-

En bra helg

Hellu!! Jag är glaaad idag även om ångesten ligger och trycker. Men det är som alltid så det är inget att bry sig allt för mycket om. Jag har haft en riktig superhelg (även om jag kanske utmanat mig lite över min förmåga) och nu väntar äntligen två veckor i skolan vilket känns hur bra som helst. Matmässigt är det lättare att äta som jag ska när jag är på dagvården men glädjemässigt så toppar skolan SCÄ alla dagar i veckan. Därför passar Idun mig så bra. Det kommer ett inlägg senare om dagvårdens upplägg.
 
Spenderade lördagen i sängen tillsammans med Alva, en dålig komedi, handarbete och glass. Så otroligt mysigt och så skönt att kunna vakna i rimlig tid nästa morgon. Vid 9 var vi så pigga att vi bestämde oss för att baka scones till frukost. Sagt och gjort blev det en riktig dunderfrukost. 
 
 Efter frukosten begav vi oss in till Söder och åt lunch på Caos vilket är Steffano Catenaccis restaurang i foodcourten i Ringen. Helt sinnessjukt gott, rekommenderar det verkligen. Man fick välja tre smårätter, även det en utmaning men fanns inte så mycket vegetariskt så det gjorde det lite lättare. Till vänster är gnocci med svamptryffelsås och parmesan. I mitten rödbetor med fetaost, pinjenötter och timjan. Till höger vegetariska vårrullar, koriander och chilimayo. 10/10 även om det var en utmaning. 
 
När vi ätit upp och uträttat några ärenden rörde vi oss hem till Nike. Där pratade vi i några timmar, drack kaffe, te och åt chokladbollar. Hade det verkligen fantastiskt trevligt med väldigt många viktiga och intressanta samtal. Dessa tjejer är verkligen så otroligt kloka. 
 
 
 
Kvällen blev väl sådär (#borderline) men jag lyckades klara mig igenom det utan att behöva åka in så det var fan grymt jobbat. 
 
Hoppas att ni också haft en bra helg och att ni ätit massa goda saker. 
 
Puss
 
Hanna

Hur orkar man när man inte orkar mer?

Jag fick ett sms av en vän för någon dag sedan där hon undrade hur man ska orka när man inte orkar mer. Det fick mig att tänka efter då det är en situation man ofrånkomligen hamnar i ett flertal gånger under en tillfrisknadsprocess. I perioder så känner jag på det sättet nästan varje dag. Just nu är en sån period då jag helst bara skulle lägga det här friskhetsprojektet på hyllan och dämpa alla känslor med svält. Men trots att jag känner så sätter jag mig ändå där vid bordet och tuggar i mig en normalportion middag. Så hur orkar jag när jag inte orkar?
 
Till stor del handlar det, för mig, om att slå på autopiloten. Okej, jag mår skit och har svinmycket kroppsångest men jag ska ändå följa matschemats inetsade rutiner. Jag kan tänka och känna hur mycket som helst men maten ska ätas oavsett. Punkt. Det är så jävla viktigt att jag inte missar en enda måltid. Inte för att det gör någon skillnad på min vikt om jag skulle hoppa över ett mellanmål men så fort jag ger mig själv tillåtelse att vika mig för ångesten och hoppa över mat så slås autopiloten av. Då har jag plötsligt ett val att äta eller inte äta och då kommer varje måltid att bli en strid.
 
Det andra som får mig att orka när jag inte orkar är det som, i bra stunder, motiverar mig. Just när jag mår sådär pissigt bryr jag mig inte ett piss om huruvida jag kommer få åka på festival i sommar eller inte men jag kan inte förtränga minnet av att när jag för några timmar eller dagar sedan var motiverad så kände jag sån otrolig glädje inför att få åka på festival. Och jag vet att om jag inte äter nu så kommer jag att ångra mig som fan sen.
 
Det tredje jag har är tanken på tiden som går. Mitt liv, mitt enda liv. Jag är fortfarande ung och har fortfarande massa liv framför mig men ju fler dagar jag är sjuk desto fler dagar glädje förlorar jag och ska jag bli frisk så måste jag äta.
 
Det sista är vänner och familj. Att ringa sina bästa vänner och prata om allt det där roliga man ska göra tillsammans. Allt det som man måste äta för att kunna göra.
 
Så trots att det känns förjävligt tuggar jag ändå i mig middagen. Fastän jag bara vill skrika och gråta, kasta tallriken i väggen och skada mig själv så dricker jag ur mjölkglaset. För att jag hittills inte har träffat en enda person som ångrat att de valde livet framför sjukdomen.  
 
Från i somras då jag var i Kroatien med Alva och livet var väldigt, väldigt värt att leva. 
 
/H

Ben and jerry

För att anorexin inte ska få ta ifrån mig det enda liv jag har.

Till middag hade mamma gjort supergod soppa morot- och palsternackssoppa med ingefära. Till det små brödbitar en med mozzarella och tomat, en med bara tomat, en med chevré, honung och pinjenötter samt en minipaj med chevré och pumpa. Såååå gott.

Dessa två!!!!

Min snygga vän innan vi spillde te i hela sängen (hon hälsar bloggen!!)
B&j, grädde, chokladsås och kex.
Mmmmm säger jag och skiter i dumma tankar.

Övergivenhetskänslans roll i min sjukdom

Det här är ett väldigt personligt inlägg men jag fick en fråga som var så spot on det jag jobbar med i alla mina behandlingar just nu att jag ändå ville dela med mig av det. 
 
"Jag har funderat på det här ett tag men inte vågat fråga eftersom det lätt kan bli fel. Hm. Men gör din borderline att det blir svårare att släppa taget om destruktiva beteenden (ätstörningsrelaterat eller självskada) eftersom du är rädd att bli övergiven? Dels tänker jag på vårdkontakten, men även av vänner/familj. När man är sjuk blir man ju liksom ibland "omhändertagen" och fokuset hamnar på en. Alla människor har ett behov av uppmärksamhet och bekräftelse och det är verkligen inget fel med det, men om man har personlighetsproblematik som innebär rädsla för övergivenhet tänker jag att det kanske blir ännu svårare? Det verkar komplicerat. Hade varit intressant att få höra om dina upplevelser av det. Kram!"
 
Det korta svaret är ja, jag är rätt övertygad om att min borderline är orsaken till att jag fortfarande inte är frisk från anorexin trots att jag nu gått i behandling (och verkligen kämpat!) sedan jag var tretton. Jag har litet väntat på den frågan faktiskt, jag har ju ändå drivit den här bloggen i fyra år nu och trots allt jag skrivit så är jag nu ännu en gång i processen där jag precis brutit svälten och ska börja gå upp i vikt. Hur kommer det sig när jag kan så mycket om ätstörningar? För det är inte så att jag bullshitar det jag skriver, jag tror verkligen på, och känner med, vartenda ord. Det är faktiskt sant. 
 
Ändå står jag här, fem år efter att jag fått min ätstörningsdiagnos, drunknande i samma gamla skit. Vad beror det på? Självklart är det en rad av faktorer där både yttre och inre omständigheter spelar roll men om jag tänker på ordet "frisk" så är "ensamhet" det första ord som kommer upp. "Ensamhet" som också är det absolut värsta jag vet, vilket är en typisk borderlinegrej. Att bli övergiven, det finns ingen större rädsla och om man väl blivit frisk så blir man ju "övergiven" av vården. 
 
Jag säger inte att hela min ätstörningsproblematik grundas i att jag inte vill bli övergiven men den har definitivt blivit ett sätt att kommunicera med omgivningen. Samma sak med självskadebeteendet och andra destruktiva beteenden jag har. Att "må dåligt" får liksom mycket mer tyngd bakom sig om man samtidigt skadar sin kropp på något sätt. 
 
Mitt förnuft, den del av mig som faktiskt är Hanna och inte är livrädd liten flicka, vet att det inte finns någon logik i mitt (omedvetna) resonemang. För jag har helt fantastiska vänner och en familj som älskar mig och jag vet att de skulle bry sig minst lika mycket om mig ifall jag inte var sjuk. Ändå är jag livrädd för att släppa greppet. Jag har varit i det här så himla länge nu att friskheten är otroligt ovan. Jag har varit sjuk mer än halva mitt liv och är snart inne på mitt sjätte vård år. Hela min tonår har spenderats på sjukhus. Öppenvård, slutenvård, mobil vård, mellanvård, dagvård, behandlingshem. Även fast jag hatar sjukhus och är sinnessjukt trött på att bo på instutitioner så har det blivit en trygghet. Det finns alltid människor som bryr sig om mig och jag kan ta emot deras omvårdnad eftersom jag vet att de får betalt. Det är liksom klara spelregler där jag inte riskerar att bli sviken eller själv svika som det är i riktiga relationer med vänner och familj. 
 
Jag hoppas att det var svar på din fråga, jag är glad att du ställde den. Är något oklart är det bara att kommentera så förtydligar jag. 
 
 
 
Kram
 
Hanna

Ärtsoppa och pannkakor

Hej. Jag mår som en hög skräp för tillfället vilket är ett tecken på att jag gör rätt saker. Men jag har både boendet, SCÄ och DBT (samt Truxal..) så jag överlever. Kanske är det så det måste vara en period nu. 


I alla fall. Tänkte dela med mig av min utmaningslunch som vi åt på Idun. Ärtsoppa med pannkakor, sylt och grädde. Extremt gott och väldigt jobbigt. Men ytterligare ett steg i riktning mot det där livet jag tillsist bestämt mig för att välja på riktigt.






PoK

Hanna

Vad det innebär att vara sjuk i en ätstörning

Att vara sjuk i en ätstörning handlar inte om att få mängder av kommentarer på instagrambilden där du sitter i rullstol med en näringsdryck i handen. Att vara sjuk i en ätstörning innebär att samtidigt som du skakar av ångest över den där näringsdrycken så är dina jämngamla vänner ute och lever livet. 
 

Att vara sjuk i en ätstörning handlar inte om att kunna beställa size zero-kläder på nätet. Att vara sjuk i en ätstörning innebär att du kommer testa den där tröjan flera gånger varje dag och varenda gång hugger ångesten i bröstet för visst sitter t-shirten lite tajtare nu än innan middagen?

 

Att vara sjuk i en ätstörning handlar inte om att få blommor på sängbordet bredvid sjukhussängen. Att vara sjuk i en ätstörning innebär att du valde de där blommorna framför din familj.  

 

Att vara sjuk i en ätstörning handlar inte om att du har kontroll. Att vara sjuk i en ätstörning innebär att du är beredd att offra hela din framtid för ett par ben du, oavsett vikt, ändå kommer att hata. 

 

 

 
 
/Hanna

Hundbesök

Godmorgon! Idag mår jag en miljon gånger bättre än jag gjorde igår (thanks borderline) och hoppas att det håller i sig så åtminstone några timmar. För att fira att jag mått bra i 25 minuter nu och tror att jag alltid kommer må såhär så tänkte jag dela lite bilder från de senaste dagarna. 
 
Hela familjen (exklusive katterna) var på besök i min nya lägenhet på behandlingshemmet. Akilles (björnen ni ser på bilden) var mycket nöjd med arrangemanget. 
 
 Jag utmanade mig själv och åt hembakt till mellanmål. En bulle med smörkrämsfyllning och glasyr samt en chokladcookie. Till det kaffe med mjölk i muminkopp.
 
 Fick den här skickad till mig från en vän i klassen. Visar ganska bra på vilket medvetet (och humoristiskt) samtalsklimat det är i skolan. Så otroligt, otroligt skönt. 
 
 Till lunch igår åt vi på Glada Stinsen med dagvården och jag valde vitvinspocherad rödspätta (tror jag haha). Blev faktiskt ganska besviken, tyckte inte alls det var gott men har generellt svårt att äta fisk efter några månader som veg. Men jag kämpar på.
 
Idag är det Idun som gäller på förmiddagen, sedan ska jag tillbaka till Magelungen på avslut vid lunch, efter det DBT-grupp och ikväll ska jag träffa Karin. Hoppas som sagt att måendet håller i sig för jag orkar verkligen inte ha så mycket ångest som jag hade igår.
 
Ha en superfin tisdag nu allihopa och tack för alla kommentarer! Svar på frågestunden dyker upp inom en snar framtid men som alltid är det fritt fram att ställa frågor eller önska inlägg.
 
Kram
 
Hanna
 
 
 
 
 

Repost: Magen efter svält

Jag tänkte reposta ett inlägg som jag skrev här på bloggen när jag var 15 men som hjälper mig väldigt mycket just nu. 
 
"2013-10-16
Att låren och magen är de kroppsdelar man har mest komplex över är en genomgående trend. 
 
Magen är en svår kroppsdel eftersom dess storlek är så nära kopplat till mat. När jag fick min ätstörning som nioåring var det för att jag inte ville vara så "tjock" om magen. Stora delar av min tid gick åt till att koncentrera mig på att dra in magen och när jag skulle på "fest" (well, jag var nio/tio/elva) så åt jag nästan ingenting innan för att min mage skulle bli smalare.
 
Det är lite sorgligt att tänka på såhär i efterhand då jag nu förstår att mina handlingar motverkade sitt syfte.
 
Ja, magen blir mer insjunken om du inte äter eller dricker något på en lång tid. Men förr eller senare måste man äta och om man då fastat/ätit väldigt lite under en längre tid innan så kommer magen att svälla. Den blir hård och stor som en ballong.
 
Om du istället skulle äta normalmycket, sex gånger om dagen så kommer inte din mage att bli svullen. Visst, dricker du tre liter vatten är det klart att magsäcken spänns ut men inte om du äter samma volym mat som ett matschema ger under en dag. 
 
Men varför är min mage så stor även om den inte är svullen? Varför har jag inte den där perfekta midjan trots att jag är underviktig? Om min mage ser ut såhär på den här vikten, hur stor blir den inte då när jag är normalviktig?
Såhär går det till. Magen är behållaren för de allta flesta av dina inte organ. Bland annat finns där magsäcken och tarmsystemet. När du börjar äta normalt efter att ha varit underviktig så kommer magsäcken att bli större. Detta gör att magen spänns ut mer än tidigare. Det är alltså inte så att du har fått flera kilo fett på magen utan det är organen som kommit igång som de ska igen och därmed behöver mer plats. 
Det är organsystemet som kommer igång först. Det är det som kroppen prioriterar efter svält. Om du har börjat äta som du ska igen kommer din mage nå sin normala storlek långt före att armarna, benen, rumpan och brösten (hos tjejer) återgår till sin normala storlek. Det gör att magen ser mycket större ut än vad den är i förhållande till dina andra kroppsdelar. Så fort du kommit upp i normalvikt kommer din mage att se mycket mindre ut igen!
 
Så låt inte Ana lura i dig att din mage kommer växa till galna storlekar om du blir normalviktig, för det gör den inte. 
 
Jag är i det stadiet just nu när min mage är mycket större än resten av kroppen (även fast min skeva kroppsuppfattning får mig att se mig själv som tjockast i världen). Jag måste varje dag påminna mig om att när jag blir normalviktig igen kommer mina kroppsdelar återfå sina normala proportioner igen."
 
Hoppas det här kan stötta någon mer än mig själv haha. 
 
Kram 
 
Hanna

Rawbite och utmaningsluncher

Hej! Jag har haft den mest händelselösa helge i mannaminne. Vet inte om jag tycker att det har varit skönt eller om det är fruktansvärt haha. Men jag tror att det varit bra för min kropp åtminstone, den behöver all vila den kan få.
 
Igår åt jag detta goda mellis. Rawbite och en kopp varm choklad. Tror jag sammanlagt ätit över 400 Rawbite choklad vid det här laget, undrar när jag blir sponsrad??
 
 Körde utmaningslunch på Idun i fredags. Lasagne, knäckemacka och mjölk. Läskigt men gott.
 
 
 
Ytterligare en utmaningslunch, denna åt jag igår hemma hos mina föräldrar. Lax, couscous, blomkålshummus och mardrömssallad för en ruccolahatare som jag. 
 
Take care
 
Hanna
 
 

Hur mycket ska man pusha?

Jag har fått önskemål att skriva om vad närstående ska göra tiden då kroppen är återställd men psykiskt sett är man lika sjuk. 
 
Till att börja med vill jag säga att det här nog är den värsta fasen av tillfrisknandet och som utomstående gäller det att, i största möjliga mån, komma ihåg det. Det innebär alltså att det sämsta man som utomstående kan göra i en sån situation är att till exempel säga att personen ser frisk ut. Ätstörningar sitter i huvudet, inte i kroppen. 
 
Det innebär dock inte att man inte ska fortsätta att peppa personen i att ta nya steg. Det finns alltid en risk med att vara kvar för länge i samma "fas" av tillfrisknandet eftersom det gör att man befäster vanor som, ju längre tiden går, blir svårare att bryta. Det går inte att bestämma en generell regel för hur mycket man som utomstående ska pusha utan det beror ju helt på situationen men om jag tänker på hur det varit för mig så har jag nästan alltid uppskattat påtryckningar. Det är så jävla lätt att man fastnar annars och ju mer tid som går desto svårare blir det att ta sig därifrån. 
 
Det viktigaste är på vilket sätt man pushar någon. Det sätt som funkat bäst för mig är att konkret påpeka något sjukt beteende, låtit mig smälta det ett par dagar och sedan ta upp hur vi kan hjälpas åt att se till att jag blir av med det. Sedan är ju A och O är självklart att lyssna in. Om jag uttryckligen säger att jag inte vill bli pushad så måste personen i fråga lyssna på det. Dock finns ju risken att jag (dvs sjukdomen) säger det hela tiden och hamnar man i den situationen kanske man som utomstående måste trycka på lite i alla fall. 
 
Jag hoppas att svaret varit till någon hjälp. Det är en extremt svår fråga att generalisera kring men det här var ett försök i alla fall. 
 
 
Bild från ett tag sedan när jag forttfarande orkade sminka mig
 
 
Kram 
 
Hanna

Lite mat

Skriv inläggstext 

Lunch på Legúmes. Ett glas mjölk syns inte i bilden.




Halloumiwrap till middag. Jag och Johanna hade mysigaste biokvällen mitt i veckan. Välbehövligt avbrott.


Jag kämpar på. Tack för alla frågor, svar kommer!

Hanna


Frågestund!

Hej! Det var verkligen evigheter sedan jag hade frågestund och eftersom jag brukar tycka att det är en rolig grej att läsa på andras bloggar så passar det ju bra att ha en egen också.
 
Ställ vilka frågor ni vill, om mig som person, min problematik eller ätstörningar/annan psykisk ohälsa i allmänhet. 
 
Like when you see it ;) ;) Mina knäppa djur som leker med varandra. 
 
PoK
 
Hanna

Positiva och negativa konsekvenser

 
Det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegripligt svårt. (♡)
 
Att bli frisk från en ätstörning är nog bland det svåraste man kan göra. När hela ens väsen skriker NEJ NEJ NEJ GÖR DET INTE och man ändå höjer den där gaffeln. Ändå tuggar och sväljer, tuggar och sväljer. 
 
För egentligen är det bara det man behöver göra. Äta och vila. Men eftersom det åtminstone för mig är omöjligt at stänga av tankarna så hjälper det att ha en inre motivationslista. Min ser för tillfället ut såhär. När jag ser på den så finns det inte längre några tvivel om vad jag måste göra, och jag gör det. Ännu en gång. 
 
 
Dagens lunch såg ut såhär. Vi får lunchkuponger på Idun så går alla ut och äter tillsammans. 
 
Vegetarisk gryta med bland annat bönor och qourn samt potatis och en vitlökssås
 
Hoppas ni haft en bra dag. Kämpa vidare. 
 
Kram
 
Hanna
 

Första dagen på Idun

Hej! Nu är jag hemma igen efter min första heldag på Idun. Eller hemma och hemma haha, på behandlingshemmet som jag flyttade in på igår. Saker och ting älskar verkligen att sammanfalla i mitt liv. 

Generellt har det känts bra både på behandlingshemmet (som heter Bolinders) och på Idun. Det har varit lite up and down men så är det alltid för mig, det viktigaste är att ta sig igenom de svåra bitarna. 

Jag har inte postat så mycket matbilder här sedan jag började blogga mer aktivt igen vilket jag ska försöka ändra på. Här var min första måltid på Idun. Förmiddagsmellis bestående av 2 dl naturell yoghurt, 1 dl müsli och 1 banan. Den stackars bananen ser ut att ha varit med om en hel del men den smakade bra så det är huvudsaken. 

 
Jag kämpar som fan. Jag har verkligen bestämt att det här ska bli min sista ätstörningsbehandling och om jag ska lyckas med det har jag inte tid att hålla på att fuska. Så nu jävlar kör vi. 
 
 Man kan tro att jag bara äger en outfit men råkade bara bli så att jag hade den de två dagar jag bestämde mig för att ta selfies...
/H
 
 

En katt

Hej! Idag har jag mest varit ledsen så har inte så mycket peppigt att säga mer än att det faktiskt är helt okej att vara ledsen vissa dagar. Alltså verkligen. Tillfrisknad är ingen dans på rosor hur gärna man än önskat det och det är faktiskt de dåliga dagarna som är allra viktigast för det är då man har chansen att inte backa trots att det är tungt. 


Dagen idag har spenderats delvis på nya boendet men framför allt flyttpackandes och sedan hemma hos mina föräldrar med den här fina katten. Där snackar vi livsnjutare kan jag säga er. 

Imorgon flyttar jag på riktigt och på måndag börjar dagvården. Livrädd men fast besluten för att ta den hjälp jag nu slutligen får. 

Vi hörs


Hanna

Tvångstankar/depression av omega3-brist

Jag hade tänk inleda en följetång av inlägg där jag lyfter olika kroppsliga aspekter som påverkas av svält. Sådant som man kanske inte tänker på, eller väljer att inte tänka på, när man svälter sin kropp. Första delen kommer att handla om hur bristen på Omega-3 kan leda till tvångstankar och depression. 


 

Omega-3 är ett så kallat fleromättat fett. Det finns framför allt i fet fisk så som lax, sill och makrill men också i rapsolja och andra matfetter gjorda på rapsolja (så du kan få i dig omega 3 även som vegetarian utan att behöva ta kosttillskott). Det finns även i vissa nötter och gröna bladväxter (typ spenat) men inte alls lika mycket. Skillnaden mellan omega-3 och många andra fetter är att omega-3 inte kan bildas av kroppen utan måste tillföras genom mat. 

Friska människor har oftast inga problem med att få i sig den mängd omega-3 som kroppen behöver, däremot om man är i svält så är sannolikheten ganska stor att man inte får i sig tillräckligt med omega-3.  

Det är vida känt att omega-3 är bra för hjärnan, något som få människor däremot inte vet är att brist på omega-3 i studier har visats både öka depression och tvångstankar. Två saker som jag tror att alla som varit i svält lidit av. 

Kan det vara så enkelt att om man börjar äta omega-3 och få i sig tillräckligt med näring i övrigt så försvinner tvångstankarna? Förmodligen inte, men för mig är det hjälpsamt att minnas att tvångstankarna blir värre om jag är i svält. Det blir en motivation att se till att få i mig tillräckligt med näring. 

 

 
 
 
Har ni fler frågor om det här så kommentera! Jag svarar i ett annat inlägg.
 
Kramar
 
Hanna
 

Försovning och nytt behandlingshem

Hej❤ Har egentligen inte så mycket att säga idag men sover min första natt på det nya behandlingshemmet så känner mig lite bortkommen haha. Dagen har förflutit i äkta borderlineanda där jag både hunnit tänka tanken att jag mår skitbra!!! och sedan gråtit på en skoltoalett. Snittar rimligt i alla fall....


Återkommer i morgon eller i övermorgon med lite bättre inlägg men ville titta in här där jag känner mig trygg.

Försov mig i morse till råga på allt så hann inte sminka mig men fick i alla fall på mig en klänning. Vägrar acceptera att det är vinter haha sen klagar jag hela dagen på att det är kallt. 


PoK 

Hanna

Kedjeanalys

Hej mina fina! Jag går ju som välbekant min andra omgång DBT och eftersom det är den bästa terapiform jag någonsin testat och den hjälpt mig så mycket med ätstörningen så kommer några kommande inlägg handla om olika saker jag lärt mig i DBT:n. 
 
En bas i DBT är att reda ut varför du agerar destruktivt och vad du hade kunnat göra istället. För detta används kedjeanalyser och jag tänkte guida er genom ett exempel på en kedja vad gäller ätstörningar. Den är på hittad men detta skulle lika gärna kunnat hända i verkligheten. 
 
Här har vi hela kedjan. Nedanför har jag fotat lite närmare så att det blir lättare att se. 
 
1. Sårbarhetsfaktorer. Det vill säga sådant som gör dig mer känslig för yttre påfrestningar. Till exempel att du är förkyld, har ätit eller sovit dåligt. Dessa är viktiga att skriva upp för att förstå varför reaktionen blev så stark.
2. Trigger. Den händelse som startade känslopåslaget. I det här exemplet är det en släkting som sagt att du borde börja träna. 
3. Det triggar igång de tankar som står i tankerutan. I DBT jobbar man jättemycket med att tankar ger upphov till känslor, bara att det ibland går så snabbt att man inte ens registrerar vad man tänkt. Därför är det så bra att skriva upp.  
 
4. Primära känslor. Jag ska skriva mer om primära och sekundära känslor i ett annat inlägg men det är viktigt att skilja på den primära känslan, det vill säga grundkänslan som sedan ger upphov till de sekundära känslorna. I det här fallet är det rädsla för att folk ska tro att du är lat och rädsla för att du har en kropp som är fel för att du inte tränar. 
5. Sekundära känslor. De känslor som håller i sig och som du lider av. 
 
6. Impuls. På grund av ångesten och skamkänslan så får du en impuls att hoppa över mellanmål och att smygträna på toaletten. Fram tills nu kan du inte styra över kedjan men i det här steget kan du antingen välja den övre vägen där du agerar på impulsen, eller den nedre vägen där du gör något konstruktivt istället. 
 
7.1. Kortsiktiga konsekvenser av att handla på impulsen är att skammen och ångesten minskar, precis som det nästan alltid gör när man gör något destruktivt. 
8.1. De långsiktiga konsekvenserna blir de som står i dn bubblan. 
 
7.2. Du använder färdigheter, det vill säga, du gör något konstruktivt istället för destruktivt. I bubblan har jag skrivit upp färdigheter som är hjälpsamma i en sån situation och jag tänkte ta upp alla de punkterna i ett senare inlägg. 
8.2. Kortsiktiga konsekvenser av att agera konstruktivt (använda färdigheter) är att du förmodligen måste stå ut med skammen och ångesten en stund. 
9.2. De långsiktiga konsekvenserna blir en minskad ångest, mindre träningstvång och du tar ett steg mot ett lyckligare liv. 
 
Sådana här kedjor går att använda i precis vilken situation som helst och för mig är det väldigt hjälpsamt eftersom det gör det lättare att fatta bättre beslut, om inte den här gången så åtminstone nästa gång. Så ni får gärna testa! Jag har faktiskt gjort en egen mall till er så kan ni skriva ut hur många tomma kedjor som helst, redo att fylla i. 
 
 
Vad tyckte ni om det här inlägget?
 
Ha en fin dag. 
 
Hanna
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ett sista jullov

 
Hej hej! Jag tänkte vara titta in här och dela med mig av lite god mat jag ätit de senaste dagarna. Jullovet är snart slut och jag har ändå haft det förhållandevis bra. Har umgåtts med mina vänner varje dag så det har kompenserat för övrigt dåligt mående. Dessutom har jag börjar infasningen på nya behandlingshemmet (Bolinders heter det) och min officiella flytt är om exakt en vecka! Sedan börjar dagvården dagen därpå. Med andra ord mycket som händer men äntligen positiva förändringar, jag längtar så efter att må bättre.
 
Hursom. Här får ni en liten bildskörd från lovet som gått! Lovet som för övrigt är mitt sista jullov någonsin. 
 
 Jag och min två småsystrar bjöd mamma på trerättersmiddag bestående av gazpacho (med gröna äpplen, rekommenderas!!), mozarella- och tomatpaj samt tre sorters chokladmousse. 
 
 
 
Såhär såg jag ut på nyår som var mitt första bra nyår sedan urminnes tider! Men det kan väl inte bli dåligt när man hänger med bästa vännerna?
 
Bild från en myskväll hemma hos Johanna. Sex and the city och massa prat om viktiga och oviktiga saker. Jag somnade som en bebis mellan Elin och Johanna i sängen haha, så fantastiskt mysigt. 
 
Var på 18-årsmiddag och åt chokladfondant med vaniljglass! 10/10.
 
 Idag var den här på besök hos mig och vi gjorde en grym brunch samt hejda på Stina Nilsson till en tredjeplats. Väldigt fint att få träffa Karin igen. 
 
 En bättre bild på brunchen. Obs, det är inte sill i burken utan mormors hemmagjorde hallonsylt. 
 
Resten av dagen kommer gå åt till flyttpackande och skolarbete. Så jävla trött på att flytta men det kommer att vara värt det. 
 
Tack för kommentarerna på förra inlägget förresten! Det är asbra när ni kommer med egna tankar om det jag skriver. 
 
Ha en fortsatt fin söndag och en bra nästa vecka. 
 
Kram 
 
Hanna
 
 

Kommentarer om undervikt

 
Jag tänkte skriva om en sak som kanske är lite kontroversiell. Generellt pratas det väldigt lite om det i ätstörningsvården, något jag tycker är dumt eftersom det åtminstone för mig är en väldigt angelägen del. 
 
Det handlar om kommentarer om ens kropp när man är underviktig. Det fortsätter lite på temat välmenande kommentarer men med en annan inriktning än det jag pratade om i ett tidigare inlägg. Nu handlar det om kommentarer i stil med "du är mager, det är inte snyggt att vara sådär smal" "du ser sjuk ut" "du ser inte ut som en riktig människa" osv. 
 
Kommentarer likt dessa är menade att få en att inse att man måste gå upp i vikt och att först då är man "okej". I vissa fall får det säkert den effekten men många gånger får det, i alla fall för mig, rakt motsatt effekt. Varför då?
 
Till att börja med så ligger det i sjukdomens natur att vilja vara så smal som möjligt. Något som då kanske menas som något negativt (typ att man är mager) uppfattas genom sjukdomens filter som något positivt. 
 
Den andra aspekten på det är att det i sig är väldigt förstärkande att få oroliga kommentarer. Att folk plötsligt börjar oroa sig för en för att man gått ned i vikt gör att man förknippar undervikt med omtanke. Omtanke man egentligen behöver minst lika mycket av då man är friskviktig men fortfarande mårdåligt. 
 
Så vad ska man som utomstående göra? Om jag bara får prata utifrån mig själv så är nog det bästa att i den mån det går inte kommentera vikten, oavsett hur mycket eller lite jag väger. Om jag däremot säger att jag är fet så måste man ju givetvis säga emot det men ju mindre vikt som läggs vid vikten desto mindre viktig blir den. Istället för att kommentera vikten kan man säga att "du ser ledsen ut, vill du berätta vad det är?" Min sjukdom hade inte uppskattat det men jag hade definitivt gjort det.
 
Jag nyanserar gärna inlägget senare och blir bara glad om ni kommenterar vad ni tycker och tänker om det här. Det är ett jättesvårt ämne som det sällan pratas om.
 
Här får ni en orelaterad bild på Jocke Berg för att han är bäst. 
Kram
 
Hanna
 

Vad är det som händer egentligen

Hej! Hoppas allt är bra med er. Eller så bra det kan vara i alla fall. Jag har ju utlovat att berätta vad sjutton det är som händer i mitt liv just nu men inte velat skriva innan allt varit helt klart men nu är det det i alla fall så här kommer en liten resumé. 
 
Jag flyttade ju från Magelungen i september, en flytt som inleddes med några veckors slutenvård. Jag kämpade mig ut från avdelningen för jag ville verkligen att det skulle fungera i lägenheten där jag skulle bo i princip själv (men med visst stöd). Det visade sig dock ganska snart att stödet inte räckte till och som så många gånger tidigare började jag fuska med maten för att klara av att gå i skolan och gå på kent. Det funkade till en början men spårade snabbt ur och efter ett par månader sa både SCÄ och DBT ifrån. Socialtjänsten påbörjade då en ny utredning och kom fram till att jag skulle flytta in på behandlingshem igen. De hittade ett ganska snabbt och även om jag var skeptisk så gav jag det en chans. Jag var där första gången innan jul och nu andra gången idag och de verkar verkligen jättebra. Jag vågar inte riktigt hoppas eftersom jag blev så besviken på "stödet" jag skulle få i lägenheten men det här stället verkar otroligt mycket mer seriöst. Dessutom har de väldigt mycket mer resurser, ständigt bemannat med 2-3 personal på 4-6 boende. Kan berätta mer om det nya behandlingshemmet i ett annat inlägg när jag vet lite mer. Ni får gärna ställa frågor. 
 
Dessutom skickade min behandlare på SCÄ en remiss till dagvård i början av december. Det är Iduns dagvård, dvs. man är där en hel arbetsvecka var tredje vecka och sen är det två veckor. Egentligen ville min behandlare att jag skulle gå på Iris men det funkar inte med min skola. Så den 16:e januari har jag min första dag på dagvården och jag är så jävla nervös. Det är en provvecka och om jag inte klarar av att äta alla mina måltider så får jag inte börja på riktigt. 
 
Jag är livrädd samtidigt som det här är min stora chans och jag både måste och kommer att ta den. För första gången i min femåriga behandlingshistoria så har jag möjlighet att jobba intensivt både med självskadebeteendet och anorexin samtidigt. Och en förutsättning för att det ska fungera är att jag har stöd på hemma plan vilket jag nu förhoppningsvis får från det nya behandlingshemmet. 
 
Det är väl ungefär det som händer just nu. Förutom det så försöker jag att ta det lugnt nu när jag har (mitt sista) jullov men eftersom jag suger på att ta det lugnt så träffar jag massa kompisar istället. 
 
Förlåt för 3000 meter text. Ta hand om er. 
 
Tusen kramar
 
Hanna
 

2017

Klockan slår om till 00:00 och hela Sverige bokstavligen exploderar i fyrverkerier. Jag står på verandan tillsammans med mina vänner och vi skålar i mousserande, skriker, och skrattar. När jag befinner mig där på den stora hemmafesten är jag vem som helst, ingen förutom de fyra jag kom dit med vet om vem jag egentligen är. 
 
Och jag tänker att om alla andra kan vara vem som helst så kan väl jag också vara det. Och jag tänker att om jag ska vara som vem som helst så måste jag börja ta hand om mig själv. Jag behöver inte älska mig själv, behöver inte höja mina egenskaper till skyarna. Jag behöver bara ha samma respekt för mig själv och min kropp som jag har för alla andra människor på den här jorden. 
 
Och kanske låter det som en liten insikt men för mig är det något enormt. Halva mitt liv har jag förstört min kropp, i nio år har jag hatat mig själv mer och mer för varje dag. Det måste få ett slut. Jag måste vända det här. Det finns bara en person som med 100% sannolikhet kommer att följa med mig genom hela livet och det är jag själv. Jag måste sluta se på det som att jag är fångad med min värsta fiende, måste börja tänka att jag får bo med en fin vän. 
 
Skål på er. Gott nytt år. 
 
 
 
 
Hanna