-

Allhelgonaafton

Det är lördag och allhelgona. Det är bara strax efter lunchtid men Skogskyrkogårdens minneslund är redan fylld av blommor och ljus. Jag var här för exakt ett år sedan tillsammans med en nära vän. Vi tände ljus för hennes bror som gått bort på grund av droger. 

Livet är skört. Under våren tog två vänner till mig livet av sig. I höstas somnade min 103-åriga gammelfarmor in på ett ålderdomshem i södra Stockholm.

Jag tänder mitt ljus med fumliga händer och tänker på alla unga liv som gått till spillo. Hur psykisk ohälsa faktiskt är på liv och död. Jag tänker på alla de som dött av droger. På de vars självskadebeteende slutade abrupt tillsammans med livet. Jag tänker på alla kvinnor vars hjärtan slutligen stannat efter år av svält. Jag tänker på hur det är att må så fruktansvärt dåligt att allt ovanstående känns lockande, att döden tycks vara den enda utvägen. 

Jag tänker på allt det här när jag sitter på huk framför de två gravljus jag just tänt. Bakom ögonlocken trycker tårar för att jag saknar er som jag aldrig kommer att få träffa igen. I bröstet bubblar ilskan för det ska fan inte vara såhär. Unga människor ska inte vilja dö. Tioåriga flickor ska inte hamna på akuten för att de slutat äta. Droger och alkohol ska inte vara en människas enda frist i tillvaron. Jag står inte ut med ett samhälle som pressar vuxna så hårt att de går in i väggen. Det går inte att undvika döden men jag önskar att M och A också hade fått bli 103 som min gammelmormor. Eller åtminstone över tjugo.

Livet är ett jävla helvete och ändå så fantastiskt underbart. Jag trodde inte att det skulle bli bättre. Jag skulle inte bli fjorton, femton, sexton för det fanns inget slut på allt mörker. Ändå fick jag chansen och idag vill jag verkligen leva för jag har sett hur mycket fint det finns utanför destruktiviteten.

Jag reser mig upp och tittar ut över skogskyrkogårdens gravfält, lyfter blicken till Nynäsvägen och en aldrig sinande ström av bilar. Jag är så otroligt ledsen för alla som förlorade kampen. Alla ni som föll innan det ljusnade. Det värsta är att ni är långt ifrån de sista, men jag ska göra det jag kan för att ni ska bli färre och färre. Att ni istället kan ingå i det vi som klarade oss.


Hanna
Postat av: Karin

Älskade du ❤❤❤

Svar: ❤️
Hanna Larsson

2015-10-31 @ 15:49:18
URL: http://perspektiv.webblogg.se/
Postat av: Amanda

Du är grym. Har skrivit ett mejl till dig kram 💗💗💗

Svar: Fina du, tack! Har svarat😊
Hanna Larsson

2015-10-31 @ 21:56:27
Postat av: Freja

<3

Svar: <3<3
Hanna Larsson

2015-11-01 @ 22:23:14
URL: http://dixdye.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: