-

Leva leva livet

Hej mina fina fina fina bloggläsare. Tusen miljoners miljarder tack för de fina kommentarerna på förra inlägget. De gjorde mig otroligt glad och jag ska svara på varenda en så fort jag har tid.

Som ni kanske sett om ni följer mig på andra sociala medier så är jag för närvarande i Marbella med fyra av mina bästa vänner och, kort och gott, så lever jag life. 

I höstas trodde jag att vårens soundtrack skulle vara en fot i graven bland syrener och studenter. Istället skulle jag komma att leva leva livet. (Lyssna på egoist - kent om ni tycker att jag pratar i gåtor)

För den senaste månaden har jag mått bra. Jag, Hanna, har för försa gången på hur jävla många år som helst faktiskt mått bra. Långt ifrån alltid, vissa dagar har varit jävliga och långa perioder tomma, men med mina mått mätt är det grymt haha. En är ju inte direkt bortskämd med att få leva utan att det konstanta trycket från ton av ångest över bröstet. För mig är det liksom något helt nytt att bara kunna få må neutralt, så som de flesta människor mår för det mesta. 

Resan hittills har varit grym. Jag har fått hänga med mina fyra favoriter, det har verkligen varit det absolut bästa med de här dagarna. Att, dygnet runt, känna sig trygg, få skratta, kunna slappna av och dessutom ha timtals av viktiga diskussioner. Har sällan känt ett så starkt systraskap som under de här dagarna. Det vi gör är äkta feminism och jag älskar det så så så mycket.

För det behövs verkligen när man är omgärdad av män män män som alla ser på en som ett objekt. Det räcker med att vi går utanför dörren, eller det räcker till och med att gå ut på balkongen, så är de där. De stirrar ogenerat, visslar, tutar, tar sig friheten att kasta sig in mellan oss för att få kontakt när vi demonstrativt ignorerar dem. Det är aldrig någonsin okej men när du inte kan gå n å g o n s t a n s utan att det händer så blir det direkt plågsamt. Och ännu värre är det med männen som gör allt gör att supa ned en så att man inte har sinnesnärvaro nog att säga nej till att ligga :) Har skrivit en debattartikel om det men vet inte om jag vågar publicera den eftersom jag kommer få så extremt sinnessjukt mycket hat pga är en kvinna som står upp för jämlikhet. 

Jaja. Vi får se hur det blir med den saken. Är inte riktigt nöjd med språket i den heller haha så kanske faller på det. 

Jag hade tänkt skriva en massa om hur maten har gått också (i det här blogginlägget, inte i aftonbladet......) men nu har jag redan babblat alldeles för länge så - hör och häpna - ni kommer få höra av mig igen!!

Ta hand om er nu finaste ni. Livet blir bättre, det är hundra procent sant även om det inte känns så.

Tusen miljoner kramar

Hanna

För jag har tagit studenten

 
Det här kommer bli ett långt och oerhört känsloladdat inlägg. TRIGGERVARNAR STARKT vad gäller ätstörning, självskada, sjukhus etc. 
 

Igår, 13 juni 2017 tog jag, efter många om och men, studenten. Innan vi sprang ut fick alla vaesitt kuvert med ett brev vi skrev till oss själva när vi började ettan på gymnasiet. Det är daterat till augusti 2014 och jag vill dela det med er. 
 
 
"Till Hanna
 
Hej Hanna. Nu skriver jag ett brev som jag hoppas du är i stånd att läsa om tre år. Jag hoppas att du mår bra, eller åtm,instone okej. Jag hoppas att du inte hängett dig åt Ana för att hantera stressen. Jag hoppas att de ärr vår kropp bär idag är de sista den kommer att få. Jag hoppas att du lever, att du spenderat dina dagar i samma korridor som jag sitter och skriver det här brevet i och inte på olika psykiatriska inrättningar. Jag hoppas att du tar färre än 23 tabletter om dagen, jag hoppas att du det sista året sluppit hamna i en skakande hög på toaletten. Kanske är du inte frisk, kanske står det fortfarande anorexia nervosa f.50.0 i din journal och kanske har du dolt blodiga bandage under din vita studentklänning men jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas att deu klarat dig ur skiten. 
Just nu bor jag på magelungen. Från att ha spenderat precis hela sommarlovet på BUP med bältningar, benso, ångest och självmordsförsök så har jag plötsligt börjat skolan och blivit en som alla andra. Det är tungt och jag får panikångest titt som tätt men trots det klarar jag mig- Jag mår inte bra men jag mår bättre. Jag lever inte men jag gör mer än att överleva. Det är svårt, jag gråter och svär men jag tar mig framåt. Jag skrattar och ler och för första gången på flera år är jag någon mer än sjukdomen. Maten är svår på grund av tvången och en cappuccino (som var flera gånger överkompenserad vad gäller kalorier) slutade med ett totalt sammanbrott. I sa att det gör ont att se hur mycket det kostar på, och ändå gör jag det. Jag äter, jag umgås, jag gråter, jag pluggar, jag har 4 samtal i veckan, jag läser GoT, jag kollar facebook och jag slår mig själv i huvudet när jag misslyckas med ett mattetal. 
 
Vad ska man mer skriva? Jag trivs bra i klassen. Bra med Jessica, Alva och Emil. M är jättebra och alla ämneslärare verkar också bra. Nu ska jag ha engelska och ikväll ska jag laga mat på magli. 
 
Så framtida Hanna, jag hoppas att du försvaltar den kropp jag lyckats bygga upp igen väl. Om inte, sluta inte försöka. Allt känns ju ändå meningslöst så då kan man lika gärna fortsätta försöka. 
 
Ta hand om dig och din framtid. Jag tror på oss. "
 
 
 
Till Hanna, 16 år.
 
Hej Hanna. Jag vill börja med att tacka dig för att du trotsade allas misstro. Jag vill tacka dig för att du tog steget. För att du vågade börja gymnasiet trots att du fortfarande stod under lagen för psykiatrisk tvångsvård de första skoldagarna. Jag vill tacka dig för att du gav dig, mig, gav oss chansen att genomföra det här.
 
För det gjorde vi. Hanna, vi inte bara överlevde utan vi började leva. 
 
Det har varit tungt och jag skulle ljuga för dig om jag sa att jag aldrig tappade hoppet. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tog hand om vår kropp så som du bad mig om. Jag skulle ljuga om jag sa att omgivningen aldrig tvivlade på att jag skulle vara vid liv när gymnasiet var över. 
 
Så jag vill säga förlåt. Förlåt för att jag skar djupare och djupare i vår kropp. Förlåt för att jag svalde alla de där tabletterna. Förlåt för alla slag. Förlåt för månader av svält.
 
Vi föll så många gånger. Vi låg där i bältessängen på den låsta psykiatriska avdelningen och skrek tills luften tog slut för att allting var så trasigt. När våra klasskamrater var på väg hem från skolan var våra händer fastbundna av handfängsel i en polisbil på väg in till psykakuten. När våra klasskamrater tog bussen hem så åkte vi ambulans till Södersjukhuset, Visby lasarett, St Göran. För vi orkade inte alltid och då fick vården ta vid, precis så som det sett ut de senaste fem åren. Läkare fick lappa ihop trasig hud, sjuksköterskor fick tvinga i oss flytande kol, skötare torka våra tårar på de fem avdelningar vi hunnit vara inlagda på under gymnasietiden. 
 
Och ändå. Trots allt detta. Trots den fullständiga misär som de senaste tre åren tidvis bestått av. Trots att jag haft så ont att jag trott att jag skulle gå sönder. Trots det så reste jag mig igen. För gymnasiet var det mest fantastiska jag någonsin haft äran att få uppleva. Min klass har varit helt fantastisk och på något underligt sätt så har jag lyckats ta mig närmare mina högstadiekompisar också. Vi har gjort så jävla mycket roliga saker. Så himla mycket sjuka, fantastiska, friska saker. 
 
Tänk om du hade vetat det Hanna, när du låg i bältessängen på BUP sommaren 2014 och på riktigt kände att det inte fanns något att leva för. Tänk om du då hade vetat att några veckor senare skulle du följa med din klass och tälta vid Sandasjön. Tänk om du vetat att du under hösten i ettan insåg att du kanske inte var så jävla ful ändå, att det faktiskt fanns en hel del personer som tyckte du var attraktiv och spännande. Hanna, tänk om du vetat att du i tvåan skulle resa till Alperna med några av dina bästa vänner och festa i tio dagar utan uppehåll. Tänk Hanna om du vetat att du samma sommar skulle stå på scenen på en av Berlins hippaste klubbar och dansa som att du inte gjort annat, som att du inte alls var den mest avskyvärda människan på jorden utan faktiskt ganska eftertraktansvärd. 
 
Och tänk, Hanna, om du vetat att du den 13 juni 2017 skulle stå på ett lastbilsflak tillsammans med människor du kommit att älska. Tänk om du vetat det när du låg där i bältessängen att du nästan exakt tre år senare skulle skrika precis lika högt - men av lycka. Istället för bottenlös sorg och förtvivlan skulle ditt bröst virvla av så intensiv lycka att du inte kan låta bli att hoppa upp och ned som en femåring i en vattenpöl (av öl...). 
 
För vi klarade det. Det var inte lätt, det var nog faktiskt det svåraste vi någonsin gjort. Ändå gjorde vi det. Efter varje fall reste vi oss igen och vet du vad? Tvåhundrafemtio stygn senare har huden nu fått läka i flera månader och efter månader av misshandel med svält har även de inre organen fått läka på riktigt igen. Ätstörningsdiagnosen är inte borta ur journalen men förbjuden mat är ett minne blott och en cappuccino med riktigt tjockt skum gör mig lycklig. Igår när jag klockan 06.15 satte på mig min vita studentklänning så behövde jag inte oroa mig för att de bloldiga bandagen skulle synas under den korta kjolen för där fanns inga bandage och har inte funnits på många många månader. Under klänningen fanns bara en ärrad men i övrigt så gott som återställd kropp. Våran kropp. Vårat liv. 
 
Så bästa sextonåriga Hanna. Tack för att du vågade ta steget över kanten till ett liv utanför sjukdomen. Tack för att du gav mig möjligheten att bygga upp det fantastiska liv jag nu lever. 
 
Hanna
 
 
 
 
 
 

Lite förvirrad

Hej❤️ Vilken dag alltså... Haft extrema känslopåslag varvat med total känslolöshet och dissociationer. Det brukar visserligen pendla rätt rejält för mig men inte på den här nivån. Vi hade avvecklingssamtal i klassen idag så vi satt typ 15 pers samt våra två mentorer och pratade om vår gymnasietid. Blev så glad för för en kort stund fick jag kontakt med mina känslor och blev gråtfärdig men sen stängde kroppen av. Sen hände det lite grejer emellan innan jag kom hem och dissocierade. Fick hjälp av personalen så fick tillslut tillbaka kontakten med världen och började gråta. 


Alltså jag tycker verkligen att det är så fint att ta studenten men det är liksom en helt absurd situation. Ska jag? Ta studenten? Hur är det ens möjligt? Och ännu mer absurt är att jag typ är... stolt? Och det är en så oändligt läskig och stor känsla att jag inte har en aning om hur jag ska hantera den.

Ska inte skriva så mycket mer idag för min hjärna är verkligen pannkaka. Hoppas ni haft en bra dag!





I tisdags blev det suupergod tårta hemma hos familjen. Jag förstörde dock stämningen när jag inledde en debatt mot konceptet nationer. Mina föräldrar hakar gärna på och diskuterar men mina systrar går från bordet så fort jag drar igång haha. Stackars barn.

Veckoresumé vecka 22

Alltså tack för den fantastiska responsen på mitt förra inlägg. Var sjukt nervös när jag skulle posta det eftersom jag vet hur upprörd jag själv hade blivit av att läsa det för några år sedan, men ni är uppenbarligen mer mogna än vad jag var då haha<3 Ska sätta mig ned och svara på era kommentarer så snart som möjligt!
 
Här kommer en lite försenad veckoresumé av vecka 22. 
 
Tre positiva saker:
  • I fredags tog Johanna studenten och jag fick dela den fantastiska dagen med henne. Så himla fin mottagning där jag fick tillfälle att ha en fin stund med mina andra högstadiekompisar också. 
  • Jag var helt pluggfri hela veckan (första gången på tre år) och min vilopuls har sjunkit med 90 slag/minuten... Fick även en släng feber efter att inte varit sjuk på ett år, tror också att det var ett friskhetstecken. 
  • Jag har mått bra, periodvis till och med jättebra, vilket är heelt fantastiskt. Så enormt stor skillnad från hösten och vinterns depression. Mat och DBT gör verkligen underverk.
 
Tre saker jag tänkt på:
  •  Jag har börjat skriva skönlitterärt igen för första gången sedan jag började i behandling för fem år sedan och shit vad mycket bra grejer det gör med mitt mående. Plötsligt är mitt huvud inte enbart fyllt med sjukdomsjukdomsjukdom utan med massor av saker som har med min roman att göra. Det har också gjort det mycket lättare att vara ensam, något jag annars avskyr. Nu kan jag nästan längta till kvällarna ensam i mitt rum då jag får skriva utan att någon stör. 
  • Hur jag ska hantera själva studentdagen. Jag vill så himla gärna kunna KÄNNA, typ börja gråta av sorg och glädje, skratta, etc etc men som det känns nu så känns det inte alls eftersom det blir för mycket känslor. Redan på Johannas utspring började jag dissociera för att det blev för mycket känslor så min kropp/hjärna stängde av och då var det inte ens mitt eget utspring. Jag pratade med min DBT-terapeut om det och hon gav flera tips men bland annat att jag kanske får acceptera att jag kommer att dissociera i perioder under studentdagen och att det är okej. Nu när jag vet vad det är blir jag inte rädd längre och jag vet ju att det går över. 
  • Hur jävla fuckad min självkänsla är. Att jag logiskt vet att jag är värd att ta studenten men kan inte känna det överhuvudtaget. Det känns typ som att jag ljuger. Att jag inte alls klarat tre år på gymnasiet. Att jag inte alls presterat. 
Tre goda saker jag ätit:
Alltså hör och häpna men jag har denna vecka bara tagit två matbilder?? Friskhetstecken mån tro...? Eller så har jag bara ätit två måltider värda att dokumentera, oklart. Här kommer de i alla fall. 
 
Den här fantastiska frukosten bestående av croissant med färskost och sylt, äggröra och en kopp kaffe. 
 
 Och den här fikat som är bland det bäst jag fikat ever (samt den lilla utmaning jag pratade om i förrförra inlägget)!! Jessica åt en hederlig kanelbulle och Sanpellegrino medan jag mumsade på en helt fantastisk äppelpaj med kanel och till det en rejäl klick kardemummagrädde samt en cappuccino. Om ni har svängarna förbi Kungsholmen måste ni gå på Wilmers Kaffebar. 
 
Tre låtar jag lyssnat på:
 
 
 

Om "recovery"-communities

Jag tänkte skriva om en svår sak nu och jag gissar att en hel del kommer bli upprörda över det här inlägget. Det hade jag också blivit för några år sedan. 
 
Jag tänkte skriva om något som är svårt för utomstående att förstå. Det att en sjukdom inte bara är en åkomma man vill bli av med så snabbt som möjligt utan också öppnar upp portar för en enorm gemenskap. En massa fantastiska människor som förenas med det enda ingångskriteriet att man har en ätstörning.
 
Nej, jag pratar inte om pro-ana (vilket jag också varit en del av, kan skriva om det en annan dag). Jag pratar om recovery. #edrecovery #edsoldier #edfamily osv osv osv.
 
Det finns en hel uppsjö av dem. Alltså vi snackar inte tiotal eller hundratal utan tusentals instagramkonton (och i viss mån även bloggar). Feed fyllda av mat, mat, sjukhusbilder, alldeles för tunna ben, mat, mat, sond i näsan, jämförelsebilder från när man var som smalast. Ni vet precis vad jag pratar om och jag vet att ni precis som jag kan scrolla bland dessa konton i timmar, dag ut och dag in. Jämföra, räkna, tänka, gissa, få mer och mer ångest. 
 
Jag vet att folk som är med i recovery-communityt ofta finner stöd i sitt tillfrisknande genom att posta bilder på det man ätit och få beröm och pepp (oavsett hur mycket eller lite man ätit, vilket är väldigt problematiskt i sig). Men om du är en av dem som driver i ett sånt här konto, ställ dig själv följande fråga: Vad är det som minskar min ätstörningsångest med att ha ett recoverykonto? Är det att jag får som i en ätstörningsbehandling, råd om portionsstorlekar, hjälp med tankar och någon som pushar mig framåt? Eller är det bekräftelsen? Att inte vara ensam, att känna att jag duger åtminstone i min ätstörning och så länge jag fortfarande har kvar den så kommer folk att fortsätta bry sig om mig. De kommer att kommentera att "jag älskar dig" på min fikabild, de kommer att skriva att "alla får bakslag" och "jag finns alltid" på min sjukhusbild, de kommer skriva "du är en förebild", "du är fantastisk", de kommer att stötta, trösta, finnas i det mest ensamma man kan vara i. Nämligen en ätstörning.
 
Det är ju helt fantastiskt. Gemenskap är det bästa människan har, vi dör utan den. Det finns bara ett problem med en gemenskap som cirkulerar kring en sjukdom och det är att du ju inte kommer ha samma plats, om någon plats alls, i den gemenskapen när du blivit frisk. 
 
Jag vet hur det är. Det är inte medvetet men det ligger där hela tiden. Bakom den där matbilden till exempel. Vad ska jag skriva för caption till pizzan för att folk ska förstå att även om jag åt upp allt det var asgott så var det fortfarande jäääättejobbigt för JAG ÄR FORTFARANDE SJUK, NI FÅR INTE TRO ATT JAG ÄR FRISK BARA FÖR ATT JAG ÄTER EN PIZZA. Jag vet hur det är att noggrant notera i profilen hur många gånger jag varit inlagd, för att det är som att skriva på sitt CV att man har tidigare erfarenhet inom branschen. Så att folk inte ska tvivla på att jag är en duglig anorektiker. Jag vet hur det är att lägga upp en bild från sjukhussängen och få så mycket bekräftelse att ångesten för första gången på flera veckor släpper en kort stund. 
 
Det är inget att skämmas över, den där intensiva men omedvetna önskan att slippa ensamheten. Att vara en del av recoveryvärlden är inte en destruktiv handling på samma sätt som det är att vara pro-ana. Det jag vill säga är alltså att du inte ska sluta med recoverykonton för någon annans skull utan du ska göra det för din egen.
 
Kanske är du inte redo. Kanske behöver du den där gemenskapen just nu för att inte gå under. Kanske är det din enda motivation att äta överhuvudtaget. Men om så är fallet så är du inte heller beredd att faktiskt bli frisk. Då är du inte villig att välja livet. För om du ska bli frisk kan du inte leva i en värld där precis allt cirkulerar kring ätstörningar.
 
En fet bonus som kommer om man väl vågar släppa "recovery"-världen är att man då plötsligt öppnar upp för att hitta en annan gemenskap. När du väl är frisk, eller som jag - faktiskt fortfarande är sjuk men inte längre en del av ett ätstörningscommunity, så kommer du inte sakna det längre. Du kommer inte sakna att hela tiden vara tvungen att bevisa din sjukdom för att inte riskera att hamna i skymundan och glömmas bort. Du kommer ha ett riktigt liv med riktiga, fantastiska vänner som du aldrig behöver bevisa något för då de kommer älska dig för den du är och inte för att du har en sjukdom. 
 
Jag förstår om folk blir upprörda nu och det är okej. Jag kände ändå att jag var tvungen att skriva det här inlägget som jag önskar att trettonåriga Hanna hade läst för då kan det hända att hon inte gått ned sig så djupt i skiten. 
 
Kommentera gärna era tankar.
 
Fotocred
 
Tusen kramar
 
Hanna
 
 

Ett steg mot friheten

Godmorgon!! Eller kanske god eftermiddag... Själv vaknade jag halv tolv så har inte hunnit utföra många stordåd än så länge. Igår så tog Johanna nämligen studenten så hela dagen vigdes åt fixande och firande. Som hon har förtjänat den här dagen, det är helt otroligt<3 


Min vecka har varit väldigt annorlunda eftersom jag efter ett år helt utan minsta förkylning eller annan infektion plötsligt vaknade med 39 graders feber. Mådde aspissigt en hel dag och sen vaknade jag dagen därpå och var så gott som återställd. Väldigt underligt, ganska troligt att det var en reaktion från kroppen nu när all stress har släppt. Igår hann jag alltså smita förbi Idun en stund men sen fick jag en akut tandläkartid som jag var tvungen att springa iväg på innan lunch så hann knappt säga hejdå till min fina grupp. Supertråkigt eftersom det var min sista vecka (jag ska dock gå två extraveckor men det är i en annan Idungrupp) men vi bestämde att vi skulle ses i alla fall så det känns ändå okej. Alltid tråkigt med avslut, speciellt när man kommit varandra så nära.

Men nog babblat om sånt. Idag väntar nämligen stora utmaningar vad gäller ätstörningen. Jag har kommit skitlångt under min idunbehandling men såhär långt har jag kommit tidigare också. This far but no further. Jag får i min tillräckligt med näring, kan äta allt men har fortfarande en jävla massa regler för mig. Framför allt handlar det om att ~dagens kalorimängd~ inte får bli överskriden. Att äta "för mycket" kalorier vid ett mål och sedan INTE kompensera det genom att äta mindre vid en annan måltid samma dag har alltså inte varit något jag någonsin vågat utmana av rädsla för att vikten ska skjuta i höjden. Det här är ett beteende jag aldrig vikt en tum ifrån.

Fram tills idag.......


Haha nejmen försöker avdramatisera det lite för egentligen är det så hiimla fånigt att jag gör det här till en enorm grej. Jag ska nämligen fika till mellis och jag har, i samråd med min behandlare, bestämt mig för att äta dricka både en cappuccino OCH äta en kaka UTAN att kompensera vid en annan måltid. Testa och se, bevisa för mig själv att inget händer med min kropp för att jag överskrider en påhittad summa kemiskt bunden energi. 

Ångest javisst men jag har ett jättefint dygn i ryggen så är rätt säker på att jag kommer klara det. Vet ju att alla ni hejar på mig också❤️ 

Apropå det så blir jag så himla glad för alla era kommentarer. Det händer verkligen fantastiska grejer när man börjar prata om psykisk ohälsa där känslan av ensamhet ofta kan vara det värsta med sjukdomen.

Nu ska jag sluta babbla. Jag hoppas att ni har en lika fin helg som jag❤️


I stycke fantastisk person SOM TAGIT STUDENTEN!!!!
Bakisfrukost när den är som bäst. Croissant med philadelphia och blåbärssylt, äggröra och en fin kopp kaffe med lite mjölk.

En miljon kramar


H

Q/A - Anhörig med borderline

"Hej Hanna! Har en nära vän som jag är 100% säker på lider av borderline. Hon har aldrig tidigare varit i kontakt med psykiatrin och bor hemma hos sina föräldrar som hon har en riktigt kass relation till. Hon är på allvar ett litet barn i en artonårig flickas kropp och eftersom relationen till hennes föräldrar inte existerar så tyr hon sig till sina vänner, bland annat mig. Det är på den nivån att vi alla som står henne nära nästan går in i väggen då hon är så fruktansvärt klängig och krävande (även om vi älskar henne och vill hennes bästa) men detta börjar verkligen få oss alla att vilja ta avstånd. Hon hotar ständigt om att hon kommer att ta sitt liv om hon inte får sova över hos någon av oss för att slippa bo hemma, hon tolkar varje avvisning som att man avskyr henne istället för att tänka steget längre och förstå att man kanske inte orkar eller mår bra själv, hon är extremt destruktiv när det kommer till alkohol och relationer till killar, hon har tidigare haft ett självskadebeteende och hon är så extremt på, så otroligt törstande efter bekräftelse och mår i det stora hela fruktansvärt dåligt. 

Min fråga är, hur gör man? Hur ser man till att hon får utredas så att hon kan få rätt diagnos och rätt hjälp? Hur tar man öht upp det utan att såra eller förvärra situationen? Det är en fantastiskt fin människa i övrigt men hennes beteende gör att man inte står ut i längden, det är alldeles för mycket när man redan har nog med sig själv, vilket är jobbigt att inse när man samtidigt så himla gärna vill hjälpa. 

Vad tänker du och hur hade du själv velat att en anhörig betedde sig i denna situationen? Kram och kämpa på med ditt egna "
 
Hej och förlåt för ett långsamt svar. Jag vet inte om det fortfarande är aktuellt men det är en bra fråga så jag vill ta upp den i ett inlägg i alla fall. 
 
Den situation du beskriver låter verkligen helt ohållbar, både för henne själv och för er som hon tyr sig till. Det är verkligen fantastiskt att ni ställt upp för henne på det sättet ni gjort och att du ser vilken fin människa hon är bakom sina problem, det visar på fantastiska kvalitéter hos dig. 
 
Jag har tyvärr inget konkret jättebra svar på din fråga. Problemet med all psykiatrisk vård är ju att den alltid sker på eget initiativ (och ofta behöver man tyvärr även driva på för att det ska hända något), så länge personen inte är en fara för sitt liv. Det innebär att ska hon få en utredning kommer hon att behöva vara med på det och då krävs det någon form av insikt hos henne. 
 
Det du kan göra som utomstående och det du bör göra för att inte gå under är att prata med henne. Förmodligen kommer hon att reagera starkt men min erfarenhet är att när den första stormen lagt sig och man fått smälta samtalet lite så kommer egna insikter att komma upp till ytan. Hon kommer kanske bli asförbannad på dig först men samtidigt kan det ju inte fortgå såhär. 
 
För att det ska bli ett så bra samtal som möjligt så är mitt tips att du (eller någon annan) pratar själv med henne. Om alla är där kan det hända att hon känner sig attackerad och vänder taggarna utåt. I samtalet så kommer du också få bäst respons om du uttrycker det på sätt som "jag upplever att", "såhär blir det för mig när du", "jag har tänkt att det kanske skulle kunna vara såhär, känner du igen det?".
 
Jag hoppas att det svaret var till någon hjälp, svaret på resten av dina frågor kommer också!
 
Kram
 
Hanna