-

En bra START! på helgen

Inledde helgen med att äta fryst ananas i solskenet på en väns terass med utsikt över Söder. Umgicks ett tag med mina kompisar (= vi kollade på x antal avsnitt av Unga Föräldrar) och sedan satte jag mig på bussen hem till Tyresö och min familj. Gosade med katterna, spelade sims och nu intar jag kvällsmellis i form av Start! och mjölk. Förstår inte varför jag vägrat äta dessa flingor under så många år?? Sjukt ovärt på alla sätt.

I övrigt så är mitt mående inte direkt jättetoppen. Men jag försöker fylla ut tiden med fina saker. Träffar mina vänner så ofta som möjligt och tar hjälp av Magelungen när det ändå rasar. Är ganska ledsen över att jag fortfarande mår såhär pass dåligt, samtidigt som jag inte längre låter det påverka mitt vardagliga liv. Plugga, fika, klättra, festa, repeat. Det är ändå ett bra sätt att leva på. 

Fick en fråga om hur det går med min pizza-utmaning. Jag åt pizza igen förra helgen, vedugnsbakad pomodoro. Var oförskämt gott men blev otroligt mätt haha. Håller dock på att intala mig själv att det är bra att vara mätt, fungerar bättre för varje gång. Träning ger färdighet. Tog tyvärr ingen bild på härligheten, lovar att bättra mig till nästa pizza!!

Imorgon blir det valborgsfirande med kompisar och sen förmodligen demo på söndag. Har faktiskt ingenting att plugga på hela helgen vilket känns absurt? Efter min lilla krasch bestämdes det att jag skulle sluta läsa matte i vår och skjuta upp den till sommaren istället. Det känns otroligt skönt, ett stort stressmoment som släpper, åtminstone för ett tag.

Annars så håller boendesituationen för hösten falla på plats. Har äntligen fått min sjunde/åttonde socialsekreterare och hon verkade positiv till Ungbo vilket är det ställe som jag tycker känns allra bäst. Kan skriva mer om det ifall någon är intresserad?
Det stora problemet är dock psykiatrin som är mycket svårare att styra. Alla är överens om att DBT vore bäst för mig men det är så många komplicerade omständigheter, kan dra även dessa om det är av intresse.

Sen vill jag fråga er en sak. Jag funderad över om det är någon av mina mediciner som får mig att må såhär. Har ju gjort en hel del medicinändringar sista året men inte riktigt kunnat urskilja resultatet av dessa. Har ni haft erfarenheter av Mirtazapin, Voxra, Lyrica, Theralen eller Flouxetin? Antingen var för sig eller i kombination. Uppskattar alla reflektioner! Speciellt vad häller de tre första. Theralen och Flouxetin har jag haft så länge så var för sig tror jag att jag vet ungefär vad de innebär.

Nä nu ska jag sluta babbla. Här får ni en bild på en hund som förlorat hoppet om livet och en katt som älskar detsamma. Undra vad jag tänkte på när Ylva tog den där bilden haha. Simba tänkte definitivt på alla goda möss han kommer kunna fånga i sommar och på alla korkade människor som kommer klia honom på magen.




Se till att ha riktigt kul på valborg och ät/drick massa gott!

Puss

Hanna


Att behålla motivationen

Det är svårt att bli fri från psykisk ohälsa. För vissa personer finns en tydlig vändpunkt då denne tagit ett beslut och sedan klarar av att hålla fast vid det. För väldigt många är tillfrisknandet en mycket längre process där beslutet att fortsätta i rätt riktning måste tas flera gånger varje dag. Det kan vara vid varenda tugga, varje gång man står i sin kompis badrum vid en våg, när man går förbi rakbladen i hyllan på COOP, när man står på en tågperrong och så vidare i all oändlighet beroende på vad det är för svårigheter man har. Jag har varit i behandling i fyra år och vet hur tufft det är att kämpa med olika sorters problem varevigaste dag. Det är som ett heltidsjobb fast dygnet runt att bli frisk från en ätstörning.
 
Men oavsett hur lång vägen är så vet jag att den har ett slut, det gäller bara att fortsätta framåt. Det det här inlägget kommer handla om är hur jag behåller min motivation. Notera att det under mina process verkligen har varierat vad som kunnat motivera mig och i perioder har ingenting fungerat vilket har lett till ett antal djupa dippar. Trots detta har jag ett mycket bättre liv nu än jag hade i april för fyra år sedan och jag vet att om ytterligare fyra år kommer allt vara ännu bättre. 
 
Här kommer ett flertal tips, testa och se om något fungerar för dig. Kommentera gärna andra saker som ni har hjälp av!
 
Samla kraft i motiverade stunder
Ibland blir jag sådär svinmotiverad. Plötsligt tycks allt helt klart och jag blir nästan euforisk så pepp som jag är. Det kan hålla i sig med olika styrka i några minuter, timmar, dagar och då och då även veckor. Under de här perioderna har jag mycket mindre ångest.
Min allra senaste grej är att verkligen lägga de stunderna på minnet. Tvinga mig själv att strunta i sjukdomens protester och registrera hur mycket bättre jag mår de motiverade stunderna än jag mår även de bästa dagarna med sjukdomen. Då motivationen är som bortblåst och allt är svart destruktivitet försöker jag minnas det här, att mina stunder i konstruktivitet är då jag mår som bäst och att hela mitt liv kommer kunna bli så om jag bara rider ut ångesten. 
 
Ha saker att se fram emot
Resor, konserter, festivaler, ridläger, få börja träna, börja gymnasiet - you name it! Ibland är det bästa sättet att ha konkreta saker att se fram emot. Dock får man se upp så att det inte blir så att man tvingar sig själv att stå ut så att man får åka på den där resan/festivalen/lägret och sedan totalkraschar efteråt (been there, done that). Samtidigt blir det ju inte heller bra att aldrig göra saker man tycker är roliga för att man inte äter som man ska. Att bli fast i hemmet eller på sjukhuset gör att man glömmer att det finns en värld där utanför, en värld som går att uppskatta om man tar hand om sin kropp. 
 
Umgås med friska personer
Jag säger inte att man ska bryta kontakten med alla sina sjuka vänner (tror att jag har skrivit om det men hittar inte inlägget?) men ibland finns det ingen bättre kick än att umgås med ett gäng glada, fullt friska personer. Jag är så oerhört tacksam över att mina vänner i högstadiet hängde kvar trots att jag var borta så otroligt mycket och idag träffar jag vissa av dem i princip varje vecka trots att vi alla går på olika skolor. Älskar reunions också och att bara ta en fika med mina tillfrisknade vänner. 
 
Se till att omständigheterna är hållbara
Det här är kanske den allra viktigaste punkten. Du måste ge dig själv förutsättningarna att orka kämpa mot sjukdomen. Vad man behöver varierar otroligt mycket från person till person men att bli sjukskriven är generellt en väldigt bra grej. Det är omöjligt att orka med skola/jobb på samma sätt som andra personer när man har en galning som skriker i huvudet. För mig har det inneburit att jag behövt flytta in på ett behandlingshem, för andra kan det vara att det krävs en "vanlig" psykolog och inte bara en ätstörningsklinik som fokuserar på maten. 
Stanna upp och känn efter, var ärlig och hävda din rätt till det du behöver. Föräldrar brukar vara väldigt bra i påtryckningar av vården. Du har det svårt som det är, du förtjänar att få den vila och den behandling som blir bäst för dig!
 
Bild från Val Thorens där jag hade en av de grymmaste veckorna i mitt liv. Det är en styrkande tanke att minnas hur bra jag faktiskt hade det då och att jag kommer kunna ha det minst lika bra igen om jag bara står ut och fortsätter framåt. 
 
 


 
 
/Hanna
 

Hannas tzay-pytt-i-panna

Hej hallå, jag gjorde en asgod middag för ett tag sedan som jag bara måste dela med mig av! Superenkel och helt vegetarisk. Går även att göra vegansk om man struntar i att ha stekt ägg som tillbehör.
 
Ingredienser:
• Potatis
• Gul lök 
• Tzaybitar
• Morötter
• Zucchini
• Salt och peppar
• Rapsolja
 
Instruktion:
1. Hacka potatis, lök, morötter, tzay och zucchini i önskad storlek. Det går att koka potatisen och morötterna innan ifall man vill att det ska gå snabbare men jag tycker att det är godare att råsteka.
2. Ta rejält med olja i pannan. Börja stek morötterna, lägg sedan i potatisen. När dessa börjat mjukna lite så lägger du i löken, sen tzay och zucchini. Stek till önskad konsistens, salta och peppra.
3. Stek eventuellt ägg till. Servera med hackad, färsk persilja och inlagda rödbetor. Eller vad du nu gillar att äta till din pytt-i-panna. 
 
 
/Mästerkocken Hanna


 

Bältesläggningar

Jag har länge tänkt skriva om ett väldigt aktuellt men för många även känsligt ämne. Rubriken skvallrar ju om innehållet men ja, det handlar om bältesläggningar. Jag har blivit bältad ett antal gånger men har svårt att prata om det eftersom det känns så… intimt, på något sätt. 

 

För er som inte är insatta i det här så tänkte jag börja med att förklara vad det är jag syftar på med bältesläggningar, eller som jag kommer att kalla det, bältningar.

 

Det handlar om en tvångsåtgärd som psykiatrin tar till i ”nödfall” (så är det i alla fall tänkt). Det är situationer där patienterna är en allvarlig risk för sig själva eller för andra. Ofta yttras detta i destruktiva eller våldsamma handlingar och personen i fråga är för det mesta väldigt uppe i varv (notera att det här inte alltid gäller). Det som sker i sådana här situationer är att fler personal tillkallas och de lyfter upp en på bältessängen. Det är en vanlig sjukhussäng fast med läderbälten som spänns runt först fötter, handleder och midja men det finns även fler bälten, bl.a. för överarmarna och dessa kan spännas på "vid behov". 

Enligt lag måste en personal ständigt vara närvarande i rummet där en person ligger bältad (en regel som inte alltid följts). När personen lugnat sig släpps denna sakta upp, ofta med ett ben och en arm i taget. Det är inte heller ovanligt att personen i bälte injiceras med starka mediciner (ofta bensodiazapiner). 

 

För att en person ska kunna bli bälteslagd krävs ett beslut av en överläkare och denne måste skriva ett vårdintyg, dvs. att man tvångsvårdas och därmed inte har rättighet att bestämma över sig själv. Det är också läkaren som beslutar om personen får släppas upp ur bältessängen. 

 

 

Tänk dig in i situationen. Du är en femtonårig, tunn flicka i fullständig panik. Det enda du vill är att fly och försvinna. Tänk dig då att åtta vuxna människor griper tag i armar, ben och kropp, tvingar dig upp på en säng och spänner fast dig. Du kan inte göra någonting. Du kan inte stryka undan en hårslinga som fastnat i munnen. Du kan inte dricka på egen hand. Du kan inte kissa. Skulle det börja brinna skulle du brinna inne om det inte var någon som tog loss dig. Vem som helst skulle kunna göra vad som helst med din kropp och du skulle inte kunna försvara dig. 

 

Många personer som mår väldigt psykiskt dåligt och måste skrivas in på en slutenvårdsavdelning har varit med om sexuella övergrepp, blivit slagna eller mobbade. Tänk dig att med dessa erfarenheter i bagaget utsättas för ovanstående behandling. Ja, ni förstår hur hårt det kan ta och det är inte alls ovanligt att folk utvecklat PTSD av bältningar som varit till för att skydda en. Dessutom har bältningar i okänt (men säkerligen allt för många) antal fall kommit att användas som bestraffning, liksom bältningar i "förebyggande syfte".  

 

Trots detta är det en svår fråga eftersom prioritet ett är att personen i fråga inte skadar sig själv eller någon annan allvarligt fysiskt. I vissa fall kanske bältningar är nödvändiga, jag vet inte, men det som sker och har skett på BUP-kliniken under mina inläggningar har inte varit nödvändigt. 

 

Direktiv från socialstyrelsen förbjöd personal att hålla fast en i mer än tio minuter. Gick det mer än 10 minuter kom överläkaren och bältessängen drogs fram. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv men för mig blev det det ultimata beviset på att jag var värdelös. Jag hade inte ens ett så stort värde att jag förtjänade kroppslig kontakt med andra människor. För vissa är ihållandet värre än bältesläggningar och det respekterar jag men jag TROR att för många unga (barn) är den kroppsliga kontakten väldigt viktig. Du finns och du är värdefull. Vi sitter här bredvid dig tills ångesten går ned, det kommer att bli bra jag lovar, andas djupt. 

 

Sen förstår jag också att det kan vara väldigt påfrestande för personalen att hålla i patienter under lång tid. Men de flesta personal jag pratade med på BUP om det här var frustrerade över de nya direktiven och föredrog ihållandet alla gånger framför bältesläggning. Det är påfrestande även för personalen att se ett barn må så fruktansvärt dåligt och sedan spännas fast. Ett antal gånger har jag sett unga timvikarier gråta inne på expeditionen efter att de hjälpt till att bälta en ungdom. 

 

Går bältningar att undvika helt? Ja, på Island har de inte ens bältessängar på psyket utan löser krissituationer på andra sätt. I min utopi skulle personaltätheten öka och lönen hos dessa höjas så att de kunde byta av varandra i hållandet samt att de skulle få betalt för påfrestningen jobbet faktiskt innebär redan idag. 

 

 

Jag känner att jag skrivit för mycket och att jag ändå inte fått ur mig allt jag vill förmedla. Det finns så otroligt många perspektiv på den här frågan att jag omöjligt kan få med allt i ett inlägg så jag lär återkomma. Har ni några frågor eller funderingar är det bara att kommentera!

 

Tack för att ni läser

 

Hanna

Pizza!! samt lite annat babbel

I den villervalla mitt liv bestått av den senaste tiden har jag glömt att berätta detta. Jag åt nämligen min första pizza på fem(?) år för några veckor sedan!!!! Så sjuuuukt gott, alltså jag dog även om ångesten inte lät mig njuta fullt ut. Har inte blivit någon mer pizza sen dess eftersom allt varit kaos men blir igen nästa helg! Mina utmaningar är upplagda i fyraveckorsperioder där jag testar den förbjudna maten en gång varje helg i fyra veckor. Det är SCÄ som bestämmer mängd och sedan sitter personalen på behandlingshemmet matstöd som vanligt. 

Egentligen är det en så knäpp sak att inte äta vissa livsmedel? Speciellt som jag ätit allt en pizza innehåller, men inte när det är ihopsatt till det vi definierar med ordet pizza. Hursom, en sak mindre på den förbjudna listan! Börjar faktiskt ana ett slut på det här med att inte kunna äta all mat, så jävla fett ska det bli. 

En portion pizza var enligt min behandlare på SCÄ 3/4 köpepizza (av normal storlek) och sen vatten/lightläsk till. Men jag vill trycka på det hon sa till mig att det verkligen inte är så att man kommer gå upp i vikt av att äta en hel pizza. Det ska vara MINST 3/4 pizza och lightläsk, din kropp kommer inte att förändras för att du äter en hel pizza och dricker en halvliter vanlig Fanta till!



I övrigt så flyttades utskrivningssamtalet fram till torsdag eftersom min läkare ville att jag skulle testa en dag i skolan först för att se om det håller, vilket jag är 90% säker på att det kommer göra. Så imorgon blir det skola igen och jag är såå taggad på att träffa mina klasskompisar. Blir knäppare än jag redan är av att inte träffa mina vänner, både i och utanför skolan. Men mående och säkerhet först, så är det alltid. Dock är det lite kaos på behandlingshemmet just nu (av flera anledningar) så ska bli skönt att inte spendra så mycket tid här.

Var också på studiebesök hos ett stödboende (eller eg träningslägenheter) som jag kanske ska flytta till efter Magelungen. Var både ett bra och jobbigt möte. Det är tydligt att de inte är vana vid ungdomar med min problematik så det tog ett tag innan hon anpassade presentationen efter vad jag har för problem. Många andra som bor i sådana träningslägenheter har svårigheter med vardagen (typ skola, laga mat, tvätta, ha en ekonomi osv). Det är ju inte mina problem utan det handlar om ångesthantering. 

Ska hursom till ett annat stödboende på torsdag så får se hur de är. 

Nu ska jag sluta babbla haha. Vi höres, har ett par inlägg på g. 

Massa kramar

Hanna

(Och än en gång, tusen tack för alla kommentarer. De värmer verkligen.)

Ångest

Ångest är ett begrepp många slänger sig med dagligen utan att egentligen förstå innebörden av ordet. Jag har inte så stora problem med det eftersom jag vet att folk inte menar något illa utan bara är ovetandes. (Då tycker jag att det är värre när folk är direkt respektlösa och skämtar om att "cutta sig" eller "få anorexia för att bli smal"). 
 
Det jag däremot hatar är när folk säger att "ångest inte är farligt" för då blir det som att man förminskar den vidrigaste känslan på jorden till något som en inte ska bry sig så mycket om. Det är så otroligt lätt för någon på utsidan att säga att det bara är att stå ut när varje ögonblick fräter sönder ens organ inifrån och varenda kroppsdel känns förlamad.
 
Mitt mest grundläggande problem är att jag har ångest. Lite ångest har alla människor, det är en skyddsmekanism för att vi inte ska göra dumma saker som leder till att vi utesluts ur gruppen eller utsätter oss för farliga situationer. För mig har den här känslan spårat fullständigt och jag har haft den här problematiken så länge jag kan minnas, även om den ökade i och med tonåren. 
 
Ångest känns olika för alla personer. För mig är det en ständig tyngd över bröstet vilket vid minsta trigger ökas till ett tryck av x antal ton samt att det börjar värka så att det på riktigt känns som att jag har ett hjärtfel. Det här sprider sig upp längs med ryggraden, pressar samman strupen vilket gör det svårt att andas och rör sig sedan ut i armar och ibland även benen, gör de tunga. Det har nog inte gått en dag de senaste 6 åren utan att den här reaktionen utvecklats i min kropp, även om det är av olika styrka. 
 
Anledningen till att jag skriver det här är för att jag tyvärr inte är ensam med att ha den här problematiken. Ätstörningar innebär i princip alltid ångest (av olika anledningar), liksom depression och andra psykiatriska diagnoser. Men det handlar egentligen inte om vilken eller vilka diagnoser man har utan hur man fungerar. 
 
I långa perioder har min största rädsla varit ångesten. Jag har gjort precis vad som helst för att slippa känslan jag beskrev ovan - vilket är fullt föreståeligt för det känns som att jag ska gå sönder och det vill jag faktiskt inte. Problemet är bara att mitt sätt att hantera ångesten har varit att svälta, hetsträna och skada mig. Beteenden som enbart lett till mer ångest. Jag illustrerade det för ett tag sedan med den här bilden:
 
Så vad fan ska man göra då? Ja, det är precis som allt annat individuellt. Det finns massor av olika ångesthanteringsstrategier som fungerar olika bra för olika personer, jag tänkte sammanställa en sådan lista senare. För mig kan det hjälpa korta stunder med distraktion eller att ta väldigt starka mediciner men oavsett vad jag gör kommer ångesten tillbaka och tillslut återstår bara ett alternativ - att stå ut. Jag måste låta känslan finnas i min kropp och i mitt bröst. Alla genvägar via destruktiva beteenden blir i slutändan senvägar. Distraktion kan hjälpa i stunden men för att kunna leva ett funktionellt liv behöver jag klara av att leva med de här känslorna i kroppen. 
 
Och vet ni vad det bästa med det här är? När man tillåter ångesten att finnas, utan att försöka trycka undan eller bota på olika sätt, ebbar den ofta och helt plötsligt skrattar du sådär innerligt att det käns hela vägen ned i maggropen. 
 
 
När jag nästan matchade min sport-bh med väggdekalen
 
Fortsätt kämpa allra bästa ni. Jag måste också tacka för kommentarerna på mitt förra inlägg, ni anar inte hur mycket de betyder. Det är fantastiskt att det finns folk som bryr sig om mig och det jag skriver. Tusen, tusen tack.
 
Hanna
 
 

Leva, leva livet

Jag vet inte hur mycket ni märkt av det men jag har haft en riktigt dålig period. Nu är det under kontroll igen så ni behöver inte oroa er men jag tänkte dela något jag skrev imorse. TRIGGERVARNING på allt nedan även om det har ett positivt fokus. 

 


 

 

Någonstans handlar det om att bestämma mig för hur jag vill leva mitt liv. Jag kommer att ha mycket ångest, det är ett faktum jag måste förlika mig med. Frågan är bara om jag väljer att ständigt agera ut den ångesten, och därmed tvinga omgivningen att ta hand om mig, eller om jag väljer att värna om min egen kropp och mitt eget liv. Att jag tar hand om mig själv.

 

Båda vägarna ligger öppna för mig. Jag kan välja ett liv bakom låsta dörrar, ett liv där jag fråntagits mina rättigheter och utsätts för diverse tvångsåtgärder. Det är ett liv där jag förstör min kropp både på utsidan och insidan. Svälter sönder den och tvingas gå upp igen, skär och sys ihop. En kropp med ett hjärta som efter ett tag inte orkar mer, där jag åldras i förtid, får rynkor och krämpor. 

 

Jag kan välja detta och i perioder befrias från den värsta ångesten, byta ut den frätande känslan i bröstet mot handlingar av samma kraft. Men varje gång kommer ångesten att komma tillbaka. Dubbla låsta dörrar och extravak kommer inte kunna hindra smärtan från att tränga upp inom mig. Det kommer aldrig att kunna stänga av tankarna, monstren som ömsom viskar lent, ömsom skriker hysteriskt.

 

Och en dag kanske jag råkar gå för långt. Det jag håller på med är farligt och plötsligt kan jag av misstag avsluta mitt liv.

 

Jag har testat många, bokstavligt, sjuka saker och det har gett mig exakt ingenting. Visst har jag livserfarenheter som kan sätta perspektiv på tillvaron men egentligen - vad är en bild med kommentarer om hur smal man är värd jämfört med att få dansa sig utmattad på en klubb i Alperna? Sjukdomen kommer aldrig att nöja sig. Den kommer bara driva mig längre och längre ned tills jag glömmer att det finns något annat än destruktivitet.

 

Eller så har vi den andra vägen. En väg där jag har all den där ångesten i kroppen men bara låter den finnas. Ofta kommer allt att vara mörkt och göra ont och jag kommer ständigt behöva mota bort destruktiva tankar. Men där kommer också att finnas ljusa stunder, stunder jag aldrig kommer få uppleva om jag väljer det första alternativet. Jag har skolan, jag har min vänner och jag har min familj. Jag har människor jag älskar och som älskar mig. Jag har vänner som får mig att skratta, vänner som validerar mig och utmanar mig intellektuellt. Dessa personer kommer fortsätta finnas vid min sida ett bra tag framöver men de är vänner med Hanna och inte destruktiviteten. De kommer orka hälsa på mig på sjukhus ett tag men sakta kommer min verklighet att bli för annorlunda från deras. Jag har sett det hända hos andra, att man förlorar kontakten med allt det friska och bara har sjuka vänner, något som gör det ännu svårare att hitta tillbaka till livet. Det är aldrig för sent att bli frisk men gör man inget åt saken kommer man kunna vara sjuk hela livet och ju längre man föder det sjuka, desto svårare är det att ta sig tillbaka. 

 

Jag är 17 år. I augusti fyller jag 18 och någon månad efter det flyttar jag till ett eget boende, bort från behandlingshemmet jag vid det laget bott på i över 2,5 år. Det skrämmer skiten ur mig och den senaste tiden har allt succesivt fallit sönder inom mig. Det känns så oöverstiglit att jag ska bo ensam tillsammans med den person jag hatar mest på jorden, nämligen mig själv. 

 

Så jag har sökt mig tillbaka till mörkret i en ordlös önskan om att få slippa. Att förgöra mig själv medan det finns folk som fångar upp mig. 

 

Jag föll och hamnade där igen. På kliniken med vårdintyg. Jag valde alternativ ett för att få slippa mig själv, för att jag inte orkade med min egen ångest, ångest som egentligen fötts ur självhat.

 

Karin sa åt mig att jag står inför ett vägskäl, det vägskäl jag beskrivit ovan. Jag är 17 och har hela livet framför mig. Jag kan välja att förgöra mig själv eller att leva. Jag kan välja att åka in och ut på psyket tills jag plötsligt inte finns mer, eller att stå ut med mig själv och finnas till för att få uppleva de bra stunderna. 

 

Jag väljer det andra alternativet. Jag tänker fortsätta finnas till, tänker sluta förstöra min kropp, sluta behandla mig själv som den vidrigaste människan som någonsin gått på jordens yta. Jag tänker leva och jag tänker inte spendera mitt vuxna liv på olika slutenvårdsavdelningar. 

 

På något sätt ska det gå. Dag för dag, andetag för andetag. Det kommer göra ont men det kommer också att vara fantastiskt. Jag är bara 17 år och fastän det känns som att livet slutar när jag flytter från behandlingshemmet så är det kanske där det egentligen börjar. Jag vet inte men jag tänker finnas till så att jag får se hur det blir och jag tänker använda tiden fram tills dess till att förbereda mig så bra som det bara går. På något sätt ska det fungera, jag tänker inte vara sjuk mer.

 

 En bild på en liten Hanna.

 

Jag är sjukskriven till och med tisdag, sen hoppas jag kunna återgå till mitt liv. Tills dess ska jag försöka vila upp mig och hitta kraft. 

 

Ni är bäst, tusen kramar.

 

Hanna