-

Från en annan tid

Jag sitter och läser ströläser lite i gamla dagböcker och hittade det här inlägget från augusti 2014. Jag var på permission från BUP-kliniken där jag spenderat sommaren. Anledningen till att jag väljer att dela det här är delvis för att jag själv bli berörd av hur sextonåriga, hospitaliserade, Hanna är helt överväldigade bara över att få röra löven på ett träd. Delvis för att jag vill ge en insyn i hur mycket den här sjukdomen kan ta ifrån en. Saker som jag idag tar för givet var för bara två år sedan höjden av lyx. 

 

"12 augusti 2014. 

 
Som steg på månen
 
Vinden smeker mina kinder med varma fingrar och jag klivet leendes över gräsmattan med fötterna i mina rosa foppa-tofflor. Ut genom det hål i staketet där grinden skulle funnits och ned för den ogräsbevuxna trappan till vattnet. Trots att jag står i vattenbrynet med halva kroppen nere i vattnet och vinden friskar i så löper ingen gåshud längs mina armar. Jag fryser inte.
 
Att få bada i en sensommarvarm insjö och sedan få kliva upp och sola sig torr på en klippa tycker nog många om. Men jag tror inte att någon som inte varit instängd i två månader och sett sommaren passera utanför utan att ens kunna vidröra de gröna löven och låta solen gassa mot ryggen på riktigt förstår hur underbart det är. Och det faktum att inte ha badat utan att frysa på sju år och sen får göra det, ni kommer aldrig att förstå euforin i det. 
 
Det är så hemskt att vara instängd. Att inte vara en del av det folkliv som rör sig på gatorna, inte kunna stanna till på ett fik och ta en islatte för att svalka sig. Att gång på gång tacka nej när kompisarna ska grilla på stranden eller gå på bio på kvällen för att man inte får gå ut. Det är som att sitta i fängelse, bara det att man är fängslad tillsammans med sin värsta fiende. Det är inte världen som behöver skyddas från en själv utan det är en själv som behöver skyddas från sig själv av världen. "
 
(Oklart vilka jag säger "ni" till eftersom det är min dagbok haha)
 
Jag avslutade inlägget med följande:
 
"Jag har så många sår som behöver läka och det är så mycket kvar att jobba med, men just nu känner jag mest att det får vänta. Alla andra förutom jag får vänta för om en vecka börjar gymnasiet och även om min karriär där blir kort så ska den i alla fall bli av. Är så jäkla nervöspepporoliggladförväntansfulltrrädd. Hjälp säger jag bara, hur ska det här gå egentligen? Bra, hoppas jag. "
 
Tack Hanna för att du gav dig själv chansen att börja gymnasiet fastän du inte själv trodde att det skulle fungera. Tack för att du slutligen valde den svåra vägen. Tack för att du åt all den där maten, grät de där tårarna i frustration, drack dina näringsdrycker och framför allt tack för att du tog hjälp. 
 
För som jag skrev i mitt förra inlägg, plötsligt händer det. Plötsligt är förutsättningarna sådana att det bär och jag har nu genomfört 2/3 av gymnasiet. Det har inte varit lätt men det har varit så otroligt värt det. 
 
Ge inte upp mina kämpar. Skrik, svär och gråt över att det är så förbannat svårt men låt det inte gå ut över maten för då kommer du aldrig att må bättre. 
 
Massa kramar
 
Hanna
 
Gatukonst här i Berlin, min nya favoritstad i världen. 
 

Pepp och Berlin

Hej allra käraste bloggläsare. Det är otroligt mycket som pågår i mitt liv just nu, jag har så många idéer till blogginlägg jag tror kan bli riktigt bra men inte tiden att förverkliga dessa. Men eftersom ni trots min frånvaro är så pass många som tittar in varje dag tänkte jag att jag kanske kan bidra med lite pepp i alla fall.

Just nu är jag i Berlin tillsammans med två av mina närmaste vänner. Vi lever verkligen livet. Går på olika museum om dagarna, festar på nätterna, blandar resorb och kaffe för att få ekvationen att gå ihop och så äter vi massa god mat.

Det är trixit att vara på resa om en har problem med maten. Speciellt att resa med vänner tycker jag blir svårt eftersom de inte är det minsta inkörda på matschemats sex måltider/dag som hela min familj slaviskt följt nu i några år. Det är både på gott och ont. Det är så obeskrivligt härligt att kunna dricka den där drinken och äta pommes med mayo klockan 02.30, samtidigt som jag har otroligt svårt att släppa kontrollen och lita på min kropp. Det blir mycket mattankar, mycket räknande och överväganden. När jag är borta använder jag Scä's app Stegvis för att få mer struktur på hur mycket jag faktiskt ätit, det är så lätt att ätstörningen snurrar iväg fullständigt annars. Jag längtar tills jag bara kommer kunna äta utan att räkna och jag vet att den dagen kommer komma bara jag fortsätter kämpa.

Ibland känns det hopplöst. Som att jag aldrig kommer att bli riktigt fri, alltid vara styrd av den där elaka rösten som driver ångesten i bröstet. Men så tittar jag tillbaka och inser att om utvecklingen fortsätter i den här takten framåt så kommer jag att bli helt frisk en dag. För två år sedan var det den absurdaste tanken någonsin att jag skulle låta den minsta pizzatugga passera mina läppar och för tre år sedan var det inte jag som styrde över vad jag gjorde och sa utan det var anorexin.

Det går inte att förklara med ord hur vidrigt det är att ha en ätstörning och hur otroligt svårt det är att gå emot den. Det känns som om mörkret inte kommer ta slut och att allt kämpande är meningslöst för det blir bara bakslag ändå. Men så plötsligt händer det. Plötsligt vänder det och då kommer du vara väldigt väldigt glad för att du banat väg för den möjligheten. Att du åt varenda en av de där köttbullarna fast ångesten exploderar likt bomber i kroppen. Vartenda slag mot ätstörningen är så otroligt viktigt och det kommer att vara värt det. Livet är så fantastiskt egentligen, vad än det satans monstret försöker intala dig.

Jag fyllde 18 i veckan och massor av mina närmaste vänner var hemma hos mig för att fira. Mådde så himla bra och blev så peppad på allt.
Tuff brud i lyxförpackning på en toalett i Berlin
Drack färgglada drinkar på gatan där vi bor i Kreuzberg. Väldigt mysigt.