-

Ett trasigt land

En lastbil kraschar in i ett varuhus och fastän allas hjärtan brister för allt som aldrig går att laga är det just den smärtan som plötsligt enar oss. Två dagar senare är trappan vid Sergels Torg täckt av blommor. Ett femtiotal meter från där Stockholm gick sönder står tusentals människor arm i arm under total tystnad och det är så smärtsamt vackert att jag inte kan hålla tillbaka tårarna.

Kraften hos ett folk som enas bortom fördomar och meningskiljaktigheter är något av det starkaste som finns. När vi kan dela den kärlek vi känner för vår familj med ett helt land. Jag önskar så innerligt att det här kanske öppnar ögonen på fler personer. Får de att förstå att det är precis sådana här fruktansvärda händelser, och tusen gånger värre, som folk flyr från. De flyr och vi stänger dem ute för att vi är rädda för att förlora något vi själva inte ens kan definiera.

Hashtagen #openstockholm ger prov på den enorma medmänsklighet som finns där ute bakom de annars låsta dörrarna. Hur människor är beredda att ställa upp för personer de inte ens känner, för att de har den möjligheten. Tänk om vi kunde fortsätta så. Tänk om alla som har möjlighet skulle öppna sin dörr för människor i nöd. Tänk vad mycket vi skulle få tillbaka då.

Det har börjat skymma och jag står i ett hav av ljuslyktor och blommor på det som i vanliga fall bara är ett torg av grå betong. Jag står där, alldeles mållös. För jag vet att varje blomma, varje ljuslykta, flagga, gosedjur och handskrivet brev står för en person som, åtminstone idag, är beredd att hålla sin medmänniska i handen. För trots att vi inte känner varandra, trots att vi inte talar samma språk, äter samma mat eller gillar samma fotbollslag så är vi precis samma. Vi är samma och tillsammans kan vi stå upp mot terror, hat och rasism.

 

 
/H
 

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: