-

Leva, leva livet

Jag vet inte hur mycket ni märkt av det men jag har haft en riktigt dålig period. Nu är det under kontroll igen så ni behöver inte oroa er men jag tänkte dela något jag skrev imorse. TRIGGERVARNING på allt nedan även om det har ett positivt fokus. 

 


 

 

Någonstans handlar det om att bestämma mig för hur jag vill leva mitt liv. Jag kommer att ha mycket ångest, det är ett faktum jag måste förlika mig med. Frågan är bara om jag väljer att ständigt agera ut den ångesten, och därmed tvinga omgivningen att ta hand om mig, eller om jag väljer att värna om min egen kropp och mitt eget liv. Att jag tar hand om mig själv.

 

Båda vägarna ligger öppna för mig. Jag kan välja ett liv bakom låsta dörrar, ett liv där jag fråntagits mina rättigheter och utsätts för diverse tvångsåtgärder. Det är ett liv där jag förstör min kropp både på utsidan och insidan. Svälter sönder den och tvingas gå upp igen, skär och sys ihop. En kropp med ett hjärta som efter ett tag inte orkar mer, där jag åldras i förtid, får rynkor och krämpor. 

 

Jag kan välja detta och i perioder befrias från den värsta ångesten, byta ut den frätande känslan i bröstet mot handlingar av samma kraft. Men varje gång kommer ångesten att komma tillbaka. Dubbla låsta dörrar och extravak kommer inte kunna hindra smärtan från att tränga upp inom mig. Det kommer aldrig att kunna stänga av tankarna, monstren som ömsom viskar lent, ömsom skriker hysteriskt.

 

Och en dag kanske jag råkar gå för långt. Det jag håller på med är farligt och plötsligt kan jag av misstag avsluta mitt liv.

 

Jag har testat många, bokstavligt, sjuka saker och det har gett mig exakt ingenting. Visst har jag livserfarenheter som kan sätta perspektiv på tillvaron men egentligen - vad är en bild med kommentarer om hur smal man är värd jämfört med att få dansa sig utmattad på en klubb i Alperna? Sjukdomen kommer aldrig att nöja sig. Den kommer bara driva mig längre och längre ned tills jag glömmer att det finns något annat än destruktivitet.

 

Eller så har vi den andra vägen. En väg där jag har all den där ångesten i kroppen men bara låter den finnas. Ofta kommer allt att vara mörkt och göra ont och jag kommer ständigt behöva mota bort destruktiva tankar. Men där kommer också att finnas ljusa stunder, stunder jag aldrig kommer få uppleva om jag väljer det första alternativet. Jag har skolan, jag har min vänner och jag har min familj. Jag har människor jag älskar och som älskar mig. Jag har vänner som får mig att skratta, vänner som validerar mig och utmanar mig intellektuellt. Dessa personer kommer fortsätta finnas vid min sida ett bra tag framöver men de är vänner med Hanna och inte destruktiviteten. De kommer orka hälsa på mig på sjukhus ett tag men sakta kommer min verklighet att bli för annorlunda från deras. Jag har sett det hända hos andra, att man förlorar kontakten med allt det friska och bara har sjuka vänner, något som gör det ännu svårare att hitta tillbaka till livet. Det är aldrig för sent att bli frisk men gör man inget åt saken kommer man kunna vara sjuk hela livet och ju längre man föder det sjuka, desto svårare är det att ta sig tillbaka. 

 

Jag är 17 år. I augusti fyller jag 18 och någon månad efter det flyttar jag till ett eget boende, bort från behandlingshemmet jag vid det laget bott på i över 2,5 år. Det skrämmer skiten ur mig och den senaste tiden har allt succesivt fallit sönder inom mig. Det känns så oöverstiglit att jag ska bo ensam tillsammans med den person jag hatar mest på jorden, nämligen mig själv. 

 

Så jag har sökt mig tillbaka till mörkret i en ordlös önskan om att få slippa. Att förgöra mig själv medan det finns folk som fångar upp mig. 

 

Jag föll och hamnade där igen. På kliniken med vårdintyg. Jag valde alternativ ett för att få slippa mig själv, för att jag inte orkade med min egen ångest, ångest som egentligen fötts ur självhat.

 

Karin sa åt mig att jag står inför ett vägskäl, det vägskäl jag beskrivit ovan. Jag är 17 och har hela livet framför mig. Jag kan välja att förgöra mig själv eller att leva. Jag kan välja att åka in och ut på psyket tills jag plötsligt inte finns mer, eller att stå ut med mig själv och finnas till för att få uppleva de bra stunderna. 

 

Jag väljer det andra alternativet. Jag tänker fortsätta finnas till, tänker sluta förstöra min kropp, sluta behandla mig själv som den vidrigaste människan som någonsin gått på jordens yta. Jag tänker leva och jag tänker inte spendera mitt vuxna liv på olika slutenvårdsavdelningar. 

 

På något sätt ska det gå. Dag för dag, andetag för andetag. Det kommer göra ont men det kommer också att vara fantastiskt. Jag är bara 17 år och fastän det känns som att livet slutar när jag flytter från behandlingshemmet så är det kanske där det egentligen börjar. Jag vet inte men jag tänker finnas till så att jag får se hur det blir och jag tänker använda tiden fram tills dess till att förbereda mig så bra som det bara går. På något sätt ska det fungera, jag tänker inte vara sjuk mer.

 

 En bild på en liten Hanna.

 

Jag är sjukskriven till och med tisdag, sen hoppas jag kunna återgå till mitt liv. Tills dess ska jag försöka vila upp mig och hitta kraft. 

 

Ni är bäst, tusen kramar.

 

Hanna

Postat av: Rebecca

Av allt jag läst på alla olika recoverybloggar de senaste 4 åren så har detta varit det absolut mest peppade och bästa jag läst. Handen på hjärtat en käftsmäll, man har (enligt min tro) bara ett liv och när man nu äntligen lyckats bygga upp allt man förstört igen så är det inte läge att fucka ur en gång till. Ju mer jag hatar mig själv desto mer fast med mig själv kommer jag att bli och dagen då jag sitter där och har förlorat mina vänner, min ungdom, min utbildning, min pojkvän, mina drömmar och min kropp - den dagen kommer jag bara att hata mig själv mer än någonsin. Jag kommer inte se tillbaka om några år och tänka "åh jag önskar att jag vägt 5 kg mindre då" men väljer jag destruktiviteten så kommer det finnas så oändligt mycket som man önskar att man gjort annorlunda.

Tack för din kloka, kloka ord Hanna. Ta hand om dig och fortsätt kämpa för alltid. Du är värd precis allt livet har att erbjuda, du fixar det här.

Svar: Alltså du anar inte hur glad jag blev av att läsa det här. Var exakt den kicken jag behövde för att orka fortsätta hålla i motivationen. Tack så jättemycket fina fina du.
Hanna Larsson

2016-04-08 @ 21:21:17
Postat av: clara

DU är bäst Hanna, och din blogg har hjälpt mig så mycket mer än vad du kanske vet om eller kan ana.

Har aldrig kommenterat här tidigare, varför vet jag inte riktigt, men tack. Tack för att du så ärligt och öppenhjärtigt delar med dig av din kamp. För det är en jävla kamp, men jag tror verkligen att du kan klara det. Jag hoppas att du vet om hur många vi är som tror på dig och vad du kan åstadkomma. Kram <3

Svar: Åh det här var precis vad jag behövde höra. Tack fina du, fortsätt kämpa<3<3
Hanna Larsson

2016-04-08 @ 22:49:22
URL: http://nouw.com/clarastjarnborg
Postat av: Anonym

Söt unge det där.
Och ang känslan att livet tar slut när du flyttar, en klasskompis för länge sedan sa, när hon skulle flytta, att "det är bara ett hus" som det självklaraste när alla frågade om det inte var sorgligt att lämna. Livet sitter inte i det, det sitter i en och i de relationer man har. Jag insåg med det att man kan välja om man vill fokusera på att man lämnar något eller på att man kommer till något, och jag vet att det ena ger mig sjuk ångest och det andra är helt ångestfritt. Jag förstår att det är väldigt mycket mer än så i din situation, men mig har det hjälpt ibland att tänka att relationerna är sanna och finns där även om de fysiska förhållandena ändras.
En annan sak har jag också lärt mig, och det är att när en dörr stängs öppnas en annan. Alltid. Och den andra dörren kommer inte öppnas så länge den första fortfarande är öppen, den måste stängas först.

Svar: Har verkligen tänkt över det här, speciellt det där sist med att om en dörr stängs så öppnas en annan. Har fan aldrig tänkt en så banal tanke förut haha men det är ju sjukt sant?? Tack så jättemycket.
Hanna Larsson

2016-04-09 @ 07:16:54
Postat av: Alex

Du är så jävla fantastisk, alltså verkligen, du inspirerar mig och utmanar mig, och så är du fruktansvärt rolig. <3

Jag hoppas att du kommer kunna ta den andra vägen, den mot friskheten och någon sorts normalitet. För alltså, vem vet, att flytta kanske blir världens bästa nystart, jag kan ge dig en massa sticklingar så kan du starta en egen trädgård inomhus! Och så kan du ha en örtlåda med en massa kul örter och kryddor som du kan laga vegetarisk mat med!
Om du vill skulle du kunna bjuda hem folk på fika hela tiden och öppna ett fönster och känna solen i ansiktet. Du kan köra ungdomslivet fullt ut och tvinga alla dina kompisar att hjälpa dig att städa och annat sånt tråkigt.

Du behöver bara stå ut en dag i taget. Snart får du ta ett viloår och ba mysa utan krav från någon annan än dig själv. Jag hejar på dig!

Svar: Börjar nästan gråta när jag läser det här. Det kommer att bli bra. Tack för att du är en så fantastisk vän.
Hanna Larsson

2016-04-10 @ 16:01:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: