-

Sjukdomsidentitet

För några veckor sedan skulle jag och min familj på en fotbollsmatch med våra kusiner. Den var på kvällen så mina föräldrar hade packat mina kvällsmackor. I spärrarna in till arenan blev pappa stoppad eftersom man inte får ta med sig mat in. Han förklade då för vakten att hans dotter hade anorexia och att de var tvungen att ha med mackorna in, vilket vi fick och så var det inte mer med det. Inte för någon annan än mig. 
 
Orden "min dotter har anorexia" hade väckt något i mitt bröst som det tog mig en timme eller mer att reda ut. Jag fick ångest för att det kändes fel. För att jag inte vill bli benämnd med min ätstörning. Jag insåg att jag visserligen inte är frisk från min ätstörning men jag är ingen anorektiker längre. Jag vill inte vara en anorektiker. 
 
Under hela min behandlingsperiod har jag strävat efter att vara en så bra anorektiker som möjligt. Fram tills förra sommaren visste jag inte att jag hade den diagnosen i mina papper och det gav mig så fruktansvärt mycket ångest att jag kanske inte var tillräckligt sjuk. Jag gjorde hundratals ätstörningstester på nätet, strävade nedåt och ständigt nedåt. Jag var ju ingen annan, jag kunde inget annat, ingenting betydde något mer än sjukdomen. Alla mina tankar cirkulerade ju ändå kring det så vad fanns det för mening med att satsa på något annat?
 
Det värsta är att man faktiskt får kickar av det. Som när jag fick läsa min journal inför rättegången förra sommaren och kunde se diagnosen där på pappret. Eller som den gången någon kommenterat en bild att jag är sjukligt smal och måste ta hand om mig. 
 
Grejen är bara att de kickarna varar så himla kort. Oftast bara en halv minut, ibland en halvtimme eller kanske en dag. Sedan är kicken bara något man längtar efter att få igen och fortsätter i sina destruktiva banor för att nå dit igen. Eftersom jag är en töntig naturare så gjorde jag ett diagram för att visa hur jag menar. Visst minskar ångesten i stunden men den ökar alltid, alltid senare. För varje kick har du egentligen tagit dig ett steg längre ned. 
 

Jag skriver det här för att du som står i valet och kvalet mellan att fortsätta vara sjuk eller börja kämpa mot ett friskt liv ska veta att det är inte värt att stanna i sjukdomen. De små kickar man får må vara fantastiska men de är aldrig värda all den smärta, sorg, ångest och bottenlösa förtvivlan de innebär att vara sjuk. Jag ser ingen mening med att ångra det som redan har skett men jag önskar innerligt att den fjortonåriga versionen av Hanna hade insett att en bekräftande kommentar på en destruktiv blogg inte var värd ändlösa timmarna av ensamhet och ångest. Att jag hade förstått att enligt sjukdomen skulle jag aldrig bli bra nog, aldrig aldrig någonsin. Jag önskar att jag hade valt livet istället för anorexin för nu när jag gjort det så inser jag hur jävla mycket bättre det är. Trots att jag fortfarande mår dåligt.


Nu behöver jag inte min sjukdomsidentitet längre. Jag har fortfarande en sjukdom men jag är inte min sjukdom. Min största skräck har blivit sanning och det störda är att det känns så jävla bra.
 
Tack för alla kommentarer, de peppar till fortsatt bloggning.
 
Kram Hanna
 

Back in business

Hej på er! 
 
Jag tänkte att eftersom jag typ är tillbaka på någon nivå lite sådär halvt så kan det kanske vara trevligt om jag presenterar mig för er, för även om ni läste bloggen för ett år sedan så är jag en helt annan människa nu (vilket är cirka det klyschigaste en kan säga).
 
Jag heter Hanna, jag är 17 år och går i naturtvåan på Globala Gymnasiet där jag stormtrivs. Jag har kämpat med OCD och hög ångest hela mitt liv. När jag var nio fick jag min ätstörning och så körde jag på i några år, åt mindre, mådde sämre, tränade mer, åt ännu mindre. När jag var tretton sökte jag hjälp på ungdomsmottagningen för min ångest. Jag blev därifrån vidareskickad till SCÄ. 
 
Bild tagen för bara några dagar sedan, den klassiska skoltoaselfien. Tror jag är sjukt cool.
 
Under två års tid testade jag en mängd olika behandlingar, SCÄ mobila team, öppenvård, familjevårdsavdelning, BUP öppenvård och mellanvård, DBT. Efter en lång inläggning på BUP insåg alla tillslut att jag behövde hjälp dygnet runt alla dagar i veckan. Så i december 2013 flyttade jag till Magelungens behandlingshem i Farsta. 
 
Vägen därifrån har varit så otroligt krokig och jobbig med alla sorters ångest, sorg och ilska. Jag gjorde i alla fall klart nian på något magiskt sätt under våren 2014, sedan var jag inlagd hela sommaren. 
 
Men jag hade bestämt mig för att ge gymnasiet en chans och det är jag så oerhört tacksam över. För jag fixade det. Mitt vårdintyg avskrevs två dagar efter att jag börjat skolan och sedan dess har jag bara behövt mellanlanda några timmar på BUP-akuten vid ett par tillfällen. Nu har jag börjat tvåan och även om jag fortfarande har problem med ångest så är livet i alla fall periodvis nice och fett värt att leva. Jag har varit normalviktig i ett och ett halvt år och börjar så sakteligen acceptera min kropp. Jag äter fortfarande på matschema och väger mig varannan vecka men jobbar med massa matutmaningar som ni kan få ta del av om ni vill! I skolan lägger jag upp min egen mat och ansvarar för mina mellanmål.
 
Vad gör jag då om dagarna? Tja, jag går i skolan. Där äter jag massa god vegetarisk mat, hoppar över trappsteg i trappan för att det är tråkigt att gå i trappor, diskuterar politik, lyssnar på töntig 90-talsmusik, chattar genom datorerna alla tråkiga lektioner, multitaskar fett mycket och mår allmänt bra. Det blir en del pluggat också, jag lovar.
 
Mitt hemma är på två ställen. När jag åker hem från skolan åker jag till magelungen där jag lagar mat en gång i veckan, har terapi två-tre ggr/vecka, städar mitt rum, fikar, pysslar och framför allt pluggar. Mitt riktiga hemma är hem-hemma hos min familj där jag är allt oftare. 
En del av hela den bondgård (två katter och en hund)vi har hemma var sugen på min mat
 
På helgerna e de fett med party. Festar en del med mina gurls från högstadiet, ibland med de från Globbe. Annars träffar jag kompisar och fikar, mycket cappucciono blir det. 
 
Vill att ni också ska få känna hur nice det är att dansa utan att bara tänka på hur många kalorier man förbränner
 
Annars läser jag böcker, lyssnar på musik (läs kent, har inte förändrats ett dyft) och klättrar!! 
 
Jamen det var väl ungefär det viktigaste tror jag. Ni får jättegärna skriva några rader om er själva i kommentarerna! Vill att ni ska komma ihåg att vi finns på vår mail attvaljlivet@gmail.com också. Undrar ni något vadsomhelst är det bara att skriva där eller i en kommentar.
 
PoK designen kommer!
 
Hanna




 

The dog days are over - Om att släppa taget

Designen dröjer ett par veckor till så jag tänkte att jag tjuvstartar lite. Enjoy<3

 
Det kommer aldrig vara lätt att bli frisk från en ätstörning. Man kommer aldrig att känna sig helt redo. Det kommer alltid att vara som att hoppa från en höjd, fallet kommer vara läskigt för man vet inte om marken finns där under, oavsett vad alla påstår. Jag har kommit till en dag då det inte längre känns värt att leva isolerad på en höjd, då vågar jag hellre ta hoppet ut för jag vet att min omgivning inte ljuger. Det finns mark där nedanför. Det finns ett liv där jag kan vara lycklig och det livet är inte tillsammans med Ana. 
 
Alla ni där ute som kämpar mot ätstörningar, jag vill bara ge er en jättestor bamsekram. Det finns så mycket värme i människor i ens närhet men ätstörningen stänger alla ute. I ensamheten känner man att ätstörningen är ens enda vän, den enda som förstår en. Men ätstörningen är ingenting. Det är ingen person, ingen kompis. Det är ett verktyg fött ur diverse egenskaper hos dig och i samhället. Din familj finns på riktigt, dina kompisar, dina släktingar, arbetskamrater, klasskamrater, medressenärer på bussen, din förälskelse, personen du hatar. Majoriteten av dessa människor kommer aldrig kunna förstå den värld vi lever i och det kan kännas svårt. Men faktum är att deras vardagliga värld är en miljon gånger bättre. För i den världen finns miljontals människor, inte bara du och ätstörningen. Inte bara du och ditt självförakt. Inte bara du och kaloriräknande, smygtränande, kräkningar och mat gömd i underkläderna.
Det betyder inte att du inte behöver människor att prata om din ätstörda värld med. Att leva med en ätstörning är ett trauma och det behöver delas med någon. Felsteget här är när man bara har sjuka vänner och sjukdomen blir till en tävling. För mig är lösningen vårdkontakter i form av behandlingshemmet och Scä där jag bara kan ösa ur mig all ångest, förtvivlan, hopplöshet. Det är deras jobb och jag kan gå därifrån med mer kraft utan att någon blivit skadad.  Dessutom har jag tillfrisknade vänner och vänner som, liksom jag, är i en långsam tillfrisknadsfas. Vi har svårt för olika saker men förstår ändå varandra och det är ett enormt stöd. Ett friskt stöd. 
 
För även om det då och då, ibland, ganska ofta eller nästan hela tiden känns helt överjävligt så finns det stunder av ljus. Dessa stunder kan bli ens liv om man tar striden mot ätstörningen. Det kommer aldrig att vara lätt att bli frisk från en ätstörning men så länge du väljer bort den kommer du inte att vara ensam. 
 
Bild tagen av världens finaste Karin från en bra kväll.
 
Fortsätt kämpa finaste ni. Det blir bättre. 
 
Hanna