-

Från en annan tid

Jag sitter och läser ströläser lite i gamla dagböcker och hittade det här inlägget från augusti 2014. Jag var på permission från BUP-kliniken där jag spenderat sommaren. Anledningen till att jag väljer att dela det här är delvis för att jag själv bli berörd av hur sextonåriga, hospitaliserade, Hanna är helt överväldigade bara över att få röra löven på ett träd. Delvis för att jag vill ge en insyn i hur mycket den här sjukdomen kan ta ifrån en. Saker som jag idag tar för givet var för bara två år sedan höjden av lyx. 

 

"12 augusti 2014. 

 
Som steg på månen
 
Vinden smeker mina kinder med varma fingrar och jag klivet leendes över gräsmattan med fötterna i mina rosa foppa-tofflor. Ut genom det hål i staketet där grinden skulle funnits och ned för den ogräsbevuxna trappan till vattnet. Trots att jag står i vattenbrynet med halva kroppen nere i vattnet och vinden friskar i så löper ingen gåshud längs mina armar. Jag fryser inte.
 
Att få bada i en sensommarvarm insjö och sedan få kliva upp och sola sig torr på en klippa tycker nog många om. Men jag tror inte att någon som inte varit instängd i två månader och sett sommaren passera utanför utan att ens kunna vidröra de gröna löven och låta solen gassa mot ryggen på riktigt förstår hur underbart det är. Och det faktum att inte ha badat utan att frysa på sju år och sen får göra det, ni kommer aldrig att förstå euforin i det. 
 
Det är så hemskt att vara instängd. Att inte vara en del av det folkliv som rör sig på gatorna, inte kunna stanna till på ett fik och ta en islatte för att svalka sig. Att gång på gång tacka nej när kompisarna ska grilla på stranden eller gå på bio på kvällen för att man inte får gå ut. Det är som att sitta i fängelse, bara det att man är fängslad tillsammans med sin värsta fiende. Det är inte världen som behöver skyddas från en själv utan det är en själv som behöver skyddas från sig själv av världen. "
 
(Oklart vilka jag säger "ni" till eftersom det är min dagbok haha)
 
Jag avslutade inlägget med följande:
 
"Jag har så många sår som behöver läka och det är så mycket kvar att jobba med, men just nu känner jag mest att det får vänta. Alla andra förutom jag får vänta för om en vecka börjar gymnasiet och även om min karriär där blir kort så ska den i alla fall bli av. Är så jäkla nervöspepporoliggladförväntansfulltrrädd. Hjälp säger jag bara, hur ska det här gå egentligen? Bra, hoppas jag. "
 
Tack Hanna för att du gav dig själv chansen att börja gymnasiet fastän du inte själv trodde att det skulle fungera. Tack för att du slutligen valde den svåra vägen. Tack för att du åt all den där maten, grät de där tårarna i frustration, drack dina näringsdrycker och framför allt tack för att du tog hjälp. 
 
För som jag skrev i mitt förra inlägg, plötsligt händer det. Plötsligt är förutsättningarna sådana att det bär och jag har nu genomfört 2/3 av gymnasiet. Det har inte varit lätt men det har varit så otroligt värt det. 
 
Ge inte upp mina kämpar. Skrik, svär och gråt över att det är så förbannat svårt men låt det inte gå ut över maten för då kommer du aldrig att må bättre. 
 
Massa kramar
 
Hanna
 
Gatukonst här i Berlin, min nya favoritstad i världen. 
 
Postat av: Karin

Älskar dig ❤

2016-08-10 @ 22:11:42
URL: http://perspektiv.webblogg.se/
Postat av: Tove

Vill bara skriva att jag saknar dina uppdateringar, inte för att pressa dig, men vill bara att du ska veta att jag uppskattar det du skriver och det skulle vara kul att veta hur det är med dig

Svar: Jag uppskattar verkligen att du bryr dig<3
Hanna Larsson

2016-09-10 @ 20:07:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: