-

Panikångest

Jag har ju skrivit om panikångest några gånger här utan att veta den egentliga definitionen av begreppet. Därför kommer här ett inlägg från en något äldre Hanna med mer faktakunskap (som dessutom lärt sig googla för källor).


 


 


Panikångestattacker, eller som det jag pratar om egentligen heter, panikattacker är superstarka och intensiva rädsloreaktioner. Det är inte attacker då tankarna känns så outhärdliga att man bara vill bortbortbort utan det är när kroppen fullständigt spårar ur. Det är alltså en fysisk reaktion med vanliga symtom som andnöd, illamående, skakningar och hjärtklappning. Många människor får dödsångest under en panikattack, så obehagligt är det.


Får man panikattacker vid upprepade tillfällen blir det ofta en negativ spiral där man blir så rädd för att få en panikattack att det startar igång en attack. Enklare uttryckt, man har ångest för att få ångest.



För mig kommer panikångesten i olika spända situationer eller som efterreaktion på starka känslor. Ofta kommer det i situationer som egentligen ska vara roliga, på konserter, när jag äter ute med kompisar, när jag ska träffa någon ny person osv. Jag vet inte vad det är som triggar igång det, jag kan inte riktigt tro på att det finns någon inre kraft inom mig som sätter på panikångestknappen så fort jag ska ha kul. Snarare tror jag att det kickas igång av en liten nervositetskänsla i kroppen, eller förväntan för den delen, som får hjärtat att dunka lite snabbare och plötsligt har hela stressystemet dragit igång. Jag blir rädd för att få en attack vilket triggar ångesten ännu starkare. Det är sällan så att jag har fler jobbiga tankar under dessa minuter utan det är bara fullständigt outhärdligt kroppsligt.


Vad händer då? Skakningarna ökar, illamåendet tränger upp ur halsen, världen snurrar, blodet försvinner från huvudet, hjärtat skenar och det börjar pipa i öronen. Ibland svettas jag, ibland fryser jag, ibland både och. Mina attacker brukar avnjutas på toaletten med pannan mot toalettringen eftersom jag varje gång är hundra procent säker på att jag kommer att spy fast det (hittills) aldrig har hänt. När det inte är fullt pådrag klarar jag ibland av att stanna kvar i situationen. Typ sitta kvar vid matbordet och svara enstavigt men utan att kunna koncentrera mig på något annat än hur illa jag mår och hur svårt det är att andas. Jag har testat nästan allt men har inte riktigt hittat något som funkar. Ibland dämpas det av att ta ångestdämpande men oftast inte. Andningsövningar är det värsta jag kan göra då det får motsatt effekt på mig. Får inget syre till hjärnan trots att jag andas ut och in. Ett par gånger har det resulterat i att jag svimmat så ja..


Det bästa för mig är att fokusera utåt. Beskriva rummet är en medveten närvaro -övning som jag lärde mig på DBT. Då beskriver man allt i sin omgivning i detalj. Det brukar få min andning att bli mer otvungen. Ibland funkar annan distraktion också, se på en film, prata med någon, skriva osv.


Det enda bra med panikattacker är att de alltid går över på 20 minuter. Det är dessa attacker som beskrivs av vår välkända ångestkurva psykologer och läkare gillar att dra upp i tid och otid. Langar en bild på den som jag gjorde för drygt två år sedan. 

 
 

Det här var lite om vad panikångest är för något, återkommer i senare inlägg med fler tips om vad man kan göra ifall man har panikångest eller känner någon som har det.


Fråga om ni undrar något


Kram Hanna
 
Postat av: Nora

HEj! Först måste jag säga att jag ä l s k a r din blogg, har läst den sedan den först startades och tycker d är sååå kul när nya inlägg kommer upp, det märks verkligen att du lägger ner mycket tanke på det du skriver om.

Har en jätteknepig (ghahah använde jag precis ordet knepig i text?) situation med en bästis som mår superdåligt och är deprimerad och periodvis är väldigt suicid. Hon har bett om att få bli inlagd av alla hon auktoriteter (föräldrar, behandlare, läkare osv.) i sitt liv men har istället fått en sjukskrivning hemma med föräldrar som vak. Senast idag lyckades hon komma ifrån föräldrar och hamnade på akuten tack vare vänner som fick meddelanden som kunde ringa polis. Vet inte ens om hon kommer bli inlagd nu (hon har tidigare bara fått höjd dos av antidepp och ångestdämpande som mest gjort att hon sover hela tiden) och är konstant superorolig för att hon inte ska klara att stå emot när hon mår som sämst och vill bara stötta henne hur mycket som helst samtidigt som det tar extremt mycket av min egen energi att oroa sig så mycket för henne. Kan definitivt inte bryta bandet bara för "just nu" eftersom hon bara skulle vända det mot sig själv men vet inte vad jag ska ta mig till när det blivit rutin att kolla alla hennes sociala medier för att se att hon inte skrivit något som kan betyda att det är riktigt dåligt. Vill så gärna att hon får mer hjälp för allas skull och är så arg på alla (behandlare, läkare, föräldrar) som kan påverka runtomkring henne som inte gör något. Har du något tips på vad en kan ta sig till? Vet inte hur jag ska hålla relationen "hälsosam" när så mycket oro kommer emellan.

Förlåt för en rörig text, försökte hålla d så lite triggande som möjligt. Återigen, du är bäst, älskar dig blogg!!

2015-12-14 @ 17:24:54
Postat av: Anonym

Heeej. Måste först bara säga att jag älskar din blogg!!!!!! Sen så har jag en fråga. Jag är sjuk i anorexi och har räknat kalorier så jävla länge. Men för ett tag sen så gjorde jag ett "löfte" att jag får sluta räkna kalorier om jag bara äter "nyttigt". )): och då undrar jag. Vilket är bäst? ): kramar!!!!!❤️❤️

Svar: Svar kommer. Försök ta hand om dig, du är värd att äta och må bra. Kram Hanna
Hanna Larsson

2015-12-18 @ 09:42:45
Postat av: Nora

Heej, känner att jag måste uppdatera sedan förra kommentaren. Hon blev alltså tvångsinlagd i tre dagar för att sedan bli hemskickad trots att hon under hela tiden som inlagd matvägrat. Hon ska alltså kanske inom några veckor få en egen lägenhet (!!?) eller flytta till ett jourhem. Har pratat med egna behandlare och bestämt att vi ska försöka hålla vänskapen så "normal" och positiv som möjligt. Vet fortfarande inte hur en ställer sig i detta när livet ba pow går i racerfart. Träffat henne sedan hon skrevs ut och det känns verkligen inte bra att hon inte får mer hjälp med särskilt med sin depression/ätstörning/självskadebeteende. Vet inte vad jag ska säga, om du har något tips uppskattas det väldigt gärna, annars; du e queen, denna blogg har varit så värdefull för mig i min hälsa och du är fantastisk och inspirerande som bara den. Frivillig kram!

Svar: Usch vilken vidrig situation. Det är helt galet att hon inte får den hjälp hon behöver, speciellt när det är så uppenbart att hon inte mår bra. Hon försöker ju verkligen signalera.

Det suger också att du inte kan göra särskilt mycket. Prio ett för dig är alltid att ta hand om dig själv, det vet jag att din vän egentligen också tänker. Så att värna om dina behov är det bästa du kan göra för henne. Du har inget ansvar att se till att hon inte gör dumma saker, faktum är att du förmodligen inte kommer kunna påverka det så jättemycket. Mår man så dåligt behöver man mer stöd än vad vänner kan ge.

Min erfarenhet är att vården är väldigt långsam på att reagera men att det tillslut brukar bli bra. Jag önskar att din vän kunde förmedla vad hon känner och tänker med ord för det har ofta större effekt än man tror. Det du kan göra är att prata med hennes föräldrar eller andra vuxna i hennes närhet, beskriva exakt vad du tänker och känner och vad du tror att hon behöver. Förhoppningsvis får de då lite mer kött på benen att föra hennes talan.

Jag vet inte om jag kan säga något mer som skulle kunna vara till hjälp. Du får jättegärna höra av dig till mailen ifall du vill prata mer personligt.

Ta hand om dig

Hanna
Hanna Larsson

2015-12-18 @ 20:39:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: