-

Kommentarer när man har en friskvikt men fortfarande är sjuk

Jag har fått flera förfrågningar att skriva om hur man hanterar att ha en friskvikt (använder inte ordet ”normalvikt”, läs mer om det här) men fortfarande är sjuk mentalt. Det är väldigt relevant eftersom större delen av ens tillfrisknadsprocess präglas av just det tillståndet och att klara av att få ”jobbiga men välmenande kommentarer” utan att få återfall är nödvändigt om man ska kunna bli helt frisk. 

Exempel på ”välmenande men jobbiga kommentarer” (som anonym uttryckte det så bra!) kan vara ”Du ser ut att må så mycket bättre!” eller ”Man kan verkligen inte tro att du har en ätstörning”. Kommentarer som ofta droppas av släkt men även vänner som själva inte har varit sjuka. 

Det första som behövs för att kunna hantera det här är att man själv är helt medveten om att sjukdomen aldrig, aldrig någonsin sitter i vikten. Ätstörningar är en psykisk sjukdom precis som vilka andra psykiska diagnoser och att man är underviktig är bara ett eventuellt symtom. Alla som vet något om ätstörningar vet det här (oavsett vad din egen ätstörning vill få dig att tro).  

Tänk dig att någon skulle komma fram till mig och säga att ”du ser inte ut att ha borderline”. Då skulle jag ju bara skratta inombords åt personen eftersom jag ju vet att borderline inte syns utanpå. Jag har inte mindre borderline bara för att den här random personen säger till mig att jag inte ser ut att ha det. Det handlar bara om att personen är outbildad. Sedan är det inget konstigt ifall jag bli ledsen eftersom det är väldigt invaliderande att höra att man inte har ett problem som man faktiskt har och som man kämpar dagligen med. Men det vore ju extremt kontraproduktivt och orimligt att jag då skulle börja agera på ett sätt så att den här personens fördomar om borderline ska passa in på mig. Den personen kommer ju inte att bry sig, det enda som kommer hända är att jag kommer att förstöra ännu fler år av mitt liv.  

Exakt samma princip gäller för liknande kommenterar vid ätstörningar. Det kommer alltid finnas outbildade personer som vill vara snälla och säga saker som de själva tänker att de skulle uppskattat i den situationen (vilket är ännu ett bevis på att de inte vet vad en ätstörning är) men det är helt orimligt att då agera för att motverka dessa kommentarer. Dels för att de alltid kommer att komma, oavsett hur lite du väger, men framför allt för att du bara förstör för dig själv. Och hur skulle världen se ut om man alltid agerade efter kommentarer från folk som pratar om saker de inte har en aning om? 

Personen i fråga menar förmodligen inget illa men ibland kan en taktik i sådana situationer ändå vara att ryta ifrån. Det hjälper mig ibland, jag tänker att jag pratar så som jag hade gjort ifall det handlat om någon annan än mig själv och uttrycker klart och tydligt typ det jag skrivit i det här inlägget. Att stå upp för sig själv och sina värderingar på det sättet ökar självrespekten, dvs. att man tar hänsyn till sig själv och sina egna behov. 

Sen vill jag också trycka på att det är okej att bli ledsen över sådana kommentarer. Alltså verkligen. Det allra bästa är att berätta för personen att du blev ledsen, det ger både upprättelse till dig själv och gör att personen i fråga förhoppningsvis lär sig något. Men låt inte några dumma, okunniga kommentarer förstöra för dig i ditt liv. Tiden går och det är så jävla mycket mer värt att leva ett friskt liv än ett sjukt. 

 Jag och två bästisar innan vi begav oss ut på äventyr i natten. Mycket ansvarsfullt av mig att ramla hem lååångt efter midnatt med terapi kl 9 nästa morgon. Men det är livet hörrni, det bra livet.

Hoppas det här inlägget kan underlätta litegrann. Jag kommer skriva ett till inlägg mer riktat till utomstående om hur mycket man ska pusha någon som är återställd fysiskt men inte psykiskt. 

Ta hand om er!

Hanna

 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: