-

Oktober och hopp

Det är oktober och hösten har grabbat tag i Stockholm på riktigt. Jag har svårt att vakna för det är mörkt ute men när väckarklockan ringer på mobilen klarar jag av att masa mig ur sängen. När jag väl är uppe och påklädd kommer energin tillbaka till mig och jag springer nedför trappan till köket. Sådär snabbt som man bara kan springa i trappor om man gått i dem många hundra gånger, och trots att man inte har bråttom så kastar man sig alltid nedåt. Bara för att man kan. Nere i köket väntar personal med gröt, macka och juice. Jag äter alltid gröten först för jag älskar gröt. Sedan packar jag ihop mina två mellanmål och mina mediciner, sätter på mig hörlurarna och går ut genom dörren.
 
Det är oktober och vinden viner kall runt mig. Men jag fryser inte. Trots att jag bara har en tjocktröja och min kappa och på benen bara strumpbyxor, så fryser jag inte. Det är en märklig känsla för det var många, många höstar sedan jag hade det så. Jag tänker att jag borde få ångest, att jag borde hata mig själv för att jag ligger på en vikt där jag inte längre fryser så fort graderna går ned under 20. Men det gör jag inte. För det är så förbannat jävla skönt att vara varm. Och jag är värd att vara det.
 
Det är oktober och framför tavlan rabblar läraren upp olika fakta och teorier om globaliseringen. Jag hänger uppmärksamt med i vad han säger och deltar sedan glatt i diskussionerna vid bordet. När det är dags att skriva själva på våra datorer ramlar orden ur mig. Där det i hjärnan förut bara funnits plats för kalorier, självhat, kroppsbilder, ideal, mat, planer och destruktivtet finns det nu även plats för komplicerade mattetal, vetenskapliga resonemang och sjukt mycket fakta om plankton (haha).
 
Det är oktober och vi rör oss ned mot matsalen, jag och mina nya vänner. Matsalen. En plats för knäckebröd utan smör och minimala portioner. Jag ställer mig i matkön och lassar på mat. Lite stressad är jag, det är svårt att få rätt portionsstorlek när ögonen ständigt lurar en och högen med pasta sväller upp. Jag klarar det inte alltid helt felfritt men jag klarar det ändå. Jag äter mat varje dag och det är helt galet vad god den är! Globala Gymnasiet är kända för sin mat och det är verkligen välförtjänt.
 
Det är oktober och jag ler och jag lever. Det är höst och jag är inte inlåst, varken på BUP, SCÄ eller i mitt hem. Jag går i skolan varje dag och jag klarar mig. Jag håller min vikt stabil. Vissa dagar känns allt skit. Då vill jag bara ge upp allt, lägga mig platt och aldrig mer äta. Men då finns magelungen och jag kan gråta tills det går över, eller i alla fall blir uthärdligt. Jag är inte frisk men jag är friskare. 
 


Det här skrev jag för snart en månad sedan men kom mig aldrig för att posta av någon anledning. Jag gör det nu ändå, för det är till er. För att ge er lite hopp om att det går - trots att man går från 300 dagar inom slutenvården på 1,5 år direkt till heltid på gymnasiet med 3 mål om dagen som ska intas på fullständigt eget ansvar. Det är inte lätt, det är inte alltid roligt men det är en fantastiskt fin känsla. 
 
/Hanna (mer tillkommer, har massa saker att skriva) 
 
Mina nya kompisar tycker att jag är sjuk i huvudet som äter samma Raw Bite samma tid varje dag haha. Jag är kan inte förneka faktum men tycker ovanstående meme (vilken jag fick skickad till mig) är väldigt rolig.

Vi var ute i skogen i två dygn för att samla in prover till en laboration och sedan tio sidors rapport (vilket i mitt fall handlade om hur artdiversiteten plankton i svenska sötvattenssjöar påverkas av biotiska och abiotiska fakorer, kul va??). Emil förevigade mitt mellanmål på en sten i skogen.

Jag räknar feministisk matte

Och ibland sover jag........
 
 
Här är jag och mina plankton!
 
 
En riktig naturare har det blivit av mig.
 

Avslutar med en av otaliga toalettselfies.  Love u.