-

Om att hata en ätstörning

Jag är så jävla trött på det här. Så trött på att gråta på skoltoaletter för att spegeln reflekterar något vidrigt. Så trött på det ständiga kaloriräknandet, trött på att varje tugga innebär ett val. Trött på att även fast det går lättare så är det fortfarande svårt. Trött på att gång på gång snubbla över mina egna fötter.

Jag hatar anorexi. Jag hatar hatar hatar den här värdelösa sjukdomen, de här värdelösa ätstörningarna. Det totala självföraktet, att helt tappat greppet om verkligheten. Jag hatar att jag varit i det så länge att jag inte förstår min kropps signaler. Jag tänker att allt går så bra och allt det där, men inser, igen, att sjukdomen vill lura mig. Få mig att falla på målsnöret. Få mig att stanna i en värld baserad på kalkyleringar. Där min kropp inte förtjänar att finnas som andras kroppar utan att den måste pinas. Jag tänker inte bli nästan frisk. Jag tänker inte leva ett liv där så stor del av min tid går åt till tankar kring mat. Ett liv där jag inte ens kan lägga upp mina egna jävla portioner. Jag vill inte vara ett barn, jag fyller fan arton nästa år. Jag vill kunna äta som alla andra, träna som alla andra, skratta som alla andra.


Jag är så jävla trött på det här och även fast dagar som denna suger så tänker jag inte ge upp. Jag bryr mig inte om definitionen av sjukt och friskt. Vill inte ha en sjukdomsidentitet eller bevisa att jag mår dåligt. Jag har människor i min omgivning som vet och accepterar, det gäller snarare att våga visa att jag är inte så jäkla stark hela tiden. Det är så oändligt sorgligt att en sjukdom som den här tagit så många år av av glädje ifrån mig, att halva mitt liv baserats på att hata mig själv. Det gör så ont i mig när jag ser alla er andra där ute som mår så fruktansvärt dåligt. Jag vill bara krama om er och pussa på er, bädda ner er i en mjuk säng med duntäcken och se på tv-serier. Men jag vet att även om det faktum att jag inte känner er sätter stopp för det tilltaget så skulle det inte hjälpa mer än för stunden för den här sjukdomen behöver bekämpas inifrån. Varje dag, varje timme, varje minut. Men jag är ett levande bevis på att det går att ta steget från döden tillbaka till livet. Jag är också ett bevis på att den här kampen inte är rättvis för då hade jag vunnit för längesen och att det är så obeskrivbart värt att kämpa ändå. 

Bryt ihop och kom igen De ljusa dagarna blir fler och fler, det får man inte glömma när mörkret är kompakt. Jag vägrar att ge upp. 

 

 

 

Tusen tack för alla era fina kommentarer och frågor. Ni är grymma<3 

 

Hanna

 

Postat av: Karin

Du är bäst ❤❤

Svar: ❤️
Hanna Larsson

2015-11-11 @ 21:07:29
URL: http://perspektiv.webblogg.se/
Postat av: -

Du är verkligen fantastisk, det är sån himla tur att du finns. Den här bloggen hjälper supermycket.

Har dock en fundering som du tog upp här. Det är så att jag redan fyllt 18 men fortfarande inte är så frisk som jag skulle vilja bli, men det känns liksom dåligt och som att jag borde bli frisk automatiskt eftersom att jag är vuxen? Typ som att det är ett barnsligt beteende som jag verkligen vill lägga bakom mig, det har blivit något jag skäms för att jag är kvar i liksom. Har inte alls skämts på samma sätt tidigare. Har du någon tanke kring det?

En annan tanke är att en vän till mig menar att det inte går att bli helt frisk från en ätstörning. Jag vill verkligen tro att det visst går, men börjar bli tveksam. Hur tänker du?
Kramar

Svar: Tack så jätremycket<3 Svar kommer i senare inlägg!
Hanna Larsson

2015-11-11 @ 23:19:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: