-

Kommentarer när man har en friskvikt men fortfarande är sjuk

Jag har fått flera förfrågningar att skriva om hur man hanterar att ha en friskvikt (använder inte ordet ”normalvikt”, läs mer om det här) men fortfarande är sjuk mentalt. Det är väldigt relevant eftersom större delen av ens tillfrisknadsprocess präglas av just det tillståndet och att klara av att få ”jobbiga men välmenande kommentarer” utan att få återfall är nödvändigt om man ska kunna bli helt frisk. 

Exempel på ”välmenande men jobbiga kommentarer” (som anonym uttryckte det så bra!) kan vara ”Du ser ut att må så mycket bättre!” eller ”Man kan verkligen inte tro att du har en ätstörning”. Kommentarer som ofta droppas av släkt men även vänner som själva inte har varit sjuka. 

Det första som behövs för att kunna hantera det här är att man själv är helt medveten om att sjukdomen aldrig, aldrig någonsin sitter i vikten. Ätstörningar är en psykisk sjukdom precis som vilka andra psykiska diagnoser och att man är underviktig är bara ett eventuellt symtom. Alla som vet något om ätstörningar vet det här (oavsett vad din egen ätstörning vill få dig att tro).  

Tänk dig att någon skulle komma fram till mig och säga att ”du ser inte ut att ha borderline”. Då skulle jag ju bara skratta inombords åt personen eftersom jag ju vet att borderline inte syns utanpå. Jag har inte mindre borderline bara för att den här random personen säger till mig att jag inte ser ut att ha det. Det handlar bara om att personen är outbildad. Sedan är det inget konstigt ifall jag bli ledsen eftersom det är väldigt invaliderande att höra att man inte har ett problem som man faktiskt har och som man kämpar dagligen med. Men det vore ju extremt kontraproduktivt och orimligt att jag då skulle börja agera på ett sätt så att den här personens fördomar om borderline ska passa in på mig. Den personen kommer ju inte att bry sig, det enda som kommer hända är att jag kommer att förstöra ännu fler år av mitt liv.  

Exakt samma princip gäller för liknande kommenterar vid ätstörningar. Det kommer alltid finnas outbildade personer som vill vara snälla och säga saker som de själva tänker att de skulle uppskattat i den situationen (vilket är ännu ett bevis på att de inte vet vad en ätstörning är) men det är helt orimligt att då agera för att motverka dessa kommentarer. Dels för att de alltid kommer att komma, oavsett hur lite du väger, men framför allt för att du bara förstör för dig själv. Och hur skulle världen se ut om man alltid agerade efter kommentarer från folk som pratar om saker de inte har en aning om? 

Personen i fråga menar förmodligen inget illa men ibland kan en taktik i sådana situationer ändå vara att ryta ifrån. Det hjälper mig ibland, jag tänker att jag pratar så som jag hade gjort ifall det handlat om någon annan än mig själv och uttrycker klart och tydligt typ det jag skrivit i det här inlägget. Att stå upp för sig själv och sina värderingar på det sättet ökar självrespekten, dvs. att man tar hänsyn till sig själv och sina egna behov. 

Sen vill jag också trycka på att det är okej att bli ledsen över sådana kommentarer. Alltså verkligen. Det allra bästa är att berätta för personen att du blev ledsen, det ger både upprättelse till dig själv och gör att personen i fråga förhoppningsvis lär sig något. Men låt inte några dumma, okunniga kommentarer förstöra för dig i ditt liv. Tiden går och det är så jävla mycket mer värt att leva ett friskt liv än ett sjukt. 

 Jag och två bästisar innan vi begav oss ut på äventyr i natten. Mycket ansvarsfullt av mig att ramla hem lååångt efter midnatt med terapi kl 9 nästa morgon. Men det är livet hörrni, det bra livet.

Hoppas det här inlägget kan underlätta litegrann. Jag kommer skriva ett till inlägg mer riktat till utomstående om hur mycket man ska pusha någon som är återställd fysiskt men inte psykiskt. 

Ta hand om er!

Hanna

 

Q/A - min problematik

Svar på resten av frågorna som handlade om mig personligen. Fler önskeinlägg är på väg. 
 
 
 
 
Jag lovar att berätta mer om det nya behandlingshemmet som jag nämner i videon så fort jag vet mer. De ska ringa mig någon gång i mitten av veckan så borde få besked snart. 
 
Sov gott!
 
Hanna

En julhälsning

Ville bara kika in här och önska er en god jul. Högtider som cirkulerar kring mat likt julen gör är ofta svåra för personer med ätstörningar men försök tänka att det bara är en dag och oavsett hur mycket eller lite du äter idag så kommer det inte påverka din vikt. 


Massor av kramar, finaste läsarna mina.


Q/A ärr

Triggervarning för självskadebeteende.

 

"Jag skulle vilja att du skriver om själskadebeteende i form utav att skära sig. Mer liksom, hur du har hanterar dina ärr, folks blickar/kommentarer. Har du ärr på stora delar av kroppen? Döljer du eller är du öppen med det?"

Jag tycker att det är svårare att prata om självskadebeteendet eftersom det är ännu mer stigmatiserat än att prata om ätstörningar (speciellt vad gäller anorexi, vilket är min diagnos). Något som bara gör det ännu mer angeläget att prata om. 

Lite nödvändig bakgrundsinformation är väl att jag började skära mig när jag var tretton då jag var deprimerad på grund av svält och ångesten blivit outhärdlig. Det är en av de dumma sakerna med internet, att jag så tidigt komma i kontakt med den sjuka kulturen där det var mer regel än undantag att skada sig. Det första två åren var ärr något jag eftertraktade, ju större och fler desto bättre. Samtidigt som jag såg till att noga dölja såren från min omgivning. Jag började skära mig så att ärren skulle täckas av trosorna men den huden räckte inte så länge. Nu består mina höfter och övre delen av låren till hundra procent av ärrvävnad. Har liksom ingen "vanlig" hud kvar. 

Att jag har majoriteten av mina ärr på höfterna innebär att så länge jag inte har badkläder så döljs de från omgivningen. Jag tror faktiskt att stora delar av min omgivning inte ens vet om att jag har ärr. Det har på ett sätt varit skönt eftersom jag sluppit förklara mig, samtidigt som det gjort skamkänslan ännu större. En sak jag skäms för än idag är att jag inte vågade berätta för mina bästa vänner om att jag hade ett självskadebeteende förrän typ förra året? Helt jävla sjukt, men jag skämdes så mycket och ju längre jag hade ljugit desto svårare blev det att berätta. Det begränsade mig väldigt mycket, till exempel var det här den första sommaren på fyra år som jag badat i bikini. 

När jag började gymnasiet gjorde jag ett aktivt val att inte dölja mina ärr i omklädningsrummet. Det var sjuuuukt jobbigt och läskigt de första gångerna men folk är så himla fina och förstående i min skola så jag har inte fått en endaste kommentar. Att de här helt okända människorna tog det så bra gjorde att jag så småningom vågade berätta för mina gamla vänner också (vilket om möjligt var ännu svårare).

Som svar på din fråga så har jag generellt fått lite kommentarer om mina ärr eftersom jag döljer dem 99% av tiden (av rimliga skäl haha, skulle bli himla kallt att gå omkring utan byxor) men jag har några spridda ärr på andra ställen av kroppen också som jag varit tvungen att svara på frågor om.  Frågor ställda i största välmening men det blir ändå alltid väldigt tyst när man säger att man "gjort det själv" när folk förväntar sig att man opererats eller så. Speciellt när det är väldigt stora ärr så tror jag att folk kan tycka att det är obehagligt, vilket jag verkligen kan förstå. Själv är man ju så otroligt avtrubbad efter dessa år (min smärttröskel är ungefär i höjd med taket, fråga vem som helst som känner mig) men man får inte glömma att det faktiskt inte är ett "normalt" eller "friskt" beteende att skära i sin egen hud.

 

Mitt generella tips är att vara så öppen som möjligt med närstående som själva inte har problem och då skulle bli triggade. Att minska skammen får i alla fall mig att må bättre och om jag vet att folk får reda på att jag skadat mig så finns det mer inre motstånd mot att göra det. 

 

Försökte förgäves hitta en bild från den här tiden (då jag var 13) där jag ler på riktigt. Det här var det närmaste jag kom haha. Ni får i alla fall en glimt av min naturliga hårfärg!
 
Har ni fler frågor om det här eller annat är det bara att kommentera så ska jag svara så gott jag kan. Övriga svar är också på väg! Superbra frågor, det gör det väldigt mycket lättare att blogga. 
 
Kram
 
Hanna
 

 

Videoblogg Q/A borderline

Hej! Förlåt att det dröjde lite. Har tältat under tele2 arena i en vecka så har inte haft möjlighet att spela in någon video. Men här kommer den i alla fall!
 
 
 
 
 
 
Puss o kram
 
Hanna

Angående videoblogg samt lite orelaterade bilder

Hej igen! Jag har (äntligen!!) fått lite bloggfeeling och är sugen på att göra en videoblogg. Har ni några särskilda frågor eller ämnen ni vill att jag pratar om så får ni jättegärna kommentera. Om inte så hittar jag på något mer eller mindre intressant haha. 
 
Tänkte också dela med mig av vad jag har gjort för fina saker den senaste tiden, trots att jag mått dåligt. Det är viktigt att komma ihåg att allt inte alltid är skit och att saker kan vara både bra och dåliga samtidigt. 
 
Klubbade med den här fina för någon helg sedan. Cirka enda helgen på hela hösten då jag inte varit iväg och sett kent i någon liten nordisk stad. 
 
Den enda delen av min kropp som är tacksam över att jag under hösten ersatt festande med tältande på parkeringsplatser i minusgrader är nog min lever. Men när jag köade till kent i Malmö var det såhär fint så då gick det ingen nöd på mig! Fick hänga med bästa Norea också, väldigt väldigt mysigt. 
 
 
I princip hela höstlovet spenderades tillsammans med den här favoriten. Förutom tre halloweenfester spenderade vi några timmar på Skogskyrkogården och tände ljus. Det är sorgligt men en väldigt fin tradition som jag uppskattar. 
 
Var på tjejmiddag med mina vänner från högstadiet. De är bäst så är otroligt glad att de fortfarande vill hänga med mig efter alla dessa år. Vi åt pasta, drack vin och avslutade middagen med svingod marängswiss med hemgjord kolasås (vsg för ökad salivutsöndring). 
 
 Jag skulle kunna posta en miljon bilder på kent men tänker att det är roligare att se mig i tre mössor, två sovsäckar och tre filtar. Utöver det otal antal byxor, tröjor och sockar jag hade på mig. För den som vill ta del av explicit material från händelsen finns det (tyvärr) att tillgå på P4 Värmlands hemsida. 
 
Som sagt, kommentera gärna vad ni vill att jag ska prata om i videoinlägget. 
 
Massa kramar
 
Hanna
 
 

Om att känslor inte är materia

 
Hej alla fina! Jag ser i statistiken att det har tittat in väldigt många nya personer här vilket verkligen är superkul trots att jag är ungefär sämst på att uppdatera. Jag briefade er ju lite kort om läget i förra inlägget. Som det ser ut nu så kommer jag att flytta till ett nytt boende med mer stöd eftersom där jag bott nu verkligen inte fungerat. Sen har jag blivit remitterad till dagvård på SCÄ också men det är osäkert om jag kommer att få börja där. Ska på "djupintervju" någon gång nu innan jul sen får vi se. Jag lovar att hålla er uppdaterade!
 
Trots att mycket går åt helvete atm så lär jag mig otroligt mycket grejer i DBT som jag tänkte att jag skulle dela med er här. 
 

 
Det jag tänkte prata om idag är något som säkert är helt självklart för de flesta välfungerande personerna men som för mig är en ny, revolutionerande upptäckt. Nämligen att känslor inte är materia. Det låter ju fett obvious, men låt mig förklara. 
 
Tidigare har jag alltid resonerat så att om jag inte "botar" en negativ känsla genom att vara destruktiv så kommer den känslan att finnas kvar. Jag 
 
kanske kan skjuta upp att må akut dåligt genom att trycka undan känslorna men de kommer ändå alltid att finnas kvar tills jag gör något destruktivt (i mitt fall har det främst handlat om svält och självskadande). När jag utövat mitt destruktiva beteende så går känslobehållaren ned på noll igen och jag kan börja om. 
 
Med det resonemanget har det tyckts meningslöst att inte vara destruktiv eftersom känslorna inte försvinner. "De kanske försvinner i stunden men de kommer alltid tillbaka".
 
Huvudet på spiken Hanna! "De kanske försvinner i stunden", svar ja. De kommer definitivt att försvinna tillslut även om jag inte är destruktiv. Har du någonsin varit med om en känsla som aldrig gått över? Nej, precis. Oavsett om det känns så och att känslan kan vara så oerhört stark att det känns som att man ska implodera så går den alltid över. Det gör känslor. 
 
"...men de kommer alltid tillbaka", ja, med största sannolikhet. MEN! Det kommer inte att vara samma känsla som jag hade tidigare. Det kommer kanske vara en känsla som känns likadant men det kommer inte vara samma känsla för känslor kan inte bestå. Det är nervimpulser och hormoner, det är inte saker som läggs på hög likt kläder du gömmer under sängen för att slippa städa.
 
Att inse det har gjort otroligt stor skillnad för mig. Plötsligt finns det nämligen en mening med att stå emot impulserna. För om jag står ut med den hemska känslan jag har just nu utan att göra något destruktivt så kommer den att gå över. Precis lika mycket som den kommer att gå över om jag skadar mig, om än inte lika omedelbart. Och skillnaden är att jag då har tagit ett steg mot att må bättre på sikt. 
 
Låter kanske jätteflummigt men ville i alla fall dela med mig för det är värt det om det finns en enda person där ute som blir lite hjälpt av det jag skriver. 
 
Här är en helt orelaterad vimmelbild på mig och en av de viktigaste personerna i mitt liv. Hon glider dock (tyvärr) inte omkring i Kill Bill-dräkt om vardagarna utan den är explicit för Halloween. 
 
Nu ska jag sluta babbla och ta mina sömnisar. Vi hörs!
 
Puss
 
Hanna