-

Lättare att må dåligt utan destruktiva beteenden

Hej mina fina. Hoppas att allt är bra med er? Jag mår sådär. Bättre än det varit generellt de senaste veckorna men fortfarande inte bra. Många tårar och ledsna dagboksinlägg men det fantastiska är att det stannar där. Jag gör inget destruktivt, alls. 

Kanske är det avsaknaden av destruktivitet som gör mig såhär tom. Samtidigt som det känns så otroligt mycket bättre. Jag kan vara bottenlöst förtvivlad och gråta ögonen ur mig en hel kväll men eftersom jag inte ens ger mig själv valmöjligheten att vara destruktiv (mat, träning, självskador, bekräftelsekickar) så finns inte den ångesten där. Ångesten när man slits mellan det man vet är rätt och det man vet ger snabb lindring. Jag är ledsen men that's it. 

Det här är något helt nytt för mig och går emot det sätt jag levt hela mitt liv för även innan ätstörningen så kontrollerade jag min ångest genom tvångsritualer. Vilket, precis som alla destruktiva beteenden, i längden leder till mer ångest. 

Det jag vill säga är väl egentligen att det är mycket mindre smärtsamt att må dåligt om man lämnat alla sina destruktiva beteenden. Först när det inte är en valmöjlighet att skada sig själv på något sätt så kan man släppa ångesten och befinna sig i den primära känslan (rädsla, sorg, ilska, etc). Det är också väldigt smärtsamt men ändå... enklare på något vis. Känner ni igen det?

Mina dagar just nu går ut på att packa, tvätta, städa, plugga och framför allt hinna umgås så mycket som möjligt med alla mina kompisar innan jag åker till Tanzania med familjen. Det kommer verkligen att blir ett äventyr. Först en veckas safari (utan internet?!) och sedan en dryg vecka på Zanzibar. Ska blir otroligt häftigt och jag ska försöka att verkligen vara närvarande i stunden och det som händer runtomkring mig istället för i mina värkande känslor. Men jag måste också validera mig själv i att om jag bara lyckas vara närvarande i nuet några minuter åt gången så är det en stor vinst. 

Vad gäller maten i Tanzania så är jag lite orolig men det är nog inget mot vad mina föräldrar känner haha. Tror de har haft svårt att hänga med i min utveckling det senaste halvåret så ska bli spännande att se hur de kan hantera att jag har hand om min mat helt själv. Jag vet att jag klarar det om jag bara bestämmer mig. Det svåraste jag står inför är att jag förmodligen kommer behöva äta lite mer än mitt matschema eftersom vi kommer röra på oss mycket och bära tunga ryggsäckar. Det viktigaste är att om jag börjar tänka mer på mat och kropp igen beror det med 99,9% sannolikhet på att jag fått i mig för lite mat. 

 Naturell yoghurt, Start! och svenska jordgubbar. Alltsåååååå!!!!
 
Tusentals kramar
 
H

 

 

Känslor är inte farliga

Det är okej att vara ledsen. Det är okej att vara arg. Det är okej att vara glad, rädd, tom. Det är okej att känna, känslor är inte farliga. 
 
När du har borderline är det här något av det svåraste. Faktumet att du aldrig kommer att komma ifrån dina känslor, du kommer att behöva känna och det kommer ofta att kännas förjävligt. 
 
Jag har sprungit från mina känslor i så många år nu. Dämpat de med svält, självskador, träning och andra mer eller mindre destruktiva beteenden jag haft. Dämpat de genom att prestera i skolan och genom att få bekräftelse för mitt utseende. Men känslor har alltid, alltid kommit tillbaka. 
 
Det senaste halvåret har bjudit på mitt livs största förändringar. Även om jag inte är frisk så har jag inte varit såhär fri från ätstörningen sedan jag blev sjuk för snart tio år sedan. Jag har inte sytt på nästan 8 månader. Jag har tagit studenten. Jag har deltagit mer i det friska livet, det riktiga, normala livet, än vad jag någonsin gjort tidigare.
 
Jag har kommit en bra bit på vägen men det är fortfarande så himla mycket i mig som är trasigt. Självskador och svält har ersatts med andra destruktiva beteenden som i dagens samhälle försvinner under radarn för vanligt ungdomsbeteende. Det har inte varit enbart destruktivt men det har också blivit ett sätt för mig att fly från mig själv och mina känslor. De där förbannade känslorna som liksom faller över mig likt en tsunami. Pressar mig mot havets botten och jag får bara hålla andan, hoppas att syret räcker. 
 
Men känslorna är ingen tsunami. Det är bara en missvisande metafor. Syret kommer aldrig att ta slut så länge jag fortsätter att andas. Ingenting kommer att gå sönder förrän jag gör sönder det. Känslor är inte farliga. 
 
Tro mig, jag vet hur det är att ligga där i sängen med känslan av att allt kommer sprängas i en miljon bitar för att smärtan i bröstet är så intensivt och allt allt allt är trasigt. Jag vet hur det är att känna sig som det äckligaste kräket i hela världen. Jag har känt det så många gånger att de inte går att räkna. Så många gånger har jag skrivit orden i min dagbok. "Jag orkar inte mer" och "jag går sönder". 
 
Men jag har inte gått sönder. Varje gång har det löst sig. Varje gång har känslorna slutligen sjunkit undan, förändrats. Och det jag lärt mig, som är anledningen till att jag skriver det här flummiga inlägget, är att känslorna alltid försvinner även om jag inte är destruktiv. 
 
Därför måste jag ligga här i min säng nu och känna hur hela världen är mörk, kall och grå. Jag måste ligga här med ett intensivt tryck över bröstet och tårar som periodvis rinner längs kinderna. Jag måste ligga här och acceptera det. Acceptera de känslorna, ta en kopp te, ta hand om mig själv. För det är okej att känna. Känslor är inte farliga. 
 
/H

Ett jävla snurr

 *Skrev något här om att skriva och sudda och skriva och sudda och vilja berätta om roliga fina saker, eller har ett syfte med det jag publicerar. Meeen lyckades självklart radera det stycket så därför får ni de här två skeva meningarna som ersättning*
 
Men livet är inte alltid fins och kul även fast man äter och just nu har jag inget syfte med mina ord för det är bara ett enda virrvarr i skallen. Det handlar inte om ätstörningen utan om andra saker, på sätt och vis mycket svårare grejer men som å andra sidan inte är fysiskt farliga så som en ätstörning är. Jag lovar att berätta vad jag syftar på, kanske imorgon, kanske om en månad eller två. Jag har en smärre livskris för tillfället och det suger men jag tror att det här är en av de viktigaste livskriserna jag kommer ha i mitt liv. För att få slut på mitt destruktiva kicksökande, en gång för alla.
 
Haha alltså det är nästan komiskt hur många meningar som snurrar i mitt huvud när jag skriver det här. Inledande ord till stycken jag inser att jag inte har något slut på, för jag är inte där än. Och jag orkar inte skriva om vad jag gör för det känns oviktigt i jämförelse med det som händer inuti mig. Jag är visserligen här där jag är rent fysiskt, jag har min sista vecka på Idun, sover på behandlingshemmet, träffar kompisar, går DBT osv. Men jag är ändå någon annanstans. Dels i tankarna men framför allt emotionellt. 
 
Kort och gott. Det är mycket på gång som jag kommer att dela med er när jag är mogen. Värt att veta är att jag sticker till Tanzania om 10 dagar så veckorna efter det lär det inte vara så mycket uppdatering. Eller så kanske det blir uppdateringar varje dag, man kan fan aldrig veta med mig haha. Varje dag bjuder på nya överraskningar när man har borderline.
 
Tack för alla era kommentarer. Jag satt igår i en timme men kunde inte ens besvara den första eftersom orden försvann bort. De kommer tillbaka, det kan jag i alla fall vara säker på. 
 
Jag tänker på er allesammans och hoppas att ni fortsätter att kämpa
 
Kramkramkramkramkram
 
Hanna
 
Sista dagen på Bråvalla när man var rejält sliten.