-

Till dig som är närstående till någon med en ätstörning

Ev. triggervarning. 

 

"You're not in control and you won't be told

All I can do to keep you safe is hold you close

Hold you close til you can breathe on your own

Til you can breathe on your own


Hold tight; you're slowly coming back to life

I'll be keeping your head up

I'll be keeping your head up, darling

Let go of all your haunted dreams tonight"



Jag lyssnade på den här låten av Birdy och blev berörd på ett sätt jag sällan blir.  Jag fylls av sådan tacksamhet och beundran över närstående som håller en vid liv även när man gör allt för att förgöra sig själv. Släktingar, nära vänner, syskon och föräldrar. Ordet superhjältar räcker liksom inte till för att beskriva er för det ni gör är obeskrivligt.


Mamma och pappa, tack för att ni aldrig vek av från min sida även när jag gjorde allt för att trycka bort er. Tack för att ni sjukskrev er för att kunna hjälpa mig i min kamp, tack för att ni fanns kvar där även fast jag skrek att jag hatar er och att ni förstör mitt liv. Tack för att ni spenderade månader på låsta avdelningar med mig, för att ni åt alla de där mellanmålen fastän ni inte var hungriga bara för att stötta mig. Tack för att ni alltid krigat för att jag ska få den vård som är bäst för mig.


Men framför allt, tack för att inte gav upp. Tack för att ni fortsatte fastän jag blev sjukare och sjukare. Tack för att ni förändrat ert sätt att möta mig för att det skulle passa mig bättre.


Jag är så ledsen för all smärta jag åsamkat min omgivning och då framförallt min familj. Jag är så otroligt tacksam över att ni alltid förstått att det är sjukdomen och inte Hanna som sagt och gjort alla de där hemska sakerna. Jag har alltid gjort allt i min makt för att inte skada er men när man styrs av en demon tappar man greppet om verkligheten.


Jag tänker tillbaka på den tid jag mådde som sämst och var som mest fast i sjukdomen. Jag minns nästan varenda delvikt, alla justeringar av mitt matschema och olika destruktiva saker jag gjort. Under den här 10 månader långa perioden har jag inte ett enda minne av mina systrar. Det är så fruktansvärt skrämmande men visar på hur extremt starka ätstörningar kan vara. Man är inte sig själv. Det här skrev jag ungefär i mitten av den här värsta perioden.

 

 


Om du är en förälder eller annan närstående som sitter och läser det här nu, som gått in under kategorin "För utomstående" för att förtvivlat försöka förstå vad det är ditt barn går igenom och hur du bäst kan finnas där för att hjälpa. Du är fantastisk, ditt barn kanske ber dig att dra åt helvete men hen kommer tacka dig när sjukdomen släppt det värsta greppet om kroppen och hjärnan.




Kom ihåg att inte glömma bort dig själv. Jag vet att du alltid vill finnas där för personen, "I'll be keeping your head up. And I won't let you down" men det är inte mänskligt och blir inte bra för den sjuka om du går sönder på vägen. Se till att ha någon att prata med, att inte alltid vara stark är det som gör dig starkast i längden.

 

Hanna

 

Fika!

s/o till den här tjejen som utöver att hon alltid får en att må bra även tar studenten på fredag!!! Det är verkligen sjukt vad snabbt tiden går, känns inte alls som att det var drygt 5 år sedan vi pratade första gången och definitivt inte att det har gått 3 år sedan hon (och 2 år för mig?!) började gymnasiet. Time flies när man fyller livet med annat än mat och vikt.

Bästa känslan att det inte är en stor grej att ta en (riktig) fika längre.

Tove låtsades att hon fotade Birka Cruises på skämt men det är bara en fasad.

Jag har apropå bra saker i livet blivit kallad till ett första möte hos vuxen-DBT! Det är väl bara intro till att börja bedömningen men ändå, det har tagit emot min remiss?!? Tänk om saker bara faller på plats och jag faktiskt kan flytta i september som den ursprungliga planen är. Jag vågar inte hoppas så Karin lovade att hon skulle hoppas åt mig.

Ni som går i skolan, håll ut! Det är snart snart sommarlov. Förhoppningsvis har ni inte som jag 5 prov kvar innan ni slutar (bra planering👌🏼👌🏼) men i vilket fall är det bara att kämpa på sista och njuta av att vädret i Stockholm ser ut att bli fint åtminstone de närmaste dagarna.

Ta hand om er.

Hanna





Chips!!!!

Jag mår lite bättre igen men här ekar det tomt. Finns kanske kausalitet i det sambandet, vad vet jag.

Hursom. Den här helgen har ägnats åt vila och reperation av psyke och själ och allt annat pretto. Eller åtminstone till att plugga, spendera en halvdag på IKEA och framför allt hänga med tre grymma kompisar. Bakat en misslyckad cheesecake, pratat om massa viktiga och oviktiga saker och druckit te i molnblandat solsken på en brygga. 

Meeen här kommer den viktigaste punkten: JAG HAR ÄTIT CHIPS!!!!! 
3xlök och lättsaltade. 3xlök var väldigt goda (och lökiga med dess andra betydelse, något jag och Johanna konstaterade inte gjorde något eftersom vi bara skulle ha hemmakväll😎). Lättsaltade var ganska menlösa men smakade gott de också. Kan konstatera att jag gillar godis mer än chips och kakor mer än godis. Så himla häftigt att återupptäcka allt det här igen! 10/10 recommend.

Ett mellanmål är en sån där liten chipspåse ni vet + en burk läsk. Jag drack juice istället för att det blev för svårt annars. Läsken tar vi en annan gång.

Nu äre måndag om jag lyckas publicera det här inlägget rätt dag. Ny vecka, nya tag. Jag har skjutit på matte 3c till sommaren så jag har inte ens nationella. Får väl spendera den tiden på att skruva bokhyllor (har ca en miljon i lådor på mitt rum efter vår IKEA-tur). Tillbaka till ämnet så ville jag skicka massa pepp och kramar, du är tusen miljoner gånger bättre än en ful ätstörning.

Kram

Hanna

Om att ha energi

Bland det allra bästa med att äta är enligt mig att man har energi. Inte den energi man får efter att ha svept en celcius och en kopp svart kaffe, utan den där genomgående orken. Jag märkte det så tydligt idag när jag var på IKEA. Jag kan gå i flera timmar, bära tunga saker och vara social utan att jag dränerar min kropp på varje uns ork jag möjligtvis har. Jag behöver inte tvinga mina ben att röra sig framåt trots att hela kroppen skriker efter att få ligga ned. Jag behöver inte tvinga fram skratt ur min mun vid rätt tillfällen, behöver inte tvinga mig själv att erbjuda mig att bära ned varenda kartong från hyllorna i lagret samtidigt som huvudet är dimmigt av näringsbrist och allt jag kan tänka på är kalorier. 

Det är inte vackert att vara i svält. Inte ens vackert på ett sorgligt sätt, det är bara bara bara sorgligt. Det finns bara förlorare på att du tar de där förbannade trapporna istället för att åka hiss när din kropp inte ens har tillräckligt med näring för att kunna tänka ordentligt. Du själv är den största förloraren, det är ditt liv som förstörs, men även alla du älskar kommer oundvikligen påverkas.

Sjukdomen är så satans lömsk. Hon får dig att glömma hur det faktiskt kan vara att vara och leva. Du behöver inte vara orkeslös 95% av din vakna tid. Du behöver ha tvångstankar som gör att du trots detta inte får tillåta dig att vila. Du kommer inte behöva låtsas vara glad för du kommer att vara glad, inte alltid, men tusen gånger oftare än om du inte äter.

Med den reflektionen önskar jag er en fortsatt trevlig helg❤️

Fick gosa lite med den här vovven hemma hos Johanna i fredags. 



Massa kramar

Hanna

Q/A medicin

Får man fråga i vilket syfte du skulle byta medicinering samt vilka mediciner du tar nu, vilka du har tagit och vad du själv tycker att de hjälpt/inte hjälpt med? 
 
Syftet är att hitta något som får ned min ångestnivå. Simple as that men har visat sig varit otroligt svårt ): Jag har väldigt hög basnivå av ångest och sedan toppar på det. Vore så fantastiskt om man bara kunde kapa bort lite av det där så att jag fick lite andrum. 
 
Just nu tar jag Flouxetin, Voxra, Lyrica, Theralentabletter och Mirtazapin varje dag. Behovsmedicin är Zyprexa (2,5-10mg), Lergigan och flytande Theralen. 
 
Flouxetinet har hjälpt mig otroligt mycket mot tvången. När jag kom upp i maxdos var det som att någon hade tryckt på en knapp i mitt huvud och allt det som tidigare varit orubbligt blev lite löst i kanterna något som gjort det möjligt för mig att bli bättre. 
 
Voxran är det allra senaste tillskottet i min dosett haha. Den ska ju verka på andra system än SSRI och mirtazapin. Dock har den biverkningen aptitlöshet vilket gav mig ett litet bakslag i ätstörningen. Nu har jag inte biverkningar men mår inte heller bättre. Läkaren på kliniken senast jag var inne tyckte dock att jag borde testa att höja dosen eftersom det är en medicin som har hjälpt många andra. 
 
Lyrican började jag med i höstas någon gång. Folk trippar ju på det, en effekt jag märkte av ett par gånger i början men sen dess har den inte hjälpt trots höjd dos. Jag tror det i alla fall, det är så himla svårt att veta vad som är vad.
 
Theralenet har jag tidigare haft 3ggr dagen á 3 tabletter (dvs 9x5mg) vid huvudmåltiderna för att underlättqa dessa. Sen har det typ hängt kvar fast jag inte känner någon effekt pga de andra medicinerna är starkare och det är en relativt låg dos Theralen. 
 
Mirtazapinet började som en antidepressiv medicin men nu tar jag den bara som sömnmedicin. Har dock dragit ned dosen eftersom jag när jag ska flytta behöver kunna vakna på morgonen utan att någon bokstavligen skakar min säng. Det har gjort att jag börjat sova dåligt igen så vet inte riktigt hur det ska lösas.
 
Zyprexan är den medicin som tar bäst på mig, problemet är bara att det inte går att plugga intensivt i 6h med 15mg zyprexa i kroppen. Dessutom ska man inte ta den för länge pga påverkar blodfetterna och jag tog den dagligen i drygt 2 år så var ändå tvungen att sluta. Väldigt bra behövsmedicin dock.
 
Theralendroppar kan lugna kroppen vilket är bra vid panikångestattacker men det gör inte att jag får mindre ångest. 
 
Lergigan har jag tidigare haft som sömnmedicin tillsammans med zyprexa och sov väldigt bra på det men efter ett tag blev det verkningslöst så då plockades det ut och ersattes av Mirtazapin. Nu är det dock återinsatt vid behov pga utrappning av Mirtazapin. Många jag känner har fått väldigt jobbiga biverkningar av Lergigan (typ ryckningar) men jag har aldrig känt av något sådant). 
 
Tidigare har jag även tagit Sertralin, Circadin, Atarax, Propavan, Imovane och säkert något mer jag har glömt. Samt Stesolid och någon annan benso jag inte minns namnet på som tvångsåtgärder på avd men har aldrig haft det ordinerat.
 
Sertralin hade jag under den period jag mådde som sämst någonsin men jag tror inte att det är det preparatet det berodde på. Circadin och Propavan användes som sömnmedicin men det fungerade aldrig. Atarax var mot ångest ordinerat vid huvudmålen men hade rätt låg dos så kände inte av det. Imovane var jättekul, blev hög varje kväll, kan inte minnas hur jag sov. Det där var så himla knäppt för egentligen ska man inte ordinera Imovane till barn under 18 (jag var 14) och i sådana fall bara ett par veckor eftersom det är en beroendeframkallande medicin med tillvänjning så för att det ska fortsätta ha effekt måste dosen höjas. Jag hade den i 3 månader samtidigt som jag gick ned rejält i vikt pga svacka, med andra ord blev jag extremt lullig varje kväll för ingen hade sagt att insomningen var tvungen att ske inom en halvtimme. 
Vad gäller Stesolid och dylikt är jag helt emot användningen av sådana preparat på barn och på vuxna tycker jag bara att det ska användas i nödfall. Rävgift kallade en av Karins behandlare det för någon gång, en väldigt bra beskrivning. 
 
Förlåt för ett långt inlägg. Kom ihåg att alla personer påverkas olika av olika preparat så det är bara att testa sig fram tills man hittar något som fungerar för en själv. Fast inte att förglömma är att medicn sällan löser alla problem, men det kan vara en bra hjälp på vägen för att orka ta sig uppåt. 
 
 


 

Shake it out

I'ts always darkest before the dawn.

Vill skicka lite måndagspepp till er. Det kommer att bli bra, vår tid kommer också att komma så länge vi fortsätter att kämpa.

Ha en fin vecka.

Kram Hanna



Q/A extrem hunger

 Måste fråga... Jag har drabbats av extrem hunger och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är 168cm och har gått från (xx)kg till (yy)kg på 1,5 vecka. Jag mår riktigt dåligt för jag vaknar på nätterna hungrig, går runt som en zombie hela dagarna, blir förkyld och kan därmed inte träna. Vad ska man göra?? OBS: den extrema hungern höll på först i två veckor innan vikten började stiga. Så detta har hållt på 3,5 veckor totalt.
 
Jag har tagit bort siffrorna i det här inlägget för att inte trigga men jag kollade upp ditt bmi och det du låg på innan är för de allra flesta tjejerna undervikt medan det andra ligger alla längst ned i det som av läkare används som normalviktsspann. Med det här vill jag säga att det förmodligen är din kropp som förtvivlat vill få komma upp på den vikt den trivs på och fungerar bäst på. Kroppen är så otroligt fiffig och en frisk människa lyssnar på dess signaler, det är så friska människors vikt hålls på en "normal"vikt. Det viktigaste jobbet bort från en ätstörning är att börja lyssna på sin kropp igen, inte bara när man är mätt utan även när man är hungrig. 
 
Så länge du inte klarar av att lyssna på kroppens signaler åt både hållen så får du fortsätta att använda matschema/dylikt som bas, annars kan det gå nedför igen. Sen är det också viktigt att komma ihåg att detta gäller om du redan kommit upp i en friskvikt. Har du svält dig och fortfarande är väldigt underviktig så har kroppens signaler slagits ut helt och det tar ett tag innan de kommer tillbaka.
 
Jag önskar att du slapp oroa dig över det där. Din kropp behöver uppenbarligen ligga på en högre vikt för att fungera och kunna sluta tänka på mat hela tiden.
 
Hoppas du kan bli vän med din kropp.
 
Massa kramar
 
Hanna
 
Som extrapepp får du en bildserie på min klumpiga katt som min syster tagit. Han skulle fånga en fjäril men fick lite bakåtvikt....


 

Fooood

Tack för alla era svar på förra inlägget och förlåt för att jag är så dålig på att blogga. Jag har ingen vettig ursäkt men tänker att det kanske inte behövs.

Hursom var det längesen jag la upp några matbilder här och eftersom mat är bäst så tänkte jag åtgärda detta genom ägna det här inlägget åt foodporn.

Jag tänkte att jag börjar med typ det godaste som finns, nämligen pizza. Förra helgens utmaning bjöd på en ruccolapizza vilket är min nya favorit trots att jag egentligen inte gillar ruccola.

Till middag i tisdags lagade jag en kikärtsgryta serverad med couscous och ingefärsyoghurt (Tips tips! Bara att blanda färsk, riven ingefära med grekisk yoghurt, söta med lite honung och sedan salta)

Den här bilden gör inte saligheten på tallriken rättvisa. En personal gjorde det här som kvällsmellis till mig istället för de tråkiga mackorna. Bananpannkakor med keso, valnötter, björnbär, blåbär och honung ringlat över. Så fruktansvärt gott.

Le grand final är en selfie som inte har något alls med mat att göra. 

Nu sticker jag till Värmland tillsammans med pappa och yngsta systern men innan vi klivet på tåget ska vi äta mjukglass för det har jag haft cravings efter i en evighet. 

Hoppas ni får en bra långhelg<3

Yours sincerely

Hanna