-

Hur det är att ha en ätstörning

En text till dig som inte är sjuk. 
 
Jag vill inleda det här med att poängtera att allas ätstörningar är olika och det säkraste sättet att veta hur någon upplever just sin ätstörning är att fråga. Det jag skriver här gäller alltså inte för alla utan anledningen till att jag gör det här inlägget är för att det kan vara väldigt jobbigt att förklara en ätstörning för någon som aldrig kommit i kontakt med problemet tidigare. 
 

 
Tänk på en person du från djupet av ditt hjärta avskyr. En person som alltid är i vägen, sårar folk, är jobbig, ful, ja rentav så grotesk att du måste vända bort blicken för att du äcklas så mycket av åsynen av dess kropp. Det här är en person du skulle göra precis vad som helst för att få slippa ha i din närhet. 
 
Tänk dig att den personen är du själv. Tänk på hur det är att vara fångad i den kropp man avskyr mest på hela jorden tillsammans med den person man hatar mest av allt.
 
Så du försöker förändra det du hatar så innerligt. Att förändra en personlighet är svårt, liksom dina ansiktsdrag. Det du däremot har kontroll över är storleken på din kropp.
 
Du börjar äta mindre och trots att din inre röst intalar dig att det du gör är rätt och att du äntligen kommer att bli fin så kommer varje missad tugga, varje löptur på tom mage och fingrar tryckta i halsen få dig att må lite, lite sämre. För det spelar ingen roll att du försöker intala dig själv att du kommer bli mer älskvärd för varje kilo du tappar, de destruktiva handlingarna du utför mot dig själv får dig rent biologiskt att på sikt hata dig själv mer. 
 
Det är inte melankoliskt vackert att svälta sig. Att vara i svält innebär att må så dåligt att du inte ser någon mening med att leva men eftersom din hjärna slutat fungera på grund av näringsbrist så tror du att det beror på att du är för stor. Så du äter ännu mindre och allt blir bara värre och värre. 
 
Tillslut kommer man till en punkt där det inte fungerar längre, inget fungerar längre. Kanske är det du själv som söker hjälp, kanske är det människor i din omgivning, eller så bestämmer du dig för att försöka själv. I vilket fall är det ofta här det riktiga helvetet börjar. För att gå upp i vikt känns som en lika onaturlig lösning på dina problem som att gå ut och slå ned någon random person på gatan. Det går emot allt du levt efter och ångesten låter sig inte vänta. 
 
Det kommer att vara så obeskrivligt jobbigt att du kommer att ge upp, förmodligen flera gånger. Men om du får stöd så kommer du att resa dig igen för Du finns ju kvar där bakom och du vill inte leva på det här sättet. Trots detta kommer du säkert att göra massa saker som för en utomstående måste verka helt absurda men som för dig tycks vara enda sättet att lindra den outhärdliga ångesten. Jag pratar om mat som gömts i underkläderna, tusentals situps i sängen medan alla andra sover, laxeringsmedel och enorma bråk bara för att du (din ätstörning) fått för sig att det är lite för mycket smör på mackan. 
 
Du gör inget av det där för att du tycker att det är kul eller för att du vill göra dina närstående illa. Faktiskt kommer skuldkänslorna ibland vara värre än kroppsångesten men du är så låst i tvången att det ändå känns helt omöjligt att äta den där jävla glassen. 
 
 
Hur lång tid det tar för dig att bli frisk varierar från person till person. De allra flesta är friska inom ett år ifall de får rätt behandling, för vissa tar det kortare tid, för andra mycket längre. Förmodligen kommer det finnas en rätt så lång period där du utåtsett ser helt frisk ut. Då du har uppnått din friskvikt, du har återupptagit ditt sociala liv, gått tillbaka till fulll sysselsättning och pratar aldrig om att det skulle vara jobbigt med mat. Men det kommer att finnas med dig hela tiden. Varje tugga kommer inte få ångest att explodera i ditt bröst men du kommer att registrera allt du äter, du kommer att hata din kropp för att den är normal, hata dig själv för att du är en så värdelös person.
 

Fortsätter du att kämpa så kommer du att bli frisk tillslut, det vet jag att alla kan bli om man bara har rätt förutsättningar omkring sig. Det jag vill förmedla med det här inlägget är inte en känsla av hopplöshet för dig som är sjuk utan jag vill få dig som är utomstående att förstå vad det är vi går igenom, varenda dag. Att bli frisk är som att jobba 300% och så ska detta kombineras med socialt liv, skola och jobb. Vi är sådana jävla superhjältar som trots det inte ger upp och en del av den förtjänsten ligger hos dig som inte säger att du förstår fast du inte gör det utan lyssnar uppmärksamt, validerar och tar hand om oss när vi inte längre orkar själva. 
 
 
Om ni undrar något, frisk som sjuk, är det bara att kommentera. 
 
Hoppas ni får en fin vecka. 
 
Kram 
 
Hanna
 

Q/A - Hanna

Hej igen. Förlåt för att jag inte skriver, jag går in här rätt ofta och påbörjar något inlägg men slutför det aldrig. Har ju som bekant flyttat från behandlingshemmet där jag bodde i nästan 3 år och trivdes otroligt bra på. Numera bor jag ensam i en lägenhet men med ett visst stöd. Jag kämpar verkligen men som det är nu räcker inte resurserna till och jag har en väldigt svår period. En dag kommer det att vända, det vet jag, så därför fortsätter jag att kämpa minut för minut men jag har inte ork för särskilt mycket mer än skolan och DBT. Det är så jävla trist men har gått in i en depression igen.
 
Hursom, jag fick en jättefin kommentar
"Hej Hanna! Vet inte riktigt hur ofta du bloggar här längre, men om du någon gång kikar in igen så skulle det vara väldigt roligt att få en liten inblick i vem du är, att få lära känna människan som ger oss alla kloka ord och råd, den Hanna som finns bakom allt det svåra och alla diagnoser liksom. Har lite frågor i så fall! :) "

så de frågorna har jag svarat på nedan!
 
Är du extrovert/introvert? 
Jag är defintivt extrovert. Det märks både i mitt friska och sjuka liv, på gott och ont. Till exempel är det är ju lättare att förstå att någon som är extrovert behöver hjälp samtidigt som mitt behov av att uttrycka saker utåt gjort att jag skadat min kropp på olika sätt. 

Hur ser en vanlig dag ut för dig? 
En vanlig dag ringer min väckarklocka vid 7 (dvs. grejen jag har under kudden börjar vibrera så att jag flyger upp, vaknar inte av ljud pga medicinerna så äger numera en väckarklocka för döva). Äter frukost, fixar mig och går till skolan. Sedan har jag som regel minst ett möte, ofta två och ibland tre så jag far och flänger mellan skolan, DBT och SCÄ. Jag älskar verkligen att vara i skolan och är där så mycket jag kan. Har så himla fina klasskamrater så har rolig varje dag. 
 
Eftersom skolan och diverse terapier och läkarsamtal så åker jag tillbaka till lägenheten. Pluggar, lagar mat, ev. tränar och sen på kvällen älskar jag att krypa ned i soffan med en kopp te och kolla på riktigt dåliga realityserier. Det finns inget så ångestdämpande som Paradise Hotel, Bonde söker fru och Bachelor (vilket bara är några av de serier jag för nuvarande följer). 
 
I vanliga fall brukar jag umgås mycket med kompisar efter skolan men på sistone har jag inte riktigt orkat så har mer blivit att jag varit hemma själv. Ibland åker jag hem till mina föräldrar i Tyresö också, gosar lite med katterna och den knäppa hunden. 
 
På helgerna däremot är det för det mesta full rulle med fester, just nu massa kentkonserter (ska gå på åtta, har varit på tre stycken so far) och som vanligt plugg. 


Vilken är din favoritlåt/favoritmat/favoritfilm/favoritbok? 
En kentlåt, vilken det är varierar. Röd är däremot alltid favoritalbumet. 
Min favoritmat är nog pannkakor eller pizza (har inte växt upp). 
Favoritfilm vet jag inte riktigt men jag gillar Forest Gump och liknande. 
Favoritbok kommer alltid att vara Harry Potter haha. 
 
Inser nu att jag inte har förändrats det minsta sen jag var 13?? Obehagligt. 

Finns det något/några personlighetsdrag som du fått tillbaka nu när du mår lite bättre, som du kanske saknat då det varit som allra värst? (Menar självklart inte på att förminska ditt mående eller på något sätt anta att du skulle må bra nu, men får ändå intrycket av att det finns lite mer ljus så du förstår vad jag menar) 
 
Energin och engagemanget i frågor som jag brinner för. Är inte så just nu men var så innan jag flyttade. Kan bli helt speedad och superpepp på exakt allting.
 

Vilka egenskaper är du mest stolt över hos dig själv? 
Att jag bryr mig mycket om andra kanske? Och att jag faktiskt lyckas bevara, samt skapa nya, kompisrelationer trots att jag mår så dåligt. 

Har du pojkvän/flickvän? 
Nej, det har jag inte. Har gjort tappra försök under året som gått (vilket fårr min Borderline att nå oanade höjder) men det har aldrig funkat för jag klarar inte av att släppa in folk. De har liksom bara fått träffa den friska sidan av mig och jag har undvikit att prata om hur jag mår osv så mycket som möjligt. Det funkar att ha en sån relation ett tag men det blir liksom aldrig något mer. 

Har du något extrajobb? 
Nope! Jätteskönt haha. Får inte jobba varken för DBT eller SCÄ så behöver inte ens fatta det beslutet själv. 

Vet du vad du vill göra efter gymnasiet? 
Först och främst så kommer jag att gå gymnasiet på 3,5 år. Jag tar studenten som alla andra i vår men läser in två kurser hösten efter. En kurs läser jag utökat för merit och den andra har jag inte hunnit eftersom jag varit sjukskriven så mycket. 
Men sen efter jul nästa år så vill jag resa. Dock förutsätter det att jag gått klart i behandling i DBT och är tillräckligt stabil för att åka. 
 
Oavsett hur det blir med det så vill jag i alla fall plugga vidare sen. Just nu lutar det mest åt läkarlinjen men det är ju minst ett år kvar innan jag ens får söka så kan ha hunnit ändra mig tills dess. 
 
 
 

Jag hoppas att ni mår bra och även om ni inte gör det att ni fortsätter att kämpa. Jag tänker på er även om jag inte skriver här. 
 
Massa kramar
 
Hanna