-

Julafton

God jul sötmandlar❣️ Jag tänkte bara kika in med en snabb reminder eftersom jag vet att idag är en jobbig dag för många av er som läser det här. För även om mat står i fokus vid alla högtider (eftersom människan är skapt att äta och älska mat!) så spelar julen ändå i en egen liga. Det handlar liksom inte bara om julbordet i sig utan allt godis, glögg, julmust, lussebullar, gröt etc etc. En situation som är väldigt stressfylld för någon med en ätstörning, inte minst för att hela släkten sitter med vid matbordet. 

Därför tänkte jag punkta upp lite saker som kanske kan vara till liten hjälp i alla fall.

1. Du kan äta precis hur mycket som helst idag utan att i gå upp i vikt. Alla i din omgivning gör det och de ser precis likadana ut före och efter julafton. Att folk säger sig gå upp i vikt under julen är för att de äter MYCKET mer än de brukar under en hel MÅNAD. Det handlar inte om en, två eller tre dagar. Det har ingen som helst betydelse. Är du underviktig och äter normalt under en hel vecka kommer du däremot gå upp i vikt. Inte för att du ätit för mycket utan för att du är underviktig och det är ett tillstånd som är skadligt för kroppen. Men även om du äter dubbelt så mycket som vanligt just på julafton och annandagen så kommer du inte gå upp mer i vikt än du hade gjort annars. Att kompensera är alltså helt meningslöst, bara sorgligt och plågsamt, och gör ingen skillnad på din vikt oavsett hur mycket du väger.
2. Din släkt kommer inte bry sig om att du äter. De kommer däremot troligen reagera och bli obekväma om du inte äter alternativt försvinner in på toan efter varje måltid. Vill du inte väcka uppmärksamhet så är det alltså klokast att äta som alla andra, eller åtminstone enligt ett eventuellt matschema. 
3. Om julbordet och plockmaten blir för svår så kör vanliga portioner bara. T.ex. risgrynsgröt med macka till lunch, knäck och pepparkakor till mellis (Kalle Anka!!) och sill och potatis till middag (plus frukost, fm-mellis och kvällsmellis såklart).
4. Ätstörningen är inte värd en förstörd julafton. Det är så mycket mer värt att kunna skratta med magen och äta chokladpraliner tills man blir illamående.

Just nu befinner jag mig på Sri Lanka och det blir inte mycket till julmat, typ fried rice och drinkar haha. Men innan jag åkte så följde jag med min familj på julbord på Spis och Vin. Det var jättehäftigt, första julbordet sedan jag var åtta som jag kunde äta så fritt och relativt ångestfritt. Visst fanns tankarna där större delen av tiden men det var inget som begränsade mig. Det som satte stopp var magsäckens storlek, precis som det ska vara när man äter julbord. 

Livet är så mycket härligare när man inte ständigt begränsas av en ätstörning. Då kan man göra sånt här istället. Stå i brygga på en folktom strand i soluppgången. Så jävla jävla värt det.


(Inlägget uppdateras med bilde så fort internet funkar igen)

Kram Hanna

Ett kort hej från Sandra

Hey allihoppa! Var tvungen att titta när jag senast skrev någonting här och insåg att det var cirkus 3,5 år sedan (!?) Helt gaaaalet vad tiden går fort och herreguuud vad det har hänt mycket sedan sist. Jag tänkte inte skriva en lång resumé, men kan väl kort och gott säga att allt är frid och frööööjd. Under dessa år har jag iallafall hunnit med att ta studenten, vara på en backpacker resa med en av mina närmsta vänner, bott i New York i ett halvår och nu lever jag studentlivet igen fast nere i lilla Lund. Idag mår jag jättebra och har en fungerande kropp. Vågar inte säga att jag är helt frisk ännu, men är det friskaste jag någonsin varit om man kan uttrycka sig så. Har lite småsaker som jag fortfarande jobbar på, men jag är helt säker på att jag kommer överkomma dem en dag! Och alla ni stjärnor där ute, jag vet att ni hört det förut, men snälla håll ut och låt för gullan inte ätstörningen ta över era liv för JÄVLAR vad det är bra mycket trevligare att leva utan den. Jag har verkligen gått från att vara djupt deprimerad till att älska livet, så tro mig det GÅR. Jag vet inte vad jag mer ska säga, har ni några frågor så hit me up men annars så är detta nog mitt sista inlägg på denna blogg som finaste Hanna driver. 
 
OCH har ni lust att följa mitt liv lite mer så har jag och mina två bästakompisar nere i Lund en student-youtube kanal som vi gör som ett litet projekt. Kika på videon här nedan och glöm inte att prenumerera ;--) PUSS och KRAM på er alla /Sandra
 

Granen i granen

Jag vill inleda med lite skamlös reklam. Min 14 åriga lillasyster har startat en business där hon säljer "Granen i Granen", en julgransprydnad med Andreas Granqvist (svenska fotbollslandslagskaptenen) ansikte på. Dessutom går 10 kr per prydnad till Barncancerfonden. Hittills har drygt 10 000 kr samlats in men målet är 20 000 kr. Har du som jag ett antal fotbollsgalna släktingar är det en perfekt julklapp!
 
Kika in här och beställ!!
 
 
 
 
I övrigt håller jag på att förbereda allt inför Sri Lanka. Planet lyfter på onsdag och sen kommer jag inte hem igen förrän 12:e januari. Det ska bli så otroligt härligt, att få spendera drygt tre veckor tillsammans med en bästis på varma Sri Lanka (som jag dessutom inte besökt förut!). 
 
Lite nervöst är det såklart. Framför allt med maten. Jag är säker på att jag kommer att få i mig tillräckligt för att inte tappa i vikt eftersom min kropp är så stabil nu. Det jag är orolig över är att kroppsångesten plötsligt ska skena iväg eftersom vi kommer ha bikini så mycket samt äta mat jag inte är van vid. Jag har pratat en hel del med min behandlare på SCÄ om det och vi kom fram till att jag skulle testa metoden att lämna ätstörningen hemma. Det har behandlare sagt till mig i alla år men det har aldrig varit aktuellt eftersom jag varit så styrd av tvångstankar. Nu när jag har kommit längre än någonsin känns det ändå som att det kanske skulle gå. Om jag känner att det inte alls fungerar får jag helt enkelt återgå till strikt matschema. Det är tråkigt när man är på semester men det är något jag kan utan och innan. 
 
Vad gäller kroppsångesten så har den sista veckan varit riktigt bra faktiskt! Jag har nästan känt mig bekväm i min kropp. Den främsta orsaken till det är att jag fokuserat på att flytta fokus från min kropp till annat som jag tycker är viktigt (typ skrivande, resan och att umgås med vänner). Men också att jag börjat hitta tillbaka till yogan. Jag har insett att det här med yogapass verkligen inte är min grej eftersom jag då pressar mig till att göra exakt det som instruktören säger fastän det kanske inte alls passar min kropp. Nu har jag istället börjat göra egna övningar utan någon som helst ordning. Jag gör det som känns skönt, varken mer eller mindre. 
 
 
 
Ta hand om er nu!
 
Kram 
 
H
 

Att kunna koncentrera sig

Hej fina ni. Hoppas det är bra med er och glad andra advent! Om det nu är glad man säger... mkt oklart.


Har legat här nu i tio minuter och försökt komma på en enda vettig sak att skriva men hjärnan har lagt ned sin verksamhet för dagen. Jaja, här kommer några bilder istället!!

Inför julfirande med mina kompisar från Globala så fixade jag vegetariska revbensspjäll. Lika gott varje år! Recept finns på jävligt gott om ni söker på vegetariska revbensspjäll kommer det som första eller andra träff.
Alla som kunde komma, minus Alva som står bakom kameran. Hur mysigt som helst i år igen. Massor av god mat (som jag tyvärr inte kunde njuta helhjärtat av pga lyricaillamående) men sällskaper vägde upp det alla gånger. Bara vid ett tillfället riskerade vi våra liv då vi lyckades lägga presentpapper i ett stearinljus. Alva räddade dock situationen och kan numera titulera sig brandman.
För att maximera julkänslan såhär innan jag åker fyra dagar före julafton så följde jag med min familj på A Christmas Carol på Folkoperan idag. Väldigt välgjord och fin föreställning.

Just när jag är på teater eller bio är tillfällen då det blir väldigt tydligt hur långt jag kommit i kampen mot ätstörningen. Under flera års tid har varje teater och biobesök inneburit extremt mycket ångest. Först och främst för att det innebär flera timmars stillasittande där det känns som att låren växer mot stolen för varje sekund som går. Men också för att ätstörningens grepp om mig gjorde det omöjligt att koncentrera mig på handlingen i det jag såg utan det enda jag kunde tänka på var mat, kropp, sjukdom och destruktivitet. Att fångas av filmen kom liksom inte på fråga, hur mycket jag än ansträngde mig. Värst har det varit under mina underviktiga perioder eftersom kroppens huvudfokus då är att hitta näring. Men även när jag haft en frisk vikt så har tankarna fortsatt mala just för att jag aldrig släppte ätstörningens hand helt. Även om jag åt så pass att vikten var stabil fanns hon med mig i varje val och varje rörelse. Så är det inte längre. Visst existerar hon fortfarande och älskar att berätta för mig om hur äcklig och oälskvärd jag är men jag har också stunder då jag får vila. Då jag kan se en hel akt på teatern utan att tänka på mina lår mer än kanske ett par gånger. Det är fortfarande en bit kvar att vandra men jag har kommit längre än jag trodde var möjligt.


Så, nu ska jag gå och lägga mig.

Kramkramkram

Hanna


Vintermys

Hej finisar! Hoppas det är bra med er. Själv ligger jag helt utslagen i sängen. Skulle egentligen bara dammsuga golvet men slutade ju i sedvanlig ordning med storstädning av lägenheten. Nu är det fint i alla fall men det lär ju inte hålla i sig mer än kanske två timmar om jag känner mig själv... Är generellt en väldigt organiserad person men när det kommer till att inte droppa saker på golvet och hoppas att de magiskt ska lägga sig på rätt plats så ligger jag inte direkt i framkant haha. Men det är okej. 



Jag tänkte dela med mig av några bilder från den senaste veckan! 




I onsdags träffade jag Karin och lunchade sushi mellan två möten.
På väg till ett besök på ett stödboende jag inte tänker flytta in på åt jag och mamma lunch på en mexicansk snabbmatskedja (Zocalo tror jag den heter?). Det var gott och fräscht men lite för starkt för den här veklingen.
Lördagen bjöd på något väldigt häftigt och fantastiskt. Jag och Elin bestämde oss för att ha en chillkväll och eftersom både var sugna på pizza och godis blev det vad vi köpte. Det var inte direkt ångestfritt men inte heller på lååååånga vägar så ångestframkallande som det varit för bara några månader sedan (för att inte tala om ett år, då det överhuvudtaget inte hade kommit på tal).
Så himla himla mysigt att kura ned sig under en filt tillsammans med bästis och mumsa på favoritgodisarna. Så himla mycket mer värt än anorexi. Dock kunde jag inte riktigt slappna av eftersom den förbannade Lyricaabstinensen fick mitt hjärta att skena. Jaja, nästa gång haha.
Som i en del av min plan att inte bränna ut mig igen ser jag till att göra sånt här. Krypa ihop i soffan med fleecebyxor och titta på skidor. Hur oproduktivt som helst men väldigt bra en jäktad kropp.
Samma sak gjorde jag imorse. Jag hade ställt klockan på 8 men behövde egentligen inte gå upp förrän 12 så när jag efter frukost fortfarande var dödstrött gick jag och la mig igen. Sov en timme innan jag satte mig för att plugga. Efter lunch klädde jag på mig rejält innan jag mötte upp Ylva.
Vi promenerade från Sergels Torg till Skansen innan vi hoppade på spårvagnen tillbaka igen. Så himla fint väder. Ylva påstod att det var kallt men jag svettades, snacka om att kroppen är i kemisk obalans... Det var i alla fall hur mysigt som helst.

Jag vill avsluta med ett litet tips! SIA har släppt ett julalbum som jag fastnat helt för trots att jag bestämt mig för att bojkotta julen i år. Väl värt att lyssna på!


Ta hand om er 

Kram

Hanna

Medveten närvaro

Nu tänkte jag skriva om något som jag HATADE för några år sedan (och hade hånat mig själv för om jag vetat att jag skulle förpesta den här bloggen med ett sådant inlägg). Nämligen mindfulness, eller medveten närvaro som det heter på svenska.

Anledningen till att tidigare versioner av mig inte bara hatat utan avskytt mindfullness är att det begreppet används flitigt av personer som även anser att psykisk ohälsa går att bota genom ~positivt tänkande~. Det är fruktansvärt invaliderande när man vågar berätta för någon om hur fruktansvärt mycket ångest man har eller hur deprimerad man är och personens svar är "har du testat mindfullness?".

Jag ska klargöra en grej för er. Medveten närvaro kommer aldrig att bota allvarliga psykisk ohälsa. Visst kan det hjälpa dig som har en lättare depression, lite ångest eller är stressad men om din psykiska ohälsa är av någon större dignitet så har jag extremt svårt att se att du kommer bli botad av att gå ut i naturen och lyssna på en porlande bäck.

Så långt är jag och sextonåriga Hanna överrens. Grejen är bara att jag inte förstått vad medveten närvaro egentligen är. Något som DBT lärt mig det senaste året.

Medveten närvaro har varit utgångspunkten för mig att lära mig hantera mina känslor samt att tillfriskna från anorexin. Det handlar inte om att jag gått ut i naturen eller mediterat utan att jag börjat OBSERVERA och BESKRIVA mitt eget mående. Tidigare har jag inte ens förstått vad det är som utlöst en ångestreaktion eller ifrågasatt impulserna som kommit med den. Jag har bara följt den berg- och dalbana mina känslor är och agerat efter det som känts rätt i stunden. Inte alltid men väldigt ofta.

Nyckeln för mig att börja vända mitt mående är att jag blivit medvetet närvarande om vad olika händelser utlöser för känslor hos mig och vilka impulser som de utöser. Det är inte rocket science men inte heller något som faller sig naturligt för mig. Jag har varit tvungen att nöta in förmågan att stanna upp, observera känslan, beskriva den samt orsaken, observera impulser och beskriva dem. Det tar kanske 1 minut och att göra på det sättet har förändrat hela mitt liv. Plötsligt förstår jag varför jag reagerar som jag gör men jag får också chansen att fatta ett genomtänkt beslut om jag ska agera på impulserna eller inte.

En annan superviktig sak som medveten närvaro tillfört i mitt liv är att jag är medveten både när det känns bra och dåligt. Tidigare var det så att när det väl var dåligt så kändes det som att allt alltid varit hemskt och skulle fortsätta att vara det för evigt. Jag hade ju inte noterat när jag faktiskt mått bra och därför "glömde" jag bort det. Då är det klart att det är svårt att orka kämpa, när man inte ser någon ljusning överhuvudtaget. Men när man även i de värsta stunderna kan minnas att det har känts såhär vidrigt förut, men det har också blivit bättre igen, då är det mycket lättare att göra konstruktiva val. Något som i sin tur leder till att man mår bättre på sikt.

Testa vettja! Ett hjälpmedel som funkar väldigt bra för mig är att skriva för då är det både lättare att konkretisera och att sedan gå tillbaka till texten för att minnas även i de värsta stunderna.

Det går att hitta ett sätt att leva. Till och med för en person som levt hela sitt liv i en härlig kompott av OCD, Anorexi, Borderline, panikångest och trauman.

 

Kram

H