Sen kan jag hjälpa er på vägen, men vill inte att ni ska göra exakt som mig bara för att jag gör så. Tänk på det! Massa kramar. 

/Tove

Raspberry




Melliset efter kvällens pass blev två knäckemackor med keso och gurka, samt en god smoothie gjord på banan, yoghurt och hallon.

Helt slut i kroppen, bästa känslan. Nu ska jag förbereda lite inför skolan i morgon och sedan lägga mig i sängen och kolla på kvällens avsnitt av Top Model. Har ganska mycket i skolan nu så är väldigt trött i huvudet, somnade två timmar när jag kom hem idag. Hann inte med allt plugg jag planerat att jag skulle göra, men det var det värt. Blev så mycket piggare! I morgon är det torsdag och veckan är snart över. 

/Tove

Läxhjälp

Idag var första riktiga dagen med läxhjälp på Hjulstaskolan i Tensta! Eleverna var så himla fina och det var jättemysigt. Vi jobbade med det binära talsystemet och en del engelska. Ser fram emot nästa onsdag även om jag ännu inte är så frälst att jag vill bli lärare..... Hursom är jag väldigt glad över att jag gör det här. Mest för min egen skull, att spendera tid på något där jag inte betraktas utifrån min sjukdom utan från andra, friska sidor av mig.


Till lunch var det kött, potatis och sallad. Eftersom jag manglade min potatis för att få äta så lite som möjligt fick jag en hel (färdigskalad) potatis till av min behandlare. Det var bra, jag åt den utan att klaga och visade sjukdomen att dess trick inte lönar sig.
Köttet var också jobbigt men då tänkte jag på vad jag skulle göra senare under dagen och då gick det ned!

Nu ska jag bara vila och äta restrerande mål. Ha en fin kväll<3

/Hanna

Handla kläder

Som ätstörd stöter man på många svårigheter i vardagen. En av dessa svårigheter är, åtminstone för mig, att handla kläder. 

För mig innebär ordet "shopping" ångest. Det är inte som för majoriteten av tjejerna i skolan där det är himmelriket att köpa kläder. Att det är så jobbigt för mig och många andra med liknande problem beror (för mig) på följande orsaker:

1. Alla stirrar och tycker att jag är en ful och fet idiot som går omkring och rör kläder som inte är värda att sitta på min kropp.
2. I omklädningsrummet är man omgiven av speglar. Det är trångt och varmt och den kropp man hatar bara växer och växer i takt med att jeansen känns tajtare och tajtare.
3. Storlekarna. Att veta att man måste köpa större kläder eftersom man gått upp till den vikt där kroppen fungerar.

Varför måste man köpa kläder om det är så jobbigt då? 
Det finns många anledningar till varför behandlare på ätstörningskliniker rekomenderar att man ska köpa sig en ny garderob under eller efter en behandling. Dels för att de kläder man hade på sin sjuka vikt inte passar och det triggar enormt mycket att varje dag se de där superskinny jeansen och veta att de inte längre går på (Såklart inte! Det är ju jeans skapta för ätstörda och den mycket lilla minoritet som är naturligt väldigt smala). Gamla kläder kan också väcka känslor även om de fortfarande passar. 

Hur gör man då om man vill handla kläder och vet att man borde, men varje gång man kliver in i den välupplysta affären blir helt skakig av ångest, skam och oro? Jag har fyra konkreta tips som jag använder mig av för att få det att fungera.

- Gå med den du känner dig allra mest bekväm med. En eller flera personer som får dig att känna dig relativt trygg och som kommer underlätta situationen för dig. Det kan vara en person som vet om dina svårigheter, eller så kan det vara en person som inte vet nästan något utan bara kör på och kollar på kläder till sig själv samtidigt.

- Förbered dig på att du kommer behöva köpa större storlekar än du gjort under den senaste tiden. Ett "fusk" jag använder är att jag börjar med att ta alldeles för stora storlekar så att jag kan hämta mindre sen. Inte helt stabilt kanske men det kan underlätta ibland.

- Handla från nätet. Då slipper man (den obefogade) skammen när man går omkring i butiken och ska betala och sådär. Dessutom kan man testa kläderna i lugn och ro hemma när det passar bra.

Mitt allra bästa tips och det som gör det möjligt för mig att handla kläder är att jag tillämpar mina värderingar på mig själv. Min åsikt är att ingen ska behöva skämmas för sin kropp och att alla har samma rätt att handla vilka kläder som helst. Jag använder mig själv som ett levande exempel, tänker inte på mig som Hanna-som-jag-hatar utan som Hanna-som-är-en-förebild. Det hjälper faktiskt.

Nu håller jag på och rensar ut mina barnkläder. För jag är inget barn längre och min kropp är inte ett barns. Så ska jag köpa nya kläder på affärer som går hand i hand med vad jag står för.


/Hanna

Två måltider



1. Panerad fisk, kokt potatis och grönsaker.
2. Lax som delvis har gömt sig under salladen, tagliatelle, zuchinisås baserad på iMat och sallad. Jag lagade tillsammans med personal och det vart ca supergott.

(Tacktacktack för det superfina brevet. Det värmde mitt hjärta och gav mig hopp)

/Hanna

Stockholm




Spenderat hela dagen inne i stan med bästis. Sprungit ut och in i affärer samt fikat på Wayne's Coffee. Jag tog en hallonpaj med vaniljsås och äppelmust att dricka medan hon tog kladdkaka och en cola. Smakade på kladdkakan också och den var svingod, så nästa gång blir det kanske den även om min paj också var god.

Sitter nu på bussen hem och är väldigt trött, fylld av söndagsångest. Nu är verkligen lovet slut på riktigt. Har prov i morgon men inte ens öppnat boken, redo att misslyckas. Satsar på F, det är ju också ett betyg haha. Fin dag i alla fall. 

/Tove

Ben&Jerry's Greek

Åt just det typ godaste jag ätit. Aaah det var så gott helt sjukt. Vi åker bil hem från Värmland och så stannade vi på en bensinmack. Jag vandrade runt lite medan jag väntade på toaletten, så stannade jag vid glassboxen och där fångade en glass min uppmärksamet. Ben & Jerry's Greek Style Frozen Yoghurt. 

I mitt huvud uppstod ett tumult. Jag vill ju ha den så himla mycket hellre än min halvmosade macka som väntar i bilen, samtidigt är det spontant och förtjänar jag verkligen att äta något gott? Det är ju lika många kalorier men de kanske luras?

Jag kunde inte bestämma mig själv så jag pratade med pappa om det och vi kom fram till att jag skulle äta den. För jag vill ju bli frisk och det finns inte ett enda vettigr skäl till att ta mackan istället.

Så jag öppnade glassboxen, plockade ut den lilla portionsförpackningen och gick fram med den till kassan (tillsammans med de högar av chips och choklad i alla former som mina småsystrar samlat på sig). Sedan satte jag mig i bilen och åt den. Visst skrek Ana men jag hade henne under kontroll och jag tog mig igenom hela glassen som var så gaaaaaaalet god.




En portionsförpackning av den här smaken motsvarar en macka och äts därför tillsammans med 2dl dryck för ett normalt mellis enligt Scä's standard.

/Hanna

Middag a la moi



Som sagt stod jag för middagen och det blev kalvfrikadeller i tomatsås med pasta och hyvlad parmesan. Förlåt för fula bilder. Det var godare än det ser ut haha.

/Tove

Åka skidor

I helgen har jag varit och åkt skidor i Hovfjället med familjen. Senaste gången jag var här var en vecka innan doktorn på ungdomsmottagningen sa att jag hade anorexi, med andra ord var jag i väldigt dåligt fysiskt skick. Ni kan inte fatta (eller det kanske ni kan...) hur mycket härligare det är att åka skidor på ett normalt bmi. Trots att mitt psyke inte är där min kropp är så har jag kraft i benen, jag kan koncentrera mig på att åka (nästan i alla fall), jag slipper plötsliga blodtrycksfall och allting gör inte så himla ont. För nu har jag hud som skyddar mina vader och fötter i pjäxorna och när jag ramlar reagerar musklerna och fallet blir mjukt. Trots den fysiska ansträngningen blir jag varken utmattad, snurrig och illamående eller får ett starkt hetssug. Jag åker, anstränger mig, blir trött, sätter mig ned och äter mellis, energi och vätska tillförs till kroppen och så orkar jag åka i flera timmar till.
Dessutom kan jag åka med normalmycket kläder utan att frysa en endaste gång.


Det är lite olika hur mycket extra dietister/sjuksköterskor/doktorer rekommenderar att man ska äta utöver sitt vanliga matschema när man åker skidor. Jag pratade med Tove om det och hon sa att hon körde med mobilas två extra mellis på en skiddag och det tycker jag låter helt rimligt om man åker en hel dag. För man anstränger sig så mycket även om det inte känns så. Speciellt om man är van vid att bara gå hemma hela dagarna.
En annan sak som är viktig att tänka på är att dricka. Klarar du inte av att dricka utöver matschemat så säg det till din(a) behandlare så kan de ordinera dig dricka. Så har jag gjort under de perioder då det varit svårt för mig. Dricker man inte tillräckligt när man åker skidor får man i bästa fall huvudvärk och i värsta fall svimmar man.

Det är kul att åka skidor men det är inte kul att åka om man är svag i kroppen av svält eller om man hetsåker för att förbränna så mycket som möjligt.

Vet ni en annan cool sak med att åka skidor normalviktig (vilket jag aldrig gjort förut)? Man fryser inte om händerna och fötterna. Blev typ helt lyrisk och bah shitshit känn på mina händer känn de är varma!! Ana fick surmulet vila i mitt bröst med fingrar blåa av köld för jag tycker inte längre att det är värt det.


Åker i bilen wroomwroom. Bäst att behålla hjälmen på.


Min supersnygga lillasyster. Har en till, ännu yngre syster (som är übersöt) men hon är aldrig med här pga hon vet inte om bloggen så kan inte fråga hehe.


En middag.


Håret frös till is. Gud vilken dimma det var, man såg femton meter framför sig resten var en grå vägg.

/Hanna

Gymmet


Precis avslutat ett skönt armpass på gymmet och nu sitter jag på bussen hem.

Varför känns det som söndag idag? Någon som har samma känsla? Ikväll är det i alla fall jag som ska laga middag åt hela familjen! Senare på kvällen ska jag in till stan och träffa några kompisar. 

/Tove

Månadens framsteg - Februari

Jag lovade ju att skriva mina framsteg efter varje månad som gått under året så här kommer del 2!

- Jag har helt slutat gömma mat
- Ätit mellis på läsarträffen utan personal/föräldrar som övervakar för första gången på många många månader
- Ätit en jordgubbe doppad i mörk choklad
- Bytt delar av mellis mot fruktsallad (med bl.a. banan och melon i) och en gång hade jag turkisk yoghurt blandat med vaniljsocker till
- Börjat hälla upp tillräckligt med juice i glaset på förmiddagsmelliset (det enda jag häller upp själv hittills)
- Börjat vända mig till personalen på behandlingshemmet istället för att tillämpa destruktiva metoder
- Åkt tunnelbana!!!
- Varit mer själv utan att behöva smygträna

Februari har varit en tung månad. Men det har varit en månad med tårar istället för skrik och trots all ångest så har maten gått ned varje dag. Jag har känt mig tjock men inte lika tjock som i januari. Idag är första mars och jag ser fram emot den här månaden för nästa vecka får jag äntligen min nya behandlare på Scä. 

Nu är det er tur att skriva era framsteg!

/Hanna