-

Årsresumé 2017

2017. Året som började på botten, deprimerad och svältandes, ensam i en lägenhet jag hatade. Året som slutade här, på en strand i tropiska Sri Lanka. 

Första januari skrev jag följande på min instagram. "2017 ska bli året då jag överger den här sjukdomen en gång för alla. Det är mitt enda nyårslöfte."

Jag var i uselt skick men jag hade bestämt mig. För första gången hade jag bestämt mig på riktigt. Efter fem års fruktlös behandling på SCÄ hade det kanske varit normalt att ge upp. Jag hade redan tappat en massa kilon igen, det vore så lätt att bara fortsätta på det spåret hela vägen nedåt. Släppa taget om livet och ge allt för anorexin. Men jag ville inte dö. Jag ville ta studenten, jag ville resa med mina vänner och min familj. Jag ville bli lycklig. 

Så jag klistrade upp ett tiotal post-it-lappar på min dörr på det nya behandlingshemmet, började dagvård på Idun och satsade allt från dag 1. Efter alla mina tidigare år i behandling visste jag att jag behövde köra all in hela vägen och inte vika för anorexin i ett enda beslut. För så länge jag lät henne styra en del av mig så släppte hon aldrig taget. 

Våren var väldigt blandad. Jag mådde fruktansvärt dåligt på grund av brutal kroppsångest samtidigt som jag tack vare att jag fick i mig näring kunde komma ur depressionen. Det blev hektiskt med dagvård samtidigt som jag gick heltid i skolan och i april var jag på randen till kollaps utmattningsmässigt men klarade av att vända det genom att skjuta på en del skolarbete. 

I juni tog jag studenten och det var både helt magiskt och väldigt sorgligt. Jag älskade att gå på Globala, älskade skolan, mina vänner och sammanhanget. Nu var jag tvungen att hitta något nytt och det var superläskigt. Jag kände mig inte alls redo men hade samtidigt inget att välja på så jag försökte fokusera på det jag hade framför mig som skulle bli kul.

Sommaren började med först en resa till Marbella och sedan fyra dagar på Bråvalla. Kronan på verket av vårens intensiva festande (ni vet ju hur det är sista terminen i trean). I bilen hem från Bråvalla var jag både fysiskt och psykiskt helt uttömd. Alkoholen i sig hade inte varit särskilt destruktivt (även om det inte är något jag rekommenderar, speciellt inte om du lider av psykisk ohälsa) däremot medförde festandet att jag träffade väldigt mycket killar något som definitivt inte fick mig att må bra. 

Två veckor spenderades hemma innan det bar av mot nästa destination - Tanzania. En helt fantastisk resa, framför allt safarin var det häftigaste jag någonsin upplevt. Men ångesten kom ikapp så fort jag la mig i en solstol på vackra Zanzibar. Jag tog mig igenom det men mådde omväxlande extremt bra och väldigt, väldigt dåligt. 

Väl hemma igen påbörjades den nya vardagen med komvux och jag började känna mig otroligt ensam, nästan lika ensam som hösten dessförinnan när jag flyttade från Magelungen och föll tillbaka i ätstörningen för att "överleva". Dessutom var det nu i augusti som saker började bubbla upp till ytan, sådant jag förträngt och ljugit om i alla år. Jag stod ut i en månad drygt men tillslut brast det och jag blev inlagd. Visserligen hade jag blivit det 3 gånger tidigare under året men då bara några dagar. Nu stannade jag i 10 veckor. 

Under den här tiden påbörjade jag min traumabehandling. Jag mådde skit. Så dåligt som jag inte mått sedan jag var femton. Sjukhusmiljön bidrog inte heller till att göra det bättre. Dessutom gick jag slutligen in i väggen och kroppen slutade helt att fungera vilket innebar att jag fick lägga ned skolan ett tag. Trots allt det jobbiga lyckades jag hålla i ätandet, ett enormt framsteg. 

Efter tio veckor kände jag att det inte längre fyllde någon funktion att vara inlagd, snarare mådde jag sämre. Så i slutet av november skrev jag ut mig. 

Nästan direkt efter att jag blivit utskriven kände jag hur det vände. Det var som om en spärr släppt, både vad gällde ätstörningen och min borderline. Jag kunde äta friare än på 10 år, jag hatade inte min kropp lika intensivt exakt alla dagar utan bara ibland och jag kände en helt ny kontroll över mina känslor. Jag kunde må dåligt utan att det blev katastrofdåligt och jag kunde må bra utan att det blev till hejdlös eufori. 

Den tjugonde december satte jag mig på ett flyg till Sri Lanka. Det var helt overkligt. Jag som för några veckor sedan inte ens fick gå ut skulle nu resa bort själv i drygt tre veckor och det kändes så jävla BRA. Jag var redo. Jag skulle fixa det här. Det är nu det vänder.

Och det gjorde det. Visst, de första två dagarna blev ett rejält bakslag matmässigt eftersom jag trodde mig kunna lita på mina hunger- och mättnadskänslor. Så var inte fallet och efter ett breakdown pga näringsbrist tog jag tag i mig själv och började äta regelbundet och ordentligt igen. Men, och det här är det som är så sjukt jävla häftigt, efter bara några dagar på Sri Lanka så slutade jag räkna kalorier.

Jag?? Slutade?? Räkna?? Kalorier?? Jag äter tills jag blir mätt? Jag äter kakor och dricker drinkar? Jag ligger på stranden och uppskattar väl inte min kropp men jag har inte konstant brutal ångest. Visst att tankarna kommer både vad gäller mat (främst när jag äter ""onyttigt"") och när jag ser min kropp men det utlöser inte en ohanterbar ångest. Alltså ni, bara ni, kan förstå hur magiskt det är. 

Att jag blivit så mycket friskare från ätstörningen, på god väg att bli helt frisk, har också gjort att min borderline är mycket lugnare. Kombinationen alla dbt-färdigheter jag lärt mig och friskheten från ätstörningen gör att jag nästan har ett normalt humör. Visst känner jag mycket men bara en enda gång på två veckor har jag fått en ångestattack och då har det varit panikångest, en rent fysisk reaktion på att mina trauman triggats. Det var superjobbigt men bara att gå hem, svälja lite neuroleptika och betablockerare så blev det snart bättre. Jag fick inte ens några destruktiva impulser. Ville bara försöka ta hand om mig själv så att ångesten kunde lägga sig.

2017 . Året jag alltid kommer minnas som det när jag tillslut släppte taget om anorexin. Tio år efter att jag insjuknat. 2017 var året jag föll och föll och föll men likt förbannat klättrade upp lite högre för varje gång och tillslut så kom jag upp till toppen. Jag är inte friskskriven varken från ätstörningen eller den emotionella instabiliteten men jag är på god väg i båda fallen. Men oavsett om diagnoserna står kvar i journalen så vet jag att det här var året jag började mitt nya, friska liv.

Jag är säker på att 2018 kommer bjuda på dippar. Kanske blir jag inlagd några dagar, kanske får jag sån kroppsångest att det går ut över maten i en vecka eller två. Men jag är också säker på att 2018 kommer att bli ett underbart år. Det första året då jag får leva om inte på heltid så i alla fall 75%.

Mitt nyårslöfte inför 2018 är att jag ska bli friskskriven från ätstörningen. Jag ska fortsätta jobba med att kunna hantera mina känslor och genomföra hela traumaterapin hur jobbigt det än är. Jag lovar mig själv att se till att både jag själv och andra är snälla mot mig och min kropp. Och så ska jag skriva en massa men bara för att det är kul, inte för att prestera.

Tack för att ni funnits med mig och peppat det här året och alla andra år. Ni är bäst❤️

Kram Hanna

Postat av: Anonym

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

2018-01-04 @ 14:09:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: