-

Snart tillbaka...

"Er blogg är så inspirerande och bra!! Bara så tråkigt att ni uppdaterar så sällan. Vad beror det på? Kan ni inte försöka uppdatera oftare? Skulle verkligen varit super kul <3 kram"
 
Vill börja med att säga tack för den här och alla liknande kommentarer<3 Faktum är att den här bloggen är på väg tillbaka! Håll utkik så ses vi så snart den nya designen är klar.
 
Hoppas ni har det bra tills dess. 
 
Kram Hanna

Att träna på ett bra sätt efter en ätstörning

Som jag skrev i det förra inlägget hade jag ett träningsuppehåll på drygt ett år. Efter många sessioner på SCÄ, BUP, DBT och Magelungen kombinerat med massa andra faktorer samt att jag haft en stabil normalvikt i några månader så började jag sakteligen må lite bättre psykiskt. Jag kom till en punkt då jag kände i kroppen att jag ville träna. Jag har aldrig varit extremt aktiv (förrän ätstörningen då) men jag har alltid hållt på med någon sport av något slag. 
 
Jag kände dock att jag inte kunde gå tillbaka till styrketräning på gym eller löpträning i någon som helst form. Jag följde med Magelungen och klättrade en dag och fastnade direkt. För mig är klättringen den perfekta sporten. Det är väldigt fysiskt ansträngande men helt omöjligt att på något sätt hetsa i. Man klättrar alltid så bra man kan och tills man inte orkar mer, men det är inte där fokuset ligger. Allt cirkulerar kring att klara svårare och svårare väggar, det är lite som ett pussel. När man väl är på väggen går det inte att tänka på något annat. Dessutom är det en social sport då man säkrar varandra, något som också flyttar fokuset från elaka tankar. För mig har klätterhallen blivit en fristad, något andra (läs Tove haha) beskriver gymmet som medan jag får ångest bara jag sätter min fot på ett gym. 
 
En annan sport jag kan tipsa om är yoga. Det finns många olika sorter, jag har gått på dynamisk yoga där man både tränar styrka och stretchar. Jag gillar stretchingen och balansen väldigt mycket men tycker det är jobbigt för att man är så tyst så tankarna får fritt spelrum. Men så är jag inte särskilt bra på mindfulness heller trots mitt år på DBT hehe. 
 
Det gäller alltså att hitta en sport som passar just dig i det skede i livet du är i nu. Det är inte så att du aldrig kommer kunna gå tillbaka till den sortens träning du höll på med när du blev sjuk, men kanske fungerar det inte just nu. Jag saknar löpningen väldigt mycket och ska försöka komma tillbaka till det på ett sätt som känns bra men det måste få ta tid. 
 
Trots att jag babblat hur länge som helst nu återstår fortfarande det viktigaste om man ska kunna börja träna på ett friskt sätt, och det är att man äter. Ibland gör ätstörningsenheterna så att det ingår träning i ens matschema, men det tycker jag hur urbota dumt som helst. Då är det klart som fan att man får ett tvång att träna. Träning ska enligt mig alltid ersättas med ett helt extra mellanmål. Jag dricker ett glas oboy och äter en knäckemacka med ost varje gång jag tränar, plus allt annat. Det är så himla bra för då slipper jag ångesten om jag inte kan träna en dag. Dessutom uppnår man sådana otroliga resultat när man tränar och har tillräckligt med näring i kroppen. Ni skulle bara ana hur häftigt det är att känna sig stark. 

En sammanfattning:
  • Ta det lugnt när du börjar träna för att både kropp och psyke ska hänga med.
  • Hitta en träningsform som passar dig.
  • Ät alltid motsvarande ditt träningspass. 
  • Sträva inte efter några andra resultat än att du ska må bättre.
Tips på alternativa träningsformer:
  • Yoga
  • Promenader
  • Klättring
  • Pass med ledare på t.ex. Friskis och Svettis
  • Dans
  • Bollsporter så som fotboll, basket, innebandy osv
  • Orientering
  • (Fyll gärna på i kommentarerna!)
Som vanligt är det bara att kommentera frågor eller synpunkter. 

Jag och finaste klätterkompisen Karin.

 
Ta hand om er!
 
Hanna

Att träna eller inte träna

Hej på er! Jag har försökt formulera det här ett tag nu men här kommer slutligen inläggen jag utlovat. De handlar om träning och i första delen pratar jag generellt om att träna eller inte träna. I nästa inlägg kommer mer konkreta råd på hur man kan börja träna igen  på ett bra sätt efter en ätstörning. 
 


 
Det finns få ämnen som så många har åsikter inom som träning. Det tycker jag är ganska fantastiskt, problemet är bara att folk (mediala personligheter, lärare, tränare, släktingar) har en tendens att utgå från sig själva och anta det som gäller för en själv som en generell lag för hur alla har det. Det vill säga att normen för träning är väldigt snedvriden. Något som friska personer tar med en klackspark men som lätt blir lag för oss med psykisk ohälsa.
 
Träning är inte ekvivalent med bra mående. Den tid jag tränade som mest mådde min kropp som sämst. Då var jag väldigt underviktig och hjärtat slog för få slag, något ingen vuxen, idrottslärare, tränare ansåg vara ett problem förrän SCÄ skrev ett läkarintyg.
 
I början av min behandling hade jag träningsförbud men när jag hade gått upp ett antal kilon fick jag tillåtelse att börja träna igen. "Tillåtelse" att börja träna innebar för mig att jag var tvungen. Såhär i efterhand vet jag at jag inte ville, visste att det inte skulle bli bra men när mina behandlare sa att jag fick tvingade ätstörningen mig till göra det. 
Jag mådde så himla dåligt när jag tränade. Allting var bara tvång, all träning gjorde ont, var extremt jobbig, men det fick jag inte säga till någon för då skulle de tycka att jag var lat och tjock. 
Jag gick ner mig igen. Upprepade samma process i ett par/tre omgångar innan allt kraschade totalt, vilket också blev vändningen och jag hade ett träningsuppehåll på drygt ett år. 
 
I våras skulle vi skriva en rapport om kondition på idrotten (första året på gymnasiet). Vinklingen på hela undervisningen var typ ju bättre kondition du har desto lägre puls får du och ju lägre puls du har desto bättre mår du. Jag vägrade förstås skriva rapporten utifrån uppgiften vi fått utan gjorde det hela till ett statement haha (får feedback efter lovet, vi får väl se hur det går...). Där skrev jag bland annat följande:
 
"Att jag är skeptisk till den form av idrottsteori som lärs ut i skolan beror inte på att jag tycker att något av det som sägs är fel. Bara det att allas kroppar och psyken är individuella och i alla andra ämnen lär vi oss att vara utförliga och nyanserade. Medan vi i idrotten, där behovet av varians är som störst, drar alla över en kam. Alla som har en frisk kropp mår bra av rörelse men inte i samma form och av intensitet."
 
Vidare i diskussionen skrev jag även detta. 
 
"Generellt tycker jag att vardagsmotion är viktigast, men jag avskyr begreppet. Jag tycker att det borde kallas något i stil med "rörlig vardagsglädje". Jag tror verkligen att människan mår bra av att röra sig men jag tror att det är tusen gånger mer effektivt att gå en långsam promenad i skogen än att jogga i trapporna till tunnelbanan varje dag. Om man ska orka fortsätta röra sig hela livet måste man tycka att det är roligt och då är det mycket viktigare att man ofta går ut på shoppingturer eller dansar sig genomsvettig på fester än att man tvingar iväg sig själv till gymmet under stor ångest en gång varannan vecka."
 
För vissa personer är träningen en väg ut ur ätstörningen. Ett sätt att bli vän med kroppen och hitta tillbaka till glädjen i livet. För andra (däribland jag) blev träningen bara bakslag så länge jag mådde för dåligt psykiskt. Det viktigaste är att ta hand om sig själv och i många fall innebär det inte att träna. Jag är så förbannat trött på psykologer och läkare som vill bota psykisk ohälsa med träning. Träning kan absolut ha en positiv effekt för en människa då endorfiner frigörs osv. Men det går inte att njuta av ett endorfinrus om man samtidigt räknar varje kalori man bränt, hatar sig själv för att man sprang så långsamt, tvingar sig själv att cykla timme efter timme för att det är någon som skriker i ens huvud att man är värdelös. Träning ska vara något lustfyllt, inte ett krav för att vara en bra människa. 
 
Jag anser att psykisk hälsa har minst lika stor del i den allmäna hälsan som fysisk hälsa har. Det innebär att du inte mår bra bara för att du är normalviktig. Det betyder att det inte alltid är sunt att träna bara för att din kropp klarar det rent fysiskt.
 
Jag hoppas att ni orkar stå upp mot de skeva träningsnormerna tillsammans med mig. För att alla har rätt att må bra och ta hand om kroppen på det sätt den behöver i just den här perioden av livet. 
 
 
 
Tusen styrketräningslösastyrkekramar
 
Hanna