-

Allhelgonaafton

Det är lördag och allhelgona. Det är bara strax efter lunchtid men Skogskyrkogårdens minneslund är redan fylld av blommor och ljus. Jag var här för exakt ett år sedan tillsammans med en nära vän. Vi tände ljus för hennes bror som gått bort på grund av droger. 

Livet är skört. Under våren tog två vänner till mig livet av sig. I höstas somnade min 103-åriga gammelfarmor in på ett ålderdomshem i södra Stockholm.

Jag tänder mitt ljus med fumliga händer och tänker på alla unga liv som gått till spillo. Hur psykisk ohälsa faktiskt är på liv och död. Jag tänker på alla de som dött av droger. På de vars självskadebeteende slutade abrupt tillsammans med livet. Jag tänker på alla kvinnor vars hjärtan slutligen stannat efter år av svält. Jag tänker på hur det är att må så fruktansvärt dåligt att allt ovanstående känns lockande, att döden tycks vara den enda utvägen. 

Jag tänker på allt det här när jag sitter på huk framför de två gravljus jag just tänt. Bakom ögonlocken trycker tårar för att jag saknar er som jag aldrig kommer att få träffa igen. I bröstet bubblar ilskan för det ska fan inte vara såhär. Unga människor ska inte vilja dö. Tioåriga flickor ska inte hamna på akuten för att de slutat äta. Droger och alkohol ska inte vara en människas enda frist i tillvaron. Jag står inte ut med ett samhälle som pressar vuxna så hårt att de går in i väggen. Det går inte att undvika döden men jag önskar att M och A också hade fått bli 103 som min gammelmormor. Eller åtminstone över tjugo.

Livet är ett jävla helvete och ändå så fantastiskt underbart. Jag trodde inte att det skulle bli bättre. Jag skulle inte bli fjorton, femton, sexton för det fanns inget slut på allt mörker. Ändå fick jag chansen och idag vill jag verkligen leva för jag har sett hur mycket fint det finns utanför destruktiviteten.

Jag reser mig upp och tittar ut över skogskyrkogårdens gravfält, lyfter blicken till Nynäsvägen och en aldrig sinande ström av bilar. Jag är så otroligt ledsen för alla som förlorade kampen. Alla ni som föll innan det ljusnade. Det värsta är att ni är långt ifrån de sista, men jag ska göra det jag kan för att ni ska bli färre och färre. Att ni istället kan ingå i det vi som klarade oss.


Hanna

"Normalvikt"

Den här bloggen har ju funnits ganska länge nu. Det finns många anledningar till att jag tog en paus men en av de orsakerna är att jag behövde tänka och få nya perspektiv.
 
Detta har jag fått vad gäller begreppet "normalvikt" som jag flitigt refererar till som den optimala kroppsmassan. Något jag fått i från ätstörningsvården som ständigt pratar om normalvikt.
 
Anledningen till att jag inte gillar begreppet normalvikt längre är att det är ett spann som uppfunnits av kloka doktorer baserat på statistik och forskning på hur mycket en bör väga för att leva ett så hälsosamt liv som möjligt. Problemet är precis som vanligt att man glömt att väga in en massa aspekter, vilket gör begreppet "normalvikt" felaktigt.
 
Kroppen är i ständig förändring och kommer alltid att vara det. Du blir äldre, du växer, du inser att det är kul med dans och börjar dansa flera gånger i veckan, du blir stressad tappar matlusten, du blir gravid, du blir förälder. Olika hormoner frigörs genom hela livet och kroppen kommer att anpassa sig på bästa sätt. Hur gärna du än vill att din kropp ska se ut exakt som den gör just nu så kommer den inte att göra det. 
 
Egentligen är det helt fantastiskt att allt som är Du får plats i en klump celler. Att allt som är du ständigt byts ut men ändå är detsamma. Vi borde vara så oändligt tacksamma över alla de funktioner som finns i vår kropp, att den fortsätter att kämpa hela vägen in i kaklet. Vi borde ta hand om den för det är den enda kropp vi har och någonsin kommer få.
 
Att jag inte gillar ordet normalvikt är för att alla människor har olika normalvikt. Vissa föds som "överviktiga" men mår hur bra som helst, andra föds "underviktiga" och får höra hela livet att de är för smala och måste gå upp mer i vikt fast de mår bra i den kropp de har. Väldigt många personer pendlar i kroppsstorlek genom livet. Puberteten, graviditet och olika hormoner påverkar minst lika mycket som intaget av mat.
 
Jag skulle hellre vilja använda begreppet "frisk vikt". Vad den vikten är varierar från person till person och vart i livet man befinner sig. Jag har legat på min friska vikt i drygt ett och ett halvt år nu. Det är den i särklass längsta tiden sen jag blev sjuk. Jag har fortfarande ångest över min kropp samtidigt som jag börjat acceptera att det är såhär just jag ser ut. Det är den här kroppen som kan klättra, festa, sova och hålla värmen. Det är den här kroppen som är mjuk att ligga tätt intill i en sen natt. Det här är den kropp som för tillfället passar ihop med mitt liv. Min friska kropp. 
 
 
/Miss H
 

För du var solskenet (som Håkan skulle sagt)

Ibland är livet svårt. Lever man med psykisk ohälsa av något slag är de stunderna ofta ganska många. Inte desto mindre finns det bra stunder också och eftersom jag är inne i en ledsen period tänkte jag att vi kunde fokusera på saker som jag uppskattar så otroligt mycket och som gör tillvaron lite lättare.
 
Dessutom utmanar jag alla ni andra som har bloggar att göra en sån här lista (länka gärna så jag får läsa), eller om ni inte har det att kommentera! 
 

 
Kaffe! Kaffe i alla former, kallt, varmt, med mjölk, utan mjölk. Bästa kaffet är cappuccino tillsammans med en vän, eller möjligtvis det kaffe man shotar för att hålla energin uppe då tre labbrapporter ska skrivas samtidigt som rummet ska städas, tvätten tvättas och ens katt jamar frustrerat efter mat. Sådana där vardagliga ting andra aldrig lägger märke till men som är en lyx för folk som mått och mår väldigt dåligt. 
 
 
Djur, förstås. Det är trist att inte bo hemma eftersom jag inte får träffa våra djur varje dag, samtidigt blir det extra lyxigt de gånger jag kommer hem. Att se hunden springa omkring hysteriskt viftande på svansen när man kommer innanför dörren. Att ligga med en kattunge på magen när man är sjuk. Att kunna möta Cosmos blick och veta att han förstår precis. 
Mina älskade djur. Simba, Cosmo och Akilles.  
 
 Musik! Musiken finns alltid. Oavsett om man mår bra eller dåligt, hur ensam man än känner sig så finns den alltid där. Jag lyssnar på ganska mycket deppig musik eftersom jag är som jag är haha, men för mig blir det ett konstruktivt sätt att kanalisera de jobbiga känslorna och ibland även ersätta de med positiva. Med andra ord är musik nice. 
En av de saker jag älskar mest är konserter och festivaler, vilka jag var på en hel del i somras. Dock har jag problem med panikångest i de situationerna vilket förstör ganska mycket men det är en annan historia. 
 
Annika Norlin (Storsjöyran) och Jonathan Johansson (Peace and Love). Två höjdpunkter under sommarens festivaler. 
 
Fina kläder!
Att få ha in egen stil utan att folk droppar elaka kommentarer. Att få trivas så pass okej med sin kropp att man kan tycka att kläderna är fina även på. 
 
 
 
Vänner och syskon.
Har så otroligt fantastiska unga människor runtomkring mig. Jag är så oändligt tacksam över att alltid ha någon att messa, någon att sova över hos efter att vi varit ute, någon att prata med om diverse ovidkommande ting eller stora existentiella frågor. Människor som bryr sig och som finns där både när det går upp och ned. Jag jobbar på att väga vara svag inför mina vänner för jag vet att de finns kvar även om jag skulle börja gråta en dag för att allt suger.
 
 En superfin Alicia och en jag i Alicias kjol
 
Äventyr...
Att vara ute lite senare på natten än mamma och pappa egentligen tycker är okej. Åka till alperna med tjejgänget. Bli uppraggad av diverse stackars pojkar som är ovetande om vem de har att göra med. Tälta på festival och äta knäckebröd med hallonsylt till frukost i tre dagar. Det finns så mycket där ute som man inte kan förutspå om man vågar släppa sjukdomen, om inte alltid så åtminstone för några dagar. 

 
Också från piss and löv (som A döpte fotoalbumet till). Har aldrig haft så trassligt hår i hela mitt liv.  
 
Langa era listor!
 
Tusen kramar
Hanna

En frisk kropp

Som ätstörd ligger kroppen nästan alltid i fokus. Det finns ätstörningar där vikten kommer i andra hand och mer är ett resultat av ett sjukt matbeteende men för de allra flesta har kroppen stor betydelse.
 
Jag har varit ätstörd i åtta år nu. I åtta år har jag hatat min kropp. Jag har granskat varenda millimeter, dragit streck över låren med vad som ska bort, mätt, vägt, studerat. Det första året av min behandling längtade jag alltid tillbaka till innan jag började gå upp i vikt. Jag visste att jag mådde dåligt då också men faktum var att jag mådde ännu sämre nu när jag var på väg upp mot det SCÄ kallar för normalvikt. 
 
Min slutsats blev att jag skulle gå ned i vikt igen eftersom jag bara mådde sämre av att gå upp i vikt och gud vet hur vidrigt jag skulle må om jag blev normalviktig.
 
Detta är felsteget många tar. Ja, det är vidrigt att gå upp i vikt och i perioder är det tusen gånger värre än att bara följa ätstörningen. Grejen är den att du aldrig kommer att du må bra så länge du följer ätstörningen. Ett liv i en sjuk kropp kommer aldrig att vara en kropp som tillhör ett liv värt att leva. 
 
Jaha, men då spelar det ju ingen roll. Då kan jag ju skita i allt om jag ändå inte kommer att må bra!
 
Det är där resonemanget brister som det tagit mig tre år att inse. För det finns en kropp som är värd att leva ett liv i, nämligen din friska kropp. 
 
Det spelar ingen roll om du är underviktig, överviktig eller normalviktig. Så länge du vidmakthåller dina ätstörda beteenden, träning, svält, kräkningar, så kommer din hjärna aldrig att kunna bli tillfreds i din kropp. Beteenden då man skadar sig på det sättet som man gör om man kräks, hetstränar eller inte äter göder en ångest eftersom kroppen vet att den mår dåligt av det. Det paradoxala är att den här ångesten hamnar i kroppsångest. Det blir ett moment 22 där man fortsätter att ha kroppsångest så länge man försöker lindra kroppsångesten genom ätstörda beteenden.
 
Jag har legat på min friska vikt i ett och ett halvt år nu. I början var det helt vidrigt eftersom jag fortfarande var sjukare i huvudet än jag var i kroppen. Men så småningom (i och med gymnasiet) började det spela mindre roll om omgivningen såg att jag var sjuk. De som jobbade med mig, mina vänner och min familj visste ju. Och faktum var att kroppsångesten sakta började minska. Visst går det extremt mycket upp och ned men generelllt är det mycket mycket bättre. Och det intressanta är att jag märker av direkt om jag ätit sämre en dag för då får jag genast mer kroppsångest. 
 
Bild tagen av min personliga fotograf och finaste vän Jessica, hon finns på jessica.blo.gg och är också upphovskvinnan till den nya designen!
 
Så nu har jag babblat klart. Det kommer ett inlägg om begreppet normalvikt.  
 
/Hanna
 

Medicin

Jag har tänkt en hel del på det här med mediciner. Inom psykiatrin har de en tendens att försöka lösa problem med diverse kemiska substanser och när man fortfarande är kaos så ökar de doseringen eller sätter in starkare preparat. Jag hör ofta om personer som kommit till psykakuten och blivit hemskickade enbart med en påse mediciner. 
 
Personligen har jag alltid ätit de mediciner som jag blivit ordinerad. Det har blivit en väldans många olika preparat genom tiderna (flouxetin, sertralin, atarax, theralen, circadin, propavan, imovane, stesolid, mirtazapin, zyprexa, lergigan, lyrica och säkert något mer jag glömt). Jag funderar på hur jag skulle vara helt utan medicin? För som det är nu så fungerar jag helt okej, samtidigt går jag på flera mediciner. 
 
Jag skrev något om det på min instagram (@h_a_nn_a_l) och fick så kloka svar att jag vill posta de här.
 
"Och det är inte alls fusk med mediciner. Vissa mår bra även utan dem, det om något är fusk. Alla har olika förutsättningar och det är ok! Ingen skulle tänka att deras diabetes medicin är fusk i livet. Det tillåter dem ett liv de inte skulle haft annars, som de förtjänar. Du förtjänar att må bra, försök att inte ha skuldkänslor för det. För det som är mest orättvist av allt är att du har behövt må så jävla dåligt."
 
"Så himla bra skrivet. Blir taggad på att kämpa. Det är bra. Jag tycker också mina mediciner känns fusk ibland. Hur mår jag "egentligen"? Men som A skriver -- hur mår en person med diabetes "egentligen", utan insulin? Även om jag önskar att min hjärna funkade utan tillsatser så är det inte så, i alla fall inte just nu. Min mamma har tagit antidepressiva sen hon var tjugo. När hon slutar mår hon skit men tar hon dem mår hon riktigt bra, och då känns det ju som att det är rätt att hon tar dem, att hon inte fuskar utan att det är det som krävs för att leva ett drägligt liv. Sedan är det biten med beteenden och tankar, att jobba med sig själv. Jag tror den biten behöver hjälp på vägen. Vi måste inte göra allt själva, vi kan inte ens göra allt själva. Vi kämpar vidare"
 
Jag tyckte liknelsen med diabetes var så himla fin. Vi är alla olika, alla har olika förutsättningar i livet och för vissa kan två tabletter med seratonin om dagen göra livet tusen gånger bättre och då är det klart som fan att man ska äta antidepp utan att skämmas för det!
 
Sedan är det ju olika med vilka mediciner och sådär man tar. Jag är helt emot användningen av bensodiazapiner, speciellt när det kommer till barn. Benso är beroendeframkallande och att på slutenvårdsavdelningar injencera det i och med bältningar leder, enligt min personliga erfarenhet, till att bältningar blir mer eftertraktade.
 
Jag tycker också att det är fel att skicka hem någon från psykakuten med en påse tabletter. För medicin kommer aldrig att lösa alla dina problem. Däremot kan det bli en hjälp att hamna på en sådan nivå att man kan börja jobba med de riktiga problemen. För många kommer det en dag då man känner att man inte behöver medicnen längre, och då kan man testa att sluta. 
 
 
Det är alltså inte fult att ta medicin men använder man beroendeframkallande grejer är det viktigt att man har koll. Dock är duktiga flickor inte i riskgruppen för missbruk, men jag vill ändå understryka det. Att ta theralen till kvällen kan vara den hjälp som behövs för att man ska få sova sina timmar och vakna utvilad. Antidepressiva kan ibland få upp en över ytan, liksom ångestdämpande kan skära av de värsta topparna. Det går aldrig att ersätta terapi med medicin (vilket bup verkar tro ibland) men det kan vara ett nödvändigt komplement. 

Min morgoncocktail är fett kawaii.

Har ni frågor, funderingar eller håller med eller inte får ni gärna kommentera!

/Hanna