-

Tvångsmässig träning

Träning, ja vad är det egentligen? Om ens enda källa var media skulle svaret vara något i stil med "träning - hur du blir en bra människa". För i media är det verkligen på den nivån. Att träna har blivit en norm. Många människor tränar inte för att de tycker att det är kul utan för att de känner att de förväntas av dem.
 
Jag är ingen träningsmotståndare men att träna med en ätstörning är en miljon gånger mer komplicerat än det är att träna för en frisk person. Detta eftersom det är så otroligt lätt att det går över från att ha varit konstruktivt till något tvångsmässigt. 
 
Under hela min sjukdomsperiod har jag använt träning som ett sätt att kompensera. Det har lindrat ångesten i stunden, åtminstone ibland, men vad har det lett till på lång sikt egentligen? Nedan tänkte jag lista några av alla konsekvenser av kompensatorisk, tvångsmässig träning. 
 
  • Ökad ångest. Precis som med alla andra självskadebeteenden så lindrar det ångesten i stunden medan det i längden bidrar till ökad ångest. Träningen blir ju något form av "straff" och du visar då kroppen att den är värd att straffas vilket gör att du avskyr dig själv mer och det gör att ångesten ökar. En nedåtgående spiral utan slut så länge du fortsätter att följa sjukdomens ord.
  • Försämrade sociala relationer. Det går så snabbt, du började med några situps och en vecka senare har du ett dagligt träningspass som gör att du måste välja bort socialt liv för att hinna med. 
  • Skador på kroppen. Att träna tvångsmässigt innebär ofta (om än inte alltid) att du gör det på ett sådant sätt som blir skadligt för din kropp. Kanske får du inte träna alls egentligen men gör det i alla fall för att lindra ångesten (vilket vi kommit framt till inte fungerar). På sikt kan det leda till att du förlorar din mens och att ditt skelett urkalkas eller att du får skador av andra slag så som benhinneinflammation. 
  • Vidmakthållande av sjukdomen. Så länge du går med sjukdomen så kommer du inte att kunna bli frisk, det är helt omöjligt. 
Så vad ska man göra om man känner att man håller på med tvångsmässig träning?
 
Det enkla och ändock så otroligt svåra svaret är att sluta. Förmodligen kommer du att behöva sluta helt ett tag innan du kan börja igen och då är det viktigt att du hittar en träningsform som blir lustfylld. För mig är klättring det enda som fungerar (men det fungerar å andra sidan väldigt bra!) men det finns en hel rad med "alternativa" träningsformer så som ridning, dans och bollsporter. 
 
Sedan är det otroligt viktigt att komma ihåg att du ska träna för din egen skull. Inte för att sjukdomen och samhället förväntar sig det. Du ska träna ifall det får dig att må bättre, punkt slut. 
 
Hoppas det här inlägget kunde peppa er lite
 
Kram
 
Hanna

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: