-

At least we stole the show

Att kolla bak i arkivet får mig att inse hur pass mycket styrka varje människa har inom sig.
Den Tove som idag sitter här och skriver är inte samma person som befann sig innanför SCÄs väggar för tre år sedan. Hon som grät hysteriskt inför varje måltid, hon som maniskt tränade inne på toaletterna och hon som ständigt var fylld av ångest.
 
"Det blir bättre". Att ständigt höra den meningen från behandlare, läkare och anhöriga berörde mig inte alls. Vadå bättre? Vid den tidpunkten definierade jag inte välmående på samma sätt som dem. Jag ville inte lämna anorexin, det var en del av mig och det enda jag kunde identifiera mig med. Jag skulle inte må bättre utan det enda jag hade, det var självklart. Nu i efterhand kan jag ärligt säga att jag inte ville bli frisk, jag stretade emot allt jag kunde. Den 6e februari 2013, två dagar innan min 16 årsdag, skrev jag i min dagbok att jag hellre ville dö i anorexi än att gå upp i vikt. Tanken grundade sig i att jag inte kunde se ett liv utanför sjukdomen.
Faktum är, att det blir faktiskt bättre. Idag står jag här utan anorexin och mår på ett sätt jag inte ens förstod att man kunde göra under den tiden jag var som djupast nere i sjukdomen. Jag mår bra, på riktigt. Att vakna på morgonen och faktiskt känna att livet är mer än värt att leva, är fascinerande. 
 
 
Det jag vill säga till dig vars dagar ständigt är en kamp, är att det blir bättre. Jag säger det inte på samma sätt som någon i ett försök att övertala dig till att vilja bli frisk, jag säger det för att jag vet. Ätstörningens falska lyckorus är inte att må bra på riktigt, det finns en helt annan känsla att ta hem på andra sidan.
Det jag vill säga till dig som idag kämpar för att få i ditt barn alla planerade måltider är att du ska fortsätta. Ge inte upp, tvivla inte på dig själv. Mina föräldrar gjorde ett jobb jag idag inte kan tacka dem nog för och jag är övertygad om att din dotter/son kommer vara lika tacksam när ni tagit er igenom mörkret. Nu kan jag förstå hur illa jag gjorde mina föräldrar genom att säga saker ingen människa förtjänar att höra, speciellt inte en människa som gör sitt yttersta för att hjälpa någon att må bättre. 
Det jag vill säga till dig som ser ditt syskon välja bort livet för sin ätstörning, är att du gör ett utmärkt jobb genom att bara vara den du är. Pausa inte ditt liv, fortsätt göra det du mår bra av. Som syskon hamnar man lätt i bakgrunden när en ätstörning flyttar in, men tro mig, du är inte bortglömd. 
Det jag vill säga till dig vars bästavän insjuknat, är att fortsätta hålla kontakten. Du kommer att bli förbisedd och du kommer känna dig i vägen, men vad du än gör, släpp inte greppet om din kompis. Även om hon/han struntar i att svara på dina meddelanden, fortsätt höra av dig. Du spelar en viktigare roll i tillfrisknandet än du tror. Du behövs vara kvar mer än någon annan.
 
Jag klarade det, jag är frisk idag.
Jag går andra året på gymnasiet, pluggar, jobbar, umgås med kompisar, festar, ser fram emot livet, planerar och skrattar. Många i min omgivning vet inte vilken inre resa jag gått igenom, men känner den person jag är idag vilket är den riktiga Tove. Det är tillräckligt tycker jag.
 
Och, det blir faktiskt bättre. Jag lovar.
 
 
 
/Tove

Skolan, betygen, idrotten och ätstörningarna

Jag gjorde en video, inte tillägnad er på det sättet att ni behöver se den, men mer i er ära. En video där jag ur mitt perspektiv skildrar hur min ätstörning frodats i skolan. Det bästa vore ju om vuxna, lärare och politiker fick se den. Så ni får gärna dela, om ni tycker att den är bra. Helst skulle jag slippa visa alla de här bilderna, inte för att jag skäms utan för att det inte ska behövas. Men då tror jag inte att någon skulle lyssna.  
 
 
OBS. Triggervarning på videon! OBS.
 
 
https://www.youtube.com/watch?v=aJFOTiiOlQk&feature=youtu.be
 
Kram Hanna