-

Lite glädje


I lokalen är det dunkelt med inslag av strålkastarljus. Ur högtalarna dundrar livebandets hippa cover på någon välkänd poplåt. Jag rör mig över golvet på lätta fötter, väl medveten om Blickarna, låter de falla på min kropp och skäms inte. Nu är det jag och kroppen som samarbetar mot ett okänt mål, vi ligger inte i ett skyttegravskrig mot varandra där båda alltid kommer att gå som förlorare ur striden. Lutad mot bardisken känner jag en hand mot armen och bartendern förkunnar att vi är VIP och får följa med upp. 

Sedan förflyter kvällen i ett skimmer av dans och skratt, en känsla som bottnar hela vägen ned i magen att det här, det här är bra. Det är Hanna och hennes kompisar tillsammans med en drös intresserade killar, inte Hannas anorexi tillsammans med de andra. 

Idag kom bakslaget förstås men det var det ändå värt. Har mått så fruktansvärt dåligt fysiskt, hade hjärtklappning i en timme, mådde illa i 12 och kunde inte gå särskilt många meter utan blodtrycksfall. Så jävla knäppt och fruktansvärt obehagligt. Det är som att min kropp är så ovan att känna positiva känslor att den helt slår bakut. Knäppt som sagt.

Nu mår jag i alla fall mycket bättre så imorgon blir det skidåkning, afterski och sedan klubb. Livet är så mycket bättre när man inte styrs av en ätstörning, trots att hon finns med i bakhuvudet.



Reminder


Att gömma mat leder till att du mår sämre. Kanske får du en kick första gången men sedan blir det bara ett tvångsmässigt beteende där du aldrig gömmer tillräckligt. 

Att kräkas leder till att du mår sämre. Att göra våld på sin kropp på det sättet förstärker din känsla av misslyckande och värdelöshet, vilket är precis vad monstret vill.

Att smygträna leder till att du mår sämre. Den korta ångestbefrielse du känner kommer gå över och ersättas med ångest över att du inte tränade tillräckligt och planer på när du måste träna nästa gång.

Lyssna inte på monstret i ditt huvud, hon förstör ditt liv. Friskheten kan både vara långt bort och ganska nära men oavsett hur lång din resa blir så kommer du inte komma närmare målet om du fortsätter att föda ätstörningen med destruktiva beteenden som de ovan. Och även om det kommer ta ett tag för dig att bli helt frisk så kommer livet att bli värt att leva långt tidigare. 

När jag skriver det här sitter jag på en dubbeldäckad buss fullastad med ungdomar. Vi rullar genom ett vintergrått Tyskland på väg mot de franska alperna där vi ska Leva i 10 dagar. Jag kom att tänka på allt de ovan eftersom jag insåg hur jävla bra det här faktiskt är. Att jag fortfarande har en hel del destruktiva matbeteenden kvar men att de inte längre står i vägen för att jag ska kunna göra och njuta av sådana här saker. Ett av mina första möten hos Scä's mobila team för fyra år sedan (shit vad tiden går??) sa min läkare åt mig att ta semester från ätstörningen eftersom jag skulle till mormor och morfar med min familj i några dagar. Jag minns att jag verkligen försökte hitta ett sätt att ta ledigt från ätstörningen på men att det var helt omöjligt. Hon genomsyrade precis allt jag var och gjorde. 

Idag förstår jag vad min läkare A menade och fyra år senare tänker jag lyda hennes råd och ta ledigt från ätstörningen. 


(Skrev detta i går eller om det var förrgår. Nu är vi framme och har haft det väldigt bra)

Hanna

Frukost på bussen



Sitter på bussen tillsammans med världens finaste väbner och har precis ätit denna frukosten🖕🏻
Laddade upp inför resan med en veckas feber men blev magiskt frisk några timmar innan vi skulle åka haha. Tänker inte låta anorexin första de här 10 dagarna för mig. Det kommer bli en jävla utmaning och jag lär inte vinna alla fighter men mitt mål är att tänka så lite på mat som möjligt och bara L E V A.

Vi får se om vi hörs, puss❤️

Hanna

Några bars


Laddar bäst inför alperna i 10 dagar med mina fina vänner genom att bunkra bars. Bounce tillsammans med Cliffbar mina nya favoriter då jag är trött så jag kräks på Raw Bite (ej bokstavligt). 

Kan skriva en liten utvärdering om de olika barsen sen någon gång men för tillfället är mina smakfavoriter Bounce Coconut & Macadamia och Cliffbars Chocolate Brownie. Men typ alla jag smakat av de märkena har varit goda, med undantag för Bounce's Spirulina. Fy satan, som att tugga på gräs.

I övrigt har jag laddat upp med det här årets tredje omgång feber... Mår dock bättre idag. 

Har inget klokt att säga idag så skickar lite värmande cyberkramar istället.

Puss

Hanna


En liten present

Jag har pysslat lite med en spellista till er, som en sen alla hjärtans dag-present. Fylld med låtar åtminstone jag tycker är peppande. Klicka på hjärtat så tar ni er dit. Annars finns länken under också. 
 
 
 
HÄR
 
 
 
Fortsätt kämpa
 
Hanna

Update om min boendesitution

Hej på er! Jag har lite bloggtorka i hjärnan så ni får gärna önska inlägg. 
 
Jag har hursom haft en asfet helg. Var på min väns mammas bok-release i fredags och lekte DJ (trots instruktionsskylt på mixerbordet där det stod "LEK INTE DJ OM DU INTE KAN"). I lördags lunchade jag med Karin (<3) innan vi gick på stadsteatern, sedan mellanlandade jag på Magelungen innan det bar vidare till 18-årsfest, sova över hos bästa A och nästa dag klättring och middag. Bra uppladdning inför måndag som innebar uppföljningsmöte med SOC, Magelungen, BUP, mina föräldrar och vuxenpsykiatrin. Har varit lovligt orolig inför det mötet eftersom det gick så jäkla dåligt förra gången men både jag, mina föräldrar och mina samordnare på magleungen var bättre förberedda så det blev ganska bra den här gången.
 
Som vanligt kom man inte fram till några definitiva beslut. Mest häpnadsväckande var nog att socialtjänsten i Tyresö håller på att falla samman fullständigt och när min nuvarande soc-sekreterare slutar nästa vecka (det blir den 6:e på 2 år) finns ingen ersättare. Det kommer alltså ligga på mina föräldrar att leta efter ett boende. Det är ju både positivt och negativt. Positivt eftersom vi kommer kunna styra väldigt mycket, SOC kommer ju inte direkt ha så mycket att säga om vi lägger ett fungerande förslag i knät på dem. Negativt eftersom det inte är mina föräldrars jobb (och jag är så oerhört tacksam över att de pallar för annars hade detta gått åt helvete). 
 
Vidare diskuterades vad jag ska ha för fortsatt behandling för att det ska fungera. Just nu är vi inne på DBT vilket jag gick tills jag flyttade in på Magelungen för 2 år sedan. Trivdes väldigt bra där även om det inte räckte som insats vid den tidpunkten i mitt liv. Finns dock x antal problem. Dels behöver man egentligen diagnosen borderline för att få gå i den behandlingen, vilket jag inte har. Dock sa representanten för vuxenpsykiatrin att det gick att komma runt i fall som mitt så det behöver inte vara ett oöverstigligt hinder. Det andra är problemet med att man inte kan ansöka om att få börja där förrän man fyller 18 och sedan kan det ju vara flera månaders väntetid. I teorin skulle det då kunna innebära ett glapp mellan att jag flyttar till ett stödboende (egen lägenhet fast med personal i byggnaden) och att jag får börja i behandling. Dock är inget datum bestämt för min utflytt utan man pratar mer löst om "i höst" och definitivt inte "direkt efter att jag fyllt 18" (dvs. 3:e augusti). 
 
Känns i alla fall bättre nu än det gjorde för ett par veckor sedan. Känner lite mer att det får gå som det går och att jag ska försöka må så bra som möjligt tills dess. Har ni tips på stödboenden eller känner någon som bott på ett får ni gärna kommentera en mailadress!




 
Så, förlåt för ett alldeles för långt inlägg om mitt liv haha. Ni får ha en fin vecka så har jag förhoppningsvis fått inspiration till något kul inlägg.
 
Puss
 
Hanna


 
 

Att visa eller inte visa sina ärr

Liksom med många andra saker inom psykisk ohälsa är det här en svår fråga. Vad är att bryta ett tabu, att inte behöva skämmas för att man mått och mår dåligt, och när triggar man andra?
 
Att skada sig själv är ett tabu i samhället och på ett sätt är det så jävla sunt för det är inte normalt att skada sig. Samtidigt ska man inte behöva lida hela livet för att man mådde dåligt när man var yngre. Det räcker liksom med att man själv ständigt påminns om sin historia när man ser märkena på huden, man ska inte behöva höra elaka kommentarer från omgivningen. Framför allt ska man inte bli dömd för det på till exempel arbetsintervjuer. 
 
Det betyder inte att det inte är okej att fråga, för det är det. Jag förstår verkligen att man undrar när man ser någon med massa ärr och är det någon i ens närhet så skulle i alla fall jag tycka att det vore konstigt om man inte frågade. Jag tycker att det är skönare att man pratar om det en gång och sedan är det liksom gjort. Jag är ju fortfarande samma människa fast jag har onormala märken på min hud.
 
Generellt tycker jag alltså att man ska kunna visa sina ärr utan att skämmas. Tyvärr finns det en kultur kring att vara sjukast och på samma sätt som man kan tävla om att vara smalast så tävlar folk om att skada sig mest. Umgås man därför med andra personer med självskadebeteenden tycker jag verkligen att man ska tänka över huruvida man bör visa sina ärr i den situationen. Kanske gör det mer skada för den man umgås med än det är jobbigt att ha en långärmad tröja eller byxor på sig just då. 
 
Sedan är det också stor skillnad på hur gamla ärren är och att visa sår är självklart inte okej. Framför allt inte att lägga upp bilder på sånt på nätet där vem som helst kan se. Ofta är det ens sjuka vänner som blir mest triggade. 
 
Vill också påminna er om att det aldrig är ett hållbart att skada sig i längden och att det finns så mycket annat fint där ute. 
 
 
Bild från i somras, tagen av Jessica (ni kan hitta hennes blogg till höger)
 
 
Många kramar
 
Hanna
 
 
 
 

Tove svarar

Vad tänker du om Tove och att hon går upp kl 5 på morgonen för att träna? Känns lite tveksamt för någon som har en historik med ätstörningar... Tove själv kan ju självklart svara på detta om hon läser, men hon är sällan inne på den här bloggen och hon vill inte att såna här frågor ställs på den nya bloggen! Menar absolut inget illa är bara orolig... <3
 
Eftersom frågan indirekt var riktad till mig, tänkte jag att det kanske är bäst om jag svarar själv. Jag förstår hur du tänker och uppskattar verkligen att ni bryr er om mig fortfarande! 
 
I tillfrisknadsprocessen när jag först skulle få börja träna igen, fick jag givetvis inte träna så mycket som jag gör nu. Då var jag inte redo för att själv ansvara över min motion, eftersom det fortfarande var mina sjuka tankar som styrde mitt handlande. Idag ser jag mig själv som frisk och mitt träning är inte på något sätt kopplad till förbränning eller att gå ner i vikt. Jag tränar för att jag mår bra av det. Det är på gymmet jag mår som bäst, där jag får min motivation till skolan och det är också där jag byggt upp min självkänsla igen. Dessutom jobbar jag där och mina kollegor är mina bästa vänner, vilket automatiskt bidragit till att jag spenderat ytterligare tid där.
 
För att återkoppla till din oro, är det självklart extremt viktigt att man tänker på syftet med sin träning och inte låter bakomliggande tankar från ätstörningen styra det. Därför tycker jag också att det är till stor fördel att involvera sina föräldrar, eller annan person man litar på, vid tidpunkten då man ska börja träna igen. Man behöver stöd i början, men jag har kommit över det stadiet nu. Jag är frisk och jag mår väldigt bra i mig själv. Kombinationen av att äta mycket och träna mycket, är det bästa jag vet. 
 
Om ni har fler frågor om träning eller hur det går för mig i övrigt är det bara att fråga, jag svarar mer än gärna!! Ni får fråga saker på min andra blogg också. Jag skäms inte längre över att jag varit sjuk och kan därför vara väldigt öppen med allting, även där. 
 
Massor av kramar
Tove
 
 
 
 
 
 

Q/A

"Hej, för jättelänge sen så skrev du att du hade gjort någon utredning för särbegåvning via BUP. Hur gick det med det? Står diagnosen kvar? 
Jag har läst lite om hur hypersensitivitet kan länkas samman med särbegåvning, har du några tankar om det? Känner du igen dig? 
Och sist men inte minst, hur fungerar det i skolan med särbegåvning?"
 
Alltså särbegåvning är ingen "diagnos" utan en benämning för personer som har väldigt lätt för att lära sig de saker man ofta förknippar med intelligens (jag är inte helt överrens med det begreppet). Men som svar på din fråga så är det en förmåga som ligger kvar hela livet. Jag känner dock inte igen mig i HSP men jag kan mycket väl tänka mig att det är så för andra personer. När jag gjorde intelligenstestet som 14-åring gjorde jag det i samband med en autismspektrumutredning och deras slutsats var att jag var överbegåvad med en autismproblematik, något som inte är ovanligt för personer med hög begåvning. 
 
För mig var det tydligast på dagis och grundskolan. Det låter så jävla drygt att säga att man fattade saker tusen gånger snabbare och tidigare än andra barn men så var det verkligen. Intelligensmässigt låg jag flera år framför de andra men känslomässigt var jag mycket yngre och det är förmodligen grunden till mina problem idag. Jag tog in så mycket information som jag inte kunde hantera eftersom jag bara gick på lågstadiet. 
 
Vad gäller själva skolgången så hade jag i lågstadiet en annan kille i klassen som med 90% sannolikhet också var överbegåvad. Jag minns att jag hade så kul med honom på lektionerna haha och vår lärare var superbra och gav massa utmanande uppgifter när vi var klara med de andra. 
Mellanstadiet sög, har aldrig varit så understimulerad i hela mitt liv och det var ju också här ätstörningen började. 
 
När jag började kunskapsskolan kunde jag plötsligt plugga hur mycket som helst och även om uppgifterna var lätta så hade jag en mattelärare som gav nians matte i sexan. Det var otroligt roligt. 
 
Nu i Gymnasiet är jag aldrig understimulerad och även om jag är en av de i klassen som presterar högst så finns det otroligt många som jag kan få utbyte med vilket är sjukt kul! Behöver aldrig låtsas att jag inte vet saker för att passa in. 
 
 
Hej! Jag har också en fråga. Jag har ett sådant stort problem med träning. Jag smygtränar hela tiden. Varje gång jag har ätit måste jag träna för att bilda muskler av energin. Jag har gjort det varje dag, i ett par månader. Jag vill sluta men jag kan inte. Jag har vilodagar ibland men inte så ofta. 
Hur påverkar träningen en? Om jag slutar kommer min muskelmassa att minska då? Jag vill verkligen sluta men jag är rädd för att jag ska gå ner i vikt då eller att allt sätter sig som fett eller liknande
 
Alltså jag är verkligen ingen läkare och jag tycker att du ska prata med någon om det här för att du ska få mer klara besked om det rent fysiska. Det jag kan säga med säkerhet är att mat inte går raka vägen ut i kroppen och sätter sig som antingen fett eller muskler. Det är en mycket längre process och vill du verkligen bygga muskler måste du äta mycket, vila mycket och sen ha träningspass några gånger i veckan. Detta är dock inget jag rekommenderar med tanke på att du verkar ha väldigt mycket ätstörningstankar och det är lätt att ett sådant sätt att träna på också blir tvångsmässigt. 
 
Kroppen går inte alls att styra på det sätt som man som ätstörd försöker göra. Smygträning är väldigt ineffektivt utan agerar bara som en tillfällig ångestlindrare. Dock blir det ju ofta så att tränar man en gång måste man träna nästa gång också osv. Att inte låta kroppen vila ordentligt är det sämsta man kan göra om man vill ha möjlighet att må bra. 
 
Har du en vårdkontakt så prata med den personen. Om inte så sök hjälp!
Kram.
 
 
Hej, jag har en ganska konstig fråga. Jag gör en ganska jobbig grej, och det är att om jag inte lyckas spy, kan sällan det, så sväljer jag antingen tvål eller en munfull med tandkräm. Vet inte riktigt varför, om det är för att straffa mig själv eller liknande. Har du gjort något liknande/vet du vad jag kan göra?
 
Jag har aldrig svalt saker på det sättet men jag har ofta utfört destruktiva beteenden för att jag "misslyckats" med ett annat destruktivt beteende. Typ att jag skadat mig ifall jag inte lyckats spy. 
 
Det är helt fel sätt att agera på om man i längden vill bli av med den ångest som gör att man överhuvudtaget känner att man måste spy från början. Det är sjukt att överhuvudtaget försöka tvinga sig själv att kräkas, det måste man ibland påminna sig själv om, och varje gång du utför ett destruktivt beteende så blir det lite lättare nästa gång. Ångesten kommer att minska kortsiktigt men den kommer alltid tillbaka. 
 
Att straffa sig själv för att man misslyckats med något sjukt är skevt på ytterligare en nivå. Det enda sättet du kommer att slippa känslan av att du måste svälja tvål är att gå emot den känslan. Att vägra göra det, precis på samma sätt som du måste vägra att spy. Du är värd så mycket mer, låt inte sjukdomen få styra ditt liv på det här sättet. 
 
Dessutom är det väldigt ohälsosamt att svälja tvål eller stora mängder tandkräm så du borde verkligen försöka sluta<3
 
Om du har en vårdkontakt så ta upp detta med denna, om inte så sök hjälp!<3