-

Recension vegetariska smörgåspålägg

Bröd! Mörkt, ljust, surdegs, jäst, med fröer, torkad frukt eller helt plain. Det finns något som passar alla och kombinationsmöjligheterna blir oändliga om man adderar smör och pålägg (vilket man självklart gör, annars är ju bröd bara torrt och supertråkigt). 
 
Som vegetarian försvinner en del av påläggsmöjligheterna men åtminstone om man bor i Stockholm finns det numera en hel uppsjö av alternativa pålägg till skinka och salami. Jag tänkte köra en lite recension på fem vegopålägg jag testat den senaste månaden så kan ni låtsas att ni bryr er i alla fall ;)
 
Astrid och aporna - Rökt sk*nka
Betyg: 3/5
Kommentar: Den är god men ganska menlös. Vissa tycker att konsistensen är gummiaktig men det håller jag inte med om. Funkar som subsitut men får ingen aha-upplevelse direkt. Passar på allt bröd imo!
 
Pärsons - Vegoskivor (paprika)
Betyg: 2/3
Kommentar: Naee. Inge kul konsistens (skivorna är helt lealösa) och framför allt ingen rolig smak. Eller, den var ju inte äcklig men låångt ifrån god. Kan kanske bli snäppet bättre om man gömmer vegoskivan under några ringar färsk paprika men då ser jag inte riktigt meningen med att överhuvudtaget lägg på skinkan från början....  
 
Pastejköket - Vegetarisk pastej 
Betyg: 4/5
Kommentar: Första gången jag bredde det här på min macka chockades jag över svampsmaken och blev väldigt besviken eftersom jag hade väntat mig något som smakar likt lever. Det kommer den här pastejen aldrig i närheten, ett faktum jag fick acceptera. Med det in mind så testade jag min andra vegopastejsmacka och slängde på några skivor smörgåsgurka. Vips så var det plötsligt gott, väldigt gott till och med!
Summa summarum - gillar du inte svamp kommer du tycka att den är skitäcklig. Gillar du svamp lär du älska den. 
 
Astrid och aporna - Pepperöni
Betyg: 3/5
Kommentar: Om man gillar det kryddstarka i pepperoni så lär man gilla den här korven. Konsistensen är som vanligt inget att hänga i julgranen men det funkar. Kryddningen är god men lite väl stark att ha på frukostmackan för en vekis som mig..
 
Windau - Vegetarisk salami
Betyg: 4/5
Kommentar: Den har inte riktigt samma konsistens som salami men smakar både kryddigt och rökt. Väldigt gott med andra ord! Som substitut för skinka/salami är det här den absolut bästa jag testat so far!
 
 
 
Hoppas alla tar sig en riktigt god kvällsmacka nu.
 
Puss 
 
Hanna
 
 
 

Om kroppsångest som hindrar en från att leva

Jag är så trött på att ångesten jag har över ett så värdsligt ting som en kropp ska stoppa mig i min vardag. Jag vill så mycket i livet. Jag vill resa, plugga, jobba, skapa ett eget hem. Jag vill ha vinkvällar med mina vänner, jag vill läsa böcker i skuggan av en palm på en vit sandstrand, jag vill lära mig nya saker, jag vill skratta så mycket att jag blir yr av syrebrist. 
 
Det och tusen andra saker vill jag i livet. Saker som skiljer sig otroligt mycket från varandra men som har en sak gemensam - de möjliggörs genom min kropp men(!) utgår inte ifrån den. 
 
Utan min kropp är jag ingenting. Utan en frisk kropp kan jag inte göra allt det där som gör mitt liv värt att leva, utan en frisk kropp kommer jag aldrig att kunna må bra. Men ingenting av det jag nämnt, saker som jag vill i livet, beror av att min kropp har ett visst utseende. 
 
Jag har så otroligt höga krav på mig själv vad det än gäller men ännu lite mer när det kommer till utseende och framför allt kropp. Jag har spenderat nio år av mitt artonåriga liv till att försöka forma kroppen med den undermedvetna tanken att om jag bara ser perfekt ut så kommer allt att bli bra. Om folk tycker att jag är vacker så kommer jag att bli lycklig. 
 
Men det räcker inte med att vara "vacker" (vilket i sig självt är ett subjektivt begrepp) utan jag måste vara vackrast. Precis som jag måste vara bäst, i allt. Och det är fanimej helt omöjligt vilket innebär att jag, varje dag, somnar med känslan av misslyckande för att jag inte klarade av att vara bäst i allt. 
 
Jag är trött på att det här ska hålla mig tillbaka. Jag är trött på att mina idéer om hur min kropp borde se ska hindra mig från att leva det liv jag vill leva. Jag är trött på att varje vaken minut ska cirkulera kring hur min kropp är formad när inte en djävel bryr sig egentligen. Jag är trött på att hatet jag känner jämtemot kroppen ska uppta större delen av min uppmärksamhet. 
 
Det är så otroligt svårt men jag måste bara acceptera att jag aldrig någonsin kommer att se perfekt ut. Jag kommer inte se perfekt ut, kommer inte vara perfekt, kommer aldrig vara bäst i allt alltid. Och det är helt okej. Jag måste sluta låta en strävan efter något ouppnåeligt hindra mig från att leva. 
 
För jag vill leva. 
 
 
 
/Hanna

Laxburgare!!

Hej finaste ni. Jag hoppas att allt är bra med er, eller så bra det kan vara i alla fall. Jag har det helt okej, pendlar ju som känt en del haha. Den kommande veckan har jag sportlov och det är jag inte svintaggad på om jag ska vara ärlig..... Men jag har massor av möten och hiskeliga mängder plugg så jag kommer kunna fylla ut tiden i alla fall. Ska väl kanske vila någon gång också, vem vet haha. Plötsligt händer det. 
 
Hursom, här kommer en radda bilder från de senaste två dagarna som gått. 
 
Sov hos mina föräldrar natten till lördag. D.v.s. jag drack mousserande samtidigt som jag pluggade matte och kollade på film. Där snackar vi effektivitet på hög nivå hörrni. Vaknade upp och åt den här frukosten! Latte, knäckemackor med ägg och en skål vaniljyoghurt med müsli. 
 
 
Igår pluggade jag hela dagen och fick faktiskt supermycket gjort. Sedan skulle jag möta upp Alva med planen att gå på en konsert men ingen av oss orkade så istället bäddade vi ned oss i hennes säng med grönsaksstavar och dipp samt The Ring. Jag är väl inget skräckfilmsfan direkt men den här var helt okej faktiskt! Bättre sällskap får man leta efter i alla fall. 
 
Idag försökte jag plugga men det slutade med att jag sminkade mig istället..... Så passade på att ta några hyfsade selfies så känner ändå att jag åstadkommit något idag.
 
Vid 16 mötte jag upp Alexandra och  Karin. Vi lagade en sjukt god middag (även om kocken i mig ser att den har för mycket utvecklingspotential för att jag ska kunna dela det egenpåhittade receptet än). Det var i alla fall hemgjorda laxburgare toppade med limemajonäs, avokado, tomat, sallad och rödlök samt rotfrukter i ugn till. 
 
 Pinsamt dålig bild men så går det när man är stans mest darrhänta person (skyller på medicinerna). Men vem bryr sig, kolla vad fina de är!!! Bästa<3
 
Tack för feedbacken på förra inlägget förresten! Som sagt, så mycket roligare att blogga när man får lite kontakt med er som läser. 
 
Nu ska jag fixa lite grejer innan det är dags att släcka lamporna. Imorgon väntar SCÄ, DBT, naprapaten och en hög med plugg. 
 
Kram och godnatt
 
Hanna
 
 
 

Hur hanterar man en viktuppgång

Hej. Jag tänkte skriva lite om hur man hanterar en viktuppgång men vill inleda med att säga att hade jag haft en magisk lösning så hade jag kunnat öppna en ätstörningsklinik och tjänat fett med pengar. Nu har jag ju tyvärr inte det men jag har ju ändå överlevt ett flertal viktuppgångar så lite tips kanske jag kan komma med. 
 
Att gå upp i vikt, eller reducera en undervikt som de så fint säger på SCÄ, är en fruktansvärd process för nästan alla ätstörda. Det är så påfrestande för man kan aldrig vila från det som orsakar ångesten eftersom man alltid har med sig sin kropp. Jag tror att det är det som gör kroppsångest till en av de, enligt mig, värsta ångestsorterna eftersom den är så svår att lämna. 
 
Extra svårt blir det när man äter på ett sätt som är menat att reducera ens undervikt. Att redan hata sin kropp och tycka att man är enorm och så samtidigt äta så att man går upp i vikt - det är en ekvation dömd till groteska mängder ångest. 
 
Men det är också i det som min första hjälpande tanke finns. Nämligen att den värsta kroppsångesten är den man har under själva viktuppgången. Jag säger inte att kroppsångesten försvinner bara för att man når en hälsosam vikt men åtminstone för mig har de perioderna snittat en så mycket lägre kroppsångestnivå. Det har fortfarande funnits tillfällen då jag haft minst lika mycket kroppsångest som när jag varit underviktig men det stunderna har inte hållt i sig lika länge. 
 
En annan sak som hjälper mig är mina motivationspunkter. Jag vet att jag inte kan ha ett liv värt att leva på en vikt som är farlig för min kropp och därför måste jag tillbaka till en friskvikt. Eftersom jag vet att det är så det måste vara så är det lättare att stå ut. Varje gång tanken på att jag är tjock kommer så kan jag kontra med att antingen väljer jag ett liv i sjukdom och då kan jag gå ned igen, eller så väljer jag ett liv i frihet och då måste jag fortsätta att äta.
 
Det underlättar också att försöka fokusera så lite på vikt och kropp som möjligt och istället ge plats för det som är fint i livet. Kroppsångesten kommer förmodligen att finnas med dig i alla fall men om du ständigt fyller på med glädjekällor (så som att träffa kompisar, gå i skolan, resa, osv) så får den mindre plats i ditt medvetande och då blir det lättare att stå ut. 
 
Sen gäller det också att vara snäll mot sig själv. Att validera sig själv i att det är förjävligt att behöva gå upp i vikt när man har en ätstörningsproblematik men att det är något som måste göras. Och prata med folk! Berätta för någon du litar på att du har de här tankarna, bara att få bli bekräftad i att man lider gör ofta lidandet lite mindre. 
 
För en utomstående till någon med den här problematiken är det bra att försöka lägga så lite fokus på kroppen som möjligt. Det gäller alla sorters kommentarer, både positiva och negativa, eftersom ätstörningen kommer vända allt emot den sjuka. Då är det bättre att prata om saker som är kul i livet och som den sjuke vet att hen inte kommer få ut mer av ifall hen blir frisk. 
 
Det här är det som hjälper mig och som gör att jag kan stå ut trots att gå upp i vikt är det jobbigaste som finns när man har anorexi (liksom de flesta andra ätstörningarna). Hoppas det kan hjälpa någon.
 
I badrummet på fest med finaste en kväll när livet var rätt bra faktiskt. 
 
 
Kramar 
 
Hanna
 

Friday!!

Hej mina favoriter! Idag är en av de där åtråvärda, bra(!!!), dagarna. Dagar då jag faktiskt inte har sådär galet mycket ångest utan typ mer rimligt? Detta trots att vi just nu gått in i en av de tuffaste skolperioderna sedan jag började gymnasiet. För att kicka igång den processen avslutade jag och min gymnasiearbetesgrupp veckan med att lämna in vår hittills 83 sidor långa rapport om framtidens proteinkälla. Om någon är intresserad så kan jag skriva lite om det här, 83 sidor ifall intresset är väldigt stort..... Det roliga är att den inte ens är klar för det där är bara gruppdelen så hela diskussionen vilket typ är en tredjedel av rapporten ska skrivas. Detta utöver 8 andra examinationer de kommande veckorna, tagga!!!
 
Lämpligt nog inleder jag därför detta lov i soffan hos mina föräldrar med en kopp kaffe och algebraiska lösningar av inhomogena differentialekvationer av andra ordningen. Kanske får ett glas vin också om jag är riktigt snäll.
 
Förlåt nu ska jag sluta babbla. Här kommer lite bilder från slutet av skolveckan!
 
 Torsdag innebär soppa och pannkakor, inte bara på Idun utan även i skolan. Jag klagar inte.
 
 Åt den här fantastisk kvällsmackan tillagad i våffeljärn. Att jag aldrig tänkt på att man kan använda våffeljärn om man inte har ett toastjärn?? Blev nästan ännu godare, superfrasigt och väldigt fint mönster. Hade hursom två skivor av sånt där bönbröd ni vet, ost, vegetarisk salami, hackad vitlök och oregano. Mmmmmmm.
 
 Dagens skollunch bjöd på vegetarisk gulasch, matvete, matlagningsyoghurt, ångad blomkål och broccoli samt en heeelt fantastisk "sallad" av rödbettor, fänkål, jordärtskocka, honung och rosmarin.
 
 Hade äran att få komma på Ailis vernissage. Maken till begåvad sextonåring får man leta efter. Hängde i galleriet med mina fina kompisar från skolan innan jag satte mig på bussen hem till Tyresö och mina föräldrar.
 
Jag hoppas verkligen att ni haft en bra vecka, om inte hoppas jag att helgen blir bättre. Och tack för alla fina kommentater och hjärtan, det värmer verkligen. Kom ihåg att det alltid är fritt fram att fråga frågor eller önska inlägg.
 
Varma fredagskramar
 
Hanna
 
 

Äta bör man annars dör man

Mycket passande rubrik för en blogg om ätstörningar, eller vad säger ni... Nejmen seriöst, det här inlägget tänkte jag ägna åt tråkig mat som ändå måste intas. För många är det ju en grej att maten måste vara god om man ska få äta den, en tvångstanke bland många andra. Men mat kan inte alltid se fantastisk ut eller skapa en smaksensation i munnen, ändock måste man äta. En frisk människa kanske äter lite mindre en lunch då det är "äcklig" mat men å andra sidan kommer den personen att äta mer en annan lunch då det är god mat. Är man sjuk i en ätstörning är det ofta svårt att göra den avvägningen så därför gäller det bara att tugga i sig maten, oavsett om den är god eller inte. 
 
Tråkig bild på en tråkig frukost. Havregrynsgröt, sylt och mjölk samt en skiva lingongrova med smör och vegetarisk salami plus ett glas äppeljuice. Till det en liten shot på 13 tabletter för att hålla mig på benen.
 
Skolluncher är ju sällan särskilt roliga (om man då inte råkar gå i min skola för deras mat är BÄST). Här serverades rödbetsbiffar, ris och pepparrotssås. Till det den obligatoriska knäckemackan. 
 
Kvällsmackor i samma nyans. En med ost och en med messmör. 
 
Det gäller att hitta en balans som funkar för dig. Jag orkar inte alltid fixa fina mackor med olika grönsaker. En frisk människa kan värma två Billy's pizza till middag efter jobbet för att orken att laga mat inte finns just den dagen. Det är okej att inte alltid vara perfekt och det innefattar även att inte alltid producera perfekta måltider. Mat kan vara fantastiskt men det är också näring som måste intas varje dag, oavsett vad. 
 
Kram
 
Hanna
 
 
 

Svar frågestund - Min problematik

Vilka kriterier i borderlinediagnosen uppfyller du och lider du av? 
 
Här är en förenklad lista på de olika kriterierna för borderline. Om jag inte minns fel måste fyra eller om det är fem kriterier uppnås för att man ska få diagnosen. Jag har strukit under de som stämmer in på mig. 
  1. Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer. Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.

  2. Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.

  3. Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla.

  4. Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.

  5. Uppvisar upprepat självmordsbeteende med gester, hot eller självstympande handlingar

  6. Affektiv instabilitet som kommer av en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv, episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar några timmar och endast i enstaka fall längre än några dagar).

  7. Återkommande tomhetskänsla.

  8. Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller svårighet att kontrollera ilska (t ex ofta förekommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).

  9. Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom 

 
Kan man bli frisk från borderline? 
Det beror på vem du frågar. Vissa anser att borderline, likt neuropsykiatriska diagnoser som autism och adhd, inte går att "bota". Samtidigt vet jag flera personer som blivit av med sin borderlinediagnos efter att ha gått i DBT så jag skulle definitivt säga att det går att bli "frisk". 
 
 
Hur gick din borderlineutredning till? Vem var det som föreslog att du skulle utredas för det? 
Inför flytten från Magelungen sa jag att jag ville börja DBT igen eftersom jag ju gick det innan jag flyttade til Magelungen och redan då tyckte att det var väldigt bra. För att få börja vuxen-DBT behöver man göra en borderlineutredning så efter att remissen skickats av mina öppenvårdskontakt till DBT-teamet så fick jag komma dit på utredning. 
 
 
Blir du fortfarande lika lätt triggad av andra sjuka? 
Litegrann ibland men det är en miljon gånger bättre nu. Jag känner mig så klar med allt det sjuka, jag har nått min egen botten flera gånger om och det gav ingenting. Men sen är det klart att jag blir triggad ifall någon med en ätstörning skulle sitta och prata om hur denne svälter sig. 
 
 
 
Hur många procent frisk skulle du beskriva dig som, psykiskt sett?
Just nu håller jag på och jobbar mig upp från ett återfall så det är väl inte jättebra på den fronten. Men 20% kanske? Går liksom inte att skatta men sjukdomen finns med mig precis hela tiden även om den inte styr alla mina val. 
 
 
Vad tycker du om dbt?
Jag tycker att DBT är helt fantastiskt. Den i särklass bästa behandling jag någonsin gått och jag rekommenderar alla som får möjligheten att börja att åtminstone ge det en chans. Har hittills inte träffat en enda människa som inte gillat DBT. Tyvärr krävs det dock en del för att man ska bli "antagen". 
 
 
Varför är du "inlagd" på Bolinders?
Kortfattat är det för att min problematik är för svår för att jag ska kunna bo själv vilket är alternativet till att bo på behandlingshem. Jag testade stödboende i höstas men klarade inte av det. Jag mår så fruktansvärt dåligt och har så mycket ångest att jag inte fixar att hantera det själv utan behöver dagligt stöd av vårdpersonal. Speciellt maten fungerar inte alls när jag ska vara själv längre perioder. 
Om man ska sammanfatta det i diagnoser så är det min borderline och anorexi i kombination som blir för svårt att hantera för mig när jag är ensam. Under hösten försökte jag ersätta vårdpersonal med vänner men det fungerar inte när man mår så dåligt så ofta och så länge. 
 

En tisdag

Hej finisar! Hoppas ni haft en fin tisdag, det har jag haft i alla fall även om det inte hände något särskilt. Förmiddagen spenderades i skolan, eftermiddagen bestod av 3 timmars DBT-grupp och sedan åkte jag hem till mina föräldrar där jag nu befinner mig. 
 
 
Lunchen var som vanligt svingod. Göttbullar, potatis, gräddsås, lingonsylt, pressgurka och stekt blomkål. Kommer sakna globalas skolmat så otroligt mycket nu när jag tar studenten om några månader. 
 
 Åkte till hem till mina föräldrar och hamnade i fjällen. Fast jag älskar snö, tror att nattens snöfall bidragit till mitt glada humör. 
 
 Middagen blev linsgryta med kokosmjölk, krossade tomater, morötter, ingefära och massa andra goda kryddor samt ett naanbröd och lite grönsaker. 
 
Imorgon ska jag till SCÄ på samtal (samt vägning) och det är jag väl inte jättetaggad på tbh... Men ska göra roliga saker på kvällen sen så får försöka hålla fokus på det, vilket är lättare sagt än gjort. Just nu försöker jag bara att uppskatta de bra stunderna jag faktiskt får och tänka att varje jobbig stund jag tar mig igenom är ännu ett steg bort från ätstörningen. Det är en tröstande tanke, att det inte kommer vara såhär förevigt liksom. 
 
Nu ska jag fortsätta att plugga någon timme till och sedan ska jag åka tillbaka till Bolinders för att sooova. 
 
Kramar
 
Hanna
 
 

Tvångsmässig träning

Träning, ja vad är det egentligen? Om ens enda källa var media skulle svaret vara något i stil med "träning - hur du blir en bra människa". För i media är det verkligen på den nivån. Att träna har blivit en norm. Många människor tränar inte för att de tycker att det är kul utan för att de känner att de förväntas av dem.
 
Jag är ingen träningsmotståndare men att träna med en ätstörning är en miljon gånger mer komplicerat än det är att träna för en frisk person. Detta eftersom det är så otroligt lätt att det går över från att ha varit konstruktivt till något tvångsmässigt. 
 
Under hela min sjukdomsperiod har jag använt träning som ett sätt att kompensera. Det har lindrat ångesten i stunden, åtminstone ibland, men vad har det lett till på lång sikt egentligen? Nedan tänkte jag lista några av alla konsekvenser av kompensatorisk, tvångsmässig träning. 
 
  • Ökad ångest. Precis som med alla andra självskadebeteenden så lindrar det ångesten i stunden medan det i längden bidrar till ökad ångest. Träningen blir ju något form av "straff" och du visar då kroppen att den är värd att straffas vilket gör att du avskyr dig själv mer och det gör att ångesten ökar. En nedåtgående spiral utan slut så länge du fortsätter att följa sjukdomens ord.
  • Försämrade sociala relationer. Det går så snabbt, du började med några situps och en vecka senare har du ett dagligt träningspass som gör att du måste välja bort socialt liv för att hinna med. 
  • Skador på kroppen. Att träna tvångsmässigt innebär ofta (om än inte alltid) att du gör det på ett sådant sätt som blir skadligt för din kropp. Kanske får du inte träna alls egentligen men gör det i alla fall för att lindra ångesten (vilket vi kommit framt till inte fungerar). På sikt kan det leda till att du förlorar din mens och att ditt skelett urkalkas eller att du får skador av andra slag så som benhinneinflammation. 
  • Vidmakthållande av sjukdomen. Så länge du går med sjukdomen så kommer du inte att kunna bli frisk, det är helt omöjligt. 
Så vad ska man göra om man känner att man håller på med tvångsmässig träning?
 
Det enkla och ändock så otroligt svåra svaret är att sluta. Förmodligen kommer du att behöva sluta helt ett tag innan du kan börja igen och då är det viktigt att du hittar en träningsform som blir lustfylld. För mig är klättring det enda som fungerar (men det fungerar å andra sidan väldigt bra!) men det finns en hel rad med "alternativa" träningsformer så som ridning, dans och bollsporter. 
 
Sedan är det otroligt viktigt att komma ihåg att du ska träna för din egen skull. Inte för att sjukdomen och samhället förväntar sig det. Du ska träna ifall det får dig att må bättre, punkt slut. 
 
Hoppas det här inlägget kunde peppa er lite
 
Kram
 
Hanna

Helgen

Nu är ännu en helg slut och jag är faktiskt astaggad på en ny skolvecka. Måendet har väl varit lite upp och ned i helgen men jag har träffat så mycket fina människor att det ändå känns bra. 
 
I lördags åkte jag och Alexandra hem till mina föräldrar för att äta glass, prata och gå en hundpromenad. Superfint som alltid. Båda glassorterna var väldigt goda men klassikern phish food är numera en ny favorit hos mig. 
 
 Det obligatoriska kaffet i de lika obligatoriska muminmuggarna.
 
 På kvällen var det födelsedagsfest för Ida! Här är en bild på mig och Johanna innan röjet drog igång ;) Fantastiskt lyckad kväll, bästa tjejerna!
 
 Idag inledde jag dagen med en sväng till IKEA tillsammans med personal från boendet för att köpa lite smågrejer till mitt rum. Efter lunch träffade jag Karin och vi mellisade overnight oats på Espresso House. Jag tyckte faktiskt att det var gott, klart över förväntan. 
 
 Vi avlsutade med en promenad på Kungsholmen (jag börjar faktiskt lära mig och hitta!).
 
 
Nu ska jag plugga matte, tvätta och städa. Har en del viktiga inlägg på gång till bloggen också så kika gärna in någon gång i veckan. 
 
Ät en god söndagsmiddag nu!
 
Kram 
 
Hanna

Blomkålssoppa, kärleksmums och pilgrimsmusslor

Så har ännu en vecka flugit förbi och det är helg igen. Jag är ju generellt sett inget superfan av helger men ska fylla den med massa fina grejer så det blir nog bra ändå. Här kommer en recap av Idunveckans sista dagar. 
 
Torsdagar innebär soppa och pannkakor och den här veckan festade vi på en blomkålssoppa som i princip bara smakade svamp. God var den i alla fall!
 
 Älskar verkligen pannkakor. Skulle kunna äta det alla dagar hela veckan. En vecka åtminstone haha. 
 
 Efter Idun mötte jag upp Alexandra (<3) och vi tog en sedvanlig fika där det enda kravet var choklad(!!!). Känns verkligen som att det är tusen år mellan varje gång vi ses eftersom det hinner hända så mycket trots att det bara gått några dagar. Hade som vanligt fina och givande samtal trots att ingen av oss var på topp. Det är så bra att man kan träffa vänner i alla fall och det kan vara helt okej även om man inte mår bra. 
 
 Fredagslunchen blev en klassisk linsgryta med bonor, potatis (fler har gömt sig under såsen), cremé fraiche och persilja. Gott!
 
Som avslutning på Idunveckan bjöd mamma på hummersoppa, pilgrimsmusslor och färskt bröd med getost och honung samt några stekta sparrisar och ett gäng tomater.
 
 
 
Idag ska jag träffa Alexandra och sen ikväll blir det fest för Ida som äntligen fyllt arton!!! Svintaggad på att hänga med mina Tyresögurls, saknat dem så mycket. 
 
Hoppas ni får en fin helg. 
 
Kramar
 
Hanna

Friskvikt/kampen mot sjukdomen

Det är tungt nu, väldigt tungt faktiskt. Att gå upp i vikt är en fruktansvärd process och vid varje måltid måste jag slåss för att få i mig det jag ska. Det vore så enkelt att ge upp nu, att bara vika sig för ångesten, göra som rösten i huvudet skriker åt mig och tappa allt igen. 

 

Ändå äter jag, trots att jag vet att jag kommer att gå upp i vikt. Det är liksom en del i tillfrisknandet, något man bara måste acceptera. För det går inte att vara underviktig och bli frisk. Det krävs mer än en friskvikt för att bli frisk men om din kropp inte har den energi den behöver så kan du omöjligt bli kvitt tankarna om mat och kropp och då kan du omöjligt bli fri från sjukdomen.

 

Så då hamnar jag plötsligt i valet om jag vill fortsätta var sjuk eller om jag vill bli frisk. Jag har varit sjuk i nio år nu och jag kan lätt vara sjuk i nio till. Jag kan utan problem rasa mer än jag någonsin gjort tidigare - men för vad? För att jag ska spendera resten av mitt liv med att åka in och ut från sjukhus? Att så fort jag blir utskriven så faller jag för sjukdomen igen och har några fruktansvärda svältmånader hemma innan jag bli inlagd igen? 

 

Ska jag bli 20, 30, 40 och fortfarande sitta och skära den där potatisen i en miljon bitar när jag istället hade kunnat åka ut och resa med mina vänner, skaffa en karriär, familj och framför allt - må bra?

 

Det är inte det jag vill. Jag vill inte leva såhär, det är inget liv även om det såklart finns små glimtar av ljus. Livet kan vara så mycket mer och jag vill få chansen att uppleva det men tiden går och livet väntar inte på att jag ska ta mig upp från ett sjuhundrade återfall. Jag har min chans nu, att bli frisk en gång för alla, men då måste jag äta och jag måste stå ut med att min kropp förändras. Det suger men det är ju också precis vad den här sjukdomen gör. Suger ut allt liv ur någon som hade kunnat vara en glad artonåring. Det räcker nu, jag är klar med den här sjukdomen. 

 

 
Ta hand om er alla fina
 
Hanna
 

Svar frågestund - Personligt

 

Nej jag håller inte på med något sånt alls för tillfället. Har liksom inte ork just nu, men jag längtar tills det kommer tillbaka för det är verkligen en helt fantastisk känsla. Ni vet ju själva hur det är att vara nyförälskade och sen multiplicerar ni den känslan fem gånger pga borderline. Apropå det, tinder + borderline är en mycket... intensiv kombination. Extremt roligt och extremt påfrestande för alla inblandade. Just saying haha. 

 

Från ett Kentfan till ett annat, vilka är de 5 bästa Kentlåtarna enligt dig? :) 

Extremt svår fråga, det skiftar varje dag, men jag skulle nog säga att Vals för satan, Nålens Öga, Mannen i den vita hatten, Ensammast i Sverige och Klåparen är mina all time favoriter. Men som sagt, det är nästan som att du skulle be mig säga vem som är min favoritfamiljemedlem.....

 

Vilket ämne i skolan tycker du mest om? 

Fysik och biologi! Fast just nu tycker jag att gymnasiearbetet är roligast eftersom jag har en så bra grupp och vi läser om ett så intressant ämne. 

 

Hur skulle du beskriva din stil? Kör gärna lite favvooutfits, vore kul! 

Jag skulle säga att min stil är en ordentlig hipster med popparinslag. Mycket svart blir det. Jag tar inte så mycket outfitbilder men här är några från senaste halvåret!

Kent. Alltid kent. 
 
 
Festkläder.
 
 
Ser jättesur ut men älskar den här röda tröjan, har den helst hela tiden. Matchar mitt skal också. 
 
Hittar tyvärr ingen bild på hela den här klänningen men den är mitt färggladaste plagg så den förtjänar att synas lite. 
 
 
Levde drömmen i somras och klubbade i bikini. Bästa klubbarna har ju självklart pool. Saknar Berlin very much.
 
  

Äter du kött eller är du vegetarian/vegan? 

Jag är vegetarian men försöker att äta fisk ibland för att få i mig viktiga grejer osv. Men tänker förmodligen återgå till att bli vego på heltid så fort kroppen är återställd. 

 

Har du någon fobi som inte är relaterad till dina diagnoser? (Typ höjdrädd, spindlar etc) 

Alltså jag har typ inte det? Utöver mina diagnoser är jag rätt så problemfri...

 

Vilka samhällsfrågor brinner du mest för? 

Psykisk ohälsa bland unga är väl min hjärtefråga men jag brinner även för hållbar utveckling och mänskliga rättigheter (bl.a. att ingen människa är illegal samt minskade samhällsklyftor). 

 

Vad har du för framtidsdrömmar?

Min främsta framtidsdröm just nu är att jag vill resa i tre månader nästa år tillsammans med mina bästa vänner. Det är den tanken som får mig att fortsätta tugga. Sedan är det ju lite av en framtidsdröm att få ett liv där jag slipper kämpa varenda vaken sekund. Det vore ganska fett faktiskt. Typ bli vuxen på riktigt, skaffa ett eget hem, välja vilka jag ska bo med eller inte bo med, jobba med något som intresserar mig, känna att jag bidrar till samhället. 

 

Vad är dina planer efter gymnasiet? 

Jag planerar att resa och sedan börja plugga. Har dock inte bestämt vad jag vill plugga, velar mellan lite olika alternativ så jag tänker att jag skjuter på det beslutet så långt som möjligt. Nästa höst kommer jag läsa in två kurser jag missat på komvux (läser utökat så har eg bara hoppat över en kurs, trots ca 50% frånvaro under gymnasiet pga min psykiska ohälsa). Det kommer gå på halvfart så jag tänkte jobba lite samtidigt också för att spara pengar. 

 

Vad gör du på fritiden när du inte är i skolan?

Jag pluggar mycket, läser böcker, lyssnar på musik. Men framför allt umgås jag med mina kompisar eller familj. Det blir rätt mycket festande också är jag rädd. Typ varje helg..... Men har faktiskt chillat mer det här året än i tvåan, fast mest för att jag var borta varannan helg hela hösten och såg kent i diverse nordiska städer.  

 

Vad är dina tankar kring feminism? 
Självklart är jag feminist! Jag har skrivit lite om feminism och ätstörningar i det här inlägget. 
 
 
Hur skulle du säga att du är i sociala sammanhang? Typ blyg, utåtriktad osv 
Det beror extremt mycket på situationen. Jag kan vara väldigt blyg eftersom jag är rädd att folk ska tycka att jag gör något fel (sitter i från tiden jag blev mobbad) men om jag känner mig trygg i ett socialt sammanhang så är jag jätteutåtriktad. Generellt är jag en extrovert person. 
 
 
Vad har du för drömresemål?
Brasilien är ett drömresmål jag haft väldigt länge. Någon dag ska jag åka dit. Men jag älskar att resa och kan tänka mig att åka i princip vartsomhelst. 
 

 

Kramar

 

Hannskipannski

Fisk och vegetarisk salami

God eftermiddag hjärtan! Här kommer en liten fin bildpresentation av mina senaste tre dagar. 
 
 
I måndags inledde jag dagvårdsveckan med att köra en utmanande lunch. Gravad lax, dillstuvad potatis och sallad. Väldigt gott.
 
 Jag måste bara publicera en bild på den här semlan igen för den var verkligen perfekt. Speciellt mandelmassan var fantastisk. 
 
 Även om det var gott blev semlan lite väl utmanande så jag fick ställa in kvällens festligheter och åkte istället hem till mina föräldrar i Tyresö. Jag och mamma bakade bröd som jag sedan åt till kvällis tillsammans med lakrits- och kanelte. Självklart ur den obligatoriska muminmuggen. 
 
 Jag testade den här för första gången! Den var god och ett schysst substitut för salami, åtminstone smakmässigt. 
 
Fördelen med att sova hos mina föräldrar är att man möts av detta när öppnar ytterdörren på morgonen istället för innerstans trafikstockningar.  
 
 Dagvårdslunchen åts idag på Legumés med en tallrik falafel, spenat- och morotsröra, ris, en vårrulle, tzatsiki, tomatsalsa och haricots verts med ingefära. 
 
Om en dryg timme blir det middag på Bolinders och sedan ska jag ut på en demonstration som mina klasskamrater anordnar för en kille i skolan som ska utvisas. Det är fortsättningen på den här skolstrejken som ägde rum på flera skolor i Stockholm idag. Egentligen är det sjukt att vi ens ska behöva gå ut i strejk för att killen det handlar om ska få ta studenten tillsammans med oss om några månader men tyvärr är det så Sverige ser ut just nu och då får alla göra allt de kan för att jobba mot förändring!
 
Ta hand om er och ta hand om varandra. 
 
Kram
 
Hanna

Semmelfest

Detta hände just!!! Den första semlan jag ätit på sex år. Hur gott som helst.

Glad alla hjärtans dag på er mina kämpar❣️ Nu ska jag ut på vidare äventyr.


Kram

Hanna

Självvalidering

I inlägget om kedjeanalyser nämnde jag färdigheten självvalidering, vilket i nuläget är min personliga favoritfärdighet eftersom den bygger på det jag skrev om i inlägget om hur jag försöker sluta hata mig själv. Eftersom den är så himla himla bra så tänkte jag ta er på en guidad tur genom självvalideringens förlovade land. 
 
Vad är självvalidering? Basically handlar det om att bekräfta sina egna känslor. För många människor är det en självklarhet medan det för andra, som mig, är helt ny mark. Att bekräfta mig själv i det jag känner, både utifrån hur andra skulle känt men också utifrån hur jag är som person och min inlärningshistoria. Det som är så himla magiskt med självvalidering är att när jag validerat mig själv så brukar det nästan alltid kännas bättre. Så om ni tycker att det känns främmande - testa i alla fall! 
 
Jag brukar använda mig av det här pappret när jag ska validera mig själv eftersom det fortfarande är väldigt nytt och svårt. Nedan följer samma exempel som det jag beskrev i kedjan. 
 
HÄR finns den tomma versionen som ni kan skriva ut. 
 
Bild på hela pappret, tar bara några minuter att fylla i. 
 
 1. Primär känsla: I det här exemplet rädsla. Den känsla som ligger under de andra känslorna. 
2. Sekundära känslor: Här var det skam --> ångest. D.v.s. rädslan slår om i skam som slår om i ångest. 
3. Vad har hänt?  Beskriv situationen. Gärna utförligt om du orkar. 
4. Jag får tankar om: Vad väcker situationen för tankar? 
 
5. Impulser: I det här exemplet är det att hoppa över mellanmålen och att smygträna på toaletten. I andra exempel med andra känslor skulle impulsen kunna vara att inte kliva ur sängen eller att skada sig. 
6. Andra skulle också reagera såhär: Förklara varför din reaktion är rimlig utifrån hur ""vanliga"" människor också skulle känna. 
 
7. Pga min inlärningshistoria: Förklara varför just du reagerar på det här sättet utöver de skäl som du beskrev i punkt 6. 
8. Jag tror att jag behöver: Mycket viktigt steg i självvalideringen! Att formulera sina behov och att se till att man får det man behöver är också en del av självvalideringen. 
 
 
Verkar det krångligt? Träning ger färdighet, testa några gånger och skriv om det är något du inte förstår eller undrar över. Som sagt har det här hjälpt mig så himla mycket så våga testa även om det känns fånigt. 
 
Många DBT-kramar
 
Hanna

Joe and the Juice och chilibea

Godmorgon! Är ni taggad inför en ny vecka? Klockan är bara sju och det är måndag så om så inte är fallet har ni i alla fall minst två ursäkter. Jag har en fullspäckad men fin vecka framför mig. Dagarna spenderas på Idun på SCÄ vilket förhoppningsvis blir en bra boost. Har ändå kämpat på bra under två hemmaveckor men en idunvecka sitter inte helt fel nu faktiskt, även om dagen innebär den alltid lika jobbiga vägningen. 
 
Hursomhelst. Jag tänker dela med mig av min söndag också eftersom jag träffade så fina personer! 
 
För vid lunchtid mötte jag upp Alexandra. Först drack vi kaffe i min lägenhet på boendet och sedan tog vi en kort promenad (i solen!!! no emo no more, har börjat älska solen) till Joe and the Juice. Vi åt varsin avokado- och mozzarellamacka till lunch samt drack ytterligare en kopp kaffe (fast med mycket mjölk den här gången, något min magkatarr tackar mig för). 
 
 Simpelt men gott!
 
Kolla vad fin hon är!! Så himla beundransvärd och bra person.
 
Efter lunchen pluggade jag ett par timmar (läs: pluggade en timme och pratade en timme i telefon med Johanna). Sedan tog jag tunnelbanan hem till Jessica som jag saknat galet mycket då hon varit i Indien i tre långa veckor (utan internet, ve och fasa). 
 
Vi lagad enkel men väldigt god mat. Potatis, morötter, vegoschnitzel och chilibearnaise. Det är fortfarande lite läskigt att äta det som på min gamla "förbjuden mat-lista" gick under namnet "feta såser" men för varje gång blir det lite lättare. Det är intressant med den listan för basically hade jag skrivit upp allt jag tyckte var gott.. Jävla anorexi alltså, så glad att jag kan äta allt nu igen även om det ger lite ångest. 
 
Hoppas ni får en bra måndag. 
 
Kramar 
 
Hanna
 

Mellomys

 
Hej alla fina! Den här helgen har so far, efter omständigheterna, varit riktigt bra. Ångest förstås men på en hållbar nivå. I fredags var det 19-årsfest hos en i min klass men tyvärr har jag inga bilder som lämpar sig för bloggen därifrån... Kul var det i alla fall. Sov över hos Alva och åkte sedan tillbaka till Bolinders på förmiddagen. Pluggade i några timmar innan jag mötte upp Karin för mellomys. Har helt fastnat i B&J-träsket så dessa två godingar fick bli kvällens höjdpunkt och utmaning. 
 
Älskade båda två men eftersom jag är en sucker för mintchoklad så var nog den vänstra något godare. 
 
Men innan glassen åt vi faktiskt middag också som mamma lagat. Tzayspett, sötpotatissallad och mangosås. När jag ser på portionen såhär i efterhand tycker jag att det är för lite kolhydrater. Lärdom att ta med sig till nästa gång! Ögonen lurar en verkligen ibland. 
 
Te och glass är faktiskt en väldigt bra kombination. 
 
Ungefär sämsta bildkvalitén som någonsin skådats men den här personen är en av de bästa jag vet. Så glad att få ha henne som vän. 
 
Idag väntar lite mer plugg och sedan ska jag träffa vänner för lunch och middag. Alltså mina vänner är verkligen helt helt helt underbara. Är så otroligt blessed som har så många fantastiska människor i mitt liv. Tack för att ni finns<3
 
Och tack alla som tittar in här mellan varven, hade jag kunnat hade jag velat lära känna varenda en av er. 
 
Massvis av kramar
 
Hanna
 
 

Självhat del 2 - Hur slutar man hata sig själv?

 Här kommer den mer positiva delen om självhat. För att hata sig själv på det sätt som jag gjort är troligen en av orsakerna till att jag inte klarat av att bli frisk trots flera års kämpande. För jag har liksom aldrig gett upp idén på att jag är ett värdelöst äckel och då hjälper det liksom inte hur mycket man än äter. 
 
Den insikten fick jag för ungefär ett år sedan men trots det faktumet så tog det tid innan jag klarade av att ens överväga att ändra min inställning till mig själv. Det var liksom inget som hände automatiskt eller blev följden av någon speciell situation utan tillslut så fattade jag ett medvetet beslut att sluta hata mig själv. Jag bestämde mig helt enkelt. 
 
Den första förändringen jag gjorde var att sluta skriva elaka saker om mig själv i min dagbok. Tidigare kunde jag skriva flera A4 om hur dålig och värdelös jag var och varför jag förtjänade att straffas. Att sluta med det var inte alls så svårt faktiskt. Det handlade mest om att våga. 
 
Den andra förändringen jag gjorde var att försöka sluta säga och tänka elaka saker om mig själv. Det är mycket svårare eftersom tankar inte går att styra. Mitt sätt att hantera det på är att försöka att för varje gång jag tänker något elakt om mig själv så måste jag kontra med tanken att jag är bra. Jag tror inte på den än men för varje gång jag säger det så känns det lite mer rimligt, precis som åt motsatta hållet med att för varje gång jag sagt något elakt om mig själv så har jag trott lite mer på det. 
 
Den tredje och allra viktigaste förändringen som jag kämpar med varje dag är att visa för min kropp att jag visst är värdefull. Det innebär att jag inte får skada mig själv på något sätt, varken vad gäller att skada min hud, mina inre organ eller att hetsträna/svälta mig. Det är förbannat svårt eftersom jag ju har levt så länge och tyckt att jag varit värd att ständigt straffas genom att utsätta min kropp för olika saker. Att ta hand om mig själv är liksom en helt ny grej och det skapar väldigt mycket ångest.
 
Ändå gör jag det. Inte för att det känns bra just nu utan för att jag är helt övertygad om att det är rätt väg att gå. Jag skrev ju om mina motivationspunkter för ett tag sedan och det är på grund av den motivationen som fortsätter trots att det känns förjävligt. Jag väljer livet, på riktigt den här gången. 
 
 
Tack för alla era kommentarer förresten. Det gör det så mycket roligare att blogga. 
 
Ta hand om er
 
Hanna
 

Självhat del 1 - Varför jag hatar mig själv

Jag tänkte skriva om självhat, ett fenomen jag nämnt i förbifarten vid ett flertal tillfällen. För vad är det egentligen jag menar när jag pratar om självhat, vad är mina tankar kring det och hur kommer det sig att jag började hata mig själv? 
 
Det är väl inte direkt en särskilt kontroversiell åsikt att mena på att det ställs väldigt höga krav på kvinnor i samhället. Det är som att vi är indoktrinerade i att aldrig vara tillräckligt, alltid behöva bli lite vackrare, prestera lite högre, synas lite mer. Vissa personer tar det med en klackspark medan andra, likt mig, är mer känsliga. Det är som att jag suger åt mig vartenda ideal och krav som någon någonsin yttrat i min närhet. Med andra ord - jag har alltid varit ett osäkert barn och haft en dålig självkänsla. 
 
Under min uppväxt fick jag utstå några års mobbning och det var väl där som det började på riktigt. Det enda skydd jag hade mot deras ord och handlingar var att börja behandla mig själv likadant. För om jag instämde i att jag var ful så kunde de inte säga något mer. Det var också här som jag började kontrollera maten för att förändra kroppen samhällets skeva ideal fått mig att hata, påhejad av de som mobbade mig. 
 
Sen blev allt en enda nedåtgående spiral. Jag skadade mig för att jag hatade mig själv och då berättade jag rent fysiskt för mig själv att jag var värd att hata vilket gjorde att jag hatade mig själv ännu mer. Det gick så långt att jag upprättade ett straffsystem där jag var tvångsmässigt straffade mig själv genom destruktivitet. Det var ett orubbligt system för det fanns ingen logik, ingen logik mer än att jag hade bestämt mig för att jag var värdelös. Ja, inte bara värdelös utan det mest vidriga, patetiskt äckliga kräk som någonsin vandrat på den här jorden. 
 
Det är svårt att förklara för någon som själv aldrig hatat sig själv men jag vet att ni (tyvärr) är många där ute som haft samma inställning till er själva som jag har haft. Jag fick frågan om det jag hatar med mig själv är min personlighet eller mitt utseende och svaret är både ja och nej. Jag hatar både mitt utseende och min personlighet samtidigt som jag kan tycka att jag är snygg ibland men fortfarande hata mig själv lika mycket. Det handlar liksom mer om att jag har hatar mig själv som människa, bara det faktum att jag existerar liksom. 
 
 
Jag har redan skrivit långt så jag tänkte att det här får bli del 1 av 2. I nästa inlägg skriver jag om hur det kommer sig att jag pratar om det här i dåtid. Alltså hur man slutar hata sig själv. 
 
 
 
/Hanna

En bra dag!

Hej på er! Idag har jag haft en väldigt bra dag, så välbehövligt! 
 
Hade en kort och extremt oproduktiv skoldag men det gjorde inget för fick ju umgås med de här idioterna varav den ena är nytatuerad!!
 
Skollunchen bjöd på pasta och tomatsås. Väldigt gott. 
 
 Efter skolan mötte jag upp this babe. Helt amazing människa, alltså verkligen. Hade massa viktiga samtal och gick därifrån med lite lättare steg. Det enda dåliga var ljuset, eller så är det min mobil som börjar sjunga på sista versen..
 
 Självklart fikade vi också. För vad är en dag utan fika? (Svar: en dålig dag)
 
Nu ska jag svepa en kopp kaffe till och försöka göra lite matte. Hoppas ni också haft en bra dag!
 
Puss 
 
Hanna

Svar frågestund - Mina behandlingar

Vad är Bolinders för behandlingshem? Är det som Magelungen eller är det anpassat för viss problematik? Vad är snittåldern?
 
Det är i huvudsak ett behandlingshem för vuxna kvinnor med neuropsykiatriska diagnoser (d.v.s. autismspektrum och ADHD). Jag har ju ingen sådan diagnos så i början var jag väldigt tveksam för om det skulle passa mig men hittills har det gått bra. Det bor 6 personer här och är alltid minst 2 personal så de har rätt stora resurser och möjligheter att individanpassa. Det är likt Magelungen på sånt sätt att man bor i samma hus (eller korridor i det här fallet eftersom det ligger i ett lägenhetshus mitt inne i stan), äter gemensamma måltider och alla klienter har en egen kontaktperson. Bolinders är dock mycket mer strukturerat (en anpassning efter de med autism). Mattiderna är verkligen prick, vi har bestämda platser vid matbordet, veckoplanering osv. Men det är inget jag har något emot eftersom struktur får mig att må bra. Till skillnad från Magelungen har vi inte så mycket gemensamma aktiviteter utan det är snarare så att man gör saker ensam med personal, vilket är skönt.
 
Jag har en egen lägenhet så jag har eget kök och egen toalett fast den ligger precis som de andras rum i direkt anslutning till de gemensamma utrymmena. Jag lagar ingen mat själv så mitt kök är för närvarande helt vigt åt kaffe- och tekokning. 
 
Snittåldern är väl typ 22 år. De får ta in folk mellan 18-40 år men de flesta ligger mellan 18-30. Som det är just nu är jag yngst. 
 
Här kommer lite bilder på mitt rum/min lägenhet. Har lite kvar att fixa men fått det ganska mysigt ändå. 
 
Perfektionisten i mig får panik på den här bilden... Bra exponering haha.
 
Köksbordet utnyttjas som målarbänk.  
 
 ...och till te och kaffe. I mängder. Har inte bara olika tesorter utan även en rad olika sorters kaffe.
 
 Det bästa med min lägenhet är den här delen. Hörnfönstret är 10/10. 
 
 
 
Kan du inte berätta hur dagvården du går på funkar?
 
Jag går SCÄ's dagvård som heter Idun (de har en till som de väl rekommenderade mer från början men det funkade inte med min skola). Idun innebär att man är på dagvården måndag-fredag 09.00-15.00 var tredje vecka. Under veckorna på Idun så har man ett dagligt samtal med sin behandlare. Man har också en läkare och dietist som man träffar i början och sedan efter behov. Utöver det dagliga samtalet med sin behandlare så är det alltid en aktivitet till. Vi har kroppskännedom, yoga, ACT, temagrupp och bildterapi. Sedan är det ju självklart förmiddagsmellis, lunch och eftermiddagsmellis. Det speciella med Idun är att ingen behandlare är med när man äter så man har allt ansvar själv. Hur jävla svårt som helst samtidigt som det ju så livet ser ut som vuxen så det är asbra att man får träna på det under kontrollerade former. Sedan hjälper ju gruppen till väldigt mycket. Det är en otroligt peppande stämning, alla är där för att de vill uppnå förändring. 
 
En annan speciell grej är att alla luncher äts ute. Vi får varsin matkupong så får vi gå till några utvalda restauranger. Det var också helt sinnessjukt jobbigt i början, speciellt som det som gäller är att man äter upp allt på tallriken, men blir lättare för varje gång och är en väldigt bra exponering. 
 
Övrig tid får man göra vad man vill. Jag brukar plugga eller blogga, andra läser böcker, lyssnar på musik eller spelar spel. En stor del av behandlingen går ut på att man ska tillåta sig vila. 
 
På hemmaveckorna så har man oftast samtal med sin behandlare, typ vanliga öppenvårdssamtal fast man går till Idun då. Det är olika vad man pratar om men mycket handlar om långsiktiga mål och så kollar man igenom matdagboken. Viktkontroller sker efter behov, just nu väger jag mig en gång i veckan men det tunnas förmodligen ut så småningom. 
 
Sammanfattningsvis
De behandlingar jag går just nu är alltså:
  • Idun (dagvård på SCÄ)
  • DBT 
  • Stödsamtal med min gamla terapeut
  • Behandlingshem (Bolinders) 
 
/H
 
 
 
 
 
 

Tyresöbuffét och matte 2

Hej finaste läsarna! Idag har jag haft min första omotiverat bra dag på väldigt länge. Har inte gjort något särskilt mer än att gå i skolan. Jo förresten, blev klar med den enda rest jag haft!! Gjorde nämligen aldrig nationella i matte 2c i ettan och har skjutit på det provet fram tills nu haha. Så under några veckor har jag pluggat matte 5 och matte 2 parallellt, ganska lustigt. Men nu är jag alltså i fas med allt och det känns grymt! Kanske är det som gjort dagen så bra. 
 
Tänkte bjuda på lite bilder från de senaste dagarna. 
 
 
Åt den här söndagslunchen hemma hos mina föräldrar. Rödbetssoppa med turkisk yoghurt (det där mystiska klegget som drunknat), tre små minipajer och en skiva rostat bröd med smör. Tyresöbuffét som min far så fint kallar det vi andra benämner som rester.
 
Till mellis blev det 2 dl vaniljyoghurt, 1 dl Paulúns Supermüsli (den är verkligen orimligt god? älskar kardemumma) och 1 blodapelsin. 
 
Hann även med en selfie innan provet.
 
Resten av veckan består av skola, träffar med vänner, mat förstås, DBT, SCÄ och lite festligheter till helgen. Jag hoppas att måendet fortsätter som det varit idag (well, hoppas kan man alltid) och så hoppas jag att ni har en fin vecka framför er. 
 
Kramar
 
Hanna
 
 
 
 
 
 

Motivation

Jag pratade lite om motivation för ett par inlägg sedan. Jag har sedan en dryg vecka haft allt det som verkligen motiverar mig på riktigt uppsatt på dörren så varje gång jag går ut från mitt rum och ska äta en måltid så ser jag precis varför. Det gör det faktiskt väldigt mycket lättare. Man kan givetvis göra det snyggare än att klistra upp post-it-lappar haha men jag har inte orkat så det får duga. 
 
 
  • Kunna ta studenten med min klass
  • Kunna resa med Johanna och Elin om ett år
  • Kunna njuta av Tanzania med min familj i sommar
  • Kunna ha mitt livs hittills bästa resa i Spanien i sommar
  • Kunna åka på festival och bara ha kul utan att tänka på allt jag får i mig
  • Kunna känna äkta glädje och förväntan igen
 
  • För att få en bra förbränning
  • För att jag förtjänar att leva, precis som alla andra
  • För min egen skull
  • För att jag förtjänar att bli lycklig
  • För att jag inte vill bli en kroniker
 
  • Jag vill leva igen, inte bara överleva
  • Jag är trött på den här skiten
 
Ni får gärna dela med er av vad som motiverar er.
 
Kram
 
Hanna

Hemmaspa och brunch

Hej fina! Idag har mitt mående pendlat i sedvanlig bergodalbanerörelse men haft det bra ändå. Började dagen hemma hos mina föräldrar. Vid lunch kom hela gänget från skolan och vi hade bästa brunchen och avslutade med episkt hemmaspa. 10/10. 


Pluggade lite matte, gick en hundpromenad med pappa och nu ligger jag nedbäddad i soffan tillsammans med finaste Johanna och Julia. Vänner är verkligen det bästa som finns.

Lagade middag med Johanna igår. Lax, pasta och en avokadoröra med persilja och lime. Enkelt och gott.
Goooodaste brunchen med allt från miniscones till amerikanska pannkakor, äggröra och självklart massa kaffe.

Schyssta glasögon och mjukost

Hej alla fina kämpar där ute. Nu är den här veckan slut och det är jag glad över för mitt mående har varit i botten. Samtidigt är jag inte jättetaggad på helg. Tur att jag har så otroligt fina vänner som offrar sig för att umgås med mig i helgen. 
 
Jag har egentligen inte så mycket att säga mer än att oavsett hur shitty man mår så får det inte gå ut över maten. Dåligt kommer du att må på vägen mot friheten, bakvänt nog är det i de allra svåraste stunderna som det är viktigast att fortsätta äta. Jag har valt den här vägen på riktigt nu därför lät jag inte ett bakslag gå ut över mitt matintag och tackade, trots anorexins skrik, ja till förmiddagsmellis även på MIVA. 
 
Kulinarisk sjukhusläckerhet. Dubbla skivor bröd med mjukost samt te. 
 
Chillade i skolan med den här outfiten. 10/10.
 
Hoppas ni mått bättre i veckan än vad jag har gjort. Nu blir det helg. 
 
Massa kramar
 
Hanna
 

Ett hej från Tove

Hej allihopa!

 

Minns ni mig? Senaste gången jag skrev ett inlägg här var i somras om jag inte minns fel, precis efter att jag tagit studenten. En väldigt lång tid sen med andra ord och mycket har hänt sen dess.

 

Även om ni inte märker så mycket av mig så kikar jag in här väldigt ofta. Jag läser Hannas inlägg och jag läser vad ni kommenterar. Jag önskar dock att jag tog mig tid att skriva här oftare, då jag tror att den här bloggen är något väldigt positivt. Att det som Hanna skriver och det som finns i arkivet kan fungera som ett slags hjälpande verktyg för alla som på något sätt mår dåligt. Ett verktyg som jag vill vara med att utveckla, tillsammans med er.

 

I alla fall, jag mår bra. VÄLDIGT bra! Till att börja med så flyttade jag hemifrån i augusti förra året. Tog mitt flyttlass till Uppsala för att börja läsa Juristprogrammet. Jag går just nu min andra termin och trivs bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det är givetvis mycket att läsa, men det är också spännande vilket gör att man blir motiverad. Utöver studierna händer också väldigt mycket annat roligt här i Uppsala. Ni har säkert hört talas om studentlivet som finns här, med alla nationer och olika evenemang. Allt jag kan säga är att ni inte skulle bli besvikna. Vare sig det är tisdag eller lördag står alltid något roligt på schemat. Jag har även träffat så fina vänner. Att jag varje dag får umgås med människor som jag trivs till 120 % med är så otroligt värdefullt.

 

… Men om vi backar tiden lite.

Jag minns så väl när jag, Hanna och Sandra satt uppkrupna i en soffa på SCÄ:s avdelning och diskuterade en framtida blogg. Tillslut startade vi upp den och tillsammans valde vi namnet ”Att välja livet”. Ett väldigt fint bloggnamn som symboliserar något så viktigt och stort. För det är faktiskt vad allt handlar om, att välja livet framför sjukdomen. Jag vet hur svårt det är när man står på den mörka sidan, men jag vet också hur underbart det känns när man tagit sig över.

 

 Livet är trots allt det finaste vi har. Att välja livet är det bästa beslut jag någonsin tagit och förmodligen det bästa beslutet jag någonsin kommer att ta.

 

 
 

/Tove

 

Att avdramatisera siffran på vågen

"Har du några tips om hur man avdramatiserar siffran på vågen. Jag har nått normalvikt och tycker att min kropp ser ganska ok ut. Men jag kan inte släppa siffran. Jag har prövat att inte titta när jag väger mig men vissa omständigheter har gjort att jag inte klarar av att ge det förtroendet. Jag vill inte gå ner i vikt men jag vill att siffran ska bli lägre om du förstår vad jag menar. "
 
Med risk för att låta som en hobbypsykolog låter det som att du fixerat dig vid en siffra och att det börjat handla mer om siffran i sig än vad den egentligen betyder. Jag kan känna igen den grejen vilket för mig personligen är kopplat till min OCD. Men ätstörningar är generellt väldigt nära besläktade med OCD så det behöver ju absolut inte vara så att du har en sån diagnos. 
 
Det enda som har hjälpt mig mot mina fixidéer har varit exponering. Klassisk KBT där man utsätter sig för det som är jobbigt och sedan stannar kvar i den känslan. Stannar man tillräckligt länge kommer obehaget slutligen att börja avta. I DBT pratar vi om att handla tvärt emot känslan vilket innebär att om du skäms för din vikt så ska du berätta om den för folk på ett helt neutralt sätt. Jag tror att om du gör det eller andra handlingar där du tydligt visar för dig själv att du inte skäms över siffran så kommer de jobbiga känslorna sakta att avta. Det är en hemsk process att gå igenom men det är så jävla värt det när man slipper den där fixeringen. 
 
Hoppas svaret varit till någon hjälp
 
Massa kramar
 
Hanna