-

För jag har tagit studenten

 
Det här kommer bli ett långt och oerhört känsloladdat inlägg. TRIGGERVARNAR STARKT vad gäller ätstörning, självskada, sjukhus etc. 
 

Igår, 13 juni 2017 tog jag, efter många om och men, studenten. Innan vi sprang ut fick alla vaesitt kuvert med ett brev vi skrev till oss själva när vi började ettan på gymnasiet. Det är daterat till augusti 2014 och jag vill dela det med er. 
 
 
"Till Hanna
 
Hej Hanna. Nu skriver jag ett brev som jag hoppas du är i stånd att läsa om tre år. Jag hoppas att du mår bra, eller åtm,instone okej. Jag hoppas att du inte hängett dig åt Ana för att hantera stressen. Jag hoppas att de ärr vår kropp bär idag är de sista den kommer att få. Jag hoppas att du lever, att du spenderat dina dagar i samma korridor som jag sitter och skriver det här brevet i och inte på olika psykiatriska inrättningar. Jag hoppas att du tar färre än 23 tabletter om dagen, jag hoppas att du det sista året sluppit hamna i en skakande hög på toaletten. Kanske är du inte frisk, kanske står det fortfarande anorexia nervosa f.50.0 i din journal och kanske har du dolt blodiga bandage under din vita studentklänning men jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas att deu klarat dig ur skiten. 
Just nu bor jag på magelungen. Från att ha spenderat precis hela sommarlovet på BUP med bältningar, benso, ångest och självmordsförsök så har jag plötsligt börjat skolan och blivit en som alla andra. Det är tungt och jag får panikångest titt som tätt men trots det klarar jag mig- Jag mår inte bra men jag mår bättre. Jag lever inte men jag gör mer än att överleva. Det är svårt, jag gråter och svär men jag tar mig framåt. Jag skrattar och ler och för första gången på flera år är jag någon mer än sjukdomen. Maten är svår på grund av tvången och en cappuccino (som var flera gånger överkompenserad vad gäller kalorier) slutade med ett totalt sammanbrott. I sa att det gör ont att se hur mycket det kostar på, och ändå gör jag det. Jag äter, jag umgås, jag gråter, jag pluggar, jag har 4 samtal i veckan, jag läser GoT, jag kollar facebook och jag slår mig själv i huvudet när jag misslyckas med ett mattetal. 
 
Vad ska man mer skriva? Jag trivs bra i klassen. Bra med Jessica, Alva och Emil. M är jättebra och alla ämneslärare verkar också bra. Nu ska jag ha engelska och ikväll ska jag laga mat på magli. 
 
Så framtida Hanna, jag hoppas att du försvaltar den kropp jag lyckats bygga upp igen väl. Om inte, sluta inte försöka. Allt känns ju ändå meningslöst så då kan man lika gärna fortsätta försöka. 
 
Ta hand om dig och din framtid. Jag tror på oss. "
 
 
 
Till Hanna, 16 år.
 
Hej Hanna. Jag vill börja med att tacka dig för att du trotsade allas misstro. Jag vill tacka dig för att du tog steget. För att du vågade börja gymnasiet trots att du fortfarande stod under lagen för psykiatrisk tvångsvård de första skoldagarna. Jag vill tacka dig för att du gav dig, mig, gav oss chansen att genomföra det här.
 
För det gjorde vi. Hanna, vi inte bara överlevde utan vi började leva. 
 
Det har varit tungt och jag skulle ljuga för dig om jag sa att jag aldrig tappade hoppet. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tog hand om vår kropp så som du bad mig om. Jag skulle ljuga om jag sa att omgivningen aldrig tvivlade på att jag skulle vara vid liv när gymnasiet var över. 
 
Så jag vill säga förlåt. Förlåt för att jag skar djupare och djupare i vår kropp. Förlåt för att jag svalde alla de där tabletterna. Förlåt för alla slag. Förlåt för månader av svält.
 
Vi föll så många gånger. Vi låg där i bältessängen på den låsta psykiatriska avdelningen och skrek tills luften tog slut för att allting var så trasigt. När våra klasskamrater var på väg hem från skolan var våra händer fastbundna av handfängsel i en polisbil på väg in till psykakuten. När våra klasskamrater tog bussen hem så åkte vi ambulans till Södersjukhuset, Visby lasarett, St Göran. För vi orkade inte alltid och då fick vården ta vid, precis så som det sett ut de senaste fem åren. Läkare fick lappa ihop trasig hud, sjuksköterskor fick tvinga i oss flytande kol, skötare torka våra tårar på de fem avdelningar vi hunnit vara inlagda på under gymnasietiden. 
 
Och ändå. Trots allt detta. Trots den fullständiga misär som de senaste tre åren tidvis bestått av. Trots att jag haft så ont att jag trott att jag skulle gå sönder. Trots det så reste jag mig igen. För gymnasiet var det mest fantastiska jag någonsin haft äran att få uppleva. Min klass har varit helt fantastisk och på något underligt sätt så har jag lyckats ta mig närmare mina högstadiekompisar också. Vi har gjort så jävla mycket roliga saker. Så himla mycket sjuka, fantastiska, friska saker. 
 
Tänk om du hade vetat det Hanna, när du låg i bältessängen på BUP sommaren 2014 och på riktigt kände att det inte fanns något att leva för. Tänk om du då hade vetat att några veckor senare skulle du följa med din klass och tälta vid Sandasjön. Tänk om du vetat att du under hösten i ettan insåg att du kanske inte var så jävla ful ändå, att det faktiskt fanns en hel del personer som tyckte du var attraktiv och spännande. Hanna, tänk om du vetat att du i tvåan skulle resa till Alperna med några av dina bästa vänner och festa i tio dagar utan uppehåll. Tänk Hanna om du vetat att du samma sommar skulle stå på scenen på en av Berlins hippaste klubbar och dansa som att du inte gjort annat, som att du inte alls var den mest avskyvärda människan på jorden utan faktiskt ganska eftertraktansvärd. 
 
Och tänk, Hanna, om du vetat att du den 13 juni 2017 skulle stå på ett lastbilsflak tillsammans med människor du kommit att älska. Tänk om du vetat det när du låg där i bältessängen att du nästan exakt tre år senare skulle skrika precis lika högt - men av lycka. Istället för bottenlös sorg och förtvivlan skulle ditt bröst virvla av så intensiv lycka att du inte kan låta bli att hoppa upp och ned som en femåring i en vattenpöl (av öl...). 
 
För vi klarade det. Det var inte lätt, det var nog faktiskt det svåraste vi någonsin gjort. Ändå gjorde vi det. Efter varje fall reste vi oss igen och vet du vad? Tvåhundrafemtio stygn senare har huden nu fått läka i flera månader och efter månader av misshandel med svält har även de inre organen fått läka på riktigt igen. Ätstörningsdiagnosen är inte borta ur journalen men förbjuden mat är ett minne blott och en cappuccino med riktigt tjockt skum gör mig lycklig. Igår när jag klockan 06.15 satte på mig min vita studentklänning så behövde jag inte oroa mig för att de bloldiga bandagen skulle synas under den korta kjolen för där fanns inga bandage och har inte funnits på många många månader. Under klänningen fanns bara en ärrad men i övrigt så gott som återställd kropp. Våran kropp. Vårat liv. 
 
Så bästa sextonåriga Hanna. Tack för att du vågade ta steget över kanten till ett liv utanför sjukdomen. Tack för att du gav mig möjligheten att bygga upp det fantastiska liv jag nu lever. 
 
Hanna
 
 
 
 
 
 
Postat av: Ellinore

Så fint skrivet!Stort grattis till studenten, du klarade det, vilken kämpe!!! 💕

2017-06-14 @ 21:09:47
Postat av: yogapassion.blogg.se

Grattis!! Väldigt rörande berättelse, du har verkligen varit stark. Det viktigaste är att ta sig upp igen oavsett hur många gånger man faller :) <3

2017-06-15 @ 19:40:54
URL: http://yogapassion.blogg.se
Postat av: Anonym

2017-06-15 @ 19:51:52
Postat av: Ida Jansson

Underbar läsning! Grymt jobbat ❤

2017-06-15 @ 20:44:49
URL: http://onlyonewaytogo.blogg.se/
Postat av: Anonym

Fyfan vad du har kämpat. Vilket jävla jobb du gjort, och gör. Du är en sann förebild.

2017-06-16 @ 11:18:01
Postat av: Madde

Blev riktigt berörd av din text. Du ska vara stolt över dig och jag hoppas du får en jättebra framtid med glädje och kärlek. Stort GRATTIS till studenten!<3

2017-06-16 @ 17:59:39
URL: http://nouw.com/tilltrasslad
Postat av: Lydia

Blir helt tårögd av att läsa detta. Du är sådan otroligt stor förebild för mig. Stort grattis till studenten!!

2017-06-19 @ 23:53:02
URL: http://equuilibriuum.blogg.se
Postat av: L

Stort grattis till studenten! Så fint att läsa det här inlägget.<3

Jag har en fråga också. Har du varit med om att under tiden du gått i behandling börjat tänka att du vill sluta äta efter ett matschema (trots att du fortfarande varit underviktig) och istället velat äta efter hungerkänslor eller så. Äta som alla andra typ. Jag har så svårt att verkligen ta in att jag behöver äta mer än andra för att öka i vikt, eller "återhämta" vikt. Kan inte riktigt bortse från omgivningen och utgå från mig själv och vad jag behöver, eller ens våga lita fullt på min behandlare. För om man tittar på siffror så är jag fortfarande underviktig men om jag går på min egen känsla så mår jag relativt bra, och har jobbat ganska mycket med mina rädslor kring mat i och med att jag gått på dagvård. Det är bara det att vikten inte riktigt har hängt med.
Det här blir verkligen rörigt, men det jag egentligen undrar är väl kanske hur man ska motivera sig till att gå upp i vikt trots att man känner sig relativt "frisk" och mår ganska bra. Kram på dig!

2017-06-20 @ 17:46:00
Postat av: Anonym

Stark text. Så modig. Så grym. Så bäst. En stor inspiration. Jag tror på dig. Om ytterligare tre år står en ännu starkare tjej där. Mer redo för livet än någonsin. Hejar på dig! ❤️

2017-06-21 @ 21:19:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: