-

Hamburgare och pommes frite

Gissa vem som just åt snabbmat för första gången på minst fyra år👋🏼 



Hur läskigt som helst, samtidigt som det var väldigt häftigt. Vilken förändring liksom, från att inte kunna gå in på McDonald's/Burger King/dylikt pga rädsla att fettet skulle tränga in i huden (??) till att äta pommes frites och vegoburgare. Läskigt som in i helv, samtidigt det kändes konstigt okonstigt. Det hände liksom ingenting. Jag började inte svälla, ingen stirrade, ångesten var inte så farlig som jag trodde. 

En hamburgerportion enligt SCÄ är följande:

1 "vanlig" hamburgare motsvarande mellanmeny
1 mellanpommes
1 mellanläsk

Jag åt vegoburgare och drack lightläsk, kände att jag inte kunde hantera mer än så just idag. Är ändå väldigt nöjd över att jag fixade der här. Inte för att burgare n var särskilt god haha, men jag får prova mig fram. Nästa helg blir det samma utmaning igen!

Take care

Hanna

Förbjuden mat

Många ätstörda, däribland jag, har en lista med "förbjuden mat". Reglerna för den här mytomspunna listan varierar från person till person, på samma sätt som innehållet gör. (Redan där brister resonemanget om att det skulle finnas mat som absolut inte får förtäras för att då skulle ✖något hemskt✖ kunna hända, skulle det vara så skulle ju alla ha samma.) 
 
Den enda generella regeln som går att dra är att det ofta är mat och dryck som på ett eller annat sätt klassas som "onyttigt" av samhället. (Vad jag tycker om ordet onyttigt kan ni läsa om framöver någon gång). 
 
Jag hade egentligen inga helt förbjudna matvaror förrän jag började hos SCÄ. Det var många saker jag inte åt men det stod liksom inte skrivna i sten på en lista. Det förändrades ganska snabbt när jag insåg att alla andra ätstörda hade saker som de inte åt, liksom det faktum att jag var tvungen att börja gå upp i vikt. I början handlade det alltså delvis om att det var en norm men framför allt om att jag på riktigt trodde att jag skulle gå upp mer i vikt av att äta en bulle och mjölk till mellis än naturell yoghurt och frukt, fastän det var samma kaloriinnehåll. 
 
Nu vet jag att man inte går upp i vikt av att äta en vit brödskiva till mellanmål istället för en äcklig fullkornsmacka. Ändå har jag väldigt svårt att gå emot och äta de där sakerna som är förbjudna. För mig handlar det inte längre om logiken att jag tror att jag kommer gå upp massor i vikt, utan det har blivit en fråga om mitt värde som människa. Jag får inte äta något som är gott eller (samhällets definition av) onyttigt eftersom jag inte är värd det. Detta är väldigt komplicerat och sitter extremt djupt, har OCD så allt destruktivt jag gör är olika tvångssystem. Så förmodligen är det inte exakt samma för er men jag tror säkert att någon kan känna igen sig i något av det ovan. 
 
Hursomhelst så är det helt befängt att hålla på såhär. Varför ska jag vara begränsad att leva mitt liv av ett förlegat gammalt system? Sedan snart ett år tillbaka har jag och SCÄ därför börjat med matutmaningar och vi har hunnit pricka av ganska många saker vid det här laget! Jag började med oboy, mörk choklad och kex för att gå vidare till smaksatt yoghurt, glass, cornflakes, blåbärspaj, vitt bröd, bullar och nu det senaste och läskigaste hittills -vegetarisk hamburgare och pommes frite (första gången i helgen). Vissa saker har varit svårare än andra, det vita brödet var nog läskigast av allt och det är fortfarande inget jag äter utan ångest. Men det går och det blir lättare för varje gång. Ångestpåslag går över. Det kanske inte känns värt just i stunden men det är en fantastisk känsla att kunna vakna hos en kompis och kunna äta smaksatt yoghurt och scones till frukost efter en natt ute på äventyr. De små sakerna är värda så otroligt mycket.
 
Du är värd att äta goda saker. Du kommer inte att gå upp i vikt av att äta en viss sorts livsmedel än andra. Kalorier som kalorier om man ska vara krass. Om ni inte litar på era behandlare så tänk på mig. Min vikt har inte rubbats ett hekto av att jag börjat äta saker som länge varit förbjudna. Jag har inte blivit tjock. 
 
Ett tips är att ta med en vän och testa nya saker tillsammans. Eller bara hänga på när alla andra äter något du egentligen inte äter. Det är en så fantastisk frihet och ännu en gång - det kommer inte påverka din vikt vilka livsmedel du äter. 





 
 
 /Hanna
 

Q/A vlog

Hej på er! Jag fick värsta feeling och gjorde en vlogg?? Svarade på några av de frågorna jag fått. Tycker ni att jag ska göra fler videos eller är det bättre med skriftliga svar (det ena utesluter verkligen inte det andra)?
 
 
 
 
Har haft en bra helg i Göteborg. I veckan blir det skolaskolaskola. 
 
Kram
 
Hanna
 
 

Om att hata en ätstörning

Jag är så jävla trött på det här. Så trött på att gråta på skoltoaletter för att spegeln reflekterar något vidrigt. Så trött på det ständiga kaloriräknandet, trött på att varje tugga innebär ett val. Trött på att även fast det går lättare så är det fortfarande svårt. Trött på att gång på gång snubbla över mina egna fötter.

Jag hatar anorexi. Jag hatar hatar hatar den här värdelösa sjukdomen, de här värdelösa ätstörningarna. Det totala självföraktet, att helt tappat greppet om verkligheten. Jag hatar att jag varit i det så länge att jag inte förstår min kropps signaler. Jag tänker att allt går så bra och allt det där, men inser, igen, att sjukdomen vill lura mig. Få mig att falla på målsnöret. Få mig att stanna i en värld baserad på kalkyleringar. Där min kropp inte förtjänar att finnas som andras kroppar utan att den måste pinas. Jag tänker inte bli nästan frisk. Jag tänker inte leva ett liv där så stor del av min tid går åt till tankar kring mat. Ett liv där jag inte ens kan lägga upp mina egna jävla portioner. Jag vill inte vara ett barn, jag fyller fan arton nästa år. Jag vill kunna äta som alla andra, träna som alla andra, skratta som alla andra.


Jag är så jävla trött på det här och även fast dagar som denna suger så tänker jag inte ge upp. Jag bryr mig inte om definitionen av sjukt och friskt. Vill inte ha en sjukdomsidentitet eller bevisa att jag mår dåligt. Jag har människor i min omgivning som vet och accepterar, det gäller snarare att våga visa att jag är inte så jäkla stark hela tiden. Det är så oändligt sorgligt att en sjukdom som den här tagit så många år av av glädje ifrån mig, att halva mitt liv baserats på att hata mig själv. Det gör så ont i mig när jag ser alla er andra där ute som mår så fruktansvärt dåligt. Jag vill bara krama om er och pussa på er, bädda ner er i en mjuk säng med duntäcken och se på tv-serier. Men jag vet att även om det faktum att jag inte känner er sätter stopp för det tilltaget så skulle det inte hjälpa mer än för stunden för den här sjukdomen behöver bekämpas inifrån. Varje dag, varje timme, varje minut. Men jag är ett levande bevis på att det går att ta steget från döden tillbaka till livet. Jag är också ett bevis på att den här kampen inte är rättvis för då hade jag vunnit för längesen och att det är så obeskrivbart värt att kämpa ändå. 

Bryt ihop och kom igen De ljusa dagarna blir fler och fler, det får man inte glömma när mörkret är kompakt. Jag vägrar att ge upp. 

 

 

 

Tusen tack för alla era fina kommentarer och frågor. Ni är grymma<3 

 

Hanna

 

Q/A friskvikt

Sen du kom upp till din friskvikt, har du haft svårt att hålla vikten stabil då?
 
Nej det har inte varit särskilt svårt faktiskt. Det svåra har varit tankarna och att tillåta mig själv att äta fast jag var uppe i min friska vikt. Men det har aldrig varit så att den börjat pendla uppåt kraftigt utan enda förändringen var förra sommaren när jag hade magkatarr och därmed gick ned litegrann. 
 
 
Hur vet man liksom vad som är lagom att äta för att varken gå ner eller upp i vikt? Följer du något matschema eller känner du av kroppens signaler bättre nu än när du var i svält så att du kan äta efter hunger och mättnad? 
 
Det är jättesvårt och varierar från person till person. Om du har ett matschema så ska du fortsätta äta efter det. Kroppen kommer att stabilisera sig när den är klar. När man nått sin friska vikt kommer man att kunna äta ganska mycket mer och ganska mycket mindre än man borde utan att det kommer göra någon skillnad på vikten.
Jag klarar inte av att följa hunger och mättnadskänslor än därför fortsätter jag att äta på det matschema SCÄ bestämmer. 
 

Hur lång tid tog det för kroppen att hitta sin friskvikt från att du började äta mer och hur vet man när man är där om man inte går på BMI? 
 
För mig var det en väldigt lång process. Det tog två år i behandling innan jag kunde stabiliera min friska vikt. Inte för att det inte hade gått tidigare utan för att jag inte var där i huvudet och gick ned i vikt igen så fort jag närmade mig en friskvikt. 
Det är svårt att som sjuk avgöra om man har nått sin friskvikt eller inte eftersom tankarna alltid försöker lura än. Men om du kan se förbi det så är jag rätt säker på att du kommer att märka när du väl har nått din friska vikt. Det liksom känns i kroppen att den mår bra och den kommer att börja stabilisera sig av sig själv utan att du äter jättemycket mindre. 
 

Du skriver att du blev tvungen att gå upp x antal kilo innan du fick börja träna, ville de bara se att det gick bra eller behövde du återgå till din "friska vikt" först? 
 
 
De första gångerna jag fick börja träna var jag fortfarande underviktig men hade gått upp ganska mycket. Dock var det sjukt dåligt för mig eftersom träningen bara triggade. Tillslut hade jag ett uppehåll på ett år och när jag började träna efter det hade jag varit normalviktig i fyra månader ungefär. Den gången gick det väldigt mycket bättre. 
Så nej, jag behövde inte gå upp till min friska vikt först men tillslut blev det så jag var tvungen att göra eftersom det för mig inte fungerade att träna underviktig. 
 
 
Har du fortfarande diagnosen anorexi eller har de bytt den till uns nu när du ligger på normalvikt? För de bytte min, och när jag frågade varför sa hon att det var för att jag inte blir sondad längre...tycker det verkar konstigt
 
Jag vet inte vad det står i min journal nu men förra sommaren hade jag kvar diagnosen anorexi fast jag varit normalviktig ett tag. Tror olika ätstörningsenheter gör olika med det där. Själv tycker jag att det är ett värdelöst system att basera en psykisk diagnos på vikt? Det är ju inte så att man är mindre sjuk psykiskt bara för att man tvingats gå upp x antal kilon. 

Jag kallar detta för min galna rävtröja. Syns inte på bilden men den är guldglittrig!! Second hand är nice. 
 
Keep on asking så svarar jag så gott jag kan! 
 
Massa kramar
Hanna

Snapchat! (Det trodde ni inte)

Hej alla fina! Jag tänkte att man faktiskt inte kan vara klok och tankfull hela tiden. Därför kommer jag nu presentera att flertal bilder från inget mindre än snapchat!! Har insett att fastän man inte kan ha några djupa diskussioner med sådär 30 tecken så kan man integrera på ett väldigt fint sätt. Extra nice är det ju för mig som inte bor hemma eftersom jag kan få små klipp ur min familjs vardag (där djuren står för en stor del av underhållningen). 
 
Här kommer alltså lite kul grejer som ett avbrott i en annars inte alltid så glad vardag. Det är fritt fram att lägga till mig på hannalarsson98 också om ni känner för det!
 
Jag är ständigt föremål för snapchattrakasserier. Inte minst under lektionstid. 
 
Om man tittar riktigt noga kan man se hur munken faller ned i chipsdippen. Sånt ger fina skratt.
 
Väldigt glad haha. Vet inte vad jag ska säga mer.
 
Ett enda skevt uttalande och sedan är man på alla löpsedlar. Typ. Någon gång så. 
 
När vi hade reunion och gjorde det vi är bäst på (äta thaimat hehe)

Ett mindre charmigt foto på när jag äter. Well, man är väl inte alltid på topp. Dock har vi sjukt god mat i skolan! All vego dessutom. 
 

Den här idioten (Tove you know(<3)) antyder saker jag inte vill höra talas om. Som att jag inte alltid är något??

Avslutar med en bild på min älskade hund och en fjärdedels lillasyster.
 
Ha en fortsatt bra vecka. Kämpa, kämpa, kämpa - det finns så mycket fint där ute.
 
Hanna