-

Sjukdomsidentitet

För några veckor sedan skulle jag och min familj på en fotbollsmatch med våra kusiner. Den var på kvällen så mina föräldrar hade packat mina kvällsmackor. I spärrarna in till arenan blev pappa stoppad eftersom man inte får ta med sig mat in. Han förklade då för vakten att hans dotter hade anorexia och att de var tvungen att ha med mackorna in, vilket vi fick och så var det inte mer med det. Inte för någon annan än mig. 
 
Orden "min dotter har anorexia" hade väckt något i mitt bröst som det tog mig en timme eller mer att reda ut. Jag fick ångest för att det kändes fel. För att jag inte vill bli benämnd med min ätstörning. Jag insåg att jag visserligen inte är frisk från min ätstörning men jag är ingen anorektiker längre. Jag vill inte vara en anorektiker. 
 
Under hela min behandlingsperiod har jag strävat efter att vara en så bra anorektiker som möjligt. Fram tills förra sommaren visste jag inte att jag hade den diagnosen i mina papper och det gav mig så fruktansvärt mycket ångest att jag kanske inte var tillräckligt sjuk. Jag gjorde hundratals ätstörningstester på nätet, strävade nedåt och ständigt nedåt. Jag var ju ingen annan, jag kunde inget annat, ingenting betydde något mer än sjukdomen. Alla mina tankar cirkulerade ju ändå kring det så vad fanns det för mening med att satsa på något annat?
 
Det värsta är att man faktiskt får kickar av det. Som när jag fick läsa min journal inför rättegången förra sommaren och kunde se diagnosen där på pappret. Eller som den gången någon kommenterat en bild att jag är sjukligt smal och måste ta hand om mig. 
 
Grejen är bara att de kickarna varar så himla kort. Oftast bara en halv minut, ibland en halvtimme eller kanske en dag. Sedan är kicken bara något man längtar efter att få igen och fortsätter i sina destruktiva banor för att nå dit igen. Eftersom jag är en töntig naturare så gjorde jag ett diagram för att visa hur jag menar. Visst minskar ångesten i stunden men den ökar alltid, alltid senare. För varje kick har du egentligen tagit dig ett steg längre ned. 
 

Jag skriver det här för att du som står i valet och kvalet mellan att fortsätta vara sjuk eller börja kämpa mot ett friskt liv ska veta att det är inte värt att stanna i sjukdomen. De små kickar man får må vara fantastiska men de är aldrig värda all den smärta, sorg, ångest och bottenlösa förtvivlan de innebär att vara sjuk. Jag ser ingen mening med att ångra det som redan har skett men jag önskar innerligt att den fjortonåriga versionen av Hanna hade insett att en bekräftande kommentar på en destruktiv blogg inte var värd ändlösa timmarna av ensamhet och ångest. Att jag hade förstått att enligt sjukdomen skulle jag aldrig bli bra nog, aldrig aldrig någonsin. Jag önskar att jag hade valt livet istället för anorexin för nu när jag gjort det så inser jag hur jävla mycket bättre det är. Trots att jag fortfarande mår dåligt.


Nu behöver jag inte min sjukdomsidentitet längre. Jag har fortfarande en sjukdom men jag är inte min sjukdom. Min största skräck har blivit sanning och det störda är att det känns så jävla bra.
 
Tack för alla kommentarer, de peppar till fortsatt bloggning.
 
Kram Hanna
 
Postat av: M

Gråter. ❤️

2015-09-26 @ 07:25:39
Postat av: Alicia

<3<3<3<3<3<3

Svar: <3
Hanna Larsson

2015-09-26 @ 12:50:04
Postat av: Karin

Älskade du ❤❤

Svar: ❤️❤️
Hanna Larsson

2015-09-26 @ 17:45:37
URL: http://perspektiv.webblogg.se/
Postat av: Agnes

Jag har alltid fått kämpa på egen hand, och på ett sätt är det bra men ibland är det också riktigt jobbigt. Idag har jag kommit långt, men vissa dagar känns det som om jag aldrig kommer att bli helt frisk. Idag kan jag äta nästan vad som helst, och kan till och med äta en stor påse godis eller dricka alkohol på helgerna.

Dock är allt planerat. När min mormor sa att vi skulle gå och äta tårta efter restaurangmiddagen, frös hela min kropp till och därefter började allt planerande. Vad ska jag säga för att slippa? Kan jag hoppa över kvällsfikat efter det? Nästa vecka kommer en kompis och hälsar på, och direkt börjar jag planera hur jag ändå ska kunna få in alla veckans träningspass..

Utåt sätt är jag frisk, och jag vill att personer ska tro det.. För jag vill ju vara frisk! Men jag vet inte hur jag ska kunna ta de sista stegen. Hur jag ska kunna gå ifrån matschemat och äta utifrån kroppen, äta mer varierat, äta efter sug, äta för att vara social, träna hur mycket eller lite jag vill osv. utan ångest eller överanalyserande.

Jag har en frisk kropp och jag äter, men jag är inte frisk.

Svar: Det låter fruktansvärt jobbigt, så ska du inte behöva ha det. Du får gärna höra av dig mig om du vill bolla lite tankar. Kram Hanna
Hanna Larsson

2015-09-26 @ 23:39:35
Postat av: Daniella Chanelle

fast ändå är det på ett sätt skönt att veta att jag har min ätstörning, jag är inte sjuk i huvudet utan bara sjuk.

2015-09-27 @ 16:55:55
URL: http://vapenbroder.blogg.se/
Postat av: Alicia

DESIGNEN HANNA! Esteten hälsar tumme upp hehe

2015-10-04 @ 19:02:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: