-

Lite mat och lite framtid


Bild 1 är ett uppiffat mellanmålsförslag. Kesomellanmål (papaya och ananas) med skivad banan.
2: Middag. Skivad, ugnsstekt potatis, lax och coleslaw.
3: Tacopaj gjord på qournfärs.
4: Pluggmellis med bar från USA! Tänkte posta ett inlägg om dessa senare pga ni är de enda som bryr er om goda bars haha.

Jag har mått så himla dåligt den här veckan och inte gått särskilt mycket i skolan. Det finns väl flera anledningar men framför allt så är jag orolig för hur det blir sen när jag flyttar från Magelungen. Jag oroar mig för att jag inte ska klara av att bo själv och att jag går ned mig i ätstörningen igen. Det är frustrerande att ha kämpat så otroligt hårt så länge och ändå inte ha kommit hela vägen fram.
Sen är det också så osäkert med vad jag kommer att bo på för boende och när exakt flytten ska ske. Under tiden som jag bott på Magelungen (2 år) har jag bytt soc 6 gånger så ingen har koll på någonting. Just nu är det dessutom bup som betalar halva min placering och när jag fyller 18 flyttas mitt ärende till vuxenpsykiatrin och de har helt andra regler.

I slutändan kommer det ju att lösa sig för det gör det alltid men det är jobbigt att inte veta. Det är ju liksom mitt liv det handlar om. 

Annars har jag försökt att ta det lugnt den här helgen. Träffade Alva igår och vi bokade flygbiljetter till och från Kroatien i sommar! Eller snarare - flygbiljetter från Berlin till Kroatien haha. Kommer bli så jävla fett. Peppar inför alperna med några andra kompisar nu på sportlovet också.

Hoppas ni får en bra vecka! 

Kram

Hanna

Har jag varit tillräckligt sjuk för att bli frisk?

Jag har nyligen fått två frågor där ni uttryckt att ni visst vill kämpa mot friskheten och har kommit en bit men att det inte känns som att ni varit tillräckligt sjuka för att få bli friska. Det här är en ångest utomstående nog aldrig kommer att förstå men jag vet precis hur det är. Att skämmas för att man inte suttit i rullstol, inte varit inlagd, inte blivit sondad osv. Det känns som att man aldrig blev tillräckligt sjuk så man kan inte bli frisk än. Man ser upp till de flickor som bloggar bilder från intensiven med dropp i armen. Den klassiska bilden i rullstolen, med sonden i näsan - ni anar inte hur länge jag har stirrat mig blind på sådana bilder med en exploderande ångest i bröstet!
 
 
Det är sjukt att man vill dit. Det är inget man pratar högt om eftersom omgivningen, av relevanta skäl, blir otroligt upprörda. Det är sjukt att man vill bli sjukare, precis så. Det är sjukdomen som vill att man ska bli sjukare. Den sjukdom som redan förstört ditt liv. Sjukdomen som håller dig vaken om nätterna i ångest, tvingar dig att träna fast du är trött, sjukdomen som aldrig riktigt vill släppa taget och låta dig ha kul utan konsekvenser. Det är otroligt svårt att inte lyssna när du ständigt har en röst som skriker i ditt huvud om hur värdelös du är och att om du bara kunde bli riktigt smal så kan du bli frisk sen. 
 
Men sjukdomen kommer aldrig att nöja sig. Sjukdomen kommer aldrig att vila, inte ens när du sitter i den där förbannade rullstolen. Du kommer inte ha mindre ångest, det kommer aldrig att vara tillräckligt. Så fort du uppnått ett mål så hittar sjukdomen på ett nytt. Det vet ni ju hur det är med målvikter, det är ju aldrig så att man känner sig tillräckligt smal när man hamnat på xx kilo utan man måste ständigt fortsätta.  
 
Det finns dock en lösning. Det tog mig flera år att inse att det faktiskt fungerade och på de år jag vägrade testa vann jag ingenting mer än oändliga timmar ångest. Den lösningen är att gå emot sjukdomen, att skapa sig en identitet som är något annat än att vara sjuk. 
 
Du är inte din ätstörning, vad rösten i huvudet än vill få dig att tro. Det kommer att vara supersvårt i början, kanske ganska länge, men när du väl börjat släppa in andra saker i ditt liv kommer det att lätta. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna se en mager person utan att bli triggad men om jag går förbi någon på stan idag så blir jag bara ledsen för hennes skull, inte fylld av ångest för att jag inte är eller har varit lika smal. 
 
Det kommer inte att fungera att lyssna på ätstörningen, du kommer aldrig att känna dig tillräckligt smal. Men om du istället börjar bygga ett liv där du ignorerar sjukdomens ord och värderingar, börjar ta hand om dig själv, så kommer ångesten över det här att försvinna. 
 
Det här är också anledningen till varför många "recovery"-bloggar egentligen är så destruktiva. Där postas ständigt bilder på någons lägsta vikt och då spelar det liksom ingen roll om personer säger att hen aldrig vill tillbaka dit. 
 
Vi får stå upp i kampen tillsammans. Kram bästa ni. 
 
Hanna
 
 
 

Alkohol och ätstörningar

Alltså rent ideologiskt är jag emot alkohol på samma sätt som jag är emot andra droger. Samtidigt ser inte samhället, i något avseende, ut som min utopi. Vi är bara människor och vi kan inte göra allt idealistiskt hela tiden. Jag vet inte vad ni tycker är meningen med livet men jag anser att det är att försöka vara så lycklig som möjligt utan att vara det på andras bekostnad. 
 
Med detta vill jag säga att nej, det är väl inte särskilt bra att dricka överhuvudtaget, samtidigt så har det blivit en så social grej och det är i dessa sociala sammanhang många människor mår som bäst. 
 
Som ätstörd innebär dock drickandet ett flertal dilemman. Därför vill jag punkta upp några saker man aldrig, aldrig får glömma!
 
  • Drick inte för att du mår dåligt och vill dämpa ångesten. Dels kan det bli en vana och du kan bli med ett beroende du sedan måste kämpa dig bort ifrån. Dels brukar det inte funka särskilt bra. Jag har nog aldrig träffat en person som i längden mått bra av att dämpa sina känslor med alkohol, om inte annat kommer baksmällan ikapp dig. Dessutom kan det gå riktigt åt helvete. Det går att snea på alkohol också, speciellt om man redan mår dåligt, och då kan du göra saker du aldrig kan få ogjorda. 
  • Drick inte om du tar mediciner. Jag har träffat människor som inte reagerat alls på att kombinera medicin med alkohol men jag har också träffat personer som flippat totalt efter en öl på antidepp. Det går inte att veta i förväg och bara för att det går bra en gång så betyder inte det att det alltid kommer att bli likadan. Generellt är man mer känslig för alkohol om man tar mediciner. Ska du dricka med mediciner så ta det otroligt försiktigt. Var i en trygg miljö med människor som vet om vad som händer och börja inte med att svepa en vodka. 
  • Drick alltid alkohol utöver ditt vanliga matintag. Det här är skitsvårt om man är en trogen kaloriräknare men om du jämför en vanlig kväll hemma i soffan med att dansa på klubb så gör du av med en hel del mer. Jag skulle säga att i 9 fall av 10 behöver du äta extra mat också, förutom alkoholen. Hursom spelar detta ingen roll, det är ju bara en eller två kvällar i veckan! Det kommer inte göra någon skillnad alls. Ha kul för fan. Följ med dina vänner till McDonald's när klockan börjar närma sig 06.00 och ät precis det du är sugen på, det kommer inte att spela någon roll på din vikt överhuvudtaget. 
  • Drick inte om du är väldigt underviktig, har hjärtproblem eller liknande. Det är rent livsfarligt.
  • Det går att ha väldigt roligt utan alkohol. Trust me, det är inte det minsta tråkigt att gå på fester utan att själv dricka. Om inte annat kan man ha väldigt kul åt alla korkade grejer påverkade människor gör...
Och slutligen - ha kul! Lev livet, det är det värt. 
 
Drack läsk ur vinglas innan vi åkte vidare någonstans. Lyx. 


Puss
 
Hanna

Från dagarna då det vände

Jag rotade i en låda under min säng och stötte ihop med ett gammalt block jag inte rört sedan jag skrevs ut från BUP-kliniken sommaren 2014. Ni som läst bloggen sedan dess minns kanske att jag var tvångsvårdad och hela blocket är fyllt med hemska anteckningar. Det jag vill dela med er är det allra sista jag skrivit, efter det här inlägget är alla sidor tomma. Jag blev väldigt berörd eftersom det blev så tydligt, svart på vitt, att de här dagarna, i slutet av min sista inläggning, precis innan gymnasiet, var min vändpunkt. Vill dock triggervarna innan ni börjar läsa. 
 
"3/8-14
 
Om 17 dagar börjar jag gymnasiet. Om 17 dagar kommer jag kliva på tunnelbanan med en hel hord av fjärilar som försöker ta sig ut ur min mage. Om 17 dagar kommer jag närma mig den stora byggnaden som kommer spela en viktig roll för mig de närmaste åren och panikslaget undra vad fan jag håller på med egentligen. Om 17 dagr kommer jag sitta i klassrummet och nyfiket kolla in mina nya klasskamrater och potentiella framtida vänner, väl medveten om att alla andra i rummet gör samma sak. Om 17 dagar kommer jag att vara Hanna Larsson 16 år, bor i Farsta, har två småsystrar, en katt och en hund, gillar matte och att läsa fantasy. Jag kommer inte att vara Hanna-den-där-som-säger-att-hon-har-anorexi-fast-hon-inte-är-särskilt-smal-längre. Den där Hanna som försvinner spårlöst i långa perioder men ler glatt när hon plötsligt dyker upp i skolkorridoren. 
 
Förut hyste jag en skräck för att vara normal. Jag ville vara min diagnos, anorexia nervosa. jag ville ha synliga ärr så att folk skulle förstå att den här tjejen har det minsann inte så bra. Jag har varit livrädd att släppa min identitet i sjukdomen - vem är jag om jag äter som jag ska utan hjälp? Jag har ju inte gjort det de senaste sju åren så varför skulle jag börja nu? Det är ju det här jag kan. 
 
Men det är också det jag mår så jävla dåligt av. Det som får mig att vilja dö. Det som får mig att skära mig, slå mig, svälta mig och kränka mig själv på alla möjliga vis. SCÄ är en öm punkt och ångesten stiger i mig varje gång jag tänker på dem, vilket är ett jävligt tydligt tecken på att det inte är bra för mig längre. Jag är trött på att ta yttersvängen i trappan hela vägen upp till plan 3. Trött på att möta spindelbenstunna flickor i korridoren vars blick alltid vänds mot mina lår. Trött på att jag själv återgäldar blickarna. Och jag är trött på de mellan en halv- och heltimmeslånga samtalen där det enda som sker är en kamp mellan viljor, en kamp om huruvida jag är tjock nog att ta bort mat från matschemat eller inte. Om allt går som det ska på gymnasiet (vilket det nog inte kommer att göra från början) så ska jag försöka avsluta min kontakt med SCÄ så snart som möjligt. Men det lär ta ett tag.
 
Och så fyller jag ju 16 idag. Dagen kunde ju ha firats på ett trevligare ställe än BUP men jag har ändå haft det tusen gånger bättre än förra året, min femtonårsdag. Då hade jag bestämt att det skulle bli min sista (eftersom datumet för min död var satt knappt en månad senare). Men jag känner på mig att 16 kommer bli ett bättre år, det är ett jämnt tal och jämnt delbart med 2, 4 och 8. Det passar mig och alla mina olika delar. Förmodligen kommer större delen av året att vara ett helvete och jag kommer säkert må skit, men något annat är inte att förvänta sig. Jag är ju faktiskt Hanna Larsson, deprimerad anorektiker och jävligt less på allt. Men det är där jag finner min styrka." 
 
Det finns så mycket att analysera kring det här inlägget men det jag egentligen vill säga är nog bara att välj bort sjukdomen. Din sjukdomsidentitet kommer aldrig att ge dig något mer än smärta, till skillnad från ett liv där varje rörelse inte styrs av en elak röst i huvudet. 16-åriga Hanna hade visserligen kommit till många viktiga insikter men hon hade också fel i många saker, bland annat i det att det skulle bli ett helvetesår. Livet är inget helvete längre. Mitt liv är inte längre anorexi och depression. Mitt liv är skola, vänner, klättring och böcker. Mitt liv är mitt liv och inte tvångens. 

Det blir bättre. Varje val bort från sjukdomen lönar sig i längden.
 
Ta hand om er ni är bäst
 
Hanna
 
Skolavslutning. Inte så vitklädda men väldigt glada ändå. 
 
 

Q/A

Har din sjukdom gjort så att du har förlorat nära vänner eller familj? Hur påverkas/påverkades dina relationer?
 
På något magiskt sätt har jag inte förlorat några nära vänner på grund av sjukdomen. Det är väl till viss del min förtjänst eftersom jag sett till att upprätthålla kontakten så gott jag kunnat men mest är det mina fantastiska vänner som ska ha äran. Jag förstår inte hur de har orkat komma och hälsa på mig månad efter månad på sjukhus. Hur de blivit insläppta genom dubbelt låsta dörrar och bara glatt hälsat på sjukvårdspersonalen. Hur de fortsatt att inkludera mig fast jag varit borta så länge och tackat nej så ofta. 
 
Sedan har det förstås varit gånger då jag varit ledsen för att jag inte blivit tillfrågad om jag velat följa med på något, även fast jag visste att jag hade sagt nej. Det är ju dock inget jag lidit av särskilt ofta. 
 
Mina familjerelationer har påverkats mycket mer. Jag vill inte hänga ut min familj eftersom ni ändå är några stycken som läser den här bloggen men det har varit väldigt trassligt hemma och en stor del av det har varit sjukdomen. Det slutade med att jag inte klarade av att bo kvar hemma och har inte gjort det sen jag precis fyllt femton. 
 
 
är du fortfarande inlagd på behandlingshemmet?
Yes det är jag. Det är så roligt för hösten 2013 när jag skulle flyttas från BUP hit till Magelungen efter 4 månaders inläggning så skrev jag i min dagbok att jag max tänkte ge behandlingshemmet 4 månader, sen skulle jag vara frisk. Här står jag drygt 2 år senare men äntligen så har vi i alla fall börjat prata om var jag ska bo sen och sådär. Som planen ser ut nu flyttar jag någon gång strax efter sommaren och då förmodligen till en egen lägenhet. Exakt hur det kommer att se ut vet jag inte men troligtvis blir det något form av stödboende. Jag råkar ju fylla 18 just i den svängen så allt är helt kaotiskt vilket är skitjobbigt och senaste utvärderingsmötet tillsammans med soc och bup blev jättekonstigt. Men det löser sig. 
 
 
Tack för svaret!!!!! Jag vet inte heller vad som igentligen är "nyttigt" men ska försöka sluta med räknadet. Jag har tänkt lite på det där du skrev om att kompromissa. Vad menar du? Jag förstår inte riktigt 🙈 betyder det typ. Som att jag älskar och har alltid älskat godis. Och om jag ska få äta det tex en lördag så måste jag antingen träna eller fuska eller hoppa över massa måltider. Det känns typ bra för då får jag typ som jag vill. Är det bara ätstörningen som håller på och styr då? ))': hoppas att du har det bra. En sån förebild!!! <3
 
Det är definitivt bara ätstörningen som styr då. Du är värd att äta godis utan att kompensera. Du kommer inte att gå upp i vikt av att du äter godis en kväll i veckan. Du kommer inte att gå upp i vikt av att du äter godis varje dag heller så länge du inte äter en halvliter utöver ett vanligt matschema. 
Jag är ledsen att säga det men ditt kompensationstränande och fuskande med mat kommer inte att leda till att du går ner i vikt. Det spelar precis lika liten roll som det gör att du äter en stor skål godis en lördag. Det är bara ätstörningen som försöker hålla kvar dig med alla medel den kan. Varjen gång du fuskar med den där maten bekräftar du ätstörningen vilket gör den starkare. Du är värd allt godis i världen, skit i den förbannade ätsörningen och lev livet!<3
 
 
De här två tjejerna känner ni kanske igen? Vi hade åt asiatisk tapas på Waipo. Väldigt mysigt som vanligt, älskar att se och känna hur långt vi har kommit. Lite ledsamt bara för Sandra sticker ut i världen i 3 månader, men tiden går väldigt snabbt nuförtiden när allt inte cirkulerar kring dagens sex måltider. 
 
Ha en fin vecka, nu ska jag laga mat och sen blir det klättring.

Puss!
 
H
 
 

Godis!!!



Jag gjorde det!!! Första gången jag åt godis på 4 år. När jag hade påsen i handen såg det på riktigt ut som en halvliter, det är knäppt vad ögonen kan lura en. Mådde svinilla från första biten så kunde inte riktigt njuta av smaken men det kommer.

Minimum för ett mellanmål är en "pappanäve" godis. Det innebär inte att du kommer att gå upp i vikt om du äter mer någon gång i veckan. Det enda som kommer hända är att du får en fin stund framför en film eller i soffan vid ett sällskapsspel. Kick Anas ass.

/Hanna

Vad är ett självskadebeteende och vad gör jag?

Vad räknas som ett självskadebeteende?
Liksom det mesta som har med psykisk ohälsa att göra finns det ingen hundraprocent bestämd definition. Jag skulle säga att ett självskadebeteende är ett beteende där du på något vis medvetet utsätter dig själv, oftast din kropp men inte alltid, för lidande. Det som man pratar mest om i medierna är ungdomar som skär sig och det är väl ett av de självskadesätt som är lättast att sätta fingret på. Antingen skär du dig eller så skär du dig inte (och då räknas även rispningar, nålstick osv). 
 
För vissa är självsvält ett självskadebeteende. Man har ångest över sin kropp och hoppar över ett extra mål för att straffa sig själv, för att få känna något annat än ångest (obs obs obs det fungerar inte). Men för vissa är självsvält inte alls ett självskadebeteende utan sker av en annan anledning. Det är egentligen inte så jätteviktigt mer än att det kan bli lättare att prata om i terapi ifall jag förstår varför just jag har mina problem. 
 
Exakt samma sak gäller med kräkningar och tvångsmässig träning, men självskadebeteenden finns i ännu fler former som sexmissbruk, överdoser, etcetra, etcetra. 
 
Om du undrar ifall du har ett självskadebeteende kan du ställa dig följande frågor:
  • Utför jag det här beteendet för att slippa ifrån obehagskänslor eller straffa mig själv?
  • Skadar det här beteendet min kropp eller mitt psyke?
 
Vad gör jag om jag har ett självskadebeteende?
Tyvärr måste du göra det som du minst av allt vill göra i den situationen och det är att berätta för någon. Det finns säkert personer som skadat sig litegrann och sen lyckats sluta på egen hand men om detta har blivit ett stort problem i ditt liv är det väldigt svårt att klara av det själv. Ibland räcker det att prata med en förälder/annan vuxen eller, om man själv är vuxen, med en vän/annan vuxen person. Ibland känns det som det lättaste och ibland känns det helt omöjligt att prata med någon man känner om problemen. 
 
Vill du inte prata med någon i din närhet eller har testat det men det inte hjälper så sök hjälp! Som Tilia skanderar, ensam är inte starkast. Jag sökte hjälp hos ungdomsmottagningen när jag var 13. Fick snabbt tid hos en kurator som var utbildad, hade många tidigare erfarenheter av självskadande tjejer och var en god lyssnare. 
Vill man inte till Ungdomsmottagningen eller skolkuratorn finns SHEDO och Tilia, två organisation med olika stödfunktioner (bla.a jourmail och stödchatt) för folk med ätstörningar, självskadebeteenden men även andra sorters psykisk ohälsa. Titta gärna in där, det kan vara ett bra första steg och de finns alltid oavsett om man är i behandling redan eller aldrig har träffat en psykolog. 
 
Går det för långt så tveka inte att söka hjälp inom psykiatrin. BUP för barn under 18 och vuxenpsykiatrin för de över 18. Jag kan verkligen rekommendera DBT vilket är en behandlingsform jag kan skriva mer om ifall intresse finns. Har även hört en del bra grejer om MBT. 
 
 
Vad gör jag om jag misstänker eller vet att en anhörig har ett självskadebeteende?
Du måste säga ifrån! Om du är vän eller annan anhörig så prata först med personen men om det inte hjälper så informera vårdnadshavare. Det är aldrig ditt ansvar som vän att se till att din kompis inte skär sig eller tvångstränar. Det är fantastiskt att ha en stöttande vän vid sin sida men det sista man vill som sjuk är att vännen ska må dåligt för att man själv mår dåligt. Jag tycker den där syrgasmasken på flygplanen är så bra, sätt alltid på dig din egen innan du sätter på ditt barns. Ta alltid hand om dig själv först. 
 
Om du inte är vårdnadshavare för då måste du agera. Ditt barn kommer med stor sannolikhet att bli argt på dig men ta samtalet (eller snarare samtalen) ändå. Tveka inte att söka utomståendes hjälp, för mig var det helt omöjligt att ta hjälp av mina föräldrar fast de fanns där med allt tänkbart stöd. 
 
Viktigast för mig har alltid varit att omgivningen inte accepterat mitt självskadebeteende. De mest triggande kommentarerna i världen är att det är bra att jag inte skar mig lika djupt den här gången (fälld av personal på BUP-akuten, säger ju en del tyvärr). Mängden självskadande är egentligen oväsentlig. Det är själva handlingen som är grejen. Att gå emot alla kroppens instinkter för att man inte står ut med sina känslor och hatar sig själv så mycket. Sedan betyder inte det att man inte ska reagera ytterligare ifall någons självskadebeteende blir direkt hotande för hälsan. Det är farliga grejer. Det finns många exempel på personer som skurit av nerver och tappat känseln eller till och med blivit förlamade. Människor som skadat sig så illa att man dör fast det inte varit meningen. 
 
Det är alltså inga smågrejer det här och stegen vidare från den där första rispan, första skippade måltiden, första situpsen, är alldeles för lätta. Det är bättre att agera för tidigt än försent, samtidigt som man får försöka att inte trigga igång något hos personen.
 

Ursäktar för babbel och eventuell förvirring, hoppas ni förstått vad jag menat i alla fall. Fler inlägg om detta kommer. Undrar ni något så är det bara att kommentera. 
 
Kram 
 
Hanna
 

Mitt 2015

 
 
Jag har suttit här nu ett tag och försökt sammanfatta 2015 men misslyckats. Men eftersom jag brukar tycka att det är intressant att läsa om på andras bloggar kommer här en av de klassiska listorna som ska spegla det gångna året. 
 
 
Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
Jag tältade på festival, jag såg massa artister jag inte sett förut och jag åkte till USA med min familj. 
 
 
Genomdrev du någon stor förändring?
Oja! Jag började beta av saker på min förbjuden-mat-lista så till skillnad från förra nyår äter jag både kakor, glass,  vitt bröd, dricker oboy och festis. En stor förändring är också att jag inte har varit inlagd på psykiatrin en endaste gång!! Jag var en hel del på BUP-akuten i våras och sov en natt på intensiven på SÖS så det finns fortfarande en del att jobba på, ändå är det så stor skillnad. 
 
 
70% choklad var en av mina allra första utmaningar. I vår tänker jag prova på vanlig mjölkchoklad och godis!
 
Vilket datum från år 2015 kommer du att minnas bäst?
 Det enda datumet jag kan komma på är 20:e december då min familj och jag satte oss på planet till USA. 
 
 
Vilka länder besökte du?
Spanien (Alicante) och USA (Miami, Orlando och New York). 
 
 Bild från Alicante dit vi åkte över kristi himmelsfärd
 
Bästa köpet?
Alla festivalbiljetter och pengar som investerats i kaffe tillsammans med vänner. 
 
 
Vad gjorde dig riktigt glad?
Alla fina stunder med mina vänner. Alla fester, att åka ut till kompis sommarstuga i skärgården, tälta och grilla, rasterna i skolan osv osv. 
 
       
Bilder från två tema-fester. Den första anordnade jag och två av mina kompisar från skolan i maj med temat Blümchen (tysk 90-tals-pop-sångerska) och den andra var insparken med tema G. 
 
 
Vad önskar du dig av 2016? 
Mindre ångest vore angenämt och så hoppas jag att jag kommer göra ännu fler nice saker med mina kompisar än jag gjorde 2015!
 
 
Bästa boken du läst i år?
Jag har börjat lyssna otroligt mycket på ljudböcker utöver det att jag läser på kvällarna så har konsumerat sjukt mycket litteratur under det här året, därmed är det svårt att välja bara en bok. Den boken som berörde mig mest var nog faktiskt Anne Franks dagbok, det var oväntat eftersom jag hört så mycket om den och därför var väldigt förbered på vad den skulle handla om. En annan bok som väckte känslor var "Mannen som slutade ljuga".
 
 
Var du gladare eller ledsnare i år? 
Jag var lätt gladare, vilket på en normal skala kanske inte säger särskilt mycket men jag kan ju bara utgå ifrån mig själv och hur mitt mående varit de senaste åren.
 
 
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag tänker börja försöka ta hand om min kropp och mitt psyke på alla sätt. Jag tänker försöka slopa straffsystemet och ta många fler steg ifrån anorexin. Jag kommer också förmodligen att flytta till en egen lägenhet någon gång under året så bara det i sig är ju en jätteutmaning.
 
 
Länka gärna era bloggar ifall ni gjort liknande listor så får jag läsa, eller kommentera vad ni har haft för er under året. Kram!
 
Hanna
 

Q/A

"Hur lång tid tog det innan du fick äta lunch själv i skolan? Lägger någon lärare upp dina portioner? Klarar du av att äta en normalportion i skolan?"

 
Jag har ju gått i behandling hos SCÄ sen våren 2012, då jag gick i sjuan. Hela mitt högstadium bestod av att vara inlagd, sjukskriven eller i korta perioder äta lunch i skolan men då fuska extremt mycket. När jag skulle börja gymnasiet hade jag alltså inte lagt upp mina egna måltider på drygt 2 år och precis varit inlagd en hel sommar. Med andra ord blev SCÄ väldigt förskräckta när jag tillsammans med Magelungen bestämde att jag skulle börja en normal skolgång och äta tre måltider själv i skolan.
 

Det har inte varit lätt att få till en normalportion när jag lägger upp själv. Jag har extremt mycket tvångstankar och en av dessa har varit att jag själv aldrig får lägga upp en normalportion.

Det tog runt ett år att komma bort från den tvångstanken men nu klarar jag av det 3 gånger av 4!

 

Min rädsla har varit att folk ska kommentera vad och hur mycket jag äter. Det har dock inte skett en enda gång på 1,5 år. Det enda är att mina kompisar tycker att det är kul att jag älskar keso haha...

 

I högstadiet testade vi några gånger med att mattanterna la upp mina portioner men det funkade otroligt dåligt. Det är ju värt att testa om någon av er är i den situationen men det allra, allra bästa är att klara av att lägga upp själv. Det är en sådan fantastisk känsla att vara precis som alla andra i matsalen.

 
 

"Jag har haft en ätstörning. Nu har jag varit normalviktig ett bra tag. Gått tillbaka till mitt matschema för några veckor sen med tallriksmodellen plus två mellanmål. Jag är fortfarande rädd för mellanmålen, att äta yoghurt och müsli på kvällen trots att jag är mätt. Vad är meningen med det egentligen? När du kommer känna din mättnad bättre och i framtiden. Tror du att du kommer fortsätta äta i likhet med ditt matschema och rikta dig mot det även då?"

 

Kvällsmålet är faktiskt det allra viktigaste mellanmålet och det måste man alltid äta även fast man känner sig mätt! Det beror på att kroppen behöver den energin under natten för att klara av att sova. Om den har för lite energi kommer du att drivas till att vakna för att kroppens instinkt är att du ska få i dig mer mat. Jag är sällan hungrig på kvällarna men märker direkt att det blir svårare att sova om jag inte äter som jag ska. Så länge du inte klarar av att äta tillräckligt mycket mer när du är hungrig så kan du heller inte hoppa över saker då du inte känner dig hungrig.

 

Jag tror att jag kommer att fortsätta äta i likhet med mitt matschema stora delar av mitt liv, men på ett mycket friare sätt eftersom jag då kan lyssna på kroppens signaler och inte bli lurad av tankarna. Jag tror att min kropp vid det laget är så van att äta på regelbundna tider att jag skulle må skitdåligt om jag började hoppa över frukost eller skippa lunchen för att äta två paket kakor sen på eftermiddagen.

 
 

"Jag är sjuk i anorexi och har räknat kalorier så jävla länge. Men för ett tag sen så gjorde jag ett "löfte" att jag får sluta räkna kalorier om jag bara äter "nyttigt". )): och då undrar jag. Vilket är bäst? ):"

 

Jag tror att du vet vad jag kommer att svara men kanske blir min röst lite högre än anorexins om jag ändå skriver det här svaret. Det är ett helt värdelöst löfte att sluta räkna kalorier för att bara äta nyttigt. Det är bara den satans sjukdomen som hittar nya grepp om dig när du försöker få en lite mer uthärdlig vardag. Livet är sååååååå mycket mer än kaloriräknande och "nyttig" mat. (Jag tror inte på nyttigt på det sätt som samhället bestämt begreppet). Livet är såååååå mycket mer än att varje steg ska styras av sjukdomen och allt som är ekvivalent med att leva måste kompromissas fram. Du är en helt fantastisk människa med en helt fantastisk kropp och ni kommer kunna ha så kul tillsammans om du vågar sparka ut det där hjärnspöket. Du ska varken behöva räkna kalorier eller äta nyttigt. Det enda du ska är att må så bra det bara går och det går inte ihop med ätstörda beteenden.


 


Ursäktar för långsamma svar. Ni är ena riktiga kämpar allihopa. Take care ♥


/H

Går det att bli helt frisk?

"Har dock en fundering som du tog upp här. Det är så att jag redan fyllt 18 men fortfarande inte är så frisk som jag skulle vilja bli, men det känns liksom dåligt och som att jag borde bli frisk automatiskt eftersom att jag är vuxen? Typ som att det är ett barnsligt beteende som jag verkligen vill lägga bakom mig, det har blivit något jag skäms för att jag är kvar i liksom. Har inte alls skämts på samma sätt tidigare. Har du någon tanke kring det? 

En annan tanke är att en vän till mig menar att det inte går att bli helt frisk från en ätstörning. Jag vill verkligen tro att det visst går, men börjar bli tveksam. Hur tänker du? 
Kramar "
 
 
Det här är en fråga jag själv ställt mig många gånger och jag kan ju själv inte intyga att så är fallet eftersom jag själv inte är helt frisk än. Men, och det är ett stort men, jag tror verkligen att det går. 
 
Jag vet inte hur det är för någon annan än för mig själv men när det gäller mig tror jag att det handlar om att våga släppa taget. Att aktivit välja att skita i tvången, att våga lita på att jag kan äta "normalt" och att jag inte kommer att rusa upp i vikt. Vara beredd att acceptera att jag kanske går upp några kilon eftersom det är på det sätter min personliga kvinnokropp egentligen mår bäst. För mig handlar det om att ändra inställning till mig själv. Att se mitt eget värde som människa och inte som en produkt av mina handlingar. Sluta beräkna varenda kalori, sluta straffa mig själv om jag gör något fel, sluta vara så jävla elak mot mig själv och låta ätstörningens röst styra mig.
 
Men om jag idag hade kunnat trycka på en knapp som fått mig att göra allt det ovanstående hade jag tryckt på knappen utan att tveka en sekund. Problemet är bara att jag inte är redo. Det var ätstörningen som fick mig att överleva. Den enda som kunde lindra tolvåriga Hannas ångest, om så ändå bara för en stund. För många personer handlar det "bara" om att bestämma sig. Jag bestämmer mig nästan varje dag men är än så länge inte tillräckligt trygg i mig själv för att våga putta ut anorexin. För mig är det en lång process, kommer att vara en lång process, men det innebär inte att den inte har ett slut.
 
Jag är fullständigt övertygad om att alla människor kan bli helt friska, så även jag. Dock är det inte säkert att alla människor kan bli det lika snabbt och inte heller att en tillfrisknadsprocess kan avslutas utan att man tagit tag i andra med grundläggande problem. 
 
Du ska inte skämmas för att du inte är frisk bara för att du fyllt arton. Däremot tycker jag att du ska använda kraften som finns bakom den skammen till att våga ta fler steg. Att våga börja ta hand om dig själv. Jag känner verkligen igen mig i den där skammen, jag känner den direkt de fåtal gånger jag gömmer mat eller smygtränar. Det är som att bli fjorton igen och jag avskyr det för det är inte jag. Det är inte den Hanna jag är idag. Det betyder inte att jag ska känna mig dålig för att jag "misslyckats" men jag användes känslan som drivmedel att inte göra det igen. 
 
Förlåt för ett väldigt långt inlägg. Hoppas du fick svar på din fråga. 
 
Kram Hanna