-

Q/A ångest, depression och borderline

Jag har fått några frågor angående min psykiska ohälsa (eller hur man nu ska definiera det) som jag tänkte svara på. Alla frågor är jättevälkomna, speciellt nu när jag inte riktigt orkar ta tag i större projekt. 
 
Hur upplever du stark ångest både fysiskt och psykiskt?
 
För mig är ångesten väldigt fysisk. Den triggas nästan alltid av en tanke, ofta något som jag är orolig för håller på att ske eller saker jag ska göra eller inte göra. Till exempel om jag ska äta enligt mitt matschema eller fuska. Ofta blir det ett virrvarr av tankar där olika delar av mig har olika åsikter om vad som blir bäst. Allt detta leder, ofta utan att jag reflekterar över det, till att jag får ett starkt tryck över bröstet. Tänk er en iskall, taggig järnhand som tar tag i luftstrupen precis där den delar upp sig i två bronker som leder till vardera lunga. Klämmer och klämmer tills varje andetag blir en ansträngning. 
 
Sedan jag har mina panikångestattacker som kan triggas likväl av bra som dåliga känslor, den gemensamma nämnaren är att jag har känt något väldigt starkt och min teori är att det tär så på kroppen att den liksom laddar ur sig med lite panikångest. Panikångestattackerna präglas av illamående, svimningskänslor, svårt att andas, jag svettas och fryser om vartannat och skakar.
 
 
Hur upplever du att en depression känns fysiskt och psykiskt?
 
Depression är för mig den ständiga känslan av hopplöshet. Utöver det där trycket så ser hela omvärlden becksvart ut, det finns liksom ingen lösning på någonting. Många beskriver att de då de varit deprimerade inte orkat kliva ur sängen, duscha, gå till skolan osv. För mig som duktig-flicka har det aldrig varit ett alternativ och jag har pressat mig själv att göra allt det där ändå och kompenserat den ansträngningen med destruktiva beteenden (typ inte äta). Det tror jag att en del med liknande problematik som jag kan känna igen sig i.
Jag skulle idag inte säga att jag är deprimerad även om det står i min journal. Snarare har jag ganska höga toppar och väääldigt djupa dalar i mitt mående. 
 
 
Vad i borderline diagnosen upplever du som mest känslomässigt påfrestande?
 
Symtomen vid borderline, eller emotionell instabil personlighetsstörning som det numera heter (eller om det till och med är personlighetssyndrom, hursom) är enkelt uttryckt följande:
 
  • Stark rädsla att bli övergiven.
  • Störd, förvriden eller instabil självbild.
  • Återkommande känsla av tomhet.
  • Kraftig pendling mellan olika känslolägen.
  • Stark irritation, ångest eller nedstämdhet som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.
  • Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.
  • Kortvariga överdrivet misstänksamma föreställningar eller övergående upplevelser av overklighetskänslor.
  • Impulsivitet som till exempel missbruk av drogersexmat eller pengar.
  • Självskadebeteendesjälvmordstankar, återkommande självmordsförsök eller hot om självmord.
De som jag fetmarkerat är de som får mig att lida allra mest. Mina känslor växlar så otroligt snabbt och jag kan få helt sjuuuukt mycket ångest som jag fortfarande inte vet hur jag ska förhålla mig till. Ofta grundas det i självhat och det första kriteriet, rädslan att bli övergiven. Det är orsaken till att det är svårt för mig att flytta till min lägenhet, jag är så så så rädd för att bli övergiven och ensam fast mitt förnuft VET att det inte skulle hända. Det är mycket det hela min problematik är just nu. Jag vet så mycket saker både om mig själv och """livet""" men det får liksom ingen connection till mina känslor. 
 
 
Undrar ni något mer är det bara att kommentera eller skicka ett mail. 
 
 
 
Tusen kramar
 
Hanna

Slutenvård och Kroatien

Hej fina ni. Här ekar det tomt och det är nog för att jag inte riktigt har kraft att skriva massa bra saker (texter som ändå är på g men som jag aldrig slutför).

Livet går otroligt mycket upp och ned, vilket beskrivs rätt bra i den senaste diagnosen (borderline) jag lyckats införskaffa. Jag är mitt uppe i en flytt från behandlingshemmet jag bott på i nästan tre år. Sedan i torsdags är jag utskriven därifrån men sedan i tisdags har jag varit inlagd med lpt på vuxenpsyk. Allt blev för mycket tillslut och jag orkade inte hålla i, orkade inte hålla emot. På PIVA gav de mig så starka mediciner att jag först nu, tre dagar senare, kan skriva och gå ordentligt. Jag är så jävla arg på vården angående mina mediciner. Min läkare på BUP satte in så sjukt mycket saker som resulterade i ett epileptiskt anfall i somras. När jag nu blev inlagd så plockade läkaren bort all Lyrica som jag haft i maxdos i ett års tid vilket i sig är bra eftersom den medicinen snarare stjälpt än hjälpt. Problemet är bara att min kropp blivit tillvand vid Lyrican så nu när läkaren på PIVA satte ut allt på en gång så fick jag abstinens. Så igår låg jag i frossa i sängen och skakade och mådde svinigt illa.
Jag har liksom inte tagit det på allvar tidigare att medicinerna faktiskt påverka min kropp. Nu vill jag bara sätta ut alla mediciner på en gång men då riskerar jag både ytterligare ett krampanfall och abstinens. Det ska ju inte bli såhär? Barnläkare måste ju ha koll på vad de gör?! Jag ska ju leva i den här kroppen hela livet så det vore rätt trevligt om den inte blivit söndermedicinerad vid 18 års ålder.

Hursomhelst. Jag mår mycket bättre nu och hoppas att bli utskriven så snart som möjligt (helst idag men det lär ju tyvärrr inte hända).

Förlåt för ett lite deppigare inlägg men har som sagt inte riktigt ork att peppa just nu. Mitt mående måste komma i första hand.

Här får ni lite bilder från Kroatien där jag spenderade en vecka med finaste bästa Alva💕

Lokrum, ett naturreservat 15 min bort med båt från Dubrovnik. Heeeelt fantastiskt.
Bruna ben!!!!! Första gången i mitt liv så detta är en stor händelse ;)
Så var jag på Popaganda också och fick efter fyra års längtan äntligen se [ingenting] som är ett av mina absoluta favoritband. Jag verkade dock vara den enda som fattade storheten i detta.

Ställ gärna frågor så har jag något mer konkret att skriva om.

Tusen kramar

Hanna