-

Identitetskris

Här kommer ett väldigt personligt och smått osammanhängande inlägg. För att jag kände att jag ändå ville ha er med mig.

 

---

 

Det brister. Nio års sjukdom, tretton år av prestationer, 5 års sjukvård. Kanske är det stressen, utmattningen, kanske är det dissociationerna, kanske är det för att det är dags. Oavsett vilket så brister det och de mascarafärgade tårarna blandas med snor till en kladdig sörja i mitt ansikte. Alla mina murar är raserade, de väggar av betong sjukdomen byggt upp - allt rämnat med marken. Så jag gråter, tar mig samman, stapplar iväg till skolan, genomför presentationen för mitt gymnasiearbete och bryter sedan ihop så fort jag kommit innanför dörren till min lägenhet igen.

Vad handlade det om egentligen? Ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt. Det var som om jag, för första gången någonsin, vågade bli sårbar på riktigt. Jag grät hela vägen från hjärtat för att jag inte har en jävla aning om vad fan som händer nu. Vad händer när man inte längre har sin sjukdom? Vad händer om man börjar göra saker för sin egen skull och inte för att få bekräftelse från andra? Vem är jag då? Vad blir jag då?

I morse när jag vaknade var jag fortfarande utmattad (och groggy av behovsmedicinen jag tagit kvällen innan) så när jag väl kom till Idun däckade jag i soffan nästan direkt. Det måste har varit den bästa powernap jag någonsin tagit. Att jag ens somnade är ett mirakel och att jag sedan vaknade som en ny människa är ännu mer ofattbart. Jag tror det har att göra med att min grupp är så otroligt bra. Det var så himla tryggt att somna under en varm filt medan de småpratade runtomkring mig. När jag vaknade var livet inte alls lika svindlande längre. Den totala identitetskris jag upplevt dagen innan var visserligen inte som bortblåst men dess intensitet var sänkt med ett antal grader.

För jag har så himla mycket i mitt liv som inte har ett dyft med sjukdom att göra. Visst, allting har påverkats av mina sjukdomar men jag vet ju att mina vänner och familj älskar Mig och jag vet att Jag älskar dem. Jag vet att Jag älskar att lära mig saker, även om prestation har nästlat sig in i lyckan av ny kunskap. Jag vet att Jag älskar att skriva trots att skrivandet ofta använts för att uttrycka sjukdom. Jag vet att Jag älskar kent, mina katter, att försvinna in i en riktigt bra bok, kaffe, resor, skratt.

Igår blev jag rädd för jag visste inte vad som hände. Jag har gått i så många behandlingar, gått upp ännu fler kilon och träffat fler behandlare än jag kan räkna. Jag har gjort allt det där, hundra gånger om, men det var inte förrän igår som mina murar revs på riktigt. Och det skrämde vettet ur mig för plötsligt visste jag inte vem jag var.

Men idag är jag inte vettskrämd längre, rädd absolut, men inte så att jag backar tillbaka in i sjukdomen. För jag vet att jag inte är ensam. Dels har jag alla i min omgivning men framför allt så har jag ju mig själv och jag är inte min sjukdom.

 

 
Kram
 
Hanna
Postat av: Minnie

Heja dig!!!! Stor Kram :)

Svar: Tack fina du!
Hanna Larsson

2017-04-22 @ 08:44:39
Postat av: Fanny

Relaterar någon så enormt mycket. Tack för att du sätter ord på det

Svar: Tack för att du läser<3
Hanna Larsson

2017-04-22 @ 15:54:53
Postat av: Hanna 2

Jag brukar inte kommentera här men jag har läst bloggen sedan tre år tillbaka. På den tiden har jag hunnit bli fri från min ätstörning, men dina inlägg ger mig fortfarande jättemycket. Du verkar vara en otroligt fin och klok människa på alla möjliga sätt, det kan inget tillfrisknande ta ifrån dig. Att ta bort det sjuka kommer inte göra dig ofullständig, det kommer bara skapa mer utrymme för allt det som är du på riktigt. Förstår att det är asläskigt och ovant och svårt att ge sin personlighet så mycket plats, men det kommer bli lättare! Tror på dig! Tack för alla fina ord genom åren :)

Svar: Åh tack tack tack för den här kommentaren<3
Hanna Larsson

2017-04-23 @ 08:24:46
Postat av: PF

Så bra du beskriver det! :)

Svar: Tack! :)
Hanna Larsson

2017-04-24 @ 09:29:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: