-

Övergivenhetskänslans roll i min sjukdom

Det här är ett väldigt personligt inlägg men jag fick en fråga som var så spot on det jag jobbar med i alla mina behandlingar just nu att jag ändå ville dela med mig av det. 
 
"Jag har funderat på det här ett tag men inte vågat fråga eftersom det lätt kan bli fel. Hm. Men gör din borderline att det blir svårare att släppa taget om destruktiva beteenden (ätstörningsrelaterat eller självskada) eftersom du är rädd att bli övergiven? Dels tänker jag på vårdkontakten, men även av vänner/familj. När man är sjuk blir man ju liksom ibland "omhändertagen" och fokuset hamnar på en. Alla människor har ett behov av uppmärksamhet och bekräftelse och det är verkligen inget fel med det, men om man har personlighetsproblematik som innebär rädsla för övergivenhet tänker jag att det kanske blir ännu svårare? Det verkar komplicerat. Hade varit intressant att få höra om dina upplevelser av det. Kram!"
 
Det korta svaret är ja, jag är rätt övertygad om att min borderline är orsaken till att jag fortfarande inte är frisk från anorexin trots att jag nu gått i behandling (och verkligen kämpat!) sedan jag var tretton. Jag har litet väntat på den frågan faktiskt, jag har ju ändå drivit den här bloggen i fyra år nu och trots allt jag skrivit så är jag nu ännu en gång i processen där jag precis brutit svälten och ska börja gå upp i vikt. Hur kommer det sig när jag kan så mycket om ätstörningar? För det är inte så att jag bullshitar det jag skriver, jag tror verkligen på, och känner med, vartenda ord. Det är faktiskt sant. 
 
Ändå står jag här, fem år efter att jag fått min ätstörningsdiagnos, drunknande i samma gamla skit. Vad beror det på? Självklart är det en rad av faktorer där både yttre och inre omständigheter spelar roll men om jag tänker på ordet "frisk" så är "ensamhet" det första ord som kommer upp. "Ensamhet" som också är det absolut värsta jag vet, vilket är en typisk borderlinegrej. Att bli övergiven, det finns ingen större rädsla och om man väl blivit frisk så blir man ju "övergiven" av vården. 
 
Jag säger inte att hela min ätstörningsproblematik grundas i att jag inte vill bli övergiven men den har definitivt blivit ett sätt att kommunicera med omgivningen. Samma sak med självskadebeteendet och andra destruktiva beteenden jag har. Att "må dåligt" får liksom mycket mer tyngd bakom sig om man samtidigt skadar sin kropp på något sätt. 
 
Mitt förnuft, den del av mig som faktiskt är Hanna och inte är livrädd liten flicka, vet att det inte finns någon logik i mitt (omedvetna) resonemang. För jag har helt fantastiska vänner och en familj som älskar mig och jag vet att de skulle bry sig minst lika mycket om mig ifall jag inte var sjuk. Ändå är jag livrädd för att släppa greppet. Jag har varit i det här så himla länge nu att friskheten är otroligt ovan. Jag har varit sjuk mer än halva mitt liv och är snart inne på mitt sjätte vård år. Hela min tonår har spenderats på sjukhus. Öppenvård, slutenvård, mobil vård, mellanvård, dagvård, behandlingshem. Även fast jag hatar sjukhus och är sinnessjukt trött på att bo på instutitioner så har det blivit en trygghet. Det finns alltid människor som bryr sig om mig och jag kan ta emot deras omvårdnad eftersom jag vet att de får betalt. Det är liksom klara spelregler där jag inte riskerar att bli sviken eller själv svika som det är i riktiga relationer med vänner och familj. 
 
Jag hoppas att det var svar på din fråga, jag är glad att du ställde den. Är något oklart är det bara att kommentera så förtydligar jag. 
 
 
 
Kram
 
Hanna
Postat av: Anonym

En grej bara, den lilla livrädda flickan är lika mycket Hanna som ditt förnuft är det. Kanske är det tom den del av Hanna som behöver accepteras (kommer inte på ett bättre ord just nu, valideras om jag ska använda Dbt-termer) och tas om hand just nu?

Svar: Det har du väldigt, väldigt rätt i.
Hanna Larsson

2017-01-27 @ 14:36:33
Postat av: Fanny

Jag har aldrig läst något så spot-on som detta. Du satte ord på det jag känner exakt. Jag vet inte själv hur jag skulle formulera det, jag vet inte ens vad jag ska formulera överhuvudtaget. Jag har borderline och extrema problem med att bli övergiven. Jag är 19 år, fyller 20 detta är. Sedan jag var 8 år gammal har jag haft psykisohälsa. I 4-5 år har jag varit inom vården. Mitt liv de senaste åren, 11 fucking åren har bestått av ätstörningar, depressioner, alla sorters självskadebeteenden, övergrepp m.m. Min själ är så nedbruten att jag inte vet om det är möjligt att laga den, att limma ihop alla bitar som fallit isär under åren. Jag är livrädd för det friska livet, så jag klamrar mig fast vid allt sjuk jag. Greppar efter minsta lilla destruktiva, både för att jag själv anser att jag förtjänar det, men även också för att detta är det enda jag vet om. Ett liv där allt handlar om att förstöra mig så mycket som möjligt.

Men jag hoppas innerligt att du en dag blir frisk, och jag vet att du kommer klara det Hanna. Stor kram

Svar: Väldigt tråkigt att höra att du mått och mår så dåligt men skönt att höra att man inte är ensam med de här upplevelserna.
Tack för din kommentar, hoppas verkligen att det löser sig för dig.

Massor av kramar
Hanna Larsson

2017-01-27 @ 22:19:11
Postat av: Linda

jag har ingen borderline-diagnos eller liknande problematik men kan ändå känna igen mig så otroligt mycket i rädslan att bli övergiven. jag fäster mig så lätt och har så svårt att släppa/övertygad om att alla kommer lämna mig. har märkt mer och mer nu i tillfrisknadsprocessen att jag är så otroligt rädd att lämna ätstörningen även fast jag vet hur mycket den skadar och hur mycket jag vill ha bort den. men det ska gå. och jag vet att du också kan Hanna!

Svar: Det gör det så otroligt mycket svårare att bli frisk. Men du är inte ensam om den upplevelsen även om det sällan är något man pratar om. Tack för att du delar med dig, det uppskattar jag verkligen<3 Och vi kommer båda att fixa det, hundra procent.
Hanna Larsson

2017-01-28 @ 08:43:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: